Den mystiska näktergalen blädderex

Pia Ingström

DEN MYSTISKA NÄKTERGALEN Judar, armenier och greker i

Istanbul

Schildts & Söderströms

P i a I ng s t röm Den flygande feministen och andra minnen från 70-talet 2007 Inte utan min mamma – böcker, Beckis, Istanbul och Karelen 2010 Känslor äger rum 2014

Utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande I SBN 978-951-52-4344-7 © Pia Ingström 2017 Omslag: Anders Carpelan Bilder: Otto Ekman (omslaget och sid 12, 36, 216, 258), Izel Rozental (118) och Aret Gıcır (150) Inlaga: Emma Strömberg Schildts & Söderströms, Helsingfors Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2017

INNEHÅLL

FÖRORD En kaka för Fanourios 7 K API T EL 1 »Det var en gång, och så var det borta …« – vintervandring i Balat på spaning efter dem som försvann och dem som kom sedan 13 K API T EL 2 Lausannefördragets minoriteter – bara en droppe i havet 37 K API T EL 3 »I främmande land är jag alltid grek, / i Grekland alltid främling« – befolkningsutväxlingens undantag 71

K API T EL 4 Judar »Vi lever omgivna av paradoxer, hela vårt liv är en paradox« 119 K API T EL 5 Armenier »…visst bär man på sina axlar bördan av alla dem som tystades och försvann« 151 K API T EL 6 Ett glas Merlot, rovsaft, te, lakrits och boza – vita turkar, sufier och ottomansk nostalgi 217 K API T EL 7 Den mystiska Näktergalen i Istanbul – en judisk flyktinghistoria 259 EF T ERORD 285

Fร RORD En kaka fรถr Fanourios

E n kaka för Fanourio s

VIN T ERN 2017 SI T T ER JAG I mitt kök på Drumsö och googlar recept på fanouropita, fanourioskaka – ett bakverk tillägnat det grekisk-ortodoxa helgonet Fanourios. Han är de borttappade tingens helgon, och kakan skall blidka honom och hjälpa en att hitta vad det nu är man tappat. Han kommer från Rhodos, men i min arkitekturguidebok har jag upptäckt att han har en helig källa i Istanbuls centrum, i stadsdelen Dolapdere. Jag söker fram adressen Teşrifatçı Sokak 28 på Google Earth. Kring källan kunde man skissa upp en bra promenad nästa gång jag är i stan, har jag tänkt.

Men först måste jag hitta någonting jag tillfälligt förlagt – orienteringen i mitt ämne, tilliten till Istanbul, lusten att dagdrömma om att vandra omkring på dess gator, miltals och planlöst men i förvissning om att varje gång hitta något intressant, märkvärdigt, rörande eller vackert.

Vandrat i Istanbul har jag hållit på med i tre decennier, till fots och i tankarna. Under de senaste åren har mina vandringar allt mera kommit att handla om att leta efter spår av de i dag nästan utplånade icke-muslimska minoriteter – armenier, greker och judar – som ännu i början av 1900-talet utgjorde nästan hälften av stadens befolkning, och som uppehållit stadens kosmo­ politiska karaktär från Bysans, genom ottomanimperiet och en bra bit in i republikens tid, trotsande de mest dramatiska och förfärliga händelser.

9

DE N M YS T I S K A NÄ K T E RG A L E N

Den här boken påbörjades som en utlöpare av den där dagdrömsvandringen som pågått sedan 1980-talet, först i okunnighetens glada förvåning, senare i sorgsen vördnad för beständigheten som trotsar förstörelsen. Just nu är den ett arbete i beklämning och bävan.

Efter alla terrorattentat och det misslyckade kuppförsöket den 15 juli 2016 mot president Erdoğan och de utrensningar av verkliga och föreställda kuppmakare som pågått i landet sedan dess kan det kännas som att hela landet kastats över ända, och att det är helt lönlöst att försöka skriva om Istanbuls små folkspillror. Vad kan de ha för framtid, och vad spelar deras förflutna för roll? Vem vill resa till Istanbul för att leta efter gömda kyrkor och synagogor eller titta upp mot söndervittrande fasader ritade av för länge sedan döda armenier? Vill ens jag själv längre göra det?

