maresi
Maresi
Maria Turtschaninoff
maresi
Schildts & Sรถderstrรถms Berghs
Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande © Maria Turtschaninoff 2014 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag: Laura Lyytinen Inlaga: Laura Lyytinen, Nanne Nylund Tryck: Bookwell, Borgå, Finland 2014 www.sets.fi ISBN 987-951-52-3471-1 ISBN: 978-91-502-2079-7 www.berghsforlag.se
Till Alexandra min syster
Maria Turtschaninoff
itt namn är Maresi Enresdotter och jag nedtecknar detta i det nittonde året av den trettioandra Moderns styre. Fyra år har jag tillbringat här i Röda klostret och under de åren har jag läst nästan alla de gamla texterna om Klostrets historia. Syster O säger att denna min berättelse skall läggas till de andra skrifterna. Det känns märkligt. Jag är bara novis, ingen klostermor, ingen kunnig syster. Men syster O säger att det är viktigt att det är just jag som skriver ner vad som skedde. Jag var där. Andrahandsberättelser är inte att lita på. Jag är ingen berättare. Inte än. Men om jag väntar tills jag blir det, tills jag kan nedteckna vad som skedde så som det borde berättas, kommer jag att ha glömt. Så jag skriver ner mina minnen nu, medan allt fortfarande står tydligt och klart framför mig. Det är ingen lång tid som gått, endast en vår. Också det jag gärna skulle glömma är färskt i mitt minne. Lukten av blod. Ljudet av krasande ben. Jag vill inte frammana allt detta igen. Men jag måste. Döden är svår att skriva om. Men bara för att något är svårt betyder det inte att jag får låta bli. Jag berättar för att Klostret inte skall glömma. Jag berättar också för att jag själv skall förstå vad det var som
9 X
Maresi
skedde. Att läsa har alltid hjälpt mig att förstå världen bättre. Jag hoppas att detsamma gäller för att skriva. Mest tänker jag på mina ord. Vilka ord manar fram rätt bilder utan att förvanska eller försköna? Hur mycket väger orden? Jag skall göra mitt bästa för att bara beskriva det som är av betydelse för min berättelse och utelämna allt som inte är det, men må Gudinnan förlåta mig om jag inte alltid lyckas i mitt värv. Det är också svårt att veta var en berättelse tar sin början och när den är slut. Jag vet inte var slutet finns. Men början är lätt. Allt började då Jai kom till Klostret.
10 X
Maria Turtschaninoff
ag var nere vid stranden och plockade musslor den vårmorgon då Jai kom. Min korg var halvfull och jag hade satt mig ner på en sten för att vila en stund. Stranden låg i skugga, för solen hade ännu inte klättrat upp över berget Vita frun, och mina fötter var kalla av havsvattnet. Under mina fotsulor rasslade de runda stenarna fram och tillbaka i takt med havets rörelser. En rödbent koanfågel hoppade i vattenbrynet, den letade musslor den också. Vadarfågeln hade nyss spetsat en snäcka med sin långa näbb när ett litet skepp dök upp vid de höga smala klippor som sticker rakt upp ur havet, dem vi kallar Tänderna. Jag hade säkert inte tänkt mer på det, fiskebåtar syns till här flera gånger per månvarv, om det inte varit så att det är en märklig riktning för ett skepp att komma ifrån. Fiskarna som handlar med oss kommer från fastlandet i norr eller från öarnas rika fiskevatten i öster. Deras båtar ser också helt annorlunda ut, de är små och vitmålade med segel blå som himlen och ett manskap på två–tre man. Skeppen som för med sig förnödenheter, och ibland nya noviser, från fastlandet är rundbukade och långsamma. De är ofta bemannade med väktare mot pirater. När jag själv kom hit i ett
13 X
Maresi
sådant skepp för fyra år sedan var det första gången jag såg havet. Men skepp av den sort som nu rundade den närmaste Tanden och styrde rakt mot vår hamn vet jag inte namnet på. Jag har bara sett dem en handfull gånger. De kommer från landen långt i väst, Emmel och Samitra, och länder ännu längre bort. De fartygen brukar ändå komma i riktning från fastlandet, samma rutt som fiskebåtarna. De seglar längs kusterna och vågar sig ut på så här djupt vatten först då de är tvungna. Vår ö är mycket liten, och kommer man inte den vanliga rutten är det svårt att hitta den. Syster Loeni säger att det är Urmodern som döljer ön, men då fnyser syster O och muttrar något om okunniga sjömän. Jag tror att det är ön själv som gömmer sig. Men det här skeppet rundade Tänderna från nästan rakt västlig riktning och hade hittat hit ändå. Seglen var grå och det smäckra skrovet likaså. Färger som är svåra att upptäcka mot ett grått hav. Det var ett skepp som inte ville ropa ut sin ankomst. När jag såg att skeppet var på väg mot vår lilla hamn hoppade jag upp och sprang dit över kullerstensstranden. Jag är rädd att jag glömde både min korg och musslorna. Det är sådant syster Loeni alltid grälar på mig för. Du är för impulsiv Maresi, säger hon. Se på Mor. Skulle hon lämna sina sysslor på det där viset?
