Anna-Lena Laurén – Frihetens pris är okänt by Schildts & Söderströms

Frihetens pris 채r ok채nt

A N NA - L E NA L AU R É N

Frihetens pris är okänt Om demokratiska revolutioner i Georgien, Ukraina och Kirgizistan

schildts & söderströms atl antis

Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. Schildts & Söderströms Atlantis, Stockholm © Foto och text: Anna-Lena Laurén 2013 © Schildts & Söderströms, 2013 © Bokförlaget Atlantis ab, 2013 Omslag: Annika Lyth Inlaga: Beatrice Bohman Kartor: Hannu Linkola Typografi: Caslon Papper: Munken Pure Tryckt och bunden hos Bulls Graphics, Halmstad 2013 isbn (schildts & söderströms) 978-951-52-3227-4 isbn (atlantis) 978-91-7353-649-3 www.sets.fi www.atlantisbok.se

Till:

Elin Jรถnsson, David Emtestam, Arild Jรถnsson, Iskander Jรถnsson Emtestam, Altynai Duisjenalieva, Roza Kylytjbajeva, Maarit Roiha. Tack fรถr er solidaritet.

Innehåll förord • 9 i. Demokrati, drömmar och realiteter • 17 ii. Georgien och demokratins väsen • 27 iii. Ukraina – de undflyende identiteternas land • 89 iv. Kirgizistan – det centralasiatiska undantaget • 155 tack • 215

Förord åren 2011 var jag föräldraledig och följde med arabvåren från tv-soffan. Det var en overklig upplevelse. En efter en föll de arabiska regimerna och deras ledare, med en lätthet som fick mig att undra hur det var möjligt att de hade kunnat sitta så löst utan att vi hade förstått det. Lösare än brickorna i ett dominospel. De bara försvann, i Tunis, Kairo och Tripoli. Ben Ali, Mubarak, Gadaffi. Alla de ledare som hade plågat sitt folk i decennier och samtidigt upprätthållit goda relationer till väst. I västvärlden hade de blivit kritiserade, men egentligen aldrig på allvar ifrågasatta. Trots deras auktoritära metoder, trots deras motbjudande personligheter hade vi accepterat tanken att deras makt var orubblig. Dessutom verkade det inte som om oppositionen mot dem var särskilt stark. Kanske folket sist och slutligen ville ha dem kvar. De garanterade trygghet och stabilitet. Men de satt löst. Vi hade bara inte uppfattat det. Mindre än ett år senare stod jag i snålblåsten och snögloppet på Bolotnaja plosjtjad i centrala Moskva och följde med hur fyrtiotusen ryska medborgare demonstrerade mot Putin. Det var en situation som jag aldrig på allvar hade trott att jag skulle hamna i.

I åratal hade jag bevakat den ryska oppositionens ynkliga små demonstrationer där antalet journalister och inrikesministeriets specialsoldater i allmänhet översteg antalet demonstranter. Och så plötsligt detta – en massiv manifestation av tiotusentals Moskvabor och tillresta medborgare som gick man ur huse för att visa Putin att nu hade de fått nog. Det fick vara ett slut på valfusket och maktens arrogans. Blåsten gick genom märg och ben. Marken under våra fötter förvandlades snabbt till det kärr som har gett Bolotnaja plosjtjad (Kärrtorget) dess namn. Men humöret var på topp. Konjakspluntor gick runt. Folk skrattade och log. För första gången någonsin upplevde jag i Ryssland en känsla av gemenskap. En insikt om att vi tillsammans förmår ändra vårt samhälle. Kontrasten mot den mur av cynism som jag tidigare hade upplevt hos de flesta ryssar var enorm. Än i denna dag känner jag en uppriktig rörelse över att jag fick vara med om det här ögonblicket. Det gick obegripligt snabbt. Vad det beror på att diktatorer så hastigt störtas från sina piedestaler är en av både 1900-talets och 2000-talets intressantaste frågor. När de väl är borta framstår det hela som en självklar process. Men innan den avgörande stenen har satts i rullning är det ingen som kan säga: Nu sker det.

