Lugna favoriter – blädderex

Lugna favoriter

Novellernas ursprungliga publiceringsår: Moster Elsie (1989) Kabana (1989) Korthugget solo för gitarr (1989) Utslag (1989) Triangel (1989) Iiro och pojken (1992) Melba, Mallinen och jag (1992) Ackermans berättelse (1993) Domaren (1997/2004) Lugna favoriter (2004) 1968 (2004) Midsommar med Herr Laakso (2012/2017) Närmare-Bosse (2018)

isbn 978-951-52-4425-3 © Kjell Westö 2018 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag: Sanna Mander Inlaga: Emma Strömberg Porträtteckning: Sanna Mander efter Marica Rosengårds fotografi.

Tryckt hos Bookwell Digital, Juva 2018 litteratur.sets.fi

Innehåll

Till läsaren Moster Elsie Kabana Korthugget solo för gitarr Utslag Triangel Iiro och pojken Melba, Mallinen och jag Ackermans berättelse Domaren Lugna favoriter 1968 Midsommar med herr Laakso Närmare-Bosse

7 11 27 43 65 111 137 161 255 275 309 333 341 359

Till läsaren

När jag år 2004 redigerade mina tidiga noveller för nyutgivning, såg jag saker som jag inte hade sett när jag skrev dem. Jag såg att någonting hade fått mig att våren 1989, bara ett halvår innan Berlin­muren föll, skriva en novell om ett rockband som heter Anhalter Bahnhof och har en sångare som heter Stettin (”Kort­ hugget solo för gitarr”). Jag såg att en annan berättelse från samma år inte bara handlade om en äregirig reporters moraliska vånda, utan var lika påverkad av det sena 1980-talets aidsskräck (”Utslag”). Och jag såg att berättelserna jag skrev i början av 1990-talet präglades av de årens djupa samhällskris (”Melba, Mallinen och jag”, ”Ackermans berättelse”).

Då, 2004, fogade jag till urvalet tre nyskrivna berättelser. De novellerna är med också nu, men nu är de inte längre nyskrivna utan fjorton år gamla. Nyskrivna, eller i varje fall från 2010-talet, är däremot ”Midsommar med herr Laakso” och ”Närmare-Bosse”, som avslutar den här utgåvan. Läsarnas och förlagets intresse för mina ungdomsberättelser ger mig alltså möjligheten att publi­ cera också nya noveller i bokform, fast romanskrivandet upptar mig så att jag skriver bara någon novell då och då. För den möjligheten är jag tacksam.

Det nya urvalet spänner över trettio år, de äldsta novellerna är från slutet av 1980-talet, den nyaste är skriven i februari 2018. Det

7

långa tidsperspektivet gör att jag ser somliga saker ännu tydligare nu än jag såg dem 2004.

Jag ser till exempel hur helsingforsisk min tidiga novellistik är.

Jag vet att jag har läsare som inte vet att Lintsi är nöjesfältet Borgbacken, att rotsi betyder överrock, att staga står för hockeyklubba och att se on ihan sumee äijä betyder ”gubben är helt insnöad”.

Helsingforsslangen är kantig och oren, och visst har det hänt att jag funderat på att bifoga en ordlista till mina böcker. Men Helsingforsslangen är ett idiom bland andra, och liksom många dia­ lekter så är den mustig och full av liv när den är som bäst. Jag upprepar vad jag skrev i förordet till utgåvan 2004: det är i den språkliga särarten och också i avarterna rikedomen bor.

Trettioårsperspektivet får mig också att se hur staden Helsingfors (och Finland, och världen!) förändrats. Den stad jag skildrar i en tidig novell som ”Kabana” finns inte längre. Och jag ser hur jag själv förändrats, hur jag skriver ur ett annat perspektiv och med en annan blick nu. Men samtidigt tycker jag mig se hur de viktiga motiven, den inre brottningen, besattheten, finns där från början. Det är kanske en annan energi som driver mig nu, men frågorna jag ställer är de samma. Jag ser också att de tidiga novellerna präglas av samma vilja som präglar mig än i dag: lusten att berätta en historia, och göra det så intensivt jag kan.

De fem första berättelserna i urvalet är från min debutsamling Utslag och andra noveller, de två följande är från den andra samlingen Fallet Bruus. ”Ackermans berättelse” skrev jag för den finskspråkiga upp­ lagan av Fallet Bruus, som utkom 1993. ”Domaren” skrev jag till en början på finska, för en antologi med fotbollsberättelser, och flera år senare bearbetade jag den kraftigt för originalutgåvan av Lugna favoriter.

