Tomas Jansson
Linda Helsingfors–Åbo–Berlin– Åbo–New York–Pargas– Åbo–Berlin
Schildts & Söderströms
Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. © Tomas Jansson 2018 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag och inlaga: Fredrik Bäck Omslagsfotografi: H. Ternowski (www.ternowski.com) Tryckt hos Printon Trükikoda AS, Tallinn 2018 ISBN 978-951-52-4415-4 litteratur.sets.fi
PROLOG
N
är pappa berättade godnattsagor för Linda, var den om hunden Lajka hennes favorit. Eftersom han tog den om och om och om igen var han tvungen att hitta på ständigt nya sidospår, så hon aldrig kunde vara säker på hur historien skulle sluta just den kvällen. Men det var alltid Lajka som var huvudperson, och Linda tröttnade aldrig på bilden av hunden som fortfarande flyger runt och runt i rymden så högt att hon – Linda var väldigt noga med att det måste vara en hon – har fullständig överblick över det som händer nere på jorden. ”Och just nu”, kunde pappa säga, ”ser hon hur du ligger i sängen och väntar på att jag ska sluta prata så du äntligen får börja sova”, och Linda protesterade ”nej inte ännu pappa, inte ännu” så högljutt att pappa ”och nu fick du Lajkas svans att vifta för hon skrattar alltid när du blir sådär”. Det är en vacker bild, Linda som under sitt ljusblåa täcke ser en rymdhund vifta på svansen åt henne. Så vi föreställer oss att Lajka fortfarande flyger runt vår jord och att hon en grå novemberdag söker efter den här historiens alla huvudpersoner, mitt i nedräkningen till millennieskiftet som ska få den världsomspännande digitala världen att kollapsa, flygplan kanske störtar och elsystem slås ut. Linda bryr sig inte. Hon sitter och tittar ut över Puolalaparken från trähuslägenheten som hennes mormor såg till att hon fick ärva. Hon älskar det rymliga. Kakelugnarna. Högt till tak. Fönster åt tre håll. Mormors mahognybruna möbler. De mjukt oljade trägolven. Och att hon har besök av sin bästa vän med långledigt från jobbet i Helsingfors. 5
Det tar en stund att hitta Robert. När vi ser honom har han återvänt till Oranienburgerstrasse som han förälskade sig i när han kom till Berlin tio år tidigare, och efter murens fall följde sina nya vänner in i det forna öst. Då räckte det med att ta sig några få kilometer norrut från Kreuzberg för att ramla in i ett tillstånd av något tillfälligt och obestämt, alla övergivna förfallna miljöer som signalerade att vad som helst var möjligt. Nu sitter han på Obst & Gemüse, favoritbaren som fort farande finns kvar fast grannhusens slitna caféer har renoverats till cocktailbarer. När han ser sig omkring kan han knappt känna igen sig längre. De första vilda åren är som en avlägsen dröm, som om det var omöjligt att vara säker på att han faktiskt hade upplevt dem. En gul spårvagn kör förbi och får honom att titta ut mot det bombskadade huset mittemot, med konstnärskollektivet som hade flyttat in när muren föll. Där har han inte varit på flera år, men nu stiger han upp och går över gatan, in genom en mörk graffitifylld portgång till gården som alltjämt är fylld av installationer fast den nya ägaren har försökt tömma området, sätter sig ner på platsen där det en gång fanns Trabantbilar nedstuckna i sanden så baklyktorna svävade högt i luften, och på en enda sekund kastas han bakåt i tiden. Hur kan en plats upphäva tiden? Det är inte alls som om flera år hade gått. Det är som om det var igår som han förde henne hit för att visa upp det nya Berlin. Men det är ju Rasko också. Ingen har hört av honom sedan han plötsligt försvann. Flydde från alla skulder, var det någon som sa. Hur vi än zoomar in över Europas karta får vi inte syn på honom. Kanske är han 6
