KARIN SMIRNOFF UNDER ANSVAR & ÖDESMÄRKT Red. Julia Dahlberg Kajsa Heselius Ylva Larsdotter Maria Lival-Juusela Rita Paqvalén Hedvig Rask
Schildts & Söderströms Helsingfors
Förord Vad beror det på att vissa verk glöms bort av litteraturhistorien, trots att de var lästa och välkända i sin samtid? Litterär kvalitet, slump, och framför allt tolkningsföreträde och könspolitik har bidragit till att många verk skrivna av kvinnliga författare före och efter sekelskiftet 1900 marginaliserats av litteraturhistorieskrivningen. Bibliotekens, antikvariatens och arkivens dammigaste skrymslen rymmer därför en skattkista. I den hittar man starka, berörande romaner och dramer, ofta med en brännande, revolutionerande, ibland rentav frigörande tematik. Många av dem har återupptäckts och uppmärksammats av kvinnoforskningen, men är fortfarande så gott som okända för den stora allmänheten. Och de kan vara mycket svåra att få tag på. En av dessa bortglömda författare är Karin Smirnoff (1880−1973), vars roman Under ansvar (1915) och pjäs Ödesmärkt (1923) ges ut i denna bok. Hon hör till en ny generation av kvinnliga författare som i början av 1900-talet skrev samtidsromaner med realistiska och utopiska förtecken. De här romanerna handlade om vad det moderna livet innebar för kvinnorna och om hur deras inträde på den politiska arenan, i universitetsvärlden och på arbetsmarknaden, påverkade och förändrade deras liv och ställde dem inför nya val. Hur förena arbete och moderskap? Hur gestalta kvinnliga kroppsliga erfarenheter som graviditet och förlossning? Hur beskriva kvinnors sexualitet? Sociala och moraliska frågor såsom prostitution och ensamstående mödrar var också viktiga teman i denna nya litteratur. Dessa ämnen debatterades ute i samhället och det fanns också en förväntan på att litteraturen skulle ta upp dem. Ändå var balansgången mellan passande och opassande ämnen många gånger svår för de kvinnliga författarna. Bakom boken står en grupp litteratur-, språk- och kulturvetare. Vårt projekt startade med en idé om att ge ut bortglömda kvinnliga författare som skrev på svenska i Finland. Vårt val föll på Karin Smirnoff för att hon är en utmärkt representant för den tid
då kvinnliga författare alltmer djärvt började använda sin penna för att ruska om rådande maktförhållanden i samhället. Smirnoffs debut sammanföll med Den Nya Kvinnans tillblivelse och ropade efter förändring på synen av bland annat moderskärlek och kvinnors sexualitet. Hennes verk går i dialog med samtidens debatter och pekar också längre fram i tiden. I de två verk som vi valde diskuteras den samtida moralen i relation till dels ensamstående mödrar, dels homosexuell kärlek. Samhällets syn i dessa frågor har naturligtvis förändrats radikalt sedan 1910- och 1920-talet, men de situationer och personer som Smirnoff så skickligt beskriver är fortfarande aktuella. Vår förhoppning är att denna utgåva ska väcka intresse för Karin Smirnoffs författarskap och inspirera till nyutgivning av andra bortglömda författares verk. Vi vill tacka Karin Smirnoffs rättsinnehavare som vänligen gett sitt tillstånd och uppmuntrat oss till publiceringen samt skribenterna Eva Biaudet, Riko Eklundh och Anneli Jordahl. Ett speciellt tack går till det feministiska förlaget Rosenlarv i Sverige som har inspirerat oss genom sin återutgivning av svenska kvinnliga författare. Vi vill också rikta ett tack till Sarah-Lizzie Saks för hennes uppmuntrande intresse för utgivningsprojektet samt upplysningar om Karin Smirnoff och rättsinnehavarna. Vi tackar Kungliga biblioteket i Stockholm och Anna Höök för sakkunnig hjälp med att hitta rätt i Karin Smirnoffs arkiv, Svenska kulturfonden och Oskar Öflunds stiftelse för det ekonomiska bidraget till utgivningen och Svenska Teatern och Noona Leppinen för samarbetet. Till sist riktar vi ett tack till Schildts & Söderströms förlag, och speciellt till vår förlagsredaktör Anna Friman. Helsingfors i september 2013 Redaktörerna Julia Dahlberg, Kajsa Heselius, Ylva Larsdotter, Maria Lival-Juusela, Rita Paqvalén och Hedvig Rask
