b i r g i t ta b o u c h t
Dånet i ett
ensamt öra Roman ur gränszonerna, en saga för vuxna
Schildts & Söderströms
Boken är utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.
isbn 978-951-52-3799-6 © Birgitta Boucht 2016 Omslagsbild: Roco Julie / Creative Commons Grafisk form: Emma Strömberg Schildts & Söderströms Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2016 www.sets.fi
Det är den drömmen som vi bär på att något vidunderligt skall ske, att det måste ske – att tiden skall öppna sig att hjärtat skall öppna sig att dörrar skall öppna sig att berget skall öppna sig att källor skall springa – att drömmen skall öppna sig, att vi en morgonstund skall glida in i en vik som vi inte vetat om. Ol av H. Hauge (översättning Bengt Berg)
1. Den riktigt gamla Hon har åldrats under stort motstånd, kämpat med att hålla sig själv på benen. Nu är hon vid slutstationen och tycker inte om det. Hon har inte ont. Hon är inte rädd. Hon är inte ensam, här springer folk av alla de slag hela tiden. Hon försöker bara urskilja vem av dem som är hon. Hon vill gärna samla ihop alla lösa delar. Berättelsen är skriven, men är den fullständig? Och vem har skrivit den?
– Ta ner det här stängslet. Jag är inte ett djur. Ta bort stängslet. O-medel-bart. Den unga kvinnan vid sjukhussängen förundras över gamlingens tydliga röst. Hennes kollega har upplyst henne om att den gamla damen är onåbar. Hon orkar bara viska, man hör inte vad hon säger. Du får en lugn natt hade kollegan sagt, men somna inte. Hennes familj betalar dyrt för vårt sällskap, de kollar ibland att vi är vakna. Flickan vid sängen betraktar den gamla med lätt obehag. Patienten är 89 år, rörelsehämmad, ytterst mager, sträv hud, insjunken mun, glest hår, iklädd en sjukhusskjorta som luktar både tvättmedel och smuts. En tunn stråle saliv rinner ur hennes mun, händerna och ansiktet vanställs av leverfläckar. Hon ligger med ögonen slutna men sover tydligen inte. Hon är ingen vacker syn tänker den unga och önskar att hon sluppit detta nattvak. Men vad gör man inte för pengar. Är man emot prostitution är den inkomstkällan ute9
sluten. Åtminstone i teorin. I verkligheten kanske Eddie skulle hävda motsatsen. Vem betalar din hyra, din mat, en stor del av dina kläder? Med full rätt kunde han fråga detta. Och hon skulle svara som hon alltid brukar. Du förtjänar mycket mera än jag. Du är inte arbetslös. Vill du att jag ska flytta bort? Genom att vaka på sjukhus får hon ihop fickpengar och slipper Eddies illa dolda förakt. Nu gäller det bara att stå ut och att inte somna. Snart är det vargtimme, hon hör redan tassar som skrapar mot det glansiga golvet. Ta ner stängslet. Den gamla darrar inte ens på rösten. – Ta ner stängslet. Jag väntar besök. När mitt besök kommer ska du lämna rummet. Vi behöver avskildhet. Vem är du förresten? – Jag heter Lillemor. Jag är nattvak här några nätter framåt. Frun sov när jag kom, därför har jag inte presenterat mig. – Jag behöver ingen nattvakt. Och jag är inte fru. Jag är en typisk fästmö. Kalla mig Teresa. Det är ett vackert namn. Det är inte mitt men det är vackert. Lillemor låter gammaldags tycker jag. Hur gammal är du? – Jag är 24. Jag har fått mitt namn efter mormor. – Beklagar. Mormödrar är bara till besvär. Men nu ska du gå ut ur rummet. Jag märker att mitt besök har kommit. Jag ropar på dig när vi är klara. Men dra ner stängslet först. 10
Det är obekvämt för min gäst att klättra över det. Lillemor skakar på gallret vid sängen men lyckas inte få ner det. Hon stryker den gamla över pannan och viskar att det är natt och att inga besökare är tillåtna. Den gamla fnyser. – Och det tror du på? Du inbillar dig att ett sjukhus kan bestämma över natt och dag, över vem som kommer och går? Har du ingen aning om tankens kraft? Om det ovetbara och osynliga? Brukar du skriva upp dina drömmar? – Jag kommer sällan ihåg vad jag drömt. Jag vill inte veta det heller. – Kommer du ens ihåg vad jag heter? Vad jag kallar mig? Den gamla ser strängt på henne. Lillemor tiger. Det var ett vackert namn. Patricia? – Jag heter Teresa. Inte Patricia. Dina tankar virvlar omkring som löv i höststorm. Vad betalar mina släktingar för ditt nattvakteri? Vad jag vet har jag inga släktingar överhuvudtaget. Den gamla kvinnans röst är ansträngd och uppenbart irriterad. Lillemor gnuggar sina tinningar. Det susar i hennes huvud. Tårarna börjar rinna. Hon letar efter en näsduk men hittar ingen i fickan, i väskan, på nattduksbordet. – Se efter i lådan, där brukar de slänga ner allt användbart som inte ryms någon annanstans. För min del får du gärna fortsätta gråta. Tårar är hälsosamma och avslapp11