Ja, det vill jag nog. Jag har turkiska vänner som jag gärna vill träffa. Jag vill se allt jag sett tiotals gånger förut, utsikten över Gyllene hornet och Bosporen, nyanserna av vardags­ islam i gatulivet, den stora Süleymaniye-moskéns resliga elegans och den lilla Rüstem Paşa-moskéns kakelklädda innerväggar. Jag vill gå i vardagskvarteren bland människor i vardagsärenden och butiker som är specialiserade på liar, brandsläckare eller mjukisdjursögon. Jag vill sitta med mitt teglas och min nyköpta tidning på någon liten servering och stava mig genom de största rubrikerna och de rafflande skandal­nyheterna, eller avundas mångsidigheten i kvalitets­ tidningarnas litteratur­bilagor med recensioner av högklassig översatt världslitteratur. Jag längtar till Istanbul så mycket att jag bokstavligen får tårar i ögonen av att se ett mat­program på tv som utspelar sig där.

10

E n kaka för Fanourio s

Och dessutom borde jag absolut se Talaat Pashas blodiga skjorta på militärmuseet i Harbiye och leta reda på det som finns kvar av den genuesiska muren i Pera. Fanourios heliga källa vill jag också väldigt gärna hitta innan den försvinner under något nybygge och helt glöms bort. Har man ett intresse så har man.

Jag tar fram mjöl, olja, socker, apelsiner och elvispen.

11

Kiremit Caddesi, Balat.

K APITEL 1 »Det var en gång, och så var det borta …« – vintervandring i Balat på spaning efter dem som försvann och dem som kom sedan

»Det var en gång och s å var det borta …«

SAGANS FORMEL »DE T VAR EN gång« lyder på turkiska »bir varmış, bir yokmuş«. Det betyder bokstavligen »det lär ha funnits, och det lär inte ha funnits«. Eller »det var en gång, och så var det inte«. Ibland betyder det också »varit och farit«. En dag här och plötsligt borta, vem vet var och varför …

När vi en vinterdag vandrar runt i stadsdelen Balat med Gaye som guide är det som funnits och försvunnit inte i fokus. Hon vill visa vad som finns här just nu, och det är mycket nog.

Till exempel den två meter höga Space Marine-figuren som vaktar ingången till Murat Efe Prop House, en verkstad i södra ändan av Vodina Caddesi. Gaye knackar på, och vi möts av en ståtlig gråhårig man som ser ut som en hälsosamt övervintrad gammal hippie. Han låter oss komma in och titta på gyttret av brynjor, svärd, miniatyrmodeller, fantasikostymer. Här finns allt från Star Wars-tillbehör till vapen, smycken och dräkter för iscensättningar av den ottomanska historia som upplevt en verklig hausse under det senaste decenniet.

Visst, han har gjort rekvisita också för tv-serien Det magnifika århundradet – den underbara sultansåpan om Süleyman den Stores rutenska hustru, den maktfullkomliga och förtrollande Hürrem, i Europa känd som Roxelane – men bara för stillbilderna, säger ägaren anspråkslöst. Vid ett arbetsbord sitter en kvinna och konstruerar något slags ålderdomligt eggvapen.

15

DE N M YS T I S K A NÄ K T E RG A L E N

Vi går vidare, och Gaye berättar att verkstadsinnehavaren är en av Balats gentrifieringspionjärer. »Strax efter att han flyttat in här, kom det in en lokal knarklangare med en stor yxa och krävde att få den vässad.

Han förstod att han måste visa vad han går för och inte fega ur, så han vässade yxan och så var det bra med det«, säger Gaye.

Jag undrar om hon glömt att hon förutom min unga och dristiga son har också mig, en tantturist, i släptåg, eller om hon talar så öppet om kvarterens blandade karaktär för att hon litar på att jag vet vart jag kommit och vad jag har att förhålla mig till. Vilket jag i och för sig gör.

Verkstaden är det första momentet på den guidade vandring som Gaye erbjuder åt de turister hon tar hand om för ägarens räkning på ett Airbnb-boende på Kiremit Caddesi i stadsdelen Balat.

