Mia Franck – Maraminne



Schildts & Sรถderstrรถms

Till pappa 17.7 1937–6.11 2013

Utgiven med stöd av Fili/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. © Mia Franck 2014 Schildts & Söderströms Helsingfors Omslag och inlaga Pontus Wikholm Omslagsbild Tanja Slotte Tryckt hos Nord Print Ab, Helsingfors 2014 ISBN 978-951-52-3322-6

I wear this crown of shit Upon my liar’s chair Full of broken thoughts I cannot repair (Nine Inch Nails: Hurt)

 :  

Jag vågar inte vända mig om.

Solen har börjat värma och tina upp människorna i Björknäs.

De har tagit sig ut ur sina vinterjackor och vänder sina bleka ansikten mot solen. Men inte jag. Jag har vänt min rygg mot solen och kan inte känna värmen. Björknäs alla människoljud är dämpade, når mig som ett avlägset eko. Min kropp är stel, förstenad, även om jag ville skulle jag inte kunna fly. Kan bara stå stilla, stirra framför mig på vårens nya skor i fönstret. Det enda som finns är jag omsluten av en bubbla där ingen längre kan bry sig.

Bakom mig står någon. Vem det än är så skymmer den solen.

Det är inte en av de där som skyndar ner längs Drottninggatan för att köpa rabarber. Utan någon annan. Något annat. Rabarbermänniskorna avspeglar sig mellan sandalerna i skyltfönstret. Men det är allt.

Det står ingen bakom mig.

7

Ändå känner jag den svala andedräkten i nacken och handen som drar ett finger längs min rygg.

 ()

Eric stryker svetten ur pannan efter att ha trampat runt med gräsklipparen. Nöjd med sig själv betraktar han sin trädgård. Trädgårdsstolarna behöver målas. Det syns tydligt nu när gräset är nyklippt. Ett högt och svajigt gräs döljer flagnande målfärg. Eric kastar en blick på grannens klarblå stolar som står ordentligt lutade mot ett lika klarblått bord. Han skuffar in gräsklipparen i skjulet.

Han får sparka undan lite grejer som ligger i vägen. Skjulet borde också städas. Men en sak i taget.

Han ska köpa målfärg redan i dag. De ska göra det tillsammans. Skrapa gammal färg och välja ny, måla och sitta i gräset och dricka öl som belöning för ett väl utfört jobb.

Eric stänger dörren till skjulet och går tillbaka in i huset. Lis sitter vid köksfönstret med kaffekoppen framför sig. Hon har nästan inte rört kaffet utan låtit det kallna. Han lyfter bort koppen och häller ut drycken i vasken.

Hon ser så skör ut, nästan genomskinlig. Om han drog handen igenom henne skulle hon upplösas. Det är vinterblekheten. Och sorgen. Senast i natt vaknade han av att hon skrek att det var blod överallt. Att hennes mamma var dödad, mördad. Sedan drog Lis ihop sig, låg och gnydde.

Gråten skär som en kniv i honom varenda gång. För hur han än håller henne, smeker henne över hår, rygg och mumlar mjuka ord i hennes öra, kan han inte dämpa sorgen, inte rädda henne undan det hon upplever.

Det enda han kan … Det slutar alltid med att han smeker henne för att få henne att tänka på någonting annat. Då får han hennes kropp att reagera. Det är bara det hon är då. En kropp.

8

Eric når inte riktigt fram när han försöker prata. Lyckas aldrig säga rätt saker.

Han känner sig smutsig. Därför är det bra med utemöblerna, att få göra det tillsammans. Att få skrapa bort allt det gamla och täcka över det fula med ny färg. Börja om och göra bättre, det är vad de ska göra, Eric och Lis.



Mitt favoritlinne är trasigt men jag kan inte minnas när det har gått sönder. Jag kan inte minnas när jag har haft det på mig ens.

Jag kan inte minnas att jag sett det på väldigt, väldigt länge.

Linnet har skurits sönder tvärs över på framsidan. Det krävs en vass kniv för att skära från fållen och ända upp. Men ett linne, trasigt eller inte, är bara ett linne. Ändå ryser jag och trycker tillbaks linnet i lådan, långt in skjuter jag undan obehaget.

Det har gått ett år sedan i dag. Ett år sedan jag kom hem och hittade Angelica. Fortfarande kan jag se allting framför mig, nästan som om jag står i hennes rum och säger hennes namn ut i luften igen. Bilden har frätt fast i mig. Så många nätter jag inte sovit för att jag ligger och minns hur Angelica hänger. När jag vaknar ur mardrömmar klättrar skuggor längs väggarna. Jag ligger hellre kvar, kissnödig, än kliver upp. Utom när jag mest är förbannad på henne. Hur kunde hon ta sitt liv och lämna mig i bitar?

Jag brukade ha en mängd vänner omkring mig men har under det senaste året hållit mig undan. Det enda jag gör är att tvivla på mig själv. Jag kan inte skaka av mig känslan av att någonting är fel. Ändå kan jag inte bestämma mig för vad jag borde göra. Vad jag än gör känns det som om jag går rakt in i en fälla.

Jag öppnar försiktigt dörren till hennes rum. Det luktar annorlunda. Alla dofterna som var Angelica har sipprat ut genom fönster och dörrar. Det är bara rummet kvar som gapar med sina skavan-

9

ker efter att någon levt där. Efter att någon levt och dött i rummet.

De flesta av hennes saker har vi burit upp på vinden. I ett hörn på vinden ligger kläder och saker inpackade i lådor med etiketter på.

Som om hon skulle kunna dyka upp igen och plocka fram allt.

Bara möblerna är kvar i rummet. Mamma har ställt in en vas med röda och rosa rosor. Den står på skrivbordet.

Mamma ville inte ge bort någonting. Hon var inte redo för det, sa hon. Packa undan, men inte ge bort. Ibland går hon upp på vinden och sitter vid lådorna, lyfter fram Angelicasaker. Ibland gör jag det också. Men oftast har jag bara satt mig i Angelicas rum.

Stirrat ut genom fönstret. Fast allt mer sällan.

Ett helt år har förflutit och jag har gömt mig hela året. Ja, det har jag. Det erkänner jag för mig själv. Om jag varit hemma har jag suttit på mitt rum eller tittat på tv med mamma och pappa. Men mest har jag varit någon annanstans. Åkt till Stockholm, Köpenhamn, Paris och London. Hållit mig undan, bytt telefonnummer.

Jag firade min myndighetsdag i Köpenhamn, ensam. Hellre det än frågorna. Alla ”när ska du börja spela igen?” De snälla frågorna. De andra var faktiskt lättare. De anonyma meddelandena om att jag var en jävla hora som slutat spela fotboll. Jag höll med dem. Men jag kan inte spela längre.

Man glömmer inte sin systers död. Jag gör det inte, inte för en sekund glömmer jag hur död Angelica är. Inte på tunnelbanan i Stockholm, eller medan jag går omkring i Christiania, än mindre i Paris, där vi skulle ha varit tillsammans och i London stannar jag bara en dag, måste bort, bort från att vi varit där tillsammans. Jag går inte på en enda fotbollsmatch. Inte under hela året har jag sett på fotboll. Byter kanal på tv till och med. Jag vet varför jag inte ska spela fotboll mer.

Jag glömmer inte min systers död men ibland är det svårt att minnas hur hon såg ut.

10

Förra sommaren är luddig i mitt minne, jag var så upptagen av sorg och tårar hela sommaren att den känns vag och naggad i kanterna. Begravningen är glasklar. Mammas händer som bläddrar i fotoalbumet också.

