Enstorbokomstadning2013 bladderex

En stor bok

om st채dning

1

–

Maria Antas

En stor bok

2

Va r d a g s e s s ä e r ,

om städning ta n k e f ly k t

F

Schildts & Söderströms 3

Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. www.sets.fi isbn 978-951-52-3215-1 © Maria Antas 2013 Omslag & inlaga: Anders Carpelan Foto s. 148: Vileda Virobi robotmopp/Freudenberg Household Products 2013

Tryck: Nord Print Ab Helsingfors 2013

4

I Dag ö

Jag ligger på knä och städar

Jag ligger på knä på toaletten, sprutar ut ett rengöringsmedel som ska lösa upp smutsen i fogarna mellan de små kaklen.

Vem i helvete var det som bestämde att kaklen skulle vara så små, tre gånger tre centimeter? Hyresvärden förstås, men jag måste också skylla på mig själv: jag borde ha förstått att alla fogar blir alltför synliga ställen för ingrott sot och fett, för hårstrån och hundhår, hudpartiklar och avklippta naglar. Fogarna är, som vanligt, svartgrå.

Jag låter mirakelmedlet tränga in i smutsen, jag sprutar litet vatten ur den limegröna plastflaskan över golvet, hoppas att vattnet ska hjälpa till att massera partiklarna. Har jag gjort upp en bra plan?

Några minuter senare, efter att ha sorterat tvätten, tar jag diskborsten i min hand och börjar gno bort smutsen i fogarna. De vita borststråna samlar, helt planenligt, upp Det är viktigt att ligga på knä smutsen. Längst in mot skaftet samlas en när man städar. svart massa som jag måste peta bort och försöka att inte äcklas alltför mycket av.

Men den åtgärden får bero. Det ryms så mycket elände i en borste, det får stanna där, tills vidare.

5

En stor bok om städning ***

Jag vet mycket om städning, men är numera motvillig att omsätta teori i praktik. Under min barndom på 1960- och 1970-talen var dygderna ännu ett självklart stoff i barnvisor (Herr Gårman om medborgerligt trafikvett), böcker (Totte städar) och allehanda pedagogiskt material. I storebrors läsebok för folkskolan fanns en berättelse om en städerska, jag tror hon hette Mina. Jag minns inte mycket av berättelsen, bara att Mina var huvudperson och att hon låg på knä då hon skurade golv.

En annan idol var Kungens lilla piga. Jag tror inte att den något entoniga sången om hennes flit och förnöjsamhet sjungs på dagis idag. Hon städar, matar katten, lär lilla prinsen gå och vakar när alla andra redan sover. Men, framför allt, har hon ”ett strålande humör”. Dagens barnkultur är strålande, men jag har inte stött på många städerskor, pigor eller andra kvinnor i vardagligt arbete de senaste åren.

Dygder har blivit tråkiga. Ingen vill längre vara snäll, för snäll är dum. Och dum ska man inte vara, smart är mycket bättre. En av de snällaste människorna jag känner blev sårad när jag använde ordet snäll för att karakterisera hans omsorg om sin glömska gamla mamma och en handikappad vän. ***

Visst är kakel snyggt i badrum; det glänser fint och signalerar hygien, precis som på sjukhusen. Men de där grå fogarna gör mig litet betänksam. Är de en ny städfälla för pressade familjer? Det är så märkligt med olika material och deras aura. De första innetoaletterna invid släktingarnas vinterkalla verandor på 1970-talet var plastbeklädda och hade en mjuk lukt av ladugård. De var rena, 6

Da g I

för materialen var släta och pålitligt vattentäta. Tjocka plastmattor på golven, och på väggarna något slags plastöverdragna skivor som täckte dem ungefär halvvägs med sina strikta ränder. Lätt att hålla rent, mycket lätt. Få fogar. ***

Precis som Mina tyckte min mamma att det var bäst att ligga på knä när man skurade golvet. Dammsugare och golvmoppar med skaft höll hon inte mycket för. Först klädde vi en gammal tröja över sopborsten och med den som redskap kunde vi vara säkra på att dammet inte skulle virvla upp i luften. Sedan hämtade vi hinken och trasan som var en annan gammal skjorta (ofta herrunderskjorta) i bomull. Därefter det noggranna gnuggandet och gnidandet över golvet. Det var närkontakt, det var lätt att se fläckarna och hur de sedan släppte och försvann in i trasan. Den effekten är inte lika lätt att uppleva om man står lätt framåtböjd vid ändan av ett moppskaft en och en halv meter ovanför golvet.

