kometen kommer
tove jansson
kometer kommer
Schildts & Sรถderstrรถms
muminböckerna : Småtrollen och den stora översvämningen 1945 Kometjakten 1946, i omarbetad version Kometen kommer 1968 Trollkarlens hatt 1948 Muminpappans Bravader Skrivna av Honom Själv 1950, i omarbetad version Muminpappans memoarer 1968 Farlig midsommar 1954 Trollvinter 1957 Det osynliga barnet och andra berättelser 1962 Pappan och havet 1965 Sent i november 1970
isbn 978-951-52-3531-2 © Tove Jansson (text & bild) 1968 Schildts & Söderströms, Helsingfors Grafisk form Emma Strömberg Ombrytning Vitale Tryck Nord Print Ab 2014 www.sets.fi
S
amma morgon som Mumintrollets pappa fick bron över floden färdig gjorde det lilla djuret Sniff en upptäckt. Han hittade en alldeles ny väg. Den slank in i skogen på ett mörkt ställe och Sniff stod länge och tittade efter den. Det här ska jag berätta för Mumintrollet, tänkte han. Vi måste undersöka den här vägen tillsammans för på egen risk gör jag det inte. Så lade han två kvistar i kors för att hitta dit igen och skuttade hemåt så fort han kunde. Dalen där de bodde var mycket vacker. Den var full av lyckliga småkryp och stora gröna träd. Tvärs genom ängarna rann floden, den gjorde en bukt kring det blåa mumin huset och försvann mot andra platser med andra småkryp som undrade varifrån den kom. Det är underligt med vägar och floder, funderade Sniff, man ser dem gå förbi och får en hemsk lust att vara 5
nån annanstans. Att följa med och se var de slutar ... Mumintrollet höll på med att sätta upp en gunga när Sniff kom hem. Hej, sa Sniff. Jag har hittat en alldeles egen väg. Den ser farlig ut. Hur farlig? frågade Mumintrollet. Jag skulle närmast säga enormt farlig, svarade det lilla djuret Sniff allvarsamt. Då måste vi ha smörgåsar med oss, sa Mumintrollet. Och saft. Han gick fram till köksfönstret och sa: Hör du mamma. Vi äter ute i dag. Jaha, sa mamman. Det går fint det. Hon lade smörgåsarna i korgen som stod bredvid diskbänken. Sen tog hon en tass karameller ur en burk och två äpplen ur en annan, fyra små korvar från i går och en flaska saft som var färdigblandad och brukade stå på spishyllan. Mycket bra, sa Mumintrollet. Hej så länge. Vi kommer nu sen när vi kommer. Hej, hej, svarade mamman.
Mumintrollet och Sniff gick genom trädgården, över ängarna och upp mot sluttningarna, ända fram till den mörka skogen som de aldrig hade varit inne i. Där ställde de korgen på marken och tittade ner i dalen. Muminhuset var litet som en prick och floden såg ut som ett smalt grönt band. Gungan syntes inte alls här uppifrån. Så här långt bort från din mamma har du aldrig varit förr, sa det lilla djuret Sniff. Bara jag har varit här, alldeles ensam. Och nu ska du få se min nya väg som jag själv har hittat. Han gnodde hit och dit, vädrade och nosade och tittade på solståndet och betedde sig på alla sätt och till slut skrek han: Här! Jag har hittat den! Nå? Vad säger du? Ser den inte farlig ut? Du får gå före. Mumintrollet gick in i det gröna mörkret, mycket försiktigt. Det blev alldeles tyst omkring dem.
