Provläs Sekreteraren

r e n é e k nig ht

SEKRETERAREN Översättning:

Helen Sonehag

Av samma författare: Disclaimer (2015)

RENÉE KNIGHT, SEKRETERAREN

Originalets titel: The Secretary Copyright © 2019 by Renée Knight Translation copyright © 2019 by Sekwa förlag Shakespearecitat i översättning av Carl Rupert Nyblom. ÖVERSÄTTNING: Helen Sonehag OMSLAG: Stephen Mulcahey/TW, svensk bearbetning Magnus Petersson OMSLAGSBILD: © Mike Harrington / Getty Images FÖRFATTARPORTRÄTT: © Colin Hutton TYPOGRAFI OCH FORM: Ateljén Arne Öström TYPSNITT: Arno Pro TRYCK: Livonia Print, Lettland 2019 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87917-86-8

Etta, en del av Sekwa förlag AB Tyska brinken 19 111 27 Stockholm www.sekwa.se

Till min älskade syster Cathy, med kärlek och tack.

”Jag sagt dig vara skön och klar som vatten – Du, svart som helfvetet och mörk som natten.”

Will i a m S h a k e sp e a r e

1 Sekreteraren är den farligaste personen i rummet. Jag kunde inte låta bli att le när jag läste den meningen för första gången. Det var i en av de där gammaldags detektivromanerna, en mysig mordgåta av salongsdeckar-karaktär, där sidorna var strösslade med lik. Jag kurade ihop mig mitt ibland dem, studerade detaljerna i deras grymma slut utan att känna det minsta obehag, i trygg förvissning om att allt skulle gå bra till sist – alla lösa trådar skulle sys ihop och brottslingen skulle ställas inför rätta. Ett fyrfaldigt leve för den klipske deckaren. Men verkligheten ser inte ut på det viset.

Det finns alltid lösa trådar, slarviga, fransiga kanter, hur man än har bemödat sig om att försöka hålla det prydligt. Och rättvisan?

Rättvisan är något jag förlorade tron på för länge sedan. Jag har läst An Unquiet Woman hur många gånger som helst vid det här laget – det är en av de få böcker jag tog med mig hit till The Laurels, och på nätterna när jag inte kan sova är det den boken jag sträcker mig efter, det är den boken som får mig att somna.

Det som fick mig att le var tanken på de välklädda damernas och herrarnas chockade miner där de satt församlade i salongen och hörde detektiven anklaga skurken. ”Sekreteraren”, sade han, och vände sig om och pekade på den bittra ungmön, som givetvis satt och balanserade på den minst bekväma stolen i rummet. ”Där satt hon, tyst som en mus, mitt i händelsernas centrum. Ett tyst vittne som betraktade och lyssnade och bara väntade på sin chans att slå till. En efter en dräpte hon dem som motarbetade, utnyttjade och – •9•

RENÉE KNIGHT

det dåraktigaste alla hennes offer kunde göra – underskattade henne.”

Jag har varit sekreterare i nästan tjugo år, så naturligtvis roade det mig när jag upptäckte att skurken i An Unquiet Woman var en av min sort. Jag kände igen mig i henne, såg trotset i hennes ansikte när hon mötte utfrågarens blick och jag kunde nästan höra, precis som hon måste ha gjort, ljudet av proppen som togs bort från kristallkaraffen medan man ledde i väg med henne, och hur hennes översittare skålade för rättvisan medan dörren slog igen bakom henne. Det är ett välbekant ljud för mig, det där klirrandet av kristallglas, en drink som sitter fint efter en hektisk arbetsdag.

Christine, du kan väl göra mig sällskap? Vilket jag alltid gjorde. Jag sade aldrig nej.

An Unquiet Woman gavs ut för ett halvt sekel sedan, men att vara sekreterare på den tiden verkar inte ha varit så annorlunda mot i dag. Den där förmågan att göra sig själv osynlig. Det är ganska häpnadsväckande hur många samtal som förs mitt framför ögonen på oss, som om vi inte existerar. Det tysta vittnet är en roll som jag är mycket van vid. Att titta, lyssna – tyst som en mus, mitt i händelsernas centrum – utan att min lojalitet och diskretion någonsin ifrågasattes. Och ändå är lojalitet och diskretion egenskaper som jag har fått betala ett högt pris för. Jag har blivit förödmjukad så offentligt det bara går.

Jag vill inte ens tänka på vad det hade blivit av mig om jag inte hade blivit räddad av The Laurels. Här har jag hittat en fristad.