Dessutom hade Mina och Kungens lilla piga lärt mig att det är fint att skura ordentligt, liggande på knä. Jag var proffs. ***

Städning har länge handlat om rätta redskap och rengöringsmedel. Nuförtiden svabbar jag med mikrofibermoppar, som på släta ytor också lämpar sig som ersättning för dammsugaren. Mamma hade inte helt fel angående dammsugare, en del av dem blåste faktiskt partiklar genom sina filter tillbaka ut i rummet, sekunden efter att man sugit in dammet i munstycket. Idag är dammsugarna betydligt mera raffinerade, tror jag.

Det är ibland svårt att veta hur man ska förhålla sig till innovationerna på städmarknaden. Jag misstänker att jag kunde bli 7

En stor bok om städning

lika beroende av att undersöka städredskap och färggranna flaskor med rengöringsmedel som grannarna, som regelbundet byter mobiltelefoner och tv-apparater. Valfrihetens frånsida lurpassar på alla butikshyllor. Yoghurtarna, ostarna, mjölkvarianterna, smörgåspåläggen, potatischipsen – och städgrejerna. Det finns så många sorter av det mesta och jag har svårt att fokusera när jag ställer mig framför en hylla i en hypermarket. I internetaffärerna känner jag mig blind efter cirka sju minuter. En utnött skjorta som tvättas och torkas noggrant på balkongen mellan varven är kanske allt som behövs för en lyckad städsession. Eller nej; jag vill ha min mikrofibermopp. Alla gamla vanor är inte värda att hålla fast vid. ***

Jag har varit au pair i ett annat land. Familjen hade två medlemmar: ett äkta par i 60-årsåldern. Hos dem fanns en stor och djup skrubb, egentligen ett litet rum, med hyllor från golv till tak. De var fyllda med olika flaskor och redskap som hade att göra med renlighet. Hustrun var läkare, så det var förståeligt att hon ville bo i ett hygieniskt hem. Men å andra sidan: Hur mycket hinner två människor stöka till sitt hem mellan klockan 18 och läggdags? Rätt mycket, uppenbarligen. Jag gick hem till dem vid lunchtid varje dag efter min språkkurs, åt lunch med läkaren och började städa klockan 13. Vid pass halv sex släckte jag lamporna och åkte hem till min lägenhet. Samma program varje dag. Den enda variationen bestod i att läkaren varje dag vid lunchen gick igenom en lista över illa utförd städning dagen innan. Efter lunchen lommade jag efter henne till olika ställen i lägenheten, cirka hundra kvadratmeter stor. Hon pekade ut strimmor, fläckar och dammstoft som hade undkommit min blick och mina trasor dagen innan. Skamset 8

Da g I

stod jag och tittade på mina misslyckanden och lovade göra bättre ifrån mig i fortsättningen.

På läkarparets toalett var det inte nog med att använda en diskborste för att rengöra handfat, toalettstol och duschavlopp. Det enda accepterade redskapet var förstås en tandborste. Före den här au pair-perioden hade jag hört talas om att tandborsten användes som städredskap i armén. Den var en symbol för förnedring. Men jag kände mig trygg, eftersom armén vid den här tiden ännu inte var öppen för kvinnor. Nu stod och låg jag ändå där och pillade i skarvar och avlopp med den lilla borsten. Så till vida har min självrespekt blivit bättre att jag numera använder diskborste vid toalettstädningen. Aldrig tillbaka till tandborsten, aldrig.

