Marsipansoldaten blädderex

1

Marsipansoldaten

4

Ulla-lena lundberg

Marsipansoldaten Roman

Schildts & Sรถderstrรถms 5

www.sets.fi

© Ulla-Lena Lundberg 2001 ISBN 978-951-52-3337-0 Omslag: Helena Kajander Tryck: Bookwell Borgå, Finland 2014 6

Prolog

7

8

Södra Finland vid kustbanan. Inte långt från stationen ligger det

röda skolhuset. Två våningar, tillbyggnader, uthus. Staket, uppgrävda trädgårdsland, ingång till lärarbostaden på ena gaveln. Huset ligger på lergrund och knakar i natten. Det är familjen i lärarbostaden som tänker så det knakar, det är det vi hör.

I sängkammaren ligger herrskapet Kummel sida vid sida i sina sängar som de brukar om inte deras gästfrihet, som får bostaden att knaka i fogarna, har tvingat dem att slå läger på köksgolvet. Det är herr Kummel som har påtagit sig rollen som förste tänkare. Det knakar ljudligt när måste och bör drabbar samman med vill och har lust, för herr Kummel är en njutningsmänniska som har blivit moralist. Det knakar svårt när de två sidorna ska samsas.

Fast det är en förenkling att påstå att herr Kummel bara består av två sidor. I själva verket är han en stor och svåröverskådlig bok med hundöron, flottfläckar och på måfå instuckna bokmärken, utropstecken i marginalen, understreckningar och sporadiska översättningar av främmande ord. Vissa sidor har klibbat ihop, andra är bortslitna, det är svårt att få någon reda i framställningen. ”Åååh”, stönar han, så att fru Kummel ska veta att han lider. Hon, ja, vi får återkomma till henne, hon har vant sig vid att han inte är någon stoiker. Det sitter numera hårt åt innan hon medger att han är döende, vilket han periodiskt är. Depression är ett ord som inte används i skolhuset, däremot raptus, skov, matsmältningsbesvär, gasbildning.

Malaria vid högtidliga tillfällen.

Herr Kummel har nämligen ett förflutet där han gott kan ha ådragit sig malaria, en periodiskt återkommande utmattande sjukdom. Han 9

har färdats på vida vatten och landstigit på främmande kontinenter innan han blev bofast i skolhuset. Han älskar bofastheten, rutinen, vissheten om hur morgondagen kommer att gestalta sig, och allra mest på andra människors vägnar. För egen del älskar han också flykten och opålitligheten, det vilda och oförutsägbara som han försöker utrota hos sin avkomma. Herr Kummel idealiserar tryggheten och bekämpar tanken att där finns ett släktskap med instängdheten, som han hatar. Men även instängdheten är att föredra, när det gäller hans barn, framom äventyret och tygellösheten som han älskar och vill förskona dem ifrån.

Fru Kummel har alltså inregistrerat att han lider. Hon klappar honom lugnande på den fäktande armen och tillhåller honom att somna om. Själv sjunker hon som i en brunn, för fru Kummel lider av ständig sömnbrist. Dygnet kräver henne oavbrutet. Det knakar i skelettet när hon rör sig under berget av plikter och krav som pressar ner henne i madrassen. Det är hennes plikttrogenhet och uthållighet som herr Kummel älskar, hennes ordningssinne och goda förstånd.

Aldrig har han ansett henne förtjusande, förförisk, förstummande.

Utan duktig. Den som håller allt samman. Mor. Det kallar han henne också när han skriver brev till henne, och det avskyr hon.

Det knakar när fru Kummel någon gång i sömnen tillåter sig motvilja. Det knakar när hon påtar sig rollen och plikten. Och det knakar på ett oväntat sätt när hon vänder sig in mot sig själv. Där sväller hennes bilder av stolthet. Charmant står hon där med smäckra vrister och vackert hår, blomstrande i sin medelålder. I ohämmat ljus lyser hennes fyra barn. Skamlöst överglänser deras framtid alla andras. Fru Kummel är måttfull och sansad, men hennes stolthet är måttlös och sanslös när hon ser dem i framtidens ljus: Petter, som studerar teologi i Helsingfors, är biskop i Borgå stift.

Motvilligt måste han överta ärkestiftet när det visar sig att kyrkan behöver honom. Frej och Göran, som har skrivit studenten, andra gången om sanningen ska fram, denna samma höst, har ännu inte valt bana, och fru Kummels bilder skiftar därför behagligt. Om den konstnärligt begåvade Frej väljer Ateneum kommer han att bli omtalad som sin 10

tids Rembrandt – må vara att han själv intresserar sig för Kokoschka, Dix, Kirchner, Macke. För att inte tala om Göran, för vilken allt går lekande lätt. Andra gör vad de kan, han gör vad han vill. Och blir vad hon vill, ett universalgeni i ett glidande mönster av framgång och glans.

