Hush Baby

Hush Baby

Johanna Holmstrรถm

Hush Baby

Schildts & Sรถderstrรถms

Johanna Holmström Inlåst och andra noveller 2003 Tvåsamhet (noveller) 2005 Ur din längtan (roman) 2007 Camera Obscura (noveller) 2009 Asfaltsänglar (roman) 2013

isbn 978-951-52-3549-7 © Johanna Holmström 2015 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag: Jaakko Ollikainen Omslagsbild: Corbis Inlaga: Jukka Iivarinen Tryckt hos NordPrint, Helsingfors 2015 www.sets.fi

summertime ...

and the livin’ is easy ...

fish are jumpin’ and the cotton is high …

well, your daddy’s rich …

and your ma is good lookin’ ...

don’t you cry …

so hush little baby …

PROLOG

Det första skottet som med en torr knäpp smäller in i trädet intill hans öra får honom att stelna. Det andra sätter honom i rörelse.

Han håller geväret tryckt mot bröstet när han springer, precis som man gjorde i armén, men armarna blir snabbt trötta så han tar det i handen i stället.

Marken är våt och blåbärsriset snärjer hans stövlar. Han snubblar, och medan han klumpigt tar sig framåt börjar han snyfta. Den omgivande skogen är gles och tallarna står raka och smala. Det finns ingenstans att gömma sig.

Den kuperade terrängen tär på krafterna, och snart avtar farten betydligt. Han stannar en stund för att lyssna och spanar darrande och gråtande in mellan träden.

Några avlägsna rop från höger får honom att byta riktning, och snart springer han i vild panik tills marken plötsligt sjunker undan och han faller framåt.

Geväret flyger ur hans hand och han landar med ett plask. Det leriga vattnet stänker upp i ansiktet och han försöker febrilt kravla sig upp på fötter. Det är lönlöst. Ju mera han rör sig desto djupare suger mossan och leran tag i honom. Runt honom breder hjortronris och ängsull ut sig. Getporsen doftar starkt.

Han brukade dra getporsen genom näven som liten pojke, tillsammans med sina systrar, Linnea och Emilia. Lukten fastnade i huden och dröjde kvar.

Tanken på systrarna får honom att snyfta högljutt och han vänder sig mödosamt om när de plaskande stegen närmar sig bakom honom. ”Nej ...”, lipar han, och den grönklädda gestalten stannar.

7

”Där krälar du nu, din satan ...”, säger den grönklädda, och mannen som ligger i mossen lyckas lösgöra den ena handen. ”Snälla, dra upp mig!”

Den grönklädda lyfter geväret. Det är älgjakt och ljuden från jaktlagen som rör sig genom skogen med harskramlor får dem båda att vända blicken in mellan träden. Också de har deltagit i jaktlaget, tills rollbytet plötsligt stod klart för mannen i mossen.

Det tredje skottet som ringer genom skogen får resten av jaktlaget att strömma till platsen. Tillsammans står de sedan och tittar på blodet som färgar den vattendränkta mossan röd.

8

K APITEL 1

”Har du någonsin sett en människa dö?”

Flickan har suttit med blicken riktad mot händerna men när hon ställer frågan tittar hon på Robin. Den mörkblonda pannluggen som nästan täcker hennes ögon är småflicksstripig, och hon har ett plåster på pekfingret. Lillebror bet henne. Det berättade hon så fort hon steg in i rummet. Hon höll upp fingret mot Robin, nästan triumferande, och sade sedan att hon inte grät alls, även om det gjorde ont.

Flickan heter Laura. Hon är åtta år gammal. För lite mera än ett år sedan diagnostiserades hennes mor med benmärgscancer.

När Laura för ungefär fyra månader sedan skickades till Robin, hade flickan redan en tid varit tvungen att bevittna hur hennes mor Päivi låg mager och utmärglad i en sjukhussäng, bortom allt hopp om tillfrisknande.

Vården hade påbörjats alltför sent. Päivi hade varit gravid i ett väldigt tidigt skede när sjukdomen upptäcktes, men hon valde att låta graviditeten fortsätta. Hon valde livet, sade hon. Barnets liv.

Hennes eget öde hade i vilket fall som helst en alltför oviss utgång. Läkarna kunde inte ge henne några löften. Vården kunde vara resultatlös även om hon valde att avbryta sin graviditet. ”Men barnet skulle jag troligen hinna föda, sade de”, berättade Päivi när Robin besökte henne på sjukhuset.

När pojken föddes hade Laura erkänt att hon fantiserade om att kväva honom med en kudde. Om man måste låta någon dö för att en annan skulle få leva så valde hon mamma, resonerade hon.

Nu var Lauras lillebror redan sju månader gammal och hade precis fått sina första framtänder. Fyra små vassa risgryn som han 9

tydligen hade passat på att pröva på sin storasyster så fort han fick tillfälle.

Har du någonsin sett en människa dö?

Lauras fråga har inget entydigt svar, så Robin väljer att kontra den med en motfråga. ”Varför vill du veta det?”