Men det andra. För det är något annat. Jag sugs in i ett mörkt rum. Det enda jag vet är att jag inte var ensam. Men vem eller vilka var med mig? Ändå kan jag inte komma ihåg att jag skulle ha umgåtts med någon förra sommaren. Jag nästan slängde ut Linda när hon försökte komma och prata med mig. Jag talade inte i telefon, chattade inte med någon.

Jag vet bara att någonting hände. Det är jag säker på. Men vad gjorde vi? Vilka vi?

En gång. När jag inte tänkte på det, när jag bara satt och stirrade. Jag var hemma. Satt i mitt rum. Surfade på datorn. Vet inte om jag sökte något. Men plötsligt, det var på Wikipedia, tror jag.

Jag hade klickat lite fram och tillbaka och på ingenting speciellt.

En sida om gamla hus liksom studsade fram och jag klickade inte vidare. Det var någonting om spisar. Det luktade. På riktigt. Jag kunde känna lukten av rök i luften. Och jag såg trådar. Mängder av trådar i luften framför mig. I alla möjliga färger.

Jag stängde av datorn innan jag ens hann tänka på vad jag gjorde.

Trådar. Min kropp blev spänd och jag började svettas. Det är något jag glömt. Någonting som är viktigt, och det är inte bra.

Nej, det är värre än så. Det är alldeles åt helvete. Försöker frammana Angelicas ansikte. Men det blir inte mer än den vanliga, förjävliga bilden av hur hon hängt sig i gungkroken. Orkar inte se den. Det finns ingen att tala med. Det måste finnas något jag kan göra för att komma ihåg.

Angelicas rosdoftande rum får vänta. Jag ska gå ut i stället. Gå omkring i Björknäs. Så där som man brukar när man glömt något,

11

man går tillbaka till den plats där man kommer ihåg.

Jag vet bara inte exakt var den platsen är. Jag blir torr i munnen av att tänka på att försöka ta reda på det jag inte minns. Är det bättre att veta?

 ()

Lukten av ruttnande kroppar förs med vinden från Birkenes borg.

Nor vänder sig bort för att slippa stanken. Det är en ny kejsare, kung eller vad han ska kallas. Igen. Nor hoppas att det ska vara lugnt ett tag, så pass att kropparna hinner begravas, för lukten är en plåga.

Nor skakar på huvudet åt gubben Oris fråga nyss. Gubben står bredbent på gårdsplanen och väntar på att Nor ska ångra sig och ta tillbaka sin vägran. ”Ditt eländiga bölhuvud! Här skulle finnas något att tjäna till och med för dig, fattar du inte det!” säger Ori och spottet flyger ur munnen på honom.

Nor svarar inte. Han har sagt sitt. ”Förbannade snorslev”, säger Ori och vänder tvärt om och går in i huset.

Nor följer gubben med blicken tills han slagit igen dörren efter sig. Nor har bestämt sig. Redan då Ori bad honom visste han att det var dags att ge sig av. Nor har inte mycket att ta med sig. En kniv, halsbandet och pilbågen. Kläder har han på sig. Han smyger inte men gör heller inte något onödigt väsen av sig. Om Ori råkar titta ut ser det mest ut som om Nor ska gå ut i skogen en stund.

Men ingen Nor kommer att stå och mocka skit mer. För om Nor blev kvar skulle gubben inte ge sig. Han skulle fortsätta försöka övertala Nor, och både Nor och Ori vet vad det skulle betyda. Ori skulle få det vapen han vill ha. Antagligen tänker han sig att han skulle kunna bli en av de stora.

12

Allt började med att Ori talade om myten om gadduman. ”Ormen slingrade sig in i vildkatten och sen kom det ut gaddumor. Plopp, plopp, bara”, hade Ori sagt och slickat sig om munnen. ”Det lär ju ha varit den första förvandlingen, ja du vet.”

Ori hade försökt suga på pipan men den hade slocknat så det kom inga rökmoln. ”Det är stort det här och du skulle få vara med. Tänk, du skulle bli en storman. En grann och fin karl, kvinnfolket skulle dregla efter dig. Nå, vad säger du, pojk?”

Gubben var len som en kelsjuk gadduma i rösten, men Nor lät sig inte övertalas att bli storman. Sådana har han fått nog av. Dessutom, de kommer och går. Ett litet snedsteg och de stora männen blir väldigt små. Egentligen vet Ori det också. ”Häst och björn”, hade Nor sagt. ”En häst med björnlynne och ramar att slå med? En som fått smak för kött?” ”Javisst”, hade Ori svarat och ögonen blänkte till, ”en bjässe som skulle hålla ordning på alla vildpälsarna. En gång för alla.”

En rejäl förtjänst skulle det bli, det var Nor också säker på, men han skakade på huvudet för han ville inte vara med om att skapa en sådan varelse.

Risken är också att Ori skulle få storhetsvansinne, att han själv vill sitta högst upp i salen i Birkenes borg. Det är knappast en stol Ori vill dela på. Inte för att Nor vill ha nån tron. Han har sitt att tänka på. ”Tämj björnen”, hade Nor föreslagit och tittat mot stenkällaren där björnens ilskna vrål hördes.

Då fick Nor heta bölhuvud, för sin tjurskallighet. Eller för att gubben visste att bästa sättet för honom att komma upp sig var att ha rätt kraft att styra och den gick inte att få utan Nor. Gubben hade väl tröttnat på att behöva vända sig till sina kontakter varje gång en ny tronpretendent kliver fram. Det tar tid och kraft att

13

lisma sig in. Lättare då om man själv kan bestämma. Ori skulle inte ens behöva sitta på tronen, bara råda över den som gör det.

Nor önskar mest att han lämnas i fred. Det kommer inte gubben att tillåta. Ori är en mästare på att vänta på rätt tillfälle för att vända allting till sin fördel. Som en skata samlar han på sina blänkande hemligheter.

Nor stannar, blundar och ser sin mor framför sig som om hon ännu levde. Men det är länge sedan mor dog. Länge sedan de släpade ut henne och visade vad som händer med sådana som hon.

Han vill inte tänka på det nu. Hennes röst i hans huvud som säger: ”aldrig tala med någon om detta, förstår du pojk, du vet mer än någon annan och de vill så gärna veta”. Nor kastar en sista blick bakom sig mot Oris hus.

Han ger sig i väg, lämnar gubben med det skärrade stoet i hagen och den inlåsta björnen. ”Lycka till gubbe”, mumlar Nor där han går. Han rör sig tyst, med vana steg tar han sig över gamla träd. Inåt storskogen går han.

Det är inte första gången, han känner skogen väl. Långa perioder har han bott där, innan han började arbeta hos gubben. Nor vet hur vinden rör sig, åt vilket håll hans lukt blåser med den lätta pusten som knappt får träden att röra sina höga kronor. Han vandrar hela dagen, utan något speciellt mål. Står en stund och tittar på hackspettens arbete och några harpaltar som trycker under en buske. När han blir hungrig lyfter han pilbågen från axeln och skjuter en ekorre. På ett berg gör han upp eld och grillar. Skinnet tar han med sig. Ekorrskinn kan bytas.

Ibland står han bara stilla och andas in skogslukten, allt det välbekanta och trygga. Han har varit länge hos gubben Ori. Längre än han brukar. Gubben har sina sidor. Konstigt nog är trygghet en av dem. Nor hoppas att han inte varit för trygg, att Ori inte lyckats ana sig till Nors hemligheter. Man behöver veta var man har en

14

sådan som Ori och gör man det är livet med honom hyfsat. Det har varit lugnt och Nor har haft någon att tala med. Men det är över nu och Nor fortsätter vidare, han går längs en bäck som sakta rinner fram mellan träden. Det är bara att stanna och dricka när han blir törstig.

