Kopparbergsvagen20 2013 bladderex

Kopparbergsv채gen 20

Mathias Rosenlund

Kopparbergsvägen 20

Schildts & Söderströms

isbn 978-951-52-3214-4 © Mathias Rosenlund 2013 Schildts & Söderströms, Helsingfors Grafisk form Emma Strömberg Omslagsbild Tim Maher Författarporträtt Mary Saaritsa Tryckt hos Nord Print Ab, Helsingfors 2013 www.sets.fi

Till B och R-L Och till C

»Kanske var jag förlorad Kanske var jag fullkomlig« helena österlund

»Jag har under så många år levt omgiven av mörker och dödsvarsel. Jag skall berätta.« kristian lundberg

»Berätta din sanning, inte omvärldens.« erica jong

»Fattigdomens patologi börjar i livmodern.« läkartidningen, april 2006

prolog

De första åren av mitt liv tillbringade jag i Fittja i Stockholm. Jag föddes på valborgsmässoafton 1981, samma dag som Carl XVI Gustaf fyllde trettiofem år.

Det snöade den kvällen. Stora vita snöflingor dalade ner från himlen och smälte genast bort på den aprilvarma marken.

Mamma hade legat på sjukhus i flera veckor på grund av komplikationer under graviditeten. När det väl var dags att föda blev det bråttom. Pappa var på väg till sjukhuset i full fart med sin gamla Volvo, och medan han körde gick bilens kardanaxel sönder. Han fick tag i en taxi, det var med nöd och näppe han hann till sjukhuset för att se mig födas.

Det är så det är.

Man rusar mot ett nytt liv och försöker överkomma de hinder man möter.

Också jag har rusat. Också jag har mött hinder.

* Det här ska handla om den tid i mitt liv som jag har tillbringat i ett rödbrunt sexvåningshus på Kopparbergsvägen 20 i Myrbacka i Vanda.

9

Det ska också handla om min barndom i ett rödbrunt höghus i Fittja. Det är som om mitt barndomskvarter har bränts in i mig. Som om de smutsiga höghus där jag tillbringade mina första år har blivit en spökbild för hela mitt liv och som jag ständigt kommer att söka fram och bosätta mig i vart jag än flyttar, vart jag än beger mig.

Vart jag än flyr.

Det finns en tunn tråd som är fäst mellan höghusen i Fittja och höghusen i Myrbacka. Jag känner mig fångad av min barndom. Som om mitt förflutna för alltid kommer att diktera min framtid, som om det inte finns något sätt för mig att bryta det samband som min barndoms fattigdom har med mitt liv som vuxen.

* I sitt vardagliga vuxenliv kan man skönja sin barndoms konturer. Trots att miljön är en annan, och trots att tiden år efter år obevekligt har flutit vidare, stiger man alla morgnar upp som det barn man en gång var. Min mor och min far som fick barn unga. Och jag, som var ännu yngre då mitt första barn föddes.

Varje dag ser jag mina barn som vandrar runt mellan höghusen i Myrbacka – hus som intill förvillning liknar de höghus jag själv bodde i under mina första år – jag har rest till Fittja enbart för att bekräfta att det är så – och så fruktar jag: de kommer aldrig att kunna fly.

Jag är rädd för att de för alltid kommer att vara fångade i en livsbana som har stakats ut i mitt förflutna, i de 10

miljöer som formade mig och som kastade ut mig i livet.

Och det finns en tråd mellan Fittja och Myrbacka som jag hoppas ska komma att brista under loppet av den här berättelsen och aldrig kunna vävas igen. Livet ska fortsätta och döden ska komma att ta oss, och något nytt ska ersätta all denna hopplöshet.

Därför flyr jag inte längre.

Därför lever jag varje dag för mina barn.

Därför skriver jag – för att visa dem att man för varje dag som går mer och mer kan bli den man vill vara, oberoende av hur omständigheterna ser ut.

Jag skriver för att mina barn och mina barnbarn inte ska behöva leva kvar i skuggan från min barndom, en mörk skugga av fattigdom. En plats där man att inte kan se sig om och välja riktning, där man naglats fast och hålls fången.

* Det här ska handla om en livssituation där ens mest påtagliga arv är handlingsförlamning och dåligt självförtroende. Mina föräldrar har gråtit med mig när vi talat om att skapa oss ett nytt liv. De har sagt: Vi har alltid varit fattiga. Jag har inte levat, har min far sagt, jag har bara existerat.

Det här ska också handla om sjukdom och depression.