Flickan låter blicken glida ut genom fönstret. Senhösten blåser löv i virvlar över den grå parkeringsplatsen där tristfärgade bilar står i långa, anonyma rader. Det är en beklämmande syn men Robin har inte valt arbetsrummet på grund av utsikten. Hon arbetar inne i centrum av staden på den klinik som har den allra bästa enheten för barnpsykiatri inom sjukvårdsdistriktet. Privat vård, delvis i samråd med kommunen. Mera efterfrågan än det finns utbud. Topplön. Utsikten en bagatell som hon tar med jämnmod. ”Jo ...”, säger Laura. ”Jag undrar hur man vet när det är riktigt, riktigt nära?”

Rösten suddas ut i en viskning och Robin ser på flickans blanka hår. Vill sträcka fram handen och smeka det, men låter bli.

Mellan dem finns skrivbordet som tydligt markerar avståndet mellan vårdpersonal och patient, hur liten patienten än råkar vara.

Under det år som Lauras mor har legat döende har flickans sätt att hantera situationen förändrats dramatiskt. Första gången Robin träffade Laura var hon sluten. Familjen hade blivit orolig när hon slutade prata. Så småningom slutade hon också äta.

Hennes sjukdomsförlopp verkade imitera moderns, och när Lauras mamma, nyförlöst och i dåligt skick, tappade en stor del av håret på grund av den fysiska ansträngningen, hittade Lauras pappa mörkblonda hårtussar i dotterns säng. Hon drog loss sitt eget hår i sömnen när hon lindade det om fingret för att kunna sova.

Under de svåraste perioderna hade man varit tvungen att ta in Laura på barnkliniken och ge henne dropp. Hennes späda kropp hade varit farligt nära kollaps. Men sedan hade hon långsamt 10

börjat återhämta sig. Hon slutade dra loss sitt hår, hon kissade inte längre i sängen, och de oförutsägbara raseriutbrotten som skrämde såväl hennes lärare som hennes klasskamrater var snart bara ett minne som begravdes tillsammans med hennes önskan om att lillebror skulle dö. ”Har du hälsat på din mamma?” frågar Robin mjukt, och Lauras blick dyker ner i famnen igen.

Hon pillar på plåstret och nickar. ”Jag och pappa.”

Robin tittar ut genom fönstret. Himlen är mörkgrå, tjock av regnmoln. Så småningom ska den första snön falla, men det har varit en lång, våt höst. Inte alls lik den höst då också hon såg någon dö. Den hösten var kall. Vintern kom redan i oktober och släppte inte greppet före våren, en vår som började sent i april.

Robin blinkar bort minnet och låter blicken återvända till flickans sänkta huvud. ”Hur mådde hon idag?” frågar Robin. ”Hon sov bara. Hon vaknade inte. Inte ens fast jag höll henne i handen. Pappa sade att hon måste få vila. Så att hon ska bli bättre.”

Robin pressar ihop läpparna för att inte sucka högt. Hon har upprepade gånger sagt åt Lauras pappa Miro att det inte lönar sig att inge Laura falska förhoppningar. Laura vet att hennes mamma inte kommer att bli bättre. Det är därför hon går i terapi. Men varje gång hennes pappa talar om att hennes mamma ska bli bättre, har Laura några väldigt dåliga dagar som verkar slå back i den terapeutiska processen. Robin gör en minnesanteckning om att ringa upp Miro senare för att prata allvar med honom. ”Men hon blir inte bättre”, fortsätter Laura, och Robin sänker pennan.

Laura tittar på henne. De stora, grå ögonen är fulla av tårar som snart rinner över. Hon snörvlar och torkar sig i ögonen med handryggen. Robin skakar på huvudet. ”Nej, hon kommer inte att bli bättre.”

11

”Men varför säger pappa då att hon måste vila? Att hon ska bli bättre?”

Robin sitter tyst en stund. Sedan lutar hon sig framåt mot Laura. Stöder armbågarna mot bordet. ”Din pappa försöker bara få dig att må bättre. Det är så som vuxna gör ibland. Men du vet att din mamma är väldigt, väldigt sjuk. Att hon inte kommer att bli frisk igen.”

Robin tar en paus och ser stadigt in i Lauras ögon. ”Din mamma sover mycket nu för att hon inte har länge kvar.

Hennes kropp orkar inte vara vaken. Det är så man vet att den förbereder sig för att dö, Laura. Förstår du vad jag säger?”

Robin sväljer hårt. Det tar emot att berätta sanningen för Laura, men hon vet att flickan behöver höra den. Hon måste få en chans att säga adjö. Päivis tid är på upphällningen. Hon har några veckor kvar, kanske mindre än det. Det sista Laura behöver just nu är vuxna som ljuger för att de tror att de kan beskydda henne. Ändå känner hon sig grym, också hon vill ljuga. Också hon vill försöka lindra smärtan genom att skjuta upp den. ”Som Bruno”, säger Laura och Robin rynkar ögonbrynen. ”Vem är Bruno?” ”Minnas hund”, svarar Laura. ”Den var sjuk och sov och sov och sen vaknade den aldrig mera. Minnas mamma sade att det var bättre så, för den hade hemskt ont.”

Robin nickar. ”Ja. Precis så är det. Precis som med Bruno.”

Det regnar igen och ute är det redan mörkt när Robin lägger nycklarna på köksbänken och tappar upp ett stort glas vatten.

Hon dricker vattnet vid diskbordet utan att tända belysningen, fångad i en frånvarande stämning som hon inte kan skaka loss.