Ingen har tvingat mig att komma hit – det var mitt eget val, även om jag själv inte kunde styra över omständigheterna. Men jag skulle ändå inte vilja kalla mig ett offer. Vi kan väl bara säga att jag har tagit en liten paus för att fundera över nästa steg i mitt liv.

Fyrtiotre är alldeles för ungt för att gå i pension.

Jag har försökt tillämpa lite arbetsmoral här på The Laurels och har tagit mig an uppgiften att sortera det förflutna. Jag kom hit med • 10 •

SEKRETERAREN

papperskassar fulla med tidningsurklipp som hade legat utströdda över golvet hemma hos mig. Jag samlade allihop och tog med dem hit och nu har jag vecklat ut vartenda urklipp, slätat ut skrynklorna och sorterat dem i kronologisk ordning, iordninggjorda för att klistras in i en klippbok. Det är en vacker, läderinbunden bok, en sådan man skulle kunna använda till bröllopsfotografier. Jag antar att det fungerar lite grann som arbetsterapi – varje sida jag färdigställer vrider klockan tillbaka och förflyttar mig tillbaka i tiden.

Vem hade kunnat ana att Christine Butcher någonsin skulle få sitt namn i tidningen? Eller att någon skulle vara intresserad av att fotografera mig? Men där är jag ändå. Min stund i rampljuset en kort period förra året, 2012. De flesta hade nog bara skummat igenom det som handlade om mig. Deras ögon flög över orden tills de kom fram till det som de ansåg vara historiens kärna. Jag tror knappt att de kommer ihåg vad jag heter längre. Jag är helt vanlig, har bara hamnat där på grund av att jag gjorde några tvivelaktiga val – val som jag ändå misstänker att många hade gjort i min sits.

• 11 •

2 När jag hörde att jag skulle arbeta på huvudkontoret till Appletons livsmedelskedja kan jag inte säga annat än att jag blev exalterad. Det är trots allt inte ofta man känner igen namnet på vd:n eller ser personen figurera på bild i tidningen, men Mina Appleton, dotter till lord Appleton, företagets styrelseordförande, var stamgäst på kändisfester och favorit hos tidningskrönikörer. Hon hade dessutom en egen krönika, som jag läste och tyckte om. Den bjöd på tips på snabba och enkla familjemiddagar, där hon i förbifarten nämnde kända vänner som hon hade haft som middagsgäster.

Inte för att jag förväntade mig att ha någon kontakt med Mina Appleton själv. Jag var där som vikarie, blixtinkallad för att ersätta en sekreterare som var på semester. Men jag satte en ära i att se till att den frånvarande personen inte saknades, och jag gjorde mig själv oumbärlig. De ville inte släppa mig, så det var bara en tidsfråga innan Mina skulle få upp ögonen för mig.

Jag minns första gången hon tilltalade mig. Det var lunchdags och som vanligt var jag ensam kvar på kontoret och höll ställningarna medan de andra sekreterarna hade gått ut. Jag tog alltid med mig en smörgås hemifrån och åt den sittande vid skrivbordet, så att jag kunde gå från jobbet prick fem. Min dotter, Angelica, var fyra år, och på den tiden såg jag alltid till att jag hann hem till badoch läggdags. ”Har han gått på lunch?” Mina letade efter ekonomichefen – Mr Beresford var det på den tiden. Ronald Beresford.

• 12 •

SEKRETERAREN

”Ja”, nickade jag till svar, kanske lite bländad av hennes närvaro.

Hon gick raka vägen in på hans kontor och stängde dörren efter sig, och jag reste mig och borstade bort brödsmulorna från min kjol. Då kunde jag se henne genom glasväggen till mr Beresfords kontor. Hon gick igenom lådorna i hans skrivbord och letade uppenbarligen efter någonting. Hon drog ut olika papper tills hon hittade det hon sökte. När hon kom ut därifrån satt jag ner igen och låtsades vara sysselsatt, så jag tror hon glömde bort att jag ens var där.

