Det osynliga barnet

det osynliga barnet

tove jansson

det osynliga barnet och andra berättelser

Schildts & SĂśderstrĂśms

muminböckerna: Småtrollen och den stora översvämningen 1945 Kometjakten 1946, i omarbetad version Kometen kommer 1968 Trollkarlens hatt 1948 Muminpappans Bravader Skrivna av Honom Själv 1950, i omarbeta­d version Muminpappans memoarer 1968 Farlig midsommar 1954 Trollvinter 1957 Det osynliga barnet och andra berättelser 1962 Pappan och havet 1965 Sent i november 1970

isbn 978-951-52-3333-2 © Tove Jansson (text & bild) 1962 Schildts & Söderströms, Helsingfors Grafisk form Emma Strömberg Ombrytning Mischa C. Salminen Tryck Nord Print Ab 2014 www.sets.fi

innehåll vårvisan 9 en hemsk historia 25 filifjonkan som trodde på katastrofer 43 historien om den sista draken i världen 69 hemulen som älskade tystnad 87 berättelsen om det osynliga barnet 113 hattifnattarnas hemlighet 133 cedric 159 granen 173

v책rvisan

En lugn och molnfri kväll i slutet av april kom Snusmumriken så långt norrut att snöfläckarna låg kvar på nord­ sidan.

Han hade vandrat hela dagen genom orörda landskap och över sig hade han hela tiden hört flyttfåglarna ropa.

De var också på väg hem söderifrån.

Det hade varit lätt att gå för ryggsäcken var så gott som tom och det fanns ingenting som bekymrade hono­m. Han var lycklig med skogen och vädret och sig själv. Morgondagen och gårdagen var lika långt borta, men just nu lyste solen klarrött mellan björkarna och luften var sval och mild.

Det är en kväll för en sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa som ska ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv.

Den där melodin hade han haft under hatten många dagar men inte riktigt vågat plocka fram än. Den måste få växa till sig och bli en så glad övertygelse att bara han 11

rörde vid munharmonikan hoppade alla toner in på sina rätta platser.

Om han tog fram dem för tidigt kunde det hända att de satte sig på tvären och bara gav honom en halvbra sång, eller också kunde han tappa lusten och aldrig mer få tag i dem på det rätta sättet. Melodier är allvarliga saker, i synnerhet om de ska vara både glada och vemodiga.

Men i kväll kände sig Snusmumriken säker på sin visa.

Den fanns, den var så gott som färdig – och den skulle bli bättre än någon han nånsin hade gjort.

Och när han kom fram till Mumindalen skulle han spela den på broräcket över floden och Mumintrollet skulle genast säga: Den är fin. Den är hemskt fin.

Snusmumriken stannade i mossan och en liten olust flög över honom. Mumintrollet som väntade och längtade så förskräckligt. Som satt där hemma och väntade och beundrade och sa: Naturligtvis ska du vara fri. Så klart att du ska ge dig iväg. Om jag förstår att du måste få vara ensam ibland.

Och samtidigt var Mumintrollets ögon svarta av besvikelse och hjälplös längtan.

Oj, oj, sa Snusmumriken och fortsatte att gå. Oj, oj, oj. Han har så mycket känslor, det där trollet. Jag ska inte tänka på honom. Det är ett bra troll, men just nu slipper jag tänka på honom. I kväll är jag ensam med min melodi och i kväll är inte i morgon.

Om en liten stund hade Snusmumriken lyckats glömma bort Mumintrollet helt och hållet. Han nosade efter 12

en trevlig lägerplats och när han hörde en bäck lite längre in i skogen gav han sig genast ditåt.

Den sista röda solstrimman hade slocknat mellan stammarna, nu kom vårskymningen långsam och blå. Hela skogen var blå och björkarna vandrade som vita pelare längre och längre in i skymningen.

Det var en bra bäck.

Klar och brun dansade den över tussar av fjolårslöv och genom kvarglömda istunnlar, den gjorde en sväng in i mossan och störtade på huvudet i ett litet vattenfall med vit sandbotten. Ibland sjöng den i dur som en mygga och ibland försökte den låta stor och hotfull och så gurglade den sig i halsen med lite snövatten och skrattade åt alltsammans.

Snusmumriken stod och lyssnade i den våta mossan.

Bäcken ska med i min visa, tänkte han. Som en refräng, kanske.

I detsamma lossnade en sten i fördämningen och förändrade vattnets melodi med en oktav.

Det där var inte illa, sa Snusmumriken med beundran.

Just så där ska det låta.

Ett nytt tonläge mitt i alltihop – så där bara. Jag undrar om jag inte får ge bäcken en alldeles egen visa.

Han plockade fram sin gamla kastrull och fyllde den under vattenfallet. Så gick han in under granarna för att leta bränsle. Skogen var våt av snösmältning och vårregn och Snusmumriken fick trassla sig in under ett tätt vindfälle för att hitta torrved. Han sträckte ut tassen – och 13

just då var det nån som skrek till och flängde förbi under granarna och fortsatte att småskrika en lång stund inåt skogen.

Jaja, sa Snusmumriken för sig själv. Kryp och småskrott av alla slag i varenda buske. Det känner man till. Märkvärdigt att de alltid ska vara så nervösa av sig. Ju mindre de är dess hoppsigare är de.