Den besynnerliga känslan invaderade hennes kropp redan inne på mottagningen, innan hon öppnade dörren och släppte ut Laura. I väntrummet satt flickans moster Emmi, och Laura gick 12

fram till henne. Hand i hand försvann de mot ytterdörren och Robin gick tillbaka till sitt bord för att hämta bilnycklarna.

Medan hon körde hem längs de höstblöta gatorna hade vindrutetorkarnas rytmiska ljud fått henne att försjunka i tankar. De duggade över henne, på samma ihållande sätt som regnet på vindrutan, först sakta men sedan allt mera påträngande, knackade lätt men uppfordrande på och vägrade ge med sig. ”Öppna Robin! Låt mig komma in!”

Hon ser Lukas ansikte framför sig. Hans långa, ljusa, våta hår.

Kläderna som klistrade sig mot hans smala kropp. Han frös så att tänderna skallrade. Trängde sig förbi henne i dörröppningen. De bleka armarna var bara.

Den gången hade hon släppt in honom i villan på Vråkören.

Det var den sista. Han hade gått igenom rummen och plockat på sig allt han kunde få med sig. Till en början hade hon försökt protestera, tafatt, matt, men hon gav snabbt upp. Hon visste att det inte skulle hjälpa, att det inte fanns något hon skulle kunna säga som skulle nå fram till honom. Han följde en annan röst, en röst som inte heller var hans egen, men som likväl styrde allt han gjorde. Så hon tystnade. Stod bara stilla i dörröppningen och lyssnade på ljuden av hans framfart. Något åkte i golvet och gick högljutt i kras. Hon visste att han knappt noterade det. Fortsatte bara vräka omkull, snart desperat, allt mera omedveten om vad han gjorde. Då blev hon plötsligt arg. Hon gick in i sovrummet och hittade honom vid bokhyllan. En stund stod hon och betraktade honom, händerna som rev ut titlar och lät dem falla till golvet.

Hon plockade upp en bok och stod en stund och fingrade på den.

Ilskan fick henne att darra i kroppen men hon höll rösten lugn. ”De har gömt det”, sade hon sedan, och han sneglade snabbt mot henne.

Blicken var glasartat frånvarande. ”Hm”, sade han. ”Smyckeskrinet. De har gömt det. Efter förra gången. Hur dumma tror du att de är, egentligen?”

13

Han slutade inte leta. Böckerna som föll ner på den mjuka ljusgula mattan dunsade mot varandra. Hon ville gråta. Då förde hon händerna till nacken. De darrade så att hon knappt fick upp låset men snart låg kedjan i hennes handflata och hon kramade om den. Sträckte fram den mot honom. ”Här! Ta den! Om det är så satans viktigt. Kanske du kan få något för den.”

Då var det som om han hade vaknat till en stund. Händerna slutade arbeta. Han såg på henne med öppen mun. Det smala ansiktet var blekt och glänste av fukt. Smärtan i hans ögon var en reflektion av hennes egen. De såg på varandra under tystnad.

Bror och syster. Sedan trängde han sig förbi henne, stannade en stund, slet kedjan ur hennes hand och försvann med det han hade lyckats plocka med sig. Hon följde efter honom ut på trappan och såg honom gå med långa kliv nerför uppfarten och hoppa in i bilen som stod och väntade. När bilen hade kört iväg insåg hon att det inte regnade. Att det inte hade regnat på hela dagen. Att det som blött ner hans kläder var svett.

Robin gnuggar glaset med diskmedel, sköljer av det och ställer det i torkskåpet innan hon tänder belysningen i vardagsrummet som prydligt städat, orört och ensligt väntar på henne. Hon vet att det var Lauras fråga som hade fått tankarna att gå till Lukas. ”Har du någonsin sett en människa dö?”

Ja, tänker hon. Ja, Laura, jag tror att jag har gjort det. Det är till och med möjligt att jag har dödat en människa.

14

K APITEL 2

Två dagar efter sessionen med Laura tar sig Robin upp på den gamla soptippen bredvid den nya hamnen. Regnet har tagit sig en ledig dag och himlen är ljusblå. Solen har knappt orkat ovanför trädtopparna även om klockan redan närmar sig åtta.

Hon har fäst sitt långa, mörka hår i en hästsvans och dragit på sig sina joggingkläder precis som vanligt, men känslan av förväntan som stickande och pirrande breder ut sig i hela kroppen gör stegen lättare och andetagen djupare.

Hon började springa som sjuttonåring, med snubblande steg, andan i halsen och ögonen uppspärrade mot mörkret som hon egentligen var rädd för. Hon minns hur hon lyssnade efter steg bakom sig, hur hon ryckte till vid varje hundskall och hur de förbipasserande bilarna fick henne att ta ett steg ner i dikesrenen. Hon var ett jagat djur då, en hare som hade fastnat i ett strålkastarljus mitt på vägen och blind och desperat skuttade vidare i ljuskäglan som både vägledde och förblindade henne.

Nu, fyllda trettiofyra, är hennes steg målmedvetna och säkra, kroppen smal, smidig och stark, och uthålligheten sådan att hon när som helst skulle kunna delta i halvmaratonloppen som flera av hennes kollegor vid sjukhuset och kliniken springer för nöjes skull. Nuförtiden springer alla. Folk tränar som galna, sysslar med de mest extrema grenar; maraton, isklättring, triathlon … men Robin håller sin hobby för sig själv. Hon nöter ut sina sulor på skogsstigarna för att det är det enda som håller henne fokuserad och balanserad i ett yrke som skulle ge mindre härdade personer ett nervöst sammanbrott inom loppet av ett år.