Jag kunde höra hur hon muttrade för sig själv vid kopieringsmaskinen och när jag tittade upp hamrade hon frustrerat på knapparna. Inte förrän jag hade öppnat ett nytt paket med kopieringspapper, fyllt på pappersfacket och därefter bytt ut den tomma bläckpatronen så att maskinen fått nytt liv igen, vände hon sig om mot mig. ”Hur många kopior vill du ha?” frågade jag. ”Två”, sade hon, och hon såg på medan jag kopierade, lade sidorna i rätt ordning och häftade ihop dokumenten. Rent instinktivt kände jag på mig att hon ville ta med sig dem i ett vanligt, brunt kuvert, så jag letade fram ett och stoppade ner dokumenten där åt henne. ”Jag har inte sett dig förut, eller hur?” ”Jag är bara vikarie”, sade jag, även om det inte var så jag såg mig själv. Jag var den pålitligaste och noggrannaste sekreteraren på hela avdelningen. ”Vill du att jag lägger tillbaka originalen åt dig?” Hon tittade på mig och log, och det var något alldeles exceptionellt. Det är inte många som har den gåvan, men Mina har den i överflöd. När hon riktar sin fulla uppmärksamhet mot en lyser man upp inombords. Det fick mig definitivt att känna mig – kanske inte direkt utvald – men ändå som om jag var betydelsefull.

I just det ögonblicket var jag betydelsefull för Mina.

• 13 •

RENÉE KNIGHT

”Mina.” Hon sträckte fram handen. ”Mina Appleton.” ”Christine Butcher”, sade jag. Hennes hand var pytteliten i min. ”Trevligt att träffa dig, Christine.” Hon log än en gång. ”Du behöver inte tala om för mr Beresford att jag var här.” Hon höll kvar min hand en liten stund och gick sedan.

När hon hade gått lade jag tillbaka de dokument som hon hade kopierat på mr Beresfords kontor, och hans leende ögon tittade på mig från fotografiet på skrivbordet medan jag städade upp och sopade igen spåren efter Mina. Han skulle aldrig få veta att hon hade varit där och jag log tillbaka mot honom där han stod med armen runt sin fru och deras två små döttrar hand i hand i förgrunden. Sedan rättade jag till hans stol och återvände till min lunch.

Två veckor senare blev jag uppringd av miss Jenny Haddow, personlig sekreterare till Minas far, lord Appleton. ”Mina söker en ny sekreterare, och ditt namn dök upp”, sade hon. Därmed var det klart. Mina måste ha hört sig för om mig.

Det enda hon kunde ha fått reda på var att jag var punktlig, effektiv och – kanske – att jag var gift och hade ett barn. Hon kunde ha valt vem som helst som sekreterare, men det var mig hon hade siktet inställt på.

• 14 •

3 ”Välkommen till mitt hus! Kom frimodigt och gå fritt!” Det var Notting Hill Gate, inte Transsylvanien, och Mina Appletons hem, inte greve Draculas, men hade jag vetat då vad jag vet nu skulle jag kanske inte ha klivit så frimodigt över hennes tröskel.

När jag ringde på dörrklockan hos henne den där lördagseftermiddagen var det en bitande kall dag, mitt i vintern, och ändå minns jag att jag kände mig varm när jag stod utanför hennes dörr.

Varm av begeistringen inför en framtid jag inte hade förväntat mig. Helt annorlunda mot svettningarna jag lider av nu – min kropp översköljs av hormoner som gör att det känns som om jag så sakteliga blir förgiftad. Tidigt klimakterium, har de sagt.

Jag hade aldrig varit i Notting Hill tidigare och att hitta en sådan lummig prakt mitt i London var som en uppenbarelse för mig. Minas hus låg i en rad med pastellfärgade sexvåningshus som vette mot en gemensam trädgård – ett område dit bara privilegierade personer med nyckel hade tillträde. Husägarna och deras personal.

Jag blev förvånad när Mina öppnade dörren. Jag hade åtminstone förväntat mig ett hembiträde. ”Jag tar den där åt dig.” Jag räckte henne min kappa och såg på medan hon ställde sig på tå för att hänga den på en krok. Fram till dess hade jag inte insett hur kort hon var. På jobbet gick hon i högklackat, men här, hemma hos sig, tassade hon omkring i strumplästen. När jag väl kommit in insåg jag att huset till och • 15 •

RENÉE KNIGHT

med var större än jag hade trott och jag stannade till en stund för att ta in miljön – jag andades in de okända dofterna och min blick drogs till en maskin som gav ifrån sig märkliga ljud ett våningsplan högre upp. ”Det är en hiss”, förklarade hon. ”Huset var hotell tidigare. Barnen älskade hissen så vi bestämde oss för att låta den vara kvar.

Jag har precis skickat upp dem i den. Ska vi?”

