Alma blädderex

Alm a En roman

Merete Ma zzarell a

Alma En roman

Schildts & Sรถderstrรถms

Av Merete Mazzarella i urval: Först sålde de pianot (1979 & 2001) Att spela sitt liv (1981 & 2001) Påsk (1983) Den okända sällskapsresenären (1987) Det trånga rummet (1989) Samtal (1990) Hem från festen (1992 & 1995) Tanten och krokodilen (1995 & 2009) Otrohetens lockelse (1997) Där man aldrig är ensam. Om läsandets konst (1999) Då svänger sig sommaren kring sin axel (2000) Linjer mellan stjärnor. Essäer om identitet (2002) November (2004) Den goda beröringen. Om kropp, hälsa, vård och litteratur (2005) När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn (2008) Ingen saknad, ingen sorg. En dag i Zacharias Topelius liv (2009) Resa med rabatt. Om konsten att vara pensionär (2010) Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet (2012) Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv (2013) Själens nattsida. Om Mary Shelley och hennes Frankenstein (2014) Solkattens år (2015) Om livets mening (2017)

Boken är utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

ISBN 978-951-52-4419-2 © Merete Mazzarella 2018 Omslagsbild: Åbo Akademis bildsamlingar Grafisk form: Emma Strömberg Schildts & Söderströms, Helsingfors Tryckt hos Livonia Print, Riga 2018 litteratur.sets.fi

»Jag sku lle ku n na hoppa n e r från balkongen«, sa jag här­omdan åt Stina och efter en liten konstpaus fortsatte jag: »Men då skulle jag väl inte ha bättre tur än att en mamma med barnvagn skulle passera strax nedanför och jag skulle ramla på barnvagnen.« »Du har din humor i behåll i alla fall, Alma«, sa Stina, »du förmår fortfarande vara rolig.« Å, vad jag är trött på det ordet, det har hängt om halsen på mig som en koskälla sedan jag var ung flicka.

Söderskälm, så var det kamraterna, de gamla kvinnliga, kal�lade mig under studietiden.

Lilla Söderskälm.

Hon som ingenting såg ut men som alltid hade ett rappt svar på tungan.

Jag brydde mig inte om att tillägga att jag vid närmare eftertanke var fullt medveten om att jag aldrig med egen kraft skulle kunna ta mig över balkongräcket.

Gud vet om jag ens skulle kunna ta mig ut på balkongen.

Stina är min vän. Eller har åtminstone varit det. Ja, själv skulle hon utan tvivel försäkra att hon fortfarande är det, hon skulle berömma sig av sin trofasthet, men att hon − och några till − berömmer sig av sin trofasthet beror på att de numera besöker mig av medlidande. Jag är inte längre deras jämlike, det är jag för gammal för och framförallt för sjuk. Jag har alltid 5

tagit för givet att vänskap förutsätter jämlikhet och därför är jag osäker på om jag alls har några vänner numera.

Också för personalen här har jag nämnt balkongen, åtmin­ stone för syster Hedvig och lilla Greta, men de reagerade inte överhuvudtaget. Kanske för att de tänker på att jag inte skulle kunna ta mig dit ut. Kanske för att de lärt sig att man inte ska bry sig om de sjukas griller. Kanske för att de är unga och inte ens kan föreställa sig att en gammal människa kan skämta. För all del, syster Hedvig närmar sig väl redan de fyrtio men ur mitt perspektiv, om än inte ur sitt eget, är hon fortfarande ung. Jag misstänker att hon överhuvudtaget inte förstår sig på skämt, hennes bleka ansikte är tungt och sorgmodigt som en hästs. Jag brukar försöka undvika att möta hennes blick. Från första början tyckte jag att hon var ful och även om jag är ful själv har jag alltid föredragit vackra människor. Och vad vår vackra Greta med det korpsvarta håret beträffar så är hon fortfarande ung på riktigt, man skulle vilja röra vid hennes kind för att känna hudens lenhet, hon är smal som en vidja. När man ser på henne förstår man verkligen hur det banala uttrycket har uppstått, för hon är inte bara smal, hon är också böjlig, smidig, hon rör sig nästan dansande, hon kan omöjligt ana vad det vill säga att ha svullna fötter eller vara så stel att man knappt förmår sätta sig upp i sängen. Hon har hela livet framför sig, det är sin framtid hon går till mötes, dansande, leende. Egentligen är hon inte en riktig sjuksköterska, hon kallas bara småsyster, hon står lägre i hierarkin, hon klär på och av och matar och lyfter och vänder, men jag har bestämt mig för att säga syster ändå. Jag gör det för att reta syster Hedvig och för att jag ser att Greta själv tycker om det. Framförallt ser jag att hon har annat att tänka på, att hon är förälskad. Det finns ett skimmer kring henne, det slags skimmer som jag lärde mig känna igen redan som barn, som nästyngsta flickan i en familj med åtta döttrar. Att hon är förälskad är lika 6

