Provläs: Sorgen bär fjäderdräkt by Sekwa förlag

Max porter

Sorgen bär fjäderdräkt Översättning: Marianne tufvesson

MAX PORTER, SORGEN BÄR FJÄDERDRÄKT originalets titel: grief is the thing with feathers Copyright © Max porter, 2015. first published in great britain by faber and faber Ltd. translation copyright © 2016 by sekwa förlag published by arrangement with Lennart sane agency ab. den inledande dikten har översatts av sven Christer swahn och är hämtad från urvalsvolymen Mitt brev till världen med dikter av emily dickinson (dikt nr 1765, bra Lyrik 1986). Ö V E RS ÄTTNIN G : O M S L AG :

Marianne tufvesson

Magnus petersson

I L LU ST RATI ON OMS LA G : F Ö R FATTA RP OR TRÄTT :

T Y P OGRA FI OCH F ORM : T Y P SNIT T : T RY CK :

Warnock pro

nørhaven, danmark 2016

första upplagan, första tryckningen Isbn 978-91-87917-20-2 etta, ett imprint under sekwa förlag ab pryssgränd 3a 118 20 stockholm www.ettaforlag.se

Till Roly

att kärleken är allt som finns, är allt om den , som vi förstår. nog av. Vi lastar vagnen i proportion till dess spår. Emily Dickinson

DE l E T T ett stänk av svärta

pojkar

det ligger en fjäder på min kudde. kuddar är gjorda av fjädrar, försök sova nu. det är en stor svart fjäder. kom och sov i min säng. det ligger en fjäder på din kudde med. Vi låter fjädrarna vara och sover på golvet.

pappa fyra eller fem dagar efter att hon hade dött satt jag ensam i vardagsrummet och undrade vad jag skulle ta mig till. Lufsade runt i väntan på att chocken skulle lägga sig, i väntan på att någon sorts strukturerad känsla skulle ta form ur dagarnas låtsasordning. jag kände mig tom och uttänjd. barnen låg och sov. jag drack. jag rökte rullcigaretter ut genom fönstret. jag tänkte att den huvudsakliga konsekvensen av att hon var borta kanske skulle bli att jag slutgiltigt fastnade i rollen som organisatör, en minneslistskrivande utprånglare av tacksamhetsklyschor, en robotaktig konstruktör av rutiner för småbarn utan mamma. sorgen kändes fyrdimensionell, abstrakt och vagt bekant. jag frös. Vännerna och släktingarna som hade dröjt sig kvar och varit snälla hade åkt hem till sina egna liv. när barnen gick till sängs saknade lägenheten mening, ingenting rörde sig. det ringde på dörren och jag stålsatte mig mot ännu mer snällhet. ännu en lasagne, några böcker, en kram, några små plastbyttor med lagad mat till pojkarna. självklart var jag på väg att bli expert på beteendet hos kringkretsande sörjande.

när man befinner sig i epicentrum får man en märkvärdigt antropologisk blick för alla andra: de förkrossade, de känslomässigt stumma, än så länge är det lugnt-folket, övernattarna, hennes nya bästisar, mina och pojkarnas nya bästisar. folk som jag fortfarande inte har en jävla aning om vilka de var. jag kände mig som jorden på den där otroliga bilden där planeten omgärdas av ett tjockt bälte med rymdskräp. jag kände att det skulle ta åratal innan den inre synbilden av andra människors uttryck av sorg över min döda fru – ett rep försett med knutar – skulle ha försvagats tillräckligt för att jag skulle skönja någon mörk rymd igen, och självklart – det behöver knappast sägas – gav den sortens tankar mig skuldkänslor. Men, tänkte jag för att stärka mig själv, allt är förändrat och hon är borta och jag kan tänka vad jag vill. Hon skulle hålla med, för vi var alltid överanalytiska, cyniska, förmodligen illojala och villrådiga. Middagsbjudningarnas post mortemgamar med vänliga avsikter. Hycklare. Vänner. det ringde på dörren igen. jag klev nedför den mattklädda trappan till den kyliga hallen och öppnade ytterdörren. där fanns inga gatlyktor, soptunnor eller gatstenar. Inga skepnader eller sken, inga former alls, bara en stank.

det hördes ett brak och ett svisch och jag kastades bakåt och blev liggande i dörren, flämtande. Hallen var becksvart och iskall och jag tänkte ”Vad är det för värld vi lever i om jag blir rånad i mitt eget hem ikväll?” och sen tänkte jag ”ärligt talat, vad spelar det för roll?” jag tänkte ”snälla, väck inte pojkarna, de behöver sin sömn. jag ger dig vartenda öre jag äger bara du låter bli att väcka pojkarna.” jag slog upp ögonen och det var fortfarande mörkt och allting prasslade och frasade. fjädrar. I luften låg en tung dunst av förfall, en söt pälstät stank av nyss utgången mat, och mossa, och läder, och jäst. jag har fjädrar mellan fingrarna, i ögonen och munnen, under mig en fjäderklädd hängmatta som håller mig svävande några decimeter ovanför klinkergolvet. ett glänsande kolsvart öga brett som mitt ansikte blinkar långsamt i en läderartad rynkig håla, utputande från en fotbollsstor pungkula. sCHHHHHHHHHHHHH.

