BERGS-
KLร TTRAREN
Schildts & Sรถderstrรถms
Tredje delen i serien Legenden om ögonstenen Läs också Pärlfiskaren (2017)
Fågeltämjaren (2018) Segraren (2019)
Boken är utgiven med stöd från Svenska litteratursällskapet i Finland/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. © Karin Erlandsson 2019 Omslag: Sami Saramäki Schildts & Söderströms, Helsingfors 2019 Tryckt hos Oy Nordprint Ab, Helsingfors 2019 ISBN 978-951-52-4808-4 litteratur.sets.fi
Läkekvinnan
J
ag måste ha slumrat till, för när jag öppnar ögonen är det ljust och Syrsa har klättrat upp i en koppartall.
– Hamnstaden är alldeles mörk, ropar hon. Man ser
bara en svart fyrkant. Den är ganska långt borta.
Koppartallen vajar till när Syrsa flyttar på sig. Lydia
ställer sig under trädet och håller ut armarna.
– Tänker du ta emot henne om hon ramlar? frågar jag. Syrsa skrattar sitt klockspelsskratt.
– Skratta inte, säger Lydia. Det är jag som får hitta
botemedlen för dina skador.
– Jag kan bota mig själv om jag ramlar, säger hon. Man
använder klipplav till krosskador, och skogsmistel för att
lindra smärta, och om man måste operera använder man märgfrö.
– Du har lärt upp henne bra, säger jag.
– Hon är ivrig, säger Lydia. Det är bra, vi behöver fler
läkekvinnor. Alla tänker på pärlor, ingen tänker på vad som händer i jakten. – Utom du.
5
– Just det. Jag och Syrsa.
– Jag ser inte slutet av skogen, säger Syrsa uppe från
koppartallen. Men jag ser bergen. De är mycket högre än träden och långt borta, ska vi gå hela vägen? – Hela vägen, säger jag.
Det går snabbt att smälta snö till vatten, att samla bark
av koppartallen och att koka gröten. Det är som om vi alltid befunnit oss på resa tillsammans.
– Har vi ingen sylt? Jag tyckte om sylten som din mam-
ma gjort, fast den var jättegammal smakade den jättegott,
vi borde ha tagit med oss några burkar. Den här barkgröten är inte jättejättegod, den smakar som träd man slickar på. Lydia småler.
– Som träd man slickar på?
– Fast grönare. Gröten smakar grönare. – Jag tycker det är gott, säger jag.
– Finns det inga bär? Vi borde plocka bär.
– Men Syrsa, säger Lydia. Det är ju snö överallt, inte
kan man plocka bär i snön.
– Vad äter man i bergen?
Det är länge sedan jag tänkt på bergen och hur man
ska göra för att överleva då man passerat trädgränsen.
– Där finns getter, dem kan man ibland fånga och
mjölka. Om man har tur. De som bor i berget fraktar silver från gruvorna med tåget som går mellan östra regionen och drottningstaden. I gengäld skickas mat till dem. 6
– Finns det ett tåg?
– Det har bara två vagnar, man får dra det framåt med
handkraft.
Lydia äter det sista av sin gröt och tvättar tallriken i
snön.
– Vi borde ta med oss av den här barken som smakar
träd.
– Å nej, säger Syrsa. Finns det ingenting annat?
– Man kan äta vad som helst bara man är tillräckligt
hungrig, säger Lydia. Du får visa mig hur man ska samla barken.
De kryper in under koppartallen och jag hör Syrsas röst.
– Man tar kniven så här, du kan ta den där smala som du
har då du hackar rötter. Och så skrapar man på det bruna så det vita kommer fram. Det kan man göra gröt av.
Jag föser snö över brasan. Snart finns bara en rykande
blöt hög kvar av vårt rastställe. Jag låter rundeln med stenar ligga kvar, någon annan kan komma samma väg som vi och finna en eldstad att bli glad över.
Förutom Lydias läkarväska där Syrsas horn finns, har
vi bara varsin ränsel. Jag knyter fast kastrullen i min och lägger filten i Lydias.
Syrsa och jag hittade ögonstenen, den mytomspunna
pärlan som alla vill ha. Om man hittar den behöver man
aldrig mer längta, men den som bestämt sig för att leta efter den längtar aldrig efter något annat. 7
Vi gav ögonstenen åt Iberis, och jag tänkte aldrig på
vad som skulle hända. Iberis tämjde dagskatorna och tvingade allt folk i landet till norra hamnstaden. Vi befriade staden, den brann upp och i branden flydde Iberis. – Aj!