Att framkalla Karin Smirnoff Karin, en kort biografi Karin Smirnoff föddes den 26 februari 1880 i Stockholm. Föräldrarna var författaren August Strindberg, som vid tiden för dotterns födelse just hade fått sitt stora genombrott med romanen Röda rummet, och den finländska skådespelerskan Siri von Essen. Efterhand utvidgades familjen med syskonen Greta (1881–1912) och brodern Hans (1884–1917). Efter den uppslitande skilsmässan från Strindberg flyttade Siri von Essen tillbaka till Finland och bosatte sig tillsammans med de tre barnen i Helsingfors 1892. Hon försörjde sig genom att ge lektioner i dramatik och röstanvändning, men familjens uppehälle var ofta mycket knappt – inte minst på grund av att Strindberg sällan betalade det ekonomiska underhåll han var skyldig att bidra med. I Karin Smirnoffs arkiv finns bland annat avskrifter och original av brevväxlingen mellan fadern August och barnen, som belyser deras relation. De första breven är skrivna vid årsskiftet 1891, efter skilsmässan då Siri och barnen flyttat till Helsingfors och Gräsviksgatan 7, som länge var deras hem. Karin fick som äldsta dotter vara
I brevväxlingen mellan fadern August Strindberg och barnen Karin, Greta och Hans avhandlades fotografering, pengar och även faderns fÜrfattarskap.
kontaktperson i syskonskaran och breven är adresserade till henne. I breven ingår utförliga detaljer om det gemensamma intresset fotografi: plåtar, ram, fixeringsvätska och -salt, som senare efterträds av detaljer om mikroskopet. I ett av de första breven till barnen, daterat 6 januari 1891, Brevik, skriver fadern: ”Kära Karin, Härmed fotografierna nu! Professorn säger om dem följande. Vi skulle ha flyttat apparaten närmare, så att vi fått större ansigten och mindre väggyta. Expositionstiden, 8 à 10 sekunder vid mulen luft, i rum med ljusa väggar var lagom (Märk detta!)”. Karin skriver i ett brev daterat Ryttylä den 17 juni 1898: ”Älskade lilla pappa! (…) När vi kom till Ryttylä, började vi igen med vår fotografering, som småningom går bättre. Men så gick lampglaset sönder, och det har blivit ett afbrott, tills vi hinna få ett nytt från staden.” Pengar och skulder nämns i nästan alla brev, bland annat skriver August i ett brev daterat 16 juni 1899: ”P.S. Jag sänder inga småpengar idag: men tag af dem jag sändt, och bär alltid något på Er!”. I september 1898 skriver han om sin pjäs som inte blivit antagen ”Om nu Karin har några relationer med Svenska Teatern på ett eller annat sätt, så sök få ut ett bestämdt svar, men sakta och vackert. Om nu pjesen antages, sök då att få sälja den kontant för en skaplig summa (500 mark, eller 300) och behåll Ni dessa pengar. Är pjesen refuserad deremot, så utfå manuskriptet, och lemna in den till Finska Teatern: alltid blir den der öfversatt.” I början av sekelskiftet finns en paus på ett par år i brevväxlingen som hade sin grund i en dispyt om det ekonomiska stödet till barnen. Karin drömde om att få studera, men någon examen kunde hon inte ta sedan fadern hade meddelat att han inte längre tänkte bidra till hennes studiekostnader. För att försörja sig själv, sin mor och sina yngre syskon tog hon anställning vid Föreningsbankens kontor på Elisabetsgatan i Helsingfors och fortsatte vid sidan av arbetet att studera vid universitetet. Karin träffade sin man Vladimir Smirnoff (1876–1952) på universitetet, där han var lektor i ryska och rysk litteratur och samtidigt amanuens vid universitetets Ryska bibliotek. Vladimir Smirnoff var
