Jussarö

Jussarรถ

Sven Stenlund

Jussarö

Från sjörövarnäste till nationalpark

Schildts & Söderströms

Utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

Foto på frampärmen: Lotsen Otto Lundberg i lotsbåten på Jussarö cirka 1900 Foto på bakpärmen: Klintens uthusbyggnader i början av 1900-talet Isbn 978-951-52-3560-2 © Sven Stenlund Schildts & Söderströms, Helsingfors Grafisk form: Emma Strömberg Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2015 www.sets.fi

Innehåll 7 Förord 9 Jussarö – geografi och inbyggare 11 Namnet Jussarö 13 Jussarö-arkipelagen 16 Jussarö får fast befolkning 19 Lotsar 21 Lotsarnas vardag på Jussarö 25 Lotsbyn 1912 36 De sista åren på Klinten 40 Lill-Jussarö eller Lillön 46 Suunta-intermezzot 49 56 59

Fyrar och fyrvaktare Stridstupparna Anthoni och Viberg Fyrvaktaren Viktor Sjöblom och hans familj

65 Livet på Jussarö vid sekelskiftet 1900 65 Fiske 69 Jakt 74 Kontakt med yttervärlden 77 »Dykeri» 78 Fartygsolyckor 78 Regulus grundstötning 81 Utflyktsmål och festplats 91 Gruvor 95 Gruvprojektet kring sekelskiftet 1900 99 Vuoksenniskatiden

103 Gruvsamhället byggs upp 104 Transporter 107 Boendet 109 Malmhanteringen 114 Presidentbesöket 117 Avvecklingen 120 Ortdrivare på Jussarö 125 Sjöbevakarna 133 Sjöbevakare på 1950-talet 136 Andra generationens sjöbevakare 140 Eira-oljan 143 Familjeliv på Jussarö 147 Militären 150 Vinterkriget 153 Fortsättningskriget 153 Reservist på Jussarö 157 Flyktingar från Estland 159 Hangö kustartillerisektion 161 Flottans dykarskola 162 Skjutning mot sjömål 167 Jussarö idag 168 Jussarö Port 172 Båtbyggaren Heikki Kauppinen 175 Jussarö-valsen 176 Bildkällor

Förord Jussarö i Ekenäs skärgård har upplevt två »storhetstider». Den första inföll kring sekelskiftet 1800–1900. Då var lotsbyn på öns norra sida fortfarande intakt. Byn omfattade ett tiotal bostadshus, med tillhörande uthusbyggnader. I anslutning till den nyssuppförda fyren på sydsidan bodde ytterligare fyra familjer. Den sammanlagda permanenta befolkningen uppgick till cirka 100 personer. Alldeles vid sekelskiftet, då gruvdrift bedrevs på Stenlandet sydost om Jussarö, bodde ytterligare ett tiotal personer tillfälligt på ön.

Den andra inföll ett drygt halvsekel senare, då Vuoksenniskabolaget drog igång ett industriprojekt i utskärsförhållanden, som man tidigare knappast sett maken till. Den epoken varade tyvärr bara omkring ett decennium.

Det finns ytterst få, mera omfattande, tryckta verk om Jussarö. I Henrik Cederlöfs utmärkta bok Farleder och lotsplatser i Ekenäs skärgård, som utkom på 1980-talet, finns en hel del Jussarömaterial, men verket är mycket mer än en ren Jussaröbok. Senare har forststyrelsen, som numera administrerar ön, gett ut några häften med Jussaröinformation.

Förutom på ovannämnda verk baserar sig min text på kyrkböcker, tidningsartiklar och -notiser och historikmaterial. Dessutom har jag tack och lov haft tillgång till bandinspelningar med gamla Jussaröbor. På 1960-talet gjorde Henrik Cederlöf för lokalradions räkning flera intervjuer med pensionerade lotsen Janne Lundberg. Lundberg var då i 85-års åldern, men på minnet var det inget fel. Fyrvaktarsonen Gustav Sjöblom var förutseende nog att på 1970- och 80-talet banda in diskussioner med äldre syskon. Han sparade också egna hågkomster för eftervärlden både på band och i skrift.

Förord 7

Min avsikt har varit att utgå från människorna som levat och verkat på Jussarö. Under projektets gång har jag samtalat med tiotals personer, som antingen haft egna Jussaröminnen, eller via muntlig tradition kunnat redogöra för tidigare generationers upplevelser.

Bildmaterialet består förutom av mina egna bilder, såväl nytagna som ur familjesamlingar, av foton som både privatpersoner och institutioner välvilligt ställt till mitt förfogande. Landskapsmuseet har kopierat bilderna som således står till förfogande för allmänheten. Jag riktar ett stort tack till alla som bidragit med bilder och muntlig information. Ingen nämnd och ingen glömd.