Han hör dem innan han ser dem. De är inte särskilt högljudda, utan har precis samlats. Sakta smyger Nor närmare. Så får han syn på dem, de orangeröda gaddumorna. Först en och så en till.

Och fler. På en klippa i skogsöppningen sitter en hona omgiven av hanar. Nor sjunker ner och följer spelet framför sig. En hona och sju hanar. Hanarna rör sig på stela ben kring varann. De har dova läten och högre beroende på var i rangordningen de befinner sig.

Den som möter ett dovt ljud med ett högt får ge sig.

Två av hanarna planerar duell. De är ungefär lika stora och mäter varann med blicken. Den ena ser en öppning och gör en plötslig framstöt. Den kastar sig över sin motståndare som råkat blotta en öppning i sitt försvar. Tänderna smäller ihop om en gaddumahals. En smäll som när en kork dras ur en flaska. Den andra hanen försöker svara med att vrida sig undan men det är för sent och den ger sig med ett tjut. Då släpper angriparen och går vidare.

Nor kan inte slita blicken från gaddumorna. Mitt i spelet slår det honom hur märkligt det är. För egentligen är det fel årstid.

Gaddumor brukar leka tidigt på vårvintern, inte i början av sommaren. Dessutom är det bara en enda hona. Nor tittar på henne, hon har lagt sig ner. Han ser ändå att det är en ovanligt stor hona, hon når honom säkert en bra bit över knäna. Hon följer hanarna med blicken. Den hane som ger vika för en annan ignorerar hon.

Sakta dryper förlorarna av, här finns inget att hämta för skrikiga gaddumor. Det visar honan tydligt när hon vänder sig undan och viker öronen längs huvudet som tecken på irritation. Till slut finns det två orangeröda kvar. Nej tre, den tredje har bara hållit sig

15

undan. Inte av feghet, en gadduma är aldrig feg. Nej, den tredje är slug och slingrig, den har bidat sin tid. Alla tre hanarna är, precis som honan, stora djur. Den tredje hanen iakttar de andra och låter dem mötas först, mäta sig mot varann, trötta ut sig. En av dem får fatt i nacken. Den bitna ger ifrån sig ett skri. Den har förlorat och med svansen längs marken smiter den i väg. De två sista djuren börjar långsamt närma sig varann. Honan reser sig. Med ett mjukt lockande läte kallar hon på dem båda två. Hennes blick vandrar mellan dem.

Nor ler för sig själv. En sådan lysten gaddumahona. Han skrattar nästan högt och om de tre djuren inte var så upptagna av begär skulle de upptäcka honom, men hanarna har inte dröjt en sekund.

De har störtat fram. Honan visar att hanen som kämpat har förtur.

Den andra väntar, vandrar runt de två med tydligt intresse. Svansen står rakt upp.

Nor får se något som han är övertygad om att ingen sett före honom. Ingen har vågat stanna för att titta. En gaddumahona och två hanar. Först turvis, men så börjar hon gnida sig och gny, vrida och stryka sig. Hon jamar och skäller och båda hanarna är där och stryker sig mot henne, slickar. Det är en gaddumaorgie. Nor bryr sig inte om hur öm hans kropp är av att ha legat stilla. Han släpper inte djuren med blicken, vågar knappt blinka.

Och plötsligt är det över. Honan morrar. Den ena hanen försvinner omedelbart. Den andra hinner inte förstå vad som pågår innan hon hugger till. Han flyr. Hon är ensam kvar.

Gaddumahonan börjar sakta gå sin väg och Nor följer efter henne. Han får se hennes håla och vet att han måste slå sig ner i närheten. Måste få veta vilken sorts ungar hon får. Inte bara det, han beslutar sig för att denna hona och hennes ungar ska han närma sig, måste han närma sig. Kanske inte tämja, för vem har någonsin lyckats tämja en gadduma? Men han vill ha kontakt. Så

16

han börjar sprida sin lukt. Kissar på olika platser. Gnuggar sig mot träd. Hela tiden närmare henne. Hon vet att han är där. Först är hon ilsken. Fräser åt hans luktspår. Trampar omkring, kissar ovanpå hans spår. Klöser i träden han märkt. Redan efter en vecka ignorerar hon honom. Till slut möts de.

Nor har varit på en misslyckad jakt, alla djur verkar ha försvunnit. Han är fortfarande hungrig, har bara släckt törsten i en av bäckarna. Då hör han ett morrande, tänder som slår mot varann, gaddumaskallet. Trots att han förväntar sig att hon vilken sekund som helst ska landa med hela sin tyngd på hans kropp och hugga gaddarna i honom, känner han samtidigt att något är fel. Han går försiktigt vidare, närmare morrandet.

Han klättrar över en rutten trädstam och får syn på henne.

Hon är fångad i en bur. Luckan har fallit ner då hon smugit sig in för att äta av köttbiten i buren. Har den som fångat henne faktiskt önskat få en gadduma i buren? Eller är det ett misstag?

Det finns mycket man kan ha en gadduma till. De blir inte precis tama, men om man kapar gifttänderna och klorna på dem stannar de kvar. Ingenting kommer i närheten av den plats en gadduma försvarar. Och så kan man förstås använda dem för parning, få modigare vaktdjur. Köttet kan man äta också. Pälsen är varm och vacker. Eller om någon kommit på ett sätt att använda giftet?

Nej. Nor är säker på att det inte är för gaddumagiftets skull som djuret sitter i buren. Den som fångar en gadduma håller sig på betryggande avstånd från hennes tänder.

Hon får syn på honom och stannar mitt i en rörelse. De iakttar varann. Försiktigt sträcker han fram handen. Inga plötsliga rörelser eller skarpa ljud. Nor tar ett djupt andetag. I vanliga fall går det automatiskt, med de flesta andra djur skulle han inte vara så noga.

Men en gadduma är farligare än alla andra djur tillsammans. Nor andas och centrerar tämjarkraften. Låter tämjaren välja rätt läten.

17

Mjuka lockanden, för att lugna. För att säga: Jag hjälper dig om du inte hindrar mig. Allt det där som gubben önskat att han hade använt för att få ihop stoet och björnen. För det här djuret behöver han tämjarkraften mer än någonsin. Trots det kommer hon inte att låta sig tämjas, bara, hoppas Nor, hålla sig lugn. Gadduman sitter alldeles stilla medan han börjar undersöka burlåset. ”Om jag öppnar luckan, går jag fri från dej då?” frågar Nor och betraktar henne.

Hon vrider huvudet mot honom. Plötsligt nickar hon. Han lyckas hejda sig från att rycka till och drar i stället ännu ett djupt andetag, lyfter upp luckan för att hon ska kunna ta sig ut. Hon reser sig och med långsamma rörelser, en tass i taget, lämnar hon sitt fängelse.

Nor känner att håret på armarna har rest sig. Intill honom finns skogens farligaste djur. Luckan faller igen med en smäll. Den som velat fånga gadduman kommer att gräma sig.