Jag litade aldrig på den där hissen. Den var av det slaget som finns på små, franska hotell – polerad mässing, röd matta – flådig men oförutsägbar – den skulle rymma fem personer men fast man bara var två blev det trångt. ”Tack så mycket för att du offrade din lördag, Christine. Jag vet hur värdefulla helgerna är.”

Jag följde efter henne, passerade den öppna dörren till ett vardagsrum – en skymt av sammetskuddar, enorma soffor, en brasa brann i öppna spisen. Vi begav oss nedför trappan till hennes kök i källarvåningen, den plats hon senare beskrev som hemmets hjärta. Jag förväntade mig att det skulle vara dunkelt, men hon hade gjort något med belysningen, så det var rätt charmigt. Det var lika förtrollande som något jag hade sett på teatern, som om solens strålar på något sätt hade trängt igenom tegelväggen. Över bordet hängde en klotlampa med mjölkigt glas som förde tankarna till en fullmåne. Effekten var hypnotisk. I vårt kök hemma hade vi ett lysrör. Det hade inte funnits en tanke på att välja något annat.

Det var så typiskt Mina att ha anställningsintervjun hemma hos sig och inte på kontoret, med sin mer formella miljö. Det är så hon vill göra affärer – hon slipar av kanterna så att kommersiella transaktioner framstår som mysiga och förtroliga. ”Snälla Christine, slå dig ner.” Jag klämde mig ner på en bänk vid bordet så att jag hade överblick över rummet och tittade på • 16 •

SEKRETERAREN

medan hon tog ut en bakplåt från Agaspisen med en linnehandduk över händerna. En hel flod av gyllengula kakor rann ner på ett fat. Om jag blundar nu kan jag fortfarande känna doften av dem. Det behövs inte särskilt mycket för att jag ska kunna frammana hur det kändes att vara där den första gången. Minas försök att vara ödmjuk, hennes ansträngningar för att få mig att slappna av. Hon lyckades få en ung kvinna på tjugofem år– så blyg och rädd för att vara en besvikelse som jag var, med ett cv som avslöjade min brist på erfarenhet – att känna sig som hemma. ”Vad kan jag bjuda dig på, Christine? Te, kaffe?” Jag tyckte om att hon sade mitt namn hela tiden. Var så god, Christine. Tack, Christine. ”Kaffe, tack.”

Genom fönstret längst bort kunde jag se en liten innergård, där solen silade ner genom ett träd som var så stort att platsen praktiskt taget hela tiden låg i skugga. Det var en senblommande magnolia. Blommorna doftar citron och om en blomma ramlar av kan man lägga den på ett tefat med vatten och doften stannar kvar i en hel vecka, långt efter det att blombladen har blivit bruna och vissnat.

Mina gjorde mig sällskap vid bordet och då var det dags att prata allvar, även om jag förleddes att tro något annat. ”Hur gammal är din dotter, Christine? För visst är det en flicka du har?” ”Ja, Angelica. Hon är fyra.” ”Angelica. Vilket fint namn. Ovanligt.”

Vi satt så nära varandra att jag kunde se fräknarna på hennes näsa och den ljusblå skuggan under ögonen. Hon var osminkad.

Fin hy, kritvita tänder. Håret var utsläppt – stora, naturliga lockar ringlade ner över axlarna. Hon är känd för sitt hår och det förundrar mig alltid hur lite skötsel det verkar kräva. Allt annat har under • 17 •

RENÉE KNIGHT

årens lopp behövt lite hjälp på traven, men inte hennes hår. Det förblir helt enastående. ”Mjölk? Socker?” ”Mjölk, tack. Inget socker. Tack.”

Hon hällde upp kaffet och ställde ner en kopp framför mig. ”Förlåt”, sade hon och kvävde en gäspning. ”Jag var i väg tidigt i morse och besökte en av butikerna, den i Barnet. Jag håller på att testa en ny inredning – ny färgsättning. Jag vill att det ska kännas så här” sade hon och höll upp sin kaffemugg – blå- och krämfärgad Cornishware-keramik. Jag begrep med en gång vad det var hon var ute efter – en mysig nostalgikänsla. ”Jag säger jag eftersom min far inte är lika intresserad av hur saker och ting känns.

