Flickan på udden by Schildts & Söderströms

Hangö, den 1 augusti 1979

En ensam fiskmås svävade högt över sjöbodarna. Luften bar henne lätt, ljum under det vita bröstet, ett svagt sus mot de svarta vingpennorna. Vid kajen och lyftkranarna glittrade havet i den tidiga morgonsolens låga strålar. En bit därifrån avtecknades fiskebodarna som svarta rektanglar vars bryggor sträckte sig ut i vikens alggröna vatten. Hon öppnade sin näbb och skriade sorgset. Ljudet vibrerade ut ur den smala strupen och spred sig genom tystnaden. Skriken ekade mot de snedvuxna tallarna på bergsklacken bakom bodarna och sänkte sig över vägrenens kamomill och torra ranunkelstånd. I en säng på Sunnanvägen tvinnade en man in sig i sina svettvåta lakan och önskade att han kunde stänga fönstret. Hungern slet i måsens mage. Hon lyfte blicken mot horisonten. Ingen flagnad trålare mullrade hemåt mellan kobbar och skär med lastrum stinna av strömming. Ingen hukad man i en liten roddbåt var ute för att vittja sina nät och fylla sin durk med flundror och abborrar. Skriken tilltog i styrka och den svettige mannen svor i sin säng. Nu svarade någon. Vingspetsarna ingspetsarna reagerade innan måsen själv insett vad hon hört. I öster reste sig det röda vattentornet högt över staden, men måsen vände sig i motsatt riktning, mot ljudet av andra måsar. Någonstans i närheten fanns det föda. Men var?

Snabbt svepte hon västerut över hus, tallar och torra gräsmattor. På en gård hängde blommiga lakan på tork, kvarlämnade i hopp om att det inte skulle regna den här natten heller. Stolar stod uppradade kring ett slitet träbord, och en orange plastgunga dinglade snett från ett ensamt rep under en lönn. Måsen tvekade en stund ovanför den blekgula strandremsan, men ingenting ätbart syntes till. Däremot hördes ljudet av andra måsar igen, närmare nu. Hon ökade farten, böjde ner huvudet och förvandlade sin lätta kropp till en vit pil som sköt fram under den blå himlen. Förbi det rödgula sjömärket som spretade upp ur urberget, över de släta granitklipporna, ut över den långsträckta Tullstranden med dess grästäckta sanddyner. Fiskmåsen cirklade runt över det plattlugna vattnet med blicken fäst vid strandkanten. Där, alldeles i vattenbrynet, såg hon de andra måsarna. Några ilskna skrin hördes från marken där de hade skockats runt någonting stort. Några slet och pickade med näbbarna, andra hade placerat sig försiktigt runtom för att iaktta och avvakta. Hon svävade några varv med de svarta ögonen fästa på byltet på marken. Det var inte en fisk, lukten som steg uppåt var fel. Det var inte heller ett korvbröd eller en glasstrut eller en flottig påse med chips. Men luktade det inte fiskrens iallafall? Måsen sjönk försiktigt nedåt, justerade vingarna, och flaxade sig till en lite klumpig landning. En annan mås skrek argt i hennes riktning, mån om att vakta det som dolde sig bakom de modigare fåglarna. Måsen var inte modig, men hungern var stark. Hon trippade försiktigt fram och fick syn på ett människolår, till hälften dolt av det svagt kluckande vattnet. En stor silltrut med blodig näbb anföll ilsket, och måsen drog sig tillbaka igen. Benet rörde sig inte. Högre upp på kroppen stack någonting blodigt och sandigt ut, halvt täckt av blått tyg. En ensam kråka 6

vaktade den biten, och hans svarta näbb pickade och petade i någonting segt. Den här människan ropade inte ilsket. Viftade inte med armarna. Hade knappt några armar. Var ingen människa alls längre. Måsen tog ett flaxande skutt framåt, utan att bry sig om de andra måsarnas hot när de skrek och högg i luften. Hon var snabb, och lyckades. Där människans huvud en gång hade funnits fanns nu mat. Hon slet till, drog, och kände hur någonting brast. Kände en tyngd i sin näbb. Måsen lutade sitt huvud bakåt, öppnade gapet och svalde tacksamt.