Om att själv känna ett vansinne inom sig, och om att leva med någon som är sjuk. Min kamp mot fattigdom har flätats samman med min fru C:s kamp med sin sjukdom, 11

sin ångest och sina panikattacker. Ett mörker har legat över oss, ett mörker som ibland har skurits sönder av kärlek och ren och skär beslutsamhet att inte låta våra hinder få definiera de människor vi är och måste vara.

Men ofta har mörkret också varit kompakt, skrämmande. Och alltid, alltid har det återkommit.

Jag skriver för att stävja ett vansinne som inte omringar mig men som stiger upp ur mitt inre. Jag är inte i fas med det som sker omkring mig. Jag befinner mig någon annanstans. En del av mig har fastnat där borta, i mitt förflutna, för att begrunda det. För att finna en lösning.

För att kunna komma vidare. Så har jag skärskådat mitt förflutna, för att liksom utföra det omöjliga och på något sätt göra mig av med en del av det. Länge ville jag fly mitt liv. Men jag inser det nu: jag kan inte fly undan någonting. Så kanske jag kan förvandla det.

Jag har ett tvingande behov av att skriva om det liv jag har levt ända fram till denna dag, den stund jag skriver ner detta och ger det vidare.

Medan jag skriver tänker jag: Det är nu jag gör upp med mig själv. Jag har en föreställning om att jag genom att skriva om det förgångna kan förgylla det liv jag har framför mig. Att de uppriktiga och svåra orden om det ena kan ge ett mervärde åt det andra.

Jag talar om erfarenheter och människor som jag känner mig tvungen att skildra. Jag talar om allt det som bor i ett mörker utan ord.

Samtidigt känner jag hur varje ord på pappret utesluter andra ord. Varje ord gör anspråk på en del av mig.

12

Jag undrar ständigt hur mycket jag har kvar att ge. Hur mycket kan jag berätta? Och hur mycket jag kan låta förbli dolt, vilket ansvar har jag att berätta om det nästan bortglömda?

* Allt som följer stämmer och måste stämma, på ett eller annat sätt.

Jag har hört små anekdoter ur mitt och min familjs liv återberättas dussintals gånger. Det är alltid glimrande stycken barndom och uppväxt som återges. Alltid rara små minnen som gör en varm inombords. Det är aldrig smutsiga bitar barndom man plockar fram och granskar.

Aldrig svåra minnen som dryftas.

Nu är det min tur att berätta.

13

De här höghusen har sex och sju våningar och har stått i Myrbacka sedan början av sjuttiotalet. Det hus som vi bor i är omringat av andra höghus som är lika höga eller rentav högre än vårt. Vilket rum jag än befinner mig i finns det alltid någon som ser mig, alltid en balkong eller ett fönster som blickar rakt in i vårt hem. Det går inte att gömma sig här.

Jag har bott här sedan 2003. Det dröjde några år innan jag vande mig vid allt oljud i Myrbacka. Det är inte ett farligt område, men mycket rastlöst. Ett antal invånare har nyligen gått samman för att bilda grupper av vuxna som ska gå runt i förorten för att se till att lugnet bibehålls. Det sägs inte högt, men tanken är att man ska hålla koll på invandrarna. Man vill se till att de håller sig tysta och lugna på gårdar vid hus där det bor infödda finländare. Gårdar som man vill ska få vara ifred för oväsen och stök.

Det är här vi bor. Här har mina barn fötts. Här har C och jag blivit föräldrar, vuxna.

Här har vi vuxit ihop med varandra. Ibland tänker jag på hennes ljusa hår som senare blev dreadlocks, på hennes vackra ögon, på den stora empati hon hade inom 15

sig. Jag minns mitt långa bångstyriga hår som under vår första tid i Myrbacka var långt nog för en hästsvans men som jag sedan klippte kortare, prydligare. Vår lägenhet har rymt såväl kärlek och omtanke som diskussioner om självmord, fattigdom och att känna sig fullkomligt värdelös i det samhälle som har omringat vårt hem.

Empatin har långsamt naggats i kanterna. Mina ögon har blivit tröttare, lite rynkiga.

* För länge sedan flyttade jag bort från Vasa, min hemstad, den stad vi flyttade till när mina föräldrar tog oss barn med sig och lämnade Fittja. Vasa är den plats jag fortfarande längtar till. Det har gått mer än tio år sedan dess. Kanske är jag en annan nu, eller kanske är man mer beroende av sin hemstad och sin barndomsmiljö än man anar. Det går aldrig ur: Jag förblir det jag fötts i. Jag förblir den fattige sonen i en fattig familj.

När jag skriver detta har ingenting ännu förändrats.