död? Eller så gör han det som han alltid var så bra på. Gör sig osynlig, för världen. Det är onödigt att försöka. Vill han inte bli sedd är det onödigt att ens försöka. Tillbaka till Linda. Hon är glad över att Mia är på besök, som alltid när något stort har hänt henne. De har inte setts på alltför länge, så istället för att planera århundradets sista nyårsfest finns det så mycket annat att prata om. De lägger sig på rygg på golvet bredvid varandra, som de alltid gör då de vill bli nostalgiska. Mia har dragit fram Lindas album med gamla fotografier, och fastnar igen vid bilden som egentligen var omöjlig, som om ödet hade arrangerat den. ”Kan du inte berätta historien om det där fotot?” ber Mia. ”Igen?” ”Ja, igen.” Och Linda berättar, om festivalen som för några dagar hade förvandlat Åbo till en karneval, hur hon hade återsett Rasko och försökt ta ett foto av honom nära balkongen där man läser julfreden. Men istället för en ensam Rasko hade tre personer fastnat på bilden. Renberg i bilen som man bara ser skymten av på Nylandsgatan, Robert som skymmer bilens nos och själv är halvt dold av en suddig Rasko som inte klarar av att stå stilla. ”Det var som en dubbel, nej trippelexponering”, skrattar Linda till. ”Och det var ju omöjligt, att de alla tre kunde fastna på samma foto just då. Robert och Renberg fanns inte ens i mitt liv då ännu.” ”Och nu har du äntligen limmat in det i ett album.” ”För säkerhets skull.” ”Har du dina hatlistor också nånstans?” 7
”Du minns dem! Det är inte sant!” ”Jag kände ingen annan som gjorde såna, klart jag minns dem.” ”Några har jag väl, nånstans.” ”Men om Rasko försvann, och ...” ”Renberg?” ”Nej jag tänker på Robert. Finns han ännu kvar i Berlin?” ”Jag tror det. Jag såg en utställning på Konstmuseet förra veckan, det var en grupp fotografer som ställde ut, Gränsbilder tror jag den hette, utställningen alltså. Han hade en massa foton från Berlin där och de senaste var helt färska. Så ...” ”Så?” ”Så nu ska jag hämta te åt oss.” Det finns alltså ännu en person i den här berättelsen. Renberg, som när vi hittar honom sitter i en bil parkerad vid landsvägskanten. Han har kört längs den nya stumpen motorväg som en dag ska leda ända fram till Helsingfors, fortsatt till den gamla landsvägen, och halvvägs mellan Salo och Åbo har han stannat på en busshållplats med utsikt över landsvägens längsta uppförsbacke. Han tänker på sina föräldrar, hur mamma hade sagt att ”Gud förlåter”, hur pappa hade velat säga emot men den här gången hade hållit tyst. Men jag vill inte bli förlåten, tänker han. Jag är inte värd förlåtelse. Bilradion mässar 70-talsrock. Love Hurts. Män som sjunger om förlorad kärlek. Riktiga rockarmän som har tillstånd att längta. Han tänder en cigarett utan att veva ner sidofönstret. Hans egen bil ska vara ren, men här bryr han sig inte. 8
Så ser han långtradaren högt uppe på kullen. Det är nu eller aldrig. Han tvingar bilen att accelerera snabbt, 40, 60, 90, uppförsbacken är lång men han vet att bilen orkar. Han tänker inte ens på vad han ska göra. På busshållplatsen gick han igenom allt tillräckligt många gånger, nu har han plats bara för en enda ursäkt som han försöker formulera med både henne och långtradarchauffören i tankarna. Det tar en sekund, eller två. Sedan är det över. FJALAR (Rasko) Det finns ögonblick som förändrar allt. Han är femton, och en kall februaridag bestämmer han sig för att bli immun. Någon, han vet inte vem och vill inte veta, hade ännu en gång slitit mössan av honom, fyllt den med surmjölk och snö, och sedan överlämnat den åt någon som hade räckt mössan tillbaka ”så du inte behöver frysa om domdär öronen”. Och förstås hade en pojke ur gänget – det är alltid pojkar – tvingat honom att dra den över sitt huvud. Det är då han bestämmer sig för att skapa en ny identitet. Han tänker inte längre reagera när någon kallar honom Fjuntis. Han struntar i att rusa till toaletten för att försöka skölja upp mössan eftersom toaletten bara är ännu ett pojkgäng som längtar efter att tillfredsställa sin blodtörst. Istället försöker han tömma mössan på den redan stelfrusna blandningen, böjer sig ner för att putsa den med lite nysnö och blir inte ens förvånad av knuffen som får honom att landa i en färskplogad snödriva. 9