Men visst behövdes tandborsten och hundratalet burkar och flaskor då, under min korta tid som au pair i läkarfamiljen. Fläckar kan ju faktiskt finnas överallt, också under stolsitsar. Där hade jag faktiskt inte kommit på att gno med trasan. Och att få fram rätt yta på lädermöbler är en besvärlig utmaning, eftersom olika polermedel ger så olika resultat. Jag testade flera sorter. En del visade sig innehålla silikon som långsamt torkade ut läderytan och gjorde den skrynklig. Fast det hann jag aldrig se, jag fick sparken innan kataAllt som du städar bort ersätts strofen uppdagades. av syre och dofter av olika slag. ***

Det är den här luften som gör städningen värd att utföras. Luften.

I mitt barndomshem var vädringen och piskningen av mattorna den centrala punkten i städritualerna. Varje fredag bar vi ut mattorna på höghusets gemensamma piskbalkong (finns sådana ännu i moderna höghus?). Mattorna vädrades länge, medan 9

En stor bok om städning

vi dammade av golven och skurade dem på knä. Som avslutning skakade vi sedan mattorna, såg dammet singla iväg och bar in den friska luften i lägenheten.

Med jämna mellanrum bars mattorna ut till piskställningarna på höghusgården. Jag tror att de här järnkonstruktionerna också har försvunnit från vår livsmiljö. Mattorna slängdes upp på den översta balken och med en konstigt framåtlutande kroppsställning gick vi med piskorna till attack mot det mest ingrodda dammet. Fast helst skulle vi inte se något dammoln, trots vår kraftansträngning.

Skam över den, vars mattor gav upphov till yviga dammoln. Poängen med fredagsvädringarna veckorna innan var ju att de skulle vara så effektiva att piskningen på gården egentligen inte behövdes. Ingen ville väl piska fram damm inför andras ögon. Ändå gjorde vi det. ***

Mattpiskare och sopborstar skulle vara gediget hantverk. Länge, och delvis fortfarande, tillverkades standardmodellerna i verkstäder för synskadade. Mattpiskorna var gjorda av rotting och de gav ett schvung över rörelsen som plastpiskorna inte klarade av när det var vinterkyla; de stelnade i sin form, sprack efterhand. Rottingen överlevde i alla väder. Bara rottingbanden som höll ihop konstruktionen gav småningom efter och började fläkas upp. De ersattes då med gummiband som också förmår följa piskrörelsen som snärtar genom luften.

Mattpiskorna var utmärkta redskap, om än alltså något överflödiga. Fast å andra sidan fluffade de till mattytan och skapade utrymme för den eftertraktade friska luften. Ja, piskor var förvisso nödvändiga.

10

Da g I

***

Designen på finska sopborstar har alltid varit konstig. I Kalle Anka var inomhusborstarna försedda med långa, bekväma skaft.

I Finland var standardborstarna endera 60 eller 80 centimeter långa. Skaften böjde sig i en smäcker båge. De var vackra, men tvingade soparen att synnerligen oergonomiskt luta sig framåt, neråt mot golvet, medan hon sopade. Det var omöjligt att låta blicken söka sig bortåt, mot drömmarna.

Som standardiserat par till den obekväma borsten fanns en sopskyffel med bara ett litet handtag. Detta skyffelhandtag var så kort att man – igen – måste vika sig dubbel för att få sopborsten och skräpet att möta skyffeln. Konstigt nog var skyffeln dessutom alltid smalare än borsten, så att en del av dammet och skräpet hamnade vid sidan om. Men jag vet varför: det här minimalt utformade arbetsparet skulle få rum i små skåp; städskrubbar hade ännu inte blivit standard i lägenheterna, inte heller på bondgårdarna. ***

Gud, så vi kvinnor har knäböjt och hukat oss genom tiderna. ***

En viss produktutveckling har ju ägt rum genom åren. Företaget Sinipiika (numera Sinituote) lanserade på 1960-talet städredskap av modernare snitt, sådana som avskaffade knäböjandet. Skaften på sopborstarna blev rakare och längre, skyfflarna fick hyfsat långa skaft. Jag tänker ofta på företagets ursprungliga namn: Sinipiika. Den blå färgen, sini eller sininen, i företagets logga och på deras produkter handlar om finskhet, nationalism. Det andra ledet i det gamla namnet, piga, dög överraskande länge för oss 11

En stor bok om städning

kvinnor, trots att det hade hunnit bli lika föråldrat som korviga yllestrumpor med strumpeband. I företagets historik uppger man att ordet Sinipiika är namnet på ett skogsväsen som städade och förskönade skogen. På svenska kallas detta väsen skogsnymf, men det ordet för tankarna till en helt annan, mera erotisk värld.