15

Från lägenheten där hon bor, i en av de minst exklusiva stadsdelarna, skär motionsslingorna djupt in i den intilliggande skogen, naturskyddsområdet, som leder ända fram till kommungränsen och havet.

Hon andas ljusa moln i den kyliga höstmorgonen. Skogen runt henne har redan tappat sina färger. Sanden krasar under hennes fötter där hon skjuter fram mellan de grå trädstammarna. Asparna med sina tunna, avlövade grenar flätar nätverk mot den ljusblå himlen.

Några joggare i röda och gröna kläder, en lång ljushårig man och en kortare, mörkhårig kvinna, flämtar förbi och de nickar mot henne men hon besvarar inte deras hälsning. I stället knyter hon nävarna hårdare och ökar farten. Den lilla kikaren i jackfickan slår mot hennes höft, och hon biter ihop tänderna när terrängen sluttar uppåt. De susande andetagen fyller hennes huvud när hon kämpar sig mot krönet, sedan slappnar hon av och låter stegen dunsa hårt mot marken i den långa s-formade backen som tar henne neråt, förbi den svarta dammen omgiven av lodräta klippväggar, troligen ett vattenfyllt bombhål från andra världskriget. Vattnet som skymtar mellan de raka trädstammarna är så svart att det ser ut som bläck. Den spegelblanka ytan är översållad av gula asplöv. Det är vackert men hon sneglar knappt åt sidan.

Hon springer vidare, tar den sista kurvan med en spurt innan hon kommer fram till slutrakan som leder rätt fram till den gamla soptippen.

För bara tjugo år sedan hade den gräsbevuxna kulle som hon nu med mjölksyran pumpande i låren börjar ta sig uppför, varit stadens största avstjälpningsplats. I slutet av åttiotalet stängdes tippen, och avfallet och det övriga skräpet täcktes med ett jordlager. På platsen reser sig nu en gräsbevuxen ås med mera än fyrahundra olika växtarter, sextiofem meter ovanför havsytan. Hon minns diskussionerna i dagspressen för tio år sedan om huruvida den massiva omformnings- och saneringsprocessen hade skötts enligt alla konstens och miljöskyddets regler, men i det långa 16

loppet spelade det ingen roll. Med tillräckligt mycket pengar kan man täcka in vilka avfallsberg som helst och stadsborna fick ett naturskönt rekreationsområde inspirerat av gamla, finländska kulturlandskap att njuta av. Några årtionden senare kommer ingen längre ihåg att det någonsin fanns en soptipp. Den täcks av gräs, av vackra blommor, och ingen pratar om det stinkande, tjocka, röda vatten som fortfarande sipprar fram och fyller dikena bredvid motionsstigarna.

Robin når toppen och stannar. Böjer sig mot sina lår och står med nerböjt huvud. Lungorna går på övervarv och det räcker en dryg minut innan pulsen sjunker så pass mycket att hon kan räta på sig och låta blicken glida över utsikten.

Hon kan se ända till stadskärnan från åsens högsta topp. Man har placerat ut ett tiotal stora runda stenbumlingar på den högsta punkten och på dem brukar småbarn klättra och hoppa omkring.

Ett smutsigt dis hänger över flygplatsen långt borta vid horisonten där flygplanen lyfter och landar med regelbunden precision.

En bit till vänster blinkar radiotornet i Böle där det sänder ut public service över stad och land. Domkyrkan markerar stadens centrum, men den ligger långt borta. Själv bor hon i Nordsjö, i utkanten av staden, på det som tidigare var en halvö, isolerad och avlägsen innan man byggde en bro som förenade den med resten av staden någon gång i slutet av sextiotalet. Sedan flyttade hamnen från Sumparn, bara knappa fem kilometer från centrum, till denna avlägsna stadsdel där det bara fanns en avstjälpningsplats och en golfbana. Och plötsligt hade området, trots sitt dubiösa rykte, blivit satt på kartan.

Hon står och betraktar utsikten en stund. Om somrarna kan man knappt förstå att det är en stad som breder ut sig framför ens fötter. Så grön. Så uppslukad av träd och natur är den, och sedan havet som bryter det gröna, hamnen med sina färggranna containers, blå, röda, gula, gröna, som legobitar över den roströda och mörkgrå asfalten. Lastfartygen, blå och vita, som står och väntar på att få dagens last levererad av långtradare som mest liknar 17

leksaker från hennes höga höjd, och som sedan styr ut mellan öarna, hela detta gytter och plotter av klippor med martallsskogar på sina raggiga ryggar, öar så långt ögat kan nå, och mellan dem den obrutna horisonten, havet som svallande för fartygen mellan Finland, Estland, Tyskland ... allt detta kan hon se där hon står tillsammans med några tidiga morgonflanörer som andfått kommenterar utsikten, men det är inte intressant. Det som är intressant finns bakom hennes rygg, och hon vänder sig om, österut, mot Sibbo, där hon inte kan se annat än ett tämligen obrutet band av skog.

Där ligger den gamla kommungränsen, den som flyttades för bara några år sedan och slukade en ansenlig del av den lantliga grannkommunen, och hon förbluffas över att den ser så orörd ut.

