Guiden bladderex by Schildts & Söderströms

Utgiven med understöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

ISBN 978-951-52-3503-9 © Susanne Ringell 2014 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag och illustrationer Sanna Mander Inlaga Emma Strömberg Tryckt hos Bookwell, Borgå 2014 www.sets.fi

i n n e h å l l

1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10.

Spårfloden Blå Villan i Fågelsången Malm Mellan Asis och Mononen Vi som inte är björnar Sandviken–Arabia Slingrande Ljus och skuggor Hem Eriksgatan, tur och retur

11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19.

Rödluvan och vargen I vår krets Tant Juslin väntar Lossna Över broarna Snadi-Rinkeli Guiden Universitet Mögelberga

9 12 15 21 24 27 33 40 45 50 55 64 72 77 87 95 101 111 117

20. Vem var Diktonius? 21. Möte i bara mässingen 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33.

Koordinater Mitt på kärlekens bro Förbindelser, liaisoner Födelsedag Kvällarna på Kruunu eller Stackars Runeberg Kolleger Alma Babettes gästabud Den hemlighetsfulla trädgården Moderskärlek Släktband Närmare myrorna

or dför k l a r ing tack

123 131 137 145 149 155 156 164 171 176 183 193 202 211 215 216

Till Rinkeli, min far

Spårfloden

Res till Helsingfors ibland, Hufvudstaden i vårt land sol –a bc , 1960

Djurgårdsvikens strand flaggar renfanan ännu för sommaren, men de knallgula knapparna i blomman börjar söka sig mot brunt och närma sig färgen på syllarna, de tvärbjälkar av trä som rälerna är fästade vid i järnvägsspåren. Jag stoppar näsan i en närliggande nyponros på banvallen, den doftar ännu svagt, och stretar uppför den branta backen mot Fågelsången, förbi de båda hundparkerna, den för de stora och den för de små. De stora hundarnas hundpark är mycket större än de smås, trots att de små är flere. Och de stora hundarnas människor får sitta på superlånga, roliga taxbänkar medan de smås får nöja sig med en enda kort och ynka schnauzerbänk. Hakskägget på schnauzern är dessutom borttuggat. Så går det till här i världen, och över alltihopa vakar en jättestor, strykful strutsstaty. Vad strutsen har där att göra vet jag inte. Varken stora eller små fyrbenta, varken mellanstora mattar eller de få hussarna, verkar bry sig om att hösten är på kommande. De i jä r n väg s gru s e t v i d

bryr sig bara om hundarnas nu. Väl uppe på backkrönet kommer jag till Fågelsången, jag kommer till bron över Spårfloden. De dagar man har ångest gungar bron när man går över den, men då kan man trösta sig med att det bara är frågan om vanlig sjösjuka och lugnt fortsätta sin färd, inte skena iväg. Mörkrets likström har genomfarit mig i många år, dagarna, nätterna handikappande ofta långa tunnlar. Nu är jag på väg ut, ut i min stad. Spårfloden. Dublin har sin Liffey, Berlin sin Spree, Åbo kan ståta med Aura å och Paris lär ha Seine. Helsingfors har Spårfloden, där löper allt samman och floden flyter metalliskt mörk under Fågelsångens bro, som är bästa utsiktspunkten i hela stan. 12

Spårfloden är bred och generös, den är trettonarmad men en. Där pilar silverfiskar på väg mot lekar i Lappland, elektriska närålar sprakar mot förorterna och trubbnosta bjässar med magarna fulla av gods letar sig makligt österut. Växlar för förgreningar som korsar varann går i vågor, trådtrasslet vajar som alger och stoppljusen lyser som maneter. Någon anländer, någon har just avgått från spår 4. Inåt, utåt, norrut och mot absoluta centrum, i alla väderstreck utom längre söderut flyter floden fram, och alla dess förgreningar mynnar ut i Eliel Saarinens internationella famn, hans pampiga hamn, Järnvägsstationen. Vattenvägar är bra. Järnvägar är också bra. Huvudsaken är att man kan komma någonvart.