Kingston, den 1 mars 1956

Käraste vän, Nu är vi på Jamaica och solen den skiner som om den hade betalt. Det är svårt att förklara hur erbarmligt hett det känns i hela kroppen, från tårna upp till en svettblöt skalp. Här har man gått i alla sina år och haft för sig att man vet vad sommarvärme är, men i tropikerna är det nog en helt annan sak. Man kommer inte undan, inte ens i skuggan. Det är som att sitta på bastulaven och kasta bad medan solen steker på ovanifrån, och alla träd och buskar darrar av hetta. Hundarna ligger och flämtar under husen, och till och med åsnorna ser svimfärdiga ut – det är alldeles nytt för mig det. Man hinner knappt dra en ny skjorta över huvudet innan den är våt av svett igen. Nätterna är lika illa. Hettan driver ut oss och vi kollapsar i rad på däcket som svettiga sardiner. När vi hinner kastar vi oss i sjön och ligger där och flyter en stund, och då lättar det lite – men när man kommer upp är man lika het igen, och klibbig av salt dessutom. Jag tänker på dig där hemma och det är svårt att tro att ni har snö fortfarande, och att isen ligger tjock på norra sidan. Du klarar dig bra, det vet jag, men det grämer mig lite att du behöver sköta snöarbetet alldeles ensam. Men tiden går fort, och snart är våren där hos er och jag också. Jag måste säga att jag ser fram emot lite svalare väder. Det var hård sjögång på vägen hit och Olsson blev helt grön som vanligt. Hur länge den karln ska klara sig ombord är det väl ingen som vet. Jag tror att han åt fyra torra skorpor mellan Liverpool och Kingston, men det var allt. Ingenting annat skulle hållas nere, sa han, så han ville inte ens försöka. Mager som en kratta är han i alla fall. 8

Nu när jag skriver det här är det kväll och han ligger i kojen och äter bananer och dricker rom. Man får hoppas att han inte dricker för mycket, för annars kommer väl bananerna upp igen. Grankvist skar sig i tummen och det vill inte läka, men han har ju nio fingrar till så han klarar sig. Du vet hur han är, småsaker bekommer honom inte. Annars mår vi bra allihopa. Kapten säger att vi kan ta ledigt imorgon, sen börjar vi lasta och så styr vi väl kosan hemåt. Det ska bli skönt att komma ut på öppet vatten igen, då fläktar det väl åtminstone lite. Hälsa mor min, och säg åt Papagallo att jag hämtar både rom och cigarrer den här gången. Hoppas frugan hans släpper ut honom bara. Nu ska jag gå och posta det här, så hinner det kanske hem före mig. Din Evert

Hangö, juni 1979

Två stora, vita måsar stod och skränade på tant Märtas slitna plåttak. Jag hade nyligen insett att det var så måsar gjorde. Skrek, alldeles i onödan. Jag stod på grusgången och blängde på dem. Vad hade de att skrika om? ”Hördu Lo”, sa tant Märta när hon kom upp ur källaren med tvättkorgen. ”Om du skulle ta och sätta på dig den där röda kjolen ändå? När vi nu ska till torget och allting. Vill du inte vara fin när vi köper fisk?” Jag tänkte på fiskarnas bleka, insjunkna ögon där de låg i sina smutsvita styroxlådor på blodfläckarna och det där bruna, slemmiga som läckte ur dem. Jag trodde inte att de skulle bry sig ifall jag hade kjol eller byxor på mig. Dessutom var mina sammetsbyxor mjuka och lena. ”Det gör så ont på benen med kjol”, klagade jag. ”När jag sitter på pakethållaren så behöver jag byxor. Annars får jag blåmärken.” Tant Märta suckade. ”Håhåjaja. På min tid hade alla flickor kjol hela tiden, och inte fick vi sitta på pakethållaren heller. Vi fick gå, eller så fick vi stanna hemma och skura golv.” Jag satte mig på den soliga farstutrappan, och petade lite på en myra som verkade ha bråttom. Jag slickade mig noggrant om munnen för att se om det fanns lite päronyoghurt kvar på läpparna. Det fanns det. Tant Märta tyckte om fiskhandlaren. Det var förfärligt hemligt, hade hon sagt, men Fisk-Nisse hade ett brunt och ett grönt