Så oskyldig. Som om inget dolde sig där, under de skyddande trädkronorna. Hon andas ut. Plockar fram kikaren ur fickan.

Letar en stund innan hon hittar tegeltaken som skymtar mellan tallarnas grenar. Hon skärper blicken, allting kommer plötsligt så nära, det är som om hon förflyttas genom tid och rum till en gräsmatta som hon så väl kan minnas, ett vitt hus med ett rött tak, en flicka och en pojke som springer runt garaget, alltid på väg, alltid på flykt, och hon låter kikaren sjunka. De röda taken försvinner. Slukas av skogen igen. Hon sväljer en gång, höjer kikaren på nytt och fortsätter att betrakta dem.

Senare samma dag ringer hon Henrika. Medan signalerna går fram hinner hon ändra sig och sedan ändra sig igen, flera gånger om, men hon undertrycker lusten att bryta samtalet. Rösten som slutligen svarar låter spröd och hes, som om hennes mor precis hade vaknat, även om klockan är sex på eftermiddagen. ”Hallå?”

Robin öppnar munnen. För ett ögonblick tror hon att hon ska låsa sig, att rösten inte ska bära överhuvudtaget, och hon tänker snabbt på Lauras stumhet, hur ofrivilligt talet hade övergett flickan och hur svårt det hade varit att locka det tillbaka.

18

”Hallå? Vem är det?” frågar Henrika, och Robin fuktar läpparna med tungan. ”Hej, mamma. Det är jag. Ringer jag och stör?”

Tystnad. Ljudet av andetag i telefonluren. Ett sprakande som om Henrika tryckte luren hårdare mot örat. ”Robin? Är det du?”

Robin tömmer lungorna med en lång och utdragen suck. Vem annan skulle det vara? Av de två barn som Henrika har haft är det är bara Robin som ännu ringer. ”Ja, mamma. Det är jag. Hur mår du?”

Efter samtalet sitter Robin i soffan en stund med telefonen i handen. Hon låter blicken vila på glasbordet som står framför den svarta tv:n medan hon i tankarna går igenom samtalet med sin mor. Hon hade låtit så gammal. Som om hon under det gångna året hade åldrats minst tio. De talas vid några gånger per år, men Robin brukar alltid ringa just den här dagen. Alltid samma dag.

Dagen då Lukas dog, nu för sjutton år sedan. Den här gången var det som om Henrika skulle ha glömt det. Hon hade verkat förvirrad, kanske berusad, men det var något annat också, något som Robin inte kunde lägga fingret på. Hon biter på läpparna medan hon funderar. Sedan slår det henne och handen som har lekt med telefonen stannar. Hennes mor hade låtit rädd. Hon hade försökt dölja det. Hålla rösten neutral. Men Robin kände till det tonläget.

Lögnen som gömde sig där under. Trodde Henrika verkligen att Robin hade glömt? Trodde hon att Robin var så lättlurad?

Robin ser det vita huset framför sig. I ett slag har hon förflyttats till hallen med den tjocka heltäckningsmattan. Gräddfärgad och mjuk slukade den varje ljud av smygande steg och Robin var bra på att smyga. Hon hade lockats från vardagsrummet till sovrummet av röster som försökte hålla sig låga. Hon hade vädrat hemligheter, och hon såg dem, honom och henne.

Han satt på sängen med huvudet sänkt. Det långa, ljuslockiga håret dolde hans ansikte. På golvet framför honom satt hon, 19

Henrika, med hans händer i ett hårt grepp. Lukas var klädd i en vit t-shirt och hans smala axlar hoppade. Robin höll andan. Hon ville gå fram till honom och måste pressa ihop läpparna för att inte smittas av hans gråt. Ljudet av hans hesa snyftningar fick henne att trycka sig mot väggen för att undgå att bli sedd. Hon hade en känsla av att hon bevittnade något förbjudet och att hon skulle göra saken värre om hon gav sig till känna. Rummet var dunkelt upplyst. Små glaslampetter med blommönster på väggarna. Ljusa, laxrosa tapeter som matchade sidenöverkastet och mattorna perfekt. Henrika strök Lukas över håret och kinden.

Lyfte hans ansikte med handen. ”Jag vill inte, mamma”, sade han, rösten var sprucken och han lät snorig.

Hon hyschade som om han var ett litet barn, trots att han redan hade fyllt sexton. ”Hysch, älskling, hysch, hysch.”

Han gömde ögonen med ena handen och hon kramade om hans huvud. Vaggade det fram och tillbaka.

Robin visste inte vad hon skulle tro. Hon kunde inte minnas när hon senast skulle ha sett sin bror gråta. Inte sedan de som barn slogs med varandra eller stötte sig i någon av de vilda lekarna med cyklarna ute på grusgården. Henrika gjorde inget för att hindra honom. Hon fortsatte bara med sitt vaggande, och det sista Robin hörde innan hon tassade bort igen var Henrikas upprepade: ”Hysch, älskling, hysch, hysch.”

Två dagar senare var Lukas borta. Han hade åkt till USA för att bo hos deras pappa, Antero, en tid.

Antero hade flyttat till Kalifornien i samband med skilsmässan när Robin var tre år gammal. Lukas var fem. Två år senare hade Henrika gift om sig med Olof Löfvenbergh, och Antero, som aldrig hade varit speciellt intresserad av vare sig Robin eller Lukas, hade försvunnit in i minnenas skrymslen. Några år var han ett födelsedagskort, en summa pengar på julafton, och sedan inte ens det.

