Boken är utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande, Taike och Svenska kulturfonden. © Malin Klingenberg, 2018 Omslag Linn Henrichson Inlaga Pia Lehtinen Tryckt hos Livonia Print, Riga ISBN 978-951-52- 4417-8 litteratur.sets.fi
MALIN KLINGENBERG
ร LGFLICKAN
Schildts & Sรถderstrรถms
Kapitel ett Det var dagens sista rast och de flesta var ute på skolgården. I skuggan vid tegelväggen stod emobrudarna och såg håglösa ut, och på trappan satt rockabillygänget från landet, de som alltid åkte taxi till skolan. Boknördarna satt runt ett av de slitna träborden, hästtjejerna låg på gräsmattan, och skolans tre hipsters stod vid infarten till skolgården med sina longboards och hängslen och tittade slött åt varsitt håll, som om de inte alls kände varandra. Jag hörde inte hemma någonstans. Jag satt för mig själv på en ledig bänk och iakttog de andra. Mest tittade jag på sjuornas innetjejer som hade lagt beslag på bordet bredvid mig. De stirrade inte öppet på Sebastian, som satt på bänken mittemot, men det var inte svårt att fatta att de gjorde allt för att han skulle lägga märke till dem. De kastade med håret, fnittrade tillgjort och klippte ihärdigt med sina mascarafläskiga ögonfransar. De satt allihop vända mot honom trots att de låtsades prata med varandra. Ifall Sebastian blivit svag i knäna av tjejer som gestikulerade vilt och som hade så mycket läppglans att det såg ut som om de nyss hade ätit en grillad kyckling, då kanske skådespelet inte 5
hade varit förgäves. Men med tanke på att han var helt fokuserad på sin telefon verkade metoden inte fungera särskilt bra. Jag förstod inte riktigt vad som var så fantastiskt med Sebastian. V ar det något med hans ögon? Eller sättet han klädde sig på? Lusse var värst, som vanligt. V i hade gått i samma klass ända sedan ettan. Enligt henne var det nog bara en tidsfråga innan Sebastian skulle falla pladask för henne, trots att han gick i åttan. V iktoria, hennes följeslagare, befann sig bara snäppet under henne i hackordningen. Två av de andra tjejerna visste jag inte namnet på. Och så var det Sandra. Sandra som hade varit min allra bästa vän ända tills vi började sjuan för ett par veckor sedan. I dag hade hon nya kläder, en glittrig topp och ett par tajta jeans som fick hennes ben att verka jättelånga. Trots att hon vid en första anblick betedde sig som de andra märkte jag hur mycket tystare hon var. I stället iakttog hon dem noga, som om hon gjorde en fältstudie i tonårsteknik. När de skrattade, skrattade hon också, men jag visste att hon inte lät så där, egentligen. När våra blickar möttes tittade hon genast bort. Lusse var faktiskt rätt skicklig på att låtsas som om deras skådespel inte hade något med Sebastian att göra. Hon hade bara sneglat på honom två gånger på hela rasten, jag hade räknat. Viktoria kunde däremot inte låta bli att med jämna mellanrum 6
ge honom trånande ögonkast. Men ingen av dem kunde få honom att lyfta blicken från sin telefon. Det var inget fel på Sebastian, han var trevlig, tyckte jag. Objektivt sett kunde jag hålla med om att han såg skaplig ut. Bruna ögon, brunt hår. Raka tänder, så när som på en hörntand som låg lite snett på ett rätt gulligt sätt. Allt annat var väl också som det skulle. Men som Lusse och Viktoria pratade om honom när han inte hörde på var det lätt att tro att han var övernaturlig. Att titta på honom borde ge mig fjärilar i magen, skälvningar i hjärttrakten och röda kinder. Minst. Jag kände ingenting. Förra året var Sandra ständigt förälskad. Jag