Han skulle gärna låta allting vara som det är, men företaget måste förändras om vi ska kunna öka kundbasen.” Hon knuffade kakfatet närmare mig. ”Det är bara att ta för sig, Christine.” Hon tog en själv och höll den i handen, men hon åt inget av den under hela tiden jag var där. Jag var jättehungrig eftersom jag hade kastat mig i väg utan att äta frukost och tog en kaka till. ”Ska jag vara ärlig blev jag lite besviken, så vi får nog tänka om när det gäller inredningen. Det är en sak du bör känna till när det gäller mig, Christine, det är bara när jag ser något i verkligheten som jag kan vara säker på om det är rätt. Och är det inte rätt, så ändrar jag på det.” Det slog mig inte att det inbegrep även människor. ”Det spelar ingen roll för mig hur många gånger man måste göra om. Jag förstår att jag driver folk till vansinne.” Hon ryckte på axlarna.

Hon brydde sig verkligen inte, och gör fortfarande inte, om hon driver folk till vansinne. Det var en egenskap som jag en gång i tiden beundrade – hennes förmåga att helt enkelt inte bry sig. Jag är en person som bryr mig extremt mycket och jag kan slå knut på mig för att andra inte ska bli irriterade på mig, men man dras ju till sin motsats. På så vis var vi perfekta för varandra.

• 18 •

SEKRETERAREN

”Min far ser det som en brist. Varför kan kvinnor aldrig bestämma sig?” Hon skrattade, kärleksfullt, som en dotter skulle kunna göra om sin åldrande far och hans gammalmodiga inställning, och jag minns att jag på den tiden antog att hon och lord Appleton stod varandra nära. När jag satt där och tittade på henne – hennes klara ögon hade de mest ljusblåa av ögonvitor – framstod det verkligen som om hon enbart ville företagets bästa. ”Jag vill att det ska bli bra, helt enkelt. Men då så. Berätta lite om dig själv, Christine. Hur länge har du vikarierat på Appletons?” ”I sex månader.” ”Jösses. Då måste du känna oss ganska bra. Och var har du arbetat tidigare?”

Jag sköt fram mitt cv över bordet och hon kastade en blick på det, men inte mer än så. Det kanske var min brist på erfarenhet som tilltalade henne. Jag kunde formas efter hennes behov. På den tiden var jag inte medveten om hur omättligt hennes begär var och hur mycket hon skulle förvänta sig av mig. ”Vad sysslar din man med? Om det inte gör något att jag frågar, vill säga. Det angår ju inte mig, förstås.” ”Det gör inget.” Och det gjorde det inte heller. ”Han bygger kök, platsbyggda. Och möbler – bord, byråar … ” Redan på den tiden märkte jag att jag sade det jag trodde att hon ville höra. Min man installerade i själva verket kompletta kök. ”Då är han en skicklig hantverkare, alltså. Det är något jag beundrar. Vad heter han?” Hon lekte med kakan hon hade i handen. ”Mike.” ”Mike”, upprepade hon. ”Och dina föräldrar? Jag är mer intresserad av vem du är, Christine, snarare än vad du har gjort. Jag hoppas att du inte misstycker.” ”Inte alls. Min far arbetade på ett företag som tillverkade • 19 •

RENÉE KNIGHT

termosmuggar, sådana man har till te och kaffe, du vet. Muggar, inte flaskor … ” Hon log åt förtydligandet och jag blev generad över att jag hade upprepat pappas mantra: Muggar, inte flaskor, Christine. Termosmuggar för affärsvärlden, inte lämpade för utflykter. ”Han är pensionerad nu.” ”Och din mor?” ”Hon dog när jag var åtta.” ”Det var tråkigt att höra. Det är alldeles för ungt för att förlora sin mamma.”

Jag tog en kaka till. När mamma dog blev jag snabbt vuxen.

Jag lärde mig tidigt att inte sätta mig själv främst. ”Syskon?” ”Nej.” ”Precis som jag då, enda barnet.” Hon kämpade verkligen för att få mig att slappna av. Få det att verka som om vi hade något gemensamt. ”Det finns väl både för- och nackdelar med det, inte sant?”

Jag nickade, fast jag alltid hade längtat efter en bror eller en syster. ”Barnomsorg är inga problem, Angelica går på förskola … ” Mina höll avvärjande upp handen. ”Christine. Hur du löser det där med barnomsorg angår inte mig. Jag skulle aldrig drömma om att fråga dig om det. Nu är det min tur”, sade hon. ”Min far, som du vet, lever i allra högsta grad.