8 Jussarö

Sven Stenlund Oktober 2014

Jussarö – geografi och inbyggare Jag har personliga band till Jussarö från både farfars, men framförallt från farmors sida. Farmor Aina, som dog då jag var fem år gammal, och som jag har ytterst svaga minnesbilder av, hörde till lots-Lundbergarna, som kom till Jussarö redan på 1700-talet. Min farfars farfar Henrik Stenlund flyttade från Jussarö till Julö, där jag vuxit upp, för ganska exakt 170 år sedan. Han var inte infödd Jussaröbo, men hade varit lotslärling en kortare period vid lotsplatsen.

Min far Gösta var född på Stor-Jussarö, men uppvuxen på Lill-Jussarö.

Han och hans äldre syskon hade minnesbilder från så långt tillbaka som till tiden för första världskriget. I mitt barndomshem kom Jussarö ofta på tal då fars släktingar kom på besök. Mycket av det jag vet om livet på ön, har jag sugit till mig då fars kusiner Ragnar och Per-Erik Eklund samt Nils Lundberg ventilerat Jussaröminnen i mitt föräldrahem. Bröderna Eklund, som var födda på Jussarö, men uppvuxna på Busö, hade båda ett ovanligt gott minne ända upp i 90-års åldern. De står kanske mera för faktauppgifterna, medan Nils, som var en stor humorist, berättade mer eller mindre dråpliga historier, som lätt fastnade i minnet.

Mina första egna minnen från Jussarö härstammar från tidigt 1960-tal.

Far levererade då regelbundet gödkalvar till Vuoksenniskas kosthåll, och jag följde ofta med till »Ön». Efter att vi kvitterat ut kalvpengarna i den tillfälliga kontorsbaracken, stack vi oss ofta in på Texas-bar, på vägen till bryggan. Far tog en pilsner och jag fick en flaska Jaffa, och eventuellt en påse karameller. Vi besökte också några gånger fars barndomshem på Lill-Jussarö, som nu var i Vuoksenniskas ägo. Det snabbt tilltagande förfallet gjorde dock att far ytterst motvilligt besökte sitt barndomshem.

Vintern 1965, då jag gick i första klass i Skåldö folkskola, åkte alla tjugo elever på utfärd till Jussarö under ledning av lärarna Ole Holmström och Jussarö – geografi och inbyggare 9

Många gruvarbetare tog sig till Jussarö med egna båtar, särskilt sommartid. På bilden som togs i mitten av 1960-talet kan flera båtar identifieras. Fiskarbåten i förgrunden ägdes av Karl-Erik Englund och byggdes på Julö av Runar Stenlund. Innanför den bakersta bryggan ligger Elis Sundströms båt, och mittemot på utsidan, med akterhytt, bröderna Hägerts båt. Längst ut Nils Fellmans kabinbåt. Galeasen Greta ligger vid »Sandkajen», där de tunga varorna togs iland.

Hildur Sjöström. Sex elever hade sina pappor på jobb på Jussarö. Utfärden företogs med två hästar. Skåldösmåbrukarna Herbert och Gunnar Holmström var kuskar. Herberts häst Maja var dagen till ära till och med utrustad med bjällror. Efter en rundvandring ovan jord med kapten Stenbäck som ciceron blev vi bjudna på varm saft och bulle på Texas-bar innan vi anträdde återfärden den kalla februaridagen.

Henry Illman, som var sjöbevakningsstationens chef under så gott som hela 1960-talet, och hans mannar var ofta sedda gäster i mitt barndoms10 Jussarö

hem. Sjöbevakarna skötte dåförtiden menförestransporterna i skärgården.

De köpte också regelbundet kryddfisk och saltströmming av min far, men de kom emellanåt iland enbart för en pratstund och en kopp kaffe. Det var inte heller uteslutet att kortpacken togs fram, och mariage-spelet tog vid.

Redan långt före skolåldern var mitt intresse för båtar av förekommen anledning enormt. Farleden strök alldeles förbi Julö, där min farbror Runar också byggde båtar. När sjöbevakarna kom på besök hoppades jag alltid att Väinö Kalanti skulle vara med; han tecknade nämligen fenomenalt fina båtbilder åt mig. Ett outplånligt minne är också då jag som sexåring, i famnen på Pentti Nousiainen, fick styra sjöbevakarnas järnbåt under en menföresresa till Ekenäs.

Namnet Jussarö

Ön omnämndes antagligen första gången i det så kallade danska itinerariet, som är en farledsbeskrivning från slutet av 1200-talet. Namnformen var då Juxarae. Senare, under 1500-talet, har man påträffat namnformer som Jusar, Juser, Jussar, men även Jussaröö. Under ännu senare sekler har bland annat stavningarna Iussari och Jussari påträffats. Vid sekelskiftet 1800–1900 var den vanligaste stavningen Jussarö, men även Jusarö och i undantagsfall Ljusarö förekom.