– Men Lydia, vad gör du? Så där kan du inte göra, du
blöder ju!
Jag skyndar mig att krypa in under koppartallen. Syrsa
håller upp Lydias arm ovanför huvudet. – Jag slant med kniven, säger Lydia.
– Lydia borde verkligen kunna hantera en kniv, det
tycker jag faktiskt, men hon är inte van vid bark och så drog hon för hårt och så hade hon sin hand under och … titta nu!
Det har sipprat blod mellan Syrsas fingrar ner på mos-
san, det ser ut som röda pärlor.
– Det är inget farligt, säger Lydia. Det är bara ett ytsår.
– Det gick djupt, säger Syrsa. Det blöder jättemycket.
Miranda, du måste hämta läkarväskan, där finns smörnektar och bandage.
– Så farligt är det faktiskt inte, säger Lydia.
Jag hör på hennes röst att hon får anstränga sig för att
låta som vanligt.
– Miranda, hämta väskan!
Jag snubblar bort från koppartallen och rycker åt mig
den svarta läkarväskan.
8
Vattnet sköljer undan allt blod om man skär sig på en
mussla eller klämticka medan man dyker. Det var bara då
en roshaj bet av min arm som blodet var mer än havet och vattnet omkring mig blev rosa.
– Du måste först reng… säger Lydia.
– Jag vet, säger Syrsa. Nu är det jag som är läkekvinna,
du ska bara vara sjuk.
Syrsa tar fram en liten flaska med något genomskin-
ligt och gult som hon droppar över Lydias finger. Det
översta av fingertoppen ser ut att hänga löst och jag vänder bort blicken.
– Det kan svida lite, säger hon. Men inte mycket.
Hon tar fram torkade blad och lägger dem i sin egen
mun. Hon grimaserar medan hon tuggar och lägger kletet på Lydias sår.
Då Syrsa var liten tog en roshaj också hennes arm,
men det märks inte när hon arbetar med Lydias sår. Pre-
cis som jag bryr hon sig inte om att hon saknar en arm, två behövs sällan.
– Nu ska vi bara hitta bandaget, så känns det snart
bättre.
Hon låter precis som Lydia.
9
I gläntan
V
i kommer inte iväg på hela dagen. Solen går ner
så snabbt, det är fortfarande vinter, men ändå. Jag tycker inte om förseningen.
– Det går inte, säger Syrsa. Lydia måste vila, hon har
förlorat blod.
– Det är faktiskt inte farligt, säger Lydia och försöker
le. Det var bara ett ytligt sår.
Men hon är fortfarande blek och blundar när hon tror
att jag inte ser.
– Vi stannar, säger jag. Men imorgon måste vi fortsätta.
Syrsa sitter bredvid Lydia, ibland lägger hon handen på
Lydias panna och skakar på huvudet. Ibland nickar hon.
Skogen är så tyst att jag skulle vilja resa mig upp och
skrika, en skog ska inte vara så här tyst.
– Den kan inte sprida sig, säger Lydia när jag suckar
för fjärde gången.
– Jag vet, säger jag. Jag vet det.
Jag har placerat stenar runt elden och byggt en snövall,
marken under är fuktig. Elden kan omöjligt sprida sig. 10
Veden knäpper och frasar. Precis så här lät det då sta-
den brann, precis så här lät det när jag stod utanför den
brinnande stadsporten och inte visste om Syrsa och Lydia klarat av att ta sig ut.
Jag sträcker på mina ben och min arm, de knakar som
grenar som knäcks. Det är inte alls länge sedan jag inte kunde röra mig, och jag är inte lika stark som förut. – Orkar du, frågar Lydia. – Jag orkar, säger jag.
Jag vill inte att hon ska ta hand om mig, så jag frågar
henne:
– Har du varit i bergen någon gång?
– Aldrig, säger hon. Jag har bara sett dem från båten.
– Det är inte samma sak, säger jag. Bergen är mycket
större då man kommer närmare.
– Det sägs så, säger Lydia. Men det är svårt att före-
ställa sig.
– Berg är inte alls samma sak som hav. Då man jobbar
i havet är allt … ja, du vet. Det är ljust, allt är klarare än uppe på land.
– Jag vet, säger Lydia. Färgerna är starkare, allt är
vackrare då man dyker.
– I berget är allt fulare. Gruvorna är mörka, det enda
som lyser upp de smala gångarna är facklor. Man glömmer hur det är att andas frisk luft. Där finns silverblock stör-
re än båtar, men det räcker inte, ingenting är tillräckligt i bergen.