Nor rör sig inte, han tvingar sig själv att lita på att allt kommer att gå bra. Han släpper henne inte med blicken. Hon tar några steg till och han sitter på marken bredvid henne. Hennes huvud är precis i höjd med hans nacke, men han har vridit sig lite grann så att hon inte omedelbart ska kunna hugga i halspulsådern. Han kan känna hennes andedräkt mot huden. Nor vet att hon hur lätt som helst kan kasta sig över honom. Han sitter som ett byte precis framför henne. Han kan till och med se hur det glimtar till i ögonen på henne. Hennes nos drar in vittringen av honom. Hon vet också. Men hon anfaller honom inte utan nickar en gång till mot honom och går tyst vidare. Han inser att han hållit andan och låter luften sakta pysa ut.

När hon gått en bit vänder hon sig om och ser på honom igen.

Hon kan fortfarande ändra sig. Men det är inte det hon vill.

Hon ger ifrån sig ett lockande ljud. Hon vill att Nor ska följa

18

henne. Tvekande reser han sig, följer i hennes spår. Han håller sig ett stycke bakom. Ända tills hon ger ifrån sig nästa ljud. Ett litet, han uppfattar mer hennes kroppsspråk än själva ljudet, förstår att de ska stanna. Att hon fått upp ett spår efter något. Sedan lutar hon sig bakåt som för att ta sats och hon flyger genom luften, över stenen framför henne och landar på en hare som får hennes tänder i nacken. Nor kan höra hur tänderna går in och harens skrik, först högt och så lägre innan det tystnar helt.

Nor smyger sig fram. Haren ligger stilla på marken. Inte helt död, men förlamad. Gaddumahonan nickar mot honom igen, tar några steg och försvinner bakom en buske. Haren är en gåva till Nor. Det vattnas i munnen på honom medan han befriar haren från den plågsamma förlamningen. Som vanligt sparar han skinnet, hänger det över axeln tillsammans med de andra skinn han samlat på sig. De är mjuka och sköna att sova på om nätterna.

Nor ser inte till gaddumahonan förrän två dagar senare. Då är hon i färd med att släpa in ett djur i boet. Hon har börjat samla för ungarna hon bär på.

Nor känner att deras relation har förändrats. Hon har blivit, om inte tam, så något ditåt, tillåtande. Ibland ser det ut som om hon flinade åt honom, som om de hade en gemensam hemlighet.

Och hon låter honom klia henne. Nor är säker på att ingen någonsin haft en sådan relation till en gadduma.

Han kallar henne Saga.

 ()

Eric sätter sig ner bredvid Lis. ”Lis”, säger han och smeker henne över kinden.

Lis vänder sig mot honom. Hennes ögonbryn är ihopdragna.

Hon blinkar innan hon ser honom. ”Åh”, säger Lis. ”Jag satt och tänkte på den där båten som lig-

19

ger nere vid mammas hus. Man borde lägga i den. Åka ut dit. Jag skulle så gärna ro.” ”Jamen det gör vi!” säger Eric. ”Jag hade tänkt att vi skulle ha åkt och köpt målfärg till utemöblerna, men det kan vi ta en annan dag.” ”Nej”, säger Lis. ”Jag skulle gärna ro. Men det går inte.” ”Men det är klart att det går. Vi tar bilen dit och lägger i båten bara.”

Lis skakar på huvudet. ”Jag kan inte åka dit. Det är jobbigt till och med när jag kör förbi mammas hus.”

Hon blinkar några gånger, men gråter inte.

Eric tar Lis hand och kramar den. Handen är mjuk och varm.

De sitter stilla en stund. Han önskar att det fanns något han kunde säga för att göra det lättare och bättre för Lis. Han vet bara ett sätt.

Men han tror inte att hon är intresserad just nu. Bäst alltså att hålla sig till den ursprungliga tanken. Att göra något. ”Kom”, säger Eric. ”Vi åker och köper färg till utemöblerna i stället. Du måste komma med och välja.”

Lis ser ut som om hon tänker protestera men Eric låter henne inte utan drar upp henne på fötter. Lite håller hon emot, öppnar munnen för att säga något, men så ångrar hon sig och låter sig dras upp.

Han böjer sig närmare, kysser henne. Smakar på hennes mun.

Hennes händer smeker hans nacke och egentligen vill han lägga ner henne på golvet och älska med henne där i köket. Men han ska spara det. Först ska de köpa målfärg. Håller henne sysselsatt, det är vad han gör. Vad han gjort hela året. Han har ordnat jobb åt henne som väktare, inhoppande taxichaufför och vaktmästare. Tänkt att hon kanske ska lära känna folk. Eric har dragit i alla sina kontakter för att hitta jobb åt Lis. Hon får inte bli sittande för då klarar hon

20

det inte. Hela tiden ha något att göra. Hon är stark men ibland blir hon nästan genomskinlig och försvinner ifrån honom. Han har inte velat umgås med någon annan än henne.

Eric ger Lis ännu en kyss. Det är bara de två. ”Borsta tänderna innan vi far”, säger han. ”Va! Menar du att jag smakar äckligt?”

Hon låtsas att hon ska slå till honom och Eric skrattar och drar sig undan. Lis skrattar också och hon är inte det minsta genomskinlig och skör när hon gör det, utan stark och lika lycklig som han. Allt, precis allt, är perfekt. Hon kanske inte tycker det hela tiden. Det förstår Eric. När Lis tänker på sin mamma, tänker på hur de hittade henne och på allt blodet, då är hon långt borta från honom. Men han vet hur han når henne. Och han vet att hon behöver honom, att han ska söka rätt på henne varje gång. Hon låter ingen komma nära. Ingen annan, bara han, kan få henne att sluta gråta.

Han får henne att förstå att det inte är på riktigt när hon talar om människor som förvandlas till vargar. Det är bara mardrömmar som hon skrikande vaknar ur. Eric älskar henne. Älskar att hon låter honom ta hand om henne. För det gör han så bra. Det är det han är gjord för.



Jag kan inte förvänta mig att Björknäs ska ha förlåtit mig. Det är klart att de har förståelse för att jag behövt sörja min syster. Men sorgetiden måste ta slut. Jag borde för länge sedan ha återgått till fotbollen, blivit den stjärna alla, också jag, väntade sig att jag skulle bli. Och de har rätt. Jag borde spela och spela. Det skulle vara att fortsätta leva när Angelica är död.

Men det finns ingen fotboll i mig längre.

Jag måste förklä mig. Jag drar på mig en keps. En keps som kan

21

dras djupt ner över huvudet och som man kan försvinna i. Om man tittar noga ser man förstås att det är jag.

Innan jag går ställer jag mig och övar. Jag står lite bredbent i mitt rum med håret innanför kepsen. Ögonen stirrar rätt ut i luften. Jag ska inte möta blickar, inte vara intresserad. Jag gör till och med något slags trollformelrörelser i luften med mina händer. Det är fånigt och får mig att bita ihop för att inte skratta. Samtidigt är det inte alls fånigt. För när jag står där och viftar med händerna förändras luften. En liten rörelse framför mig. Jag ser den inte riktigt. Jag förstår den inte heller. Men den får mig ur balans. Får mina ben att vika sig för där i ögonvrån finns trådar. Så vackra i olika material, så många. När jag blinkar, när jag försöker titta direkt på dem, är de borta. Mina fingrar värker lite som om de precis gjort något ovant och ansträngande.

Sedan går jag ut i Björknäs. Jag är inte osynlig. Men jag blir heller inte sedd. Det är märkligt. Jag kan till och med råka komma i närheten av sådana jag känner, det är som om kepsen och mina kläder räcker till. Jag kan rent av gå in i en butik och köpa något utan att den i kassan riktigt ser mig. Men jag tror inte att det skulle funka om jag gick fram till Linda som släntrar över torget med en kasse slängd över axeln. Hon ser mig inte även om hon råkar kasta en blick åt mitt håll. Men jag får inte vinka, får inte prata med henne. Det är bra. För jag vill inte.