7
Du måste titta efter farlighet åt alla håll, viskade Sniff. Jag kan inte titta åt alla håll på en gång, invände Mumintrollet. Du får titta bakåt för det hinner jag inte med. Nej, nej, inte bakåt, sa Sniff ängsligt. Det är mycket värre när nån kommer efter en än när man möter nån! Det här går på din risk! Nå gå före då, sa Mumintrollet. Det vill jag inte heller! skrek Sniff. Kan vi inte gå bredvid varann? Så gick de tätt bredvid varandra längre och längre in i skogen. Den blev bara grönare och mörkare och först gick vägen uppåt och sen gick den nedåt och den blev smalare och smalare och till slut fanns det ingen väg alls, bara mossa och ormbunkar. En väg ska ta vägen nånstans, sa Mumintrollet. Det här är fel. Den får inte sluta så där, bara. Han tog några steg i mossan. Men om vi aldrig hittar hem, viskade Sniff. Tyst lite, sa Mumintrollet. Hör du nånting? Långt inne bakom träden hördes ett svagt brus. Han gick några steg igen, lyfte nosen och vädrade. Vinden var fuktig och luktade trevligt. Det är havet, ropade Mumintrollet och började springa, för fanns det nånting han älskade så var det att bada. Vänta! skrek Sniff. Lämna mig inte ensam! Men Mumintrollet stannade först när han såg havet framför sig. Då satte han sig högtidligt ner i sanden och tittade på vågorna som kom rullande, en efter en, alla med 8
en kant av vitt skum på toppen. Om en stund kom Sniff fram ur skogen och satte sig bredvid honom och sa: Du sprang ifrån mig. Du lämnade mig kvar i farligheten! Jag blev så glad, förklarade Mumintrollet. Jag visste om dalen och floden och bergen men inte att vi har ett hav också. Titta såna vågor! De ser kalla och arga ut, sa Sniff. Är man i dem så blir man våt och är man på dem så kräks man. Tycker du inte om att dyka? frågade Mumintrollet förvånad. Kan du dyka med öppna ögon? Jag kan men jag vill inte, sa Sniff. Mumintrollet reste sig och gick rakt ut mot havet. Det där går på din risk! skrek Sniff. Man vet aldrig vad man kan få syn på därnere!
Men Mumintrollet dök in i en stor våg som solen sken rakt igenom. Först såg han bara gröna bubblor av ljus, sen såg han skogar av tång som gungade över sanden. Den var fint friserad och prydd med snäckskal, skära inuti och vita 9
utanpå. Längre utåt mörknade vattnet mot ett svart hål som gick ner mot det bottenlösa. Då vände han om, sköt rakt upp i en våg och följde med den in till stranden igen. Där satt Sniff och skrek på hjälp. Jag trodde du hade drunknat! skrek Sniff. Eller att en haj hade ätit upp dig! Vad skulle det ha blivit av mig utan dig? 10
Var inte fånig, sa Mumintrollet. Jag är van vid sjön. Medan jag var därnere fick jag förresten en idé. En mycket fin idé som är en hemlighet. Hur stor? frågade Sniff. Lika stor som »måtte avgrunden uppsluka mig»? Mumintrollet nickade. Måtte avgrunden uppsluka mig, rabblade Sniff. Måtte gamarna äta mina torra ben och måtte jag aldrig mer äta glass om jag inte bevarar hemligheternas hemlighet. Nå? Jag ska bli pärlfiskare och gömma mina pärlor i en låda, sa Mumintrollet. Alla vita stenar är pärlor. Alla som är mycket vita och mycket runda. Jag vill också vara pärlfiskare! skrek Sniff. Jag tänker fiska dem på stranden. Hela stranden är full av stenar som är vita och runda. Du förstår