Förord

Det bara sker. Efteråt konstaterar alla: Det här var väntat. Trots att man egentligen är mycket förvånad. Putin har visserligen inte lämnat makten i Ryssland. Han är fortfarande landets president, trots att flera massdemonstrationer hölls över hela Ryssland under 2011 och 2012. Men förändringen är redan ett faktum. Något har hänt mellan öronen på de ryska medborgarna. Putins makt är helt enkelt inte längre allomfattande, han befinner sig på ett sluttande plan. Jag ville förstå den här processen ur flera olika perspektiv. Därför beslöt jag att resa till Kairo. I maj 2012 valde egyptierna ny president efter att Mubarak hade störtats ett år tidigare. Jag anlände mitt i en livlig valkampanj där frivilliga aktivister stod i långa rader längs dammiga motorvägar och höll upp plakat med sina kandidater. Valarbetarna gav sin kandidat allt – tid, sparpengar, tillit. Stämningen var så annorlunda och tron på framtiden så påtaglig i jämförelse med mitt stationeringsland Ryssland att jag själv greps av euforin. – Jag har gett Abul Futuh tretusen dollar av mina sparpengar, meddelade en lycklig ingenjör som stod och delade ut orange flaggor på Abdel Moneim Abul Futuhs valmöte.

Folk var oerhört stolta. Vissheten om att de ett år tidigare hade satt makten på plats på Tahrirtorget gav dem en sprudlande självtillit och glädje. Men många var också bekymrade. Det gällde i synnerhet de liberala, högutbildade Kairoborna, och framför allt de kristna. Problemet med demokratin är att det inte alltid är rätt kandidat som vinner, åtminstone inte för den som tillhör en utsatt minoritet. Att någon av de islamistiska kandidaterna skulle vinna var mycket sannolikt. Det gjorde både liberaler och kristna förstämda och samtidigt besvärade. De hade ju deltagit i revolutionen och kämpat för demokrati. Demokrati innebär att den populäraste kandidaten vinner. Men vad gör man om denna kandidat vill driva ett samhälle som eventuellt drar undan mattan för ens egen existens? På motorvägen utanför Kairo träffade jag en högstadielärare i franska som kampanjade för Muslimska brödraskapets Muhammad Mursi. Han stod i vägdammet tillsammans med hundratals aktivister och höll upp plakat. När jag närmade mig aktivisterna för att göra en intervju blev han snabbt framknuffad, kunnig som han var i ett europeiskt språk. Jag frågade vilka förändringar han hoppas på om Mursi vinner. Sprickfärdig av stolthet över att bli intervjuad av en utländsk journalist svarade han:

Förord

– Sharia ska införas i Egypten och vi ska få frihet och demokrati precis som i USA och Frankrike! Jag undrade hur det skulle fungera i praktiken. Franskläraren hade inget svar, men var övertygad om att det inte skulle bli några problem. De som vill införa sharia och samtidigt bygga en demokrati brukar i allmänhet inte kunna svara på hur det hela går ihop. Det beror på att förväntningarna på livet i en demokrati ofta inte är kompatibla med vad det demokratiska systemet i själva verket är byggt för att leverera. Muhammad Mursi segrade i valet. Därefter har våldsamma demonstrationer och upplopp avlöst varandra i Egypten. De bekymrade hade fog för sin oro. Både den ryska så kallade snörevolutionen och arabvåren är fortfarande unga revolutioner. Än är det för tidigt att dra några slutsatser om deras arv. Men det finns tre länder där motsvarande process inleddes för tio år sedan och om vilka vi redan vet mycket mer: Georgien, Ukraina och Kirgizistan. Dessa länder har övat sig i demokrati i ungefär ett decennium. Nu ville jag ta reda på hur det hade gått.