lätt att se som att hon har låtit håret växa. Kanske det är mannen hon är förälskad i som sagt att hon ska göra det, karlar brukar tycka att det är så kvinnligt med långt hår. Kanske är hon rentav hemligt förlovad, kanske har hon en ring i fickan. Naturligtvis inte i fickan på sin jungfruligt vita, stärkta sjuksköterskedräkt men i fickan på den billiga lilla kappan som jag har sett henne i några gånger när jag råkat titta ut just som hon varit på väg bort efter avslutad arbetsdag. Då har jag sett hur hon först går lugnt och värdigt över gården, precis som hon själv berättat att översköterskan sagt att man ska göra, ute så väl som inne. Sedan stannar hon upp och tittar sig omkring som för att förvissa sig om att översköterskan inte har ögonen på henne − och när hon känner sig säker börjar hon springa. Det skulle inte förvåna mig om hon har ett läppstift också och en liten spegel så hon kan måla sig så fort hon kommer åt. Men då får hon allt vänta tills hon lagt sjukhusområdet bakom sig helt och hållet för hon har själv berättat om en annan småsyster, eller om det nu var en elev som blev avskedad utan pardon därför att översköterskan såg henne smussla med ett läppstift. Vad ringen beträffar kan man undra om hon smyger den på fingret när hon klär om eller om hon väntar tills hon är en bit ifrån. Just en ring ska hon då minsann akta sig för att låta översköterskan se. Översköterskan vill nog inte att systrarna här ska gå i giftastankar − inte om de vill ha jobbet kvar. Att vårda sjuka är ett kall, skulle det heta, det går inte att förena med äktenskap och familj.

Ett kall?

Hade jag ett kall?

På sätt och vis.

Var det i så fall ett kall som hade gått att förena med äktenskap och familj?

Jag hade bra gärna velat tro det. Jag hade gärna velat tro att det gått att förena åtminstone med kärlek.

7

Jag är på Badhotellet i Saltsjöbaden. Det har jag varit flera gånger förut, första gången för mer än trettio år sedan, och då badade jag faktiskt. Nu är det mycket länge sedan jag badade.

Som svenskarna − rikssvenskarna − använder ordet, menar jag, för i Finland badar vi i kar och simmar i sjöar och hav. Det var därför jag under min första Sverigeresa blev så förbryllad när en bordsherre en gång artigt frågade: »Badar ni mycket?« Jag är på Badhotellet men det är inte här jag bor. Jag bor hemma, men där får jag inte längre vara, det har Stina och hennes svägerska Signe och de andra som kallar sig mina vänner bestämt. Om och om igen slår det mig hur vårt förhållande har förändrats. Numera är det som om de så kallade vännerna bildar gemensam front mot mig. Stina säger att det blev panik senast jag försökte bo hemma och att hon i rasande fart måste föra mig tillbaka hit med bil. Själv minns jag inte hur det var den där dagen fast jag annars minns det mesta.

Alla säger att jag har det bra här, att själva byggnaden är som ett slott med sina tinnar och torn, att jag kan skämma bort mig själv med att ligga på solverandan eller ta ljusbehandlingar. »Nej«, svarar jag tjurigt som ett barn, »jag vill inte vara här.« »Men du har ju trivts här«, säger de vädjande. Och det är riktigt, jag har älskat det här stället, i ett kåseri har jag skrivit en hymn till det. Det har legat en egendomlig atmosfär av strålljus över gårdsplanen, och de olika små bladen som på våren vecklar ut sig skiftar i alla nyanser. Jag har insupit luften med begärlighet och tyckt att den är härlig, jag har känt mig utvilad, frisk och ny, tacksam och lycklig. Jag har varit morgontidig, jag har brukat slå upp dörrarna till balkongen och se den lätta dimman över viken försvinna medan stranden på andra sidan, som på avstånd buktar sig som ett bergslandskap, visar en tydligt tecknad mörk kontur som så småningom försvinner i den stigande solens sken.

