Eldsjäl

Axel Åhman

Schildts & Söderströms

Utgiven med stöd av statsmedel fördelade av Delegationen för den svenska litteraturens främjande/ Svenska litteratursällskapet i Finland.

© Axel Åhman 2023

Schildts & Söderströms, Helsingfors

Omslag: Sanna Mander

Inlaga: Fredrik Bäck

Tryckt hos Scandbook, EU 2023

ISBN 978-951-52-6024-6

litteratur.sets.fi

Till alla som brinner

En flamma fladdrar till i vinternatten och lyser upp en liten plats på jorden. Handen som håller i tändstickan skakar. Det finns ingen väg tillbaka om tändstickan faller. Bensinen sticker i näsan. Ett snirkligt streck ringlar sig fram genom snön, från den indränkta husknuten till platsen där en figur med vinterjacka och uppdragen huva står med tändstickan och tvekar.

Elden äter sig längre ner på tändstickan, bränner fingertopparna. Det finns inget utrymme för tvivel. Den tiden är förbi. Det har gått för långt. Det här är den enda vägen framåt.

Tändstickan faller till marken och strecket i snön flammar upp.

Ett stort rött hus vakar över byn nedanför. Från sin kulle på höjden har ungdomsföreningen Fyrens lokal sett generationer födas, växa och dö. Det är en mäktig byggnad med två våningar och källare i stenfoten. Salsfönstren sträcker sig flera meter upp

från marken och släpper in blekt vinterljus i festsalen. Fönsterbågarna är rikt utsmyckade, takets många vinklar och böjar hjälper till att ge huset sin säregna karaktär. På den andra långsidan buktar en halvmåneformad paviljong ut, det är serveringen, byggd för kaffekalas och dans.

Det mest iögonfallande är fyrtornet. Ett runt torn som reser sig mot skyn, en kupol med fönster så att man kan se åt alla håll. Tornet sträcker sig över bygden, iakttar människorna och trakten. Lokalen har sett landets mörkaste stunder, i oroliga tider har det huserat soldater och vapen har gömts i dess innersta. Men framför allt har människor mötts här för att fira livet. Sedan 1900-talets början har lokalen varit en samlingsplats. Otaliga brudpar har dansat sin första dans på det gamla plankgolvet, lovat trohet till varandra omgivna av släkt och vänner.

I årtionden har människor strömmat hit för att dansa, struttande schottis till tonerna av fiol och dragspel, tätt omslingrade till smäktande dansbandsballader och med armarna höjda mot taket till dunkande techno.

Människorna byts ut men är alltid desamma i ett oföränderligt kretslopp. Genom åren har huset iakttagit dem alla. Lärt sig om

dem och deras strävanden. Öppnat sina dörrar och givit dem en plats att mötas på, förälska sig och få hjärtan krossade. Ett ställe att festa och fly vardagen för en stund, dränka bekymren i sprit eller glömma dem i någons famn.

Lokalen har sett trender komma och gå. Truppgymnastik för husmödrar, bingo, krukdrejning, LAN­partyn. Den har överlevt tre krig och den stora linedanceboomen på 2000-talet.

Människorna gör vad de gör, men de kommer alla av samma anledning. Gemenskap, mening och samhörighet. Något att sysselsätta sig med, en vilja att vara aktiva i sina egna liv, att inte sitta på avbytarbänken och bara se på när det passerar förbi. Lokalen har spelat en roll i de flestas livshistoria här omkring. Ett gästspel i en anekdot, ett suddigt minne eller ett livsavgörande ögonblick. Huset hänger inte upp sig på vilket, det är förnöjt med att kunna stå till tjänst.

Tyvärr kommer människorna alltmer sällan nu, ibland förflyter lång tid under tystnad. Lokalen har bara sina egna knakande bräder, regnets smattrande mot plåttaket och vindens vinande kring knuten att lyssna på. Öde och tom står den och väntar. Det höga tornet som gett föreningen sitt namn spanar ut över bygden där allt färre rör sig, där gatlamporna slocknar tidigare för varje år och det blir glesare mellan rykande skorstenar.

Lokalen är tålmodig och dömer inte. Den har varit med så länge att den vet att människor kommer och går, man kan inte hålla reda på dem alla.

Men det finns vissa som huset aldrig glömmer. De som skött om och vårdat det. De som gång på gång dykt upp för att städa serveringen, skrubba salsgolvet, hänga och ta ner girlanger, byta lampor, måla den flagnande fasaden, hugga ved och elda för att

hålla värmen. De som klippt gräsmattan, tätat hål i taket och tvättat fönster. De som gett huset sin kärlek.