Charlotte befinner sig däremot i en annan kategori. Fru Kummel som har yrkesarbetat hela livet, också när barnen var små, ser den förtjusande Charlotte uppvaktas av och ingå äktenskap med en ädel, välsituerad, moralisk, ansvarskännande, högt uppsatt man som bär henne på sina händer och låter henne blomstra och betaga. För fru Kummel, som inte försitter något tillfälle att inskärpa nyttan av yrkesutbildning också för flickor, och som är motståndare till lättja och flärd, som själv har fått arbeta så det knakar, ser obändiga syner när hennes ungflicksdrömmar bryter sig fram.

I pojkarnas rum huserar bara Frej och Göran. Petter finner vi i matsalen dit han har tagit sin tillflykt med sin studielitteratur. Här kamperar han på dyschan för att slippa pojkarnas skvatter och prat.

Det knakar av obehag när han lyssnar på sin mors framtidsvisioner, för i motsats till vad hon tror är han långt medveten om dem. Upplever dem som ett ok, en skamlig börda, önskar att han fick försvinna.

Det knakar när Petter motarbetar lusten att vända dem ryggen och få leva ett själviskt liv. Hans egen frälsning, påminner han sig, är inte viktigare än deras. Liksom det finns läkare som studerar psykiatri för att komma till rätta med sina egna problem studerar Petter Kummel teologi för sin egen själs frälsning. Han vet ännu inte om han ska låta prästviga sig. Han vet ännu inte om han tror på Gud, och han vet inte om det är ”tror” eller ”Gud” som ska placeras inom citationstecken när man konstruerar en sats som ovan. Det knakar mycket och ångestladdat när han brottas med sin teologi och med sin sexualitet som är alltuppslukande och upphovet till mycken vånda.

Sexualiteten är lättare att bära i pojkarnas rum. Luften är tjock av den och orden kvalmiga när den kommer på tal. Jösse rullar sig i den och gonar sig i fähusluften. I Frejs fall skriar den efter verklighet och sveds av sin sparlåga men är full av ett robust hopp.

Charlotte, som sover bakom en skärm i föräldrarnas sängkammare, 11

avnjuter redan nu sin kvinnlighet. Hon sträcker på sig så det knakar när hon föreställer sig kommande fröjder. Vet redan hur det är att vara åtrådd och tillbedd, trivs i det nya klimatet som katten i spisvärmen.

Tankarna belamras av filmstjärnor och slagdängor, flirt och flams och fniss med väninnorna, poser och miner framför spegeln, pojkar.

Pojkar, pojkar. Allt handlar om pojkar, hur man flirtar med dem och gör dem galna. Och låtsas om ingenting. Går på bio, kafé, dans och tjusar till hela högen och låtsas om ingenting. Vill att det ska vara som i filmerna och slagdängorna, tänker inte en vettig tanke. Men under allt bråte knakar det envetet och påstridigt när det som man kan kalla hennes person försöker ta sig till ytan. För det är inget dumt huvud som är förmörkat av backfischhormoner. Det är ett huvud som kan klå till och med Petter i schack, ett huvud som kunde bäras på skaft men nu ligger bortkollrat, slängt under bråtet av sin bärarinna som inte saknar det det minsta.

Det knakar alldeles speciellt när Frej tänker på att huvudet värderas minst i en ålder då det krävs att man ska använda det mest. Sitta och plugga, tentera, ta examen, fortsätta studera, utbilda sig, bli något.

Allt för att man i framtiden ska vara glad för att man gjorde det. Det är svårt att föreställa sig en sådan framtid, för Frej misstänker att han aldrig kommer att ändra inställning till den skola han slutligen blivit fri från, efter somrarnas villkorsläsning och två svettiga studentskrivningar.

Frej vill tänka sina tankar utan kommando. Han föraktar skolljusens medgörlighet och vill inte att det är så inlärning och utbildning ska gå till. Frej är hånfull och ironisk och illa sedd av många lärare: det faktum att han inte är dum gör att de ritar sina fyror med större kraft.

Lat och håglös, drar den böjligare Göran med sig i fördärvet. Ändå vill även Frej bli något, men inte på andras villkor. Det är det som står i vägen när han låter bli att plugga och gör sig hånfull och dum.

Knakar av otillfredsställelse och stänger öronen medan han ritar sina karikatyrer och nidbilder. Tror inte på Ateneum, tror inte på någon form av undervisning. Men ändå, det är därför det knakar så illa.

Bara runt Göran är det tyst. Utbredd på rygg, med lugn andhämtning, ligger han älsklig i sin säng. Det är charmen och böjligheten hos 12

honom som alla älskar och som är orsaken till att ingenting knakar.

Allt glider, ingenting fastnar och proppar till. Om Göran håller med den som sist har talat är det för att Göran håller med den som sist har talat. Mödolöst har en åsikt glidit undan för en annan. Allt samsas hos Jösse som grodrommen i ett dike.Det finns inga vassa kanter, inget som lägger hinder i vägen, inget som knakar. Nej, runt Göran är det tyst.

Det är en avundsvärd stillhet i detta lilla hörn av det knakande huset.