8

Jag har besjungit den vida och härliga ligghallen under bar himmel där jag ordentligt nerbäddad har kunnat sluta ögonen och för en stund fly alla krav på arbete, ständigt mera arbete och bara lyssna på tallarnas stilla sus och fåglarnas kvitter. När det har lackat mot höst och marken har blivit kall har jag fått förflytta mig till ligghallen i översta våningen där tillgången till luft och sol också är nog så riklig. I november och december har jag rullats in i stora fårskinnsfällar och känt mig alltmer lik ett eskimåbarn där jag legat med egentligen ingenting annat synligt än den mun med vilken jag dragit in den sköna luften, som under alla årstider ska vara så hälsobringande och härlig. Bland det jag beundrat mest här på stället är den kraft småsystrarna har i sina späda armar och den utomordentliga teknik de har i att sköta sitt bäddningsjobb.

Men det var alltsammans förr, det var när jag ännu kunde promenera i parken, när jag tyckte att det var stimulerande att sitta i matsalen och tala med nyanlända gäster. När jag själv var stimulerande, inte minst för doktorerna därför att jag inte var sjuk på något av alla de banala visen utan snarast överarbetad, överstimulerad, nervös. Förr i världen tittade Danielson − överläkare Carl-Gustaf Danielson − ofta in på kvällskvisten, efter avslutad arbetsdag. Han är något av en bohem, han kunde komma och knacka på nästan hur sent som helst, han slog sig ner och pratade bort en stund, om böcker eller konst eller teater.

Han är en man med ett genuint kulturintresse, det skulle vara för mycket sagt att vi varit vänner men vi har varit jämlikar.

Numera har han alltid den vita rocken på sig när han kommer, han förblir stående, han tittar på klockan − mycket diskret, för all del, det är inte meningen att jag ska lägga märke till det men det gör jag, det gör jag − och efter bara några minuter ber han om ursäkt för att han måste skynda vidare.

9

»Jag tycker om människor«, har Danielson brukat säga, men jag undrar om han längre tycker om mig.

Och jag?

En gång tyckte jag att alla människor var intressanta. Tycker inte så mer. Och om sanningen ska fram har jag alltid tyckt bäst om dem som varit yngre än jag. I synnerhet män. I matsalen hör jag numera hemma vid de gamlas bord och där finns det människor av två slag: de som klagar och de som ber om ursäkt för att de finns till. Jag tycker lika illa om bådadera.

Det susar ur hörapparater, det skramlar av käppar och kryckor som faller i golvet. Och inte vet man vem som är dement eller döv och vem som går att samtala med. Nu har jag förövrigt varit här så länge att många av dem som inte var dementa eller döva när jag kom har hunnit bli det. Somliga förvandlas över en natt. Och vad värre är: de som fortfarande förmår föra ett samtal orkar jag ändå inte ha att göra med för de talar mest om barnbarn eller sjukdomar. Barnbarn har jag inte, lika lite som barn, men icke desto mindre tvingas jag höra om andras: de räknas i all oändlighet upp med namn och ålder och särskilda talanger som om det var tänkt att jag skulle hålla reda på dem.

Jag som aldrig gittat hålla reda på mina syskons barnbarn.

Sjukdomar har jag men dem vill jag inte tala om, än mindre vill jag höra om andras. Inte om deras andnöd, deras sömnsvårigheter, deras hjärtklappning, deras stela leder. Allra minst om deras matsmältning. En tid satt jag bredvid friherrinnan Sidensvans, men en dag när jag berättade en anekdot från Paris sa hon nog så spetsigt: »Det där har professorn berättat en gång förut.« Sedan fortsatte hon, lite högre: »Det är nytt.

Professorn har inte brukat upprepa sig.« Nå, människan heter för all del ingalunda Sidensvans, det är ingen mer än jag som kallar henne så, hennes riktiga namn orkar jag inte befatta mig med. Men friherrinna är hon förvisso.

10

Det är inte bara människor jag inte orkar befatta mig med, lika illa är det med politiken, också den finländska. »Visst är det bra att ryska kontrollkommissionen har gett sig av från Helsingfors?« sa Stina plötsligt en dag i fjol. Jag var förvånad över att hon hade noterat det. Mina syskonbarn skriver brev och frågar: »Vad tycker faster Alma om vänskaps- och biståndspakten med Sovjetunionen?« eller »Visst har moster Alma hört om det kommunistiska kuppförsöket?« eller »Hur tror moster att det ska gå med krigsskadeståndet?« Jovisst har jag noterat både det ena och det andra men mest bara med trötthet.

Har jag nånsin varit genuint intresserad av politik? Har inte politiken snarare varit ett nödvändigt ont?