Jag visste en del om Georgien och Ukraina efter att ha rapporterat därifrån i flera omgångar, bland annat under kriget i Georgien 2008. Däremot visste jag nästan ingenting om Kirgizistan. Den här boken har varit en resa och en lärdomsprocess framför allt för mig själv. Jag har gjort resor till den urgamla staden Tbilisi, till georgiska bergsbyar på tusenfemhundra meters höjd, till den ståtliga galiciska huvudstaden Lviv med sin atmosfär av Mitteleuropa, till den grådaskiga men stolta och självmedvetna gruvstaden Donetsk. Jag har vandrat längs Issyk Kuls karga stränder och i basarerna i Osj. Problematiken är densamma överallt: det gör ont att införa demokrati. Det gör ont i före detta sovjetstater. Det gör ont i arabländerna. När vi i västvärlden frågar oss varför det ska ta så lång tid, varför det ska behövas så många bakslag, varför i herrans namn de inte kan förstå hur demokratin fungerar, då är det vi själva som har missförstått verkligheten. Att införa demokrati är inte en rak, logisk, effektiv process. Det är en lång rad försök och misslyckanden och den som är mitt i processen har sällan någon överblick. Det kommer att ta mycket, mycket lång tid innan det går att fastslå att demokratin definitivt har slagit rot i de tre länder jag har under-

Förord

sökt, och det kommer att ta ännu längre tid i arabvärlden. Detsamma gäller Ryssland. Avslutningsvis riktar jag mig till dem som har gjort den här boken möjlig. Personer i min livssituation brukar kallas ensamma mammor, men min dotter Sissel och jag har aldrig varit ensamma i Moskva. Vi har varit omgivna av en egen liten storfamilj: Elin Jönsson, David Emtestam, Arild Jönsson, Iskander Jönsson Emtestam, Altynai Duisjenalieva, Roza Kylytjbajeva och Maarit Roiha. Ni har tagit till er mitt barn som ert eget. Därför har jag kunnat kombinera författarskap, journalistik och barn. Utan er och mina föräldrar hade situationen varit en helt annan. Det finns inga ord som kan uttrycka min tacksamhet. Er tillägnar jag denna bok.

moskva, 6 mars 2013 Anna-Lena Laurén

Demokrati, drรถmmar och realiteter

I närheten av den kirgiziska sjön Issyk Kul breder foten av Tian Shan-bergen ut sig. Livet mellan berg och sjö är hårt. Många lever i självhushåll och hästar är ett tecken på rikedom.

Demokrati, drömmar och realiteter

et sägs at t femton länder blev fria efter Sovjetunionens fall år 1991. Verkligheten var inte fullt så enkel. De befriades visserligen från sovjetoket, men många övergick mycket snart i en ny form av auktoritarism. Med undantag för de baltiska länderna förekom det ingen entydig demokratiseringsprocess i någon av de före detta sovjetstaterna, snarare tvärtom. Vissa länder återgick till slutna enpartisystem, som Uzbekistan, Turkmenistan och Vitryssland. Andra levde i något slags limbo där statsledningen å ena sidan försökte genomföra reformer, å andra sidan lät samhällsapparaten förbli genomkorrupt. Det ledande skiktet samlade på sig personliga förmögenheter och placerade ut sina egna vänner och släktingar på alla viktiga poster. Den här halvauktoritära modellen är typisk för Ukraina, Moldavien och de kaukasiska länderna. Den helauktoritära modellen är vanligast i Centralasien, med undantag för Kirgizistan. Befolkningen var djupt besviken. Många önskade sig kommunismen tillbaka. Från Chişinău till Bisjkek kunde invånarna konstatera samma sak: Demokrati är bra, men den går inte att äta. Samtidigt som fattigdomen var utbredd vågade de flesta post-sovjetiska ledare inte genomföra de smärtsamma och impopulära reformer som hade varit nödvändiga för att modernisera landet. Man lät