Min mor likaså.” Jag väntade mig att hon skulle fortsätta, men det gjorde hon inte. Lady Appleton förblev en gåta för mig i flera år, även om jag försökte fylla i luckorna genom att fantisera om hurdan hon var. Att fantisera är tyvärr inte någon av mina starka sidor. ”Jag har tre barn. Tvillingpojkar, Henry och Sam, och en dotter, Lottie. Min man jobbar i city men … ” Hon tystnade och bet sig i läppen. Det var något som jag lärde mig att hon gjorde när hon var på väg att berätta något i förtroende. ”Jag vill vara ärlig mot dig, Christine, och jag berättar det här för dig i förtroende.

• 20 •

SEKRETERAREN

Jag har inte ens berättat det för barnen än, men vi ska separera.

Det kommer att bli skilsmässa. Jag hoppas att det inte kommer att bli solkigt utan att han kommer att uppföra sig anständigt, men jag kan inte lägga handen på hjärtat och säga att han kommer att göra det. Min man är inte den enklaste mannen, direkt.” Och där kom den, den första hemligheten mellan oss. Det har blivit så många under åren. ”Det är inte mer än rätt att berätta det för dig, för om du är intresserad av jobbet bör du veta att gränsen mellan privatliv och yrkesliv är flytande för mig. Du skulle börja hos mig när jag har det kämpigt på det personliga planet och det är delvis därför jag hoppas att du kommer att tacka ja. Jag behöver en egen assistent.

Utöver min roll som vd på Appletons har jag många övriga åtaganden och jag kommer att behöva stöd för att förvissa mig om att barnen påverkas så lite som möjligt. Jag ser det som en heltäckande roll.” ”Mamma?”

Hennes dotter, Lottie, stod i dörröppningen. En rar, försagd varelse som väntade på att bli inbjuden. ”Kom in, hjärtat”, sade Mina och sträckte ut handen, varpå Lottie sprang fram och satte sig i moderns knä. ”Det här är Christine, älskling. Jag hoppas att jag kan övertala henne att börja jobba hos mig.” ”Hej”, sade Lottie, med blicken fäst vid min för att avgöra om jag var vän eller fiende. ”Hej Lottie”, svarade jag och log. Vän, försökte jag förmedla.

Mina tog ett äpple ur skålen och började skala det med en vacker fruktkniv. Hon har så många fina saker, men den är en av hennes älsklingssaker. Viktoriansk med pärlemorhandtag – och sylvass.

Jag såg på när skalet ringlade ner från äpplet, och sedan på Lottie som mumsade på skivorna som modern gav henne.

• 21 •

RENÉE KNIGHT

”Som du kanske vet, Christine, har jag fått använda min fars sekreterare, Jenny Haddow, men hon ska gå i pension och jag har förstått att hon inte har någon lust att hantera även de uppgifter som jag lägger på henne. Hon har fullt upp med pappas, även om hans har minskat betydligt. Han har börjat ha en mer undanskymd roll – han kommer att gå i pension om ett par år. Fram till dess skulle du behöva jobba åt oss båda två, men efter det … tja, då får jag ha dig för mig själv. Jag behöver ha någon vid min sida när jag fortsätter att utveckla företaget. Någon som är ung.” Hon reste sig, hivade upp Lottie på höften och gick bort till Agaspisen för att sätta på påtår. ”Vet du mycket om Appletons?” ”Lite grann.” ”Då ska jag berätta mer. Branschen håller på att förändras och vi måste hålla jämna steg. Det handlar inte bara om att sälja livsmedel, utan också om politik. Mat, kosthållning, hälsa. Det är något jag känner starkt för. Appletons är kända för att behandla sina leverantörer schyst och det är något som jag vill bygga vidare på. Det är det som gör oss unika. För tillfället är det inget vi drar några växlar på. Appletons är livsmedelsbutiker med ett samvete – vi månar om bönderna, vi månar om jorden. Jag tror att vi kan växa som företag utan att kompromissa med den identiteten.

Maten är själva kärnpunkten när det gäller bilden av oss själva som nation. Vad vi stoppar i oss och vad vi erbjuder andra.” Jag borde ha blivit misstänksam när jag hörde de här orden från en kvinna som inte verkade äta, men jag var hänförd, och det är en bild som har etsat sig fast i mig. Mina som stod vid Agaspisen med barnet på höften och framförde sitt verksamhetsmål för Appletons. Det finns nästan inget som kan föra en så bakom ljuset som hemtrevnad.

Hon satte ner Lottie, kom tillbaka till bordet och böjde sig fram emot mig.