född i Ryssland, men flyttade i de sena tonåren med sin finländska mor till Helsingfors. Han studerade vid universitetet i S:t Petersburg, där han kom in i de revolutionära kretsarna och ägnade sig åt viss underjordisk verksamhet i Finland, bland annat hjälpte han Lenin och andra revolutionära att fly utomlands genom sina kontakter i Helsingfors och Stockholm. I brev från Karin till pappa August sommaren 1911 framgår det att hon och Vladimir inte kan gifta sig i Finland, eftersom de båda anser det ytterst viktigt att hon behåller sitt svenska medborgarskap. Karin antyder också att det finns ämnen hon väntar med att ta upp tills de ses, eftersom det finns ”skäl af ännu allvarligare art” som inte lämpar sig att ta upp brevledes. August Strindberg föreslår att de gifter sig civilt i Sverige och den 19 september samma år stod bröllopet hos honom i Stockholm. Paret fortsatte att bo i Helsingfors och deras hem gästades vårvintern 1914 av den ryske författaren Maxim Gorkij, som visade sig vara en stor Strindbergbeundrare. I samband med inbördeskriget våren 1918 avskedades Vladimir Smirnoff från sin universitetstjänst: ”för deltagande i det röda upproret”. Han, Karin och deras lilla dotter lyckades ta sig först till S:t Petersburg, och därifrån vidare till Sverige, efter att Vladimir utnämnts till föreståndare för Telegrambyrån Rosta (senare Tass) i Stockholm. Senare blev han chef för sovjetiska legationens konsulära avdelning och fick titeln konsul. Vladimir Smirnoff återvände aldrig till Ryssland och hans ställning vid legationen var tidvis hotad, men han hade stöd av politiker på hög politisk nivå och fick också hjälp av bland annat Aleksandra Kollontaj, känd som Sovjetunionens minister i Sverige.
Karin som författare Karin Smirnoff debuterade 1915 med romanen Vårbrytning som handlar om en ung kvinnas existentiella sökande, först genom religi-
Karin och Vladimir Smirnoff pรฅ brรถllopsresan 1911.
onen och senare socialismen. Samma år kom också Under ansvar ut. Hennes mest produktiva period som författare inföll på 1920-talet, efter flytten till Sverige, då hon skrev både romaner och dramatik. I sina skönlitterära texter behandlar hon aktuella samhällsfrågor såsom socialismen, urbaniseringen, kvinnofrågan, religiositet, homosexualitet och inte minst konstnärskap. Liksom i debutromanen är det i En tretydig historia (1927) och Första akten (1930) en ung kvinna och hennes utveckling som står i centrum, och handlingen utspelar sig bland annat i teatervärlden. På 1940-talet gav Smirnoff under pseudonymen Hannes Bernson ut två historiska romaner med medeltida motiv, Bröderna i Vidala kloster och Systrarna i Nådendals kloster. I början av 1920-talet ägnade hon sig åt dramatiken och tog upp två kontroversiella ämnen, barmhärtighetsmord i Makter (1922) och homosexualitet i Ödesmärkt (1923). Efter Ödesmärkt utgav hon ytterligare allegorin Riddaren och jungfrun (1924). Smirnoff har också skrivit en biografi över sin mor och gett ut en samling kommenterade brev om föräldrarnas skilsmässoår 1891−1892, för att ge sin version av det skandalomsusade paret. Karin Smirnoff rörde sig i en flerspråkig miljö och denna bakgrund låter hon också märkas i sin prosa. I romanen En sexårig Karin tillsammans med sin Under ansvar använder far och syskonen Greta och Hans 1886.