14 X
Maria Turtschaninoff
Det kan jag inte tänka mig att Mor skulle. Men jag kan inte heller se för mig Mor med uppkavlade benkläder, tång mellan tårna och ryggen böjd över en korg med musslor. Hon måste ha gjort sådant någon gång, när hon var en liten novis som jag. Men jag kan inte se Mor som liten flicka. Det bara inte går. Systrarna Veerk och Nummel var ute på bryggan, redo att ta emot. De spanade ut mot de grå seglen och såg mig inte. Tyst och försiktigt gick jag närmare utan att bryggans knarrande plankor avslöjade mig. Jag undrade vad Syster Nummel gjorde där. Syster Veerk sköter handeln med fiskarna, men Syster Nummel har hand om smånoviserna. ”Är detta vad Mor såg komma?” Syster Nummel skuggade ögonen med handen. ”Kan så vara”, svarade syster Veerk. Hon vill aldrig spekulera i saker hon inte känner till med säkerhet. ”Jag hoppas det inte är så. Mors ord i transen var svåra att tolka, men budskapet var klart.” Syster Nummel rättade till sin huvudduk. ”Fara. Stor fara.” En planka under min fot gnällde till. Systrarna vände sig om. Syster Nummel rynkade pannan. ”Maresi. Vad gör du här? Jag vet att du arbetar för Härdshuset idag.” ”Ja.” Jag drog ut på svaret. ”Jag är här för att plocka musslor, men så såg jag skeppet.”
15 X
Maresi
Syster Veerk pekade. ”Se, nu halar de segel.” Vi betraktade under tystnad hur manskapet manövrerade fartyget och lade till vid bryggan. Det var underligt få i besättningen. Den gamle mannen i fören med skägg och blå tunika måste vara kaptenen, gissade jag. Förutom honom såg jag bara tre andra män, alla med slutna ansikten och bistra miner. Kaptenen klev av först och syster Veerk gick fram och talade med honom. När jag försökte smyga närmare för att höra vad de sade tog syster Nummel mig stadigt i armen. Efter en stund återvände syster Veerk till oss och viskade något åt syster Nummel, som genast började dra bort mig från piren. Även om jag lydigt följde med syster Nummel kunde jag inte tygla min nyfikenhet. Jag ville vara den som kom tillbaka till de andra noviserna med nyheter. Jag vände och vred på huvudet, och hann se hur kaptenen hjälpte upp någon ur fartygets inre. En liten gestalt med ljust hår i ett trassligt fall över späda axlar. Hon bar en rak brun ärmlös särk och under den en skjorta som kanske en gång varit vit. Kläderna var nötta och när hon rörde sig såg jag att särken inte var av tungt siden, som jag först trott, utan att den var så smutsig att den blivit styv. Hennes ansikte såg jag inte, det höll hon stadigt nedåtvänt som om hon måste studera varje steg hon tog. Som om hon var rädd att marken under hennes fötter inte var att lita på. Det var Jai, fast det visste jag inte då.
16 X
Maria Turtschaninoff
Varför syster Nummel var så noga med att få bort mig från piren begriper jag inte. Senare samma dag dök Jai upp i Novisernas hus hos oss andra. Då var det långa håret kammat och slätt, även om det fortfarande var smutsigt, och hon var klädd som vi andra, i bruna benkläder, vit skjorta och vit huvudduk. Endast för att jag sett henne anlända visste jag att det var något särt med henne.