Jag går omkring i Björknäs som en skugga. Rör mig runt Drottninggatans människor utan att komma någon för nära. Jag stannar vid ett butiksfönster utan att egentligen se vad som finns där. I ögonvrån ser jag hur människor skrattar och pratar bakom mig.

Allt är som vanligt. Ingenting konstigt på Drottninggatan.

Utom att det är det ändå. Spegelbilden i fönstret, där jag borde stå, föreställer någon annan. Ansiktet, håret och kroppen visar en annan person och samtidigt är bilden bekant. Det är jag. Det är

22

inte jag. Det är mer än min förvrängda spegelbild i skyltfönstret.

Först känner jag det. En vind som får mig att rysa i solgasset.

Hårstråna står rakt upp på mina armar. Människorna fortsätter att tala om var de ska hitta grejer till båten och stugan och om rabarberkrämen de ska laga. De skyndar ner mot torget och rabarberförsäljarna. Jag ser dem i skyltfönstret. Ser deras fula shorts och svettiga armhålor. Ser att någon kliar sig i skrevet och att en annan gör en äcklad grimas.

Och jag står där och försöker se vem det är som finns bakom mig i skyltfönstret, bakom spegelbilden. En som inte hör till rabarbermänniskorna. Känner hur fingret som dragits längs min ryggrad stannar och pressas in. Hårt. Så hårt att jag biter mig i läppen för att inte skrika.

 (, )

Under den senaste tiden har Petter båtliftat. Han är en välkommen båtliftare med sin kaptensutbildning men Petter själv undrar vad han egentligen håller på med. Han ska ju segla sin egen båt, runt världen, med besättning. Tävla ska han göra. Men Petter liftar. Han har inte gjort annat under det senaste halvåret. Den egna båten, han stod inte ut. Båten och besättningen var ett fängelse.

Han flydde undan ett förestående myteri.

Medan Petter är nattvakt på båten han liftat med sitter han och lyssnar på havet och då viskar det åt honom. Eller viskar gör det inte alltid, ibland vrålar havet. Skrattar åt honom. ”Du flyr”, fräser vågorna. Men Petter vägrar lyssna. För vad skulle han fly ifrån?

Farsan? Det är för löjligt, går inte att ta på allvar. Farsan är som han är, men fly från honom behöver man inte. Åtminstone inte genom att lifta med båt.

Men just i kväll hinner Petter inte fundera på så mycket annat än att hålla båten på rätt köl. De är fler som hjälps åt. Lugna-

23

re kvällar får man vila några timmar mellan passen. Fast speciellt mycket vila blir det förstås inte. Att åka över hav är ingen semester direkt. Man vet att någon när som helst kan ropa på vakna och sovande som ska infinna sig på däck för att hjälpas åt vid dåligt väder. I kväll är det så.

Ovanför båten blixtrar det. Masten är den högsta punkten ute på havet. Hur åskskyddad hela båten än är så är åska och blixtnedslag alltid farligt på en segelbåt. Inget regn ännu men blixtarna kommer snart att föra med sig mer än torrt ljussken på himlen.

Alla arbetar under tystnad för att de ska ta sig igenom. De är inte långt från strandlinjen och Petter ser att solen lyser därborta. Ingen åska. Bara de tar sig igenom. Precis då kommer regnet. Hela himlen öppnar sig och de hinner bara känna att det händer, de blir omedelbart plaskvåta. Med regnet kommer vinden och nu börjar åskan på riktigt. Petter kan inte längre se land.

Det är ovanligt väder för årstiden. Det har inte funnits några tecken på vare sig åska eller regn. Inga varningar. Vädret har bara dykt upp ovanför dem. Och det är just det. Åskmolnen finns ovanför dem. Ett privat skyfall för just den här båten. En blixt lyser upp världen. Petter ser hur den träffar vattnet. Han hinner inte tänka innan nästa blixt lyser upp på båtens andra sida.

Så stark har blixten varit att Petters ögon fortfarande är bländade och ser blått och rött och vitt i stället för skummande hav.

Båten åker upp och ner. Åker upp igen. Och ner. Men Petter märker knappt stormen längre. Han väntar. Han väntar på nästa blixt.

Och då kommer den. Lyser upp världen igen. Lyser upp det där som Petter såg. Ett ansikte. Det ser ut som ett ansikte. Är det någon som ramlat i? ”Har någon ramlat i?” skriker Petter för att överrösta stormen.

Ingen hör honom och han kan se dem. De är alla kvar. Ingen saknas.

24

Petter vänder sig mot vågorna igen. Det går så långsamt när man åker berg- och dalbana över vågor. En ny blixt. Ansiktet. Det är något bekant med det. Det är en flicka. En flicka med mörkt hår. Petter ser att munnen rör sig. Han flyttar sig åt sidan, närmare kanten, mot ansiktet. Han borde inte höra något i den här stormen. Ändå hör han att munnen säger att han måste vara på sin vakt, att han ska akta sig. De finns överallt, säger munnen. Och så är ansiktet borta.

Blixtarna har blivit färre, blåsten håller på att avta och regnet slutar. De står där som dränkta allihop. Petter försöker se ansiktet i vattnet men det är inte kvar. Han vill inte berätta för de andra, för han är säker på att det han sett är sådant man ser på havet ibland. Hallucinationer som bara framträder när det är farligt. En spökbild som skulle få de andra att skratta överseende. Det är inte första gången han ser saker som inte finns. Fenomenet hör förstås ihop med tröttheten också, den ständiga utmattning man lider av för att man sovit för litet och för hackigt.

Petter råkar kasta en blick åt sidan. Där han stod, innan han flyttade sig närmare relingen, har en bit metall från masten landat.

En fyrkantig vass metallbit som borde ha varit hårt fäst, men inte var det. Metallbiten har lossnat och skulle ha träffat honom om han inte flyttat sig. Några rep har också släppt taget och ligger i högar på däck. Det blir tomt i Petters huvud. Han vänder sig mot vågorna. Det finns ingenting där längre. Han tittar på metallbiten igen. Han kunde ha dött. Han skulle åtminstone ha blivit sårad.

Biten kunde ha landat i hans huvud, mage eller ben. Hans ben?

Petter blir tvungen att sätta sig ner. Hur kunde han glömma?

Hela förra sommaren låg han med brutet ben i Björknäs. Han skakar på huvudet. Hur kan man glömma hur det kliar under gips?

Eller hur svårt det är att få tillbaka muskler i benet efteråt?

Han skakar på huvudet igen för han kan inte komma ihåg vad

25

det var som gjorde att han bröt benet. Skulle han faktiskt ha varit så full? Han brukar inte dricka sig full. En lång stund sitter Petter och stirrar på metallbiten och på vågorna som om det skulle finnas svar någonstans bland dem.



Det går fort. Efteråt vet jag att jag inbillat mig men halvspringer ändå längs Drottninggatan, bort från känslan av att någon står bakom mig. Jag tar mig ner till torget där jag lämnat min cykel. Jag vill inte stanna kvar i centrum utan måste bort från den där som andades i min nacke. Även om jag är säker på att det inte hänt på riktigt.

Men fingret längs min rygg … Jag kan fortfarande känna det när jag stiger upp på cykeln och trampar i väg. Inte obehaget från andedräkten i nacken utan att något i mig pirrade till. Något som ville mer. Längtade efter att det där fingret, handen, skulle fortsätta. Trycka hårdare, trycka igång mig. Som om jag börjat leva.