Under 80-talet insåg företaget att namnet hade en könsmässig belastning, och man lanserade därför kampanjen Sinipoika.

I en gammal reklamfilm rycker ett gäng finska män, unga och gamla, ut i blåvita landslagsdräkter och sportskor. Redskap med långa skaft trycks i deras händer, precis som i armén. Dansande och fejande drar de sedan fram genom lägenheten till tonerna av en wienervals ända tills dörren öppnas och en vampig kvinna i svart 1920-talsklänning träder in. Valsen byts till stumfilmspiano.

Fasan avtecknar sig i städtruppens ansikten. Kvinnan pekar på ett skräp på mattan och männen inser: deras städning har varit bristfällig, de skäms. Sanningens svarta vamp har en skarp blick och rätt att döma mellan städat och ostädat. ***

Det är svårt att navigera mellan manligt och kvinnligt när det handlar om städning och reklam. ***

För ett par år sedan hittade jag på Ikea – förstås – en bra sopborste, en som påminner om Kalle Anka-borstarna. Skaftet är nästan lika långt som jag. Borsten är precis lika bred som skyffeln, vars skaft når mig till midjan. Perfekt. Rött är städsetet dessutom. Snyggt.

Men det visade ju sig, som väntat, att skyffeln sprack efter en kort tids användning, så numera hamnar skräpet delvis under skyffeln istället för på den.

12

Da g I

Hur det står till med resurserna på de synskadades verkstäder vet jag inte, men jag hoppas att någon ska utveckla deras produktsortiment så att alla, såväl kvinnor som män, kan sopa rakryggat med redskap av trä och rotting som håller oberoende av väder och arbetsmetoder. Skaftet på de klassiska sopborstarna är smäckert och vackert, men fortfarande maximalt 80 centimeter långt. Det är helt klart för kort. ***

Mattpiskning är ett ljud från tiden för svartvita filmer, idag lika ovanligt som lekande barns gälla röster på innergårdarna. Den urbana världen har utarmats på mänskliga ljud, den har blivit privatare och mera motoriserad.

I somras började några barn i vårt stora höghus leka på gården.

Bollar, hopprep, jaga varandra-lekar, klättring upp på förrådstaket, balansakter i föräldrarnas eftermiddagsfrånvaro. Ibland irriterade deras ljud mig. Jag bor på bottenplan och barnens röster ekade mellan väggarna, så som det blir på en innergård med höga hus omkring. Rösterna kastade sig in genom det öppna fönstret och jag fick svårigheter att koncentrera mig på boken som jag läste där jag låg på min säng. Jag skämdes över min snåla irritation – jag hade ju efterlyst mera liv, mera skönhet, stolar och klätterställningar på innergårdarna som alltför ofta har fyllts av asfalt och parkerade bilar. Jag hade fastnat i en estetisering av min urbana vardag: den skulle vara behagligt vacker, och helst också ganska tyst. ***

Det är ett rent helvete med inredningstidningarna, inklusive dem som handlar om trädgårdar. De upphöjer estetiseringen av det privata till norm, och jag får andnöd. Jag inser att tidning13

En stor bok om städning

arna med de vackra bilderna ger njutning och inspiration, precis som Carl Larssons tavlor över hans och Karins hem Sundborn under snart hundra år har väckt lusten att skapa ett vackert hem.

Men allt som utmålas som ideal börjar också alstra skuldkänslor, när den egna skitiga verkligheten inte kan mäta sig med de väldesignade lägenheterna. Tro mig, jag vet, för jag har varit på bägge sidor av kameralinsen och tidningsuppslaget.