8

”1968” skrev jag under en ensam förhöstvecka på Singö i Roslagens skärgård, och för mig själv var den länge den viktigaste novellen jag skrivit. Kanske är den fortfarande den mest hudlösa. ”Midsommar med herr Laakso” har en udda tillkomsthistoria.

Jag skrev den vintern 2012 för en tysk antologi med midsommarberättelser av nordiska författare. Jag ville publicera novellen också på originalspråket, och den ingick i Hufvudstadsbladets midsommarläsning samma år. I fjol var den med i förlaget Novellix antologi Grannar. Och nu, sex år efter att jag skrev den, kommer berättelsen i min egen bok. ”Närmare-Bosse” skrev jag i februari i år, för den här utgåvan.

Medan jag skrev berättelsen tänkte jag på vilken fin genre novellen är. Det är min förhoppning att något av den känslan ska fastna också i läsaren.

Helsing fors i mars 2018 Kjell Westö

9

Moster Elsie

I AUGUSTI KOM moster Elsie.

Stadens larm och skolans hårda träpulpeter hade redan letat sig djupt in i mina tankar. Solen sjönk allt snabbare ner bakom de stora tallarnas land på andra sidan vattnet. Jag var säker på att om jag skulle få ta motorbåten och runda Mörka Klippan med den tomma gröna stugan, skulle jag få höra fräsandet och se när solen föll ner i någon av fjärdarna bakom tallskogen; men pappa sa att båten var alltför rank.

Några år gick, vår boxer Bruno vann en tredjeprisrosett på en stor utställning och rymde alltmer sällan, min bror Kenneth flyttade hemifrån, vinterlördagarna blev skollediga, men på samma gång snöptes sommaren; det var inte längre september som var gränsen, utan sextonde eller adertonde augusti. Vi åt kräftor, morbror Walle hämtade dem i Tammerfors, blågrå och grymma kravlade de omkring i sina papplådor, slängdes i grytan och blev döda och röda. Rovfiskarna kvicknade till efter julilojheten, gösen gick igen i nätet. Mitt i den tunga, mörka grönskan fanns en avgrund, det kände jag fast jag först långt senare lärt mig hitta orden.

I augusti väntade jag på moster Elsie.

Hon kom med en doft av tobak och mysk, storstad och skratt.

Moster Elsie satte punkt, hennes röst var hög och glupsk, slog hål i den förnöjsamhet och dästa sans som vilade över Lönnbacka i augusti. Hennes hår ringlade sig ner till midjan, lika svart som 11

kolhögarna bredvid kraftverken som gav staden värme. Staden!

Kanske var det hemligheten med moster Elsie; att hon påminde om Helsingfors. Hon var snabb och hektisk, sina Kent rökte hon med energiska bloss som drog ihop hennes kinder till två stora gropar, och stegen hon gick med var så korta att det såg ut som om hon sprang. På hennes nattduksbord i bastukammaren låg alltid fyra böcker, alla med ett hundöra någonstans i mitten.

Moster Elsie liknade inte oss andra; hon var måttlös, spelade fotboll med mig och min tjocka kusin Robin, vandrade rastlöst omkring på Lönnbacka, kedjerökte, sträckläste och njöt så glupskt och talade om så många saker på en gång att mormor, som bodde där ute i lugnet halva året och dessutom var gammal och ville tänka över saker i lugn och ro, ofta såg ut som om hon inte förstod. ”Elsie vännen”, sa hon, ”du borde inte proppa in så många saker i ditt huvud. Det du inte hinner smälta kan göra dig illa.”

Moster Elsie skrattade, och skakade energiskt på huvudet så att det svarta svallet lade sig som ett draperi över hennes ögon. ”Jag är ännu ung, jag orkar nog.”

Jag tyckte inte att moster Elsie var ung. För mig var de alla gamla och nära död och försvinnande på ett sätt som ibland fick mig att känna en vitblek rädsla för att bli kvar ensam: Pappa och mamma, mormor, morbror Walle och Satu, som var morbror Walles fru och Robins mamma och talade finska, och moster Elsi­e; alla hade de levt så ofattbart länge.

Men om moster Elsie inte var ung så var hon ändå vacker, vacker på samma sätt som Helsingfors var vackert när man återvände dagen före skolstarten och staden låg där i slutet av motorvägen, med alla sina människor och all sin glupskhet.