13

14

Marsipansoldaten Vinterkriget

15

16

1 I vaket tillstånd är herrskapet Kummel lättillgängligt, hjärtligt och gästfritt, det är lätt att bli Martha och Leonard med dem. Men så här tidigt på morgonen är det bäst att lämna dem i fred. Det är mycket som ska göras innan cirkusen är resklar. Kakelugnarna ska eldas, frukostgröten ska kokas, alla måste klä sig, hinna ut på dasset, plocka ihop och rusa åt sina olika håll.

I huset är bara Frej född morgonpigg. De övriga stålsätter sig efter varierande förmåga, men aldrig är stämningen i lärarbostaden så pressad som på morgonen. Aldrig är invånarna så lättretliga, så blinda för saker som de letar efter, så ineffektiva i sin brådska. Så dystert medvetna om att det är livet som rusar förbi medan de ägnar sig åt morgonsysslornas eviga upprepning.

De ömma föräldrarna låter Charlotte sova så länge som möjligt. När hon halas ur sängen sker det milt och under kärleksfulla förmaningar.

Martha har passat in morgonmålet så att hon ska kunna ägna dessa minuter åt det hjärtslitande trötta flickebarnet som piper och gnäller och kräver mera tid än de tre pojkarna sammantagna någonsin gjorde.

Till och med i detta tålamodsprövande tillstånd syns det att Charlotte håller på att bli hutlöst vacker. Hon är inte ens fjorton år och har ingen aning om vad hon kan ställa till med. Alla i huset, med undantag av Göran, befinner sig i olika stadier av beredskap för att stämma i bäcken och dämpa och förkväva den frambrytande sexualiteten som är störande under vilka förhållanden som helst men allra mest hos en familjemedlem.

Hos föräldrarna kämpar stoltheten över att ha frambragt detta barn med motviljan mot att det ohjälpligt har kommit in i backfischåldern och borde hållas inom lås och bom tills det har fått lite förstånd. Ändå måste det skickas till skolan och tillåtas umgås med sina kamrater under de otvungna former som är tidens. Därför drar Martha till extra hårt när hon flätar. Hon flätar Charlottes hår så hårt att flickan inte kan 17

sluta ögonen på hela dagen. Men hur hon än stramar åt kan ingenting i världen dölja att håret är tjockt och rågblont och lyser i mörkret. Eller att de uppspärrade ögonen har ett sug som borde förbjudas. Hon har äntligen fått kläderna på sig, och fast de är valda för att vara så lite upphetsande som möjligt lånar de strax elegans av den långbenta figuren som de har äran att dölja.

– Usch! tänker mor. – Hon tar efter mig! tänker far och sväller av stolthet samtidigt som han påstår att det är hans yttersta vilja att Charlotte ska bli anspråkslös och sedesam.

De drar i Charlotte. De skulle vilja att hon gick beslöjad genom livet och de skulle vilja visa upp henne för betalning.

Av bröderna är det Petter som är mest chockerad. Han vill att hon ska hålla skönheten i strama tyglar, ge akt på lättsinnet och slå ner det utmanande. Frej tycker å sin sida att det är pinsamt med detta utstuderade beteende hos hans egen syster. Det är bara Göran som förtjust noterar hennes knoppning. Han har alltid tagit hennes parti och är den enda som förhåller sig otvunget till hennes kvinnlighet och ger henne en puss vid frukostbordet.

Görans och Charlottes sammanhållning kan spåras till en egenhet i herrskapet Kummels uppfostringsmetoder. Petter och Frej är uppfostrade i tukt och förmaning. Agade ibland, allmänt strängt hållna.

Följdriktigt, därför, att Petter är grubblande och Frej oppositionell.

Fast Frej står Göran närmare i ålder än han står Petter förenas han med Petter av samma uppväxtklimat. Annat är det med Göran och Charlotte, för vid Görans födelse hände något med herrskapet Kummel.

Hos deras tredje son fanns något så totalt avväpnande att de som på en överenskommelse lade av sig alla sina hittillsvarande uppfostringsprinciper. Och stod där, sina två sistfödda barns okritiska beundrare och kärleksfulla bakgrundsfigurer.

Inte att undra på, tänker Petter, att Göran och Charlotte har en annan inställning till livet, en avundsvärd lätthet, ett självförtroende som inte bygger på deras prestationer, en naturlighet i förhållande till omvärlden och en förälskad inställning till sig själva, som Petter och Frej aldrig kan dela.

18

Bara det, till exempel, att det är andra som ska hålla reda på vad klockan är och se till att de kommer sig till skolan. Inget snack med Göran och Charlotte, alltså, om att skolan är vars och ens personliga ansvar. Nej, klockan håller Petter ögat på, och tack vare sina många plikter håller han grubblet inom rimliga gränser. I rörelsen har han sin räddning och retas därför dubbelt av Charlottes hängande vid köksbordet. ”Opp Amaryllis!” ropar han. ”Klockan går, tåget går!”