För några år sedan fotograferades vårt sommarhem i Hangö för tidskriften Maalaisunelma (svensk utgåva: Lantliv). Det är onekligen litet lustigt att vår lilla stuga, i centrum av Hangö och vid den ena av de två stora genomfartslederna, presenterades i just denna tidskrift. Läget är minst sagt urbant. Men vi har inrett med loppismöbler och gamla handarbeten, så där som en stuga på landet kunde ha sett ut för några decennier sedan. Jag är den första att medge, att också jag tittar bakåt nostalgiskt, försöker se hur det bästa av det gamla kunde återanvändas vidare i ett ultramodernt samhälle. ***

Dagen för fotograferingen kom. Fotografen och reportern var behagliga och berömde vårt lilla hus och sedan fotograferades det, utomhus och i alla rum. Så skapades en idyll för läsarna av Maalaisunelma. Min man, som brukar skriva böcker om somrarna, visade sitt skrivbord med nyslipad och oljad bordsskiva. Hela familjen, inklusive ett lånebarn, samlades på den lilla verandan för att dricka eftermiddagskaffe. Ljuset var milt, kaffet var gott; all njutning syns och känns.

Bilderna blev jättefina, texten likaså. Men före fotograferingen hade jag städat som en tok och köpt blommor och kryddörter i patinerade metallkrukor. I ett inredningsreportage måste det alltid 14

Da g I

finnas fräscha växter och jag fick 50 euro av tidningsredaktionen att spendera på blomsteruppsättningar. ***

Jag kunde nästan ha blivit avundsjuk på människorna i den lilla stugan om jag själv inte hade bott där. ***

Två år senare började stugan lukta illa. Eftersom min man inte gärna hör dåliga nyheter, så höll jag tyst om den alltmer påträngande lukten som jag kopplade till mögel. Centrum för lukthärden lokaliserade min näsa till köksgolvet. Efter några dagar, när min kloke svärfar var på besök, tog jag upp lukten som jag tyckte mig känna. Javisst, svärfar kände lukten, maken min likaså. Men han hade inte velat oroa mig. Ibland är maken och jag litet för hänsynsfulla gentemot varandra. Å andra sidan sparar man energi för sämre tider om man inte gör så stort nummer av små orosmoln som unken lukt i köket.

Och sämre tider kommer alltid, så också den här gången. Mögellukten var ett faktum samtidigt som mängder av gäster var på väg. Dem vågade vi inte släppa in i huset, eftersom mögel är hälsovådligt. Men i egenskap av värd och värdinna fixade vi stoiskt maten för alla som kom. Fönster och dörrar stod öppna och långkok kom inte på fråga. Lyckligtvis är sommarmat lätt att tillaga och trädgårdsfester slår sällan fel. En fest blev sällsynt lyckad, den då stolarna började ta slut och Mikes plaststol, som vi hade grävt fram ur det kalla vinterförrådet, exploderade i flisor under hans tyngd. En syn för gudar – och Mike var den som skrattade hjärtligast av alla. Jag ler varje gång jag minns den festen.

Men sedan kom den bistra verkligheten klampande emot oss.

15

En stor bok om städning

Byggfirmans killar kröp in under huset, hämtade ut bitar av bjälkar och balkar som en gång hade varit friskt trä. Nu var de torra som fnöske och föll i smulor när man pillade på dem med fingrarna.

Vi hade bokstavligen gått och stått på luft i vårt kök. Golvet och vi kunde när som helst ha rasat ner i källarmörkret. Dessutom hade en tidigare ägares son av någon anledning sågat en halv meter stora hål i golvplankorna och sedan bara täckt över dem med laminatplattor innan hans föräldrar flyttade in. Vilken elak son.