Fosterlandsvän har jag kallats och som sådan har jag till och med fått medalj, tapperhetsmedalj, rentav. Men egentligen har jag alltid hellre velat göra annat − också nu senast när det handlade om den politik med andra medel som kallas krig. Jag reste Sverige runt, jag höll föredrag efter föredrag, jag använde mitt namn för att föra ut Finlands sak, för att predika betydelsen av Finlands självständighet som jag själv i ungdomen såg ta form, som jag själv varit med om att arbeta för. Jag talade i Stockholm, i Umeå och Sundsvall och Göteborg, jag talade i Sveriges radio. Jag såg till att man spelade Sibelius och läste Runeberg och sjöng »Vårt land«. Jag skrev artiklar, jag skrev en bok om Finlands historia. Mitt hem blev Finlands inofficiella legation, det var ett spring, det gick knappt en dag utan att jag fick lov att ta hand om någon vilsen landsman som behövde råd och dåd.

Jag tvingade också mina vänner att ta hand om mina vilsna landsmän, jag ringde, jag pockade och mina vänner visste ju hurdan jag är, de visste att jag inte är den som godtar ett nej.

Jag stickade sockor och fotvärmare åt männen vid fronten, jag skickade matpaket till Finland, jag besökte de krigsinvalider som kommit till Sverige för vård, jag fungerade som tolk mellan 11

dem och personalen. De gjorde alla sitt bästa för att hålla humöret uppe, de här unga männen, jag hörde ingen klagan, inte ens från dem som aldrig skulle komma på benen igen. För mig gamla människa som hade mitt liv bakom mig var det tungt att försöka föreställa sig den framtid som väntade dem. Men jag har gjort mitt vad gäller att vara fosterlandsvän, jag har gjort mitt vad gäller att ha åsikter, det var ett bra tag sedan jag svarade på syskonbarnens brev.

Tittar jag ut ser jag virvlande höstlöv. En gång i världen fyllde virvlande höstlöv mig med ett slags ljuv melankoli, en melankoli att smaka på, att tala om, helst med någon karl, helst framåt morgonnatten.

En melankoli som var ett mått på mitt estetiska sinne, på hela min sensibilitet.

Numera är det sällan jag tittar ut. Numera vill jag inte ligga i ligghallen eller på balkongen. Det skulle kännas som att acceptera sin hjälplöshet, att ge upp, det skulle vara som att låta sig domna bort alldeles. Som att glida in i döden. »Jag vill inte vara här«, upprepar jag ännu mer trilskt, »det är ett fängelse.« »Du får inte säga så, kära Alma«, protesterar Stina och Signe, den ena född Lindberg, den andra gift Lindberg, nu änkor båda två, »här tar alla hand om dig på bästa sätt.« Av någon anledning tänker jag på all teaterluft de har inandats genom åren, för Stinas del sedan barndomen. Konventionella är de inte, det måste man hålla dem räkning för. Men jag fortsätter att protestera. »Det här är ett sjukhus«, säger jag, »jag vill inte vara på sjukhus.« Då säger de att jag har ett så bra rum, ett rum med balkong, det är det minsann inte alla som har. De säger att jag har haft tur, att alla är så snälla mot mig här. Vad de menar är att alla 12

visar mig ett så stort tålamod. Att jag är en person som man inte kan ha att göra med om man inte har ett stort tålamod. Att de själva har ett stort tålamod eftersom de fortfarande orkar besöka mig. Jag tänker att de har rätt, så är det med mig nu. Jag tänker på sköterskornas små vita hättor, deras höga sedesamma kragar, deras långa, stärkta, vita förkläden som frasar mot golvet och jag säger: »Ja, de är alla änglar.« Jag tillägger: »Ni är alla änglar«, men det hör varken Stina eller Signe.

Noga taget kan jag väl lika gärna vänta på döden här som hemma. Också det har jag sagt åt både Stina och Signe men det tyckte de inte heller om, de upprepade sitt »Sådär får du inte säga, kära Alma.« Men det är ju så det är: jag väntar på döden. Enda skillnaden är att jag lättare kunde glömma det hemma. En flyttfågel har jag varit nästan hela mitt liv men lägenheten på Sibyllegatan blev till sist mitt bo.

Här finns så lite att tänka på. Jag brukade inbilla mig att jag hade ett rikt inre liv, att ha ett ovanligt rikt inre liv har alltid varit min stolthet, men nu inser jag att mitt inre liv har varit beroende av det yttre: vänner, arbete. Vänner och arbete är det som har distraherat mig från att höra förgänglighetens dova sus. Nu finns det inte längre något som distraherar.

Här är det bara att göra vad man kan för att tänka på annat än det förhandenvarande.