Min kamp har bara burit frukt i mitt inre. I den mörka vrå som rymmer det skrik av protest jag så länge haft inom mig. Mina knän talar om att min kropp åldras. Mina fötter ömmar. Jag formar tysta dikter i mitt huvud när jag arbetar, på dagis, på en ungdomsgård, i hytten på en lastbil.

Rytmen från orden flyter samman med de rörelser mina händer utför. Jag flyttar lådor, drar kärror, byter blöjor, lyfter och tröstar barn, förmanar ungdomar som slåss, lyssnar på skrik och rop ibland i tolv timmar i sträck.

16

* Jag flyttade från Vasa som nybliven tjugoåring. Jag hade precis tagit studenten och jag flyttade till huvudstadsregionen för att utföra min civiltjänst som kvällsvaktmästare i skolan Lönkan i Tölö.

Det dröjde två eller tre år innan jag vande mig vid att bo i huvudstadsregionen. Det hände så mycket överallt.

Det fanns så mycket trafik. Bilar. Som ormar såg man trafiken slingra förbi, ormar man aldrig såg svansen på. Husen var större än i Österbotten, människorna mer spirituella på ett nästan europeiskt sätt. Livstakten var en helt annan. Jag blev stressad. Sprang runt som en yr höna. En dag kom jag på mig själv med att springa genom stan som en tok trots att jag bara hade ett kort ärende att uträtta innan min arbetsdag började, och trots att min arbetsdag inte skulle börja på flera timmar.

Mitt år som civiltjänstgörare var en bra träning i att arbeta med sådant som inte ger en någon känsla av betydelse eller mening. Jag var pank under hela det året.

Civiltjänstgöringens dagpenning räckte knappt till mat och bussresorna till och från jobbet.

Kunde jag räkna med att få pengar av mina föräldrar då det behövdes? Den möjligheten har jag sällan haft.

Min mamma som sitter i soffan och gråter. Hon säger: ”Ja, vi har alltid varit fattiga.”

Min chef under civiltjänstgöringstiden, en stor man med grått hår och grova fötter, frågade mig en dag om 17

jag kunde låna honom hundra mark. Jag visste inte vad jag skulle svara. Förväntades det att fattiga civiltjänstgörare på den arbetsplatsen skulle låna ut pengar till chefen? Antagligen hade jag varit i min fulla rätt att säga nej, men jag lånade honom ändå den hundring han hade frågat efter. Det dröjde nästan en månad innan jag fick tillbaka pengarna, trots att han hade lovat betala tillbaka om bara några dagar. När jag påminde honom om skulden sa han först att han redan hade betalat den. När jag insisterade erkände han att han misstagit sig, och så langade han fram en hundring ur sin plånbok som var full av sedlar.

Det var under den här tiden som C:s bipolära sjukdom började bli ännu svårare än den hade varit tidigare. Det tog egentligen sin början i och med hennes svåra förlossningsdepression. Efter det fanns tröttheten liksom alltid där på ett helt annat sätt än tidigare. Jag minns att jag bar henne till toaletten för att hon var för trött och sjuk för att gå på egna ben. Jag minns vilken panik jag kände om nätterna då jag vaknade till min sons skrik och C låg bredvid mig, utslagen.

Kanske var vi förlorade redan då. Kanske var vi fullkomligt oss själva redan då.

Kanske var det rentav i den situationen som jag blev den jag måste vara: i en kollision med någonting som jag helt enkelt inte kunde behärska och rå över.

Jag var tjugo år gammal, fattig, oerfaren i så gott som allt – och så fick jag höra att vi väntade barn. Vi skulle få en son. Jag, som dittills bara hade arbetat som piz18

zabud och kvällsvaktmästare, skulle bli pappa. Jag hade slussats via högstadiet till gymnasiet till civiltjänsten och sedan blev jag förälder. Jag visste knappt hur man gjorde för att skaffa sig ett heltidsjobb, men jag hade bundit mig till ett livslångt engagemang i mitt barn.

* När jag skriver det här är det några dagar kvar tills jag fyller trettio. Det har gått nästan exakt ett decennium sedan jag flyttade från Österbotten ner till Vanda, till Myrbacka, till den förort vi har bott i ända sedan dess. Ett område som gång på gång har fått mig att tänka på Fittja, på de där roströda husen bredvid tunnelbanestationen.

Mina första barndomsminnen är av de där höghusen.

Av de skuggiga gränderna mellan husen.

Mina barns första barndomsminnen kommer antagligen att vara från i ett kvarter i Myrbacka, bland rödbruna höghus med skuggiga gränder mellan husen.