Mitt i solen på Drottninggatan stod jag och inbillade mig att någon rörde mig och att jag kunde, herregud, kunde ha börjat hångla med, inte vet jag, tomma luften? Om någon visste! De skulle säga så där som man brukar i Björknäs, att jag behöver ”få lite”.

Men jag har ingen att ”få lite” av. Jag önskar att jag hade det. Att det fanns en pojkvän att krama, han kunde säga att allt kommer att bli bra.

Jag trampar hårt där jag cyklar. Hårdare hela tiden och längre bort från Drottninggatan, upp för Björknäsgatans backe och vidare. Allt för att glömma vad som hänt nyss. Trampar bort min längtan. Trampar bort rastlösheten också.

Till slut stannar jag flåsande utanför Lopporna, där de säljer all möjlig bråte som folk inte längre vill ha. Det finns gott om saker folk inte vill ha i Björknäs. Jag sätter mig ner i en övergiven soffa

26

och vilar. Det känns bättre. Jag andas lugnare och sakta slutar jag frysa i solen.

Jag blundar med ansiktet vänt mot solstrålarna. En bit längre bort kör bilar, en svänger av och kör åt mitt håll, vänder in på parkeringen framför Lopporna. Bilmotorn brummar av, dörren öppnas och ur högtalarna kommer en röst som tränger sig in i mig med ”This is not the end. This is not the beginning.” Och det är som om den talade direkt till mig, ”Waiting for the end to come”, för det är sant, det gör jag.

Bilen som stannat låter hela låten spela innan ljudet vrids av och dörren smäller igen. ”Bra eller hur? Linkin Park. Kunde lyssna på dem hur mycket som helst”, säger en röst från parkeringsplatsen.

Jag öppnar ögonen. Det är något bekant över honom. Kan bara inte förstå var jag skulle ha träffat på någon som går omkring i kostym och slips i det här vädret, utom på pappas jobb. Jag känner alla på pappas jobb. Jag har aldrig sett den kostymklädda förut.

Vinden som legat behagligt stilla och låtit solen väcka upp allt till liv passar på att skicka en liten fläkt från hans håll mot mitt.

Trots att han står en bit ifrån mig känner jag att han luktar hund.

En kraftig hundlukt måste det vara om jag känner den på det här avståndet. Då ler han.

När han ler vrids hans mungipor uppåt och han öppnar munnen, just så mycket att jag kan se att han har ovanligt vassa och stora tänder. De är inte helt mänskliga, hundtänder har han och jag vet att han kommer att kasta sig över mig och göra köttfärs av mig. Vet att han kommer att lyfta upp mig som ingenting och trycka in mig i sin bil och köra härifrån i full fart. Är helt övertygad om att när vi väl kommer fram till vart han än kör mig finns där fler med sådana tänder, som alla luktar hund, luktar varg, vilda och hungriga. Hans vargflin blir bredare.

27

Svetten bryter fram. Jag andas i stötar. Vill skrika, har ingen röst, vill vända om och fly, kan inte springa. Vågar inte röra mig, att vända ryggen till och springa är lika med att han har rätt att jaga mig. Han har lutat huvudet och axlarna lite framåt, han är redo att ta språnget. Jag är ett rådjur, en hare och han är rovdjuret i slips. ”Sitting in an empty room. Trying to forget the past”, säger mannen med tänderna och slutar le. Det är värre när han slutar le.

Han tar ett långsamt steg i min riktning. Det ser ut som om han vädrade i luften. Han drar långsamt av sig kavajen, kastar in den genom bilfönstret bakom sig. Mina fingrar gräver sig in i händerna så hårt att jag känner att naglarna gör sår, som blöder. Det är farligt att blöda när ett rovdjur står framför en. Han viker upp ärmarna på den vita skjortan. Jag biter ihop tänderna för att min haka inte ska darra, gräver djupare med naglarna för att inte slå händerna för ögonen.

Dörrklockan pinglar, ut från Lopporna kommer två äldre kvinnor som stannar nedanför trappan. De pratar. Jag hör inte vad de säger. Mannen med tänderna rycker på axlarna, svänger sig om och går förbi kvinnorna vid trappan. Han hälsar på dem. De nickar vänligt mot en artig ung man, mot en artig ung vasstandad man i vit skjorta och kostymbyxor, svarta skor. Han vänder huvudet mot mig en sista gång: ”Vi möts snart igen. Glöm inte det.” Han skrattar när han försvinner in på Lopporna.

Jag reser mig ur soffan. Jag fryser igen efter att ha svettats. Jag öppnar mina hårt knutna händer försiktigt. Öppnar dem och en kort stund ser det ut som om naglarna var långa och vassa, formade som trekanter och på utsidan av fingrarna finns ett hack, som om de där naglarna skavt sönder skinnet och gjort ett djupt snitt där. Jag blinkar och det är borta, mina händer är som vanligt,

28

utom att i handflatan har jag sår som mina kortklippta naglar inte borde kunna åstadkomma.

Jag måste bort! Vargflinet kan komma ut igen och jag vill inte möta honom en gång till. Bara tanken på honom gör mig extremt medveten om precis allting i min närhet. Mina ögon läser av miljön som om jag var en gps.

På håll kan jag höra ett dovt motormuller. Motorcyklar är på väg hitåt och jag är säker på att de har något att göra med vargflinet. Motorcyklarna kommer allt närmare och jag kan inte stanna här. De där på motorcykel kommer att se mig. De kommer att göra mer än titta. De har händer och knivar.

Jag kan inte fortsätta framåt för i så fall kommer jag att bli fast.

Om jag vänder om och försöker hinna till avtaget längre bort?

Därifrån kommer motorljudet högre och högre. Jag vet att till höger om mig finns en återvändsgränd. Inte dit. Till vänster, en bit fram finns ett avtag. Jag slänger mig på cykeln och trampar för allt jag är värd. Jag hinner precis vika runt hörnet och ja, där finns buskar runt husen. Jag drar in cykeln och mig själv under en buske och ligger och trycker med bultande hjärta medan motorcyklarna kör förbi.

Varför blir jag så rädd? Jag ligger under busken och darrar. Mina nävar är knutna som om jag ska börja boxas. Först flera minuter efter att motorsurret försvunnit vågar jag kliva fram. Jag borstar av mig löv och jord. Det känns som ett helt gäng på motorcykel, ändå såg jag bara två stycken från mitt gömställe.

 ()

Nor är fullt medveten om hur intelligenta gaddumor är. Det är inte lönt att släppa på försiktigheten med en gaddumahona som samlar förråd för ungarna. När ungarna väl kommit lär hon inte bege sig i väg på några längre utfärder.

29

Nor håller sig i närheten men går undan när det verkar som om Saga vill vara i fred. Han avläser henne hela tiden. Tämjarkraften håller honom alert. Ibland måste han få slappna av och då går han sin väg. Ut på jakt. De byten som Saga ger honom gör Nor lite olustig till mods. Han får en känsla av att det kan finnas en tanke om att göda honom. Det får honom att omedelbart stiga upp och röra på sig för att inte förslöas. Även om han mest håller till i skogen vill Nor inte släppa birkenesarna helt ur sikte. Hos Ori fick han upplysningar genast när något hänt. Nor har vant sig vid att veta och trots att det irriterar honom vill han fortfarande känna till vad som händer.

Han har skinn att sälja och gör sig ärende in till borgens skinnhandlare. Ovanför honom reser sig borgen. Trots sin längd upplever han alltid sin litenhet så tydligt inför stenväggarna. Redan när han som barn fördes till borgen för att fosterfadern skulle göra upp affärer stod borgen hotfull ovanför honom. Lyckligtvis var affärerna oftast snabbt avklarade.