Samma kväll börjar han läsa Brott och straff, och hittar ett mörker som ger honom lugn. Han förstår inte vad det är, den där rasande känslan som han längtar efter att försvinna in i. Som en godnattsaga som berättar att världen är fylld av gelikar fast han är ensam. Jag behöver styrka, tänker han. Utan styrka skaffar man sig ingenting. Och? Hur fortsatte det? Jag måste lära mig utantill det som är viktigt! Han bläddrar bläddrar i sin bok. Där är det. Utan styrka skaffar man sig ingenting, och styrka kan man bara skaffa sig med styrka. När enda vännen från parallellklassen kommer med ett förslag är han inte svår att övertala. ”Jag vet hur vi ska kunna skratta åt allt de säger, och se saker som de andra inte har en aning om”. Det låter för bra för att vara sant. Det låter så bra att det är omöjligt att inte säga ja ja ja och ännu en gång ja då hans nya vän erbjuder medicin. En magisk cigarett i parken, och resten av dagen kan han skratta bort alla stunder av förnedring. När de röker på står de ovanför allt. Då gör det ingenting att han aldrig får en chans i fotboll fast han har tränat så hårt på egen hand för att kunna imponera på sina klasskamrater. De måste ju ha sett att han kan, när han har bollat mot gymnastiksalsväggen. Ändå ska han alltid stå som målvakt, så Erik ännu en gång ska kunna träffa honom med kanonskott efter kanonskott från närhåll. Men nu bryr han sig inte längre. Han bara skrattar bort allting med ännu ett Dostojevskijcitat som han skriker fram. Han låter sitt hår växa. Han läser Brott och straff för tredje gången, fortsätter med Idioten, försvinner i filmer.Taxi Driver kan han se på nytt och på nytt, historien om mannen som ska 10
förändra sitt liv och förklarar ondskan krig. Eller Paris, Texas om mannen som söker sig själv och sin familj. Två män som båda heter Travis. Tillsammans med sin vän röker han medicin mot utanförskap, och i skolan försvinner han in i en värld där han kan flina åt sina klasskamrater. Ni är inte värda mer än flugan som har fastnat i klassrummet och inte förstår varför den inte hittar tillbaka ut genom fönsterglaset. Ni är inga hjältar. Travis är en hjälte. Och Raskolnikov. JAKOB (Renberg) Det finns ögonblick som förändrar allt. Han är femton, och han har bestämt sig. Han har gett upp allt som har med fotboll att göra och köpt en moped för sina besparingar. Han har lyft tyngder hela sommaren. Han ska vara starkast. Han måste vara starkast. Men han har också tränat teknik. Han vet att han måste vara snabb, att han bara kommer att få en enda chans. Han vet vem han måste komma åt, men han vet inte var eller när, bara att han måste ta vara på chansen när den kommer. Han har valt kniven med omsorg. Den måste vara tillräckligt liten och lätt att gömma, men ändå tillräckligt hotfull. Under sommaren har han lärt sig att använda den, så att den hittar sitt mål och stannar där. Han har tränat snabbhet, han får kniven att rinna mellan fingrarna, får den att försvinna, får den att lika plötsligt finnas där i handen igen. När han väntar i Vårdbergsparken strax efter de branta trapporna upp från Tavastgatan, är han beredd. Där han står gömd hör han stegen i stentrappan, de där 11
självsäkra stegen som han har lärt sig att hata. Han ropar ett möjligast stadigt ”hej” så fort han hör att ljudet av skor mot trappsteg har upphört, ingen reaktion så han springer fram, drar ett snabbt krokben och på en kort sekund har han fått fram kniven som han placerar mot sitt offers hals. Den jagade förvandlas till jägare, han känner en berusande känsla av makt och får en självsäker ton i rösten när han viskar ”det är slut nu” i sitt offers öra. ”Jag har inget att förlora det vet du, jag kan fast döda dej för jag skiter i vad som händer med mej, men jag gör bara ett litet sår nu, nej rör dej inte för då vet jag inte vad som kan hända, bara ett litet sår, och om du inte lämnar mej ifred så blir det ett stort sår nästa gång, förstår du, jag kan vänta hur länge som helst på en ny chans och du vet att nångång står jag där igen och då är du död, förstår du, säg att du förstår, säg att vi är överens, och om nån annan gör nånting, piss i skolväskan eller snö i nacken eller ett enda skitord på timmen eller rasten eller när som helst, så är du ansvarig, förstår du, och då hittar jag dej en gång till, förstår du”. Han stiger upp och kastar