Förhandenvarande? Är det det ord jag söker?

Jag har börjat bli osäker på mina ord. Kanske jag hellre ska säga »Här är det bara att göra vad man kan för att tänka på annat än det som är.«

13

Som vad?

Man kan till exempel tänka på hur allting började. Förr i tiden var det en fråga jag ofta fick av rikssvenska journalister.

Jodå, nog har jag intervjuats i mina dar, oräkneliga gånger har jag intervjuats, jag har själv hört journalister säga att jag ansetts tacksam att intervjua för att jag haft så mycket åsikter.

Ett tag hette det att jag var den mest intervjuade kvinnan i Skandinavien. Den fråga jag fått om och om igen är hur det egentligen kom sig att jag blev ett namn. Det finns många svar och jag ger olika beroende på humör. Jag kan säga att det var 1889 när jag nitton år fyllda skrev studenten för det var jag den första flickan i Viborg som gjorde och för att få göra det måste jag först få dispens från mitt kön. Det väckte en ofantlig uppmärksamhet när jag trädde in bland gossarna i Viborgs lyceum för att delta i skrivproven.

Ibland har jag tänkt att det var mera livsavgörande för mig att få dispens från mitt kön än att bli student.

Men jag har också kunnat säga att det var när jag disputerade för i Finland var det bara två kvinnor, mina äldre studiekamrater Tekla Hultin och Karolina Eskelin, som gjort det före mig.

Uppmärksamhet fick jag sannerligen också när jag ansökte om att bli docent och senare professor, för det hade ingen kvinna i Finland gjort före mig. Och det ska sägas att den uppmärksamheten långtifrån var entydigt positiv för vid det laget var det många som tyckte att jag siktade för högt.

Men för Sveriges del − och det är i Sverige jag gett flest intervjuer − började det med en skandal. Naturligtvis, skulle jag väl kunna tillägga, för så är det ju en gång för alla, vill man bli ett namn sitter det bra med en skandal.

Idag ännu mer än då.

Man kan säga mycket om mig och det gör man, men en sak är säker: jag var tidigt ute med att göra det mesta möjliga av 14

mina skandaler. Jag stod vid ett vägskäl när jag kom till Stockholm den där gången 1920. Jag hade varit där flera gånger förut, Sverige hade länge tett sig som en lustgård, en värld som − till skillnad från Finland − stod säker, där politiken inte var på liv och död, där människorna gick trygga vägen fram, där man inte behövde kämpa om tid och tillfälle att göra sitt personliga arbete. Inför avresan hade jag sagt åt en purung kvinnlig släkting därhemma − det var Putte, min systerson Eriks hårt prövade lilla änka: »Nu ska du höra vad jag har att säga. Jag tänker ta tio år av mitt liv till att arbeta mig fram och lära mig stå på egna ben. Om jag inte om tio år har blivit ett namn och fått en inkomst, då är jag ingenting värd.« Man kunde få för sig att jag själv var ung den gången men det var jag långtifrån, jag var femtio år, jag var tilltufsad av både politiken och kärleken − mest av kärleken, jag har nog alltid brytt mig mer om kärleken än om politiken − och jag behövde få fast mark under fötterna. Framförallt behövde jag tjäna mitt bröd för just då var mitt mest akuta problem att jag var fattig. Ett treårigt resestipendium hade jag ju visserligen fått hemifrån men inflationen i Finland var så kraftig att värdet bara sjönk och sjönk, till slut var det inte stort mer än en åttondedel av det ursprungliga.

Den första tiden i Sverige livnärde jag mig på fyra ägg om dagen: ett rått ägg på morgonen, ett löskokt till lunch, ett hårdkokt till middag och äggtoddy på natten för att orka vaka och arbeta.

Eller − nåja, det är så jag har brukat berätta min historia.

Som tur är har det under årens lopp funnits gott om räddande änglar. En vän till mig sa en gång: »Almas hela liv har gått i samma tecken. Du har ställt dig utanför fönstret till en sockerbagare och tänkt: Det vore skönt att få en bakelse. Men du har inte pengar. Emellertid bekymrar det dig inte alls, för du anar vad som ska hända och vad som också alltid med säkerhet hände­r: det kommer en miljonär förbi, tänker ’stackars 15

Alma hon vill ha en bakelse’, och så stoppar han i förbifarten en miljon i din ficka med vilken du kan köpa din bakelse.« Det stämmer såtillvida att den där miljonären faktiskt kommit förbi ibland och har gett mig pengar. Men det där med att jag stått i fönstret och bara tittat är oriktigt, för jag väntade aldrig overksam. Det hade varit riktigare om han hade sagt att jag satte mig på en sten eller ett bleckplåtsutsprång utanför huset och knåpade ihop en bok medan jag väntade på miljonären och bakelsen.