inte, förklarade Mumintrollet. De är pärlor bara när de är under vattnet. Hej så länge. Och så vadade han ut i bränningen igen. Nå vad får jag bli då!? skrek Sniff efter honom. Du kan få bli en sån som letar reda på en låda åt en pärlfiskare, sa Mumintrollet och så dök han. Sniff gick långsamt vidare utmed stranden. Du tar allt som är roligt, mumlade han för sig själv. Bara för att jag är så liten. Han tittade lite efter lådor men det fanns inga. Bara tång och några brädstumpar. Stranden var lång och ensam och den slutade i ett högt berg som gick rakt ner i vattnet. Hela berget var vått av vågskum. 11
Det här är inte roligt längre, tänkte Sniff. Jag vill inte vara liten längre och inte ha nån att leka med ... Och just då fick det lilla djuret Sniff syn på en kattunge som vandrade för sig själv högst uppe på berget. Den var svart- och vitfläckig och hade en mycket smal svans som stack rätt upp. Han blev så glad att det gjorde ont. Lilla katt, ropade Sniff. Lilla kissomisso kom ner och hälsa på mig, jag har så hemskt lessamt! Kattungen gav honom en gul blick över axeln och tassade vidare. Då började Sniff klättra. Han klättrade och klättrade på det våta branta berget och hela tiden ropade han på katten. När han äntligen kom upp hade hon tassat rakt ut på branten och gick balansgång över en smal klipphylla. Gå inte ifrån mig! skrek Sniff. Jag tycker om dig! Men kattungen gick vidare, längre och längre bort. Under berget dånade havet. Det lilla djuret Sniff kände hur han blev svag i benen. Hans hjärta började dunka. Och så kröp han efter kattungen. Han kröp mycket långsamt och tänkte hela tiden, en liten mjuk trevlig kattunge som är min ... som är ännu mindre än jag ... O, alla smådjurs beskyddare var snäll, var snäll och låt mig få henne och låt mig imponera på Mumintrollet ... 12
Han hade aldrig förr varit så rädd och aldrig känt sig så modig. Och plötsligt var grottan där. Ett hål i klippväggen och därinnanför en äkta grotta. Sniff höll andan. En grotta, en sån som man bara hittar en enda gång i sitt liv eller kanske aldrig. Den hade fint sandgolv och släta mörka väggar. Uppe i taket fanns ett blått himmelsfönster. Sanden var varm av solsken. Han kröp in och lade sig på mage i solstrimman och tänkte, här ska jag bo så länge jag lever. Jag ska sätta opp 13
små hyllor och göra mig en sovplats i sanden och ha ett brinnande ljus om kvällarna. Vad ska Mumintrollet säga? Men den ovänliga kattungen var försvunnen. Vägen tillbaka kändes inte så farlig. Hur skulle det kunna hända en nånting just när man har hittat en grotta? Mumintrollet höll fortfarande på med sitt pärlfiske. Han skuttade som en kork i bränningen och på stranden låg en massa runda vita stenar. Jasså där är du, sa han. Var är lådan? Kom iland! Kom iland med detsamma! skrek Sniff. Jag har hittat nånting! Jag har hittat nånting alldeles ensam och med den värsta farlighet du kan tänka dig! 14
