Martina Moliis-Mellberg
Schildts &S รถderstrรถms
Utgiven med stöd av FILI /Delegationen för den svenska litteraturens främjande.
isbn 978-951-52-3554-1 © Martina Moliis-Mellberg 2015 Schildts & Söderströms, Helsingfors Grafisk form: Emma Strömberg Tryckt hos Nord Print Ab, Helsingfors 2015 www.sets.fi
Ad undas
Cousteau seglar de sju haven med sin besättning. Han katalogiserar småfiskar och provdyker utrustning. Han visslar uppe på däck. Han sitter i undervattens kammaren och tittar på havet. Han läser en biografi över Edith Piaf. Han borde vara lycklig, men det är han inte.
9
Det har inte alltid varit så. Men nu är det. Som att Cousteau inte kan andas när han vaknar på morgonen. Inte ens närheten till havet hjälper, tvärtom. Så nära men inte där, tänker Cousteau när han står på däck. Visslar gör han allt mer sällan. Han börjar istället fördriva mer och mer tid i undervattenskammaren. Han ritar skisser och slår upp. Men mest tittar han. Trycker pannan mot glaset. Håller andan i över en minut.
10
Cousteau gör följande anteckning i sin loggbok: Färre maneter än väntat. Blåser upp till sydvästlig storm. Ett liv på land ter sig allt mer som ett straff.
11
Det är inte bara tystnaden, det är vattnet i sig. Hur det lägger sig runt kroppen, hur det är något att luta sig mot.
12
Han har en återkommande dröm. Om valarna. I drömmen är vattnet varmt och valarna flyter fram som stora ballonger. De hälsar på honom, simmar runt honom, tar i hand. Sedan blir vattnet kallare. Valarna utvecklar långa mammutbetar och pressar sig mot honom tills han tappar andan.
13
Han ser drömmen som ett tecken. Börjar studera havsdjurens andningsmekanik. Gälar. Gälspringor. Filament. Membran. Det måste gå. I sin loggbok skriver han: Det måste gå.
14
Det sägs att Edith Piaf var blind som barn. Cousteau känner stor samhörighet med henne. Den frånvarande modern, livet på bordellen, nervositeten, nätterna i Pigalle. Inget av detta har de gemensamt, Cousteau och sparven från Paris. Men det är ovidkommande. Något händer när Cousteau lyssnar på Piafs musik. Han hör allt han inte kan se.
15
Hajarna. Cousteau har inte ägnat dem en tanke. Varit allt för upptagen med småfisk och drömvalar. Ändå är de där, simmar efter båten varje kväll. Simmar för att hålla sig vid liv.
16
Hajarna. De kommer till honom. Vittrar blodet när han stiger på en rostig spik. De är flera som försöker. Kastar sig mot relingen, slår med käftarna i luften, piskar upp vattenskum som blandar sig med blod. Besättningen ropar och springer. Harpunerna plockas fram. Cousteau rör sig inte.
17
Han ser på hajen där den ligger på däck och slutar andas. Det blanka skinnet, såret och blodstrimman. Han känner sorg. Han känner upphetsning. Han känner släktskap.
18