Bildbindaren
Jenny Wiik
Bildbindaren
Schildts & Sรถderstrรถms
Till Wilmer och Agnes
© Jenny Wiik 2012 Schildts & Söderströms Omslagsbild och illustrationer av författaren Omslag: Emma Strömberg Inlaga: Pia Lehtinen Tryckt hos Nord Print Ab, Helsingfors 2012 ISBN 978-951-52-3011-9 www.sets.fi
Prolog Väggen k ä n des k a ll och h å r d, ändå frös Ludvig inte. Han blinkade flera gånger. Han tänkte att han kanske sov och inte lyckades vakna, men det var fortfarande beckmörkt omkring honom. Det var nästan svårt att förstå att han öppnat ögonen. Snart kunde han ändå urskilja ett mycket svagt grått ljus. Ljuset måste komma från en öppning någonstans längre bort. Ludvig förstod att han befann sig i ett stort rum eller en grotta av något slag. När han rörde sig släpade kläderna mot marken och ljudet förstorades som i en stor sal eller en kyrka. ”Hallå?” ropade han försiktigt. Ingen svarade. Det var som om mörkret omkring honom åt upp hans röst. Sov han fortfarande? Han hade känt sig trött och gått och lagt sig på sin säng? Det hade fortfarande bara varit eftermiddag, en mörkgrå vintereftermiddag. Ludvigs tvååriga lillebror Arvid hade försökt slå sönder hans gamla trumset i lekrummet, ändå hade han lyckats somna. Men var var han nu? Det kändes inte som att drömma, för när man drömmer kan man väl inte fråga sig om man drömmer, eller? 5
”Mamma?” försökte han. ”Arvid?” Inget svar. Inga ljud. Inget oväsen från Arvid. Inte för att han brukade säga så mycket annars heller, men han brukade alltid komma när Ludvig ropade. Ludvig försökte ställa sig upp, men benen kändes tunga. Han gav upp och bara satt en lång stund utan att något hände. Det var bara svart förutom det där gråa ljuset och han hörde inga ljud bara sin egen andning. Hur lång tid gick? Tio minuter? En timme? Flera timmar? Små vassa stygn av panik. ”Vad är det som händer?” frågade han ut i mörkret. ”Var inte rädd, lilla flicka.” ”Jag är ingen flicka!” Ludvig andades lätt. ”Vem där?” Han kände hur munnen blev torr och det pirrade i hela kroppen. ”Du är en pojke? Jaså, jag måste ha misstagit mig. Nåväl. Det spelar ingen roll”, sa mörkret. Ludvig försökte få syn på personen som talat. Han hade hört en mansröst. I det grå ljuset stod en gestalt. En mörk figur som kom närmare. Mannen hade något i händerna, något ljust och prasslande. Ett papper. Han höll upp det framför sig. ”Visst är det likt? Känner du igen dig själv? Enligt min mening är det ett fulländat porträtt. Sann mimesis”, sa mannen. Ludvig försökte se vad som fanns på pappret. Det vita lyste underligt starkt i mörkret. Hans eget ansikte stirrade tillbaka på honom från pappret. Han sa ingenting, han fick inte fram ett ord. 6
Det här måste vara en dröm, en mardröm, tänkte han. Snart vaknar jag. Den mörka gestalten backade tillbaka in i det grå. ”Perfektion”, sa mörkret. Rösten ekade länge mellan väggarna och i Ludvigs huvud.