I Stockholm var en av mina änglar fröken Selma Jansson.

Hon var inte miljonär men förmögen och faktum är att hon kunde bjuda på riktiga bakelser för hon ägde ett konditori på Storgatan. I fyra månader hyrde jag rum hos henne, två rum var det, ett stort och ett litet, och hon var från första början införstådd med att jag inte kunde betala på bestämda tider. Hon var också införstådd med att jag inte ville sällskapa med främmande och därför inte med henne heller, så hon kom till mig med te på sängen varje morgon och drog sig sedan diskret tillbaka. Hon åt i sitt kök, jag i hennes matsal. Hon beundrade mig för att jag skrev stora böcker och var doktor − att jag inte kunde hjälpa henne med hennes krämpor hade jag nogsamt gjort klart för henne − och hon tyckte att det var orättvist att en sån som jag skulle leva ur hand i mun medan hon, en enkel bondflicka, hade blivit välbeställd på att baka bullar. Hon lånade mig pengar, först därför att hon tyckte att den klänning jag gick bort på middagar i såg så sjaskig ut, sedan av bara farten. Många skulle säga att hon blev utnyttjad och det ingalunda bara av mig. Det var åtskilliga konstnärer, både riktiga och självutnämnda, som var regelbundna matgäster hos henne, matgäster i ordets egentliga bemärkelse för det var sällan någon betalade för sig. Men Selma Jansson var en stark och självständig kvinna, hennes generositet var ett medvetet val.

16

Det var flera andra som också gav mig pengar, hundra kronor här, hundra kronor där. Hundra kronor var mycket på den tiden. En av dem, den viktigaste, var Moje. Jag nämnde en gång Moje för syster Greta − ja, jag sa förstås inte Moje då utan Mauritz Stiller och när hon inte reagerade det minsta tillade jag »den store filmregissören, alltså.« Det hjälpte inte det heller, hennes ögon var fortfarande tomma och hon hade redan gjort min av att vända om och gå sin väg när jag kom på att säga: »Han som upptäckte Greta Garbo.« Då lystrade hon äntligen.

Nej, jag visste ju att syster Greta inte är bildad, men ändå. Att en människa, att ett namn glöms bort så fort − Första gången jag såg Moje visste jag inte vem han var. Jag var på teatern och jag såg honom komma in och söka sin plats.

Han böjde sig ner och läste på stolnumren, tittade bort mot raden bakom och tog så ett skutt över stolryggarna och intog sin plats. Det visade sig att det var en episod som gjort intryck inte bara på mig. Många år efteråt var jag i ett damsällskap, där man började diskutera sitt manliga ideal. »Jag har en gång sett en man, som kunde göra något så okonventionellt som att frackklädd och elegant hoppa över en stolsrad på Dramaten och göra det med en självklarhet och naturlighet, som gjorde att man tyckte att det var det enda sättet att inta sin plats på«, sa en dam. »Sedan dess är han mitt ideal.« Jag smålog och sa, »Jag såg det också« och räckte fram min hand. Hon tog den och vi förstod varandra, vi förstod att vi båda hos en man vi då inte visste något om hade anat en förmåga att övervinna hinder och ett mod att trotsa konventionell slentrian.

Vi hade mycket olika bakgrund, Moje och jag, min släkt skulle knappast ha velat veta av honom, han var ryss, han var son till en enkel militärmusiker och − än värre i mångens ögon − han var jude. Men han hade vuxit upp i Finland som jag och hans liv kom att präglas av uppbrott precis som mitt. Tjugoett 17