öga och det betydde att han var en snäll karl. Bara riktigt snälla människor hade olika färger på ögonen. Jag trodde inte på det där. Om Fisk-Nisse var snäll så dolde han det väldigt noga. Tant Märta hängde upp alla våta kläder på klädlinan. En klädnypa av plast på vänster sida av den vita blusen. En klädnypa av trä på höger sida. Plast till vänster, trä till höger. Igen och igen. Vattnet droppade ur mina randiga tröjor, och tant Märtas bruna strumpbyxor såg ut som trötta, tjocka ormar. När tant Märta var klar gick hon in och såg sig i spegeln i tamburen. Hon såg alltid lite förvånad ut, som om ansiktet som mötte henne var ett helt annat än det hon förväntat sig. Hon skuffade en brungrå lock bakom sitt ena öra och knöt den gröna duken runt huvudet. ”Det fläktar på cykeln”, förklarade hon. ”Mitt hår blir så hemskt råddigt.” Jag nickade lite där jag satt på trappan, mest för att hon verkade vilja ha ett svar. Hon hade den gröna duken varje gång vi gick ut, utom på helgerna när hon bytte till en blommig. Jag visste redan precis allting om tant Märtas råddiga hår. Jag visste att det riktiga problemet var den lilla skalliga knölen som fanns längst bak, och att det var den hon försökte gömma så gott det gick. Vi skumpade nerför backen på tant Märtas stora cykel. ”Lyft på fötterna”, ropade hon som vanligt. ”Akta fötterna! Far dom in i hjulet så bryter du benen av dig, flicka!” Jag höll hårt i tant Märtas kofta och stack ut fötterna så långt jag kunde. Snart började mina ben darra och sjunka, men det märkte alltid tant Märta, och så ropade hon igen. Mest av allt i världen önskade jag att min mamma skulle komma och hämta mig. Men näst mest önskade jag mig en egen cykel. När vi kom fram kändes mina ben sneda och vingliga. Jag gick runt en liten stund på de knaggliga kullerstenarna, sen frågade jag tant Märta om jag fick bära korgen. Det fick jag alltid. 11

Först köpte vi blommor. Det var viktigt att ha blommor i en vas på köksbordet, sa tant Märta. De fick inte vara för stora eller fina, och vasen måste vara liten, men utan blommor kunde man glömma att det var sommar och det gick inte för sig. ”Vad får det lov att vara idag då?” Blomster-Allan stod bakom sitt flagnande bord och kliade sig i huvudet med en svartkantad nagel. ”Lite glada färger till helgen, kanske? Dom här rosorna plockade gumman i morse, gott doftar dom också.” Vi köpte aldrig rosor. Rosor var för fint folk, sa tant Märta. Fint folk och gravar. Tant Märta skakade därför på huvudet. ”Nej, nej. Kanske dom där skära nejlikorna? Just dom, jo. Tack ska du ha, Allan.” Blomster-Allan slog in nejlikorna i papper och bugade sig djupt och fånigt. Sedan mörknade tant Märtas ansikte, och det betydde att det var dags att köpa potäter. Jag märkte att tant Märta höll ett vakande öga på fiskvagnen, men vi brukade lämna fisken till sist så att den inte skulle börja lukta i korgen. Först måste vi få potatisköpet undanstökat. Fru Grönlund var sur som vanligt. Till och med hennes ansikte såg ut som en potatis som någon målat två svarta ögonbryn och en stor mun på. Jag föreställde mig att Grönlunds hus antagligen var fullt av potäter. En vedlår som svämmade över. Stora, knöliga säckar på ett gammalt köksbord. En kaffepanna med vita skott som slingrade sig ur pipen. Det var nog inte så konstigt att hon var arg. ”Att det inte kan finnas nån annan människa att köpa päron av”, suckade tant Märta medan vi motvilligt lät våra fötter styra oss dit. ”Att vi ska vara tvungna att ge pengar åt … den där.” Tant Märta nickade. Fru Grönlund nickade. ”En kappe, tack”, sa tant Märta. Fru Grönlund nickade igen och lyfte upp en av de fyrkantiga träkapparna som stod fyllda. Hon öppnade en papperspåse, 12