Ortsbefolkningen har så vitt man vet alltid uttalat namnet med långt u-ljud, och enkelt s. Också den bestämda formen »Jusarön» användes, liksom dess förkortning »Ön». Under Vuoksenniskaepoken sade åtminstone ortsborna att de jobbade på »Ön». Lill-Jussarö kallades av ortsborna för »Lillön», och de som bodde på »Lillön» kallade huvudön »Storön».

Men varifrån kommer då namnet Jussarö? Många ortnamnsforskare, både fackfolk och glada amatörer, har presenterat olika teorier, men namngåtan har förblivit olöst.

Utan att gå in på vem som trott vad, kan några teorier vara värda en kort presentation. Så gott som alla är överens om att mellanleden kan härledas från finskans »saari» (ö, holme). Men varifrån förleden kommer, därom tvista de lärde. En teori är att det är fråga om ljus. Man antar att det på medeltiden skulle ha funnits någon form av ljus på ön som skulle ha väglett, eller förlett sjöfarten. Enligt den muntliga traditionen har Jussarö sedan århundraden tillbaka stämplats som ett sjörövarnäste, utan att några egentliga belägg kunnat presenteras. I en icke signerad tidningsarJussarö – geografi och inbyggare 11

Carl Johan Gethes karta från 1751. Sadlarna (Stor- och Lill-) kallas Salarna, vilket ortsbefolkningen gör ännu idag. Segerstenen är placerad sydost om Ehrensvärdsharun.

12 Jussarö

tikel från år 1894 ondgör sig skribenten över stavningen »Jusarö». Han är övertygad om att det är gjusen (fiskgjusen), som gett ön dess namn, och att stavningen därför borde vara Gjusarö. Mera finskinfluerade teorier är att »jousi» (båge) och »jouhi» (tagel) skulle vara ursprunget till förleden.

Till slut vill jag presentera den i mitt tycke kanske mest intressanta teorivarianten. De västnyländska utöarna Russarö och Jussarö är till sin karaktär likadana. Båda är belägna ytterst i havsbandet, stora till ytan, och bevuxna med grov och hög skog. De blev således tidigt fixpunkter för sjöfarare som närmade sig den västnyländska kusten söderifrån.

Danskarna kände till Jussarö redan på 1200-talet, och Jussarö skulle således vara jutarnas det vill säga danskarnas ö. Via finskans »Juutinsaari» skulle dagens namnform ha uppstått. Förleden i Russarö skulle kunna härledas från finskans »Rootsi» (Roslagen). Grovt förenklat skulle alltså Jussarö vara danskarnas ö, medan Russarö skulle vara svenskarnas dito.

Båda öarna blev senare både fyr- och lotsplatser.

Jussarö-arkipelagen

(Stor-)Jussarö är huvudö i en arkipelag, som är belägen i sydosthörnet av Ekenäs skärgård. Efter en del utfyllning på öns östra sida under Vuoksenniska-tiden är arealen nuförtiden cirka 120 hektar. Fågelvägen är avståndet till Ekenäs i norr cirka 20 kilometer, och till Hangö i väster cirka 35 kilometer. Till hamnen i Baggö på Skåldölandet är sträckan cirka 8 kilometer.

Administrativt hör ön till Busö by, den i särklass mest vidsträckta byn i Ekenäs yttre skärgård. Skärgården utanför Ekenäs kallades för Pojo skären, och var en del av Pojo socken till år 1865. Då grundades, i huvudsak av socknens skärgårdsdelar, en ny kommun, Ekenäs landskommun. Vid kommunreformen 1977 anslöts största delen av kommunen till Ekenäs stad. Från och med 2009 är Jussarö en del av Raseborgs stad. Jussaröbornas moderkyrka har dock alltid varit Ekenäs kyrka.

Jussaröarkipelagen sträcker sig från byarån mot Espingskär i norr till öppna havet i söder.

Tillsammans med Lill-Jussarö bildar Jussarö en ypperlig hamn, som är djup och skyddad för alla andra vindriktningar än väst och nordväst.

Hamnen, som kallades för Sundet av lokalbefolkningen, har använts av sjöfarare, både lokala och främmande, allt sedan urminnestider. Av arJussarö – geografi och inbyggare 13

Inloppet till Hamngaddens ypperliga hamn.

kipelagens öar är det endast Lill-Jussarö, som förutom huvudön har hyst fast bosättning Åtskilda av Gaddfjärden ligger Jussarögaddarna i ett band ett par kilometer söder om Jussarö. Fyrholmen Sundharun begränsar arkipelagen i sydväst, och Stor-Sadeln i sydost. Allra längst ut ligger Slätlandet och Trutlandet, med sina bådar. De sistnämnda kobbarna är helt kala.