år gammal blev han anhållen därför att han inte hade anmält sig till rysk värnplikt − judarna i Finland var ryska medborgare och skulle göra värnplikt i Ryssland. Moje lyckades rymma till Sverige, senare kom han tillbaka till Finland, bara för att återvända till Sverige och därifrån ut till kontinenten och så från kontinenten till USA och till slut till Sverige igen. På samma vis växlade han rastlöst spår från teater till film och från film till teater och så än en gång tillbaka till film. »Jag har i hela mitt liv undrat vart jag hör«, sa han en gång och det var en replik jag kunde känna igen mig i. För honom fanns det alltid en anledning att hjälpa: en födelsedag, en namnsdag, en helgdag. Han var en »shirokaja natura«, en storslagen natur, som vi finländare med ett ryskt uttryck skulle säga. Det vilade alltid något gåtfullt över honom. Ingen visste helt säkert om han någonsin gått i skola, hans bror var övertygad om att det bara handlade om åren mellan åtta och tolv, en lärare undervisade honom sedan gratis, vid sjutton gick han in vid teatern. När han gjorde film var han kompromisslös. Han kunde få syn på människor på stan som han tyckte skulle göra sig i någon roll och be dem upp till sig. När han sedan granskat dem en god stund från alla håll kunde han utbrista: »Nej, det där ansiktet skulle man bli galen av att titta på i fem minuter.« Han kunde skrika och vara rå mot den som inte kunde följa hans tankars snabba flykt men han kunde också ge de mest älskvärda komplimanger. När vi gick över Karlavägen en sörjig vinterkväll suckade jag och sa: »Jag var dum som inte tog galoscher«, varpå han utbrast: »Herregud, ni har ju så små fötter att man tycker att de aldrig skulle hinna bli våta!« Iförd de finaste frackbyxor kunde han i ädel tävlan med andra herrar kasta sig för ens fötter för att knäppa pampuscherna på eller av. Den artigheten var något som bara var möjligt i Stockholm, brukade jag tänka, för i Finland stod herrar lugnt och såg på när damer kämpade 18

med sina pampuschknappar. Ibland enleverade han mig och i rasande fart for vi sedan Djurgården runt i hans gula bil. Ofta var någon annan herre med, till exempel hans danska scenograf Axel Esbensen, och då fick jag sitta i hans knä. Och sedan fortsatte vi med supé på Operakällaren och inledde kvällen med champagne och kaviar eller så var vi hembjudna till någon av de många vänner han presenterade mig för. Det var inte så att jag genast kände mig hemma i skådespelarkretsarna.

Första gången jag togs med till en kväll på Berns greps jag av en känsla av främlingskap som gjorde mig ledsen. Här kände alla varandra − utom jag. Det var ett hälsande och ett vinkande och ett tryckande av händer, ett utbyte av snälla ord i förbifarten och förnamn som yrde kring öronen på mig. »Nu kommer Anna! Ack, se på Anna! O, vad hon är söt! O, vad hon sjunger bra! Det där var strålande! − Anna!« Jag förstod inte då att här var hela konstnärsvärlden samlad, hela Stockholms skådespelarvärld med små och stora, namnkunniga divor och enkla statister, operettartiser och charmörer som jag senare skulle uppleva hur många gånger som helst. Jag fick lära mig att det var en värld där man kysstes och omfamnades utan att det blev några band, man sa och försäkrade varandra vackra saker, underbara saker, utan att det förpliktade till någon samhörighet för livet, knappast till att träffas nästa dag. Men den gången kände jag mig som när man är på teatern och det är glans och fest på scenen, och det gråter i bröstet på en för att man inte hör till denna strålande värld och inte får vara med.

Folk brukar fråga hur det gick till när Moje presenterade mig för Pewe, Diktarprinsen − prins Wilhelm alltså, hertigen av Södermanland, som med tiden blev min vän. I själva verket är poängen med den historien att Moje alldeles glömde bort att presentera mig. Såhär var det: Moje hade bjudit mig på middag och sedan på bio för att se hans film, Sången om den eldröda 19

blomman. Det var bara det att han hade glömt att han hade bjudit Pewe också. Han kom ihåg det först när Pewe i egen hög person tornade upp sig framför oss, ja, han är ju lång, prinsen, lång och smal, smal som en eldgaffel. Allt var utsålt och självklart skulle Pewe ha en riktig plats i salongen så hans dam och jag fick sitta på stolar som bars in och placerades i gången.

Först senare hade Pewe frågat Moje vem jag var och om han inte borde ha fått hälsa på mig och då svarade Moje: »Det gör ingenting, det är bara en gammal dam.« Ja, obotfärdigt nog berättade Moje det här själv för mig.

