Lararrummet2013 bladderex

L채rarrummet

Annika Luther

Lร RARRUMMET

Schildts & Sรถderstrรถms

Annika Luther Bronsåret 1995 Gårdshuset 1998 Inte så illa, herr Engel! Upp och ner i Helsingfors under 450 år (med Bettina Björnberg och Katarina af Hällström) 2000 Skogen som Gud glömde 2002 Ivoria 2005 Hur fint som helst (kokbok) med Gunilla Donner, Otto Donner, Niklas Ekman och Jenni Erkintalo 2008 Brev till världens ände 2008 De hemlösas stad 2011

Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. © Annika Luther 2013 ISBN 978-951-52-3210-6 Schildts & Söderströms www.sets.fi Omslag och grafisk form Otto Donner Tryckt hos InPrint, Riga 2013

Förord

Efter att ha stirrat mig igenom femton säsonger av mitt älsklingsteveprogram, sjukhussåpan ER (Emergency room, Teho-osasto, i Sverige tror jag den heter City­akuten) slog det mig plötsligt att också min egen arbetsplats, skolan, surrar av skör ung kärlek, plötslig tragik, auktoritetskonflikter, absurditeter och mänsklighetens mest apliknande drifter. Intuberingarna slipper vi. Om ER, så varför inte LR – lärar­rummet? När jag var färdig med undervisningen i juni satte jag mig alltså ner och skrev. Efter sex ungdomsböcker kändes det lite roligt att försöka närma mig läsare på andra sidan gallret. Om någon lärarkollega någonstans i Finland känner igen stämningar ur sin egen vardag blir jag glad. Om någon tycker sig känna igen sig själv är det däremot ett oavsiktligt missöde. Personerna i berättelsen har inga verkliga motsvarigheter. Det har däremot många av absurditeterna och vartenda beskrivet pedagogiskt misslyckande står jag för alldeles själv.

Natten till den tjugoförsta juli slår den till. Den årliga ångesten över att ännu en sommar i hennes liv inte längre kan räknas i månader, utan i ynkliga veckor och dagar, sänker sig över Magdalena i det varma mörkret. Hasse andas fridfullt bredvid henne och genom myggnätet hör hon kattuggleungarna från boet i björken bakom stugan. För bara två dagar sedan vågade de för första gången flaxa ut, och nu kastar de sig redan övermodigt pipande från gren till gren. De fuktiga lakanen känns subbiga i fotändan och den fina strandsanden som torkade på kroppen efter kvällsdoppet har spritt sig i hela sängen. ”Hur många år har jag varit lärare”, undrar Magdalena. Tjugofem?

Tjugofem, nästan tjugosex år om man räknar med det första vikariatet i Vasa. Tjugosex år i ett jobb som jag tycker om. Till och från nästan älskar.

Men ändå och fortfarande, lika obönhörligt som att nätterna mörknar och de oplockade vinbären faller till marken, kommer melankolin krypande.

Alltid vid samma tid, några veckor före terminens början, när dagsljuset långsamt börjar anta en ton av ringblomsgult i allt det skinande vita.

Nu går det inte längre att förtränga det nya läsåret som startat på den grå bangård från vilken alla plikter kommer rullande. Än hörs bara ett dovt muller, avlägsna visslingar i fjärran, men tåget har satt sig i rörelse och ökar långsamt farten. Det är på väg, ingen tvekan om den saken, det är på väg och närmar sig perrongen.

Magdalena vänder sig tungt och stirrar ut genom fönstret. Det sticker i hennes slitna axel och fingrarna har svullnat till värkande knackkorvar.

Hon borde ha tagit det lite försiktigare med vasslien i eftermiddags. En gul halvmåne dyker fram ur molnen och de tre tallarna vid stranden avtecknar sig som raggiga varghuvuden mot natthimlen. ”Det var ju den här sommaren jag skulle förnya mina litteraturlistor och uppdatera författarpresentationerna. Äntligen läsa Sofi Oksanen. Och alla gulnande tidningsurklipp i plastkorgarna i skåpen sen, dem borde jag ha gått igenom redan i våras. Kurs tre fungerar inte som den är nu, det har jag vetat hur 7

länge som helst, men om den någonsin ska bli bra borde jag göra om den från början och när orkar jag nu med det? Suck”. Det tynger runt bröstet och drar i käken. Är det så här begynnande hjärtfel känns? För några år sedan läste hon att de första symptomen för kvinnor ofta är atypiska och drabbades av en vag oro. Hur känner man igen ett atypiskt symptom?