nande. I bästa fall är de bra för huden, renande. Men snälla du, gå ut nu. Mitt besök håller på att tappa tålamodet. Och jag med. Lillemor går ut. Besöket kommer in. Teresa ser häpen ut. Hon försöker sätta sig upp i sängen men kroppen är styv och hon minns inte hur man koordinerar musklerna. Hon förblir liggande. En stol skrapar mot golvet. Någon sätter sig på den, nära hennes säng. – Varför ligger du bakom en grind? Måste du ha det här stängslet kring dig eller får jag ta bort det? Stängslet skramlar när det lösgörs, skramlar ännu mera när det skjuts in under sängen. – Jag visste inte att det var du som skulle komma, säger Teresa. Jag har inte koll längre, håller jag på att dö? Är det du Klara Fina som är här på besök? Och jag kan inte ens bjuda dig på kaffe. Ett varmt skratt. Klara kryper ner i sängen bredvid Teresa, de kramar varandra, kryper ihop kind mot kind. Andas lätt. – Jag fick komma som den första, jag är den enda som inte är arg på dig. Alla andra är rasande. De säger att du är den besvärligaste mänska som finns. De säger att du talar illa om dem. De tänker ställa dig till svars när ni återförenas. Så jag kom hit för att trösta dig. Jag har sagt dem att de är orättvisa och inte vet vad de talar om. Men de vill vara 12
arga, till och med som döda. – Syster min, du är snäll, har alltid varit. Men du försvann så snabbt. Att förlora dig tvingade mig till både tystnad och öppenhet. Det fanns så mycket mörker som måste skingras. Man säger att hjärtat är rött, men mitt är svart. Nedsmutsat. Svart vrede, mörker, brist på ord, svart i själen, svart som synden, svart som svalan, svart som svanen, svart i bröstet, svart i magen, i mellangärdet, livmodern, you name it. Inte konstigt att jag är besvärlig. Klara stryker systern över kinden. De är barn. De är tillsammans. – Är det du eller jag som är så svart? Klaras röst darrar. Jag trodde du var den ljusa, att jag var den mörka man kunde ge bort. Ingen förklarade någonsin någonting. – När vi inte längre fick vara tillsammans gick alla solar i moln, all glädje försvann. Så många berövades dig. Så många röster förstummades. Klara kryper närmare den gamla som öppnar sin famn för henne. – Jag längtade efter dig, men jag hade det bra där jag var. Jag ville tro att jag var en utvald, en som skulle skyddas. Vi har kämpat så gott vi har kunnat på var sitt håll. Nu är tid att förlåta. Teresa, om det nu är hennes namn, stelnar till. Rösten hårdnar. – Jag förlåter ingenting. Jag är inte den förlåtande typen. 13
Jag har tvingats säga förlåt hela mitt liv, det är ett ord som saknar all betydelse. Låt mig vara arg, då mår jag bättre. Jag vill vara oförsonlig mot alla andra, men inte mot dig. Lillemor kommer inspringande. – Förlåt att jag stör, men jag vet inte vad jag ska göra med pojkarna. – Vilka pojkar? Teresas röst är otålig. – När jag kom hit på kvällen såg jag två småpojkar vandra omkring på gatan utanför. De såg lessna ut, den lilla klängde sig fast vid den äldre, antagligen hans storebror. De gick och gick gatan fram, vände, gick och gick åt andra hållet, vände, gick och gick. Ingen brydde sig om dem. Nu när jag tittade ut genom fönstret såg jag dem gå där fortfarande. Den lilla verkar frysa. De har nog varma kläder men ganska tunna skor på sig. Och de bara går och går. Klara har försvunnit. Teresa drar upp täcket, hon fryser. – Du måste gå ner efter dem. Ta upp dem hit så vi får höra deras historia. Kanske de har någon anförvant som ligger här och dör. Klara står i dörren med en pojke i var hand. – De är här nu. De heter Peter och Klaus säger de. Peter är äldst. Han är tolv år, Klaus nio. De är hungriga. Jag plockade åt mig några smörgåsar och bullar från kantinen och en saftflaska. Teresa vinkar åt pojkarna att komma närmare sängen. 14