20

Strax efter att Henrika hade träffat Olof flyttade de tillsammans till villan ute i skogen, till det nya bostadsområdet som vid den tiden inte var mera än en handfull hus och uppgrävda sandhögar som senare skulle säljas. Granarna som lät sina täta grenar svaja mellan ytterväggarna skiljde husen från varandra och förhindrade all insyn. Det var ett område som skapt för spännande äventyr och hemligheter, och Robin och Lukas stod stumma, gapande av förvåning över trädtopparna som reste sig högt ovanför deras huvuden, den allra första gången de steg ut ur bilen på gårdsplanen.

Olof var gryndare. Han hade tjänat sina första pengar som bostadsförmedlare för sin pappas företag. Det visade sig att han var duktig på att sälja. Provisionerna ökade och så fort han hade skrapat ihop ett tillräckligt stort startkapital hade han tagit ett mindre banklån och köpt upp några halvfärdiga hus som de skuldsatta ägarna hade tvingats överge. Med hjälp av sitt kapital färdigställde han dem och han lyckades sälja dem till ett sådant pris att han kunde ge sig in på nästa projekt med några tiotals tusenlappar i vinst. Efter det hade han varit skuldfri och därmed också beredd att ta större risker. Han arbetade sig rätt så snabbt upp mot en förmögenhet som inom sju år satte honom på listan över Finlands hundra största privata inkomsttagare. Men Olof Löfvenbergh var inte bara en vanlig entreprenör. Han var en visionär. Så småningom började han köpa råmark i så kallade utvecklingszoner nära huvudstaden, och låta bygga husen själv. Det visade sig vara mycket mera inkomstbringande i längden, eftersom han själv kunde bestämma materialkostnaderna och vid det laget visste hur man kunde rucka på bestämmelserna och varifrån man kunde importera billig arbetskraft. Nio år efter att han hade startat som privatföretagare hade han köpt upp ett tio hektar stort område i kommunen som gränsade till Helsingfors. Man skrev om det i tidningarna för att han hade varit beredd att betala ett ovanligt högt pris med tanke på att det bara var värdelös skogsmark. Det fanns knappt virke i skogen ens, så snårig, slyig 21

och stenig som den var. Man hade skrattat åt honom. Han betalade för att kråkorna skulle få titta på havsutsikten, sade man.

Några år senare var det ingen som skrattade åt Olof Löfvenbergh. Staden hade vuxit österut och snart var Olofs värdelösa skogsmark med havsutsikt ett av de mest eftertraktade framtida bostadsområdena dit de nyrika småbarnsfamiljerna flyttade då de ville fly storstadens larm och smutsiga luft, för att lyxbo på landet, mindre än en halv timmes bilfärd från stadskärnan. Olof styckade och sålde, och när han var färdig med sin slakt låg han på plats nummer tjugofem bland de rikaste finländarna. Snart skulle det visa sig att Olof var en omättlig man. Hur mycket han än hade, ville han alltid ha mera, och det var till området vid kommungränsen Olof förde sin Henrika tillsammans med de två bonusbarnen, som skrikande av iver sprang ner till stranden för att titta på havet medan bildörrarna slog igen bakom dem med dunsar som fördes bort av vinden och fick granskogen att sucka.

22

K APITEL 3

Vråkören ligger ute på en landtunga som en gång har varit en ö.

Under årens lopp har landhöjningen fäst den vid fastlandet, men marken kring vägen som leder fram till området är fortfarande sank och vattensjuk.

Under de senaste tio åren har den snåriga skogen som en gång dominerade området till stora delar försvunnit och byggts ut.

Husen står på tomter som skiljs åt av låga trästaket målade i färger som ska matcha det de omgärdar. Det är tillräckligt långt mellan husväggarna för att man ska uppleva att man har svängrum men ändå tillräckligt nära för att man inte ska behöva känna sig ensam. Terrängen är fortfarande kuperad och nivåskillnaderna möjliggör havsutsikt för de flesta. Gatorna är upplysta och de har namn med maritim anstrykning: Trossgränden, Kaptenssvängen, Relingen, Styrmansstigen, Strömlinjen, Matrosgatan ...

Robin kör långsamt längs de slingrande smågatorna. Hon skulle inte kunna köra fort ens om hon ville. Farthindren som är utplacerade med jämna mellanrum tvingar henne att bromsa, ifall de skarpa kurvorna inte redan har lyckats sänka hennes hastighet. Hon ser sig omkring. De massiva stenslotten tornar upp sig ovanför henne på den vänstra sidan. Med sina stora, mörka panoramafönster stirrar de ut över havet som ligger till höger om vägen. Gräsmattorna är minutiöst skötta. De mest kreativa har ansat själva skärgårdsnaturen till en del av det artificiella landskapet. Klipporna som lyser fram intill gräsmattorna är rensade och putsade på allt annat än mossa, som om man hade skrubbat och tvättat berget rent och hygieniskt prydligt. Allt som stör ögat har avlägsnats. De vilda enarna som växer i skrevorna är klippta och formade till perfekta spjutspetsar.