kniven hårt mot närmaste trädstam. I ögonvrån ser han hur klasskamraten tar sats för att ge tillbaka, men på en sekund får han fram en ny kniv, ”förstod du kanske ändå inte, jag förstår att det är svårt så jag förlåter dej den här ena gången, den här ena gången men inte en gång till, förstår du”. När han är ensam igen ställer han sig bakom ett träd i parken, och spyr. Snart sitter han inte längre ensam under lunchen. Inte så att någon sätter sig ner för att prata, men tomrummet omkring honom försvinner fast han inte ens är intresserad av sina klasskamrater som han varje kväll har förbannat i sina kvällsböner. Men han måste lära sig jargongen, måste lära sig den där 12
pojkiga tuffheten, måste hänga med gänget som kniven har öppnat dörrarna till. De träffas hos pojken med ett vindsrum där bordslådan är fullproppad med bilkort och porrtidningar, och när de inte drömmer om en Lincoln Continental eller Buick Riviera finns det alltid någon som bläddrar fram de största brösten och flickorna som exponerar sig sexigast. Han gillar det inte, förstår inte det där i hans kropp som han inte kan behärska. Han vill hellre umgås med parallellklassens mopedkille Olof som inte verkar ha några vänner, och när han en rast känner igen den desperata blicken hos någon som är utlämnad till omgivningens infall, då bestämmer han sig för att gå fram och fråga Olof om det faktiskt är okej att mopeden ska provköras av vem som helst. Det räcker med ett blygt ryck på axlarna som svar, och så går han fram till killen som lånat mopeden och skrattande gasar på tomgång. ”Det är min tur nu”, säger han och river ner killen till marken, ”och förresten tror jag att det aldrig är din tur mera, capisci?” Som tack får han veta allt om att trimma mopeder, tillbringar så mycket tid som möjligt i Olofs pappas verkstad, lär sig allt om bilar och motorer på kvällarna och skyddar sin nya vän på dagarna.
13
Linda åbo 1985–1987
Ett
F
örsta hatlistan. Från och med nu ska jag skriva en varje månad. Jag ska använda bläckpenna och snyggt brevpapper och ”glömma” att gömma undan dem så mamma ska kunna läsa hela listan ”i misstag”.Varje månad ska jag skriva en, så jag säkert inte ska glömma. Det är dagen innan gymnasiet börjar och det hjälper inte att skolan ser sympatisk ut, en gammal snyggt renoverad byggnad vid åstranden nära Domkyrkan och balkongen där julfreden ropas ut. Det hjälper inte eftersom mina föräldrar har bestämt sig för att de vill göra ett sista försök, ”och i Åbo har mamma sina vänner och du kan hälsa på mormor och ...” blablablabla. Jag skulle ju gå i konstkolan i Berghäll! Jag skulle grunda punkband och söka till teaterhögskolan och jag visste precis var jag skulle och inte skulle fördriva min fritid. I Åbo är bioutbudet eländigt, det finns ingenting att göra på kvällarna. Alltså. Första hatlistan. Hata Åbo. Hata skolan. Hata hösten. Hata mina nya klasskamrater. Hata tolvslaget. Hata allt som påminner mig om att jag inte får bo i Helsingfors. Hata mamma för att hon övertalade pappa att flytta och varje dag måste fråga mig varför jag är så arg. Det är sant! Hon gör det! ”Man ska inte klaga för det kan alltid vara värre”, tjatar hon, som ett mantra som hon inte själv klarar av att följa. I skolan behöver jag inte ens sätta mig i klassrummet för första gången för att veta att alla klasskamrater är garanterade 17
fjantbollar. Skulle jag inte redan ha bestämt mig för att vara så utled kunde jag förstås vråla ”sluta stirra bönder, har ni aldrig sett rastahår tidigare” mot det där tuffa pojkgänget i hörnet. Men varför skulle jag bry mig, om dem eller om klassföreståndaren som jagar fram ett pinsamt leende när hon hoppas att vi alla haft en ”så fiiin och viiilosam sommar” och dessutom ”vill önska två nyinflyttade flickor så väldigt välkomna”. ”Du måste vara Linda?” Hon nickar mot mig, innan hon fortsätter mot den övriga klassen. ”Linda har flyttat hit från Helsingfors. Men så skulle det också komma en annan flicka, ända från Västberlin. Men jag ser inte ...” Och just då hasar hon in. En flicka som måste vara lika lång som jag och