7
1
”Och dit t fina spr å k Lucina! Vad har hänt med det?” Ann såg med besviken min på Lucina Björk, som tryckte sig mot väggen och försökte bli osynlig. ”Du hade ett så vackert språk när du kom hit förra året. Ett enormt ordförråd jämfört med de andra. Och nu är det blandspråk. Ni vet allihop att det är svenska som gäller också på skolgården”, suckade Lucinas klasslärare. ”Varför ska jag behöva ta upp det här om och om igen?” Lucina fixerade blicken på sina svettiga händer där de låg pressade mot skolbänken. Hon vågade inte se på Ann, som vanligtvis var så snäll, nästan lite mjäkig, men som nu hade bestämt sig för att läxa upp hela klassen. Ville Ann ha ett svar av henne? Lucina hade inget att säga. Hon hade inte vetat att hennes språk var vackert – eller att det varit det förut. De andra barnen förstod ju inte vad hon sa de där första veckorna i den nya skolan. För dem var Lucinas Göteborgssvenska som ett helt annat språk. Hon kunde lika gärna ha kommit från en annan planet. 8
”Det skulle vara fint om ni andra tog efter Lucina istället för att hon tar efter er”, lade Ann ännu till som en dödsstöt. Kunde det bli värre än att både bli utskälld och samtidigt utpekad som duktig? Lucinas huvud kokade av skam. Lyckligtvis satt hon långt fram i klassen och kunde inte se om alla andra stirrade på henne. Men det brände i nacken. Det var ett år sedan Lucina hade flyttat tillbaka till Finland efter att ha bott i Sverige i sju år. Då var hon elva. I Sverige hade hennes mamma Eila jobbat på en tidning och pappa Anton på universitet. De hade bestämt sig för att flytta tillbaka för att föräldrarna saknade sina hemtrakter och släktingar och dessutom hade pappa fått möjlighet att forska i Helsingfors. Anton forskade i något som hette kvantfältteori. Lucina hade inte ännu gett upp tanken att hon någon dag skulle förstå vad det innebar att han var intresserad av ”annihilering av partiklar” och ”övergångar mellan materia och energi”. Hon tyckte att det hela lät kittlande märkvärdigt och magiskt, men Anton sa alltid att det inte var något magiskt med det, att det var verkligheten han var intresserad av. Själv var Lucina inte så intresserad av just verkligheten, snarare tvärtom. Och just den här hösten i sexan fanns det en orsak. Hennes egen verklighet hade blivit tråkig, ja nästan deppig. Att börja i femman i den nya skolan hade varit fantastiskt: Hon var den nya spännande tjejen från Sverige och hade blivit kompis med några tuffa flickor som gick i sexan. Olivia, Essi och Liinu var den typen av flickor som man kunde 9
utforska en hel stad med. Men nu gick de äldre flickorna i högstadiet, i en annan skola, så hösten i sexan hade varit ensam. Lucina var inte så spännande längre. Nu pratade hon inte längre rikssvenska, utan en likadan finlandssvenska som alla andra. Det var en ren överlevnadsstrategi, för de andra barnen var språkbadsbarn eller tvåspråkiga och inte vana vid Sverigesvenska dialekter. För att låta riktigt övertygande hade hon börjat blanda in finska ord i sitt prat, hon hade ju förstått att det var coolt. Det räckte inte med bara ”kiva” eller ”siisti” eller ”sikabra”, utan hon översatte också helt andra ord och lade in i meningarna, så att det lät som om hon inte kom på vad det hette på svenska. ”Ja ni vet en sån där lohikäärme ...”, hade hon nyss sagt ute på rasten då Ann råkat gå förbi. Och ja, på rasterna försökte hon ofta tala med de andra om drakar och monster. Lucina älskade nämligen allt som hade med mytologi och sagor att göra – allt sådant som var så långt från verkligheten som möjligt. Nu när verkligheten inte var så kul var det roligare att drömma sig bort. Ann hade slutat med sin språkpredikan. Det blev ingen kvarsittning eller några extra uppgifter den här gången, bara ”en varning”. Hon gick vidare med modersmålslektionen och fortsatte skriva satser på tavlan. Lucina vågade äntligen sluta stirra på sina händer och tog fram sitt häfte. Istället för att skriva av orden på tavlan började hon rita. Långsamt kunde hon slappna av igen. En ganska snygg krigargudinna uppenbarade sig då hon lät handen och pennan flyta på fritt i skrivhäftets marginal. Lucina log för sig 10