hällde in potatisen, och vek noggrant ihop påsen. ”Sjuttifem penni, varsågod.” Tant Märta betalade utan att säga ett ord och lade ner påsen i min korg. Sen tog hon mig i den andra handen och drog iväg med mig. ”Vi behöver dill och persilja och lök också. Men dom köper vi någon annanstans.” Första gången jag följde med till torget hade jag frågat tant Märta varför vi köpte potatis av Grönlunds när hon tyckte så väldigt illa om dem. Det fanns två andra potatisstånd på torget, varför gick vi inte till något av dem? Hon hade sett förvånad ut. ”För att Grönlund har dom bästa potäterna, naturligtvis. Finfina nypotäter, och stora, mjöliga vinterpotäter. Inte tänker jag nöja mig med sämre mat bara för att vissa människor inte vet hur man beter sig.” Jag förstod fortfarande inte, men bättre svar än så fick jag inte den gången. När det var dags att handla fisk stannade tant Märta och rättade till duken. Hon strök snabbt båda händerna över den brunrutiga kjolen och inspekterade sina slitna skor. Jag tittade ner på mina egna fötter, instuckna i ett par röda träskor. Svåra att springa i, utmärkta att sparkas med om det behövdes. Fisk-Nisse var upptagen med en annan kund. Det var en fin fru med mjukt hår, en lång, ljus kappa och en glänsande handväska istället för korg och plastbörs som tant Märta. Nisse såg nästan glad ut när han vek in hennes laxmedaljonger i tre lager med papper. ”Dom här ska frun steka i smör sen”, sa han och nickade. ”Riktigt smör ska det vara. Och redigt med salt och dill på.” Den fina fruns leende var lika mjukt som hennes hår. ”Tack så väldigt mycket. Färsk lax är det godaste Henrik vet.” Jag såg mig omkring. Var Henrik hennes barn, eller bara hennes man? Ingen syntes till, men jag märkte att jag hoppades att hon inte hade några barn. Ingen liten flicka som kunde sitta i hennes famn och försiktigt linda in sina fingrar i det ljusbruna håret. Ingen pojke som kunde gosa in sig mot hennes hals och 13

känna doften av hennes parfym när hon gav honom en godnattpuss på kvällen. Nej, Henrik var nog bara en sur gammal farbror som satt hemma och väntade otåligt på sin lax. Det kunde jag stå ut med. Nu gick frun iväg, och jag hörde hur tant Märta drog efter andan. ”God morgon, Nisse. Vad har du för gott idag då?” Fisk-Nisse vände sina gröna och bruna ögon mot oss och det glada i hans ansikte sjönk ner mot styroxlådorna. Han nickade kort. ”Vassbuk, lax, strömming, flundra, och så tre abborrar kvar.” ”Jaha, jaha.” Jag såg tant Märtas ögon fladdra i riktning mot fyra laxmedaljonger som glänste i sin egen lilla låda. Lax var som rosor: inte för oss. Skulle det bli ändring på det idag? Men nej. ”Ja, lilla vän”, sa tant Märta med den klibbiga rösten som hon bara använde när Fisk-Nisse lyssnade. ”Vad tycker du? Skulle det bli gott med pälsabborrar till mat idag?” Jag rynkade på näsan. Lukten av kokt fisk fastnade i mitt hår och mina kläder och satt fast där i flera dagar tills jag kände mig som en tallrik med fisksoppa. ”Strömmingsflundror”, föreslog jag istället. ”Med mos, och smöröga.” ”Som du vill”, skrattade tant Märta tillgjort. ”Då ska jag be att få åtta strömmingar, Nisse. Stora och fina.” ”Alla mina strömmingar är stora och fina”, sa Fisk-Nisse surt. Han vek in dem i papper och räckte paketet till tant Märta utan att säga ett ord om smör eller dill. ”Två och femti.” Vi gick tillbaka till cykeln i tystnad. Tant Märtas gröna duk hade halkat på sned. Precis när vi hade ätit knackade det på vår dörr. Tant Märta ryckte till, men det var bara Tina. ”Får Lo komma ut och leka?” Oset av stekt strömming låg som en dimma över trasmattan i tamburen. Tant Märta torkade händerna på sitt blåa förkläde, och vände sig mot mig som fortfarande satt vid köksbordet. 14