Om morgnarna står moster Elsie utanför bastun. Framför henne står ett sprucket emaljfat. Moster Elsie böjer sig fram över fatet.

Det är alltid tidigt, alla andra sover. Moster Elsie tvättar sig under 12

armarna, brösten svänger som väldiga pendlar, från vänster till höger och tillbaka igen, vattnet skvätter och moster Elsie visslar för sig själv. Robin och jag står i skogsbrynet, hopkurade bakom Stora Stenen, våra ögon sväller.

Sedan simmar moster Elsie, om vädret är bra. Robin och jag smyger efter, gömmer oss bakom Jättegranen. Sjön glittrar med hundra ögon, löjorna hoppar upp och ner som om någon drog i dem med trådar, vita och gula näckrosblad guppar på vattnet.

Robin och jag är förstummade över hur vackert allting är. Moster Elsies hår är så långt att det hänger ända ner till stjärten som lyser vit mot den bruna ryggen och de bruna benen. Vi väntar på stunden då hon simmar in, stiger upp och vadar mot land. Jag lyfter upp ena foten på en sten och böjer mig framåt, så att inte Robin ska se vad som händer med mig.

Sommaren innan den då allting hände hade Robin börjat göra likadant.

Mormor stod vid spisen och gräddade scones. Det strömmade musik från den gamla transistorradion på byrån, bredvid porträtten av morfar och mormorsmor och de andra döda. ”Stannar moster Elsie länge i år”, frågade jag. ”Viljaaaoooooviljaaa”, sjöng mormor. Hon gungade drömskt med överkroppen medan hon gav hals. Jag har aldrig förstått hur hon bar sig åt, men trots att det här var långt före de många radiostationernas tid, beredde det sällan mormor några svårigheter att hitta en våglängd med Glada Änkan. ”När ska du berätta var moster Elsie bor på vintrarna och hur hon är släkt med oss?”, försökte jag. ”När du blir lite äldre. Orkar du gå ner till sjön efter vatten åt din gamla mormor?”

Jag gick. ”Var snäll mot moster Elsie när hon kommer”, sa mormor när jag kom tillbaka, ”hon har jobbat hårt och är trött.”

13

Jag nickade. Mormor stod kvar vid spisen, hon hade börjat sjunga igen: ”Viljaaaoooviljaaa …”

När pappa tog bilen och åkte ner till Stora Vägen för att möta moster Elsie, satt jag ute på fjärden och metade. Jag blev arg; att åka ner till Stora Vägen skulle ha varit ett välkommet avbrott i rutinen. Fast jag inte ville medge det, längtade jag redan till staden, och vid Stora Vägen skulle bilarna ha susat förbi och givit en försmak. Dessutom kunde jag, med lite tur, ha fått se en skymt av någon i Tokiga Familjen.

Tokiga Familjens bondgård låg i skogsbrynet ett par hundra meter från Stora Vägen. Mellan vägen och gården låg några små åkerlappar som de odlade. Pappa hade förbjudit mig att kalla Aaltonens Tokiga Familjen, men det var svårt att låta bli eftersom herr Aaltonen var den enda av dem som var vanlig.

Herr Aaltonen var lång, grov och tyst. När han såg pappa, mamma eller mormor sken han alltid upp, tog i hand och hälsade: ”Puaiviee, puaiviee”, lät det som. Han var längre än pappa, fast det såg ut som om det var tvärtom. Jag vet inte om det var pappa som sträckte på sig eller herr Aaltonen som kurade ihop sig, men herr Aaltonen tycktes titta upp mot pappa.

Pappa, som tyckte om att berätta att han jobbat två år på verkstad innan han började studera och småningom blev rik, verkade ofta generad.

Ibland talade pappa och herr Aaltonen så tyst att jag inte kunde höra. Herr Aaltonen skakade då ofta på huvudet. Gick jag närmare, höjde båda rösten och kom överens om en gemensam fiskefärd någon av de närmaste dagarna. En gång märkte de inte att jag stod tätt bakom dem, och jag förstod då att de inte alls talade om fiske. ”Pappa, vad betyder ihmisen on taakkansa kannettava”, frågade jag efteråt. ”Att människan måste leva med det hon fått sig tilldelat”, sa pappa, ”dom som tror på Gud brukar säga så.”