En Herrens ängel ger sitt skydd Åt barnen uti öde bygd sol –a bc

Blå Villan i Fågelsången

emaljkaffepanna i gult och orange dinglar i en kedja från en bjälke till ett lusthus i trä på toppen av Fågelsångens höjd. Pannan signalerar att detta är ett café, ett utecafé, om nu någon förbipasserande skulle ha missat det. På sommaren är stället en lövhydda, en susande koja av klorofyll och grön frid. Nu är det slutet av september och andra färger börjar tändas, men än hänger det mesta av bladverket med och jag befinner mig i ett föränderligt, organiskt gömsle. På Sininen Huvila, Blå Villan, kan man sitta vid asprunda små bord under lönnarna med gråsparvarna och löven som krullar sig kring vristerna och är på väg mot varann, till höstarnas drivprassel. Där serveras sådana godsaker som smöröga, en bulle vars gyllene iris simmar i sockrat smör, och flottyrkokta munkar med hål i, en sorts kladdiga kringlor som vi i min barndom kallade ryska rövahål. De ryska rövahålen var, är och förblir mycket läckra. Man kan också beställa modernare, salta tilltugg som pajer med rödbeta, fetaost och spenat, samt givetvis den tidlösa, i Finland överallt till buds stående, laxsoppan – en av våra, även för tillresta munnar, möjligare nationalrätter. Värker inte kaffetanden kan man med fördel dricka hemlagad e n h ö g r e s t på s k h ä x a s ry m l i g a

saft, till exempel kråkbärssaft och skåla i den för Fågelsången. Nyansen på Blå Villans blåa färg är ovanlig, den är kraftfull och intensiv fastän den är ljus och inger en känsla av att ett öga och en hand med ett främmande temperament har hållit i målarpenseln, kanske den är rysk också den? Jag sitter i ljusspelet under träden och blickar ut över Tölöviken genom lönnlövens ridå. Härifrån ser Finlandiahuset ut som ett arkitektoniskt musikinstrument, vit musik i den vackra men bekymmersamma italienska carraramarmorn med föga förståelse för nordligare klimat. På Finlandiahuset har jag börjat min offentliga karriär, som flugsvamp. Jag hade rött paraply med vita prickar och skrangliga ben, jag föll, jag ramlade, stora scenen, stora Luciafesten, snabb som en vind kom jag på benen igen, så snabbt att ingen hann märka att det hade blåst. 15

Intalade jag mig åtminstone, och det måste man för att kunna fortsätta. Ur mitt nuvarande caféperspektiv ser Nationalmuseets torn ut som en bakåtsträvande, idylliserande tillbyggnad till Finlandiahuset. På min jakt efter en toalett hamnar jag på en ringlande stig nerför slänten, mot vattnet, och för ett ögonblick hinner jag befara att det är meningen att man ska uträtta sina behov i Tölöviken, men jag landar lättad i Stora Villans källare med fina jugendmålningar på väggarna och en toa med rosentapeter och fyra papegojgranna miniatyrer med fågelmotiv. Det är Mikaelidagen och sista dagen Blå Villan breder sina vänliga lövvingar över oss gäster, sedan stänger den för säsongen, för vintern. Isen kommer snart att lägga sig över den nu vågkullriga viken. Men Spårfloden under Fågelsångens bro fryser inte till, den flyter fri såväl sommar som vinter och skenorna sjunger oss mot nästa vår.