Karin med sin dotter Karin 1915.
hon svenska, finska och ryska som ett sätt att skildra både staden Helsingfors och sina olika karaktärer. Samtidigt kan hon inte heller avhålla sig från att kommentera hur hon såg på de olika språken. Karins och berättarens svenska är tydligt finlandssvensk. Att finlandssvenskan har ett egenvärde för Karin Smirnoff kan man ana i en episod som hon låter smyga in i Under ansvar: Väninnan Katri berättar om två rikssvenskar som hon hört konversera i spårvagnen och som har gjort sig lustiga över finlandssvenskarnas försök att härma stockholmssvenskan. Katri och Ruth börjar sedan diskutera olika finlandismer: − Ja, fortfor [Ruth], kanske fanns det ett litet sanningskorn i oförskämdheten. För är den inte löjlig, vår rädsla för det som är egendomligt för oss, i synnerhet i språket. Gillas inte ett uttryck i Sverige, så bevare oss för att behålla det, om det är aldrig så karaktäristiskt för oss! Under ansvar var avsedd att publiceras i Sverige av Albert Bonniers förlag, men ett finlandssvenskt språkbruk genomsyrade ändå texten. I sina dialoger använder hon talspråk, finlandismer och ord och repliker på andra språk, i första hand finska och ryska. Språklig bakgrund är i Karin Smirnoffs prosa också ett sätt att skildra karaktärer. I sin roman ger hon en liten skrapa åt den alltför nitiska finskspråkiga intelligentian när hon beskriver en av Ruths kollegor på banken, studentskan Suomalainen som ”talar finska själv, men är storsint nog att tillåta, att vi svarar på svenska”. Den bastanta, men försiktigt medkännande hyresvärdinnan Soiniskan, representerar däremot den enklare finskspråkiga miljön i stadsdelen Rödbergen som Ruth blir tvungen att flytta till när pengarna tryter. Smirnoff skildrar Soiniskan med tydlig sympati. Något av Karin Smirnoffs förhållande till ryskan kommer också fram i Under ansvar. Ryskan kommer in i romanen genom studenten Nikolaj Alexandrovitsch. Språket får genom honom representera en annorlunda och lockande bildning med utopiska drag. På Nikolajs
vägg hänger ett citat av Oscar Wilde på ryska som Karin återger på svenska: ”Framåtskridande är förverkligande av utopier”. I följande mening konstaterar hon: ”Det lät dock bättre på ryska, än det låter på svenska.” Mottagandet De flesta recensionerna av Under ansvar är övervägande positiva och flera betonar bokens autentiska och osminkade framställning av tillvaron för unga kvinnor i Helsingfors i början av förra seklet. Flera av dem lyfter fram hur Smirnoff utvecklat sin stilistiska förmåga sedan debuten med Vårbrytning, som utkom samma år, 1915. I Dagens Press läser vi att ”Fru Smirnoff framför sin nya berättelse med ett sinne för afvägningen, som ingenstädes lämnar henne i sticket, och det blir en
Karin med sin nyfödda dotter Karin på makens skrivbord i hemmet på Elisabetsgatan 19 i Helsingfors 1914.