”Visst får hon det. Drick upp mjölken först, Lo.” Jag drog med handen över munnen och fångade upp några flottiga skorpsmulor, sen hällde jag i mig den ljumma mjölken. Tant Märta lutade sig mot diskbänken och höll sig för magen. Hon hade pressat ihop läpparna till ett streck. ”Gå inte så långt att du inte hör mig sen. Du får inte stanna så länge.” Vi sprang nerför trappan med snabba steg och slank in genom hålet i häcken till Tinas gård. Vid rödvinbärsbusken stannade jag tvärt. En pojke med mörkt hår och randig t-skjorta stod mitt på Tinas gräsmatta och höll i en fotboll. Tina såg stolt ut. ”Det här är min kusin Peter.” Peter satte ner bollen på marken och sparkade till den så att den flög över tvättstrecket och ner mot jordgubbslandet. ”Vad heter du?” ”Lo”, sa jag. ”Fast mitt riktiga namn är Louise Nicole Sharon Mårtensson.” Peter grimaserade. ”Skär-ån? Det är inte ett riktigt namn.” ”Det är det visst”, sa jag och ångrade att jag inte hade satt träskorna på. ”I England. Min pappa är från England. Faktiskt.” Han tittade på sin kusin och nickade med huvudet i min riktning. ”Är hon från England? Förstår hon ens vad vi säger?” Tina fnissade. ”Nå nej! Hon förstår nog.” ”Jag är inte från England”, sa jag och glodde argt på Peter. Han var tydligen alldeles hopplös. ”Min pappa är det. Fast jag har aldrig träffat honom. Ännu.” Vi gick ner mot jordgubbslandet för att hitta bollen, och började kasta den emellan oss. Tinas svartvita katt slank fram ur syrenbersån, men vände snabbt och sprang iväg med långa skutt när den såg oss komma. ”Jag tror inte på att du aldrig har träffat din pappa”, sa Peter och kastade bollen hårt mot mig. ”Alla har träffat sin pappa. Det står i lagen.” 15

Jag fumlade och tappade bollen och kände hur mina kinder blev varma. ”Det är sant”, sa jag, ”och om du säger det där igen så går jag hem!” Jag vände mig mot Tina. Varför hjälpte hon mig inte? Och när skulle hennes dumma kusin åka hem egentligen? ”Spring hem till mamma du bara”, sa Peter. ”Så där går det när man ljuger!” Jag böjde mig ner och rev av en handfull med gräs och kastade det i hans ansikte. ”Hon är inte min mamma! Min mamma är borta!” Peter gnuggade sig ögonen. ”Säkert. Nå, vem bor du hos då?” ”Tant Märta! Hon kom och tog mig en dag och nu får jag inte åka hem!” ”Vadå, TOG dig?” Jag svalde. Jag tyckte inte om att tänka på det här, och dessutom hade mitt minne blivit lite suddigt. ”Det var på våren”, sa jag surt. ”Jag var i butiken med min mamma. Sen sa hon att jag skulle vänta medan hon pratade med köttmästaren och det tog jättelänge. Sen kom tant Märta och sa att mamma ville att jag skulle gå hem med henne och vänta.” ”Min mamma säger att tant Märta är din faster”, påpekade Tina. ”Hon säger att din mamma antagligen är i London och har sig.” ”Hon har sig inte alls”, skrek jag, i ett försök att vända de hotande tårarna till ilska. ”Hon är städerska och snällast i världen och snart kommer hon och hämtar mig!” ”Hon ville nog inte ha dig mera”, sa Peter lugnt. ”Hon ville bara ge bort dig för att du har så fult hår. Det är förbjudet att tycka om folk som har rött hår. Det står i lagen.” ”Du och dina dumma lagar!” Jag spottade i hans riktning och sprang iväg, och lyckades tränga mig tillbaka in genom hålet i häcken innan tårarna kunde ta sig ut. Tant Märta stod i köket och diskade och sjöng. ”Flickan har blommor i håret, månen strör silver i snåren. Aldrig förglömmer jag 16

