Leif Salmén – Den underjordiska moskén

Den underjordiska moskĂŠn

Leif

Salmén Den underjordiska

moskén

Schildts & söderströms

Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. © Leif Salmén 2013 Omslag och inlaga Maria Appelberg Tryckt hos In Print, Lettland, 2013 ISBN 978-951-52-3127-7 www.sets.fi

Innehåll Den stora oredan 7 Till kontinenten! 12 Dömda till respektabilitet 57 Vad är Ni egentligen? 69 Högt bland Sonkajärvis åsar 84 Stadens ljus 96 Den gråtmilda grymheten 105 Världens undergång? 121 Nödlandningen 130 Nihil interit? 147 Några ord om skrifter 157 Idus i mars 173 De sista skriken – de dödsbringande utopierna 188 Ärkeängeln Gabriels misstag 220 Den underjordiska moskén 235

LEIF SALMÉN

6

DEN STORA OREDAN

Den stora oredan

När jag en sen decemberkväll i tjugo graders köld åkte från Jorois till Pieksämäki förstod jag plötsligt fullständigt vilket land jag lever i. Det kompakta mörkret omgav mig då bilen på livsfarliga vägar passerade Vättilä, Maavesi, Jäppilä. Klockan var åtta och jag skulle möta vid tågstationen halv nio men själva tiden tycktes smälta samman med den svarta massa genom vilken strålkastarna borrade sig.

Bortom synfältet tycktes tid och rum upplösas i ett allt djupare, mörkt ingenmansland. Jag slogs av den förskräckliga tanken att jag kanske är alldeles ensam i ett väldigt tomrum och tänkte att just denna skräck hör samman med vårt land, denna upplevelse av ensam isolering.

Den föddes kanske under den långt utdragna agrara, halvnomadiska tillvaro som faktiskt tidsmässigt utgör den överlägset längsta epoken i finländarnas historia. Det är bara de allra yngsta generationerna som hos oss kan betecknas som genuint urbana. Här i hjärtat av Savolax konfronterades jag med urvillkoren. Inget livstecken av något som helst slag gav sig till känna. Inte en mänska, ingen enda bil mötte förrän jag hade vänt in på riksväg 23 och såg de blekgula och glåmiga ljusen från staden reflekterade mot natthimlen ovanför de knappt skönjbara trädtopparna.

Jag har inte odlat någon personligt upplevd patriotism, utom som sjuåring då jag hjärntvättad av min våldsamt antiryske pappa i tyst7

LEIF SALMÉN

het svor att offra mig själv om det gällde att kämpa mot kommunisterna bortom östgränsen. Jag är inte heller europeisk patriot. Den enda patriotism som får mitt blod att sjunga är knutpatriotismen, ohjälpligt fäst vid Kristiansgatan i Helsingfors, en stad jag älskar. Visst tycker jag mycket om den finländska skärgården och de savolaxiska åsarnas landskap men jag trivs lika bra och ofta bättre i Mahdia, Rom och Berlin eller på stränderna vid Guineabukten. Jag känner en viss delaktighet med och till och med tillgivenhet för adeln, arbetarna och bönderna i Jorois eller Nyland, mindre med borgerskapet, speciellt inte i dess småborgerliga och småsinta variant. Med åren och erfarenheterna blir man samtidigt mer tolerant men också mer kräsen. Man väljer helst sitt sällskap själv.

Då jag förnekar patriotismen bejakar jag samtidigt det finländska samhället som trots sina skriande brister erbjuder medborgarna en relativt trygg tillvaro, många möjligheter att utveckla sina individuella anlag och böjelser, leva och dö i stort sett efter egen vilja. De ofta nödvändiga begränsningar som vi måste acceptera kan övervinnas med ett inte särskilt stort mått av seg vilja, envishet och relativt små personliga offer. Om man förmår avstå från glaserade ankbröst och uthärdar ett visst mått av fattigdom kan man inrätta sitt liv och spela på sina fioler bäst man vill. Skolan och biblioteken, medborgarinstituten och nödhjälpsarbetena räddar oss.

Dagen efter självständighetsdagen år 2012 läste jag i tidningarna om inte bara de rekordartade tittarsiffrorna för självständighetsbalen utan också om studenternas fackeltåg, militärparaden och andra patriotiska övningar, rörande men också oroande surrogat och tröstnappar för ängsliga sinnen i den stora oredans tid. Samtidigt smidde landets regering och andra makthavare tillsammans med sina europeiska kolleger planer som avsåg att ytterligare inskränka de europeiska staternas suveränitet och förbigå de europeiska medborgarna i viktiga frågor som gäller dessa medborgares framtid, deras väl och ve.

Eftersom jag bara formellt är europeisk medborgare men är väl medveten om att de europeiska, eller rättare sagt västeuropeiska, beslu8

DEN STORA OREDAN

ten också gäller mig var jag därför en smula bekymrad för vad som komma skulle.