uppställning, som äger koncentration, och en hållning som utmärker sig genom sin säkerhet och kraft” (10.5.1916). Mest översvallande är Hans Ruin som i Studentbladet lyfter fram hur Smirnoff lyckas förena stil och innehåll, men också att hon ”ruskar om” samhället. ”Vad hon säger, säger hon icke därför att det gör sig, utan för att hon måste säga det. Förståsigpåare skola förstås finna fel i den boken. De skola kanske spåra inkonsekvens här och var, i form som innehåll. Men sådant lämna vi åt dem det vederbör, och taga hatten av för den starka, skälvande känsla som här färgar varje ord.” (N:o 2, 1916) Recensionernas fokus ligger emellertid på ämnesvalet − den ensamstående moderns ekonomiska och sociala situation, men också hennes moraliska rätt till barnet oavsett vad giftermålsbalken säger. Många av recensionerna framhäver att ämnesvalet på inget vis är unikt. Under ansvar är snarare en röst av många. Smirnoff sätter med sin penna denna debatt under lupp, boken kallas också för ”tendensroman” (Dagens Press 10.5.1916). I sin kamp för och kärlek till dottern gör Ruth en klassresa nedåt, vilket flera recensenter lyfter fram. ”Hon får vandra en svår väg, den för henne långt ner i fattigdom, i lidande” heter det i Dagens Press (10.5.1916) och Arbetet lyfter fram att den borde läsas av ”alla som svärma för den frigjorda kvinnan, utan att veta vad det kostar när det gäller allvar” (21.12.1915). Bertel Appelberg menar att ”författarinnans egen åsikt överensstämmer antagligen med den ryske studentens ord: Moderskapets problem är en ekonomisk fråga” (Nya Argus, nummer 9/1915). I Hufvudstadsbladets recension (15.12.1915) läser vi att ”Under ansvar är icke hvad man väntade sig av af en nybörjande författarinna, en fruntimmersbok med lyriska stämningar och ett alldagligt kärleksmotiv. Fru Smirnoff ser på lifvet med den socialt intresserades omfattande blick”. Rafael Lindqvist är den mest manschauvinistiska och raljerande. I tidskriften Fyrens julnummer 1915 kan vi läsa att ”Blåstrumpan är i allmänhet ej min typ, och den enda På bilden till höger Karin Smirnoff med sin far August Strindberg och systern Greta (till vänster) i Gersau, Schweiz 1886.
kvinnofödda litteratur jag hurrar för, är kokbokslitteraturen. Men ingen regel utan undantag”. Lindqvist är också den enda som hänvisar till August Strindberg. ”Den stora faderns ande slår emot en från mer än en sida af boken, men förkvinnligas – förädlad.” Men ändå är det kvinnans biologi, naturen och det hon känner som kvinna som anses ligga bakom att Ruth vill behålla sitt barn: ”Hon ger sig medvetet i känslans våld, förvissad om att hon däri handlar rätt. Detta är något sällsynt trots Ellen Key och andra renodlare af det kvinnliga själslifvet, ty långsamt bryter det nya igenom” (Hufvudstadsbladet 15.12.1915). När Karin Smirnoffs pjäs Ödesmärkt gavs ut år 1923 av Albert Bonniers förlag var homosexualitet tabubelagt och kriminaliserat i både Sverige och Finland. Även om homosexualiteten som litterärt motiv syns i bland annat August Strindbergs texter redan i slutet av 1800-talet, är det med de kvinnliga författarna på 1920-talet som temat kommer in i den svenskspråkiga litteraturen på allvar. Ödesmärkt är ett av de första, dramatiska alstren med ett HBT-tema i Norden, och det tabubelagda begäret är ett spår även i den svenska författaren Agnes von Krusenstjernas Tony-trilogi (1922−1926) och den finländska författaren Alma Söderhjelms roman Kärlekens väninna (1922). I receptionen av Ödesmärkt dras många paralleller till Krusenstjernas och Söderhjelms texter − och intresset för att skildra homosexualitet ses som ”det täcka könets lilla modeflänga” (Ny Tid, 25.5.1923). Ett exempel på detta förhållningssätt är den helsingforsiska teaterrecensenten Nils Göran Lüchou som kallar Ödesmärkt för ”ett nu i litteraturen akut, nervöst intresse för sjukliga och snedvridna yttringar av erotiskt känsloliv”. Han tycker att det är besynnerligt att ”våra svenska författarinnor begynna rikta vår litteratur med studier i dessa slags ämnen, tidspsykologiskt förklarligt kanske, men litterärt tämligen ointressant” (Svenska Pressen 26.5.1933). Många av recensionerna och inte minst ordvalen i dem – såsom slipprig, snuskig, patologisk, dekadent eller pervers − speglar tidens syn på homosexualitet. Att ämnet är motbjudande är de flesta re-