23

Arkitekturen varierar. Inklämda bland klipporna som vetter mot havet finns vita, minimalistiskt kubformade hus som liknar papplådor med runda fönstergluggar. Strandtomterna domineras av pampiga herrgårdsvillor med en mera traditionell överklassprägel. Vid den vackraste kröken som sveper förbi strandvattnet har ägaren tydligen tyckt att om man betalar för utsikten ska man också ha ensamrätt att se den. Ett högt staket som hindrar nästan all insyn har rests längs vägen, men ställvis har man lämnat luckor i konstruktionen så att den som har vägarna förbi ska kunna få se hur fint man har det, där, på andra sidan. Robin är tvungen att småle när hon kör förbi staketet med dess titthål.

Hon hinner lägga märke till en smal stig som leder neråt, nästan ända till vassen vid vattenbrynet och slutar vid något som liknar en utsiktsplats, stor nog för att man ska kunna stanna där med bilen. Sedan svänger vägen och hon blir tvungen att trampa bromsen i botten för att inte meja ner ett äldre par som rastar två pyttesmå, vita terriers. De blänger ilsket på henne där hon sitter bakom ratten med pulsen skenande innan hon kör vidare.

Längs resten av vägen avlöses de vita stenvillorna av ljusrosa, blå och gula dito. På gårdarna har man romerska statyetter, frihetsgudinnor, springbrunnar, bubbelpooler, näckrosdammar, små tennisplaner och stora trampoliner för barnen. Vissa av husen har torn och tinnar som imiterar de gamla, vindpinade kråkslotten ute på skärgårdsöarna. Nästan alla har minst två bilar parkerade på de små gårdsplanerna som i regel är försedda med någon slags intrikat utebelysning för att hålla vintermörkret och det medföljande stjärnljuset på tryggt avstånd. Och mellan husklungorna har avstånd lämnats före följande område tar vid, och där breder sankmarken ut sig och andas upp dimma.

Robin minns höstkvällarna då hon var liten. Dimman svävade som mjölk mellan kullarna, likt havet som en gång flöt där. Vid deras strand vilade två båtvrak, resterna av gamla riggar som hade sänkts och lämnats att vittra sönder, bara trettio meter från stranden. När de sänktes, en gång för länge sedan, måste de ha legat 24

betydligt längre från stranden. Men då havet så småningom drog sig tillbaka steg de murkna vraken långsamt upp ur sin vattenfyllda grav, som en påminnelse om att tiden också kan avslöja det som man har trott var begravet. Hon brukade vara rädd för dem där de avtecknade sig mot den ljusblå vattenytan i skymningen.

De såg ut som skeletten av strandade valar. De finns ännu kvar, en kuriositet som ger utsikten från vardagsrummen en udda prägel.

Något man kan prata om för att bryta isen mellan gästerna i soffan av italienskt läder.

Där det inte finns hus eller sankmark finns det skog. Det är inte någon vacker skog, inte speciellt praktisk heller. Den är nästan lika snårig och slyig som när Olof Löfvenbergh bestämde sig för att köpa upp den. Det finns inget annat än terräng i den skogen.

Inga bär att plocka. Ingen svamp. Den finns där för att man har bestämt att den ska få finnas. Och så skyddar den mot buller också, från landsvägen längre bort. Den avskiljer, markerar att världen ska hållas borta, och skapar en perfekt illusion. Ingen kan tro att man befinner sig i nationens huvudstad. Står man mitt i den där skogen och ser sig omkring kan man till och med bli lite ängslig. Den må vara värdelös men tät är den. Och mörk. Ibland verkar den nästan ogenomtränglig. Det är inte sällan man skyndar på stegen för att komma snabbare igenom den när man ensam rastar hunden en råkall, ruggig kväll innan snön som gör allting lite ljusare har fallit.

När Robin kommer ut ur bostadsområdet kör hon ner längs huvudvägen och kommer till havsstranden. Där finns den lokala butiken. Den ägs av den gamla grosshandlarsläkten Vinqvist och tidigare låg den ute på en av de närliggande öarna, Tallmaran.

Men när skärgården avfolkades och det en gång så livskraftiga ösamhället reducerades till sommarvillor stadda i långsamt förfall flyttade Vinqvistarna resolut butiken till fastlandet, och när villa­ området utvecklades till en tummelplats för de rika var det inte längre någon som nämnde ordet ”ockerpriser” när de gick mellan 25

hyllorna och ögnade igenom det fantasilösa utbudet. Robin parkerar bilen och går ner till bensinbryggan där traktens segaste motorentusiaster fortfarande den här tiden på hösten kan fylla på tanken utan att behöva lossa den från båten.

Det är en stilla, klar kväll. Vattnet ligger blankt och obrutet mellan skären och den sjunkande solen kastar ett varmt sken som får klipporna att skifta i rött. Strandbjörkarnas grenar lyser orangebruna mot grå granit och hon stiger försiktigt ut på bryggan som är hal av rimfrost. Hennes skosulor fastnar i isen som täcker träverket där hon går ut mot den allra yttersta punkten och stannar.

Hon hade trott att det skulle vara svårt att återvända. I tolv år har hon undvikit platsen, fast besluten om att aldrig besöka den, även om hon ibland har känt sig dragen tillbaka. Men den plats hon minns från sin barndom finns inte längre. Så förändrad är den, så kuvad och uppsnyggad, att hon knappt känner igen den, och den kvävande känsla av panik som hon trodde att skulle ta henne i besittning så fort hon korsade den lilla bron över kanalen som skar genom den täta vassen, hade uteblivit. I stället var det som att råka springa på en gammal, otrevlig bekant och märka att åren som gått har lämnat så pass mycket distans att man kan nicka en neutral hälsning innan man går vidare. Det fanns helt enkelt inget gammalt att återvända till, när allt det gamla var nytt.