När jag blickade ut över min världsdel och dess grannar upptäckte jag att allt befann sig i turbulent rörelse, att de stora visionerna som ännu för tjugo år sedan fick känslorna i svallning hade bleknat till intet. Ett gemensamt och vänligt sinnat Europa hade förvandlats till en klubb för inbördes gräl och konkurrerande intressen. Dess västra medlemmar struntade i sina östra grannar, dess nordliga stater fjärmade sig mentalt, politiskt och ekonomiskt från vad man kallade den sydliga ”periferin”. Uppdelningen i sinsemellan tävlande grupper fortgick i snabb takt samtidigt som en rad förvirrade elitpolitiker nästan dagligen kastade fram nya ritningar och fromma förhoppningar för en kommande integrerad guldålder som dessa universums härskare givetvis själva skulle råda över.

Alla tänkbara Råd och Organ, alla med fantasifulla namn och förkortningar som förde tankarna till 30-talet, var ytterst populära i kretsen av dessa administratörer och politiker, experter och ”ledare” och i takt med att verkligheten stadigt fördystrades med kraftigt ökande arbetslöshet och ekonomisk misär bara intensifierades orationerna om behovet av nya organisationer, planmekanismer, kontrollorgan och nya strukturer. Man kunde inte missta sig på desperationen som lurade bakom viljan att bemästra en verklighet som varken lät sig förstås eller behärskas. I denna verklighet förföljde man samtidigt än en gång kontinentens avvikande: romer, araber och judar.

Alldeles intill befann sig araber och andra muslimska folk i ett inbördeskrig vars verkningar sträckte sig från Atlanten i väster till Hindukush i öster. I centrum av denna geopolitiska röra stod Israel, sedan mer än sextio år på väpnad fot mot sina grannar och nu, i ett anfall av förvirring, i färd med att ta ännu ett självdestruktivt steg in i återvändsgränden. Alla slags skurkstater i området stöddes av både världens diktatorer, demokrater och liberaler, nyimperialister och oljekrämare men också av fromma kristna sionister, lika hängivna som fanatiska judar och muslimer. I Syrien kämpade al-Qaida 9

LEIF SALMÉN

plötsligt sida vid sida med de brittiska och franska liberalerna, Vita huset och ledarskribenterna i Helsingin Sanomat. Ju längre från denna brottsplats de djupsinniga kommentatorerna, alltid med friheten på sina läppar, befann sig, desto villigare var de att offra den siste afghanen eller syriern för sina ideal, ofelbart gällande som oantastliga, höga och ädla. Överallt böjde man knä vid sina altaren och hemföll till myter och heligt mummel och törstade efter blod.

I akt och mening att förverkliga sina lysande visioner visade särskilt de så kallade civiliserade ländernas demokratiska makthavare mer än villigt upp sin beredskap för nya, alltid humanitärt eller strategiskt motiverade, militära interventioner, massmord och lönnmord, etniska rensningar i den nationella, religiösa eller politiska nödvändighetens namn. Varje skamgrepp och lögn, alla blodbad, deklarerades som fredsakter och tillgreps i vällovligt syfte för att man skulle kunna hävda sin innersta identitet som offer. Också världens starkaste militärmakter hörde plötsligt till dessa oskyldiga och värnlösa och stod därför fullt rustade och hjälmprydda, aggressivt redo att försvara detta sitt sanna väsen: det blodtörstiga lammets.

Gud hade på nytt blivit en intim bekant och därför speglade sig hans uppfinnare allt oftare i sin egen glans. Ingen ände fanns på de initierade skriftlärda som kunde räkna allt fler änglar i dansen på nålspetsen. De officiella kyrkorna ersattes visserligen allt oftare av de sekulära, men tron, hoppet och skräcken förkunnades med samma myndighet av såväl ekonomister, finansbrottslingar som chefredaktörer. Eftersom världen tedde sig kaotisk, ångestfylld och omöjlig att behärska proklamerades i en strid ström nya religioner och trossatser. Över en natt gällde nu att undersåtarna skulle både konsumera och spara, försaka och njuta, dyrka och tvivla.

Medan varje stat och makt som förmådde exploatera naturen ökade sina ansträngningar för att göra det samlades man till allt större globala konferenser för att lögnaktigt försäkra sin fasta vilja att råda bot på klimatkatastrofen. Dit man ännu inte förmått nå för att utvinna jordens och underjordens, himlens och havens tillgångar rusade man 10

DEN STORA OREDAN

nu i en ursinnig kapplöpning med sina lika giriga konkurrenter. Man skulle skydda naturen och samtidigt restlöst utnyttja den genom att utveckla ny teknik, ofta extremt riskfylld, för att mätta den ständigt växande hungern efter drivmedel för industri och konsumtion. Samtidigt som den bejublade informationstekniken påstods spara energi togs miljarder nya datorer i bruk och den utvecklade världen levde i ett permanent standby-läge som möjliggjorde en ständig energiförbrukning. Även när mänskorna sov kunde de nu låta sina datorer ladda ner seriefilmer och annan livsviktig information och därmed uppfylla sin främsta medborgarplikt, att konsumera.