censenter eniga om, frågan är snarare om det är skildrat med smak och om det lämpar sig för teaterscenen. En som däremot lovordar dramat är signaturen M. Si. (Nya Växiö Bladet, 30.5.1923) som konstaterar att ”författarinnan behandlat [ämnet] med både fin takt och stor dramaturgisk talang.” Ämnet var det som hindrade ett nordiskt uppförande av Ödesmärkt under Smirnoffs livstid. I det utlåtande om dramat (som då gick under namnet ”Vanliga människor”) som rådgivaren för Dramatiska teatern Bo Bergman skrev, berömmer han det ur en konstnärlig vinkel. Han avråder dock från ett uppförande av dramat med hänvisning till de reaktioner från publiken som ”ett fall ur det erotiska livets sjukdomsjournal” kan väcka. Smirnoff kunde ändå tio år senare trösta sig med den uppmärksamhet pjäsen fick då den sattes upp av Bryssels modernistiska experimentteater, Théatre Rataillon. Uppsättningen, som gick under namnet Anders Hagman (efter huvudpersonen), fick fina recensioner i belgisk media och de citerades flitigt i svenska tidningar. I La Thyrse. Revue d’art et de littérature noteras att man ”[för] att passa in dramat i Rataillons ram [hade] varit nödsakad att renskrapa pjäsen från allt pittoreskt eller anekdotiskt, men sålunda reducerad till sitt syntetiska parti är den icke mindre stark. Den saknar kanske handling, men dess dialog är mycket fängslande, och konflikten, även om den inte yttrar sig genom stora gester och ord, är livligt intresserande”. Camille Poupeye konstaterar i L’Indépendance (30.1.1933) att Smirnoff inte enbart ärvt faderns utseende, utan även ”en del av hans talang och intressen”. Arkivet Karin Smirnoffs samlingar på Kungliga biblioteket är ett fynd för den som är intresserad av familjen Strindberg-von Essen-Smirnoff. Materialet har donerats i flera repriser av Karin Smirnoff och hennes dotter Karin Smirnoff-Strindberg (1914−1993), och arkivet omfattar allt från fotografier föreställande den närmaste familjen och släkten von Essen, kvitton, räkenskaper, bouppteckningar, testamenten
samt föremål och dokument som tillhört Siris väninna Marie David (1865−1897), till recensionsmaterial, opublicerade manuskript, anteckningar, brev och brevavskrifter. Under sin levnad hjälpte Karin Smirnoff många Strindbergforskare med biografiska data och material, något som framgår av alla de brev mellan henne och olika forskare som också finns bevarade i arkivet. Karin Smirnoff var en medveten arkivbildare och mycket av materialet är noggrant organiserat och kommenterat. Hennes arkivbildande verkar handla om mycket mer än bara om att vårda arvet efter föräldrarna, maken Vladimir Smirnoff, ”tantis” (Marie David) eller om att försäkra sig om sin egen plats i litteraturhistorien. Lika mycket (eller mer) tycks arkivet, liksom hennes biografiska verk, handla om att få det sista ordet och korrigera de missförstånd som hon upplevde att Strindbergforskningen gjort sig skyldig till. Sättet att skapa och ordna arkivmaterialet blottar människan Karin Smirnoff och genom marginalanteckningarna känns hon mycket påtaglig. Det välorganiserade arkivet väcker också frågan om vad Smirnoff lämnat bort och raderat ut. Vad tiger materialet om, vad säger dess luckor och tystnader? Upphovsrätten År 2013 har det gått nästan hundra sedan Under ansvar gavs ut. När vi som arbetsgrupp inledde vårt utgivningsprojekt utgick vi från att upphovsrätten på Karin Smirnoffs verk var fri. När vi sedan började se närmare på hennes liv upptäckte vi att hon dog först 1973 (93 år gammal). Eftersom ett verk har fri upphovsrätt först sjuttio år efter författarens död, blev det därför nödvändigt att ta reda på vem som
Karin Smirnoff med väninnorna Olga Schilling och Karin Schultz.