Malm

s äg m ig va r du b or ,

och jag ska säga dig vem du är, utan alltför stor felmarginal sätta in din lilla knappnål på den ekonomiska kartan. Den sociala, den sociopolitiska. Centrum kontra periferi gäller, i Helsingfors gäller det inte bara i livet, den här grundsatsen utsträcker sig ända in i döden. Klasstillhörigheten, som långt dikterade var du bodde, blir du inte av med, den är utslagsgivande också för din gravadress. Sandudd i centrum är för de fina och anrika gamla släkterna, Malms begravningsplats är periferi, det är ett geografiskt sett diffust ställe som möjligen kan betecknas som stans sista utpost, knappt ens en förort. Sandudd, också kallat Gamla begravningsplatsen, ligger idylliskt vid havet, och många prominenta personer har fått sin sista vila där. I Malm ligger alla de nya, de som inte har rymts in på Sandudd, alla de som kom för sent och inte sedan urminnestider har försäkrat sig om ett gropboägg på vackra, vilsamma Sandudd, där mera gedigna släkter vilar i hägn av andra gedigna släkter i det fridfulla kluckandet från Lappvikens vågor. I Malm finns inget hav – inte ens en damm har jag upptäckt, och ändå har jag besökt Malm alltsedan barnsben – där stryker Lahtis 17

motorväg tätt förbi, och den är inte särskilt smeksam. Ändå är Malm inte bara förutsägbar marginal för de marginaliserade, den är också full av överraskningar. Inte visste jag till exempel att Österbotten ligger på vägen till Lahtis! Malm är Pampas för mig, det är stort och platt, inte en kulle för själen att ila uppför. Det är som om min nyländska mor av någon outgrundlig anledning blivit begravd i Österbotten. Det är inget fel på den landsändan – särskilt inte för dem som är därifrån, de som ser flackheten som ljus och rymd – men Österbotten är främmande för mig, och säkert också för min mor som var Borgåtippa. Mor kom från Borgå landskommun, som inte längre finns, och det har hon gemensamt med sin födelseort, mor finns heller inte längre. Men våra omsorger finns. Det är allhelgona, det är rusning, regnstril och lerigt. Lövens höst har gått in i sitt grötiga skede, jag har gummistövlar på fötterna, lantsare, och de slafsar runt som slevar i den mörknande förruttnelsens stora gryta. Jag kånkar på tunga knippen granris och börjar bli smått svettig – det är långt, på Malm är det alltid långt – barren sticker och grenarna tredskas, det är lite som att vara på skogs arbete i utmarkerna till mammas barndomsgård, där vinterns timmerdagsverken nu vidtar efter sommarens bråda skördetid. Jag har glömt handskarna hemma och är alldeles kådig om händerna, jag har ingen märr, ingen arbetskamrat, jag får bära granarna och storskogen själv. Ibland glider bördan mig ur händerna och jag tappar hela rasket. Min far går före med ett ljus i handen. 18

Jag har som vanligt köpt alldeles för mycket, det skulle ha räckt med en dryg och drypande våt granrisbunt men jag har för säkerhets skull inhandlat två, av iver och vilja att ge, överösa, av rädsla för att kvistarna inte ska räcka till för den solfjäderformade, mjuka barrbädd jag vill komponera runt de tre obligatoriska ljungplantorna, en för varje dotter. Jag vill att vår mor ska vara väl omstoppad, täcket generöst som påfågelns stjärt. Och det blir det också, när jag lämnar Malms oräkneliga spikraka gångar kantade av sina tusentals döda, torde min mor vara den mest inbäddade av alla. Hon kan säkert knappt andas. Det här draget av en viss överdrivenhet tror jag att jag har ärvt av min far – vi blir lätt lite för måttlösa. Han häller upp för stora drinkar, jag ger för mycket dricks. Vi är så måna om att inte knussla att det ibland kantrar över i det opassande, vulgära och plebejiska. Sådana är vi. När jag tittar på gravstenen vet jag vad min far ser: han ser att hans namn kommer att stå längst ner, närmast marken, och inte riktigt synas. Om sommaren kommer det helt att skymmas av blomsterplanteringarna. I livet har min far alltid gärna synats, han har tyckt om att stå i centrum och gör det alltjämt, men visavi namnet på gravstenen har han haft tid att vänja sig och verkar nu sakt modigt finna sig i sitt kommande undanskymda öde. Där finns plats också för mig, men jag har tänkt mig och hoppas på en helt annan plats – uppe på krönet på en liten, sluttande kyrko gård i en skärgårdsby närmast den låga gråstensmuren mot havet. Tillsammans med den kvinnliga grenen på mitt släktträd i Nagu, 19