11
– Och det är där Iberis finns.
– Vill man gömma sig i drottningriket finns det ingen
bättre plats än bergen.
Lydia smeker Syrsa över håret.
– De ser så vackra ut på utsidan.
Lydia och Syrsa har dykt efter läkeväxter tillsammans
ända sedan vi kom till hamnstaden. Syrsa hjälpte till då någon av skogshuggarna skadade sig.
De ser ut att höra ihop där de sitter intill varandra vid
brasan.
– Jag går en sväng, säger jag.
Jag behöver bara ta ett par steg så är jag inne i djup
skog. Drottningen låter vissa delar av skogen vara ifred
för skogshuggare. En del säger att hon vill låta träden
växa så stora som möjligt, att hon planerar att bygga väldiga skepp och stora slott. Men jag tror drottningen förstår sig på skogen.
En del av skogen måste få vara precis som den är. En
del träd måste lämnas.
Det finns alltid stigar som leder till bergen och jag vill
hitta en. Jag vet att den måste finnas.
Jag klättrar upp i en bergspil, jag ser åt alla håll, men
jag ser ingen stig. Jag hänger ändå kvar med armen om stammen, en stund låter jag mig vaggas fram och tillbaka av trädet.
12
Man vaggas av vågorna i en båt, och man vaggas av
vinden i ett träd, men på ett berg finns det inget som rör sig, allt står still, allt är förstenat.
Jag blundar och låter trädet röra sig under mig.
Jag vet inte hur lång tid det gått när jag öppnar ögonen.
Solen ligger lägre och träden har fått en annan nyans. Jag ser rakt på något som glittrar i trädet intill. Jag förstår först inte vad det är.
Sen inser jag vad det kan vara. Den där guldfärgen
känner jag igen.
Jag får klättra längst ut på grenen för att nå, jag häng-
er i knävecken för att kunna gripa tag i tygbiten. En gyllene tygbit.
En stund hänger jag kvar i knävecken och kramar ty-
get i min hand. Så klättrar jag ner och går tillbaka till Lydia och Syrsa.
– Titta vad jag hittade.
Jag håller fram den gyllene tygbiten. – En bit av en mantel, säger Lydia.
Syrsa kryper genast ihop till en boll.
– Jag vill inte att Iberis ska hitta mig.
– Det är inte säkert att det är hon, säger Lydia. Det
kan vara vem som helst av hennes väktare, alla hade gyllene mantlar.
De gyllene väktarna är de pärlfiskare som en gång
längtat efter ögonstenen och som anslöt sig till Iberis när hon fick den.
13
– Om vad som helst kan gömmas i bergen kan också
Iberis försvinna i bergen, säger Syrsa. Varför letar vi efter henne om vi ändå inte kan hitta henne?
– För att vi måste försöka. Hon har ögonstenen. – Ni får inte lämna mig en sekund, säger Syrsa.
– Du måste komma ihåg vad Hildegard sa, säger Ly-
dia. Hon sa att Iberis längtan aldrig kan bestämma över vår längtan. Så länge vi längtar kan Iberis inte få allt.
14
Kan ögonstenen förstöras?
N
ästa morgon fortsätter vi.
– Du måste ta det försiktigt, säger Syrsa till
Lydia. Säg till genast om du blir yr, du har förlo-
rat blod.
Lydia rufsar om i Syrsas hårtofsar.
– Man kan inte vara sådär orolig. Man måste lita på att
kroppen kan läka sig själv.
– Varför gör man något alls då?
– En läkekvinna ska göra allt som står i hennes makt,
men hon ska också veta när hon inte kan göra mer. Då kan hon inte göra något annat än vänta, ha tillit. – Vad är det?
– Lita på att allt ordnar sig till det bästa, säger Lydia. – Jag tycker inte om tillit, säger jag.
– Nähä, säger Lydia. Det kunde jag just tro. – Det brukar ändå inte sluta bra.
– Tillit är svårt, säger Lydia. Det är det svåraste för en
läkekvinna att lära sig.
15
Vi går längre och längre bort från norra hamnstaden.
Mina ben faller in i samma rytm som alltid när jag går
i skogen. Det är den rytm som pappa lärde mig då vi gick till kalhygget där vi arbetade, det är min pappas rytm. – Ha alltid blicken fäst framåt, dit du ska.
Jag hör pappas röst så tydligt i huvudet att jag nästan
förväntar mig att se honom mellan stammarna.