Gaye är 28, studerar socialantropologi och har hittat på ett suveränt studieprojekt; hon undersöker gentrifieringen av Balat, guidar turister där, och arbetar in deras upplevelser och reaktioner i sin studie.

Hon berättar livligt och inspirerande och däremellan frågar hon intresserat vad vi ser och uppfattar. Hon är en guldgruva av information, hypoteser, utmanande frågor.

Vi befinner oss på sydvästra stranden av Gyllene hornet, och stadsdelarna – eller snarare kvarteren, för det handlar om små områden – heter Cibali, Fener, Balat och Ayvansaray längs stranden och Edirnekapı och Draman längre uppåt kullarna.

Namnbruket varierar och det verkar som om Balat – ursprungligen namnet på det gamla judiska grannskapet – höll på att bli ett samlingsnamn för området som helhet. Jag använder också ofta Balat på det sättet, men kommer senare att bli påmind om att namn på platser, gator, kvarter aldrig är oskyldiga. De synliggör och osynliggör, gata för gata.

16

»Det var en gång och s å var det borta …«

I Balat betyder Airbnb inte att man bor på någons soffa, utan att man bor i någons gästhus, i ett renoverings- och investeringsobjekt. Och den man får nyckeln av är ofta inte ägaren, utan något slags hjälpreda, som den utmärkta Gaye – vår lyckträff under den här resan.

Airbnb är en viktig del av gentrifieringsprocessen i Balat.

Den tar hit turister som söker det »autentiska«, de som kallar sig travellers, resenärer, snarare än turister. Och de bjuds på den här egendomliga blandningen av upprustning och förfall, hemlighetsfullt och öppet. Här finns allt, säkert också mycket man gärna förblir okunnig om.

Den blaserade Istanbulbesökaren kommer hit för att se något annat än de stora sevärdheterna på Sultanahmet eller de hypergentrifierade kvarteren i Galata/Pera. Någon annan kommer hit för att det är billigt men ändå nära allt det man vet om på förhand. Och någon kommer för det här områdets egen historia, som är minoriteternas.

Här bodde greker, judar och armenier innan Istanbul börjat växa utanför den historiska halvöns stadsmurar. På 1800-talet började den mera välbeställda bourgeoisien i respektive grupp söka sig bort från de låglänta kvarteren vid Gyllene hornets stränder mot kullarna på andra sidan, till Beyoğlu som blev centrum för 1800-talets modernisering. »Grekerna i Fener och Cibali levde ett helt annorlunda liv än vi stavrodromiter« skrev den istanbulgrekiska bankiren Georgios Zarifis (1810–1884) stolt i sina memoarer – Stavrodromi är det grekiska namnet på Pera/Galata, alltså den historiska delen av Beyoğlu. För honom tedde sig livet i de gamla stadsdelarna som en relik från medeltiden, med sina gyttriga kvarter där husen lutade mot varandra och eldsvådor kunde förstöra hela kvarter i ett slag.

17

DE N M YS T I S K A NÄ K T E RG A L E N

Men fram till 1950-talet var de här stadsdelarna, längs remsan Fener och Balat ändå övervägande grekiska respektive judiska kvarter, med armeniska inslag. Sen flyttade de sista icke-muslimerna bort, till modernare stadsdelar som Galata, Şişli, Nişantaşı. Eller de emigrerade till Israel, till Grekland, till Europa och USA. En massiv inflyttning av nykomlingar tog vid, liksom glömskan av det som varit.

Först, på 1960-talet, kom inflyttarna från Svartahavsområdet, de som i dag betraktar sig som områdets urinvånare.

Några decennier senare kom migranterna från östra Turkiet, många av dem kurder. Det handlade om en snabb och oplanerad förvandling av ett gammalt medelklassområde till något alldeles annat, uppkomsten av »sekundärorter« där människor invandrade från samma by tenderade att slå sig ner tillsammans i stadskvarter där förfallna eller mystiskt övergivna hus kunde hyras eller köpas till överkomliga priser. Här bor också många romer, på turkiska »roma« eller »roman«. (Det gamla romska kvarteret Sulukule, berömt för sitt nöjesliv och sina musiker, fanns precis norr om Ayvansaray, tills det hårdhänt renoverades bort i början av 2000-talet.)