schhhhhhhh. och det här är vad han sa: Jag tänker inte lämna dig förrän du inte behöver mig mer. sätt ner mig, sa jag. Inte förrän du har sagt hej. sätt. ner. Mig, kraxade jag, och hans vingvagga värmdes av mitt piss. Du är rädd. Säg bara hej. Hej. Säg det ordentligt. jag slappnade av, gav upp och önskade att min fru inte hade varit död. jag önskade att jag inte hade legat vettskrämd i en jättefågels grepp i min egen hall. jag önskade att jag inte hade haft den här saken på hjärnan just när mitt livs största tragedi inträffade. Längtan jag kände var verklig. den var både ljuv och bitter. jag såg lite klarare.

Hej kråka, sa jag. trevligt att äntligen träffas. * och så var han borta. för första gången på länge sov jag. jag drömde om eftermiddagar i skogen.

kråka romantiskt värre, vårt första möte. ohyfsad. klampade på. etage-trea med försupna plan, lätt taggtrådstouch, smög enkelt in via väggen och upp till sovrummet på vinden för att se de där bomullsgossarna ligga och snusa tyst, berusande lukt av oskyldiga barn, ludd, lack, pick-pack-stack, hela stället sörjde tungt, det var död mamma överallt, på varenda pennstump, traktor, jacka, gummistövel en hinna av sorg. nedför döda mamma-trappan, plingelingviskning från krökta klor, ner till pappas sovrum som nyligen var mamma-och-pappas. jag var jägaren Herne fast utan horn, fetto. pretto. Här har vi honom. plakat. fylleblek. jag böjde mig över honom och sniffade på andedräkten. en antydan till rutten häck, spyflugor. jag bände upp munnen och räknade ben, mumsade lite från hans oborstade tänder, rensade, kastade kråkaktigt hans tunga hit och dit, lyfte på täcket. jag eskimåpussade honom. jag fjärilspussade honom. jag fladderflaxpussade honom à la jenny Wren. Hans ludd (tåbiresudd) suger saggigt sorgligt, slokar, höjer sig sakta, sen ner, höjer sig, sen ner, höjer sig, sen ner, jag bad en andningsbön och överhuden viskade ”kött, aah, kött, aah, kött, aah”, och det var helt i min smak, kroppen höjde sig (precis som jag) sen ner (precis som

jag) strömlinjeformad (precis som jag) inte konstigt att han låg kvar trots att jag krupit in under lakanen, stank, tramsflams-krams, vakna människa (fÅgeLfjädrar Upp I rÖVen pÅ dIg, ner I kUkHÅLet, In I käften) men han sov och sovrummet var ett mausoleum. Han var en lämning efter en olycka och jag visste att det var ett höjdargig, att det var kul på riktigt. jag satte klon mot hans ögonglob och övervägde att gräva ut den på skoj eller av barmhärtighet. jag drog loss en kolsvart fjäder från halskragen och lät den ligga på hans panna, på pappapannan. som ett minne, som ett omen, som ett stänk av svärta när det gryr. som ett sätt att sorgen fly. jag ska ge dig något att grubbla på, viskade jag. Han vaknade till men kunde inte urskilja mig mot traumats svarta fond. ajööösses, hackade han. ajööösses.

pappa Idag började jag jobba igen. jag klarade en halvtimme, sen klottrade jag. jag gjorde en teckning av begravningen. alla hade kråkansikten, utom pojkarna.

kråka kolla där, kolla, gjorde jag det eller inte, hallå där, kolla, hugg till. bra bok, kul kroppar, öppna dörren, smäll igen den, spotta si, slicka så, lyft, hallå där, kolla, lägg av. Ljuva tillfälle. strunt samma, varenda kväll, gryningstimme, avstigning samtliga passagerare, allt kött si, allt kött så, sila odören. gjorde jag det eller inte, ååh, asfalt makadam. ätlig, klibbig, taskig förklädnad. surra fast mig vid masten annars nuppar jag henne tills min matematik sticker ut från hennes förlåt, förlåt, förlåt, kolla!