Från och med den första noteringen i slutet av 1200-talet omtalas Jussarö i olika sammanhang under de följande århundradena. Olaus Magnus »Carta Marina» trycktes 1539 i Venedig i Italien och Jvsere (Jussarö) finns inritat på kartan. Jussarö hade vid det laget ingen fast befolkning, men arkipelagen besöktes med all sannolikhet av fiskare och jägare norrifrån.

Man kan anta att huvudön var basen för verksamheten, som kanske delvis bedrevs från Gaddarna. Så kallade tomtningar på bland annat Hamngadden tyder på detta. Tomtningarna är låga »stenväggar», ofta i gott skydd av branta berg, som täcktes med till exempel segel, och fungerade som tillfälligt skydd vid oväder och vid övernattningar.

Historier berättas om att svenska flottenheter tidvis skulle ha varit stationerade vid Jussarö, för att göra sjöfarten i trakten säker. Direkta bevis saknas dock, likaså bevis för att deras sannolika motståndare, de sägen­ omspunna Jussarö-sjörövarna, skulle ha existerat.

Bondeseglationen i trakten hade tagit fart redan i början av 1500-talet.

Bertil från Alglo och hans söner Måns och Hans hörde till de driftigaste. Alglo är beläget cirka fem kilometer nordväst om Jussarö. Det finns anteckningar om att Måns Bertilson redan 1536 skulle ha idkat sjöfart på såväl Narva, Reval som Stockholm.

Följande århundrade hade kronan redan inrättat en tullstation på Busö. Den besöktes 1655 av hela 83 fartyg, av vilka en betydande del antagligen tog vägen in och ut via Jussarö. Under samma århundrade blev också kompassen ett viktigt hjälpmedel för sjöfarten och holländarna som utvecklade den konstaterade redan i början av 1600-talet att magnetiska störningar förekom sydost om Jussarö, och att området därför var farligt för sjöfararna. Allt detta ledde till att intresset för att kartlägga Jussaröområdet väcktes. Åldermannen för de svenska kronolotsarna, Johan Månszon, publicerade sin Siöbook (Sjöbok) år 1644. Den är också en farledsbeskrivning,

14 Jussarö

Jussarö – geografi och inbyggare 15

som senare kompletterades med ett elementärt sjökort. I Sjöboken finns Jussarö beskrivet och Månszon noterade också att kompassen betedde sig onormalt sydost om ön. På 1720-talet började Nils Strömcrona, på uppdrag av kronan, kartlägga Finska vikens norra kust. Hans lärjunge Jonas Hahn fortsatte arbetet tillsammans med Carl Johan Gethe, och resultatet blev ett sjökort av aldrig tidigare skådad kvalitet.

Förra halvan av 1700-talet var för den nyländska skärgårdens del en mycket dramatisk tid. Ryska flottstyrkor härjade, och större delen av befolkningen flydde till Roslagen i Sverige. Efter freden 1743 stabiliserades förhållandena och sjömätningen intensifierades. Jussarö prioriterades högt. Sedan sjökortet över farledsavsnittet Utö-Korpoström publicera­ des 1747 räckte det endast fyra år innan sjökortet över Jussarö var klart.

Sommaren 1747 rörde sig också Augustin Ehrenswärd, mest känd som byggaren av Sveaborgs fästning, längs Finlands sydkust. Hans uppgift var att sondera platser för nya befästningar. Han besökte då antagligen också Jussarö. Kobben Ehrensvärdharun, strax öster om huvudön, har uppkallats efter honom.

Gustaf Klint, senare af Klint, är den sista i raden av framstående sven­ ska sjömätare, som opererat i Jussarövattnen. Han kartlade sjöområdet år 1800, och lät då också hugga in ett medelvattenståndsmärke på norra sidan av Jussarö.

Jussarö får fast befolkning

Då sjömätaren Jonas Hahn omkring 1750 gjorde mätningar kring Jussarö, omtalade han inte att han skulle haft kontakt med någon fast bosatt Jussaröbo. Som informant nämnde han en hjälplots från Busö. Kyrkböckerna förtäljer att de första fast bosatta, Isaac Henriksson med hustru Lisa, skulle ha slagit ner sina bopålar på Jussarö 1774. Man kan anta att paret Henriksson var något slags torpare under Busö kronolotshemman.

Gabriel Mattson registrerades som torpare i kyrkböckerna år 1784 (eller -85). Han var född i Hitis 1751 och dog på Jussarö 1808. Vid flytten till Nyland bestod familjen dessutom av hustrun Caisa och sonen Anders, som var född 1782. Han tog senare namnet Lundberg. Gabriel Mattson var min farmors farfars farfar.