Men faktum är att han mer än någon annan bidrog till att jag blev ett namn. Det var han som övertalade Dagens Nyheter att ta in mig som kåsör med egen vinjett och ett arvode på hundra kronor per kåseri. Det halverades för all del efter ett tag när tiderna blev sämre men det var ett bra tillskott till min kassa ändå. Jag var »Det främmande ögat«, jag såg min uppgift som att varje söndag ta fasta på svenskarnas fel och underligheter och betona finländarnas förtjusande egenskaper. Då sa jag inget om att jag hade älskat Sverige sedan den första gång jag kom hit som nybliven magister. Så här är det nämligen: om jag trodde på att Gud fader hade en tanke med de tillfällen och miljöer i vilka han ställer oss skulle jag vara fullständigt övertygad om att det var med avsikt som han över mitt första möte med Sverige bredde en dager, som gjorde att det för alltid har tett sig trolskt och lockande. Som historiker älskade jag det faktum att Sverige var ett kungarike, att man där stod ansikte mot ansikte med Gustav II Adolf, Karl XII, Gustav III. Jag älskade att Sverige var ljust, klart och redigt, blänkande av snygghet och pålitlighet, agglöst, harmoniskt, fredligt. Inte minst älskade jag att människor kunde resonera utan att bli förbittrade och förbannade på varandra, som man blev hemma, och att man efter en hetsig diskussion kunde övergå till att samtala lugnt. Men i 20

kåserierna var det ju meningen att jag skulle betona mitt speciella perspektiv, mina annorlunda erfarenheter.

Att jag skulle underhålla genom att raljera.

Svenskarna har en säregen inställning till oss finländare. Å ena sidan kan de förhålla sig nedlåtande, å andra sidan kan de tycka att vi är exotiska, de kan romantisera oss som impulsstyrda naturbarn från öster. »Å, den underbara, sjungande finlandssvenska dialekten«, kan de säga som om man stod där med utslaget hår mitt på en höäng eller skärgårdsklippa.

Och som om det inte var de själva som sjunger.

Jag tror att de flesta finländare som varit i Sverige ett tag frestas att leva upp till svenskarnas förhandsuppfattningar, att ta ut svängarna, att bli ännu mer frispråkiga än de varit från början.

Jag skrev att vi finländare är − ja, tydligare − när vi talar om att en kvinna kan ha »karltycke« än svenskarna som nöjer sig med att lamt kalla samma egenskap för »herrtycke«. Jag skrev att svenskarna är tråkiga, framförallt då männen som marscherar gatan fram i en likformig ström, alla likadant klädda, alla lika stela. Ja, de är som de svenska böckerna − av mycket olika kvalitet men till det yttre propra och vackra. Eller som tuber: sticker man ett hål i dem kommer det ut mer än man velat, väntat eller kanske har användning för. De är känslotänkande utan att vara försedda med ett övermått av känslor, de har förtroende för varandra men inte för kvinnor, de är i själva verket »andligt homosexuella«, det vill säga ointresserade av hur kvinnor tänker och känner.

I Sverige hinner herrar aldrig gå på bio med sina barn och aldrig hinner de höra till slut vad deras hustrur har att säga dem.

Jag skrev också om deras egendomliga uppfattningar. En gång skrev jag om ett varuhus som hade gjort reklam för att folk själva skulle bära hem sina inköp. Den tanken var det ju inget fel på i och för sig, inte behöver man alltid anlita bud, 21

men vad jag omöjligt kunde begripa var att varuhuset gjorde det till en fråga om fosterländskhet. Förnuftigt var det och sparsamt och i någon mening sympatiskt anspråkslöst, men vad i herrans namn hade det med fosterländskhet att göra? En sak är säker: svenskarna har haft fred för länge för att veta vad fosterländskhet är.

Vi finländare vet och vet det ännu bättre idag än när jag skrev det där kåseriet.

Nej, jag ska inte förneka det: som kåsör hade jag också ett behov av att framhäva mig och mitt. Jag stack inte under stol med att jag kom från ett land vars moderna historia var långt mer dramatisk än Sveriges. Inte heller med att jag var berest, att jag kunde föra mig, att jag kunde konversera, också på främmande språk.

Att jag visste hur det gick till i stora världen, inte minst i Paris, städernas stad.

Självklart fanns det de som tyckte att jag var beskäftig i överkant och jag fick naturligtvis mycket skäll, alldeles särskilt när jag skrev om glädjen över att få motbok och själv kunna handla på Systemet. Det var då de anonyma breven kom, ibland från »nykter moder i Kristianstad« eller »en hederlig kvinna i landsorten«, ibland från hela kollektiv, »Pettersson & Comp.« kunde det stå, eller »Alla hyggliga fruar i Uppsala«. Också skällsorden var av de mest varierande slag, »djävla böna«, kallades jag, och »tuttenutta«.

Mest tankeväckande var kanske »Finnhona«.

Till de flesta svenskars försvar ska ändå sägas att de låter sig roas av kritik, de är inte så stingsliga som många av mina landsmän, som storebror Werner, till exempel, som alltid vetat bäst och som inte bara var framstående litteraturvetare och professor utan också diplomat, och som i egenskap av ingenting mindre än Finlands minister i Stockholm levde här på stor fot.

22