Plötsligt får hon för sig att Hasse har slutat andas. Ska hon bli änka nu också? Hinna sörja en kort tid innan hon själv skyndar efter honom på något atypiskt sätt? Magdalena sträcker ut armen, håller handryggen över Hasses mun, nuddar i misstag vid överläppen så att han grimaserar i sömnen, suckar till och vältrar sig in på hennes sida av sängen. Ännu svettigare så här, men nu vet hon åtminstone att han lever.

Det skrapar mot fönsterbrädet och Magdalena spritter till. Hon trevar efter glasögonen på nattygsbordet så att vattenglaset skvalpar och kikar ut i mörkret. Bakom myggnätet har det dykt upp en klump. En klump som släpper ur sig klagande små skrin. En uggleunge! Långsamt och mödosamt kommer hon på fötter och smyger mot fönstret. Just när hon nästan börjat se detaljer ropar en förälder ur muren av svarta träd och ungen flaxar vidare.

Magdalena återvänder till sängen. Hasse sover som ett fridfullt barn. ”Han har all anledning att vara fridfull med sin fina pension, han behöver aldrig mera gå på jobb”, tänker hon surt. Långt bak i hjärnan mumlar hennes bättre jag att hon helt nyss var glad över att han inte är död och att sommarlovet håller på i tre veckor till. Hon har mera semester kvar än de flesta människor någonsin kommer upp till sammanlagt. Kineserna till exempel, de får en ynka vecka till nyår och tillbringar den med att sitta på tåg till sina dammiga hembyar, viskar bättrejaget för att lägga sten på börda. ”Jag måste sluta tycka synd om mig själv, ingen annan gör det heller och jag kan tänka över kurs tre i morgon medan jag plockar blåbär”, svarar Magdalena trött och klämmer till sin platta och svettiga huvudkudde. Så småningom somnar hon, men under hela resten av natten vaknar hon en gång i timmen och varje gång hon somnar är hon tillbaka i skolan.

8

1.

Den tolfte augusti dallrar lika het som veckorna innan. Eleverna firar sin sista sommarlovsdag men lärarna är inkallade till planering. Det smäller i dörrarna, klapprar i trapporna, och gamla kolleger kramas hjärtligt i lärarrummet medan de nya står lite för sig själva och försöker se avslappnat kompetenta ut. Tove Eriksson, lite sen som vanligt, stiger över tröskeln och pickar försynt den stora brunbrända Magdalena i sidan. Magdalena tittar ner på henne med ett brett leende.

– Nåmenhej Tove! Och du då, så slank du har blivit. Har du skurat däck på båten hela sommaren eller hur har det gått till?

– Mmm, allt möjligt jo. Vi var på cykeltur till Åland med pojkarna också. Efter det är det nästan skönt att vara tillbaka på jobbet. Hjälp, titta så mycket klockan har hunnit bli! Skönt att jag inte blev helt försenad första dagen. Ska vi vara i festsalen eller i trettitrean idag, vet du?

– Festsalen, tror jag. Gå du bara, jag måste titta igenom mitt fack, saknar ett papper som jag vet att finns någonstans långt ner i högen.

Tove, som trots att hon inlett sitt fjärde år på Diktonius, fortfarande tycker att den obligatoriska planeringsdagen före den riktiga terminsstarten är oerhört stressande, skulle gärna ha mött det samlade kollegiet i kölvattnet på stora och trygga Magdalena som varit med ända sedan skolan grundades. Bakom Magdalenas formlösa linnetunika i lysande orange skulle den lilla knubbiga Tove ha kunnat gömma sig hel och hållen. Hon får väl konfrontera dem ensam då. På vägen ut kastar hon en blick i spegeln i lärarrummets tambur och drar instinktivt in magen. Så förfärligt mycket magrare har hon nog inte blivit. Varför valde hon den 9

virkade tröjan i ljusblått bomullsgarn som alltid får henne att se gravid ut? Just idag dessutom. Nu kommer Mirri och de andra att börja viska.