Jag har reagerat på detta med förtvivlan, ursinne och besinning. Jag har tänkt och tänkt om. Man stiger inte ner i samma flod två gånger.

Det som följer är mina fotspår längs flodens stränder.

11

LEIF SALMÉN

Till kontinenten!

… we shall wake up one day to find that, far from solving the problems of our continent, the myth of “Europe” has become an impediment to our recognising them.

Tony Judt Nationens väsen består i att individerna har mycket gemensamt ... och att de gemensamt har glömt mycket.

Ernest Renan This fear of finding oneself in bad company is not an expression of political purity; it is an expression of a lack of self-confidence.

Arthur Koestler

Efter hemkomsten från Afrika i mars år 2010 längtade jag till europeiska miljöer. Eftersom Alphyddan i det avseendet inte riktigt är nog beslöt jag ta mig till Turkiet. Jag mindes en underbar eftermiddagstimme under Ramadan år 1424 i parken intill Hippodromen i Istanbul. Medan festljusen tändes, det året inföll fastemånaden i november, gled min blick från kiosken som hade uppförts för att hedra Wilhelm II till obelisken och ormkolonnen, antika monument med egyptiska och romerska anor. Här hade den kristne kejsaren Justinianus, eggad av sin hustru Theodora, låtit slakta 50 000 trosfränder 12

TILL KONTINENTEN!

under Nika-revolten år 532. Hans ortodoxa efterföljare hade tågat i procession förbi min parkbänk från palats till kyrka och samma väg hade senare trätts då sultanen förflyttade sig från sitt Topkapi till Blå moskén för att bevista fredagsbönen. Allt vi kan identifiera som västerländsk kultur har passerat denna väg, delvis uppstått här och lever här vidare i den säregna blandning av kulturer som vi ibland kallar Europa. Då jag nu skulle återvända till den yttersta randen av min kontinent fylldes jag av onda aningar: jag anade att min världsdel stod inför ett inbördeskrig där det tjugonde århundradets öppna krigiska konflikter nu fick sin förlängning i den ekonomiska krisen.

Planet skulle lyfta 8.45 en söndagsmorgon. Kombinationen av marknadsfundamentalistisk logistik inom flygindustrin och kriget mot terrorismen betydde att jag måste vakna halv sex. Det var vidrigt som vanligt och blev inte bättre då kön till incheckningsdisken på Helsingfors-Vanda var hundra meter lång när jag pliktskyldigt infann mig två timmar innan avfärd. Ledet avancerade i snigelfart. Än värre blev det efter de sedvanligt förödmjukande säkerhets- och passkontrollerna. Det trevliga kaféet med vidhängande rökrum på ickeSchengen-området hade lagts ner så för att ta mig en kopp med den obligatoriska croissanten måste jag på mina morgonstumma ben stappla till ett höghygieniskt och sterilt Helsinki City-kafé. Det hade naturligtvis inte rökrum och låg flera hundra meter från min Gate 30. Jag började redan få bråttom så jag halvrusade tillbaka till rökcellen där jag i snabb takt sög in två cigaretter. På hyllorna i detta otrevliga rum fanns tiotals lappar på vilka torterarna meddelade att det enligt tobakslagen var förbjudet att inmundiga mat och dryck från kaféet intill. Det fanns som sagt varken mat eller dryck till buds så förbudet föll på sin egen orimlighet. Någon liten förbudsivrare i de övre regionerna kände säkert ändå djup tillfredsställelse över att ens på avstånd kunna förorsaka undersåtarna en aning extra obehag så tidigt på morgonen. Vi har begåvats med en uppsjö småsinta lagstiftare och myndighetspersoner som klåfingrigt vill peta på de få av våra 13

LEIF SALMÉN

återstående personliga beteendemönster som inte ryms i välfärdsutskottens lika välmenande som totalitära strategier. Om vi inte lyckas stoppa dem kan och bör vi förakta dem. Om vi inte säger ifrån kommer de att ta våra liv ifrån oss.

Jag befann mig alltså i en ganska olustig stämning. Dagen innan hade den fördjupats av nyheter om nedstämmande världshändelser. I Budapest höll regelrätta fascister i Jobbik-partiet på att tåga in i parlamentet efter ett val som sades innebära en stark vändning högerut. Jag hade hösten innan besökt Budapest och då lagt märke till den djupa och dystra depression som vilade över staden. Livsglädjen var som bortblåst, mänskorna tystlåtna och, som det verkade, rädda. Kring den monumentala habsburgska synagogan var säkerhetskontrollerna om möjligt ännu strängare och polisnärvaron långt synligare än under mitt besök i Neue Synagoge i Berlin några månader tidigare, där man ju med tanke på stadens historia kunde ha väntat sig skarpare tag. Kontrasten mot Aten var också iögonenfallande.

Där hade jag några dagar innan ankomsten till Budapest bekantat mig med det judiska museets samlingar. I Grekland, hittills ett av de minst antisemitiska länderna i Europa, räckte det med en övervakningskamera. Någon öppen polisnärvaro syntes inte till.

