Betinkan blädderex

Sabine Forsblom

BETINKAN

Schildts & Sรถderstrรถms

Utgiven med stöd av Svenska litteratursällskapet i Finland/ Delegationen för den svenska litteraturens främjande. © Sabine Forsblom 2018 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag och inlaga: Fredrik Bäck Författarporträtt: Marica Rosengård Omslagsfoto: Göran Glad Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2018 ISBN 978-951-52-4631-8 litteratur.sets.fi

I, I will be king And you, you will be queen Though nothing will drive them away We can be Heroes, just for one day We can be us, just for one day ­David Bowie, ”Heroes”

Hem. Måste orka hem. Så här: ena foten, andra foten. Ena foten. Andra foten. Långsamt och bestämt, inte pausa för då kan det hända att man lägger sig i snödrivan. Inte lägga sig i snödrivan, ena foten, andra foten. Inte för snabbt för då orkar man inte ända hem. Inte för snabbt för då träffar klackarna marken och det gäller nu att sätta ner tåspetsen först, försiktigt så inte stöten från hälen går längs ryggmärgen upp till hjärnan och får magen att vända sig.

Inte berätta för någon. Det är det viktigaste. Skuffa allt längre ner så det inte trycker på hjärtat. Det är bara det att där nere finns magen och då vänder den sig och ett litet gult snöre ritar ett spår i snön, svetsar sig genom marken med en liten hälsning till blomman där nere. Aldrig berätta för någon. Se till att inte Susanna får veta, speciellt inte Susanna med sina rena lakan ska få veta. Om ingen vet har det aldrig hänt.

Ena foten. Andra foten. Hon är envis, den där Betinkan.

Långsamt tar hon sig hem genom blixtarna i den vita snön, förbi husen där gardinerna dragits för, ansiktena vänts bort.

Långsamt går hon hemåt i vintersolen.

Bredvid henne lufsar vargen.

7

1

Ä

ntligen stod Ljusets drottning på Rådhustrappan!

De svarta och bruna hattarna och mössorna på det anrika torget sträckte på nackarna och viftade som glada hundar med hela kroppen. Där är ju Apotekaren, och där Restauratören, Pastorn, Rektorn och Handlanden! Morjens, morjens, inte sorgens!

Luciakröningen på torget var en viktig tillställning för alla som ville visa upp sig, och det ville alla som tillhörde gräddan. De hade sin ståplats bokad varje år eftersom det var en så stämningsfull bild med det vackra, gamla rådhuset, alla ljusen och myspyset så där i största allmänhet. Man kunde lägga in den bilden som en strömming i ättikslag och ha kvar på nät­ hinnan under de dagar när skinkan torkade i ugnen, jultårtorna brann, lutfisken blev slemvatten, barnen svor, pappan surnade till vid groggen och mamman svettades över att svärmor skulle tycka att potatislådan var för söt, sillen för salt, kålrotslådan för lös och risgrynsgröten för hård. Då, under dessa dagar, kunde bilden av det gamla torget och alla de glada mänskorna som lagt märke till att just man själv också i år var där med sin perfekta julfamilj, trösta mycket. Kröningen blev på så sätt den vackra fond som förlät alla tillkortakommanden i köket liksom även annorstädes under advent. Ja, och inte bara det. Att man visat upp sig på luciakröningen det här året också blev en ny lapp i det värmande och skylande täcke som bestod av små fyrkantiga 9

stunder som bekräftade ens existens. Ens rätta, myspysiga och lyckade, för att inte säja det rent ut, lyckliga existens bland de andra med likadana lapptäcken virade kring sig.

Sannerligen! Det skulle bli luciakröning också denna regnvåta, mörka fredag den trettonde december!

Men, men, men.