själv och sneglade upp på Ann. Ingen risk att bli ertappad, läraren höll på att fråga ut Milla om subjekt och objekt. Lucina fortsatte på sin blyertsskiss. Den här skulle hon göra en färgversion av hemma och lägga ut på internet. Lucina hade nyligen startat en blogg för att visa sina teckningar på nätet. Tidigare denna ensamma höst hade hon nämligen hittat en intressant sajt. Det var någon sorts uppslagsverk, och folk hade bloggar där, men det handlade bara om mytologi. Sajten hette Mimesis. Vad fina bilder! Du är ju jätteduktig, fortsätt teckna ;-) h. Tatta Lucina stirrade på kommentaren till bilden på krigargudinnan Athena och var sedan tvungen att ställa sig upp och skutta upp och ner och skratta högt. Den första kommentaren av någon som hon inte kände! Hennes storebror Julius visste om att hon hade en blogg, hon hade skickat länken till honom för att skryta lite, och han hade redan skrivit några kommentarer. Julius var tio år äldre än Lucina så han hade flyttat till London för att studera programmering och nätet var det enda och bästa sättet att umgås. Men nu tyckte också en främmande människa att hennes bilder var fina. Hon satte sig framför datorn igen och funderade en stund. Hjärtat bultade hårt. Vad skulle hon svara? Åh tack jag blir så glad. Hoppas du tittar in igen! /Lussi 11
Det kändes pirrigt, nästan obehagligt, att inte veta vem det var som skrivit kommentaren. Hon klickade på namnet Tatta och kom in på en sida med snirkliga mönster i turkost och korallrött. Det stod att Tatta var något som hette ”concept artist”. Den första bilden som dök upp på Tattas blogg föreställde nymfen Kalypso som stod på en solgassande strand. Under bilden stod: 12
Jag skulle gärna se ännu mer grekisk mytologi på Mimesis, för att inte tala om flera starka kvinnofigurer. Lucina tittade drömmande på bilden. Kalypso hade en tunn, blå klänning och långt svart hår som lyftes av vinden. I bakgrunden syntes svarta klippor, mörka cypresser och ett vitt tempel. Templet såg uråldrigt ut. Hur lyckades Tatta måla så att det såg så verkligt ut? Lucina tog mod till sig och skrev in en kommentar under blogginlägget: Du är helt sjukt bra! Kan inte fatta att du gillar mina teckningar. Tack igen! Lussi Hon tog fram en penna och sitt blå ritblock och började skissa på en egen version av bilden på skärmen. Särskilt håret som virvlade i vinden var så fint. Och stämningen med den vita sanden och det blå havet och himlen. Tänk att någon som kunde göra sådana bilder tyckte att hon hade ritat en fin bild! Det fladdrade av glädje i magen igen. På eftermiddagarna när Lucina kom hem från skolan fick hon använda Eilas dator och skanner ett par timmar. Annars satt mamma ganska ofta där också på kvällarna då någon artikel skulle vara klar. Att vara journalist verkade betyda att man inte var helt färdig med jobbet för dagen trots att man kommit hem. Bland bokmärkena i Eilas webbläsare hade Lucina hittat Mimesis. På Mimesis fanns massor av spännande texter om 13
mytologi och folklore, där fanns bild efter bild av gudinnor, övernaturliga varelser och mytiska platser – både äldre konst och sådant som bloggarna själva hade gjort. Och vem som helst fick starta en egen blogg. Hon hade fyllt i sitt smeknamn Lussi och gjort en profil. Det tog bara några sekunder. Hon kallade sin sida för ”Lussis blogg”. Lucina funderade en stund. Borde hon skriva ut hela sitt namn? Nej, bäst att inte ha det på nätet. Då kanske inte mamma eller pappa skulle hitta dit förrän hon hann berätta för dem om vad hon sysslade med. Bloggen började se riktigt skaplig ut, men det behövdes en bild uppe vid namnet, nu var det bara vitt där. Hon bläddrade i ritblocket och fastnade för en teckning på de tre vackra systrarna Medusa, Stheno och Eurylale innan gudinnan Athena förvandlat dem till monster. Den skulle passa perfekt. Medan hon skannade in bilden kände hon hur hjärtat slog lite hårdare igen. Vem som helst kunde ju faktiskt se hennes bilder, och tänk om det kom någon hemsk kommentar? Men så såg hon hur hennes tre grekiska systrar dök upp på sajten och kunde inte låta bli att le. Det kunde väl inte vara farligt att lägga ut lite teckningar? De drunknade väl i mängden.
14