Men de röda sandalerna är i alla fall snygga. Hon öppnar dörren ut till korridoren och kolliderar med en vilt främmande man. Han håller på att tappa balansen och trampar henne på stortån så att det krasar. Tove skriker till, snyftar och sjunker ner på huk. Hon tar sig om foten med båda händerna och biter ihop käkarna för att inte börja gråta av smärta.

Dörren slår igen efter henne. Blodet sipprar ut mellan sandalernas remmar och tån gör så ont att det svartnar för ögonen. Främlingen drar sig häftigt tillbaka, dimper ner på bänken utanför lärarrumsdörren, gungar tafatt fram och tillbaka och harklar sig ångerfullt.

– Herregud, ursäkta! Fan vilken entré. Gör det hemskt ont? Freddu Svanholm, ska undervisa matematik i gymnasiet här i år. Säg någonting snälla, annars ringer jag efter ambulansen.

Tove trycker huvudet mellan knäna för att motarbeta svimningskänslan och försöker andas djupt utan att börja hyperventilera. Egentligen skulle hon vilja kasta sig på golvet som en fyraåring och bara vråla.

Varför måste samma arma tå som fick ett ankare på sig förra veckan nu krossas av den här klumpedunsen? Nu kommer nageln garanterat att lossna. Mot det rinnande blodet ser hon hur urblekta sandalens smala remmar har blivit. Grimaserande drar hon den av sig. Framför henne har karlen satt sig på huk i sina snofsiga cowboyboots. Vad är han för en typ egentligen? Varför måste han prata så förtvivlat. Handgjorda stövlar med stålhätta, tror han att han fått anställning på en rodeo? Om han nöjt sig med Birkenstocks som de andra manliga lärarna skulle hon redan ha suttit på mötet. Nu måste hon lyckas ta sig på fötter och halta ända upp till festsalen. Annars får hon presentera sig för alla nya och gamla kolleger i ett helt eget förseningsheat, och hon vet exakt vilka som inte kommer att förvåna sig över hur lite kontroll hon har över sin vardag. Tove reser sig försiktigt på alla fyra med stjärten i luften, bara för 10

att handlöst kastas framåt när Magdalena raskt slår upp dörren bakom henne. Mannen med bootsen slår ut armarna och lyckas fånga upp henne innan hon kraschar i golvet men tappar själv balansen så att båda två tumlar ner på den skinande linoleummattan i famnen på varandra. Genom ångorna av ättiksstinkande golvvax tornar Magdalena upp sig som ett apelsinfärgat frågetecken ovanför dem. Mannen kommer snabbt på fötter. Tove ligger kvar.

– Freddu Svanholm, matematik i gymnasiet. Trevligt att träffas, he hee ...

Magdalena sveper ointresserat över honom med blicken och böjer sig oroligt ner över högen på golvet.

– Men Tove, älskade vän! Du är ju alldeles likblek. Varifrån kommer allt det där blodet? Är du skadad?

– Nej, inget farligt. Om ni båda hjälper mig kan vi äntligen komma iväg till mötet. Snart skickar de väl en delegation för att leta efter oss.

Så kommer det sig att Tove Eriksson som velat slinka in så obemärkt som möjligt bärs in i festsalen i gullstol och Fredrik Svanholms handsydda boots med metallhättor får lika mycket uppmärksamhet som de kraftiga svarthåriga överarmarna som sticker ut ur hans blekrosa kortärmade sommarskjorta.

Ped.lic. Mikaela Mattfolk, Diktoniusskolans rektor sedan den första augusti, känner svetten forsa under den tättsittande mörkgröna blejsern som hon tagit på sig för att göra intryck på sina nya underlydande. Engagerad men proffessionell. No nonsense. Visa vem som har kontrollen direkt så kan man ta det lindrigare med auktoriteten senare. Tur att hon inte klämde till med nylonstrumpor i alla fall. Redan kavajen är uppenbarligen ett pinsamt slag i luften. Ingen av skolans lärare hade ens sökt tjänsten när gamle rektor Bebbe gick i pension förra våren och nu sitter de där i sina t-skjortor och med osminkade sommarnunor. Bara två – tre av de kvinnliga lärarna verkar ha satsat på mascara ens. Medlidsamt och 11

lite, lite försmädligt observerar de sin nya chefs växande svettfläckar och fuktstripiga pannlugg. Två äldre lektorer som hon glömt namnen på trots att de presenterade sig för bara några minuter sedan sitter på bakersta raden med huvudena ihop och viskar något ohörbart. Rektorn undrar om det är henne de viskar om. Med en kraftansträngning samlar hon sig för att fortsätta mötet.

