Hangö, den 1 augusti 1979
En ensam fiskmås svävade högt över sjöbodarna. Luften bar henne lätt, ljum under det vita bröstet, ett svagt sus mot de svarta vingpennorna. Vid kajen och lyftkranarna glittrade havet i den tidiga morgonsolens låga strålar. En bit därifrån avtecknades fiskebodarna som svarta rektanglar vars bryggor sträckte sig ut i vikens alggröna vatten. Hon öppnade sin näbb och skriade sorgset. Ljudet vibrerade ut ur den smala strupen och spred sig genom tystnaden. Skriken ekade mot de snedvuxna tallarna på bergsklacken bakom bodarna och sänkte sig över vägrenens kamomill och torra ranunkelstånd. I en säng på Sunnanvägen tvinnade en man in sig i sina svettvåta lakan och önskade att han kunde stänga fönstret. Hungern slet i måsens mage. Hon lyfte blicken mot horisonten. Ingen flagnad trålare mullrade hemåt mellan kobbar och skär med lastrum stinna av strömming. Ingen hukad man i en liten roddbåt var ute för att vittja sina nät och fylla sin durk med flundror och abborrar. Skriken tilltog i styrka och den svettige mannen svor i sin säng. Nu svarade någon. Vingspetsarna ingspetsarna reagerade innan måsen själv insett vad hon hört. I öster reste sig det röda vattentornet högt över staden, men måsen vände sig i motsatt riktning, mot ljudet av andra måsar. Någonstans i närheten fanns det föda. Men var?
5