bytte alltid samtalsämne när hon försökte prata med mig om pojkar, så hon gav upp till slut. Jag brukade tänka att det var hon som var fånig, men nu undrade jag om det kanske var mig det var fel på. Jag kanske inte gillade killar? Eller folk överhuvudtaget. Jag var bra på att vara ensam, det var jag. För bra, kanske. Plötsligt lyfte Sebastian blicken och tittade på mig. Jag höjde hakan och hälsade på honom, allt annat hade varit konstigt. Även om vi inte kände varandra särskilt bra, så hade vi gått i samma skola flera år. Han nickade tillbaka, log, och fortsatte sedan med sin telefon. Nej. Inte ens hans omtalade leende fick mig att fatta vad det var som gjorde honom så speciell. I samma stund insåg jag hur tyst det hade blivit vid bordet 7
intill. De två namnlösa tjejernas glansiga läppar hade fastnat i ett förvånat halvgap. Viktorias mun hade snörpts ihop till ett surt russin. Lusse glömde bort att vara diskret och glodde plötsligt helt öppet på Sebastian. Ja, alla tittade på Sebastian nu, utom Sandra. Hon stirrade ner i golvet och bet ihop käkarna på det där sättet hon brukade göra när hon var irriterad på något. Eller någon. Det var ingen tvekan om att det var jag som var den skyldiga den här gången. Det gjorde mig absolut ingenting.
8
Kapitel två När det ringde ut efter sista lektionen skyndade sig alla ut genom dörren. Det var fredag och de flesta ville hem, eller åtminstone bort från skolan. Jag hade inte bråttom. Jag halade upp väskan på axlarna och släntrade mot dörren. När jag kom ut på trappan hörde jag dem på långt håll. De hade ställt sig mitt på skolgården och pratade med lika höga skrytröster som vanligt. ”Åh, vad jag längtar till höstlovet!” Det märktes att Lusse hoppades att någon skulle fråga vad som skulle hända då. Och det var klart att någon frågade. ”Vi ska åka till Madeira igen. Jag kan nästan inte vänta. Sol och bad och drinkar vid poolen”, sa Lusse och log, precis som om apelsinsaft var något man bara kunde få utomlands. ”Och så ska vi vandra. V andringslederna där är … legendiska.” Ett imponerat sus gick genom ringen, och det var tur, för annars hade de hört hur jag frustade till. Legendiska. Verkligen? Hon vände sig plötsligt mot Sandra, som stod lite i utkanten av ringen.
9
”Hur är det med dig, förresten? Är ni fortfarande på väg till Afrika?” I vanliga fall lyste Sandra upp när Lusse pratade med henne, men inte nu. Hon tittade ner i marken och sparkade lite på en sten som låg fastkilad mellan betongplattorna. ”Ja, så klart”, mumlade hon, som om en del av henne hoppades att ingen skulle höra. Det var bara några dagar sedan Sandra första gången ljög om att hon skulle åka på safari. V i hade stått i omklädningsrummet och bytt om efter gympan och allt började med att Viktoria berättade att de skulle till Bali på jullovet. Plötsligt hade Sandra hävt ur sig att hon också skulle på resa. Då Viktoria frågade vart, hade hon sagt att de skulle till Afrika. Jag hade lust att skaka om Sandra och påminna henne om att hon inte var så här blåst i vanliga fall. Om man ville ljuga trovärdigt skulle man hålla sig så nära sanningen som möjligt, det trodde jag att alla visste. ”Hoppas du inte får ebola, bara”, sa Viktoria nu. Hon var inte alls lika bra som Lusse på att dölja att hon inte trodde att Sandras safariresa var på riktigt. ”Skräm inte upp henne.” Lusse tittade strängt på sin bästis, sedan log hon sockersött mot Sandra. ”Klart du inte kommer få ebola. Och om du skulle få det har du ändå femtio procents chans att överleva.”