14

Fru Aaltonen bodde på bondgården bara från maj till september. Om vintrarna vilade hon upp sig i Tammerfors sju mil söder­ ut, det hade mormor berättat. Mitt i en värmebölja kunde fru Aaltonen komma till butiksbilen klädd i tjocka raggsockor, bruna vinterstövlar med höga skaft, ylletröja och lång kappa. Barnen svettades i sina simbyxor, de vuxna i shorts, bikinis och strand­ sandaler. Fru Aaltonen log ett sorgset leende som sa: ”Jag ser nog att ni stirrar, fast ni inte säger något.”

Jag föreställde mig att fru Aaltonen på något sätt frös inifrån.

En gång hade jag stått bakom henne i butiksbilens kassakö. Hon hade luktat starkt, inte illa precis, men lite unket.

Aaltonens dotter hade jag sett en enda gång. Hon hade kommit gående mot butiksbilen i sin mors släptåg, med korta, hasande steg och den tomma blicken envetet fast vid den dammiga vägen.

Jag hade aldrig tidigare sett en så blek människa, hon var vit som fiskarna då de dör i vattnet och vänder buken uppåt. Ögonen var två svarta hål, två brunnar man kunde titta ner i, längre, längre, längre, utan att någonsin hitta något.

Jag blev skräckslagen den gången, lukten av lut och sommar­äng försvann, jag stod som förhäxad och glodde. Jag minns att jag den kvällen, när Lönnbacka badade i ett rött ljus och jag bakom var sten såg Aaltonens dotter och hennes stirrande ögon, gick ner till mormor som jag tyckte hade svar på allt, och berättade för henne vad jag sett.

Mormor hade en stadslägenhet i Tammerfors, men helst levde hon ute på Lönnbacka där hon kunde fördjupa sig i det som intresserade henne mest; naturen. Jag brukade sitta framför brasan hos mormor i Lilla Huset. Vi lyssnade på Naturväktarna. Ibland gick mormor in i vävkammaren där telefonen fanns, och ringde själv till radion i Helsingfors. Jag satt kvar, och hörde ur radion mormor ställa frågor längs den svaga, raspande linjen.

Det mormor ville berätta för mig när jag var barn, berättade hon i form av sagor om djur, träd och blommor. Jag var ett stadsbarn, 15

och förstod inte alltid. Kvällen då jag berättade om Aaltonens dotter tog mormor fåglarna till hjälp, frågade mig om jag märkt hur olika de var till lynnet, storlomsfamiljen på Lillön, skatparet som höll till vid bryggan, Tammerforsduvorna och tranflocken borta vid Kontuniemi kärr. Barnsligheter, tyckte jag som på våren fyllt tio och snart skulle börja i läroverk som den yngsta i min klass. När jag motvilligt svarat ja, sa mormor att det också finns fåglar man sällan ser; sådana som tappat sina vingar och blivit rädda för allt. ”Vadå allt”, sa jag otåligt. ”Sig själva, morgondagen, människor … allt.” ”Jag tror hon är ensam”, sa jag. ”Det är hon säkert”, sa mormor. ”Jag tror man blir ensam på landet”, sa jag. ”Inte blir man ensammare på landet än i stan”, sa mormor, ”men man har mer tid att märka att man är ensam här.”

Jag sprang upp från stranden och kastade mig andfådd i moster Elsies famn.

Hon tog tag i mig och försökte lyfta upp mig, men orkade inte. ”Vad du har blivit stor!”

Moster Elsie luktade tobak ur munnen, som hon brukade, men också något annat, en skarp lukt jag tyckte var konstig. ”Vill du se min dribblingsbana”, bubblade det ur mig, ”jag springer med bollen mellan käpparna på fjorton sekunder!” ”Låt nu moster Elsie byta kläder och vänja sig vid den friska luften”, sa mormor och vände sig mot gästen: ”Det blir te och smörgåsar, men du hinner säkert vila dig en stund.”

Moster Elsie tog sina resväskor, en brun och en mörkblå, och gick ner mot bastun. Mitt i backen stannade hon plötsligt, tittade upp mot mig och Robin där vi sparkade bollen mellan oss, och skrattade högt.

16

Robin ryckte till. ”Äsch”, fnös jag, ”var inte feg. Moster Elsie skrattar alltid så där, det är hennes specialskratt ju.”

Robin såg fortfarande rädd ut, och det gjorde mig arg. Hans rädsla var en anklagelse mot moster Elsie. ”Din jävla krake”, sa jag så hånfullt jag bara kunde.