• 22 •

SEKRETERAREN

”Christine. Jag tror att du och jag skulle samarbeta bra. Jag hoppas att du kommer att fundera på saken.” ”Ja, självklart.” ”Och vad du än bestämmer dig för så har det varit ett rent nöje att få träffa dig ordentligt. Här – du måste ta med dig resten av de här. Angelica kanske tycker om dem.” Jag såg på medan hon slog in de kvarvarande kakorna i ett paket – brunt omslagspapper med bastsnöre om. ”Tack”, sade jag.

Jag minns att jag kände mig lättare till mods när jag var på väg hem. Det kändes som om framtiden låg öppen framför mig. Jag tyckte att jag såg det så tydligt.

När brevet med det formella anställningsförslaget kom några dagar senare såg jag hur Mike försökte ta in informationen om privata sjukförsäkringar och reseersättningar medan ögonen for fram och tillbaka över meningarna. När de nådde fram till lönen smalnade de av och hans sandfärgade ögonfransar skälvde som känselspröt. Därefter tittade han på mig och log. Det var inget att diskutera. Han gav tillbaka brevet till mig och jag tittade på det igen. Det var skickat från personalavdelningen, men Mina hade lagt till en handskriven rad längst ner. Jag hoppas verkligen att du tackar ja. Bästa hälsningar, M. Förmånerna påverkade egentligen mitt beslut väldigt lite och det slår mig nu att när Mike friade till mig var jag tvungen att ha betänketid, men när Mina kom med sitt förslag tackade jag ja med en gång.

• 23 •

4 ”Som personlig sekreterare måste du förstå vad som får din chef att gå i gång. Vad brinner de för? Vad har de för intressen? De kommer att räkna med att du känner till sådant utan att de behöver tala om det för dig. De kommer också att räkna med att du är obrottsligt lojal, men det har du nog redan förstått.”

En väluppfostrad och flitig elev. Så hade mina lärare i skolan beskrivit mig och jag var verkligen inte sämre än så under Jenny Haddows handledning. Jag gav henne min odelade uppmärksamhet och motstod frestelsen att se mig omkring på det kontor som skulle bli mitt när hon gick i pension. Det visade sig bli tidigare än jag hade trott. Mina var angelägen om att sätta hjulen i rullning, och jag kan tänka mig att hon talade om för Jenny hur mycket hon hade uppskattat hennes lojalitet och strävsamhet och såg till att hon fick en rundlig pension. Jenny Haddow var av den gamla skolan – hon hade aldrig skaffat barn, aldrig gift sig, vigt trettio år av sitt liv som sekreterare till lord Appleton. Det är ett rekord som inte ens jag kan slå.

Hon och jag drack kaffe, sittande på varsin sida av skrivbordet, med henne fortfarande i förarsätet. Dörren var stängd och på bordet mellan oss stod en bricka med koppar och tefat i benporslin med tillhörande mjölkkanna och sockerskål, silvertänger och skedar med bokstaven A graverad på skaftet. Jag visste ju redan att Mina hellre drack sitt kaffe i mugg och kunde knappt bärga mig tills jag fick göra mig av med den här grannlåten.

• 24 •

SEKRETERAREN

Jag kan inte klaga på Jenny Haddows handledning. Hon var vänlig och artig, fast kanske lite sval. Det är något jag har lagt märke till hos personliga sekreterare till mäktiga personer och jag har träffat många genom åren. Det vilar något återhållsamt över dem. Över oss, borde jag säga. Vi är visserligen vänliga, men – och det medger jag – vi kan vara en smula kyliga. Vi är som spioner – ju längre vi tjänar, desto fler hemligheter bär vi på, och desto större blir kravet på vår diskretion.

Jag minns ett samtal jag en gång hade med en regeringsministers personliga sekreterare. Han hade de märkligaste sexuella böjelser, även om hans sekreterare bedyrade att de aldrig inbegrep henne personligen – själva aktiviteterna ägde rum utanför kontoret – men hon godtog det ändå som en del av hennes jobb att vidta de nödvändiga förberedelserna och att städa upp efter honom. Hon anförtrodde mig hemligheten eftersom hon visste att jag, precis som hon, inte skulle svika förtroendet. ”Det hör väl till, eller hur?” sade hon. ”En bra personlig sekreterare är obrottsligt lojal och de som inte är det blir spolade. Om jag någonsin skulle söka mig vidare och arbeta åt någon annan skulle jag ta hans hemligheter med mig. Jag skulle inte berätta något för min nya arbetsgivare. Det kan jag inte. Skulle jag göra det skulle jag förlora i värde och mitt värde ligger i att jag är en person som man kan anförtro vad som helst.” De orden hade jag aldrig glömt.