Min son är nu nio år gammal, och jag själv ... jag är fortfarande en fattig man som försöker hanka sig fram genom att skriva en bokrecension här och där, genom att under vissa nätter arbeta som hjälpkarl i lastbil, genom att gå kurser på universitet och lyfta studiestöd och studielån, genom att så gott som varje månad stå i kö i socialkontoret, genom att för varje vecka som går försöka stävja den ångest som uppstår när man aldrig har tillräckligt med pengar för att klara sig genom en månad utan oroa sig för hur man ska få maten att räcka.

19

Varför har mitt liv blivit så här? Hur har det gått till?

Jag är trettio år gammal.

Jag har en son som snart har funnits till och andats i ett årtionde.

Min dotter fyllde nyligen fem år, och efter morgonmålet på sin födelsedag gick hon stolt runt i lägenheten.

Hon sa: ”Pappa, nu är du trettio, och jag är fem!”

Jag var stolt just då. Jag kände mig som en bra far. Som en man som blivit pappa som alltför ung, men som har visat världen och sig själv att allt gick bra. ”Snart är jag själv en mamma!” skrek min dotter glatt där hon gick runt i lägenheten med choklad runt munnen.

Hon vet inte hur rätt hon hade. Hon vet inte hur snabbt tiden går. Hon vet inte hur överrumplad man kan bli när man märker att det liv man lever är ett helt annat liv än det man föreställde sig när man fortfarande var ung nog att tänka på sin framtid.

Hon vet inte hur det känns att vara trettio år gammal och veta att det ekonomiskt sett vore bäst om man sadlade om och lämnade förhoppningarna om att bli författare bakom sig, och i stället utbildade sig till rörmokare eller tekniker. Då skulle det finnas arbete. Då skulle det finnas efterfrågan på ens färdigheter. Då skulle det finnas någon som vore villig att betala en hygglig lön för det arbete man utför. Men jag kan inte göra det. Jag kan inte lämna det bakom mig. Jag måste fortsätta. Någonting måste det bli av allt det jag hoppas på. Under min barndom och uppväxt lärde jag mig vad drömlöshet är för något. De ambitioner jag och min familj hade var död20

födda. Att vara författare, att skriva, är ingen dröm för mig. Jag har inte längtat efter det ända sedan jag var barn eller ungdom. Det är något som kommit senare. Något som fått ge form åt min erfarenhet. Nu skriver jag för att stävja vansinnet. För att kalla världen vid sitt rätta namn: fruktansvärd, avgrundslik, underbar.

Jag ser framför mig en dag full av vånda. En dag då jag ska inse att all min kamp har gått om intet. En dag som kommer att avslöja hur hopplös all min strävan har varit. Att jag inte bara har levt ett fattigt liv, men att jag dessutom har låtit bli att göra det som jag verkligen ville göra. Jag måste skriva den här berättelsen. Jag måste få lämna ifrån mig en berättelse om det som har varit. Inte för att jag tror att jag kan göra det på ett sätt som skulle vara rättvist, fullständigt. Utan för att känna att jag kan andas igen. För att känna att fattigdomen inte har någon makt över det som verkligen är jag.

Mamma som med gråten i halsen sitter i min soffa och talar om hur livet har varit. Pappa som alltid, men punkterat av kortare tider av arbetslöshet, har arbetat heltid med olika chaufförsjobb men som ändå inte har tjänat så mycket pengar att familjen skulle ha klarat sig utan hjälp utifrån.

Mina barn som med sin blotta närvaro påminner mig om detta enda: att jag måste berätta om det som har varit.

21

* Jag låter allting bara komma. Låter saker och ting bero. Jag låter denna dag gå, och nästa dag komma.

Jag låter allting vara som det alltid har varit. Så känns det ibland. Att man gör bäst i att huka sig och fortsätta rakt framåt utan att se sig omkring. Att fälla ner sin blick.

Jag fruktar den dag då jag ska krokna under allt det som jag nu skriver om.

Under depressionens tyngd. Under fattigdomens ok.

Under hopplöshet.

* Jag har ibland, då jag blivit uppringd och tillfrågad, men alltför sällan för att kunna förtjäna ens en hygglig biinkomst, arbetat som hjälpkarl på lastbil. Men jag har inget körkort så jag kan inte arbeta som chaufför, ett arbete som skulle ge mig mer betalt. Det har varit nattarbete.

Vi har kört runt i huvudstadsregionen med frysvaror till stora butiker och köpcentrum.

Det nattliga Helsingfors är ett tyst och lugnt ställe. Jag vet det nu. Jag vet det för att jag under många nätter har sett att det är så. Städer har också ett nattligt liv. Det är platser av skuggiga byggnader och gator som ligger öde i väntan på att tas i bruk. Det är rofyllt att köra runt och leverera varor. Min äldre bror gjorde det så gott som 22