De första invånarna på Jussarö var inte torpare i den mening vi senare avsett. De hade troligen tillstånd att uppföra ett bostadshus, jämte 16 Jussarö

Bengt Hägert vid en tomtning på Hamngadden. Han, liksom brodern CarlJohan, arbetade i verkstaden på Jussarö på 1960-talet. På gamla dar har han byggt två allmogebåtar på traditionellt sätt, med den ena »Aspskärs-Stina» har han deltagit framgångsrikt i Postrodden över Ålands hav.

Fotot är taget 2012.

nödvändiga uthusbyggnader, utan tillgång till något större markområde där omkring. Bosättningen uppstod med all säkerhet kring viken på öns norrsida, mittemot Lill-Jussarö. Viken kom senare att kallas Västerviken, fastän den naturliga benämningen skulle ha varit Norrviken. Folk kom och gick under de sista åren av 1700-talet, men Gabriel Mattson med familj höll ut på den isolerade ön. De första fast bosatta människorna levde antagligen helt av vad havet gav i form av fisk och kött. Någon egentlig odlingsmark har aldrig funnits på Jussarö, förutom små täppor runt husen. Säd fick man i byte mot fisk.

På 1790-talet flyttade även Matts Andersson med familj till ön från Rosala i Hitis. Han var född 1750 och kom först till Espingskär Östergård som dräng år 1784. Hans yngre bror Anders hade nämligen två år tidigare köpt hemmanet. Matts Andersson tog senare namnet Sjöström. Av hans senare ättlingar kan nämnas lantbrevbäraren Oskar Sjöström från Blindsund på Stor-Mistö. Lillebror Anders ättlingar kom att förutom Sjöström även använda namnet Österlund. Espingskär Östergård innehades av släkten Österlund till år 1885. Efter en parentes på 17 år köpte Alexander Lundberg från Jussarö hemmanet, där ättlingarna fortfarande lever och verkar.

Jussarö – geografi och inbyggare 17

18 Jussarö

Den första lotsstugan som uppfördes 1859 hade måtten 6 x 6 meter och var gulmålad.

På 1880-talet byggdes den till på höjden med ett utkikstorn.

Den ryska flaggan vajar i flaggstången.

Lotsar Lotsverksamhet har uppstått överallt där sjöfart har bedrivits. I ett museum i Kairo i Egypten finns en cirka 4 500 år gammal fartygsmodell, där en man tydligt pekar ut farleden. Man anser att detta är världens äldsta fynd där en lots är framställd. I svenska riket omnämns lotsar bland annat i Visby omkring år 1300, och i kung Magnus Erikssons allmänna stadslag från 1350-talet finns redan en så kallad skeppsbalk, där lotsverksamheten definieras. Ett av de första dokumenten som berör lotsverksamheten i Finland är en kunglig befallning till biskop Arvid Kurck år 1521. Han ålades att anställa skickliga styrmän som skulle lotsa kronans skepp.

Gustav Vasa gav år 1556 order om att pricka ut farleden mellan Åbo och Viborg, och att tillhandahålla skickliga lotsar för kronans räkning. Till en början fick lotsarna ersättning i form av salt och spannmål, men redan i slutet av 1500-talet erlades också penninglön. Lotshemman uppstod längs farlederna. De hade skyldighet att ställa upp med lotsar mot en viss skattefrihet. På 1600-talet organiserades lotsväsendet till ett permanent system, och Sverige-Finlands första lotstaxa infördes 1642.

Med all sannolikhet gick den gamla vikingafarleden genom Ekenäs skärgård från Tvärminne via Busö österut mot Barösund. Därför var det helt naturligt att Busö så småningom blev lotsplats. Platsen nämns första gången 1760, men det är uppenbart att Busö långt därförinnan hyst lotsar. Tullstationen nämns redan 1655, och sannolikt var ön redan tidigare lotsplats. Tullfunktionen var ju en följd av sjöfarten i trakten.

Kring år 1800 blev behovet att lotsa in fartyg via Jussarö så stort, att Busö-lotsar, först tillfälligt, senare permanent, placerades på Jussarö.

De första anteckningarna om lotsar på Jussarö är från år 1800. Enligt kyrkböckerna skulle Matts Mattson (Sjöström) ha varit bosatt på ön år Lotsar 19

Ordningslotsen Otto Lundberg vid lotsstugan på Jussarö i mitten av 1920-talet.

1807. Han var son till den tidigare nämnda nybyggaren Matts Andersson. Sjöström blev lotsdräng 1799 och dog till »till havs» 1814, eventuellt på en lotsningsfärd.