Mitt hotell i Aten låg i Exarchia, alldeles intill den polytekniska högskolan. Jag bodde alltså granne med några av de mest vildsinta atenska studentradikalerna. Husväggarna var nedklottrade med graffiti där man i ohövliga ordalag bad kapitalisterna dra åt helvete och anklagade regeringen för klasskamp mot de fattiga. Regeringen i denna oktobermånad 2009 var – märk väl – Georgios Papandreous nybildade ”vänster”kabinett som några veckor tidigare hade hemfört en rejäl seger över den högeradministration som under Konstantinos Karamanlis i åratal hade misskött landet. Det var i och för sig paradoxalt, eftersom det grekiska borgerskapet alltid då det har sänt sina hantlangare in i regeringen har behandlat landet som sin privategen14

TILL KONTINENTEN!

dom och löntagarna som sina personliga betjänter. Kanske det säger något om egoismen och girigheten i början av 2000-talet att Karamanlis och hans medbrottslingar betedde sig så självdestruktivt? Å andra sidan kunde man ju ha trott att studentvänstern nu, med en diskrediterad högerregim grundligt slagen, hade gett Pasok-regeringen en vänskaplig frist för att få ordning på Greklands affärer. Så var det nu inte. De radikala organisationerna, också inom den ofta kommunistiskt styrda fackföreningsrörelsen, hade aviserat sitt motstånd mot alla nedskärningar i de offentliga utgifterna som regeringen, EU-kommissionen och finansmarknaden ansåg nödvändiga.

Situationen var den bekanta: högern hade i regeringsställning fört en politik som starkt gynnade finanskretsarna och storindustrin, skatterna hade sänkts, de stora underskotten i budgeten hade finansierat skattelättnaderna för de redan tidigare gynnade, man hade (med benäget och för Goldman Sachs lukrativt bistånd) förfalskat räkenskaperna i statshushållningen, struntat i att reglera finansmarknaden och nu var konkursen ett faktum. Läget kunde med ett ord karakteriseras som mycket ”grekiskt”.

Få europeiska länder har haft så inkompetenta och korrumperade regeringar som Grekland, alldeles oberoende av om premiärministrarna har kommit från Karamanlis- eller Papandreou-klanerna som ju sinsemellan nästan kontinuerligt har styrt i Aten sedan decennier.

Undantagsperioden utgjordes av överstejuntans tid men också om den lyder historiens dom att den var inkompetent i allra högsta grad.

På sitt specialområde – mord och förtryck mot allt och alla som luktade kommunism – lyckades den inte oväntat överträffa sina egna och CIA:s vildaste förväntningar men i allt övrigt förflyttades Grekland minst femtio år tillbaka i tiden.

Demokratin blev tyvärr en svår besvikelse för alltför många greker. Den totalitära ordningen och ekonomiska misären ersattes av en korrupt parlamentarism och modern, strömlinjeformad utsugning i så att säga liberal anda. Grekland är – också nu när den ickevalda bankteknokraten, eurogunstlingen och förre Goldman Sachs15

LEIF SALMÉN

mannen Lucas Papadimos har ersatts av den lika diskrediterade Antonis Samaras – i allt väsentligt fortfarande ett dysfunktionellt land där en ideologi av ohämmad nationalism, ortodoxt prästvälde och oblyg konsumism till ackompanjemang av ett pinsamt ytligt och andefattigt medieskval skyler skriande sociala brister, utbredd fattigdom och avsaknad av verkligt folkvälde.

Medan jag väntade på att mitt flyg skulle lyfta mot den turkiska rivieran pågick frenetiska förhandlingar mellan EU, Europeiska centralbanken, Internationella valutafonden och regeringen i Aten för att rädda den grekiska kapitalmarknaden och staten från total kollaps. Händelsernas gång avslöjade, vid sidan av den notoriska grekiska inkompetensen, svåra sprickor i både det europeiska unionsbygget och den internationella finansmarknadens strukturer.

Redan ett halvår tidigare, när Georgios Papandreou som nybliven premiärminister hade avslöjat fusket med de grekiska räkenskaperna och meddelat att budgetunderskottet låg på över 12 procent, stod det klart att Grekland behövde ett massivt stöd i form av krediter och garantier. Ändå tog det fyra månader – då de internationella spekulanterna gjorde stora vinster på grekiska skuldpapper – innan EU enades om ett uttalande där man gav retoriska garantier för att landet inte skulle inställa amorteringarna på statsskulden. Själva löftet stred mot unionens konstitution som entydigt förbjuder gemensamt ansvar för medlemsländernas statsskuld. I praktiken lovade man ännu ingenting. En månad senare pågick spekulationen i ännu vildare omfattning och Greklands obligationsränta låg redan på över 7 procent. Då deklarerade kommissionen och den grekiska regeringen att man hade nått ett avtal om stöd från både IMF, ECB och EU-regeringarna. Det visade sig att detta var bluff och propaganda – någon slutlig överenskommelse förelåg inte.