Vid kvällsteet var moster Elsie lika ivrig och högljudd som vanligt. Jag förstod inte allt som sades, men emellanåt hade jag en känsla av att de andra försökte hålla moster Elsie tillbaka, få henne att tala mindre.

Samtalet mojnade. Morbror Walle blossade på sin pipa. Moster Elsie hade en rynka strax ovanför näsroten, hon rökte sina bländvita cigarretter. ”Det är en fin sommar vi fått”, sa morbror Walle. ”Ja, vilken fägnad. Och jag vet inte när småfåglarna skulle ha haft så stora kullar som nu”, sa mormor. ”Välsignade ljusa årstid. Synd bara att den är så kort”, fyllde mamma i. ”Ja du”, sa pappa och reste sig för att fylla på mer kaffe. ”Jag vet nog vad ni tycker”, sa moster Elsie plötsligt med ett tonfall jag inte kände igen, ”ni tycker att jag borde lämna min forskning och mina resor och gifta mig i stället. Ni tror att jag kommer att …” Hon avbröt sig mitt i meningen. Den här gången gick skrattet, det höga och djärva, på något sätt överstyr, blev gällt och skars plötsligt av, som en metalltråd av en svetslåga. ”Pojken”, sa mormor. ”Vi tycker bara att du inte skulle grubbla så mycket”, sa pappa.

Jag hoppade upp i moster Elsies famn. ”Titta så gult pekfinger du har”, sa jag. Moster Elsie tittade på sin vänstra hand och sedan på mig. Hennes ögon var grå och litet sneda. Mina ögon hade en liknande färg, men var stora och runda.

17

”Jag är inte rädd för dig fast Robin är. Men du röker för mycket.

Det är inte hälsosamt säger mommo.”

Alla skrattade. ”Om vi skulle dra oss tillbaka då”, sa morbror Walle.

På morgonen kröp solen upp över Lönnbacka beslöjad av ett vitt dis. Jag smög mig uppför trappan, förbi morbror Walles och Satus sovrum, genom köket och fram till Robins rum. Jag stack in huvudet och väste till. ”Vad är klockan”, frågade Robin yrvaket. ”Halv sju.” ”Ska vi gå ner till Jättegranen och vänta?” ”Det ska vi.”

Vi sprang längs Rotstigen ner till stranden. Daggen låg ännu kvar, och rotverken löpte hala över stigen; på någon meters avstånd såg de ut som tjocka ormar.

Vi ställde oss på post bakom granen, väntade en kvart; ingenting hände. Tio minuter till. Slöjan över himlen försvann, och stranden badade i ett skarpt ljus. Två människor kom ut på en brygga på andra sidan fjärden. Annars låg allt stilla. Många stugor var redan tillbommade. Vattnet stod lågt, vid stranden var det fortfarande ljummet. Skolan skulle börja om en vecka.

I bastukammaren var gardinerna fördragna. ”Varför kommer hon inte”, sa Robin otåligt. ”Titta där”, sa jag och pekade mot fönstret, ”gardinerna är för korta. Ska vi titta in?” ”Vågar du?” ”Klart det.”

Vi smög fram till fönstret. Jag lutade mig försiktigt mot väggen, sträckte på halsen och tittade genom en springa smutsigt fönster som låg blottlagd mellan sidlisten och gardinen. Rummet var skumt, men jag kunde se moster Elsie sitta på sängkanten, och jag ryckte till. Moster Elsies hår var i oordning, det klibbad­e i 18

tunna svarta testar mot hennes svettvåta panna. Jag kisade, och såg att det låg svarta hårlockar också på golvet; moster Elsie hade klippt sitt hår under natten. I nacken var håret flottigt och tovigt.

Moster Elsie rökte med snabba bloss, och kastade sedan cigarretten ifrån sig med en häftig knyck. Den landade invid ett svart askfat. Fatet var fullt. Moster Elsie böjde sig fram, tog något ur en liten platt ask som låg på nattduksbordet bland böckerna, svalde det, och satte sig igen på sängen. Hennes ögon stirrade stora och blanka mot en punkt på väggen, någonstans snett ovanför kakelugnen. Jag tittade dit, men såg ingenting. Moster Elsies läppar rörde sig, men jag kunde inte höra något ljud. Kanske berodde det på fönstret. Hennes ögon förblev fästa vid punkten på väggen.