bli att reformera statsförvaltningen, man höjde inte pensionsåldern. Gas- och elpriserna hölls på en konstgjort låg nivå genom subventioner. Befolkningen skulle hållas lugn genom att man i praktiken lät en stor del av det gamla sovjetsystemet förbli intakt. Därmed förblev också de gamla sovjetledarena vid makten, och med dem korruptionen och vanstyret. År 2003 skedde en oväntad förändring. En ung jurist vid namn Micheil Saakasjvili sveptes till makten i Tbilisi i en process som fick namnet rosenrevolutionen. Saakasjvili sjösatte omedelbart ett omfattande demokratiprogram, inklusive impopulära polis- och förvaltningsreformer. Det handlade inte bara om demokratisering, utan också om modernisering, på ett ambitiöst och därför mycket smärtsamt sätt. Märkligt nog blev det ingen ny revolution. Befolkningen stödde Saakasjvili. Ett frö var sått. Följande år kläddes hela Majdantorget i Kiev i de orange färgerna i en revolution som höll hela Europa i gastkramande spänning. Ukraina, den största enskilda före detta sovjetstaten efter Ryssland, vägrade plötsligt godkänna korruptionen och valfusket. Ukrainarna kastade sina gamla homo sovieticus överbord och valde en ny ledare. År 2005 följde Kirgizistan upp med den så kallade tulpanrevolutionen. Presidenten Askar Akajev störtades i något som visserligen snarare kan betecknas som statskupp än en demokratisk revolution. Ändå är Kirgizistan ett land som måste ses i sitt sammanhang. Det är det centralasiatiska undantaget, omgivet av auktoritära regimer som Uzbekistan, Turkmenistan, Kazakstan och Tadzjikistan. Inget annat centralasiatiskt land har samma fungerande mångpartisystem, relativa mediefrihet och öppna debatt som Kirgizistan. Att

Demokrati, drömmar och realiteter

reda ut varför det är så är en av ambitionerna med den här boken. Det är naturligtvis viktigt att poängtera att ingen av dessa tre så kallade färgrevolutioner var entydiga demokratiska processer. Samtliga innehöll element av statskupp. Demokratirörelserna finansierades delvis av amerikanska organisationer som till exempel Sorosfonden. Detta har lett till att många kritiker, i synnerhet ryska sådana, avfärdar dessa så kallade demokratiska revolutioner som Washingtonorganiserade kupper utan stöd i folkets djupa led. Att amerikanska pengar fanns i omlopp för att finansiera infrastrukturen bakom revolutionerna står klart. Ungdomsorganisationerna som förberedde marken med hjälp av gatuteater och olika slags kampanjer levde i stor utsträckning på stipendier från europeiska och amerikanska fonder. Men det var inte pengar som fick en halv miljon ukrainare att ställa sig på Majdan. Ingen av dessa revolutioner hade varit möjlig utan ett brett medborgerligt engagemang. I alla tre länder var missnöjet med den sittande regimen stort och hade byggts upp under åratal av vanstyre. Gensvaret då demonstrationerna började var brett och spontant och den stora majoriteten av dem som demonstrerade i Tbilisi, Kiev och Bisjkek var helt vanliga medborgare som inte ingick i någon organisation. När de erbjöds möjligheten att förändra samhället tog de den. Av den här anledningen har jag valt att kalla dessa revolutioner demokratiska revolutioner, väl medveten om att de inte till alla delar var rent demokratiska. Detta är ändå det minst dåliga samlingsbegreppet på svenska för det som på engelska i dag kallas colour revolutions. Det hela kompliceras ytterligare av att i de länder jag beskriver används ordet » demokratisk « ofta som ett sätt att uttrycka protest