Efter 1808–09 års krig blev Finland som bekant ett storfurstendöme under Ryssland, med en viss autonomi. Till denna hörde bland annat ett eget lots- och fyrväsende, för vilket kejsar Alexander 1812 godkände ett reglemente där det också bestämdes att en lots måste vara minst sexton år gammal och att lotslärlingens minimiålder var nio år. »Det skulle börjas i tid …». Lotsen hade också tullansvar då han var ombord på ett fartyg som inte besökt tullstation. Reglementet stadgade också att åldermannen skulle vara såväl läs- som skrivkunnig medan de övriga lotsarna endast behövde vara läskunniga.

I ett reglemente angående lotsverksamheten på Busö, från samma år, sägs att Busölotsarna även skulle hålla vakt på Jussarö, för att kunna lotsa in fartyg till Busö hamn, det vill säga till hemviken på ön. Stationen bemannades vid denna tidpunkt av en ålderman, två ordinarie lotsar, fyra reservlotsar och tre lärlingar; tillsammans alltså tio man. Nämnas kan att motsvarande styrka på Hangö lotsplats vid samma tidpunkt var mer än det dubbla. Av Busölotsarna bodde alltså åtminstone Matts Sjöström på Jussarö, men troligen även någon av hans kolleger.

Uppassningsstället på Jussarö började småningom kallas Busö yttre lotsplats, till skillnad från moderlotsplatsen, det vill säga Busö inre lotsplats.

Arrangemanget med gemensam ålderman fortsatte några tiotals år, men småningom avknoppades Jussaröstationen till en självständig enhet.

Den första förmannen på den självständiga Jussaröstationen hette Johan Henrik Lundberg, och han titulerades ordningslots. Utnämningen skedde 1838. Titeln lotsålderman användes inte på de minsta lotsstationerna, till vilka Jussarö otvetydigt kom att höra. Lundberg var sonson till nybyggaren Gabriel Mattson. Johan Henriks far, Anders, som antog efternamnet Lundberg torde, också han, en kortare tid ha fungerat som lots på Jussarö. Johan Henrik Lundberg hade en verkligt lång karriär inom lotsväsendet. År 1822, som trettonåring, blev han lotslärling och avancerade gradvis till ordningslots. Han pensionerades 1872 och dog elva år senare på Jussarö.

Genom åren var lotsstationen för det mesta bemannad av 3–6 man, lärlingarna inkluderade. Yrket gick mestadels i arv, men några lotslärling-

20 Jussarö

ar avancerade aldrig till riktiga lotsar. För kontinuiteten svarade släkten Lundberg, där lotsyrket gick i arv i fem generationer. Sönerna blev lärlingar i tidiga tonåren, och slutade som ordningslotsar. Andra lotssläkter på Jussarö är Sundström, Österlund och Nyström, i vilka man var lotsar i minst två generationer. Av Stenlundarna var också fyra generationer lotsar på ön i olika repriser, dock utan någon kontinuitet. Till Sundströmarna och Nyströmarna återkommer vi senare, men här några ord om Österlundarna, som bestod av två släkter.

Anders Österlund, en av de första lotsarna på Jussarö, var en släkting till Mats Sjöström, och tillhörde de Österlundar som ägde Espingskär Östergård. Han var inte släkt med Jonas Österlund, som flyttade till Jussarö från Hitis 1827. Denne blev lotslärling två år senare och gifte sig med Johanna Österman från Busö Norrgård. De fick bland andra sonen Alexander. Han blev som fjortonåring, 1851, lotslärling, men tog som yngre lots avsked, och flyttade i mitten av 1860-talet sin halvfärdiga stuga till Stor-Gloholmen i Hästöarkipelagen. Där står stugan fortfarande, och bebos av hans barnbarns barn, syskonen Sven och Svea Österlund.

Lotsarnas vardag på Jussarö

Lotsarnas primära uppgift har alltid varit, och är än idag, att hjälpa fartyg att röra sig säkert längs utprickade farleder. De allra första Jussarölotsarna lotsade antagligen endast till Busö hamn, alltså en sträcka på ett fåtal sjömil. Senare utsträckte sig lotsningsfärderna betydligt längre bort. Kring förra sekelskiftet gällde det lotsningar till Ekenäs, Hästö-Busö, Barösund och Bågaskär. Från och med 1940 lotsade man mest till Hangö och Barösund, men också till Ekenäs och Lappvik.

Den allra första tiden lär lotsarna ha klättrat upp i en tall, för att bättre kunna spana efter inkommande fartyg. Senare byggdes dock uppassningsstugor på ett av öns högsta berg, som följdriktigt kom att kallas Lotsstugberget, eller på lokal dialekt »Los-stuberget».