Där fanns fortfarande ingenting. Ingenting. ”Får jag titta”, flåsade Robin i mitt öra. ”Om du vill. Men skyll dig själv.”

Robin böjde sig fram. Jag såg att han blev rädd och ryckte i hans byxlinning. ”Kom nu.” ”Tommen”, sa Robin när vi sprang uppför backen. ”Ja.” ”Moster Elsie har blivit farlig.”

Jag tittade åt sidan och såg på honom där han trummade på bredvid mig. Han var liten och tjock och rädd. Jag var själv rädd.

Han borde inte ha sagt det. Jag fick en plötslig lust att göra honom illa. ”Skitsnack!”, sa jag så bestämt jag kunde. ”Hennes ögon såg ut som på en abborre”, sa Robin. ”Moster Elsie är en människa”, sa jag.

Vi i Stora Huset drack gemensamt morgonkaffe som vanligt.

Jag tittade längs stigen mot Lilla Huset och såg mormor stå och gräva i rosenrabatten med en trädgårdsspade. Moster Elsie syntes inte till.

19

”Nå, har Tommen drömt om sirener i natt”, försökte morbror Walle, som visste att jag tyckte om moster Elsie. Robin och jag tittade förvånat på varandra. Sirener hörde man i staden, de fanns på polisbilar och ambulanser. Jag såg att Robin fortfarande var uppskrämd, nästan på väg att säga något, och sparkade honom på smalbenet. Han bet sig i läppen och sa inget.

Efter morgonmålet hade jag tänkt slå mitt eget dribblingsrekord.

Fjorton sekunder var inte tillräckligt bra. Robin ville spela krocket, när jag sa nej lommade han surmulet iväg till planen ensam.

Mina dribblingskäppar låg på marken, strödda huller om buller. Bruno, tänkte jag och började stöta dem tillbaka i sina hål.

Då kom Robin springande. Han tjöt. Efter honom sprang morbror Walle. Robin stannade, vände sig om och dök in i hans famn. ”Pappa moster Elsie sprang förbi och sparkade upp krocketportarna, hon var alldeles vit i ansiktet pappa moster Elsie är farlig!”

Satu kom springande inifrån huset. ”Jag tror det blivit värre”, sa morbror Walle och började springa ner mot stranden.

Jag minns i otydliga brottstycken dagen som följde. Robin och jag fick vara för oss själva. Pappa, morbror Walle och Satu gav sig ut i skogen. Bruno låstes in, han var för egensinnig för att duga som spårhund. Mormor och mamma turades om att tala i telefon. De slog inte alltid samma antal siffror, ibland ringde de till kyrkbyn, ibland till Tammerfors eller Helsingfors.

Jag ville också ut och leta, men jag fick inte gå. ”Du stannar här”, sa mormor och hennes käkar var spända.

Sent på eftermiddagen dök pappa och morbror Walle upp. De skakade på huvudet och sörplade i sig kaffe. Herr Aaltonen kom åkande i en gammal bil och hade en stor hund med spetsiga öron och vaksam blick med sig. Blå åskmoln tornade upp sig bakom tallskogen på andra sidan fjärden, men ovädret bröt inte ut.

De vuxna började tala om att samla ihop folk för skallgång och jag föstes undan.

20

Männen försvann igen. Satu hade kommit tillbaka, hon lagade mat åt oss som var kvar och vi åt fisksoppa utan aptit. Solen sken trots att de blåsvarta molnen låg kvar och ruvade, och det röda augustikvällsljuset spred sig över Lönnbacka. Mormor sa att de nu sökte i skogarna på andra sidan Stora Vägen. ”Är moster Elsie en häxa”, frågade jag. ”Nu ska du inte vara dum”, sa mamma, ”ta Robin med dig och ro ut och vittja katsan.”

Vi tog oss ut på sjön. Vattnet började redan skifta i färg, från klarblått till mörkblått till svart. ”Vad det blir ruskigt när solen går ner i augusti”, sa Robin. ”Det är bara hösten”, sa jag så nonchalant jag kunde. ”Tror du att de söker henne ända borta vid Pirunkolu?” Robin lät ängslig. ”Äsch, Pirunkolu ligger ju minst tjugo kilometer härifrån.”

Katsan låg ute vid Lillön, nästan halvvägs över fjärden. Jag böjde mig ner över det mörka vattnet för att få tag i flötet och det röda repet.