I slutet av 1980-talet, när Turkiet började övergå till en ny­ liberal era, fick framsynta investerare upp ögonen för områdets turistiska och livsstilsmässiga potential och började köpa upp fastigheter. En del gick omkring på kvartersmarknaderna och hörde sig ryktesvägen för om gamla ruckel till salu, för att inte väcka fastighetsmäklarna som skulle göra ägarna med­ vetna om egendomens verkliga värde.

En del investerare började genast renovera, andra lät sina hus stå tomma i väntan på framtida möjligheter. Några – journalister, konstnärer, akademiker, en del av dem utlänningar – flyttade själva hit.

18

»Det var en gång och s å var det borta …«

De gamla kvarteren är sedan början av 2000-talet skyddade som Unescos kulturarv, vilket betyder att renoveringskraven är mycket detaljerade och kostsamma. Det kan vara lättare att bara låta huset förfalla tills det rasar av sin egen tyngd, eller råkar brinna upp.

Innan kulturskyddsbeslutet fattades passade en del ägare på att rappa och måla över och bygga om så att bara en expert längre kan ana konturerna av något gammalt och värdefullt under spacklet. Någon har slagit ihop två hus och struntat i nivåskillnaden på 20 centimeter. Fasaden framkallar en känsla av svindel eller ögonsjukdom hos den som betraktar det hela från gatan. Huset ser ut att ha brutits itu av en jättehand och sen fogats ihop litet ditåt igen.

Gaye talar om hur husen »lämnats kvar« – hur folk sålde dem åt sina muslimska grannar när de flydde eller emigrerade, eller hur de bara flydde och lämnade dem, eller »gav bort« allt. Och jag tänker på dem som kanske bara bet sig kvar trots straffskatter och fientligheter, de gamla eller fattiga som inte förmådde lämna sina hem utan kurade där i närheten av den egna kyrkan eller den egna synagogan till sina dagars slut, skyddade av sin obetydlighet och av att den turkiska nationalkänslan sökte andra utlopp. Övergivna hus, ruiner och ödetomter liksom vissa typer av ägarbyten är känsliga frågor i ett land där många tvingats lämna sina hem under hot. Det kan handla om konfiskerad egendom, stöldgods, deportationer. »De lämnade … De försvann …

De reste bort …« är formuleringar som jag hört flera gånger, av både mera och mindre utbildade turkar. Det är det vedertagna sättet att tala om vissa delar av det förflutna, där de fördrivna och utsatta minoriteterna görs till handlingens subjekt, men beskrivs som de Andra vilkas underliga bevekelsegrunder man inte närmare behöver gå in på.

19

DE N M YS T I S K A NÄ K T E RG A L E N

Till det töväder som Erdoğans tidiga regim innebar för de icke-muslimska minoriteterna hör en lag från 2008 som gör det teoretiskt möjligt för sådana som »lämnat« sina fastigheter under oklara omständigheter att få dem tillbaka. I bara ett fåtal fall har det lyckats, och processen är mycket dyr och besvärlig, men ett litet framsteg var det.

Naturligtvis vet folk mera om verkligheten än de vill föra på tal. När gentrifieringen av Fener-Balat tog fart och välbärgade människor med akademiska yrken – flera av dem utlänningar – började flytta in i de gamla husen, sågs de med misstänksamhet och rädsla av folk som bodde där. Det talades om att »grekerna kommer för att kräva tillbaka sina hus«, de gamla invånarna (de som flyttat in efter 1960) misstänkte att det hela var ett slags ockupationsprojekt lett av patriarkatet i Fener.

Gaye för oss runt i Balat, Fener, Draman, Edirnekapı och uppmanar oss att känna efter var gränserna går. Raka gator och försök till rutmönster tyder på grekiskt, de krokiga gatorna som helt underkastat sig terrängens former är ottomanska.

Utskjutande burspråk, kafes är ottomanska. På en del gamla väggfragment eller husväggar kan man se blomsterornament präglade i rappning på insidan. »Ingen vet vad det är, men eftersom Balat var en judisk stadsdel en gång i tiden, var det omgärdat av föreställningar om magi. En gissning är att de där ornamenten kan ha något med det att göra, men ingen tycks veta säkert«, säger Gaye.