Hon ger honom ett vanmäktigt ögonkast och släpar sig upp, till brädden fylld av växtvärk och huvudvärk och ont i magen och andra obestämbara plågor, ett arv från far, som hastigt skingras när hon sätter sig i rörelse och träffar de första kamraterna på stationen.

En efter en störtar de iväg. Petter till Helsingforståget, Frej och Göran till skyddskåren. Till slut återstår bara mor och far som suckande samlar ihop sina pinaler. Far, Finlands ovilligaste lärare, lämnar hela stapeln orättade krior bakom sig. Mor har sina prydligt rättade skrivböcker med sig och en myckenhet diverse eftersom hon är övertygad om åskådningsundervisningens betydelse för de små. Hon skyndar före, och far smäller igen dörren bakom dem.

Mor hastar in i sin skolsal och kontrollerar att det är eldat i kakelugnen. Hon skickar ut dejouren för att ringa i klockan, och far kommer farande på långa ben och kontrollerar uppställningen vid trapporna: Tyst! Ordning! Vilka hösäckar! Marsch!

Småklasserna har redan tårar i ögonen av förskräckelse, men lärarinnan hälsar vänligt godmorgon. Hon frågar om de fryser och säger att de ska skynda sig in. I skolsalen bullrar brasan i kakelugnen och det luktar skola. De står vid pulpeterna, händerna knäppta på magen, och så, pip, kommer det ljud ur orgeln och det blir morgonpsalm.

I lärarbostaden är det så stilla att man kan känna orgeln vibrera.

Om man vill kan man sjunga med: Jesus är min vän den bäste, vilkens like aldrig är. Barmhärtigt nog är det bara mors harmonium man hör i bostaden. Fars skolsal ligger på andra sidan, och man måste gå ut och ställa sig vid brandstegen för att uppfatta alla missgrepp och felslag i hans spel. Mor spelar rätt och med kläm och sjunger medan 19

hon spelar, det är lätt för barnen att sjunga med.

Så hör man skrapet när barnen sätter sig. Den som själv har gått i skola kan rutinerna: namnupprop, läxförhör, högläsning. Allt uppfattar man knappt medvetet i lärarbostaden, som långsamt lägger sig till rätta efter morgonens frenetiska aktivitet.

Det var som om en sprängladdning hade gått av och fått dem alla att sprätta iväg åt olika håll. Av tryckvågen gick öronen i lås och lösöret gick till väders. Nu dalar allting ner på sina platser och öronen öppnar sig. Skolhuset hummar av sin verksamhet medan lärarbostaden ligger i ro. Gäspar, sträcker på sig. Lyssnar på klockans tick och tack och på den stora friden.

2 Fröken Charlotte Kummel, snart fjorton år, på väg till Grankulla

svenska samskola i gråkalla gryningen. I ett klimat som Finlands borde skolan börja vid elvasnåret på senhösten när morgnarna bara kan beskrivas som farliga för folkhälsan. I stället är det typiskt för nordliga länder att man framställer det okristliga uppstigandet som friskt och karaktärsdanande.

Charlotte Kummel är emellertid beredd att sälja sin morgon billigt till den första som vill ha den. Strumporna kliar, håret stramar, morgonmålet vänder sig i magen. Hon är säker på att hon är dödsful.

Skorna klämmer ärligt talat, fast ett sådant medgivande aldrig kommer att höras i lärarbostaden. Mor själv stod maktlös bredvid när Charlotte valde ut dem, övertygad om att fötter i motsats till allt annat blir mindre med tiden. Den väntade utvecklingen har ännu inte satt igång, och därför gör varje steg ont. Det är strumpornas fel, eftersom mor har tvingat yllestrumporna på henne.

I skolväskan ligger finska boken överst. I två dagar har hon burit den med sig överallt i förhoppning om att den fysiska närheten ska ha en stegrad effekt på inlärningen. Men innehållet håller sig på sin kant och propsar på Charlottes aktiva medverkan, som av olika skäl har tvingats 20

träda tillbaka för tidens många lockelser och krav. Allt möjligt står i vägen när man försöker komma fram till boken, och när ögonblicket är inne kräver föräldraauktoriteten släckt bakom skärmen.

Med varje steg närmar sig Charlotte förmiddagens finska skrivning. Det krävs ett gudomligt ingripande för att hon ska bli godkänd.

Kanske under första rasten, tänker hon, en snabb genomgång och så, pang, sitter det där. Lite hinner hon kanske titta i boken på tåget, men det kräver att både Stina Sandell och Ulla Fors har blivit sjuka och stannat hemma.

Sällan, de står redan på perrongen och huttrar. De har inte heller läst på. Ingenting kan rädda dem, det är de ense om, även om Stina och Ulla i alla fall har en chans. De hör en hel del finska under sommaren medan Charlotte årligen släpas till Åland och förhindras att förkovra sig i språket.