Då hördes ljudet. ”Vargar”, sa Robin, ”inte kan väl vargar simma?” ”Tyst”, sa jag skrämt och försökte höra varifrån ljudet kom.

Jag fick syn på dem längst ute på Mörka Klippans udde. De stod ute på det flata berget, den sista utposten före de stora tallarnas land. Det mörknade nu snabbt, men ännu kunde jag se åskmolnen som hängde över trädkronorna. Jag hörde vågskvalpet mot klippstranden där borta, men över både vågorna och måsarnas skrin ovanför våra huvuden hördes det utdragna ljudet. Naturligtvis kunde det ha varit en varg, det kunde ha varit en hund eller en uggla, ändå innehöll ropet något omisskännligt mänskligt, vi skulle ha förstått även om det varit kolmörkt.

Robin började gråta. Jag släppte repet trots att det ryckte och darrade i det. Det hördes ett svagt muller från åskmolnen.

Det klagande lätet fortsatte, det lät inte som ett rop på hjälp, mera som ett ljud ut i luften bara.

21

Jag rodde så snabbt jag kunde, det forsade om aktern. När vi nådde stranden hörde jag billjud. ”Spring upp och säg att moster Elsie står på Mörka Klippan tillsammans med någon annan och skriker”, sa jag till Robin.

Herr Aaltonen var den första som kom springande. Han var snabb i benen trots att han såg grov och klumpig ut. Han lyfte en kikare till ögonen och riktade den över vattnet. ”Siellä he ovat, Luojalle kiitos.”

Han gav kikaren åt pappa, de stod båda där och tittade ut över det svartnande vattnet. Alla de skillnader som brukade finnas mellan pappa och herr Aaltonen, finhylltheten mot grovheten, svalheten mot fryntligheten, de var borta nu, och ingen behövde se upp eller ner på den andra; på stranden stod två oroliga men lättade medelålders män.

Pappa, herr Aaltonen och morbror Walle satte sig i Aaltonens pick-up, och en lång stund därefter skar motorljudet genom sjöns tystnad. Bilen hördes allt svagare. Emellanåt letade sig billyktornas ljusstråle ut mellan trädstammarna på andra sidan sjön. De körde längs den smala, nästan igenvuxna sandvägen som ledde ut till Mörka Klippan, där det gröna huset stått obebott så länge jag kunde minnas.

Då hördes ropet igen. ”Kom upp och drick kvällste nu”, sa mamma. ”Får jag inte titta?” Nu slocknade bilmotorn. Det var nästan mörkt; jag urskilde spökstugans gröna takås, men inte figurerna jag visste stod ute på klippan. ”Mamma, vem är den andra? Är det fru Aaltonen?” ”Nej.” Nu tystnade ropet. ”Är det flickan då?” ”Ja. Kom med nu så får du smörgås med apelsinmarmelad.”

22

Efter många telefonsamtal och mycket hetsigt prat kom en ambulans och tog moster Elsie till Tammerfors. Morbror Walle skulle åka in och hälsa på henne följande dag.

Mormor satt vid min sängkant och ville berätta en saga. ”Jag är för gammal för sagor”, sa jag, ”berätta den för Robin.”

Men mormor berättade ändå. Hon berättade om den sorg som människor som lever i avskildhet kan känna när sommaren tystnar och hösten lägger sig som ett täcke över allt, och hon berättade om en annan sorg, den som människorna i staden känner när de springer och springer och springer och aldrig får stanna och höra tystnad, de bara lever vidare, hopkrupna i ett oljud som är så starkt att de knappt märker när ljuden inifrån dem själva försvinner, tills de en dag vaknar och hör ett tomrum skramla, ett tomrum de aldrig kan fylla med vin, maskiner, karameller eller annat man kan köpa.

Trots att jag inte kunde medge för mig själv att jag tyckte om mormors sagor kändes Lönnbacka igen som en ljusare plats, och jag tänkte att alla de bekanta ställena skulle vara sig lika nästa dag; bryggan och Jättegranen och Stora Stenen och Lillön och Klätterrönnen och Gröna Mosstenen och alla de andra.