– Så ja. Nu har vi bara några punkter kvar på föredragningslistan innan det är dags för lunch. Någon som vill ha en kopp kaffe till? Det finns en skvätt kvar här i termosen. Ingen? Säkert? Då återgår vi till listan. Här har vi alltså en lång rad uppgifter utanför den egentliga undervisningen som måste skötas för att skolan ska fungera och alla ska må bra. Berndt instruerade mig förra veckan om hur ni brukar ha det, men om jag missuppfattat någonting får ni gärna säga till. Några av posterna – och vilka var de nu alltså – hm, jo här! Alltså då ... Elevkårernas handledande lärare och de som åtar sig ansvaret för IKT-utrustning, stödundervisningsarrangemang, språkstudio och bibliotek. Er kan vi ersätta ekonomiskt precis som tidigare år. Alla andra viktiga uppgifter måste vi bara försöka fördela rättvist och i god sämja.

Huvudena i salen nickar förstrött. Lönnarna utanför fönstret vinkar med tusen guldgröna händer och dammet dallrar i solstrimman i den varma inomhusluften. Blekta pappersdekorationer från våravslutningen hänger fortfarande kvar över scenen. Första dagen på plats igen, och det är helt förskräckligt hur långt borta blomstertiden redan känns. Rutiner, rutiner, rutiner. Alla vet redan att Chrisse Mänty som undervisar i fysik och ADB både på högstadiet och gymnasiet och är en av de få som har några större insikter i teknik kommer att få sin extra årsveckotimme för IKT. Mia och Sandra, som båda heter Wikström men inte hade träffats innan de samtidigt råkade söka jobb på samma skola (Mia är släkt med bussbolaget och Sandra med biskoparna, vilket rektor Bebbe aldrig tröttnade på att påpeka) delar på stödtimmarna, precis som förra 12

året. Båda är nu behöriga, har fått ut sina papper under sommaren. Mia undervisar i modersmål och vikarierar som studiehandledare och Sandra hör till den försvinnande lilla del av mänskligheten som i unga år fattat beslutet att bli högstadielärare i kemi och fysik. Gun-Maj som har franska och spanska behöver den extra språkstudiotimmen för att få ihop sin undervisningsskyldighet och Magdalena har ju skött biblioteket ända sedan skolan startade.

Inget att bråka om där alltså, men inför nästa kategori förtroendeuppgifter, de obetalda, gäller det att hålla låg profil och helst också försöka göra sig genomskinlig. Det diskreta sorlet tystnar och den ena efter den andra av kollegerna ser ut att försjunka i egna djupa tankar. Rektorn känner den sega motviljan i luften och skruvar upp takten ytterligare.

– Festkommittén, vem skulle vilja höra hit? Här behöver vi energiska personer. Jag har förstått att ni brukar ordna åtminstone kräftskiva och Oktoberfest här på skolan och sedan gemensam julfest för hela personalen. Det måste ju vara jätteroligt. Jag tänkte själv anteckna mig först på listan. Anita, kan du tänka dig att vara med ännu ett år? Det är ju lite svårt för oss andra att styra och ställa i köket utan en kunnig hushållsmänniska! Och Jean? Du är lika ny som jag här, men riktiga fester behöver ju inte bara mat, utan också musik!

Anita Malmström som är sextiotvå och ända sedan våren räknat veckor till pensionen hickar till när hon betraktar Jean Bourré, tjugotre år och musikstuderande med blankt svart hår som faller ner över ögonen.