Han drog ut en torr stubbe och lite småved och byggde lugnt en lägereld inne i bäck-kröken. Den tog sig genast för Snusmumriken var van att laga middag åt sig själv.

Han lagade aldrig middag åt nån annan om han inte var tvungen, och andras middagar brydde han sig inte mycket om. Folk envisades alltid med att prata medan de åt.

Och de var svaga för stolar och bord och använde i värsta fall servetter.

Han hade till och med hört om en hemul som klädde om sig innan han åt, men det var nog bara förtal.

Snusmumriken åt frånvarande sin magra soppa me­dan han vilade ögonen på den gröna mossmarken under björkarna.

Melodin var mycket nära nu, det var bara att nappa den i svansen. Men han hade tid att vara förväntansfull, den var inringad och kunde inte ge sig av. Först var det disken och sen pipan, och sen, när brasan blev glöd och nattdjuren ropade på varandra i skogen – då var det tid att göra en sång.

Det var medan Snusmumriken sköljde kastrullen i bäcken som han fick syn på krypet. Det satt på andra sidan vattnet under en rot och glodde under den rufsiga 14

pannluggen. Ögonen var skrämda men mycket intresserade och de följde varenda rörelse Snusmumriken gjorde.

Två blyga ögon under en tott av hår. Så där som folk ser ut när de inte är att räkna med.

Snusmumriken låtsade inte om att han hade sett krypet. Han makade ihop elden och skar lite granris att sitta på. Han tog fram pipan och tände den långsamt. Han blåste fina rökmoln mot natthimlen och väntade på sin vårvisa.

Men den kom inte. Istället kände han krypets ögon, de följde med allt, de beundrade allt han gjorde och småningom började det kravla i honom av olust.

Snusmumriken slog ihop tassarna och ropade schas.

Då slank krypet fram under sin rot och sa mycket blygt: Jag hoppas att jag inte skrämde dig? Jag vet vem du är.

Du är Snusmumriken.

Och så gav sig det lilla djuret direkt ner i bäcken och kom vadande över. Det var en för stor bäck för ett så litet

15

kryp och vattnet var kallt. Ett par gånger tappade det fotfästet och ramlade över ända, men Snusmumriken var så illa berörd att han inte kom sig för med att hjälpa.

Slutligen kravlade något eländigt och trådsmalt upp för strandbrinken, hackade tänder och sa hej. Jag är så lycklig att ha fått träffa dig.

Hej, sa Snusmumriken kallt.

Får jag värma mig vid din brasa? fortsatte det lilla djuret och strålade med hela sin våta nuna. Tänk, jag kommer att bli Den som en gång fick sitta vid Snusmumrikens lägereld. Det kommer jag aldrig att glömma i hela mitt liv.

Krypet makade sig närmare, lade tassen på ryggsäcken och viskade högtidligt: Är det här du har munharmonikan? Finns den härinne?

Jo, sa Snusmumriken, ganska snävt. Hans enslighetsmelodi var försvunnen – hela stämningen var förstörd.

Han bet i pipan och stirrade in bland björkarna utan att se dem.

Du ska inte låta mig störa, utbrast krypet oskyldigt. Om du vill spela, menar jag. Du har ingen aning om hur jag längtar efter musik. Jag har aldrig hört nån. Men jag har hört om dig. Igelkotten, och knyttet och min mamma har berättat … Knyttet hade till och med sett dig! Ja du anar inte … här händer så lite … och vi drömmer så mycket …

Nå vad heter du då? frågade Snusmumriken. Kvällen var i varje fall förstörd, så han tyckte det var enklare att säga nånting.

Jag är så liten så jag har inget namn, svarade krypet 16

ivrigt. Tänk, ingen har frågat mig förr. Och så kommer du som jag har hört så mycket om och längtat efter att få se och frågar vad jag heter. Tror du – tänk om du kunde – jag menar, vore det hemskt mycket besvär om du hittade på ett namn åt mig, ett som var mitt och ingen annans?

Nu i kväll?

Snusmumriken mumlade nånting och drog hatten över ögonen. Någon flög med långa spetsiga vingar över bäcken och ropade sorgset och utdraget inne i skogen: Jo – joo, jo – joo, ti – oo …

Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar nån för mycket, sa Snusmumriken plötsligt. Det vet jag.

Jag vet att du vet allting, pratade det lilla djuret och makade sig ännu närmare. Jag vet att du har sett allting. Allt vad du säger är riktigt och jag ska alltid försöka bli lika fri som du. Och nu ska du hem till Mumindalen och vila dig och träffa bekanta … Igelkotten sa att när Mumintrollet kom ur vinteridet började han genast längta efter dig … Är det inte roligt att ha nån som längtar efter sig och går och väntar och väntar?

Jag kommer när det passar mig, utbrast Snusmumriken häftigt. Kanske jag inte kommer alls. Kanske jag går åt ett helt annat håll. Å. Då blir han nog lessen, sa krypet.

Det hade börjat torka i värmen och pälsen på framsidan var ljusbrun och mjuk. Det petade på ryggsäcken igen och frågade försiktigt: Skulle du kanske … Du har rest så mycket …

18