Längst borta i det bakersta hörnet av torget, dit julens ljus inte riktigt vill nå, står en grupp som inte hör dit. En grupp som kan störa bilden om man väljer att se åt det hållet, vilket man ju naturligtvis undviker så gott det går. Vilka är de? Vad gör de här? De ser så konstiga ut, inte alls sobra och välkammade och allt det där. De ser ut som någonting helt annat, motsatsen, kunde man nästan säja. Det är en hög unga flickor med för mycket mejk, för spända kläder och alltför högljudd konversation. De där flickorna som nästan dragit skam över alltihopa är det, flickorna som hade almanackor som såg ut som trasmattor. De där som inte använde sina små böcker till att hålla reda på tider och viktiga möten, så som de flesta som står på torget den här aftonen gjorde. De här flickorna använde almanackorna till att hålla reda på sitt kärleksliv, som annars lätt hade kunnat uppfattas som okontrollerat. Dagarna i de här små kalendrarna var målade i olika färger beroende på vilka pojkar flickorna varit i kontakt med, så att säja, under veckoslutet. Ja, eller mitt i veckan också förstås.

Gunttas trasmattor var de färggrannaste av alla. Och det var det som var så underligt med Guntta att ingen tyckte att hon på något sätt, nej inte ens ditåt, var horaktig. Det berodde på hennes klara, strålande oskuldsfulla ögon, och vem vill inte vara i närheten av en sådan ren och oförstörd själ?

Sedan fanns det de andra flickorna, med helt andra ögon.

Matta, osäkra ögon som inte strålade det minsta och alma10

nackor som inte alls var lika fantasifullt färglagda som Gunttas.

Fast i sanningens namn måste ju säjas att inte heller de andra flickornas mattor kunde anses vara direkt enfärgade, men flickorna med de matta ögonen klassades alla som horor. På grund av ögonen alltså. Och det var helt riktigt, för Gunttas klara och strålande hindrade allt det hemska från att tränga in i själen.

Men de andra, de med de matta ögonen, så genom deras trängde allt ända in på djupet och smutsade ner inte bara i själen, utan hjärtat och alla andra inälvor också. Det kan man ju gott förstå.

Alltså, vad fastnar i ett nytt plastfat i bastun? Ingenting. Allt spolas över kanten. Men vad fastnar i ett gammalt, där plasten redan blivit repad och matt? Allt, kan man säja. Allt fastnar och går inte att få bort. Ju mer man gnuggar desto mer fastnar det, och alla som har försökt putsa ett sådant fat vet att det är bäst att låta det vara. Använda det i bastun så länge det går och sedan degradera det till svinmatafat. Eller om man inte har svin så går det bra att förvara krokiga spikar i det. Det är nästan det enda. Så flickorna med de matta ögonen förtjänade minsann att kallas horor, för hur är det nu egentligen med moral och allt det där? Det vet ju alla som en gång varit i en kyrka att det går att tvätta sig ren från alla synder hur lätt som helst. Några förlåt, förlåt jag syndig mänska bara, så är saken klar och man kan fortsätta som förut. Men flickorna med ögon som inte strålade alls och där allt hade trängt ända in på djupet, kan de ens närma sig en kyrka? Sällan. De undviker den. För att de inte vill fläcka ner alla de snälla tanterna med sin solkighet, och på det sättet förblir de bortom all hjälp i evighet, amen.

Eftersom Lucia ska vara den allra renaste och oskuldsfullaste ljusets drottning var det naturligt att Guntta blev vald till bygdens egen vita jungfru från Syrakusa. Och så hade hon 11

ju utseendet. Det säjer sig självt att ingens trasmatta kan bli så färggrann och fin om man inte är en riktig magnet. Långt ljust hår, vita tänder blottade i ett ständigt leende och så vidare.