Lotsarna höll i tur och ordning vakt på Lotsstugberget och då ett inkommande fartyg begärde lots ryckte den i tur varande lotsen ut. Han tog på sin uniform, gjorde segelbåten i ordning och seglade ut till lotsmötesplatsen, i början sydost om Jussarö, senare mest i trakten av Sundharun.

Seglet togs ner och båten lades på släp efter fartyget. Före andra världskriget använde lotsarna sina egna båtar under lotsningsuppdragen. Var sjö-

Lotsen Karl Henrik Nyström, som byggde stugan på Klinten. Han ägde också Alglo Västergård en kortare tid.

Han blev lots­lärling 1865 och var vid sin död 1902 äldre lots.

Lotsar 21

På lotsen Oskar Stenlunds arbetssjökort från 1919 finns båda inseglingsrutterna till Jussarö från sjön inritade, likaså lotsmötesplatserna. Den ostliga rutten, det så kallade Revalsfaret var då ännu utprickat, men sällan använt av större farkoster. Stenlund har med blyerts ritat in farleden mellan Jussarö och Hästö-Busö, som trallades upp under andra världskriget.

gången grov fick segelbåten ofta en del törnar med påföljande skavanker.

Efter att lotsbyte skett vid till exempel Bågaskär gällde det att ta sig hem igen. Var vinden lämplig tog hemfärden endast några få timmar, men vid svag vind kunde det ta hela dagen. I stiltje var lotsen förstås tvungen att ro, men segelbåten var så pass tung, att han ofta väntade på vind hos bekanta.

På de små lotsstationerna var utprickningen kanske den viktigaste uppgiften. På vintrarna hyvlade lotsarna remmarstänger och tillverkade remmarkorgar av pärtor. Allting skulle senare målas. Man skulle också 22 Jussarö

hitta lämpliga remmarstenar att förankra remmarna med. Det berättas att lotsarna automatiskt granskade sedan tidigare obekanta stenstränder. Där kunde ju finnas remmarstenar för kommande behov. Genast då risken för drivis var över lades remmarna ut. De granskades ständigt under hela seglationssäsongen.

Var en pärta i korgen sönder, var målningen bortskavd eller stod remmaren inte exakt på rätt plats, ryckte lotsarna omedelbart ut. Det värsta som kunde hända var att ett av lotsverkets inspektionsfartyg observerade missförhållandet före de ansvariga lotsarna. Då vankades snubbor och i värsta fall hölls räfst- och rättarting.

Lotsyrket gick ofta i arv från far till son. Så var fallet också på Jussarö.

Karriären började med att man blev antagen som lotslärling, ofta rekommenderad av ordninglotsen. Via hjälparbeten, bland annat vid utprickningen, stiftade man bekantskap med farlederna. Ytterligare kunskap fick man då man följde med erfarna lotsar på lotsningsfärder. För att bli en riktig lots krävdes att man avlade examen för lotsfördelningschefen. Då skulle man bevisa att man kände till alla remmare på farledsavsnittet.

Man skulle veta exakt var remmaren skulle stå, och vad djupet var på grundet, som remmaren varnade för. Man skulle också känna till vattnen ytter om remmarna. Segelfartygen kryssade ju också, och man var ofta tvungen att ta ut slagen på fel sida om remmarna. Om examen gick bra, fick man en så kallad styrsedel som berättigade till självständiga lotsningsuppdrag. Då en yngre lotsbefattning blev ledig, och man hade skött sig, befordrades man till »riktig» lots. Motsvarande befordring gällde då en äldre lotsvakans blev ledig. Ordningslotsen var alltid en äldre lots. År 1865 bestämdes att pensionsåldern skulle vara 60 år, men ville man kunde man fortsätta med lotsandet upp i högre ålder. Lotsarna var helt självlärda till år 1880, då lotsdirektör Eriksson beslöt att lotslärlingar skulle utbildas i Kronstadt under en fyra månaders period. En del ordinarie lotsar deltog också i undervisningen som ett slags fortbildning.

Meningen var vidare att lotsarna skulle lära sig grunderna i ryska. Flera Jussarölotsar besökte Kronstadt, åtminstone Otto och Johannes Lundberg samt Oskar Stenlund.

Den första lotsen på Jussarö som hade utbildning från navigationsskola var Alvar Sjölund, som under en kort tid under andra världskriget var lots där. Han var understyrman. Strax efter honom kom Birger Lundberg till

Gustaf Pettersson, överstelöjtnant och sjö­k apten, var från 1918 till sin död 1925 lotsfördelningschef för Helsingfors lots­ fördelning, dit Jussarö hörde. Remmaren söder om Modermagan, den så kallade »Petterssons pricken», och remmarallén ytterom Tvärminne, den så kallade »Petterssonsesplanaden» torde ha fått namn efter honom.