Är det en bra låda? frågade Mumintrollet och kom vadande mot stranden med tassarna fulla av pärlor. Låda och låda, skrek Sniff, du med dina gamla lådor! Måtte avgrunden uppsluka dig och allt det där, det hinner vi inte med för jag har hittat en grotta! En egen grotta! Är den riktig? frågade Mumintrollet. Med ett hål att krypa in igenom? Med klippväggar och sandgolv? Allt! Allt som hör till! svarade Sniff och var så ifrån sig att han knappt hölls på benen. Och du får ha dina pärlor i min grotta om du ger mig hälften eller åtminstone tre tassar fulla! Pärlorna blev mycket mer äkta och vita så fort de kom in i grottan. Mumintrollet och Sniff låg på rygg i sanden och tittade upp i det blå himmelsfönstret. Då och då flög salta stänk in genom dörren och solstrimman blev bredare och bredare. Sniff hade en väldig lust att berätta om kattungen. Men så beslöt han att låta bli. Han skulle hitta henne och bli god vän med henne först. Hon skulle följa honom överallt. Och så en vacker dag skulle de båda två komma in på verandan och Mumintrollet skulle säga: Är det möjligt!? Har du en egen kattunge som följer efter dig överallt!? Man kunde sätta ut ett fat mjölk i trädgården. Varenda kväll ... Sniff suckade. Nu är jag hungrig, sa han. Tänk att man kan bli så lycklig att man glömmer bort att äta! 15
Det var sent på eftermiddagen när Mumintrollet och Sniff kom tillbaka till det blå huset i dalen. Floden rann så sakta mot kvällen och över den lyste den nya bron i många nymålade färger. Mumintrollets mamma höll på med att ordna snäckor kring rabatterna. Har ni haft det trevligt? frågade hon. Vi har varit minst tio mil härifrån! berättade Mumintrollet. Jag har sett havet! Jag har dykt i väldiga vågor och 16
hittat nånting kolossalt fint som börjar med P och slutar med R ... Men jag kan inte säga vad det är för det är en hemlighet! Och jag hittade nånting som börjar på G och slutar på A! skrek Sniff. Och nånstans i mitten finns det ett O och två T. Men mer säger jag inte! Det var märkvärdigt, sa Muminmamman. Så många stora händelser på samma dag. Soppan står i värmelådan. Och skramla inte för mycket för pappa skriver. Så fortsatte hon med att lägga ut snäckorna, turvis en blå, två vita och en röd och det blev mycket fint. Hon visslade sakta för sig själv och tänkte på att det såg ut att bli regn. Det gick en orolig vind genom träden som suckade och skakade på sig och vände alla sina blad aviga. Långa grå moln seglade upp över himlen. Jag hoppas det inte blir ett översvämningsregn nu igen, tänkte Mumintrollets mamma. Hon plockade upp några snäckor som blivit över och gick in i huset just när de första dropparna började falla. Sniff och Mumintrollet hade somnat mitt på salongsmattan. Mamman bredde en filt över dem och så satte hon sig vid fönstret för att titta på regnet. Det var ett stort grått regn som tog med sig en tidig skymning. Det tassade tyst över taket, prasslade i trädgården, susade genom skogen och långt borta droppade det in i Sniffs grotta. Nånstans i ett hemligt och alldeles privat gömställe svepte den ovänliga kattungen svansen om sig och somnade. 17
Sent på natten när alla hade gått och lagt sig hörde Mumintrollets pappa ett klagande ljud. Han satte sig upp och lyssnade. Regnet forsade i stuprännorna och det trasiga vindsfönstret slog som vanligt i blåsten. Nu kom det ynkliga ljudet igen. Pappan tog nattrocken på sig och gick för att se om sitt hus. Han tittade in i det klarblå rummet, sen i det gula och sist i det prickiga, och överallt var det tyst. Då öppnade pappan verandadörren och tittade ut i regnet.