Jag tänker på lådan med gamla brev, vykort och foton som ägaren till vintageaffären i Fener ställt ut på gatan. Pappren såg ut som opersonliga dokument av det slag man hittar i mycket nitiska gamla släktingars dödsbon, elräkningar och kontoutdrag som handlar om transaktioner sedan länge be20

»Det var en gång och s å var det borta …«

talda och glömda. På fotona brudpar, barn, glada sällskap på picknick. Jag frågade försäljaren om han visste något om fotona. Mycket kom från gamla hus i Balat och Fener som tömts inför renoveringar, sa han. De nya ägarna har burit ut skrot från skrubbar och källare, och allt som kan tänkas vara säljbart hamnar i omlopp. »Some of these people look a bit like Greek people you know«, säger han när vi tittar på bilderna.

Det är möjligt, åtminstone är det absolut inget specifikt turkiskt med dem, samtidigt som de inte skiljer sig från det som för en stor del av 50-talets istanbuliter var modernt. Jag ser inte skillnaden, men ynglingen som säljer dem kanske gör det – eller så är det en idé han tror att jag vill köpa, och lite rätt har han i det.

Airbnb-annonserna för boenden i området nämner ofta att det handlar om »ett gammalt grekiskt hus«. Huset jag bor i, med fem gästrum i tre våningar, är elegant renoverat och inrett av ägaren – han arbetar på en internationell medborgar­ organisation – som på webbsajten beskriver det som »sitt nya spännande projekt«. Lampor, soffor, speglar och bord fyndade på loppis och smakfullt blandade med modern inredningskonst och praktiska Ikealampor. Det finns en lokal kommers i de här kvarteren, av halvantikviteter och vintageprylar, så en del av de här föremålen kan mycket väl härstamma från »lämnade« hem i Fener och Balat. Den gröna lampan i mitt rum, upphängd i tegeltaket vars konstruktion ser ytterst tveksam ut i mina ögon, och den skumma spegeln på väggen lämpar sig utmärkt som rekvisita för »återuppfunnen historia«. Kring dem kan man spinna föreställningar om dem som bodde här för hundra, sjuttio, femtio, tjugo år sedan och lämnade efter sig allt det här halvskräpet att upprustas, återvinnas och omtolkas av någon annan.

21

DE N M YS T I S K A NÄ K T E RG A L E N

Några dagar efter vår vandring träffar jag en judisk bekant, visar foton jag tagit på de mystiska blomsterornamenten Gaye pekat ut och frågar honom vad han tror att det är frågan om.

Hans inställning är mera prosaisk. Judarna i Balat och Hasköy på andra stranden av Gyllene hornet sysslade inte med magi och talismaner, säger han, för sådant har inte någon plats i judendomen. Men de var ett mycket slutet samfund, som de muslimska grannarna gärna hittade på fantasifulla historier om.

Blommorna finns på flera ställen, så de är inte någon enskild heminredares nyck. De finns på väggar till hus som är byggda efter den senaste stora eldsvådan 1864. En annan bekant föreslår att de kanske är något slags tecken på släkt- eller skråtillhörighet inom den egna gruppen. Eller något som ägarna gjort innan de lämnat sina hus (av nödtvång) för att meddela kommande generationer som kanske återvänder att »detta var vårt«, ett slags ägarsigill.

Huvudsaken på den här vandringen med Gaye är emellertid inte vem som lämnade och vem som övertog vad i det förflutna, utan det akuta nuet, det kulturella avtrycket av alla dem som äger och använder de här husen, rucklen, gatorna, ruinerna just nu, sedda med nyfikna socialantropologögon.

Hon talar om områdets »punktvisa gentrifiering«, och medan vi promenerar längs huvudstråket Vodina Caddesi pekar hon ut kaféerna: traditionellt, semigentrifierat, gentrifierat. Den mellersta kategorin har kvar sitt gamla klientel av lokala män som spelar tavla, dricker te och röker. Men ägaren har sagt åt sin sonson »du kan ju lite engelska, kom och skriv en meny åt mig så turisterna vågar komma in«, förklarar Gaye. Ett särskilt glassigt kafé där de unga männen bakom disken ser ut som om de jobbade med grafisk design i Stockholm eller Berlin påstår 22

»Det var en gång och s å var det borta …«

hon att tillhör en »hemlig sufiorden«.