instinktivt duckar när hon stiger över tröskeln, med lång purpurröd rock och korpsvart hår, extremt långt till vänster och kalrakad hjässa till höger, och det snedaste leende jag någonsin har sett när hon på tio sekunder sveper blicken över hela klassen. ”Du måste vara Mia då?” försöker klassföreståndaren, och Mia nickar så minimalt att ingen annan än jag kan märka det. ”Och du, jag vet inte hur ni gjorde där i Västberlin men här brukar vi lämna rocken utanför klassrummet.” ”Det är för att den inte ska bli stulen, mina föräldrar sa att jag måste ta vara på rocken så du måste ta den diskussionen med dem”, säger hon medan hon som i slowmotion söker sig fram till en ledig plats två pulpeter till höger om mig, och möter min blick som har varit låst vid henne från sekunden hon steg in. Det är vänskap vid första ögonkastet. Hon från Västberlin. Jag från Helsingfors. Redan under första lunchpausen drar vi oss långt bort från alla andra, promenerar ner till åstranden, 18
Aurabron, Domkyrkobron, ännu ett varv runt ån fast vi redan är försenade till nästa timme.Tills vi stannar vid en restaurangterrass och ser ner på raden av fritidsbåtar parkerade i vattnet. ”Jag bor ditåt”, säger hon, pekar rakt mot Domkyrkan och låter sedan pekfingret glida lätt till vänster. ”Var bor du?” ”Jag vet inte ens vad det heter. Jag kom för ett par veckor sen. Och jag tänkte vägra lära mej ett enda gatunamn. Jag ska ändå härifrån så fort som möjligt.” ”Du är rolig.” Säger Mia, och när vi släpar oss tillbaka till skolgården, en kvart försenade till biologilektionen, tänker jag att det måste få vara okej att bryta riktigt lite mot ett av mina hatlöften. Jag har bestämt mig för att inte prata med någon alls, bara bojkotta Åbo, platser och människor och ljud och dofter, jag ska vägra höra och känna. Och just så gör jag. Utom när Mia och jag försvinner från skolgården till promenader längs ån och allt vårt snack, hennes historier från husockupationer och barer i Västberlin, mina drömmar om konstskola och teater i Helsingfors, hennes dikter som ska läsas högt till musik, våra klasskamrater som vi älskar att hata, pojkarna som är idioter och flickorna som beundrar idioter, och hur det aldrig förändras eftersom ingen tillåter sig att vara annorlunda. I vår värld är annorlunda fint och det som inte är vår värld är idioti, och för att vara säkra på vad som är idioti skriver vi ner allt som är fel, ”normer som härskar över skolans mikrokosmos” säger jag allvarligt och hoppas att jag kommer ihåg rätt hur pappa brukar säga. Så skriver vi ner kläder som anses vara rätt och frisyrer som kopierats från popaffischer och tv:ns sketchprogram där pojkarna hittar oneliners att upprepa, ööliä läikkyy och kliffaa hei och apuva, och när listan är tillräckligt lång bestämmer vi oss för att varje vecka bryta mot minst en 19
av normerna. Ja ja, det låter hur löjligt som helst, men hallå! Borde jag istället beundra pojkar som kör sina skateboards längs trappuppgångens räcken, eller jubla tillsammans med klassens flickor åt Erik som om han var någon popstjärna när han efter höstfesten klättrar längs brandstegen upp på skolans tak och pissar ner på gården? Nej! Klart jag måste sucka ”men hallå idiot sku dedär vara tufft?” när han kommer ner från taket. Det är förstås att häda, att kalla Erik för idiot, så det är väl självklart att hans idiotvänner måste briljera med vitsar om bröst och att vi egentligen skulle behöva några ordentliga knull, eller att klassens permanentade blondiner vägrar använda våra riktiga namn och istället kallar oss för Lesbo A och Lesbo B. Jag struntar i det. Jag skrattar hellre tillsammans med Mia när hon ”whatever, och förresten sku vi hellre gå nakna än ha era skjortor med den där fåniga krokodilen glänsande i brösthöjd”. Rasko är också annorlunda, killen med det jättelånga håret som varje rast försvinner ner till åstranden innan någon ska hinna märka att han är borta. Det lyckas förstås inte alltid, och de gånger som Rasko efter timmen fastnar utanför ämnesrummet är som att följa med en tv-serie som man börjar titta på sådär vid