Det är bara en liten stund på morgonen som fröknarna inte tänker så intensivt på pojkar. Det beror på att det är just denna lilla stund på dagen som pojkarna inte tittar så intensivt på flickor. De kommer löpande till tåget i absolut sista minuten och skulle inte uppmärksamma Greta Garbo, om det var hon som stod där. Den här tiden på morgonen ser pojkarna ännu glåmigare ut än flickorna, speciellt de som börjat röka. Vid ingen annan tidpunkt syns deras finnar så tydligt, luktar de så otvättade, är deras hår så stripigt, syns det så tydligt att de är alldeles för unga och borde förvisas till en öde ö så man slipper se dem medan de växer till sig.

Som alltid när man önskar sig en avvärjande katastrof kommer tåget punktligt stånkande. Vagnarna är redan fulla av tågister som har stigit på vid tidigare stationer längs banan. De har stigit upp x minuter tidigare än de senare tillkomna och börjar så smått vakna till.

De ser sig omkring med piggare ögon än de härjade nykomlingarna och orkar vara försmädliga: ”Si ni på di tri gracerna: Korvstrumpa och Baskerfia och Mjäll-påkragan.”

Fröknarna fnyser, oförmögna att hitta på ett dräpande svar så tidigt på morgonen. De tränger sig vidare och kommenderar några yngre 21

att packa ihop sig så de kan sitta tillsammans. Alla tre har basker och korviga strumpor, men vem har mjäll på kragen? De sneglar försiktigt medan olyckans summa rågas.

Genom denna samfällda bedrövelse, som uppfattas som enskild och individuell, tränger sig konduktören. Han hatar morgonturens ronder genom den kompakta massan svenska läroverksungar som har tusen och ett sätt att vara försmädliga och leda. Konduktören företräder landets majoritetsspråk men befinner sig i gruvlig minoritet på morgonturen, ockuperad som den är av svensktalande snorungar vars tal och uppträdande är en styggelse. Dessa får i sin tur genast på morgonen en dunst i näsan av livet i södra Finland: konflikt och vantrivsel och defensiva manövrer, värre att vänta.

Landskapet där ute upprepar stämningen inombords: evigt detsamma. Svartnande blöta åkrar under dyster skogskant, ödsliga hus, bondgårdar, platt och oskönt och instängt och ingenting som den tveksamma solen behöver yvas över att få gå upp över.

Tåget pustar av lättnad vid Grankulla station. Kreatursvagnar skulle tågisterna ha, så som de stångas och buffar vid dörrarna. Då kunde man ha dem inlåsta tills det var klart att släppa ut dem. Nu envisas de med att slänga upp dörrarna för tidigt, och de mest ohängda sportar med att hoppa innan tåget stannar. Strängt förbjudet, och därför evigt återkommande.

Inte mycket till dag som ligger framför dem, men det hör till saken att man stojar lite i sin ungdoms överflöd och jagar någon uppför backen. Skolan erkänner bara en världslig makt utom sig själv: tåget.

Efter dess ankomst har tågisterna tio minuter på sig att ta sig till skolan utan att det blir anmärkning för för sen ankomst. Marschen uppför backen kan skolan tacka sin smala lycka för, för i friska luften blir tågets motbjudande skara nästan mänsklig och infinner sig på skolgården misstänkt lik den gängse bilden av förväntansfulla ungdomar, strålande av optimism alldeles oberoende av de farhågor de eventuellt hyser inombords.

Charlotte Kummel har ärvt sin fars nervösa läggning och har alltid förskräckligt bråttom uppför backen. I farten drar hon med sig de 22

båda väninnorna så att de står på skolgården varma och rosenkindade.

Trots alla olyckor och nederlag som väntar under dagen ler flickorna.

Skrattar, burrar upp sig, vippar, svänger. Tittar ur ögonvrån: jupp, somliga har uppmärksammat dem.

Eller rättare sagt: somliga har uppmärksammat Charlotte Kummel.

Tack vare henne får också Stina Sandell och Ulla Fors uppmärksamhet. På grund av Charlotte Kummel får Stina Sandell och Ulla Fors emellertid ingens odelade uppmärksamhet. Denna omständighet gör deras inställning till Charlotte något kluven, men de delar den outtalade insikten att fördelarna för det mesta uppväger nackdelarna. Det är roligt att höra till Charlottes inre krets, hon suger åt sig pojkar så det räcker och blir över.

Ja, för nu har pojkarna vaknat till och försöker dra uppmärksamheten till sig innan de obönhörligt tvingas in i skoldagens rutor och linjer.

Grankulla svenska samskola är en modern och progressiv skola som inser vikten av att könen får vänja sig vid varandra under kontrollerade former, i motsats till de konservativa pojk- och flickskolorna vars elever står förfärade inför det motsatta könet. Dock har man även i Grankulla tagit i beaktande att den råa driften, som stiger som sumpgas i början av puberteten, inte är förenlig med ett gott inlärningsklimat. Därför har man delat upp eleverna i mellanskolan i pojk- och flickklasser och för dem samman först i gymnasiet, där de har större förutsättningar att samexistera under ordnade former.