Längs en av väggarna löper en spricka. Men det är inte sprickan som får Nor att ruska på sig av obehag utan känslan av att borgen andas och lever. Att den tittar på honom. Han är glad över att slippa gå in och kan i stället koncentrera sig på skinnförsäljningen.

Det är fina pälsverk och Nor får ett gott pris för dem, så pass att han går till borggårdens ölstuga. Där sitter vakter, resande bönder, och alla de som råkar vara på Birkenes borg och som behöver få i sig lite mat och några öl.

Nor äter av fårsoppan som ölmadammen är berömd för. Det är fett och gott, en skön omväxling till den mat Nor tuggar på i skogen. Han slevar i sig medan han lyssnar på pratet omkring. Vakterna skrävlar om sina kvinnoaffärer. Någon kommer med invändningar för de tror inte att den högst skränande vakten är annat än en bluffmakare. Vilken kvinna skulle vilja ha en så ful karl?

30

Dörren till ölstugan öppnas med ett kraftigt ryck.

I dörren står gubben Ori. Nor drar huvan längre ner över huvudet och är nöjd över att han satt sig så att han själv ser men inte blir sedd.

Ori är av den iakttagande sorten. En som ser till att veta mer än andra. Om någon ska få syn på Nor i hörnet är det gubben. Ori kastar sina vaksamma blickar åt alla håll men stannar inte vid Nor. Trots det är Nor på helspänn. Inte för att Ori skulle anklaga Nor för att ha smitit från gården och jobbet. Han skulle kunna göra det. Men Nor känner gubben bättre än så. Ori säger inget för då är Nor skyldig honom en tjänst som kan utnyttjas när gubben får behov av det. Mer oroar sig Nor för att de båda vet att gubben börjat tröttna på det ständiga dubbelspelet. Personligen vill Ori inte sitta på tronen, det skulle säkert inte göra gott åt hans sittmuskler för den som sitter vet inte när det är dags att gå. Bättre utsikt bakom tronen. Ori vill styra den som ska nöta stolen, oberoende av vem det är. Att veta det gör Nor till en svag länk. Någon som också behöver kontrolleras.

Ori kan få för sig att avslöja att Nor är tämjare, att Nor inte anmält det. Nors tämjarkraft är stark, det kommer att avkrävas förklaringar. Nor är beroende av gubbens nycker.

Ori slår sig ner vid ett bord med andra resande. Han beställer soppa och öl. När han tagit några klunkar släpper han en fjärt som överröstar alla samtal. Någon protesterar högljutt och en annan ropar att dörrarna måste öppnas bums.

Gubben struntar i dem och börjar i stället viskande tala med en av männen som sitter vid samma bord som han. En annan lutar sig nära för att han också ska höra och rätt som det är ropar han högt: ”Vad far du fram med, Ori! Det är lögn. Om någon fanns med sådana krafter skulle alla känna till det.”

Nor blir stel i kroppen, beredd att rusa upp, slänga soppan i

31

ansiktet på den som hindrar honom. Fly tillbaka till Saga i skogen.

Ori lutar sig tillbaka och tittar på mannen som nervöst torkar svetten ur pannan. ”Det ryktas om en lymmel som har kraftigare vapen”, säger Ori och fortsätter att blänga på den nervösa mannen. ”Ett helt nytt vapen. Magiskt. Och det är inte vilken magi som helst. Här talar vi inte om att skära av halsen på grisen för att spå vädret. Ingen som läser lite formler och förbannelser. Inte ens en av de där som har lite mer krafter och faktiskt kan sina saker. Så att man vet vilken smed man går till eller vem som läser bäst över grödorna.”

Det har blivit tyst inne i ölstugan. Vakterna lutar sig framåt.

Bönderna gör stora ögon. Gubben Ori har inte höjt rösten, men vartenda ord hörs. Nor håller om soppskålen, beredd att slåss för att komma därifrån. Ori kommer att peka på Nor. ”Och inte blir det några kärleksdrycker. Ni får inte bättre koll på jakten ens. Nej. Någon tiger om sin kraft, någon som inte finns uppskriven i längorna på borgen. Det är vad jag har hört. Sådant som jag hör, det brukar vara sant. Jag säger det högt här så att alla ska veta, för det är saker i görningen. Snart blir det ändring. Hela Birkenes kommer att få se. Men visst, säg att jag far med lögner!”

Ori tystnar och tittar på de tigande åhörarna. Hans mungipor vrids uppåt i ett minimalt leende. ”En riktig magiker. En av de starka. En som ingen känner till.”

Ori skuffar undan soppan. Den förbannade gaddsvansen Ori lyfter stopet och dricker i botten innan han ställer ner det med en smäll. Han reser sig upp. Men säger inget mer utan börjar gå mot dörren. Innan Ori är framme vid dörren kastar han en blick mot Nors hörn. Inte med en min visar gubben att han har sett Nor men lika självklart som att Nor själv har de starkas kraft, lika säker är han på att Ori skickar det lilla av kraft han har att treva efter

32

Nor. Ett lätt tryck är det men starkare än vad längorna på borgen känner till. Det skulle göra gubben till en utmärkt spion om någon visste. Gubbens kraft sticker i Nors tinningar.

Det känns likadant som första gången de träffades. Den gången var Nor oförberedd. Den här gången är han det inte. Han trycker undan de magiska stingen. För gubben fick inte mycket kraft, men styra och ställa kan han. Bara inte med Nor, för Nor fick betydligt starkare magi. Tämjaren i honom knuffar undan och stänger ute.

Ori, som råkat flytta en fot, tar ett litet felsteg. Gubbens kraft, hur han kan använda den, Nor vet att hållhakarna går åt båda hållen.

Om Ori får för sig att rapportera om Nors kraft, så åker gubben dit själv. Men än har gubben inget sagt. ”Hå hå, du fick visst för mycket öl du”, säger en av vakterna som återhämtat sig efter Oris prat. Någon skrattar men tystnar då Oris vassa blick borrar sig in. De vet inte vad gubben kan men känner ändå till att han ofta hör mer än andra.

Det dunkla rummet omkring Nor är trångt och instängt. Han måste ut. Han måste tillbaka till skogen för att tänka. För det kanske är det här som Nors mor talade om, varnade honom för, sa att Nors roll var viktig. Nor skakar på huvudet, för hur skulle Ori kunna veta något? ”Inte mer öl än att allt jag sagt är sant. Men drick för all del mer så länge ni vågar”, säger Ori. ”Själv ska jag ordna mitt, innan det är för sent.”

Ori försvinner ut ur ölstugan. Nor reser sig. Hans hand darrar när han drar fram några slantar att slänga på bordet. Han följer efter Ori. Utanför syns ingen till. Gubben har haft bråttom i väg.

Han vill kanske inte konfronteras med Nor. För Nor är arg, vad ska gubben stå där i ölstugan och prata för?

Nor sväljer. Vill han verkligen fråga gubben något och i så fall vad? Hur frågar han utan att säga, utan att ens antyda att han vet

33

mer än han borde? Mor kanske hade fel. Vad ska Nor ensam kunna göra? Nor som alltid hållit sig dold. Det är inte många som känner till Nors tämjarkraft. Gubben förstås, för att han kom på det. För att han alltid kollade var och en han mötte. Om man saknar kraft är det som om det kliade lite. Om man har kraft känns Oris trevanden som slag i huvudet. Första gången Nor träffade Ori, svimmade Nor för gubben överraskade honom. Sedan dess har Nor blockerat Oris trevanden.