avsnitt 367. Alla huvudpersoner har sina bestämda roller och upprepar automatiskt det som alla har gjort redan 366 gånger tidigare, tills Rasko försvinner eller klockan ringer till en ny timme, och så börjar avsnitt 368 nästa rast. Erik kan inte låta bli att skämta om Raskos hår. Han verkar inte ens mena någonting med det längre, men han bara måste göra som alltid tidigare. Och när han inte längre bryr sig om hur Rasko reagerar, fyller andra pojkar på med rop och hysteriska skratt. Jag orkar inte med typer som gör allt för att verka idiotiska. Jag fattar inte att Rasko går med på att låta idioter plåga ho20
nom, och just då kan jag inte ens föreställa mig honom som en vän hur mycket han än passar in i min längtan efter det annorlunda. Två Det är inte bara hatlistor jag skriver. Jag börjar också skriva ner saker som jag inte får glömma när jag blir äldre, som om jag inte riktigt litade på mig själv. Eller nej, jag litar på mig själv, hundratusen procent, men när jag ser mina föräldrar tänker jag att man automatiskt förtränger alla sina ideal när man blir äldre och växer upp till något som inte längre riktigt är ens riktiga jag. Alltså. Hata Åbo (fortfarande). Rädda världen. Hata den manliga blicken. Hata stora svarta bilar. Tro på mig själv. Träna min kropp. Ring mormor! Sjung, glöm aldrig att sjunga. Håll en krukväxt vid liv ett helt år. Klättra upp på något riktigt högt tak och luta mig mot vinden. Känn efter. Stanna upp och känn efter. Är det faktiskt det bästa som jag kan komma på? Hemma är allt som förr fast pappa hade lovat att allt skulle förändras när vi flyttade till Åbo. I vårt egnahemshus i Hammarbacka sitter mamma inlåst i sitt arbetsrum och gör sina översättningsarbeten från engelska och tyska, pappa rymmer till Akademin där han alltid hittar nya arkiv som han bara måste gräva i, och jag blir så arg när jag förstår att jag gav upp allt jag hade i Helsingfors helt i onödan. Det som är annorlunda är mormor som jag kan hälsa på när jag blir trött på mammas och pappas helkonstiga tysta gräl. Hos mormor är det i alla fall lugnt, så jag flyr till henne oftare och 21
oftare. Hennes trähuslägenhet med utsikt mot Konstmuseet är tillräckligt stor, hon erbjuder mig att sova över så ofta jag bara vill, inreder ett avskilt rum med kakelugn åt mig och är noga med att inte störa, fast hon på alla sätt försöker berätta att hon är glad att jag finns. Jag kan inte fatta att mormor liknar pappa mera än mamma, och hur arg jag än är så känns det bra hos henne, så bra att jag vill att hon ska veta det fast jag inte hittar något annat sätt att berätta det på än att krama henne varje gång jag lämnar lägenheten. Men hon ler alltid så varmt efter varje kram att jag tänker att det kanske räcker. När jag är hemma håller jag mig mest på egnahemshusets övre våning eftersom bottenvåningen är fylld av en ingrodd stickande tystnad som ger mig allergiska reaktioner. Mamma undviker mig lika mycket som jag undviker henne. Det är som om hon inte förstod vem jag är och vad jag gör i hennes hem, och istället för att ta reda på det försökte hon slippa se mig. Pappa är annorlunda. Vi har alltid kommit överens. Redan då jag som spädbarn skrek som en vansinnig var det han som körde runt mig i barnvagnen på Tölös trottoarer, och då jag som lågstadiebarn tjatade efter sällskap tog han med mig då han skulle hålla föredrag eller leda seminarier runtom i södra Finland. Snart åkte vi iväg också utan mål. Östnyländsk landsbygd, sandvägar och bortglömda byar och ödsliga bensinstationer där vi småningom blev stamgäster och bjöds på kaffe och syltmunk. Vi gör det fortfarande, försvinner tillsammans då han ordlöst frågar om vi ska köra lite. I pappas bil är det som om tiden hade stått stilla. Jag sätter mig i framsätet, lutar stolen bakåt på samma sätt som när jag var åtta och vet att jag förr eller senare kommer att bli sömnig och be pappa berätta en saga, innan jag kryper till baksätet där 22