Hon snurrar ett halvt varv runt där hon står och är mot sin vilja imponerad av det hon ser. När hon var liten fanns det tre bryggor och en handfull hus i området. Nu har hela viken förvandlats till en fritidshamn med plats för hundratals båtar. Hälften av dem är fortfarande i vattnet och väntar på att bli uppdragna innan isen lägger sig över havet, och en inte oansenlig del av dem är flytande små hus. Lustjakter med så pass mycket utrymme att hela familjer kan bo i dem utan att gå varandra på nerverna under en nöjesresa ner till Monaco.

Bortom bryggorna ser hon det allra senaste nybygget där man kan köpa sig regionens dyraste kvadratmetrar i form av små lägenheter med havsutsikt i tre väderstreck. Före de rödvita holkarna 26

med sluttande svart tak byggdes hade det funnits en populär restaurang på platsen. Kommunens bästa burgare. Öl, kaffe och pizza. Den frekventerades av traktens ungdomar och långväga bilister på väg till eller från städer närmare den ryska gränsen.

När området skulle utvecklas upphörde restaurangverksamheten.

Den ersattes med en modern liten bar som lockande blinkar med sin neonbelysning. För det mesta är den tom.

Robin minns de feta pommes frites som hon och Lukas brukade köpa efter en långpromenad på havsisen under vintrarna.

Hur de hade suttit mitt emot varandra bland de övriga vintermotionärerna och skrattande proppat munnarna fulla. Nu har ogästvänligheten tagit över och drivit den gamla lokalbefolkningen på flykten. Överallt finns det skyltar som meddelar att man rör sig på privat område med kamerabevakning.

Medan Robin står i sina tankar och huttrar i den kyliga luften river ljudet av en motor upp tystnaden. En liten, grå aluminiumbåt dyker upp i sundet. Mannen bakom ratten är klädd i en grön regnrock med uppfälld huva som han har dragit åt så att ansiktet knappt syns. Han är ungefär i hennes egen ålder och hon viker undan med blicken när han närmar sig. Han stannar vid bryggan och halar upp en bensintank som han fyller, och sedan försvinner han in i butiken. På terrassen utanför sitter några fetlagda medelålders män i mörka kläder och dricker kaffe. En lukt av rök svävar i luften och den fastnar i hennes kläder så att hon fortfarande kan känna den när hon återigen sätter sig i bilen för att köra till sin mors hus.

Röklukten blir starkare när hon öppnar bildörren och stiger ut på gården. Hon ser sig omkring. Ett blått dis fyller luften och hon drar in lukten genom näsan. Löv, kvistar kanske, gammalt skräp som någon har tänt på med tändvätska. Inget ovanligt den här tiden på året.

Huset, som med sina tvåhundrafem kvadratmeter en gång var det största i området, ser precis ut som hon minns det. Det står högst uppe på en backe som om vintrarna blir nästan oframkomlig 27

under ett lager av is. Robin och Lukas brukade åka nerför den med sina röda pulkor även om det var strikt förbjudet och livsfarligt med tanke på trafiken. Men vilken trafik? Robin och Lukas kunde se bilar som närmade sig redan på långt håll, och dessutom var det ytterst sällan någon annan än Hans Laitinen som kom på överraskningsbesök. När hans silverfärgade BMW svängde in på gården brukade Lukas stelna till. Han slog Robin med sin vantklädda näve och väste ”Kom!” och sedan sprang de tillsammans runt huset och dök ner bakom klipporna som skilde tomten från snårskogen. Vid sådana tillfällen hade Lukas ett spänt uttryck i ansiktet och de satt bakom klippan tills snön smälte under baken och hela kroppen frös, men Robin vågade inte säga något åt sin bror. En gång satt de kvar tills Lukas kissade ner sig. Han började gråta när den gula pölen bredde ut sig under honom medan himlen blev mörk. De hade inte hört Hans Laitinen starta bilen och innan de hörde det kunde de inte gå tillbaka.

Robin går fram till dörren och trycker ner handtaget. Till hennes överraskning är den låst och hon rynkar ögonbrynen.

Såvitt hon kommer ihåg var det sällan någon som låste dörren när hon var liten. Det behövdes inte. Det var inte ofta som främlingar hade något ärende i området.

Hon ringer på dörrklockan. Ljudet av Big Ben ekar genom hallen på andra sidan dörren. Huset ligger i mörker men hennes mors bil står snedparkerad i garaget där porten har lämnats på vid gavel.

Robin väntar en stund och går sedan runt huset till bakgården.

Lukten av rök blir starkare och nu kan hon mycket riktigt se mörkgråa rökpuffar som blåser fram runt husknuten. Hon skyndar på stegen och stannar sedan tvärt. På bakgården står hennes mor, Henrika, framför ett våldsamt flammande bål som kastar ett dansande rött sken över hennes ansikte. Hon står farligt nära de vilda lågorna. Robin skyndar fram till henne och griper tag i hennes arm för att dra henne några steg bakåt i samma ögonblick som resterna av bålet kollapsar och slungar gnistor mot den mörknande himlen.

28