Lotsar 23

Lotsen Anders Johan »Janne» Lundberg. Han var son till Johan Henrik, och var vid sin död, 1895 också han ordningslots på stationen. Vid bouppteckningen framgick att han bland annat var ägare till 18 vassbuksskötar och 10 strömmingsskötar. Han var alltså minst lika mycket fiskare som statstjänsteman.

Hangölotsen Eskil Söderblom var till­f älligt stationerad på Jussar­ö efter att Hangö utrymdes. Han till­hörde en lots- och fyr­vaktar­släkt från Russar­ö, i vilken lotsyrket gått i arv i flera generationer. Sonen Berndt, lots även han, drunknade då Finn-Baltic kapsejsade ytterom Hangö 1990.

Eskils dotterson Stefan Eriksson upprätthåller än idag familje­ traditionen tillsammans med sin småkusin Mikael Söderblom. Båda är nämligen lotsar på Tulludden i Hangö.

Lotsen Birger Lundberg, här i skydds­k år­suniform. Liksom sina äldre bröder var han en ivrig skydds­­­k årist. Redan som ton­å ring var han traktens bästa skid­löpare.

Till­sammans med Harry Bi­ström från Skåldö och Leo Stenlund från Lill-Jussarö, vann han i mitten av 1930-talet ett skyddskårs­d istrikts­ mästerskap i fält­skytte, som var en tidig variant av skidskytte. Mäster­ skapet ansågs vara traktens största idrottsbedrift, tills kanotisterna efter andra världskriget kammade hem segrar ända upp på olympisk nivå.

24 Jussarö

Leo Stenlund var på mödernet en lots-Lundberg. Han var inte lots på Jussarö utan i Porkala. Senare var han befälhavare på Sjöfartsstyrelsens inspektions­fartyg Saaristo, som sockså var republikens representationsfartyg. Han fick en guld­k locka av Sovjetunionens regeringschef Alexej Kosygin under den dramatiska fiskeresan till Hitis 1968.

Lars Stenlund från Lill-Jussarö var en tid lots på Jussarö under andra världskriget.

Här är han avbildad som stuert på ett större handels­­fartyg tillsammans med hustrun Betty.

ön. Han var enligt den tidens krav »överkvalificerad». Han hade nämligen avlagt sjökaptensexamen.

Lotslivet gick sin gilla gång på Jussarö till 1912, då situationen förändrades dramatiskt. Ledningen för den ryska flottan hade sakta men säkert förlorat förtroendet för de finska lotsarna. Ryssarna var rädda för att lotsarna inte skulle vara solidariska vid en eventuell militärkonflikt i Östersjön. Det ryska greppet om Finland hårdnade överlag, men då ryska tjänstemän tog över ledningen för lots- och fyrväsendet ansågs måttet rågat. De flesta lotsar och fyrvaktare avgick från sina befattningar 1912. De ersattes delvis av så kallade rysslotsar, men redan två år senare bröt första världskriget ut. Då släcktes fyrarna och lotsverksamheten lades i malpåse.

Lotsbyn 1912

Sedan lotsverksamheten blev permanent på 1810-talet började den lilla bosättning som nybyggarna skapat före sekelskiftet sakta men säkert utvidgas. Till en början bestod majoriteten av invånarna av torpare, i praktiken fiskare, men efterhand tog de statsanställda lotsarna över, och en lotsby började byggas upp.

Till år 1845 var det gårdarna på Busö som suveränt bestämde om Jussarö.

Nämnda år arrenderade staten ön av Busöborna. Norrgård innehades av släkten Österman medan familjen Lundberg, som år 1794 kommit till ön från Kyrkslätt, styrde och ställde på Södergård. Senare sammanslogs gårdarna, och Lundbergarna tog över hela Busö. 1868 exproprierade staten Jussarö för lots- och fyrändamål.

Efter att staten tagit över Jussarö arrenderade lotsarna, men också fiskarna och hantverkarna, små markområden av vad som i folkmun kalla­ des lotsverket, det vill säga landets lots- och fyrmyndighet. Arrendeavtalet överfördes ofta till följande generation.

Stugorna som byggdes längs Västervikens stränder var i regel torpstugor, bestående av ett kök och en liten kammare. Totalytan rörde sig kring 40 kvadratmeter. Till alla bostadshus hörde uthusbyggnader, som ladugård och bodar där fiskeredskap och matvaror förvarades. Bebyggelsen förändrades ganska litet från mitten av 1800-talet till 1912 då byn i praktiken upplöstes. Det var vanligt att man flyttade bostadshus. Många som kom till ön hade en stuga med sig, och tog den också med sig då de flyttade bort.

Lotsar 25