mot den sittande makten. Sålunda kallade sig oppositionen både mot Leonid Kutjma och senare mot Viktor Janukovytj demokrater. Ett ideal som både Viktor Jusjtjenko och Julia Tymosjenko i praktiken visade sig ha ganska dimmiga uppfattningar om. Under åren kring dessa så kallade färgrevolutioner var optimismen i västvärlden gränslös. Att tre före detta sovjetländer så tydligt hade signalerat att de vill bli en del av den demokratiska världen sågs som en stor seger. Det handlade om ett trendbrott, som EU ville belöna dessa länder för. Ukraina stod plötsligt betydligt närmare ett EU-medlemskap än någon hade trott vara möjligt, medan Saakasjvili deklarerade att Georgien redan var så gott som Natomedlem. De nya ledarna blev oerhört populära i Washington och Bryssel, framför allt Micheil Saakasjvili, Viktor Jusjtjenko och Julia Tymosjenko. Alla tre var karismatiska, talade övertygande om demokrati och mänskliga rättigheter och framstod på det hela taget som moderna ledare. När varningslamporna började blinka var det till en början få som ville se dem. Saakasjvilis tilltagande auktoritära tag viftades bort, man måste förstå honom, det gällde landets säkerhet. EU och USA tittade generat åt ett annat håll medan Jusjtjenko och Tymosjenko slogs som två skolbarn. Kirgizistans utförsbacke under den korrupta och auktoritära Kurmanbek Bakijev gick mer eller mindre västvärlden förbi, vilket inte så mycket berodde på okunskap som på ointresse. Sedan kom bakslagen. År 2008 utbröt krig mellan Georgien och Ryssland. Georgien förlorade tjugo procent av sitt territorium för överskådlig framtid. Planerna på att gå med i Nato lades på is. År 2010 störtades Bakijev. Några månader senare drabbade kirgizier och uzbeker samman i den sydkirgiziska staden Osj. I det korta,

Demokrati, drömmar och realiteter

blodiga inbördeskriget skulle nästan femhundra människor dö. År 2011 fängslades Ukrainas kändaste oppositionsledare Julia Tymosjenko, trots EU:s och USA:s protester. Var alltså dessa färgrevolutioner i själva verket ett stort misslyckande? Att svara ja vore alldeles för enkelt. Bakslagen är uppenbara. Säkerhetspolisen avlyssnar journalister i Georgien, oppositionsledare kastas i fängelse i Ukraina, Kirgizistan lider av utbredd korruption, en dysfunktionell centralstat och etniska sammandrabbningar. Tio år efter att rosenrevolutionen inledde processen kan ingen med bästa vilja i världen kalla dessa tre länder demokratiska. Inte ens Georgien, som visserligen kommer närmast men definitivt inte är där än. Däremot kan man dra den försiktiga slutsatsen att även om revolutionerna inte åstadkom demokrati, så åstadkom de åtminstone en insikt. Insikten om att vi inte behöver ha det på det här sättet. Georgien, Ukraina och Kirgizistan är tre sinsemellan mycket olika länder, både vad kulturarv, historia och religion beträffar. Jag är medveten om kritiken som denna omständighet kommer att föra med sig: Hur kan man jämföra tre så olika länder? Är det meningsfullt? Ett kaukasiskt land med en urgammal kristen kultur, ett slaviskt jätterike med tudelad befolkning, ett centralasiatiskt, muslimskt samhälle där majoriteten ännu för hundra år sedan var kringströvande nomader? Ja. Det är meningsfullt om vi vill få en uppfattning om var de post-sovjetiska länderna befinner sig i dag. Georgien, Ukraina och Kirgizistan har en gemensam faktor som alltjämt är ytterst relevant, nämligen att alla varit en del av samma kommunistiska imperium. Tjugo år efter Sovjetunionens sammanbrott lever en stor del av det