Gossarna och flickorna i mellanskolan träffar varandra på tåget, på skolvägen, vid morgonsamlingarna och på rasterna, samt vid de strängt organiserade samkvämen och elevfesterna. Det är också meningen att de ska sporra varandra till ädel tävlan. Fyra gånger om året jämförs klassernas resultat med varandra, och de bästa eleverna pekas ut. På det sättet utkristalliseras en elit, och det är angenämt att se hur ofta gossar och flickor ur den söker sig till varandra. På det sättet kan man skönja ett tongivande skikt redan före gymnasiet med de naturliga ledare som skolan gärna vill fostra.

Av den kummelska skaran har bara Petter tillhört denna elit. Frej föraktar den, liksom alla andra former av klassindelning. Göran gör 23

sig lustig över den. Charlotte beundrar oförställt de bästa i klassen, för hon vet att att hon själv aldrig... Det är kanske denna förmåga att beundra människor olika henne själv som gör henne så omtyckt, fast hon också väcker svartsjuka och agg.

För vem tittar de på, mellanskolepojkarna, som man ännu inte kan släppa in bland knoppande flickor, om inte på Charlotte Kummel.

Och vem tittar de på, gymnasisterna som aldrig tittar åt mellanskolister, om inte på Charlotte Kummel. De kan reda svänga sig och föra sig och hittar till och med på saker att säga till Charlotte, om tåget, om maikkorna, om allt möjligt, medan mellanskolisterna mest står och glor och häver ur sig någon förolämpning ur skockens trygghet.

Men medan de tittar växer de till sig. Vettet anhopas dagligen och utvecklas i språng så att han som ena dagen var en skränande glop den andra kan säga hej alldeles mänskligt och fråga något om hissaprovet. Och när han en gång har gjort det kan han fortsätta att tilltala Charlotte Kummel när det faller sig, och de flickor hon har i släptåg.

Dyrbara övningsminuter: en pojke prövar på ett socialt leende och en flicka svarar hastigt och ser bort. Dyrbara år när uppväxandet fortskrider till synes planlöst som koflockens spatserande över betesmarken men ändar i att gräset är avätet och allt i behåll.

Det händer att en lärare står i övre våningen och tittar ut genom fönstret. Efter läggning och vana ser han olika ting: en skränande ouppfostrad skara som det är en nästan övermänsklig uppgift att sätta pli på. Eller den hjärtskärande oskulden som har som enda mål att förgöra sig själv. Eller summan av all sårbarhet, all rädsla och allt betryck som samlas hos de unga, allt hopp som man måste akta sig för att slå ner.

Hur som helst, nu ska de in. Flickorna i små grupper och gossarna brådstörtat på språng, på väg mot korridorernas renskiljningsfållor. Nu går de in i skilda klassrum, och när dörrarna slutits om dem kan man med hjälp av klädhängarna se var pojkar och flickor huserar. Under ordnade former går de sedan klassvis till morgonsamlingen. Psalmen, rellalärarens andakt, fnissningarna, armbågandet, ungdomens animaliska tittande. Lärarnas argusögon, åthutningar, hotelser. De olyckliga som kommer för sent.

24

Varje minut av den obevekligt framskridande morgonen för Charlotte Kummel närmare det garanterade underbetyget. Men under den första lektionen händer något. Det knackar på dörren. Knåkan går ut och stänger dörren efter sig. Från korridoren hör man andra dörrar som öppnas och stängs och klackar som går fram och tillbaka, upprört mummel. Inne i klassrummet hör man ingenting. Flickorna har genast börjat prata och spekulera. De håller ett öga på dörren medan de lämnar sina platser eller slår upp läxböckerna eller pratar.

När Knåkan återvänder flyr de ljudlöst tillbaka till sina platser, men hon säger ingenting om det. Hon ser konstig ut. Inte arg eller svimfärdig utan högtidlig. Charlotte får en känsla av att det gudomliga ingripandet nu har ägt rum.

Hårknut och brillor. Förstår mer än ungdomarna begriper, fattar att de tror att hon ingenting förstår, knappt är mänsklig, åtminstone i den betydelse de ger sin egen mänsklighet. Hon kan aldrig bli annat än en utomstående, den som säger: ”Flickor.” Liten paus. ”Nu ska ni inte bli upprörda eller rädda. Det kommer förhoppningsvis att visa sig vara ett missförstånd. Vi ska inte kasta yxan i sjön. Det är så att ryssarna har bombarderat Helsingfors.

Vi ligger så pass nära, vid järnvägen, att Rektor har beslutat avbryta dagens skolgång. Vi ska alla söka oss hem. Vi har ännu inte fått underrättelser om...”

Hon hejdar sig, för det hörs ett jubel. Det hörs faktiskt ett jubelsorl och omisskännliga lättnadens suckar. ”Flickor!” säger hon. ”Flickor, flickor. Vad gör ni?”

Hon blickar ut över ett klassrum med uppsluppna spralliga flickor.