Mormor satt länge kvar ute i köket. Jag hörde att morbror Walle kom ner för trappan. Viskningarna trängde svaga och otydliga in i mitt rum, blandades med ljudet från husbockarna som klev omkring inne i väggarna, med skrapet när fladdermössen landade ute på verandavinden och med suset från trädkronorna utanför fönstret. Ibland trängde en hel mening in genom dörren. Jag förstod att Satu satt i övre våningen och försökte trösta Robin. ”Han glömmer det nog, Robin är en sund pojke”, hörde jag mormor. ”Hur är det med Tommen … han grubblar visst en del”, sa Morbror Walle. ”Vad menar du? Påstår du att …” Det var mamma, i en skarp väsning.

23

”Du vet ju att Elsie har det från sin mamma, inte från oss”, sa mormor bestämt.

Sedan kom pappas röst, låg och brummande: ”… oroa er i onödan … har ju alla intressen pojkar ska ha …”

Jag domnade bort, visste inte längre om jag drömde, fantiserade eller var klarvaken. Till slut måste jag ändå ha somnat, för jag glömde be till Gud att moster Elsie skulle få sina vingar tillbaka, fast jag hela kvällen lovat mig själv att göra det.

Vi steg upp tidigt. Robin, morbror Walle och jag gick ner till stranden. I bastukammaren låg luften tung, och det överfulla askfatet stod kvar. Morbror Walle tömde det i den öppna spisen och slog upp fönstret på vid gavel. Vi tog båten och rodde ut på fjär­den.

Katsan var tom. ”Där var nånting i går”, sa jag.

Några dagar senare bommade vi till Lönnbacka. Pappa och Bruno gick runt och låste dörrar, morbror Walle bar brygg­ pontonerna till vedlidret, mamma och mormor klädde av trädgårdsmöblemanget och Robin och jag gav mat åt de tama igelkottarna, som vi döpt till Igor och Alexander. Djuren lapade i sig mjölken och försvann. Pappa lämpade in min väska i den röda Taunusens baklucka. Jag vinkade åt mormor, som skulle stanna en månad till i Lilla Huset, och åt Robin, som tjurade för att min familj startade före hans.

Fyra somrar till vistades jag ute på Lönnbacka. Redan när vi kom ut till den första av dem, stod Aaltonens bondgård tom.

Moster Elsie syntes aldrig mera till. De två första somrarna tänkte jag ofta på henne, jag frågade mig varför hon inte var som mamma och pappa. Varför var hon som hon var, och inte som vi?

Sedan gjorde jag det hemska; jag vände på tanken. Varför är inte jag som moster Elsie? Hur kan jag veta att jag inte är det? Har jag inte alltid tyckt mycket om moster Elsie? Hur vet jag att inte 24

moster Elsie är jag? Ibland ställde jag frågor till de andra, ”Var är moster Elsie? Kommer moster Elsie i år?”, men jag fick inga svar och tröttnade.

När åren gick började vi på Lönnbacka se brister i varandra, fläckar trädde fram. Jag greps av avsky mot kusin Robin. Pappa och morbror Walle råkade i gräl om en vägavgift, och mormor tyckte att Satu inte klarade av Robins uppfostran. Pappa och mamma började titta på varandra med allt större tveksamhet.

Det gick som det gick, morbror Walle köpte ett sommarställe för sin familj i Barösund, jag skickade pliktskyldiga vykort från mina språkkurser och tågresor till mamma och mormor ute på Lönnbacka; korten till pappa skickade jag till en ort i en annan del av landet.

I vissa kulturer, vet jag som vuxen, får bara Gud vara perfekt.

Väver en troende en matta, väver han med flit in ett fel i den, för att vara helt säker på att hans matta inte är en förhävelse. Den som vävt mattan som var vi, hade förfarit på samma sätt. Vi var den perfekta släktmattan, mjuk och lätt att trampa på för var och en av oss. Moster Elsie, vem hon än var, var vävarens avbön.

Det jag skulle vilja veta är om någon av oss, efter den augustikväll då vi hittade moster Elsie och Aaltonens dotter på gröna husets klippa, inte längre godtog mattans lilla fel, eller om alla faktiskt gjorde vad de kunde. Bad vi henne komma, var det moster Elsie själv som inte ville? Skämdes hon, eller ville hon att vi skulle se våra egna fel? Ännu i dag har jag ibland en svårbetvinglig impuls att, i brev och vykort jag skriver, fråga: ”Var är moster Elsie, har ni sett till moster Elsie?” Men jag låter bli. Jag ställer frågan inne i mitt huvud, det finns miljoner vinglösa i världen, och få mattor är felfritt vävda; det, om något, är ett bra skäl att ägna sig åt så skenbart onyttiga ting som att berätta sagor.

25