10
Om man inte kände Lusse kunde man tro att hon just sagt något snällt. Lusses pappa och Viktorias mamma bromsade in utanför skolgården samtidigt: en svartglänsande Mercedes och en guldfärgad Nissan. Jag hade åkt i Lusses pappas bil en gång när vi gick i femman. Den hade lädersäten och doftade gott, inte alls så där som mammas cigarettstinkande Opel. Lusse och Viktoria hoppade in i bilarna och åkte hem. Antagligen för att fredagsmysa, sminka sig, eller tänka på snygga åttor som de var säkra på att var kära i dem. Också de andra tjejerna gick sin väg, men innan Sandra hann sticka steg jag fram till henne från mitt gömställe bakom stolpen utanför dörren. ”Hur ska du ta dig ur det där?” frågade jag. ”Det ska väl du skita i”, sa hon. Sedan vände hon på klacken och gick mot sin vita cykel.
11
Kapitel tre En halvtimme senare var jag hemma. Mamma och pappa hade åkt till firman tidigt i morse och skulle inte komma tillbaka förrän tidigast klockan sex. Ibland funderade jag på hur det skulle vara om jag hade ett syskon, kanske en storebror. Fast jag kom alltid fram till att det var skönast att vara ensam. Sandra hade en storebror, och honom skulle jag aldrig vilja ha. John satt inne på sitt rum och spelade dator hela tiden. Dessutom luktade han svett och pormaskar och gymnasieångest. Jag kikade in på Sandras gård genom häcken. Bilen var borta, men Sandras vita cykel stod på uppfarten, så hon var hemma. Om det här hade varit en fredag för några månader sedan hade vi haft sällskap hem efter skolan, sedan hade vi hängt hela eftermiddagen, ätit middag tillsammans antingen hos henne eller hos mig, och tittat på film ända tills det var dags att lägga sig. Eller om jag hade fått bestämma så hade vi dragit till skogs. Men för några veckor sedan förändrades allt. Första dagen i sjuan hade Sandra fått för sig att meningen med livet var att bli kompis med Lusse och Viktoria. Jag var inte längre Sandras bästa vän, utan bara ett hinder. 12
Själv var jag ointresserad av att hänga efter Lusse ochViktoria. De hade ett sätt som gjorde att man kände sig totalt värdelös om man inte hörde till deras beundrarskara. När de gav en sin uppmärksamhet kände man sig däremot fantastisk. Jag föredrog att känna mig okej hela tiden. Ytterdörren öppnades och Sandra kom ut. Hon hade bytt om från sina nya, snygga skolkläder och hade på sig mjukisbyxor och en grön t-shirt. Hon hoppade i sina joggingskor som stod på trappan och började springa längs stigen ut mot skogsbrynet. Jag hade ändå inget annat för mig, så jag beslöt mig för att ta reda på vad hon höll på med. Jag dumpade skolväskan på marken, slank igenom öppningen i häcken och joggade efter henne. När skogen blev tätare övergick Sandra till att promenera i stället. Hon verkade inte ha en susning om att hon inte var ensam, vilket förvånade mig. Ända sedan vi var små hade vi tränat oss på att vara uppmärksamma på det som hände runtomkring oss. Hon plockade upp en pinne från marken. Med jämna mellanrum dunkade hon den i en trädstam och sa något, men jag var lite för långt borta för att höra vad. Hon valde stigen ner mot träsket. Jag tog den andra stigen, den som inte gick raka vägen ner till vattnet, utan som i stället var lite längre och krångligare. Jag ville inte att Sandra skulle se mig, jag ville bara ta reda på vad hon höll på med. 13
Sandra var inte den enda som hade blivit sämre på att röra sig i skogen: några meter från kojan snubblade jag på en rot som låg tvärs över stigen och föll. Mitt knä landade rakt på en grankotte. ”AJ!”, ropade jag högt och glömde helt bort att vara tyst. Kojans dörr slogs upp med ett brak.
14