18
Han lyste med sin ficklampa över trappan och gräset, och ljuset fick regndropparna att glittra som diamanter. Det blåste värre än nånsin. Vad i friden är det här? sa Mumintrollets pappa. För därute satt nånting vått och eländigt med mustascher och svarta blanka ögon. Jag är Bisamråttan, sa den eländiga varelsen med svag röst. En hemlös bisamråtta. Halva huset sprack när ni byggde er bro över floden. Det gör förstås ingenting. Andra halvan har regnat bort. Det gör ännu mindre. För en filosof är det alldeles detsamma om han lever eller dör men efter den här förkylningen är det mycket osäkert hur det ska gå med mig ... Jag är förskräckligt ledsen, sa Mumintrollets pappa. Jag visste inte att ni bodde under bron. Kom in för all del. Min fru kan säkert göra i ordning en säng nånstans. Jag bryr mig inte värst mycket om sängar, de är så onödiga möbler, sa Bisamråttan sorgset. Det var bara ett hål jag bodde i men jag trivdes med det. Visserligen är det ju detsamma för en filosof om han trivs eller inte men ett bra hål var det i alla fall. Han ruskade vattnet av sig och lyssnade åt alla håll. Vad är det här för ett hus? frågade han. Ett alldeles vanligt muminhus, svarade pappan. Jag har byggt det själv. Hur skulle det vara med ett glas äppelvin mot förkylningen? Det är visserligen onödigt, sa Bisamråttan. Men kanske i alla fall. 19
Mumintrollets pappa smög sig ut i köket och öppnade skåpet utan att tända ljus. Han sträckte sig efter äppelvinsflaskan som stod på översta hyllan, sträckte sig och sträckte sig, och rätt som det var hade han slagit ner en karott och det blev en förfärlig skräll. Hela huset vaknade upp, man ropade och smällde i dörrarna och så kom Mumintrollets mamma springande med ett ljus i tassen. Är det bara du, sa hon. Jag trodde nån skurk hade tagit sig in hos oss. Jag ville ha ner äppelvinet, sa pappan. Och så hade nån åsna ställt den här fåniga karotten alldeles på kanten. Det var bara bra att den sprack, den var hemskt ful, sa Muminmamman. Kliv upp på en stol så går det bättre. Och ta ner ett glas åt mig också. Pappan klev upp på stolen och fick tag i flaskan och tre glas. 20
För vem är det tredje? undrade mamman. Det är för Bisamråttan, svarade pappan. Hans hus har gått sönder så nu kommer han och bor hos oss. Så tände de petroleumlampan på verandan och skålade med varann. Mumintrollet och Sniff fick också vara med fast det var mitt i natten. Men de drack mjölk. Regnet dansade fortfarande över taket och blåsten hade tagit i ännu värre. Den tjöt genom skorstenen och kakelugnsluckorna skallrade ängsligt. Bisamråttan satte nosen mot verandafönstret och stirrade ut i mörkret. Det här är inget naturligt regn, sa han. Är inte alla regn naturliga? frågade Mumintrollets pappa. Får det vara ett litet glas till?
21
Kanske ett litet, sa Bisamråttan. Tack, tack. Nu känns det bättre. Den stora undergången bekymrar mig inte så mycket men på något sätt vill man inte vara kall om magen när man går under. Nej visst, nej, sa mamman. Men det här är nog inget översvämningsregn. Bisamråttan fnös. Frun vet inte vad jag talar om, sa han. Har ni inte känt nånting underligt i luften på sista tiden? Har ni inte haft aningar? Kryper det inte i nacken på er ibland? Neej, sa Muminmamman förvånad. Nånting farligt? viskade Sniff och stirrade på Bisamråttan. Man vet aldrig, mumlade Bisamråttan. Världsrymden är så stor och jorden så förfärligt liten och ynklig ... Nu tror jag vi går och lägger oss, sa mamman hastigt. Det är aldrig bra med hemska historier sent på natten. Om en stund var alla ljus släckta och hela huset sov. Men regnet och stormen fortsatte ända till nästa morgon.
22
N
ästa dag var det mulet. Mumintrollet vaknade och gick ut i den våta tysta trädgården. Stormen var borta, regnet hade slutat. Men ingenting var som vanligt. Han stod länge och tittade och nosade åt alla håll innan han begrep vad det var. Allting var grått! Inte bara himlen och floden men träden, marken, huset! Alltihop var alldeles grått och det såg förfärligt ut, som om det inte levde längre. Så hemskt, sa Mumintrollet sakta. Så hemskt! Bisamråttan kom ut ur huset och tassade bort till Muminpappans hängmatta. Hängmattan var också grå. Han lade sig i den och tittade upp i de gråa äppelträden. Hör du! ropade Mumintrollet. Vad är det? Varför är allting grått?! Stör mig inte, sa Bisamråttan. Spring och lek! Lek så länge du får leka. Vi kan ändå inte göra nånting åt saken så det är lika bra att ta det filosofiskt. 23