Jenny rörde om i kaffet och jag lade märke till hur den lilla strassbroschen på dräktslaget fångade upp silvertonerna i hennes hår. ”Jag kan berätta för dig allt du behöver veta om vad lord Appleton tycker om och inte tycker om, men när det gäller Mina har jag inte samma kunskap. Det är sådant som du måste komma underfund med själv. Men jag kan ändå ge dig ett råd i det • 25 •

RENÉE KNIGHT

avseendet. Hur bra kontakt du än får med henne, hur förtrolig hon än blir med dig, så är det viktigt att komma ihåg att du inte är hennes vän. Det vore dumt av dig att tro något annat och det är helt avgörande – ska ni få en bra relation måste du komma ihåg det. Om du gör det kommer du att kunna bevara din värdighet.

Det är viktigt. Har du värdighet kommer hon att respektera dig.

Hon måste respektera dig, det måste finnas en ömsesidig respekt.

Men du är inte hennes vän och hon är inte din. Glöm aldrig det.”

Jag tror att det kom från hjärtat, men när jag genom Mina senare fick reda på Jennys riktiga relation med lord Appleton kunde jag inte ta hennes råd på allvar. Nu önskar jag att jag hade gjort det. Det skulle kanske ha besparat mig mycket smärta senare.

Men Mina och jag har aldrig varit vänner i vanlig bemärkelse.

Nära, ja, men inte vänner. Vårt förhållande är stabilare än så. Personligen tycker jag att vänskap är överskattat. Det är inget som jag tycker är särskilt beständigt och eftersom jag lever ett så hektiskt liv har jag helt enkelt inte haft tid att investera i det. ”Du finns där för att se till att båda deras liv går som på räls, så att de båda kan prestera på toppen av sin förmåga. Lord Appleton är fortfarande företagets styrelseordförande, så därför borde han gå i första hand. Jag hoppas att jag kan lita på att du tar hand om honom, Christine. Du kommer att ha en flicka till din hjälp.

En vikarie till att börja med, men det är något du bör prioritera – att hitta en fastanställd, pålitlig sekreterare som kan assistera dig. En nummer två.”

Jag log och tackade henne, men Mina och jag hade redan pratat om de åtgärder som borde vidtas när jag väl hade övertagit ansvaret. Jag skulle arbeta för Mina och vikarien skulle ta hand om lord A. Mina föreslog att vi skulle anordna en pensionsmiddag för Jenny, men det kom inte på fråga.

• 26 •

SEKRETERAREN

”Jag skulle hellre vilja att vi tog ett glas på kontoret, tack.”

Och så blev det. Ett snabbt glas hennes sista dag. Lord Appleton försökte säga några ord, men han blev så rörd att Mina var tvungen att ta över. Jenny sade också någonting, men höll det kort och gick strax efter. Sedan droppade alla andra av. Nästa morgon råkade jag höra hur det snackades inne på damrummet vilket fick mig att undra om alla hade fortsatt någon annanstans, men jag forskade aldrig vidare i den saken. ”Förresten har min far och Jenny haft ihop det i flera år. Det var därför hans tal var lite osammanhängande. Han kommer inte att klara någonting utan henne.” Vi var på mitt nya kontor och höll på att göra slut på en flaska champagne efter Jennys avtackning. ”Men oj, Christine, se inte så chockad ut. Min mor har känt till det i flera år, och hon bor ändå utomlands, så det är ingen stor grej. Vet du, jag skulle inte bli förvånad om han fick Jenny att flytta in i Fincham Hall, nu när de inte längre är ’kolleger’. Men det vore antagligen bara bra. Jag är orolig för honom om han ska bo där på egen hand. Det är alldeles för stort. Och har du märkt hur glömsk han är?” Hon lutade sig fram emot mig. ”Äh, kom igen, det måste du ha gjort”, manade hon på och hällde upp det sista av flaskan i mitt glas. ”Jag var tvungen att täcka upp för honom på det senaste styrelsemötet. Det förvånar mig att du inte märkte något. Han är så ofta borta från kontoret för sina helt onödiga besök hos våra leverantörer att han glömde bort tomtmarken vi köpte för att anlägga en ny butik i nordväst.” ”Det måste kännas frustrerande för dig”, sade jag och lyfte glaset. ”Det är det. Så skönt att du förstår.” Hon lät sitt glas nudda mitt. ”Vi har en väldigt hektisk tid framför oss, Christine. Skål för framtiden.”

• 27 •