Precis som alla människor byts de ut förr eller senare, men de stannar ofta länge, blir en del av huset. De ordnar och fixar, ställer till med fester och evenemang, spelar teater och revy. Lockar in hundratals människor som trivs, skrattar och gråter tillsammans.

Lokalen behöver dem, och de behöver lokalen.

Den ska ligga här någonstans. Daniel är säker på att han såg den när han drog strömmen till ljudsystemet i förrfjol. Sågspån och uråldrigt byggdamm virvlar upp i ögon och näsa när han rotar runt i ett hörn. Telefonens ficklampa sveper över träbalken som håller upp taket i tunneln. En nysning kryper fram ur näsan och damm flyger upp i ett moln. Han borde inte vara här med sin astma. Men han behöver en och vet att det ska ligga en här. Daniel kravlar sig längre in, närmare stegen upp till scenen.

Han för handen längs gipsskivorna och den gamla tapeten. Fingrarna far över en skarv och ficklampan lyser upp sågspån, damm och spindelnät längs golvet. Sakta för Daniel ljuskäglan från sida till sida. Något glimmar till. Daniel kravlar sig närmare, kör in handen i en springa mellan golvet och gipsskivan och känner hård, räfflad metall mot fingrarna. Han lyfter upp en skruv i ficklampsljuset.

”Jag visste att du låg här din lilla jäkel”, säger Daniel till skruven.

Tre hostattacker och två matskedar snor senare är Daniel tillbaka där han började sin expedition, vid entrédörren där en skruv fattas i ett av gångjärnen. Han började med att kolla verktygslådan och förrådet, fast han egentligen visste att det inte fanns någon som passade där, men han ville om möjligt undvika källartunneln. Givetvis gick det inte och nu väser han

som en kedjerökare på långvården. Astmapuffen ligger hemma i medicinskåpet. Nå, det går väl om snart, tänker Daniel och drar åt skruven.

Daniel testar dörren, ruskar om den och ser till att ingenting annat sitter löst. Han tar några steg tillbaka och konstaterar att det ser rakt ut.

Kalla det tvångstankar, ordningssinne eller besatthet, men Daniel kan aldrig låta någonting vara ogjort. Inte när det kommer till UF Fyren i alla fall. För fjorton år sedan blev han ordförande för ungdomsföreningen, den yngsta någonsin då det begav sig. Lokaltidningen skrev ett långt personporträtt, spådde ett uppsving för föreningslivet och hyllade den unge driftige ordföranden.

Det blev kanske inte den braksuccé de förväntat sig, men han förändrade utan tvekan saker och ting till det bättre. På pappret var det en ungdomsförening Daniel tog över, men i verkligheten var det en sluss till ålderdomshemmet. Verksamheten var begränsad till bridgeklubbens tisdagsträffar och en julbasar där tanter sålde tovade bollar och gubbar prånglade sneda fågelholkar. Förutom något enstaka bröllop på sommaren ekade festsalen tom.

Den gamla ordföranden och styrelsen närmade sig alla pensionen. De var sinnebilden av den åldrande landsbygden. Daniel var en fräsch fläkt av ungdomlig iver, ett framtidshopp inte bara för föreningen utan för hela bygden.

Daniels stora passion var revyn. Ända sedan föreningen grundades 1905 hade revyn varit ryggraden i verksamheten, den hade dragit folk från hela nejden för att skratta och trivas. Revyn drev med politiker, trender, samhället och människorna i trakten, den osade av självironi, satir, buskis och livsglädje. Daniel hade vuxit

upp med den som en höjdpunkt på året i klass med julafton.

Andäktigt bänkade han sig alltid på första raden på premiärkvällen. Han hänfördes av sketcherna, figurerna med lustiga hattar, de fyndiga sångerna, de blinkande lamporna och framför allt av stämningen.

Förväntan låg i luften, den pirrade i hela hans kropp där han satt och drog i sig av allt. Han studsade upp och ner med hälarna så att fötterna dundrade rastlöst mot trägolvet. Kaffedoften drog in i salen från serveringen och han kände den fuktiga lukten av lokalen blandad med publikens parfym. Spänningen i bröstet när klockan slog 19:00 och sorlet artigt lade sig. Salongen var en krutdurk, redo att explodera av skratt. Folk var inställda på en helfestlig kväll efter en lång vinter i vardagens gråa spår, trötta på monotonin, utleda på att se på teve hemma och fullkomligt

färdiga med alla anekdoter och skämt de själva dragit.

Det första stora skrattet var en religiös upplevelse. Daniel var ett med de trehundra personerna som satt i salongen. Han lät sig uppslukas av föreställningen, försvann i den och glömde sig själv.