farfars mor Charlotta och hans tvillingsyster Amanda. När min far och jag under våra makliga rundvandringar på Malm har botaniserat bland namnen på gravstenarna, har vi stött på förunderliga förnamn som Äiti och Mamma. Malm verkar föredömligt tvåspråkigt. Men någon Far har vi aldrig hittat. Ingen Isä Toivikkala har uppenbarats för min scannande blick. Inte heller särskilt många berömdheter går att bonga, spana in, på Malm. Dock har handlingsmannen Eugen Schauman förpassats hit. Inte den egentliga graven, den finns i Borgå, men ett på något vagt sätt moraliserande minnesmärke har han fått. Det är stort och dystert och avskilt, sten på sten i ett dödssyndens ofrånkomliga röse. Svårmodiga lärkträd omger det, och honom. Vi säger Hej åt mamma när vi kommer, min far, med de ungdomligt blå ögonen som ser bättre än mina, tar av sig sin skärmmössa, står tyst och liksom håller i sig i mössan några ögonblick, jag börjar dotterligt pyssla. Den här gången har vi också glömt skeden att gräva med i bakluckan till den röda Saaben, som står parkerad många dödskvarter längre bort. Jag gör resolut hål för ljungen med hälarna till mina gummistövlar och känner mig inte det minsta vanvördig. När trädgårdsarbetet, som är kvinnogöra, är gjort, börjar vi tillsammans fumla med ljusen. Vi är båda tämligen darrhänta, men fars slår än så länge min. Far skaffar alltid ljusen, jag står för tändstickorna. Det är också enda gången min rökallergiska far välsignar att jag är en inbiten bolmare, och att han följaktligen alltid kan lita på att jag har nödvändiga attiraljer. Vi får eld på de nyckfulla ljusen, korkar snabbt igen lågan med 20

metallhatten mot regnet, som har tilltagit. Vinden kommer att vina, stearinet att sina, men vi kommer inte att slockna. Vi kommer att komma igen och tända nya ljus, vi är parhästarna som sköter detta uppdrag, min far och jag. Vi tar adjö och säger Hej då åt mamma, åt farfar och åt farmor. Vi tar motorvägen tillbaka mot centrum, mot mig. Jag bor i centrum. Jag bor i Kronohagen, nästan i samma hus som Mikko Mononens begravningsbyrå, den som har så högtidliga gamla och blanksvarta likbilar som utlovar transport till landsorten, något för mig att hålla i minnet. Hos Mikko Mononen valde vi kista åt min farfar, en enkel träkista, och nu ska vi dricka kakao hos mig, min bilburna far och jag. Det är så vi två barfotahelsingforsare avslutar våra långa gravgårdsresor till diasporan österut. Det finns en sång, en slagdänga, om mitt kvarter: Liisankadulla samassa talossa kuin Matti Makkosen ruumisarkkuliike on mun kotini: vessa, vesiposti, keittokomero ja huone.

pen t t i sa a r ikosk i

(På Elisabetsgatan / i samma hus som Matti Makkonens likkistaffär / har jag mitt hem: wc, vattenpost, kokvrå och ett rum. Min översättning.) Medan kakaon svalnar sitter vi i ett av mina tre små rum och talar om hur många ekorrar vi såg den här rondan, och om att allén, som 21

sträcker sig hela vägen längs huvudstråket på Malm, ändå är fin. Riktigt fin. Och visst finns det vatten på Malm! Det finns metallkranar, och det finns rymliga plastkar där man kan fylla sina sprutkannor. I karen en träplanka, en räddningsplanka för ekorrarna så att de inte drunknar.