Magistern har ofta undrat över generationsklyftans mysterium, hur det kommer sig att hon som själv har varit flicka och minns hur det känns inte uppvisar ett spår av detta i flickornas ögon. Nu ser hon klyftan för vad den är, en avgrund. Aldrig mer, tänker hon ilsnabbt, kommer hon att låtsas att de lever i samma verklighet. Hon smäller pekpinnen i katedern. ”Flickor! Hur kan ni skratta?”

Förskräckelsens tystnad, och så skolljuset Marianne Berg som reser sig och ursäktande säger: ”De tänker på finska skrivningen, som de slipper.”

25

”De”, säger hon, eftersom hon naturligtvis kommer att få sin vanliga tia. Magistern nickar åt henne och hon sätter sig.”Jag hoppas verkligen”, fortsätter hon, ”att vi inte får större bekymmer än så. Låt mig fortsätta där jag blev avbruten. Vi vet ännu inte om järnvägen blivit träffad och om tågen går. Det försöker kansliet ta reda på. Vi har bestämt att de som bor mindre än tio kilometer härifrån går hem till fots. De tågister som har längre väg samlas på skolgården tills vi kan ge närmare besked om hur de ska ta sig hem.”

Ute i korridoren slås dörren till det angränsande klassrummet upp och eleverna strömmar ut. Det låter livligt och muntert och det rycker i flickorna att få följa efter. Men de måste sitta kvar på sina platser medan Knåkan säger: ”För närvarande pågår inga bombardemang, ni kan tryggt gå hem.

Men ni ska gå raka vägen och inte stanna och drälla någonstans. Skulle det ändå komma en fientlig flygmaskin ska ni lämna vägen och ta skydd i skogen. Luftvärnet kommer att ge alarm innan maskinerna är framme, så ni behöver inte oroa er. Ni har gott om tid att sätta er i säkerhet.”

Hon låter det sjunka in, men ögonen glänser av spänning på flickorna, och de lyssnar längtansfullt på ljuden i korridoren. ”Ni eller era föräldrar ska komma ihåg att lyssna på nyheterna i radion. I kväll vet vi säkert mycket mera. Vi hoppas snart kunna återuppta skolarbetet. Under tiden kan ni läsa framåt lite i skolböckerna så det inte blir avbräck i våra studier.”

De nickar genomskinligt och halvreser sig, men Knåkan fortsätter: ”Nu måste vi alla handla ansvarsfullt som vuxna människor. Och bevara Gud vårt fosterland. Tack för idag, nu ska vi gå hem.” ”Tack för idag”, säger flickorna, och Tack Gud tillägger Charlotte i sitt inre. Och så strömmar de förbi Knåkan och ut i korridoren och kan ännu med möda behärska sig medan de tar på sig kappor och mössor. Ännu till hälften behärskade tar de trappan två steg i taget och så är de ute. Fria! ”Åh!” säger Charlotte Kummel till sina drabanter Stina Sandell och Ulla Fors. ”Äntligen händer det nånting. Och just idag!”

Medan hon talar spejar hon in pojkarna ur parallellklasserna från 26

deras egen station som tydligen står och väntar på dem. I följe, på behörigt avstånd, har de några småklassister.

Jernberg, som är snygg men mallig, tar ett steg framåt och säger: ”Vi tänkte att vi som bor åt samma håll går tillsammans. Så kan vi skydda er mot ryssen.”

Och flickorna, som hade kunnat marschera hem under sång, blir strax hjälplösa och skyddsbehövande och piper: ”O! Så bra! Jo, gärna!”

De har fjorton kilometer hem, men det är klart att de hellre går än står och väntar på ett tåg som kanske aldrig kommer eller på att tröga skole ska ordna något. När pojkarna är ute i egna ärenden och inte har pengar brukar de gå längs banan, men deras maikka har avrått dem.

Om det blir fler bombardemang är järnvägen mest utsatt. Så pojkarna tänker gå hem längs landsvägen, fast det är lite längre. Även om himlen hade fallit ner är det många som hade fröjdat sig om det innebar att man fick gå hem mitt på blanka förmiddagen i sällskap med Jernberg och hans kamrater. I början är de många som halvspringer nerför backen och släntrar vidare genom köpingen och ut på sockenvägarna. Men skarorna blir glesare efter hand som olika flockar tar av vid sina avtagsvägar, och snart går de för sig själva på vägen, glada och uppsluppna, för det här är bättre än att vara på utfärd, mycket mera spännande.

De går och pratar om finska skriban och mattaprovet som pojkarna undgick och tackar sin lyckliga stjärna. Det regnar inte och blåser inte farligt och är hur roligt som helst, utom att Charlottes fötter ännu inte har blivit mindre. Hon känner att hon håller på att få rysliga skavsår. Sedan blir det blodförgiftning och så dör hon, bara för att hon är så fåfäng.

Framför allt gör det förskräckligt ont, men då hinner lyckligtvis två gymnasister upp dem. De har bråttom och kommer med långa steg, för deras maikka höll en längre palaver innan han släppte iväg dem. Det är tjocka Helminen och störtsnygga Gruber som man knappt vågar titta på. Nu skyndar han ifatt Charlotte Kummel och säger: ”Jaha, ni beslöt er också för att gå hem. Det var klokt, för om Håfors station är bombad kommer tågen varken in eller ut.”