Och så de strålande ögonen naturligtvis. Ögonen med löfte om en helig förening med henne, vilket automatiskt betydde rena själar för alla inblandade, visste vännerna. Det var därför de gjorde det varje anständig mänska med lojalitet och samvete gör, och i flera veckor stod utanför Elanto med kandidatens nummer färdigt ifyllt på röstsedlarna. Sedan var det bara för de förbipasserande att skriva sitt namn och sin adress under och så var saken klar och en röst till hade lagts på kandidat nummer ett, allas vår Guntta. Och det är klart att folk gick med på att rösta på just den kandidaten. Ingen ville ju under någon längre tid stå på en trottoar i den välfriserade lilla staden omringad av den här sortens valarbetare. Kanske någon till och med kunde tro att man kände dem, eller ännu värre var släkt med dem, och så röstade folk som aldrig förr och alla rösterna samlades snyggt i Elantokassar och så slängde Guntta ett par mark i kassarna, tejpade ihop dem och så mutades någon från en lägre klass med ett par tubakar och travade upp med dem till tidningens kontor, för det var där rösterna räknades och resultatet publicerades. Och på tidningen undrade ju alla så där lite försiktigt att vad betyder det här? Hur är det möjligt att det kommer in så många röster så snabbt på just den här kandidaten och nästan inga pengar? Fast det sa ingen högt, för sådant brukar man inte göra i småstäder, men så en dag kom vännerna själva in med några välfyllda kassar, och då blev de omedelbart inkallade till chefredaktören och utfrågade, och när chefredaktören sa att han bara undrade en sak och det var att varför alla Gunttas röster kom i Elantokassar, förklarade vännerna med sina matta men nu tårfyllda ögon att våra mammor 12

är Elantomedlemmar, och är det förbjudet, vi frågar bara, eller ska man vara svenskafolkpartist för att få anmäla sin goda vän till Luciavalet, alltså om mamman som anmäler sin dotter måste vara det, eller alltså vi menar att … ja, alltså är det FÖRBJUDET och att vi tar de kassar vi råkar ha hemma, alltså att Guntta, eller alltså Gunttas mamma, eller … ja, tar de kassar som råkar finnas hemma när rösterna kommer nerdimpande i postlådan, och om det faktiskt är förbjudet så förlåt bara så hemskt mycket! Och då sa chefredaktören som var en allmänbildad mänska skamset att han ber så mycket om ursäkt och att tidningen i framtiden ska vara noggrannare med att informera om att röstsedlarna ska skickas till redaktionen och inte hem till kandidaten, och att det är fråga om en insamling, alltså en penninginsamling i första hand, inte en röstinsamling i första hand, alltså. Och då sa vännerna att det hoppas de verkligen, och att de har gjort allt detta arbete, som egentligen tillkommer tidningen, av sina goda hjärtan och för den goda sakens skull, och att de aldrig, inte en enda sekund ens övervägt att ta betalt för det jobb de utfört, just för den goda saken alltså, och så gick de ut och berättade om sin orättvisa behandling för alla som ville höra, och det var många. Vem tycker nu inte om en kakbotten till en god berättelse som man sedan kan spritsa och dekorera så det blir något verkligt saftigt att bita i till kaffet? Också skolans rektor kallade vännerna till en så kallad liten diskussion där de fick frågan om de tyckte att de hade varit duktiga nu, och om de kände sig stolta över att dra en lång och ärofylld tradition i träcken, vilket betyder skiten visste vännerna, som i motsats till vad man skulle kunna tro hade lyckats snappa upp ett par användbara fina ord i rektorns finfina skola. Och då förstod ju vännerna att om man ville ha ett julbetyg så var det än en gång plats för lite förlåt förlåt och att de hoppades att deras ungdomliga dåraktig13

het inte hade ställt till med alltför mycket lidande, och att de bad av hela sina ungflickshjärtan att vare sig skolan och dess tradition, J.L. Runebergs minne, hem, gata, staty, samlade verk, rävskinn och sjuksäng eller tidningen, Luciatraditionen och Elantorörelsen hade fått någon som helst fläck på sina rykten på grund av deras oförsiktighet. Den sista frågan de strävsamma vännerna hade var om det kanske skulle vara passande med en offentlig ursäkt i form av en insändare i lokaltidningen där till exempel vännernas, kandidatens, rektorns samt skolans namn kunde framkomma, men det tyckte rektorn inte, absolut inte.