Plötsligt har vi lämnat Fener och Balat och befinner oss i Draman på väg mot Edirnekapı – »Porten till Edirne«, inte alls långt från Kariyemuseet (Chora) med sina mosaiker.

I Draman är husen nyare, och atmosfären en annan. Här finns gas, alltså avtar lukten av kolkaminer. Titta på tvättlinorna, uppmanar Gaye. Här löper de längs husväggen, inte tvärs över gatan – det betyder olika gränser för interaktion med grannarna. Och här finns inga Airbnb-boenden, ett sådant arrangemang skulle inte ses med blida ögon. Religiositeten här är också annorlunda, här finns flera kvinnor i heltäckande svart niqab, färre med enkelt huckle och lång kappa i grått eller beige.

Ofta när jag går vilse i Istanbul slås jag av hur olika folk kan gestalta sin näromgivning. Många här struntar helt i gatunamn, och orienterar i stället enligt byggnader, butiker eller andra inofficiella namn på platser. Det finns butiksinnehavare som verkar förvirrade när man stiger in i butiken med kartan i hand och frågar vad gatan man befinner sig på heter. Och frågar man i Ayvansaray efter riktningen mot Balats livliga huvudgata Vodina (knappt hundra meter bort), kan man få de mest underliga svar. När jag var ung lärde jag mig fråga efter vägen antingen av kvinnor eller av män som hade en post att bevaka – butik, restaurang – för att slippa ovälkommen eskort. Då lärde jag mig också att hjälpsamma tanter kunde verka som om de aldrig satt sin fot hundra meter från hemmets tröskel, att benämningarna på platser kunde vara helt förborgade för en turist som bara hade en karta att tillgå, och att staden var full av osynliga gränser som folk ogärna överskred i tal eller handling.

Vi traskar kors och tvärs medan Gaye pekar: ett hus med plastblommor och babyskor upphängda i buskarna utanför som talismaner eller offergåvor, och ett rum som grannarna påstår 23

DE N M YS T I S K A NÄ K T E RG A L E N

att brukar antändas av sig själv, en källare där det för några månader sedan arrangerades hundslagsmål med kamphundar, skrothandlarens kärra som står parkerad i en gränd – han förtjänar 40 kurus per kilo. Det är lite mindre än 15 cent. Kärran är prydd med en sentens: »Om du inte lever i enlighet med din tro, kommer du att börja tro i enlighet med ditt sätt att leva.« På de vintriga gatorna finns också små barfotabarn som tigger på bruten turkiska, medan turkiska tanter barskt ropar »Skäms!« åt dem. Syriska flyktingfamiljer bor i källarrum provisoriskt upprustade av privata välgörenhetsorganisationer.

Vissa av de syriska flyktingarna är sedan länge – eller har alltid varit – så utblottade, så vana vid livet som hemlösa tiggare, att de inte klarar av att bo i de bostäder som välgörenhetsorganisationen erbjuder, påstår Gaye. De flyttar in, men snart är de borta igen, kanske för att tigga vid någon lukrativ farled. Andra stannar, kommer i gräl med grannarna, försöker anpassa sig, tolereras, skaffar illegala jobb som myndigheterna ser mellan fingrarna med, hankar sig fram.

Vi går förbi ett lågt garagelikt hus där tvätten hänger i lina på lina över hela fasaden, och på andra sidan gatan på en mur.

Ett flyktingboende. Massor av barnkläder. Jag föreställer mig trängseln därinne bakom fönstren igenimmade av kondens.

Ett rum under marknivå, ett virrvarr av skor och kläder, bäddarna på golvet, fukten, den brännheta osande brunkolskaminen som kallnar så fort bränslet är slut. »När svag möter svagare kan det bli mycket fult«, säger Gaye sakligt.

Det är inte så att invånarna i de här fattiga bostadskvarteren har tagit emot syrierna med öppna armar. Syriska barn har fått stryk av förnärmade grannar för sina familjers misstag, eller bara för att de finns där.

24