Mellan Asis och Mononen

– som vid skivinspelningen av låten Liisankadulla måste byta namn till Matti Makkonen, annars skulle texten ha klassats som reklam – ligger i ett puderrosa hus, som är sammanbyggt med mitt stora gröna hörnhus. Jag bor om hörnet, i Snellmansgatans kullerstensbelagda backe. Det är någonting med mig och backar, jag tycker om backar, jag dras till det kuperade. Inte till sylvassa fjäll, inte alls till bergsbestigning och dylika ansträngande excesser i syfte att segra och besegra, bara till små böljande människovänliga backar här och där. Kvinnliga kullar. Sådana har Helsingfors gott om. Östersjöns dotter är välsvarvad och hennes former förkroppsligas i stadslandskapet. Växlingarna i höjd, hennes kammar, klackar och sänkor, håller oss mer alerta än vi annars skulle vara. Blicken, benen, den något förhöjda pulsen. Helsingfors är inte främmande för en stillsam kurtis, inte ens på vintern. Då piggar hon upp sig genom att blinka förstulet med ena ögat inramat av rimfrostens vita mascara. Hon är ingen tjälad nucka platt som en planka, utan mera som Havis Amanda, varmblodig, yppig och skälmsk – i synnerhet på vårarna. Det är också då sjölejonen omkring henne börjar skumma av svartsjuka. m i k ko monon e ns be gr av n i ng sby r å

Men hon gör som hon vill och vänder sin svällande rumpa åt småborgerlighetens begränsande statuter. Snellmansgatans backe slutar i Universitetets vackra paradbyggnad i gult och tegelrött med ärggrön hätta. En krökt dubbeltrappa i gråsten leder upp till fasaden på krönet. Inskriptionen på fasaden lyder »Institutum Physiologicum«, och det är en byggnad full av hemligheter, en där allsköns obskyr verksamhet har försiggått. I folkmun kallas huset för Asis, Asis av as. Det omsvävas av en morbid, makaber och magnetisk aura. Här låg rättsmedicinska avdelningen. Lik obducerades på löpande band och blivande sjuksköterskor på studiebesök svimmade i drösar. Min uppväxande far sög girigt i sig alla rykten som gick om Asis och spanade så smått i grannskapet i hopp om att någon dånande elev skulle dimpa ner i hans pojkfamn och i lugn och långsam ro kunna återhämta sig där. Men det hände aldrig. Institutum Physiologicum. Idag undrar jag om inte också någon veterinärmedicinsk avdelning fanns inhyst på Asis när vi flyttade in i vår lägenhet. Fysiologi 24

är läran om hur levande organismer, deras organ och celler fungerar, och djurfysiologi är en av disciplinerna. Ofta kunde vi höra tuppar gala i gryningen. Vi väcktes av glada kuckelikun och tyckte att det var ett trevligt ljud, idylliskt, det ingav oss en nästan pastoral känsla mitt i stadskärnan. Att vårt första gemensamma hem och vår hägrande framtid var välsignad av levande djur, kanske till och med på grönbete någonstans där uppe på kullen. Men troligtvis var det inte alls så trevligt och gemytligt. Möjligen var det någon tupp som arkebuserades i gryningen varje gång det gol, eller plågsamma, kliniska djurförsök vi glatt åhörde medan vi låg och drog oss i dubbelsängen? Nu har tupparna sedan länge tystnat, och Physiologicum härbärgerar numera institutionen för beteendevetenskap, Psychologicum. Vad det berättar, eller eventuellt betyder, vet jag inte. Om något av psykologin sipprat in till oss högst upp i vårt gröna jugendhus vet jag inte heller, men så pass väl har vi, vår relation och vår lilla lägenhet betett sig, att vi bor kvar. I opåräknade trettio år har vi framlevat våra tämligen levande liv precis mittemellan liken på Asis och liken på Mikko Mononens begravningsbyrå. Det är bara att kila om hörnet när det blir aktuellt.