Vissa saker håller man helt enkelt inom familjen, så att säja, och What happens in Vegas stays in Vegas! skrattade rektorn lättat, och såg sig själv i en snygg svartvit maffiafilm med whiskyglas och cigarr. Till tonerna av Frankie-boy-let-the-mob-clean-upthe-shit-Sinatra kände han hur hela den här obehagligt solkiga lilla fadäsen nu höll på att få en upplösning som var riktigt lysande, som en neonskylt utanför ett casino ungefär, och då lärde sig vännerna sin läxa och det var att alla inte har uttrycksfrihet i det här landet. Att det som gällde var att offentligt, utåt alltså, vara av den rätta åsikten och göra valkampanjer för de rätta kandidaterna och inte trampa på fel tår. Det var antagligen det bästa som någon skola någonsin hade lärt ut till en elev, för med den kunskapen kommer man långt i den riktiga världen.

Anna med det korta mörka håret och inte en enda färg i sin almanacka hade inte en chans i valet, vilket bevisar att också lata och odugliga elever är beredda att jobba flitigt för något de tror på. Och så flitigt hade vännerna jobbat att saken var klar, och vem har sagt att en Lucia måste kunna sjunga? Det viktigaste är det inre: godhet, välvilja och mänskokärlek, hade det stått 14

i tidningen när kandidaterna presenterades och uppdraget beskrevs. Den sista punkten var den som utmärkte Guntta så där alldeles speciellt. Det var många törstande som hade fått dricka ur den friska och aldrig sinande källan. Som fått luta sina huvuden mot en mjuk barm och känna sig omslutna av kärlek.

Det är klart att man måste festa att man blivit vald till Lucia.­ Kvällen före kröningen satt Guntta med sina kavaljerer på ölsidan på Bar Fredrika och hivade in för allt vad tygen höll.

Det blev en mycket lyckad kväll och hela bygdens egen Lucia åkte fast för sina förfalskade identitetspapper och allt var det olämpliga sällskapets fel. Alltså de ondskefulla väninnorna från dåliga familjer som helt enkelt lurat Lucian att förfalska sina papper och de elaka, stora pojkarna som lurat in henne i syndens näste och sedan hällt någonting i hennes smultronsaft så att det hade slutat så tokigt. Sa Luciamamman. Till polisen.

Hon hade äntligen fått fasaden lite putsad och något roligt att tänka på under de ensamma timmarna med golvmoppen på penselfabriken, och nu hotades den att smutsas ner igen av det där gänget av långhår som brukade hålla till i Gunttas rum dag och natt. Det hade mamman inte haft något emot tidigare, för mest var hon ju på arbete och gav blanka fan i hur dottern skötte sina affärer, huvudsaken var att hon behövde se och höra så lite som möjligt av henne och det där packet som hon höll sig med.

Men nu hade det otroliga hänt och också den här mamman skulle en enda gång få skryta i butiken inför de andra skatorna som alltid måste fråga hur Gunilla nu riktigt klarade sig i skolan när hon stannat vart och vartannat år och hade villkor varje sommar. När det gäller en Lucia så suddas allt det som varit ut och mamman fick erfara att till och med polisgossarna Kling och Klang talade till en på det vänligaste och mest inkännande sätt, för de ville ju också att alla skulle myspysa och hålla skenet 15

uppe i den lilla staden med sina kullerstensgator, och förstod precis exakt att hela bygdens egen Lucia inte kunde förtalas och befläckas hur som helst och polisväsendet förseglade sålunda sina läppar i det heliga uppdragets namn och lagens långa polisarm gjorde som alla polisarmar gjort i alla tider och valde att ge absolution för den lilla olyckshändelsen. Och berättelsen slutar så lyckligt, så lyckligt för det fanns ju inte riktigt, hur ska man nu säja, bevis dehäran mot huvudbovarna dedäran, så också dessa ondskefulla varelser kunde fira Lucia i allsköns ro denna välsignade decemberkväll.