17 X
Maresi
ai fick sängen bredvid min. Oftast får en ny novis sova i smånovisernas sal, men så är också de flesta som kommer hit småflickor. Jai var gammal nog att få sova med oss äldre. Jag gissade att hon var ett eller två år äldre än jag, som är tretton. Sängen bredvid min i de äldre novisernas sal var ledig eftersom Joem nyss flyttat till Härdshuset för att bli syster Ers novis. Hennes noviser är de enda som inte sover i Novisernas hus. De måste hålla elden brinnande på Härden, den som aldrig får slockna, och så måste de offra till Havva vid alla de rätta tidpunkterna. Joem tycker att hon är så märkvärdig som får bli en Härdens tjänare. Jag vet att hon tror att alla avundas henne. När jag först kom hit till ön kunde jag inte heller tänka mig något bättre än att få bo i Härdshuset och alltid ha mat omkring mig. Min mage hade ännu inte glömt hungervintern vi haft där hemma. Men när jag såg hur sträng syster Ers är, och att hon aldrig tillåter sina noviser några extra portioner, slutade jag önska mig det. Tänk att ständigt röra vid mat, dofta på mat, arbeta med mat, men inte få äta av den! Dessutom pratar Joem i sömnen. Jag saknade henne inte. Jai satt på sin säng och alla noviserna, små som stora,
18 X
Maria Turtschaninoff
flockades kring henne så där som vi alltid gör när det kommer någon ny. Småflickorna beundrade hennes långa ljusa hår som flöt ut under huvudduken av linne. Dukarna skyddar oss mot den starka solen, men under dem får håret aldrig vara bundet. Vi klipper heller aldrig vårt hår. I håret finns vår styrka, säger syster O. De äldre flickorna frågade på, om varifrån hon kom, hur lång resan varit, om hon kände till något om Klostret sedan tidigare. Jai satt alldeles stilla. Hennes hy var ljusare än de flestas, men jag kunde se att hon också var blek. Huden under ögonen var tunn och mörk, nästan purpurfärgad. Som violernas blad om våren. Hon sade heller ingenting, svarade inte på en endaste fråga utan såg sig bara omkring. Jag reste mig från min säng. ”Nog nu. Ni har alla sysslor som väntar. Iväg med er.” De lydde mig allesammans. Det är lustigt att tänka på hur det var när jag kom hit och ständigt gjorde bort mig och ingen någonsin skulle ha gjort som jag sade. Nu är jag en av de äldsta i Novisernas hus som ännu inte har ett eget hus eller en egen syster att svara inför. Jag har varit novis längre än de flesta här. Ennike är den enda som kommit hit före mig och ännu inte blivit novis hos någon syster. Jag visade Jai hennes skåp och de rena kläderna som fanns däri, jag förklarade var uthuset ligger och hjälpte henne lägga nytt sänglinne i bädden. Hon följde noga med allt jag gjorde men sade fortfarande ingenting.
19 X
Maresi
”Idag behöver du inte göra några sysslor”, sade jag medan jag vek in hörnen på hennes täcke. ”På kvällen får du följa med till Rosens tempel för tacksägelsen, men var inte orolig, jag visar dig allt du behöver veta.” Jag rätade på ryggen. ”Nu är det snart dags för kvällsvard. Jag skall visa dig vägen till Härdshuset.” Jai hade fortfarande inte sagt något. ”Förstår du vad jag säger?” frågade jag vänligt. Kanske hon kom så långt bortifrån att hon inte talade något av kustspråken. Så där som jag, när jag kom. Uppe i norr, i länder som Rovas, Urundien och Lavora, talar vi ett annat språk än de gör här nere vid havet. Kustspråken är alla ganska lika. De som talar dem kan förstå varandra, även om uttalet kan vara olika och en del ord skiljer sig åt. Men länderna bedriver så mycket inbördes handel, säger syster O, att deras språk hållit sig nära varandra. För mig var det första året här i Klostret svårt, innan jag lärde mig språket. Jai nickade. Sedan öppnade hon plötsligt munnen. ”Finns det verkligen inget manfolk här?” Hennes röst var överraskande djup och hennes accent en jag inte hört förut. Jag skakade på huvudet. ”Nej. Män är inte tillåtna på ön. Fiskarna vi handlar med får inte stiga i land, utan syster Veerk köper fångsten av dem från bryggan. Vi har djur av hankön förstås. En ganska ilsken tupp, några getabockar. Men inga män.”