forna Sovjet fortfarande i ett slags efterskalv, med alla de samhälleliga och ekonomiska omständigheter det för med sig. Det handlar också om att försöka förstå hur demokrati och demokratiutveckling fungerar. De är inte lineära. Demokrati går inte att importera och globaliseringen är definitivt ingen garanti för att demokratin ska göra sitt segertåg över världen. För miljoner människor innebär globaliseringen framför allt en ökad otrygghet, en känsla av vanmakt och en identitetsförvirring som leder till en motreaktion. Religion och konservativa värderingar tar över. Den här tendensen är tydlig framför allt i Centralasien, Ryssland och arabvärlden. När georgierna, ukrainarna och kirgizerna deklarerade att de ville ha demokrati, frihet och ett västerländskt samhälle insåg de troligen inte vidden av frihetens pris. Det beror delvis på den spridda missuppfattningen i före detta sovjetländer att västerlänningar lever i gränslöst generösa välfärdsstater. Att välfärden upprätthålls med ett högt skatteuttag och att den alltid förutsätter ett individuellt ansvar är mindre känt. I västerländska samhällen har man inte rätt till så gott som gratis elektricitet och gas. Ekonomin fungerar enligt lönsamhetsprincipen och alla måste betala för sig, inklusive de fattigaste. Den statliga och kommunala sektorn är slimmad. Det finns färre offentliga jobb än i de flesta före detta sovjetsamhällen. Samtidigt är skatterna höga eftersom det är det enda sättet att finansiera välfärdstjänsterna. Om en politisk motståndare dyker upp är det förbjudet att utnyttja sin ställning som president eller statsminister för att göra livet surt för denne. Förlorar man ett val är man tvungen att acceptera det. Ibland kan man rentav tvingas samarbeta med sina värsta politiska motståndare i samma regering. Demokrati betyder inte att just mina ambitioner ska verkställas.

Demokrati, drömmar och realiteter

Demokrati betyder samarbete, kompromisser, frånvaro av onödiga passioner och sentimentalitet. Det här är inte ett tillvägagångssätt som smidigt går att införa i länder med ett helt annat politiskt arv. I före detta sovjetländer ses kompromisslöshet framför allt som ett tecken på styrka, medan demokrati ofta uppfattas som någonting obestämt gott, en slags hjärtevarm famn att luta sig tillbaka i. En georgisk affärsman jag träffade klagade på att han inte fick resa till Finland utan visum, » trots att ni låtsas vara ett demokratiskt land «. – Men demokrati betyder inte att man avskaffar gränsformaliteterna, sade jag. – Ni är demokratiska med vissa men inte med andra, svarade han. Jag försökte förklara att Finland gör en säkerhetsbedömning för varje individuellt land. Det har ingenting med demokrati utan med landets säkerhet att göra. Men den här georgiske affärsmannen ansåg att demokrati betyder detsamma som visumfrihet. Visumfrihet för just honom. Jag vet fortfarande inte om Georgien, Ukraina och Kirgizistan är beredda att betala frihetens pris. Den här boken är ett försök att utreda var de står i dag. Den är också ett försök att beskriva den demokratiserings- och globaliseringsprocess som en stor del av världens länder just nu genomgår.

Några klargöranden: Jag följer TT:s (Tidningarnas telegrambyrås) regler för transkribering av geografiska namn och personnamn i Ukraina. Undersökningar om språk, etnicitet och religion görs vid olika tillfällen och av olika institut. Av den anledningen kan siffrorna variera något om man till exempel jämför andelen personer som tillhör den armeniska apostoliska kyrkan samt den katolska kyrkan i Georgien med andelen armenier, eller andelen kristna i Kirgizistan med andelen ryssar och ukrainare. I faktarutorna följer språktillhörigheten i allmänhet den etniska tillhörigheten. Jag har därför inte särskilt skrivit in vilka språk som talas i respektive land, förutom i Ukraina där det behövdes ett klargörande eftersom där finns en stor grupp rysktalande ukrainare. ***