Och där! Där genom den vackert upplysta Gamla stan kom hon! Där kom Lucian i sin släde dragen av en riktig häst! Där kom Lucian i sin vita skrud, och det knyckte och gnisslade på de välsandade gatorna, för gatuavdelningen ville ju också visa sig från sin bästa sida den här kvällen och hade skyfflat på ett ordentligt lager så inga gummor skulle falla och bryta benen och belasta sjukvården och skattemedlen i onödan. Men Lucian var överjordiskt vacker och hästen stark, och alla små tomtar stod med tända lyktor och Lucians händer darrade, av nervositet naturligtvis, stackarn, och ögonen förstärktes av ett lite tjockare lager mascara (man måste ju ha lite mer en sådan här dag, för det är ju så mörkt och man vill ju att mänskorna längre bort på torget också ska få se de vackra ögonen), och därför var det helt enkelt mascarans fel att Lucians ögonlock var så där lite halvtunga.

Och visst utförde Lucian sina uppdrag till allas belåtenhet och tittade med sina stjärneögon in i gamlingarnas skumma på åldringshemmen, lade sin kallfuktiga hand på deras panna och sa att det blir nog bra, snart får nog tant fara hem igen, för Lucian trodde att hon var på ett sjukhus, och då blev ju 16

gamlingarna så glada så glada och började dunka med käpparna i golvet och skrika att Lucian hade lovat att de ska få fara hem och här har man suttit i flera år och blivit femton centimeter kortare och vetat att man klarar sig bra i det egna hemmet och nu ska vi härifrån och det med detsamma, att ring efter taxi och genast! Man förstår att de blev uppviglade, gamlingarna. Vem tycker inte det är skönt med en sval hand på pannan när man har ett lass het skit i blöjorna?

Det fina var att Lucian var lika poppis bland pojkarna som bland gamlingarna under hela luciaperioden, och att hon minsann inte tänkte vara borta från en enda fest som hölls till hennes ära av de trogna kamraterna. Och alla ville ju vara med på kalasen för det var inte ofta man fick umgås med ett helgon från Syrakusa. Det var nästan bara påven egentligen som fick frottera sig med sådant folk. För det vet ju alla som har lite allmänbildning att det fanns påvar, ganska många till och med, som hade haft ingående och mycket viktiga och därför ytterst privata möten, så att säja, med sina kardinaler. Och ett större helgon än påven finns väl inte, Jesu ställföreträdare på jorden?

Fast, nåja, för pojkarna var det nog bättre med hela bygdens egen Lucia i alla fall, för det där med homosexualitet hade inte riktigt slagit igenom i staden på den tiden ännu. Och så kan man ju fråga sig om det nu på riktigt är så att de där påvarna och prelaterna är att betrakta som verkligt heliga män, så där på allvar. Inte tror de väl på det som de predikar?

– Det säjer ju sej självt, sa farsan. Det hör nu liksom bara till tjänsten. Liksom det hör till alla andra direktörers. Att få kunderna att tro på firman.

Farsan var en stor humorist, socialist, ateist, nikotinist och pessimist. Det var kanske för att han var det sista som han också 17

blivit det första. Hur skulle han annars stå ut med att vara allt det där?

Nästan längst bort där på torget den där kvällen står också Betinkan, en i flickgänget av mattväverskor. En som så gärna skulle vilja vara medelpunkten och ha de färggrant glada trasmattorna i almanackan. Bära ljuskronan och vara vit som snö. I själen. Men hon kan inte vara vit. Hon kan bara vara röd. Röd som alla arbetarkärringarna före henne i släkten. Och hon kan också vara svart. Men inte som ebenholts, utan som en sotflaga högt ovanför pipan i en alltför ivrigt eldad bastu.

18