20 X
Maria Turtschaninoff
”Hur klarar ni er då? Vem tar hand om djuren, vem odlar marken, vem beskyddar er?” Jag styrde henne mot sovsalens höga, smala dörr. Det finns så många dörrar här, och ingen är den andra lik. De stänger ute, låser inne, skyddar, skyler, döljer, gömmer. De ser på mig med sina blanka järnbeslag, stirrar med stora kvisthål, blänger med snidade mönster. Jag har räknat att jag en vanlig dag går igenom minst tjugo dörrar. Där hemma hade vi två. Stugdörren och uthusdörren. Båda var av träplankor och hängde på gångjärn av läder som far gjort. Stugdörren stängde far inifrån om kvällarna med en stor bom. Uthuset kunde stängas inifrån med en klinka, som min bror Akios ofta stod och pillade upp utifrån med en träflisa medan min syster Náraes satt och ropade åt honom att lämna oss ifred. Jag förde Jai genom korridoren i Novisernas hus. ”Vi odlar ingen säd själva, ön är för bergig för det. Vi köper det vi behöver från fastlandet. Men vi har flera grönsaksland och en olivlund, och så odlar systrarna i Ensliga templet vin. Det dricker vi bara några gånger om året, vid högtider och riter.” Vi kom ut i den varma kvällssolen och jag drog ner min huvudduk över ögonen. Syster Loeni tycker inte om när jag har den så, hon säger att det ser osnyggt ut, men jag tycker inte om att få solen i ögonen. ”Beskydd behöver vi inget. Få seglar så här långt ut. Såg du inte hur brant berget upp till klostret är, och den
21 X
Maresi
höga muren? Det finns bara två portar. Den du kom genom kan stängas med en tung dörr och reglas. Den andra heter Getporten och ligger i muren upp mot berget.” Jag pekade. ”Den leder bara till en liten stig som vi tar då vi för getterna i vall. Stigen går till Ensliga templet och Vita frun, och till våra grönsaksodlingar. Från bergssidan är den mycket svår att hitta för den som inte känner till den. Och det är länge sedan pirater anföll klostret. Det skedde bara under åren efter att Ursystrarna kommit hit, därför byggde de muren. På ön finns ingen annan bebyggelse än Klostret. Ingen vi behöver beskyddas från.” Jag gjorde cirkeltecknet med höger pekfinger mot vänster handflata för att avvärja ont. ”Vi är Urmoderns tjänare allesammans. Hon beskyddar oss om det behövs.” Innergården var tom. Alla måste redan ha hunnit till Härdshuset. Så är det varje gång ryktet går att vi får färsk fisk. Innan jag kom hit hade jag bara ätit torkad fisk några gånger, och den smakade nästan ingenting. Men syster Ers använder örter och rara kryddor i all den mat som lagas i Härdshuset. Första gången jag satte ett skedblad av hennes stuvning i min mun var det nära att jag spottat ut den igen, så främmande smakade det. Bara systrarnas skarpa och ogillande ögonkast hindrade mig, och tur var väl det. Ogärna hade jag sett att alla fått kännedom om min okunskap på det sättet. Jag kände mig lantlig och bortkommen nog som det var. Senare har jag lärt mig namnen på alla de ovana
22 X
Maria Turtschaninoff
smakerna. Kanel från öst, molla från länderna i norr, gul iruka och vild oregano från våra egna bergssluttningar. Jag tittade på Jai. Hon måste känna sig lika bortkommen nu som jag gjorde då jag kom till ön. Jag sträckte fram min hand för att ge hennes arm en uppmuntrande klapp, men hon hoppade undan som om jag försökt slå henne. Hon höjde händerna framför ansiktet och stod helt stilla. Hennes kinder var ännu blekare än innan. ”Var inte rädd”, sade jag försiktigt. ”Jag skulle bara peka ut alla husen för dig. Se, det där är Kroppens fröjd. Det får du bekanta dig med i morgon. Den där trappan leder upp till Tempelgården med Kunskapens hus, Systrarnas hus och Rosens tempel. Den kallas Aftontrappan eftersom den ligger i väst.” Jag såg hur Jai kikade fram mellan sina fingrar, så jag fortsatte att prata. ”Den där långa smala trappan heter Måntrappan. Den har tvåhundrasjuttio trappsteg! Jag har själv räknat dem. Den leder upp till Mångården och till Månens hus. Där har Mor sin cell. Har du redan träffat Mor?” Jai sänkte händerna och nickade. Jag visste att hon träffat Mor, det gör alla flickor genast då de kommer hit. Det var inte därför jag frågade. Jag ville bara få henne att slappna av. ”Det är sällan vi har orsak att gå upp för den. Nu skall vi till Gryningstrappan. Den leder upp till Härdshuset och förråden. Kom.”
23 X