Nåväl. Mitt veckoslut tog en dramatisk vändning. På lördagen störtade den polska presidentens flyg och en ansenlig del av den poli16

TILL KONTINENTEN!

tiska eliten i Polen omkom. I Ungern gick man på söndagen till val och röstade fram en grupp fascister till parlamentet. Jag tänkte på mitt besök i synagogan. Samtidigt vacklade Grekland på avgrundens brant och det såg ut som om hela den europeiska unionens framtid stod på spel. Vi var där igen.

I själva verket skulle rykten och spekulationer om eurons, det europeiska samarbetets och institutionernas hotande kollaps tillta ju längre åren led, ett verb som här verkligen är på sin plats. Även om finansmarknaderna i någon mån stabiliserades och räntan på PIIGSländernas (Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien) statspapper sjönk en smula hävdade många förnuftiga bedömare att krisen varken var ur världen eller ens under kontroll. Irlands lånepakt bara uppsköt problemen eftersom den behandlade landets faktiska solvensproblem, konkursen alltså, som en fråga om likviditet. I stället borde Irland ha gjort som Island, det vill säga inställt betalningarna, tvingat långivarna till förluster och förhandlat fram nya avtal. Det hade naturligtvis lett till kapitalflykt, men den försiggick ju redan.

Den skuldpakt som ingicks på hösten, med nya befogenheter för EU att komma till krisländernas undsättning, togs emot med stor skepsis, inte minst i Tyskland som mot slutet av året allt tydligare började hantera Unionen som ett redskap för tysk inrikespolitik. Det gamla problemet, mest pregnant formulerat av Thomas Mann, dök upp i något omgestaltad form: ett tyskt Europa eller ett europeiskt Tyskland? I november år 2011 betydde det att Angela Merkel och Wolfgang Schäuble hade att besvara en mycket enkel fråga: ville de acceptera att EU blir en utjämningsmekanism mellan divergerande nationella ekonomier? Ville de acceptera att de rika och framgångsrika medlemmarna överför en del av sina överskott, som har uppstått till följd av den gemensamma valutans och penningpolitikens gynnsamma effekter på exportländernas betalningsbalans, till underskottsländerna i den europeiska gemenskapen. Ville de, med andra ord, acceptera att den inbördes nationella solidariteten, då till exempel staten Finland i fall av en hotande konkurs i Högfors kommer 17

LEIF SALMÉN

kommunen till undsättning, utsträcks till att gälla EU eller eurozonen i sin helhet?

Man brukar slentrianmässigt betrakta året 1945 (eller Parisfredens 1947 eller 1954 då stormaktsuppgörelsen om Trieste-enklaven kom till stånd) som slutpunkten för andra världskriget. Då glömmer man den viktiga maximen, i tiden myntad av Clausewitz: krigets resultat är aldrig slutgiltigt. Lika väl kan man uppfatta delningen av Europa fram till 1989–1991 som en förlängning av den situation som kontinenten hade befunnit sig i sedan 1914. Historikern Felipe Fernandez Armesto präglade termen om der Europäische Bürgerkrieg. I praktiken rådde ett ständigt mer eller mindre öppet deklarerat krigs- eller kristillstånd från början av seklet fram till 1945, förträngt och förpassat ut i kylan därefter.

Det berättar något osmickrande om den europeiska mentaliteten och förmågan till självkännedom att både de politiska ledarna och den europeiska intelligentsian efter kriget så gärna, och väldigt fort, ville glömma sina färska och högst relevanta erfarenheter. Det är mödan värt att läsa vad historikern och essäisten Tony Judt har att säga om saken i både Postwar (2005) och Reappraisals (2008). Han ger många exempel på hur aktivt inte bara segrarna utan också offren ville vända bort blicken från de nyss och plågsamt upplevda realiteterna. Inför de ruiner man stirrade på efter kriget ville man energiskt glömma att under den första hälften av 1900-talet hade sextio miljoner européer dött en våldsam död, i krig eller statsterroristiska massförföljelser, folkmord och etniska rensningar. Man ville till varje pris fly insikten om att något hade vuxit sig skevt i de europeiska tankemönstren, att de så allmänt hyllade konstruktionerna var resta på vacklande grund.

Följden blev en flykt bakåt, till vad man uppfattade som den idylliska europeiska stormaktskonserten från andra hälften av 1800-talet.

Jag har sagt det förr: ”Europa” som idé gestaltar i allt väsentligt en dröm, eller illusion, från ett gånget sekel, en hägring alstrad av en lika härlig som grundlös framtidsoptimism under 1800-talet.

18

TILL KONTINENTEN!

Allt kunde och skulle förvandlas till det bättre. Mänskans och medborgarens förmåga att förverkliga idealsamhället var gränslös.