Bara vi går fort borde vi vara framme imorgon. – Var är berget? frågar Syrsa.
Hon låter andfådd, hon har inte lärt sig gå i skogen än. – Är det långt kvar?
– Kanske, kanske inte.
Det är lika bra att de lär sig gå i skogen, de måste hitta
sin egen rytm. Långa steg, blicken fäst framåt, inte neråt. Jag kramar tygbiten i fickan.
– Det är enklare att dyka, säger Syrsa.
Solstrålarna ligger så lågt att de träffar de nedre de-
larna av stammarna, snart blir det mörkt igen. Men jag vill vidare, jag vill komma framåt.
– Titta, flämtar Syrsa till bakom mig. Titta ett guld-
tyg till!
Jag stannar och ser mig omkring, men hela skogen är
gyllene, det är solens sista strålar, jag ser ingen tygbit.
– Där, säger Syrsa och pekar på en gren så högt upp att
jag inte kan nå den.
– Man ska alltid ha blicken framåt, mumlar jag. 16
– Tänk om det är meningen att vi ska hitta dem, säger
Lydia. Tänk om Iberis vill att vi ska följa henne? Det har jag inte tänkt på.
Väntar Iberis på oss? Kan hon göra så, är det hennes
plan, att ta oss till fånga innan vi tar ögonstenen?
Jag vet att Iberis kan göra precis vad som helst.
Jag låter tygbiten i fickan glida mellan mina fingrar.
Vi stannar i en glänta med höga smaragdkronor. Trä-
den är så stora att snön inte lyckats tränga sig igenom, mossan är så grön att den nästan sticker i ögonen.
Vi slår läger, vi tänder en brasa, vi samlar ihop snö, vi
gör allt som vi gjort förut.
Lydia spjälkar grenar i tunnare bitar och Syrsa sitter
bredvid henne, hon säger att hon måste hålla uppsikt så att inte Lydia slinter med kniven.
– Här finns inga fåglar, säger Syrsa.
– De kommer tillbaka, säger Lydia. Fåglar kommer
alltid tillbaka. Kanske inte imorgon, men de kommer tillbaka.
– Hur vet du det? säger jag.
– Jag vet, säger hon bara. På samma sätt som du vet att
ögonstenen finns i bergen.
– Det vet jag för att Fjalar sa det, säger jag.
Men Lydia lägger sig på rygg bredvid Syrsa och ser upp
mot himlen. Hon bryr sig inte om vad jag säger.
17
Fjalar var en av dem som fördes som fångar till den norra
hamnstaden. Han kom från den bergsby som hjälpt Iberis att gömma ögonstenen i bergen. Därför vet jag vart vi ska.
Lydia skrattar, det är så sällan hon skrattar att jag mås-
te se mot deras håll.
De pekar på stjärnbilderna och tänker inte på att vi
måste samla ihop den mjuka barken som blir gröt och att det behövs mycket bark eftersom vi är tre personer, att det kommer att ta tid.
– Miranda, säger Syrsa. Kom och titta på det här.
Vargvaktaren har fått en röd stjärna, Lydia säger att det betyder att våren kommer.
– Jag har inte tid, säger jag.
– Kom nu, säger Lydia. Vi har inte bråttom någon-
stans.
– Det har vi visst, säger jag. Vi måste hitta ögonstenen
innan Iberis hinner flytta den.
Jag har inte vågat tänka på det på hela dagen, men nu
tvingar Lydia mig att säga det högt.
– Jag tror att Iberis samlade alla i norra hamnstaden
för att ensam kunna strida mot drottningen. Precis som
alla andra trodde hon att hon skulle få allt hon längtade efter, och jag tror att hon vill bli drottning.
– Men hon hade fel. Hennes längtan kunde aldrig ställa
sig över vår. Hennes längtan är inte större än vår längtan
att vara fria, säger Lydia. Det var därför Syrsa kunde bryta 18
sig ut och rädda staden och fåglarna kunde flyga in i elden.
– Om Iberis inte kan krossa vår längtan, om till och
med fåglarnas längtan är större än hennes, vad gör hon då? – Den är inte större, säger Lydia. Men den är lika stark. Syrsa talar rätt ut till himlen.
– Jag hatar att längta, säger hon. Det betyder bara att
man vill ha något man inte har.
– Så länge vi längtar kan saker förändras, säger Lydia.
Syrsa suckar och det lilla moln som stiger upp mot
himlen får mig att inse hur kallt det är.