Något mögel fanns det inte under köket, alla konstruktioner var helt enkelt bara genomruttna. Ett par veckor senare ringde byggkillen och berättade att ruttenheten också fanns i delar av ytterväggen och under hela vardagsrumsgolvet. ***

Vår idyll inte bara luktade, den var rutten. Men bilderna av den var fina. Vi speglades i fotografens ivriga blick och vi var mycket lyckliga. Skenet bedrog inte på alla punkter. ***

Ett annat hus i Hangö presenterades följande sommar i en annan inredningstidning. Reportaget presenterade en familj från Helsingfors som hade bytt livsstil och lägenhet. Inredningen smakfullt rustik och maritim, precis som den ska vara i en legendarisk hamnstad. Kruxet med det hela, det som plågade mig medan jag läste reportaget och betraktade de fina interiörerna, var att jag visste att den här lägenheten just då var till salu. Föräldrarna hade skiljt sig, kvar fanns bara de vackra fyrfärgsbilderna och en redan föråldrad familjehistoria.

Tro inte på inredningstidningarna. Endera har det städats helvetiskt mycket före fotograferingen, eller strax efter den.

16

Da g I

***

Mattidningarna är förstås också medlemmar i idyllfamiljen. Jag är snobbigt ointresserad av dem. Skönhet och god mat, ja tack, och gärna i vardagen, för jag är ett barn av både handarbets- och husmorstraditionerna. Därtill finns det en rejäl dos modern finsk design i mina ådror och jag spinner av lycka när skönhet och användarvänlighet finns precis här, där jag bor och andas idag.

Bland de tidningar som levererar matrecept och kulinarisk inspiration finns det en speciell grupp som vägrar att ge sina läsare överestetiserade fotografier av matportionerna. Hemmets Veckotidning, Allers, Året Runt och Allas har funnits i decennier och de har byggt upp och befäst mycket av 1900-talets rejäla och käcka handfasthet. De lär utgöra den enda nischen av populärkulturen som inte har parodierats. Schlagers, psalmer och konstverk har gett upphov till mer eller mindre kärleksfulla nyversioner. Men veckotidningarna klarar ingen av att göra till något annat än de är.

Eller så är deras töntfaktor så hög att ingen vågar göra det.

Men det handlar alltså om mat i tidningar. I de svenska veckotidningarna är maten aldrig stajlad, placerad på designporslin eller ett stilriktigt bord med dukning och en fondvägg i cappuccinonyans. Det räcker med närbilder av själva matportionen. Den ser inte alltid aptitlig ut, verkligen inte, men egentligen spelar just det ingen större roll, för läsaren ska ju snabbt styra sin blick mot receptet och avgöra om det duger till något eller inte. Inget tjafs.

Jag uppskattar den här sakligheten. Jag vill inte bli duperad. Jag är överkänslig mot alltför vackra miljöer och bilder. Jag hoppas att andra också är det. Litet smuts här och där är tecken på liv och hälsa. *** 17

En stor bok om städning

De flesta känner till att alltför hygieniska miljöer i västvärlden förmodligen bidrar till de orimligt utbredda allergierna hos barn.

I det forna DDR och i ryska Karelen har det funnits långt mindre allergier än på den västra sidan av gränserna. Orsaken är sannolikt skillnaderna i smutshantering och mängden husdjur i familjen.

Väst har varit värre på att städa än öst.

Mina barn har alltid varit anmärkningsvärt friska. Sonen hade varit borta exakt en dag från dagis då han som sjuåring började i skolan. Det är jag stolt över. Min satsning på icke-städning i kombination med farföräldrarnas katter och hundar gav ett strålande utslag på hälsoskalan. Men tänk vilken kompetens som har gått förlorad. Långa år av inskolning och en nyttig au pair-erfarenhet ligger bakom mig, men jag har ändå blivit ett förstrött rådd-djur som helst bara samlar vackra knappar.

Innan jag fick sparken från au pair-familjen sade läkaren en dag att städning är en vetenskap. Hon hade på sätt och vis helt rätt, det insåg jag först senare. Men utövande vetenskapsmän ska helst vara passionerat intresserade av sitt område. Det var jag inte och mitt intresse har under årens lopp blivit alltmer av det avspända och iakttagande slaget. Det vet min familj. Men de har inte gett mig sparken. ***

Det finns dagar då jag stirrar på mina fingrar som rör vid fogar och golv. Genom materian borrar de sig djupt ner i mylla och historia. Mina fingrar och min blick spränger fysikens lagar; jag är bara här och nu. Inget stör mig när jag städar.

18