För liberalerna innebar detta att man eliminerade hindren för en fri marknad, fri individ och fria sociala och politiska relationer. För olika socialistiska riktningar betydde det att man avskaffade klassamhället, exploateringen och det politiska förtrycket såsom det gestaltade sig i de europeiska imperierna. De konservativa ville för sin del restaurera monarkin, kyrkan och militären och på den vägen rehabilitera de värden som uttrycktes i tron, altare och svärd. Alla föreställde sig ett lyckorike och alla var villiga att förverkliga det genom krig, massmord och förtryck. Den liberala imperialismens härjningar, från de sataniska kvarnarna i 1800-talets dickensianska Manchester eller London, via massmorden i Delhi, Khartoum och Leopoldville fram till den moderna ödeläggelsen av Hanoi, Bagdad och Kandahar har kanske resulterat i några miljoner färre dödsoffer än kommunismens dödliga diktaturer och fascismens, väsentligen revolutionärt-konservativa, destruktionspolitik. I samtliga fall gällde att utopin skulle förverkligas – om så med våld. De upplysta och visionära bar ansvaret, ”den vite mannens börda”, för att lyckliggöra världen. Vilken fruktansvärd villfarelse!

Vem stod som segrare efter andra världskriget? Innan man reflexmässigt utropar De allierade! lönar det sig att åter ägna ett ögonblick åt Clausewitz. ”Inget krig resulterar i en slutlig lösning. Alla resultat är tillfälliga.” Krigen avslutas inte på slagfälten. År 1945 föreföll Tyskland slaget i grunden och Sovjetunionen som den överlägset starkaste europeiska makten. Ändå kunde Tyskland redan år 1957 förverkliga en plan som hade utstakats 15 år tidigare och som nazisterna på höjden av sin makt, då de behärskade största delen av Västeuropa, aldrig mäktade genomföra: ett europeiskt förbund under tysk medverkan eller under dess ledning. Under åren 1942–1943 gjorde ledande nazikoryféer, sådana som Albert Speer och Vichy-ministärens industriminister Jean Bichelonne, upp planer för den Nya europeiska ordningen 19

LEIF SALMÉN

med en Reichsmark som gemensam valuta för det tyskledda Europa.

Otto Abetz, som blev naziguvernör i Paris, förde för sin del redan på trettiotalet samtal om sådana planer med den blivande belgiske storpolitikern och eurofilen Paul-Henri Spaak, en av arkitekterna bakom Romfördraget. I dag framstår det som en lika förvånande som självklar slutledning att utgången av världskriget gav segern till Tyskland, en överraskande och oväntad välsignelse för ett land som i maj 1945 trodde sig dömt till en tillvaro i ruiner.

Strax efter kriget var den dominerande ambitionen bland de allierade att förhindra en tysknationalistisk renässans. Tyskland var de facto delat och så ville man ha det. Aldrig mer skulle landet genom sin dominerande position i Centraleuropa kunna hota sina grannar.

Man ville förhindra en återupprustning, kontrollera ekonomin och denazifiera befolkningen.

Strax efter att de allierade hade kommit överens om Parisfredens villkor inträffade ett avgörande skifte i den västliga politiken då USA:s och Storbritanniens ockupationszoner integrerades i en gemensam ekonomisk förvaltning (”Bizone” i slutet av 1946). Ändå förblev de allierades politik formellt ännu enig: i Dunkerque-avtalet i februari 1947 enades de tre stora om att man var beredd till ömsesidigt bistånd mot varje eventuell tysk aggression. General Marshall uttryckte också då sin åsikt om att en delning av Tyskland var möjlig att förhindra. I själva verket hade väst redan då beslutat upprätta en västligt orienterad stat i sina ockupationszoner som motvikt mot Stalins allt mer uppenbara dominans i inte bara det sovjetiska ockupationsområdet utan i alla de länder som hade befriats av röda armén.

I Potsdam-avtalet hade man kommit överens om att de allierade gemensamt skulle administrera det ockuperade Tyskland men överenskommelsen hade akterseglats av både de ekonomiska och politiska realiteterna. Det kalla kriget bröt de facto in efter Moskva-konferensen (mars–april 1947) då utrikesministrarna öppet tvingades erkänna att deras planer för den fortsatta administrationen av Tyskland inte kunde sammanjämkas. Senast då stod det klart att Stalin 20

TILL KONTINENTEN!

aldrig tänkte retirera från de positioner som Röda armén hade nått vid den tyska kapitulationen, att han tvärtom tänkte stärka sitt grepp om sina nya satellitstater. Då västmakterna ställdes inför den ”folkdemokratiska” utvecklingen i Tjeckoslovakien år 1948 bröt det kalla kriget ut.

De västallierades politik hade svängt som en följd av sammankopplade ekonomiska och politiska behov och realiteter, också av den enkla ekonomiska orsaken att det snart efter kriget stod klart att Frankrike behövde stora mängder tyskt kol för att hålla sin stålindustri i gång. Schumanpakten ingicks år 1950, Tyskland och Västeuropa rustades upp genom Marshall-hjälpen, Konrad Adenauer gavs fria händer att uppföra Förbundsrepubliken och införa D-marken och snart var det uppenbart att Tyskland skulle välsignas med en ny stark militärapparat, Bundeswehr i stället för Wehrmacht, under kontroll av Nato.