När han kom ut i den bitande februarikylan visste han att han en dag skulle stå där på scenen. Att han skulle vara den som ger någon annan den här känslan. Utanför lokalen i myllret av människor på väg till sina bilar var han bara ett barn i mängden. Men om någon hade stannat upp och verkligen tittat honom i ögonen hade de sett elden brinna.

Det tog längre än han tänkt, för när han var tretton dog revytraditionen utan förvarning. På håltimmar i skolan gick han och hans bästa kompis Robin för att tjuvröka bakom butiken och

varje gång hittade Daniel en ursäkt att gå in och kolla anslagstavlan med affischer och annonser. Veckorna gick men ingen

affisch med ett underfundigt namn dök upp. Han fick aldrig veta vad som hänt, men på byn sa folk att skådespelarnas led hade tunnats ur och inga nya kom till. De gamla eldsjälarnas glöd hade slocknat.

UF Fyren stod uppe på sin kulle och bleknade år för år.

Daniel kunde aldrig släppa tanken på att vara med. Han visste att han aldrig skulle få ro om han inte fick testa. Sju år senare, när föreningen plikttroget kallade till årsmöte, gick han dit och drog med sig Robin och några andra vänner han litade på. Över en natt föryngrades styrelsen med fyrtio år. Gamylerna var glada att lämna över till yngre förmågor, bara de fick ett löfte om att inget skulle hända med tisdagarnas bridgekvällar. Daniel lovade dyrt och heligt att tisdagarna var helgade för stillsamt sällskapsspel och att bullar skulle finnas till förfogande.

Det året hade revyn premiär igen, för första gången på sju år. Recensionerna hyllade föreställningen, folk vallfärdade till lokalen, glada över att det hände något igen. Det var en tid av iver, nyfikenhet och rå skaparglädje. Teamet kring revyn var som en familj, de skrev sketcher, repeterade, åt, sov och festade ihop. De levde sitt bästa liv och det fanns inte ett moln vid horisonten. Universums mittpunkt var UF Fyren och allt kretsade kring lokalen. I centrum stod Daniel, den klarast lysande stjärnan och den som gjort allt möjligt. En komisk talang av guds nåde, en naturkraft av talkoanda, en sann eldsjäl.

Det var fjorton år sedan.

Daniel öppnar och stänger dörren. Granskar kritiskt gångjärnen.

Ett isande gnissel hörs varje gång han öppnar. Han sprejar låsolja i alla skrymslen och på alla skruvar.

Hans femtonde revysäsong närmar sig. Ikväll har de det första teammötet, då får de reda på vem som är med i år. Daniel har en ganska bra uppfattning om gänget, men vissa har varit väldigt tysta i gruppchatten.

Han är inte blind, han vet att intresset dalat de senaste åren. Originaltruppen är inte intakt längre, det är flera år sedan den bröts upp. Det är bra att gallra ibland tänker Daniel, alla höll inte måttet, varken på scen eller i kulisserna. Om de inte är beredda att sätta in energin och tiden som krävs kan han inte ha dem med heller, då drar de ner resten. Det är deras förlust om de inte kan engagera sig, han orkar inte längre höra på gnällspikar som hellre skulle vara någon annanstans.

Men det är klart, det går inte att spela en hel revy med bara en handfull personer.

Låssprejen stänker ner gångjärnet. Han vickar på dörren och lyssnar på tystnaden. Telefonens käcka ringsignal bryter lugnet. På skärmen står det ”Joel” och efter några försök med oljeflottig tumme lyckas Daniel svepa över den gröna luren.

”Hallå?” svarar Daniel.

”Helt bra tack, fixar en dörr på lokalen.”

Daniel vet vart samtalet är på väg. Han lyssnar på Joels osammanhängande rabblande men han tänker inte hjälpa honom på traven. När han äntligen kommer till punkt låter Daniel sin iskalla tystnad rinna ut i luren innan han svarar.

”Jo, det är klart. Har ni inte tid så har ni inte. Det handlar ju om prioriteringar”, säger Daniel och muttrar det sista.

Daniel dröjer med luren vid örat och stirrar på gångjärnet.

Den ryggradslösa taskmörten. De sågs i förrgår och han vågade

inte säga det ansikte mot ansikte. För att inte tala om Lena som tvingade Joel att ta snacket åt henne.

Daniel räknar i huvudet hur många han säkert vet dyker upp på mötet ikväll. Han öppnar och stänger dörren igen. De är inte tillräckligt många, tänker Daniel, och märker att skruven han nyss dragit åt håller på att lossna.