en avhuggen hand, björnbär, tändsticksaskar, sagoaskar, pissbåge, bättre ställt, måste sluta skaka, måste stå still, masten: stå still. Hallå där, kolla, lita på mig. förde jag lojalt sankt Vincent till Lissabon eller inte. säker överfart, lite lever, sniff, sniff, sköljmedel, läder, nedsmälta räcken till bomber och kulor. bar jag häxan över floden eller inte. sket inte, vet inte. Mässa lagom koltrastautomaten dra åt fanders guling, stygging, gulleponke, skojar, knarr, skojar, kraa, skojar. tålamod. jag kunde ha stagat upp honom i en stol och droppmatat honom med sanningsenligt sura nyhetsbulletiner om fruns timslånga dödskamp. det Hade andra fÅgLar gjort, det finns inga bovar och hjältar i kungariket. bäst jag sätter fart. jag tror på den terapeutiska metoden.

pojkar Vi var småpojkar med fjärrstyrda bilar och stämpelset och vi visste att något var på tok. Vi visste att vi inte fick ärliga svar när vi frågade ”var är mamma?” och vi visste, redan innan vi togs in på rummet och blev tillsagda att sätta oss på sängen med pappa i mitten, att något hade förändrats. Vi gissade och förstod att det här var ett nytt liv och att pappa var en annan sorts pappa nu och att vi var annorlunda pojkar, vi var tappra nya pojkar utan mamma. så när han berättade för oss vad som hade hänt vet jag inte vad min bror tänkte men själv tänkte jag så här: Var är brandbilarna? Var är larmet och stojet man hör vid händelser som den här? Var är främlingarna som tar en omväg för att hjälpa till, som hojtar och slänger till oss nödutrustningsprylar som lyser i mörkret för att försöka lugna och rädda oss? Här borde vara hjälmprydda män som pratar ett nytt och dramatiskt nödlägesspråk. Här borde vara fruktansvärt bullrigt med en ljudnivå helt främmande och opassande för vår hemtrevliga Londonlägenhet.

Här var inga folksamlingar och inga uniformerade främlingar och det talades inget nytt nödlägesspråk. Vi gick omkring i pyjamas och folk kom och hälsade på och gav oss grejer. Lov och skola blev samma sak.

kråka I andra versioner är jag läkare eller spöke. perfekta påfund: läkare, spöken och kråkor. Vi kan göra sånt som andra figurer inte kan, som att äta sorg, o-föda hemligheter och utkämpa teatraliska strider med språket och gud. jag var vän, ursäkt, räddande ängel, skämt, symtom, inbillningsfoster, vålnad, krycka, leksak, fantom, munkavle, analytiker och barnvakt. jag var, när allt kom omkring, ”den centrala fågeln … på varje yttersta utpost”. jag är en mall. jag vet det, han vet det. en myt man smyger in. smyger sig in i. jag måste ofrånkomligen försvara min hållning, eftersom min hållning är känslomässig. ni är ovetande om era skapelsemyter, er biologiska sanning (slump), er död (myggbett för det mesta), ert liv (gladlynt förnekelse). det bär mig emot att diskutera livets absurditet med någon av er, som har förföljt oss sen tidernas begynnelse. Vad är väl en kråka värd för en bunt sörjande människor? ett virrvarr. en stöt. ett sår. en propp.

ett gap. ett lass. ett hål. därför, ja. jag äter faktiskt kaninungar, plundrar bon, sväljer träck, lurar döden, hånar hungriga hemlösa, leder vilse, vilseleder. Hallå där, hugg till! en sån jävla massa bortslösad tid. Men jag bryr mig, på allvar. jag tycker människor är trista utom i sorg. Ytterst få i hälsa, katastrofer, hungersnöd, fasor, pompa och ståt eller normalitet intresserar mig (intresserar MIg!) men moderlösa barn gör det. Moderlösa barn är ren kråkessens. för en känslosam fågel är det mättat, storslaget och läckert att plundra den sortens bon.

pappa jag har tecknat henne uppsprättad med bröstkorgen utfläkt till en xylofon och döda fåglar som spelar på hennes revben.

Jag tänker inte lämna dig förrän du inte behöver mig mer. Sätt ner mig, sa jag. Inte förrän du har sagt hej. I en lägenhet i London sörjer två söner och deras far den plötsliga bortgången av en älskad mor och maka. När deras fört vivlan är som störst ringer det på dörren och utanför står den fjäderk lädda sorgen.   Kråkan fastslår att han kommer att stanna hos den bedrövade familjen tills han inte längre behövs. Han blir deras terapeut, beskyddare och hjälpreda. Ibland obehaglig och konfronterande men också varm och tröstande. Sorgen bär fjäderdräkt är en trollbindande bok byggd på lika delar roman, fabel och drama. Med några snabba vingslag växlar Max Porter skickligt mellan halsbrytande humor och känslosamma sanningar. Översättning från engelska: Marianne Tufvesson

ISBN 978-91-87917-20-2 Ett imprint under Sekwa förlag