ärvt rättigheterna till hennes verk. Det visade sig snart att hon hade en dotter med samma namn, Karin Smirnoff, som 1975 gift sig med sin kusin Erik Strindberg (1915– 1999). Erik var adoptivson till Hans Strindberg, alltså brodern till Karins d.ä., och barnbarn till Siri von Essen och August Strindberg. Efter att detta fascinerande och något förvirrande familjepussel var lagt, fick vi slutligen kontakt med de nuvarande rättsinnehavarna, Erik Strindbergs fem barn från hans första äktenskap i Australien. De har ställt sig positiva till nyutgivning och är glada att Smirnoffs verk fortsätter väcka intresse. Karin Strindbergs bibliografi Prosa Vårbrytning, Stockholm: Bonnier 1915. Under ansvar, Helsingfors: Schildts och Stockholm: Bonnier 1915. Strindbergs första hustru [Siri von Essen], Stockholm: Bonnier 1925. En tretydig historia, Stockholm: Bonnier 1927. Första akten, Stockholm: Bonnier 1930. Pseudonym Bernson, Hannes: Bröderna i Vidala kloster. Historisk roman från Finlands medeltid, Helsingfors: Söderströms och Stockholm: Bonnier 1940. Pseudonym Bernson, Hannes: Systrarna i Nådendals kloster I–II, Helsingfors: Söderströms och Stockholm: Bonnier 1948, 1949. Så var det i verkligheten. Bakgrunden till Strindbergs brevväxling med barnen i första giftet. Skilsmässoåren 1891–92, Stockholm: Bonnier 1956. Dramatik Makter. Skådespel i fyra akter, Stockholm: Bonnier 1922. Ödesmärkt. Skådespel i fyra akter, Stockholm: Bonnier, 1923. Riddaren och jungfrun. Allegoriskt sagospel, Stockholm: Bonnier, 1924.
Om Karin Smirnoff Forssell, Pia, ”Skönandar och engagemang”, Finlands svenska litteraturhistoria, andra delen: 1900-talet, Helsingfors och Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland och Atlantis 2000. Järvstad, Kristin, ”Moderskap och moderlighet kring förra sekelskiftet: exemplen Karin Smirnoff, Julia Ström och Märta Starnberg”, Från Eden till Damavdelningen: studier om kvinnan i litteraturen. En vänbok till Christina Sjöblad, red. Bibi Jonsson, Karin Nykvist, Birthe Sjöberg, Lund: Lunds universitet. Litteraturvetenskapliga institutionen 2004. Saks, Sarah-Lizzie, ”Berättelsen som Strindberg aldrig skrev: om Karin Smirnoff och hennes syskon som vuxna”, Strindbergiana, Stockholm: Strindbergssällskapet 1985. Saks, Sarah-Lizzie, August Strindberg och den samspela familjen, Borås: Recito Förlag 2012. Sandqvist, Katja, ”Släktskapets makt. Om några dramer av Karin Smirnoff och August Strindberg”, Nordisk Tidskrift 4/2012. Szalczer, Eszter, Writing daughters: August Strindberg’s other voices, London: Norvik Press 2008. Toftegaard Pedersen, Arne, ”Finns det kvinnliga dagdrivare?”, Urbana odysséer, Helsingfors, staden och 1910-talets finlandssvenska prosa, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 2007.