jag försöker lägga mig raklång och somnar till det monotona motorljudet. Nu kan vi inte köra längs Lahtisleden mot Borgå, istället blir det något som heter Nylandsgatan och Aningaisgatan och en bro över järnvägen och vidare ut förbi Nådendal. Men på samma sätt som när jag var liten flicka frågar jag ”varför grälar ni sådär”, och pappa svarar som så många gånger tidigare. ”Det är inte så lätt att svara på. Ibland vet jag det inte själv.” ”Men man måste väl veta varför man gör som man gör.” ”Ja, din mamma, hon är världens finaste, men du vet hur hon kan försvinna in i sin egen värld och inte ser det som är utanför hennes bubbla.” ”Bubbla? Så har du aldrig kallat det förr.” ”Jamen det känns så ibland. Det låter kanske konstigt, m en ...” ”Säg inte att jag nog förstår då jag blir äldre.” ”Jag ska inte säga så.” ”Tack.” ”Vad tycker du om Åbo då?” ”Du byter samtalsämne.” ”Jag vet.” ”Du sku så gärna se att jag sku trivas här.” ”Lite så nog ja.” ”Det är väl okej.” ”Okej?” ”Ja okej. Och du då?” ”Jag?” ”Ja du.” ”Det är väl okej.” Det låter inte som pappa. Om vi sitter i bilen ska han bli filosofisk eller förklara allting med sociologiska modeller, citera Bourdieu eller någon annan av sina guruer. 23
”Du är så tyst pappa.” ”Är jag?” ”Ja det är du. Du måste berätta varför du är så tyst.” ”Och om jag inte vet hur jag ska göra det?” ”Nu blir jag orolig.” ”Det var inte meningen.” ”Har nån dött?” ”Du har inte hört?” ”Så nån har faktiskt dött?” ”Ja det är … nån som har skjutit Olof Palme.” ”Va? I Sverige?” ”Ja precis. Och då fundera jag på vad som kommer efter det här. Ska nån galning skjuta en politiker i Finland också?” ”Menar du det på riktigt?” ”Jamen om det kan hända i Sverige så varför inte här också? Eller vad tror du?” ”Jag vill inte tro nånting alls. Det där är ju bara hemskt.” Det är som om pappa först då skulle inse att han inte pratar med en kollega, utan med sin dotter. ”Förlåt. Det är min forskarhjärna som jagar iväg med mej. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur det kommer att se ut om glorifieringen av rikedom sprider sej och ... Men nu gör jag dej orolig igen. Du behöver inte tänka på det. Sådana förändringar behöver decennier, här händer nog inget liknande.” Pappa skrattar till. ”Jag minns när du var liten och jag höll mina monologer för dej i bilen. Efter tio minuter sov du alltid.” ”Det gjorde jag inte alls. Och dessutom somnar jag alltid när jag reser, det har ingenting med dina monologer att göra.” ”Det säger du bara.” ”Kan du inte berätta sagan istället?” 24
”Men är du inte för gammal för sagor?” ”Det hör till att du berättar sagan när vi sitter i bilen såhär.” Och så gör han det. Medan jag försöker hitta en bekväm ställning i framsätet berättar han ännu en gång om Lajka, och fortsätter med att hon får syn på hotellet där en flicka och en pojke träffas, det där sidospåret som han kom in på när jag var elva eller någonting, om kärleken som övervinner allt. Nu är han där igen, hos flickan och pojken som Lajka får syn på när de möts på ett hotell där flickan skulle träffa en vän som aldrig kom och pojken ville bestämma vad han skulle göra med sitt liv. För varje gång som pappa hinner lite längre i historien, innan han alltid lika plötsligt rundar av med ett lyckligt slut, börjar jag mer och mer misstänka att han berättar sin egen historia. Det är konstigt. Samtidigt som jag vill höra allt, vet jag inte om jag egentligen vill höra någonting alls om hur flickan frågar om kärleken kan vara starkare än dödlig sorg, om kärlek kan rädda liv. Men jag är glad att pappa är tillräckligt klok för att hitta på ett vackert slut. Pojken svarar ja, klart att kärlek kan rädda liv, och så promenerar de tillsammans ut ur hotellet till havsstranden, ser ut över nattens stjärnhimmel, och lever lyckliga hela sina liv. Då vi kör förbi president Koivistos sommarresidens har jag redan ålat mig till baksätet, lagt mig så raklång jag kan, och lyssnar avlägset på kassetten som pappa har grävt fram ur handskfacket, samma Joni Mitchell som han spelade redan när jag gick i lågstadiet. ”I wish I had a river I could skate away on”. Det tar inte många minuter för mig att somna. Det är först på natten som jag börjar grubbla på Palmemordet.
25