Den andra som vet något om Nors kraft är Vita. Henne har han inte sett på länge. Inte sedan hon flydde. Inte sedan detta evinnerliga kämpande om makten satte igång. Alldeles för mycket handlade om magiska styrkemätningar. Var och en med lite magi såg sin chans när de inte längre hade starkare krafter att mäta sig mot. När Vita tog kniven och slet sönder ordningen öppnade hon dörren för varenda dåre. Hon stack in kniven och dödade, efteråt flydde hon. Kontrollerna av magi blev mer nitiska, alla skulle mätas och vägas enligt magisk kraft. Varenda nioåring, också Nor, undersöktes. Vid sin egen kontroll hade han redan länge vetat att han måste behärska sig, han fick inte låta dem förstå att han hörde till de starka. Det skulle ha betytt döden. Åtminstone i det hade hans mor rätt. Än en gång ser han mor föras bort, Nor är sex år gammal och ensam i världen. Ända tills Vita står framför honom.

En till som vet. Han hade aldrig något val, han var tvungen att lita på henne. Eller åtminstone låta henne hjälpa honom. Han var bara ett barn. Vita var äldre än han.

Nor sväljer igen. Hon blev galen. Hon var galen innan hon dödade. Hon blev galnare. Så lätt att bli galen av hennes kraft.

Om den är stor. Att kunna se igenom andras krafter och skydd, att känna deras inre, ibland bättre än de själva gör. Hon klarade inte av det, stängde tidigt av en del av sin förmåga genom vansinnet.

Nor är glad att han är tämjare.

34

Kanske var det rädslan och ensamheten som låtit henne avslöja sig för honom då för länge sedan?

Men Nor har Saga. Han ska hålla sig borta, inte komma till borgen mer. Det är farligt att utsätta sig för risken att andra spioner än Ori upptäcker honom. Redan det att han kan vistas i närheten av Saga skulle göra vem som helst misstänksam.



Under några dagar håller jag mig hemma. Vankar omkring inomhus, från övre våningen till nedre och upp igen. Sätter mig i soffan, bläddrar i en tidning, försöker läsa. Jag står vid fönstret och betraktar vår trädgård där mitt gamla målnät fladdrar övergivet som en påminnelse om hur livet brukade vara. Utanför på gatan kommer någon gående. Han går med snabba steg, men precis vid vårt hus vänder han på huvudet, ser åt mitt håll, mot fönstret och jag drar mig snabbt tillbaka. Hinner se att det inte är vargflinet utan Eric som bor två hus bort. Han ser sökande mot mitt håll och jag tar ännu ett steg från fönstret för att inte synas. Efter ett tag rycker han på axlarna som om han skakade av sig något och går vidare.

Jag kikar fram från sidan av fönstret, följer honom vidare längs gatan. Hans breda rygg är säker och trygg. Hans steg tvekar inte.

Inget varglikt över Eric utan han är verkligen Björknäs personifierat, rotad i myllan. En av de där som aldrig kommer att flytta härifrån. En som inte flyr.

Erics säkra steg och trygga rygg lyckas lugna mig såpass att jag tar mig samman och går ut i Björknäs på nytt, för att söka. Jag vägrar vara rädd. Inget på mina resor bort under året har skrämt vettet ur mig, varför skulle Björknäs, där jag bott hela mitt liv, vara farligt?

För att någon flinade otäckt? För att jag fortfarande har sårskorpor i mina handflator? Eller för att det kändes som om någon stod bakom mig och ingen var där? Det är svårt att ta på allvar.

35

Jag går ut ur huset, försöker gå som Eric med säkra steg och bred rygg. Fast mina fötter rör sig mer tveksamt och mina ögon registrerar allt omkring mig. Jag ser den söndersparkade sopkorgen.

Skator och kråkor flyger upp när jag går förbi. Ett dött buskage.

En bit bort har någon stått och rökt, trampat ner massor med fimpar i marken. Ett tomt paket Marlboro bredvid.

I lekparken leker ingen. En trasig gul hink ligger i sandlådan.

Alla har gått in för att sova middag eller käka mellanmål eller vad små barn gör om dagarna. Jag sitter och gungar en stund och lyssnar på gnisslet från kedjorna. Någon borde olja dem. Jag tar mer och mer fart och avslutar med det vanliga hoppet.

Vi brukade inte tävla mot varann. Men längsta gunghoppet, det tävlade vi om, Angelica och jag. Medan jag gungar kan jag nästan se hur hennes långa hår flyger bredvid mig. Jag kanske rent av försökte utmana henne om vem som hann först fram till gungorna men hon kom alltid lugnt gående. Och sedan började vi gunga.

Högre och högre, tills vi var på exakt rätt nivå för att hoppa. Ibland hoppade jag längst och ibland vann Angelica. Men jag ser bara håret. Det är som om hon vänt bort ansiktet. Jag minns inte hur hon såg ut, om hon tittade på mig när vi gungade.

Jag landar inte särskilt bra, det knycker till i foten när jag dimper ner. Men det är inget farligt och jag behöver inte precis oroa mig för att vara skadad för fotbollen längre. Lite haltar jag när jag går, för det är ömt när jag tar de första stegen bort från lekparken.

Efter några steg har smärtan planat ut. Det gör mer ont att inte kunna säga hur Angelica skulle ha sett ut nu. Att inte minnas.

Parken är fylld av ekar och lönnar. Där mitt ibland dem finns ett träd som har löv som en rönn, fast större. Stammen är gråaktig.

Jag går fram och drar handen över barken som är både skrovlig och på något sätt len samtidigt. Ett kraftfullt träd. Trädet står mitt i parken och jag förstår inte hur jag inte lagt märke till det förut.

36

Så många gånger som jag gått här. En stund står jag kvar och sedan rycker jag på axlarna och går min väg. Något får mig att vända mig om. Att kasta ytterligare en blick på trädet.

Då har det försvunnit.

Eller trädet är kvar, men nu är det en ek. Jag går tillbaka, går omkring och försöker hitta trädet på nytt. Men det finns inte.

Jag undersöker vartenda träd. Ända tills jag får för mig att någon tittar på mig och undrar vad jag håller på med. Om jag är någon slags arborist. Eller trädkramare. Eller bara sjuk i huvudet.

Känslan av att vara iakttagen förstärks. Och jag tänker på Drottninggatan, på fingret över min rygg. Jag blir helt säker på att någon ser mig. Att någon ser mig och att denna någon inte vill mig något gott. Då bara vänder jag, lämnar parken och tar min cykel och cyklar hem igen. Rastlösheten är tillbaka, den som gör att jag gång på gång lämnat Björknäs under året. Men det är något mer också. En långsamt gnagande övertygelse om att det är något fel på mig. Kanske var det så här Angelica kände precis innan hon tog livet av sig?

När jag kommer hem går jag raka vägen till bokhyllan och slår upp i trädboken. Trädet jag sett är en ask. Trädet jag kanske bara trodde mig se är en ask.

 (, )

Båten lägger till vid kusten som Petter betraktat genom stormen.

Det är Australiens norra sida, närmare bestämt Darwin. Petter tar avsked av de övriga i besättningen för han vill hitta en båt som ska vara med i Darwin to Ambon-racet. Den båten ska han med på.

Någon måste sakna en man på sin båt.

Petter går längs kajen och spanar in båtarna utanför. Efter åskvädret till sjöss är det helt annorlunda väder. Rätt väder för årstiden, varmt och svettigt. Han förstår precis varför det inte verkar

37