– Jag heter Teresa. Jag är 89 år. Ni ska hälsa med handen så får ni veta hur en gammal hand känns. Pojkarna hälsar och bockar. Teresa säger att de är välkomna att berätta sin historia, den är säkert både sorglig och spännande. – Nå int vet ja, säger Peter. – Tala ordentligt pojke, alla bokstäver ska höras. Jag har undervisat i språkbehandling och tål inte ett slarvigt språk. Tugga färdigt först och berätta sedan. Peter berättar. Klaus har krupit upp i sjuksängen och somnat. Peter säger att han och hans bror för det mesta blir utkörda hemifrån när mammans nya pojkvän kommer på besök. Han tycker inte om pojkarna och de är rädda för honom. Så mamma tycker det är bäst att de går ut. Ibland ger hon dem lite pengar så att de kan gå på kafé och värma sig med te. Men idag var hon pank. Så de har gått och gått i många timmar. De håller sig nära sitt hem därför att överenskommelsen (»men inte har vi fått vara med och bestämma om någonting«) är att mamma släcker lampan i fönstret när pojkvännen gått. Eller somnat. Då får de komma in. – Men Klaus blir trött efter bara några timmar. Han börjar gråta och jag måste bära honom. Då blir jag trött och ganska arg. – På vem blir du arg? undrar Teresa. – På Klaus för att han gråter och är lessen. – Blir du inte arg på din mamma som låst ut er? 15
– Nej. Henne är det synd om. Pekka slår henne, alla hennes pojkvänner slår henne. Kan jag få en smörgås till? De är goda. Med både ost och korv, det är toppen. Klara masserar Peters nacke, skuldror, rygg. Han är så spänd att musklerna kvider under hennes händer. Hon gnuggar honom varm, sveper in honom i en filt, bär honom till den bekväma stol där Lillemor och de andra nattvaken ska sitta och hålla uppsikt över Teresa. Lillemor står och ser på, helt handfallen. Hon inser att hon inte varit förberedd på händelsernas gång denna natt. Ingen hade förvarnat henne om att den döende gamla tog emot besök av både levande och döda och att den döda verkade friskare än de levande. Jag får väl lov att betala smörgåsarna när jag går, tänker hon. Men vad ska pojkarnas mamma säga när de inte kommer hem när hon släckt lampan? – Jag vill stanna här i natt, säger Peter. Klaus behöver sova i lugn och ro. Du kan ringa till mamma och säga att vi är i gott förvar. – Du är en klipsk pojke. Teresa nickar gillande mot Peter. Nu tycker jag vi alla sover en stund. I morgon är också en dag. – Borta med vinden, mumlar Peter. Mamma brukar säga detsamma.
16
Det är mörkt. Alldeles mörkt. I mörkret kan man gömma sig, där kan man gråta, där kan man gå vilse och hoppas att aldrig hitta hem. Det finns stora mörka skogar som är fyllda av barn som tappat bort sig och inte vill hitta hem. Barnen leker tillsammans. Den som har en smörgås med sig låter de andra bita av den. Det är svårt att se i mörkret, ibland biter man både smörgåsen och handen som håller den. Men ingen grälar. I barnens mörka skog finns det ingen plats för gräl. Det finns plats för längtan, saknad, rädsla, hunger men inte för gräl. Det finns plats för tröst. Det finns alltid en varm hand att hålla i. Det finns alltid någon som hjälper en framåt. Peter vet hur man kommer till den skogen. Men i natt behöver de inte fly så långt, de får stanna här hos den döende tanten och hennes nattvak. Och med Klara som kom ner till sjukhusdörren och öppnade den för dem. Hon som gav dem smörgåsar och bullar. Nu är hon inte längre här men Peter oroar sig inte. Han är van vid att mänskor kommer och går. Lever och dör. Hans bästa vän är en flicka han träffade i skogen, hon heter Till. Nu har hon flugit till Spanien för att leta rätt på sin mamma. Han hoppas att hon kommer tillbaka snart. Hon berättade sin historia för honom innan hon flög iväg. Han har skrivit ner den i ett häfte som han alltid bär med sig. Historien heter Bli Till. Det började med en snabb förlossning. Tills föräldrar 17
Anneli och Torsten kom alldeles för sent till bb. Anneli hade insisterat på att se ett tv-program till slut hemma. Torsten tog tid mellan sammandragningarna och hade en tabell framför sig som gjorde honom sjuk av oro. Barnet skulle födas vilken minut som helst. Men tv-programmet var långt och Anneli envis. De fick grälor för sin sena ankomst. Anneli måste ligga på en bår i korridoren. Solen kastade sina sista strålar in genom fönstret när Tills röda hårtofs började bana sig ut i världen. Solstrålarna tog ett kraftigt tag i håret och drog och drog för att få ut henne. En barnmorska kom springande från en förlossningssal där hon just hjälpt en liten pojke att födas. – Här kommer en till, skrek hon. Så fick Till sitt namn. Peter stänger häftet. Han läser alltid bara en liten bit i taget. Då har han något att se fram emot. Han har inte Tills adress i Spanien och kan inte skriva till henne. Han saknar henne. Han tycker att hon kunde hålla kontakt. Men hon har inte hans adress. Barnen som möts i den mörka skogen skriver sällan till varandra. De drömmer om varandra, kryper in i varandras drömmar och värmer varandra. Men de skriver inte. Några är så små att de inte kan skriva. Andra har inte papper och penna. Och ingen har en adress. 18