Det var i europeisk skala nästan ingen som då talade om ett nytt europeiskt fredsprojekt och ännu mindre om någon Union. I stället kunde man bevittna en alleuropeisk vilja att återupprätta de nationella demokratierna med reformerade institutioner som kunde återuppbygga ekonomierna efter kriget. Att hävda motsatsen är en efterrationalisering, särskilt för att motivera utvecklingen efter Maastricht.

Tänk bara på att den franska nationalförsamlingen så sent som i juni 1948 med bara fyra rösters majoritet godkände att man upprättade en federal tysk auktoritet i de tre västliga ockupationerna.

Winston Churchill hade visserligen redan år 1942 i samtal med sin utrikesminister Anthony Eden diskuterat ett europeiskt råd som skulle samla de ”gamla staterna i Europa” för att möta hotet från ”bolsjevismen”. Han skulle senare efter kriget, bland annat i ett berömt tal i Zürich år 1946, fortsätta att tala om behovet av samarbete men ”wanted little more than a meeting place and talking shop” och allra minst att Storbritannien aktivt skulle blanda sig i leken. (Tony Judt i A Grand Illusion?, 1995) 21

LEIF SALMÉN

Washington, som genast efter kriget så snabbt som möjligt ville lämna Europa, beslöt stanna. I stället för att straffa dem, som till exempel den amerikanska militärledningen ville, skulle man nu stöda tyskarna. George Kennan, den berömde amerikanske diplomaten, blev det främsta språkröret för den nya politiken. I sammanhanget är det inte oviktigt att Kennan från sin barndom hade varit en stor Tysklandsvän. I november år 2002, i en ålder av 98, skrev han ett brev till den tyske ambassadören i Washington, närmast som en solidaritetsförklaring med ”det gamla Europa” vid en tidpunkt då uppmarschen till Irakkriget pågick. Han beskriver där sin skolgång i Kassel – den började 1912! Avgörande blev studierna vid Orientalische Seminar der Berliner Universität 1929–31, enligt Kennan den bästa europeiska skolan för ryska studier. Sedan kom han som amerikansk diplomat till Hamburg där han verkade som vicekonsul. Mellan 1939 och 1941 arbetade han vid den amerikanska ambassaden i Berlin och internerades 1941 som ”fientlig diplomat” av nazisterna. Med sin gedigna kunskap om europeisk historia bedömde han några år efter kriget att européerna till den grad saknade en gemensam uppfattning om, för att inte tala om en vision för, kontinentens framtid att Förenta Staterna sannolikt ensidigt måste besluta vad som var bäst för dem.

Kennan lämnade diplomatbanan 1950 och tillbringade därefter sin tid vid Princeton men fungerade parallellt som rådgivare i amerikansk utrikespolitik. Sina kontakter med Tyskland odlade han bland annat som medlem av stiftelsen Pour le Mérite (für Wissenschaften und Künste). I sitt brev betonade Kennan att några av hans bästa vänner och mest beundrade förebilder för mänsklig och etisk värdighet står att finna i efterkrigstidens Tyskland – en omständighet som med säkerhet bidrog till att Kennan kan betraktas som fadder till Marshallplanen. Han säger sig också ha älskat det tyska språket som – vid sidan av ryskan – blev ett andra modersmål för honom. Inget annat land har utövat större inflytande på min samlade livserfarenhet, skriver Kennan. Han dog, denne containmentpolitikens stora strateg och ideolog, i en ålder av 101, i mars år 2005.

22

TILL KONTINENTEN!

Inte bara Kennan hade förespråkat en omorientering i den västliga Tysklandspolitiken. Så tidigt som 1944 hade den brittiske generalstabschefen Alan Brooke utmålat samma vision. Mot vad han ansåg vara ett självskrivet ryskt hot som skulle ”aktualiseras inom femton år” skulle de allierade mobilisera Tyskland: ”... foster Germany, gradually bring her up and bring her into a Federation of Western Europe.”

Så skedde och i det skedda ligger en av orsakerna till inte bara de institutionella problemen inom EU, eurokrisen och de politiska spänningar som har följt på en nymornad tysk självkänsla utan också till den vilsenhet om vad och hur ”Europa” är och vad det kunde vara.

När jag efter en månader lång och krokig seglats i Karibien hade satt mig ombord på flyget från New York till Paris en vårdag år 2006 fylldes jag av en enorm lättnadskänsla. Jag var på väg hem till Europa, bort från den kaotiska tropiken med fattigdom, våld, korruption och oligarkiska regimer. Jag var nu också fri från den brutalt kommersiella amerikanska jargongen i Puerto Rico. Jag behövde inte längre lyssna till salsa på tortyrvolymer då jag i Porlamar på Isla Margarita ville läsa en tidning eller en bok, jag tvingades inte åka slalom mellan hamburgerstånden då jag försökte promenera, inte stå ut med de falska leendena och hurtfriska hälsningarna då jag bara ville köpa ett paket cigarretter. Äntligen tillbaka till det lugna, förståndiga, praktiska och logiska Europa!