– Berätta exakt vad som händer då du blåser i hornet,
säger jag till Syrsa.
– Pärlorna kommer rullande mot mig. Jag blåser och så
kommer de, det är jätteenkelt, jag kan sitta i en båt och blåsa, och så kommer alla till mig.
– Precis som då jag visslade, säger Lydia.
Hon var också pärlviskare, men förmågan att locka till
sig pärlor försvinner då man växer upp. Lydia bestämde
sig för att aldrig mer dyka efter pärlor. Istället hittar hon läkeväxter på havsbotten.
Kastrullen är full med snö men jag står kvar i utkanten
av gläntan. Jag ser på Lydia och Syrsa, de enda två pärl viskarna i världen.
Varken Syrsa eller Lydia verkar tycka att det de kan är
konstigt, de vill inte ens vara pärlviskare. Om jag skulle kunna locka till mig pärlor skulle jag inte göra annat. 19
– De vita knastrar och de gröna låter som havet, säger
Syrsa.
– Du kan mer än jag kunde, säger Lydia och skrattar.
Jag skulle gärna höra pärlorna.
– Det är mest i vägen, säger Syrsa. Det är så mycket
ljud hela tiden.
Deras ansikten är upplysta och varma av elden. – Ska jag försöka blåsa i hornet? säger Syrsa.
– Ögonstenen svarade inte då du blåste i norra hamn-
staden, säger jag.
– Men vi är närmare nu, säger Lydia.
Hon öppnar läkarväskan och tar fram Syrsas horn.
Det märks inte utanpå att det är ett horn som lockar
till sig pärlor. Det är ett helt vanligt silverhorn. Jag har
försökt blåsa i det, då hände ingenting. Det måste vara Syrsa som blåser för att pärlorna ska komma.
– Imorgon, säger jag. Imorgon kan du blåsa, då är vi
ännu närmare.
Jag vill vara säker på att vi är tillräckligt nära.
– Om vi har tur kommer ögonstenen rullande rakt mot
oss och vi behöver bara vänta, säger jag och sätter kastrullen intill elden.
– Fast jag tror inte det, säger Lydia. De gyllene väktar-
na vill också ha ögonstenen, det är därför de anslutit sig till Iberis. Iberis måste vakta ögonstenen, och hon måste se till att ingen annan än hon kommer åt den. 20
– Det vet vi inte, säger jag.
– Fjalar sa att ögonstenen var fastkedjad i berget. Att
det var därför den inte kom.
– Han gissade bara, säger jag. Vi kan ha haft fel. Ögon-
stenen kommer kanske nu när vi är närmare, den kanske kan ta sig loss.
Jag har sett Syrsas förmåga, jag har häpnat över pärlor-
na som kom rullande och lade sig under båten. Jag tror att allt är möjligt då Syrsa använder hornet.
– Imorgon kan du blåsa, säger jag. Och så kommer
ögonstenen nerrullande och vi kan …
Brasan brinner med starka flammor som kastar skug-
gor i Lydias ansikte.
– Vad kan vi göra då Miranda? Vad tänker du göra om
ögonstenen kommer rullande mot oss och blir din? – Jag …
Jag vet inte vad jag ska svara. En gång var ögonstenen
allt jag ville ha, men sen fick jag Syrsa istället, och Lydia.
– Den måste förstöras, säger Syrsa. Jag vill inte att den
ska finnas.
– Var inte dum, det är klart att vi inte kan förstöra
ögonstenen, säger jag.
– Jag tycker inte alls att det är dumt, säger Lydia. Det
är precis vad vi borde göra.
– Absolut inte, säger jag. Ögonstenen har alltid fun-
nits, ögonstenen är den värdefullaste pärlan, vi kan inte förstöra den.
21
– Vad ska vi göra då? Behålla den?
– Eller sälja den. Drottningen betalar hur mycket som
helst.
Lydia skakar på huvudet.
– Då får drottningen allt hon någonsin längtat efter,
och vad händer i så fall med henne? Och vad händer om det är sant att ögonstenens välsignelse kan ges över till folket bara drottningen äger den?
– Då får alla vad de längtar efter. – Är det bra?
Där sitter de, världens enda två pärlviskare, de enda i
hela världen som inte vill ha ögonstenen.
Jag kramar tygbiten i fickan och tänker på hur det skul-
le vara att lämna dem vid brasan, att ensam klättra uppför berget och ansluta mig till Iberis här av gyllene väktare. Då skulle jag vara nära ögonstenen.
22