stunderna där uppå Svinnsta skär …” När hon hörde mig klampa in vände hon sig om. ”Gråter du, kära barn? Vad i all världen har hänt nu då?” Hon drog av sig gummihandskarna och tog ut en halvtom flaska Jaffa ur kylskåpet. ”Berätta.” Hon ställde ett glas framför mig och jag drack tacksamt av den gula, kalla drycken. ”Tinas kusin är där”, förklarade jag. ”Han är jätteelak och hemsk. Han sa att jag har fult hår. Och att …” Tant Märta höjde på ögonbrynen. ”Och vadå?” Jag tvekade. Sen tittade jag upp ur mitt Jaffaglas. ”Och att det var därför min mamma inte ville ha mig.” Tant Märtas ansikte stelnade till och hon vände sig bort och tittade ut genom köksfönstret. ”Aj, det där nu igen?” Hon petade på en av Sankt Pauliorna på fönsterbrädan, drog av en död blomma och knöt näven runt den. ”Jag trodde att vi var överens om att det var bäst att inte prata om det? Din mamma kommer när hon kommer, det hjälper inte att tjata.” ”Han frågade!” Jag drack upp den sista klunken och kände mig lite styrkt av sockret. ”Det är väl inte mitt fel om folk frågar. Man får faktiskt inte ljuga.” Tant Märta tog glaset ifrån mig och släppte ner det i diskhon med ett plopp. ”Nåja. Sånt där prat kan du strunta i. Och ditt hår är ju riktigt fint.” ”Fast det är nog hemskt rött.” Jag drog prövande i det och blängde på testen mellan mina fingrar. ”Kom ihåg vad Jesus säger i den där sången”, påminde tant Märta och drog på sig gummihandskarna igen. ”Jesus älskar alla barnen. Röd och gul och vit och svart gör det samma har han sagt. Jesus tycker att du har hemskt fint hår.” Jag funderade en stund. ”Finns det inga gröna barn? Eller blåa?”

”Inte vad jag vet”, sa tant Märta och skramlade med tallrikarna. ”Men säkert finns det nånstans, i djupaste Afrika kanske. Där har dom väl allt möjligt underligt.” ”Dit ska jag åka när jag blir stor. Med min mamma.” ”Jaha.” Tant Märta lät inte övertygad. ”Gör det du. Akta dig för lejon och tigrar, bara. Ska du inte gå ut och leka med Tina nu i alla fall?” ”Aldrig i livet”, sa jag. ”Inte medan han den där hemska är där. Jag tänker leka med snäckorna istället, dom är mycket snällare.” ”Var försiktig”, sa tant Märta automatiskt medan hon hällde sköljvatten i diskhon. ”De är så gamla och ömtåliga, de där snäckorna. Har jag sagt att dom kom hela vägen från Karibien?” ”Hundra gånger”, sa jag och himlade med ögonen. ”Du har berättat minst hundra gånger. Kanske till och med tusen.” ”Jaja. Nå, bara dom inte går sönder, så.” Jag drog ut den slitna blå papplådan som stod under skänken i tamburen, och öppnade locket. Där låg de, allihop. Cindy, Jane, Peggy, och alla deras vänner. Jag började rada upp dem på golvet. Det var dags att gå på utflykt.