Något sådant drömland existerade inte då och inte nu, lika litet som det någonsin har funnits en ”europeisk” mentalitet. Jag kom hem till den stora oredans kontinent, där Pandoras ask, öppnad genom revolutionerna 1989–1991, hade försett min världsdel och dess invånare med oräkneliga plågor och en påtaglig vilsenhet, för att inte säga skräck, inför framtiden. På ytan såg det visserligen ut som om ”en allt fastare union” mellan Unionens länder redan i morgon skulle översvämma kontinentens medborgare med alla tänkbara välsignelser. Unionen hade blivit det största handelsområdet i världen, européerna fick det i snitt bättre, också i de nyinkorporerade östliga 23

LEIF SALMÉN

medlemsländerna bredde ett anspråkslöst välstånd ut sig. Trots politiska kriser uppvisade de europeiska samhällena ett ovanligt lugn. Ändå behövde man inte rota särskilt djupt i underliggande fenomen för att förstå hur illa däran kontinenten befann sig.

Det ekonomiska uppsvinget vilade på lösan sand. Redan i mitten av 2005 stod det klart att tillväxten drevs av ökad likviditet på alla marknader, särskilt finans- och bostadsmarknaden. De privata investeringarna i produktionsapparaten hade länge legat på en ytterst låg nivå jämfört med tidigare decennier. De flesta nationalhushåll växte på krita och både finansoperatörerna – banker, investeringsfonder och de inom den inofficiella banksektorn som mest sysslade med belåning av bostads- och aktiemarknaderna – och några lättlurade politiker trodde att denna hausse skulle fortsätta i det oändliga.

Samtidigt höll sig arbetslösheten på en historiskt hög nivå i de allra flesta av EU:s medlemsländer. Gränsen för vad som betraktades som en acceptabel strukturell arbetslöshet steg. I Finland sjönk arbetslösheten under uppsvinget fram till 2007 aldrig under 6 procent – ett tal som under den förkättrade ”reglerade ekonomin” under sjuttiotalet skulle ha betraktats som katastrof. Kekkonen genomdrev ”nödlägesregeringen” år 1976 då arbetslösheten låg kring 3 procent.

Eftersom statsmakten i alla länder, enligt det nya ekonomiska modets diktat, skulle retirera från ekonomin genomförde man på alla håll skattelättnader. Från 1995 till 2007 sjönk skattegraden i Finland från cirka 48 till 43 procent av bnp. På årsnivå gick den offentliga sektorn alltså miste om nästan 10 miljarder euro räknat i 2010 års penningvärde. Därav uppstod ”välfärdsstatens kris” och det beramade ”hållbarhetsunderskottet”. Nedskärningarna och bristerna inom socialsektorn blev ett faktum överallt i Europa. Det stod klart att det hade uppstått en stor minoritet européer vilkas vardagliga utkomst och trygghet var starkt hotad.

Skattesänkningspolitiken motiverades överallt med förljugna, aldrig bevisade och empiriskt ohållbara påståenden om dess sysselsättningsfrämjande verkan. Man påstod också att den ledde till ökad 24

TILL KONTINENTEN!

ekonomisk aktivitet och tillväxt men struntade i vittnesbörden om att tillväxttakten i snitt sjönk i samtliga euroländer efter att EMUregimen infördes år 1999. Framför allt berodde det på att den totala efterfrågan i euro-området beskars av de anpassningsåtgärder, särskilt den deflationära politiken i Tyskland, som man antog att krävdes för att framgångsrikt genomföra den gemensamma valutan.

Den traditionella europeiska industrin hade nedrustats. Det behövdes inte längre kol- och stålunioner. De gamla industriområdena förföll – invånarna där hade ingen annan möjlighet än att ty sig till en snabbt krympande fattighjälp. Framtidsutsikterna försvann och upp dök populistiska och reaktionära politiker som, särskilt efter att den väntade finanskrisen hade brutit ut, lockade allt fler mänskor som tidigare hade identifierat sig med arbetarrörelsen och vänstern. Varför skulle de inte lämna vänstern då ju socialdemokratin överallt i Europa hade presiderat över nedkörningen av välfärdsstaten. Tänk på Lipponens regeringar i Finland, Schröders i Tyskland, Blairs i England eller Perssons i Sverige. Det är värt ett special- men inte hedersomnämnande att alla dessa politiker efter sina avslutade offentliga karriärer fungerade som högbetalda konsulter åt storbolag i energioch finanssektorn.

Den centrala trenden under och efter kriget hade varit att öka statens roll i styrningen av ekonomin. På det hela taget var alla slags ”planer” populära, framför allt i Frankrike och England och självfallet i Tyskland, där ingen återhämtning hade varit möjlig utan en massiv intervention av internationella och nationella myndigheter. ”Putting milk into babies is an honourable task” konstaterade Churchill på tal om läget i England. Utifrån en kraftig offentlig insats i näringslivet och i att utveckla välfärdspolitiken upplevde både USA (där den offentliga interventionen främst bestod i att upprätta det ”militärindustriella komplexet” som ju var helt beroende av anslag i den federala budgeten) och Europa ett exempellöst uppsving som praktiskt taget oavbrutet pågick till början av 1970-talet. Den europeiska, ”sociala 25