Kan en sådan pojkvasker ens koka potatis? Men med ett sådant namn måste han väl ha franskt påbrå och därmed kanske lite mattraditioner också. Båda samtycker tveksamt till festkommittén som kompletteras med Nea Laitinen, moderskapsvikarie i filosofi och livsåskådning som gjorde misstaget att möta rektorns blick vid fel tidpunkt. Nea håller på att göra klar sin pro gradu och känner sig svimfärdig inför ännu ett

13

onödigt uppdrag som drar henne från skrivbordet, men Mikaela har redan fortsatt till nästa punkt.

– Kontakterna till Hem och Skola? Vem åtar sig dem? Mycket trevliga möten har jag förstått, och ofta bjuder de på vin dessutom. Staffan?

Hur är det med dig? Jasså inte? Varför då?

Staffan Storbacka från Kokkola, mångårig lektor i religion och psykologi är en djupt troende absolutist. Han har också ett skrämmande humör. Det är alla utom den nya rektorn nogsamt medvetna om. De anar också lavan som samlas i den kokande magmakammaren under Staffans skjorta medan han tigande stirrar i bordet på sin vanliga plats vid fönstret. Hans svettblanka ansikte byter nyans och darrande av vrede trevar han i fickan efter något att torka ansiktet med. Nu är det bråttom. Lavan har nästan nått upp till kratern, och rinner den ut mellan Staffans köttiga läppar går dagen inte längre att rädda. I sista sekunden tar Camilla Ramm-Stein, den rödhåriga bildläraren med egenhändigt designade örhängen, sitt ansvar och anmäler sig för posten. Hela kollegiet suckar av lättnad. Camilla har i själva verket inget emot ett glas då och då, ibland kanske till och med en hel flaska. Eller låda om det vill sig. Men det är det officiellt ingen som vet om. Alla gamla lärare nickar tacksamt mot Camillas håll och Max Morosoff gör en tummen upp-gest som får Camilla att svara med en lite diskretare botten upp-gest. Rektorn som inte förstår vad som just avstyrts fortsätter hurtigt.

– Kaffekassan? Presentkassan? Blomstervattnare? Pohjola-Nordenansvarig? Miljögrupp? Vetenskapliga samlingar? Luciamorgonsamling? Mobbningsgrupp – förlåt antimobbningsgrupp måste det ju heta! Kontakterna till vår fadderskola i Malawi, det var det väl? Inte Tanzania? Temadagar, Dagsverke, Guldkanten ...

Luften i festsalen tjocknar stadigt. Blickarna blir allt mera glasartade medan uppgifterna sakta men säkert naglas fast på sina ansvariga som en gång teserna på Wittenbergs kyrkportar. Ville Laine, som innan han 14

övertog pojkarnas gymnastik jobbade för ungdomscentralen finner sig plötsligt som ny sammankallare för antimobbningsteamet. Biologi- och geografilektor Jenny Wasenius får fortsatt mandat att hålla skolans unika samling uppstoppade ugglor rena och dammfria. Som alla andra i sitt skrå förväntas hon dessutom sköta krukväxter och ordna engagerande miljöaktiviteter. Bara Staffan Storbacka, finskläraren Mirri Nummi och den tystlåtne matematiklektorn Birger Stare (enbart lång matematik i gymnasiet, stadigt landets femte bästa resultat genom åren) behöver efter den hotande vulkanincidenten inte åta sig några extrauppgifter. Så har det varit i sjutton år och så blir det nu också.

I år lyckas Tove Eriksson undvika allt utom kaffekassan, men hennes nye vän Freddu får genast pröva sina krafter på presentkassan. Tove och alla andra kvinnliga lärare som tidigare skött uppdraget att inhandla babyplagg till nyförlösta kolleger, och Aaltovaser och ruggade plädar till femtio- och sextioåringarna undrar lite hur Freddu ska klara sådana utmaningar i sina stiliga stövlar. Aj! Så fort Tove bara tänker på stövlar börjar tån värka och bulta igen. Och efter det här oändliga mötet måste hon ännu hinna hälsa på svärmor, springa till butiken och hämta pojkarna från träningarna. Först när alla plikter är avklarade får hon äntligen lägga foten i en ispåse och upp på en kudde. Hon sneglar på den blåsvarta klumpen i ändan av sitt ben. Den här gången kommer nageln definitivt att lossna, det ser hon. Hon vill inte tänka på allt krossat kött och levrat blod som jäser och molar under den.

15