27

Hans ord botar Charlottes skavsår. Ögonen strålar mot Gruber, som ler beskyddande: något mera lyckosamt och hälsobringande än bombardemanget mot Helsingfors är det svårt att tänka sig. Men Jernberg mörknar. Det var han som gick och pratade med Charlotte när gymnasisterna kom flåsande, och hon avbröt sig mitt i en mening och pratar nu bara med Gruber.

Gruber är vuxen och världsvan bara i förhållande till mellanskolisterna. Jämförd med årsklasserna före honom avslöjas han som kläpp och barnrumpa. Han skyndar sig att betona sin bekantskap med bröderna Kummel, legendariska på sina olika sätt: ”Nu blir väl dina brorsor inkallade”, säger han till Charlotte. ”Fan att man ska vara för ung och måsta gå i skole.” ”Nä!” säger Charlotte. ”Dom i krig! Vad sku det bli!”

Jernberg ser sin chans: ”Om det sku räcka så länge att jag sku hinna med! Det sku smaka att ge ryssen på truten!”

Han och Gruber talar sinsemellan vidare om hur de ska platta till ryssen och ge honom en minnesbeta som han aldrig glömmer, men Charlotte har stjälpts ut ur sin lycka: om det faktiskt blir ett sånt krig att pojkarna måste till fronten? Nä!

Hon slänger med huvudet och kastar av sig tanken. Det ljuvliga med ungdomen är att den är så korttänkt och lätt distraherad. Vad som helst kan komma i vägen. Det närliggande är det viktiga, den animaliska närheten man har tätt inpå sig; det är det som betyder något. Gruber, tjocka Helminen, Jernberg, Hansson och Källman.

Småklassisterna i trossen. Charlotte Kummel, Stina Sandell och Ulla Fors liksom blommorna i ett stenparti. Källman flörtar lite med Stina eller tvärtom, och Charlotte lägger på ett extra kol, flöjtar så det kan gälla både Gruber och Jernberg: ”Vänta! Oj! Jag har fått något i skon!” Hon räcker ut en balanserande arm så att gossarna stöter ihop när de erbjuder sig att stötta henne.

Hon trippar graciöst på sina välformade ben och böjer sig mot Gruber och tar av sig skon. Lutar sig mot andra sidan och tar stöd av Jernberg, skakar skon och sätter den på sig på nytt. Men det var ett misstag , för det gör verkligt ont när den dras över skavsåren. Hon är äkta blek 28

och plågad när hon reser sig. Kavaljererna blir förskräckta, det goda har det i alla fall med sig. ”Vad är det?” säger Gruber. ”Du blev alldeles vit!” ”Det är ingenting!” försäkrar Charlotte tappert. ”Jag tänkte på pojkarna. Det är hemskt om det blir krig.” ”Äsch!” säger Gruber och Jernberg i kör. ”Jag slår vad om att di är glada att få ge ryssen på käften. Jag avundas dom!” ”Skyddskåristerna måste säkert ut först”, våndas Charlotte. ”Både Frej och Jösse är skyddskårister.” ”Lyckans ostar!” säger Jernberg.

Det är som om pojkarna i parallellklasserna och i gymnasiet hade blivit flera år äldre i och med bombräden mot Helsingfors. Lika bra att gona sig så länge det varar, och Charlotte återfår färgen på kinderna.

Jernberg har tagit hennes skolväska och går och bär på den, vilket förargar Gruber, det är bra.

Men ärligt talat håller hon på att bli trött, och Stina och Ulla likaså.

Glinen bakom dem ser vissna ut och en av förstaklassisterna går för sig själv och smyggråter. Charlotte tar några steg tillbaka mot henne: ”Vad är det med dig?” frågar hon.

Flickan öppnar munnen, och när hon gör det rinner tårarna till på allvar. ”Det är så långt och jag vet int var vi är”, klagar hon. ”Men vi är ju snart vid Nylunds hörnet!” säger Charlotte uppmuntrande. ”Nog vet du ju var det är? Och sen är det inte så långt. Vi håller ihop, ingen blir efter. Var inte rädd. Här, jag tar dig i handen.”

Barmhärtig, ljuvlig, omtänksam och kvinnlig, ljusomstrålad, kommer Charlotte tillbaka mot pojkarna ledande på en ful och snorig och randig förstaklassist. De påminner mycket om den kända litografin av ängeln som leder de borttappade barnen ut ur den vilda skogen.

Det är en vacker och gripande vinjett på krigets första dag. Hon tar till och med flickans skolväska, som är mycket tyngre än hon räknade med: vad har förstaklassister i sina skolväskor? Hon vacklar graciöst, och strax är Gruber framme och tar hand om väskan. Ängeln tackar honom: till litografin har nu anslutit sig en ung soldat som med svärd i hand försvarar barnet och ängeln.

29

Det är en fantastiskt upplyftande och inspirerande vandring genom landskapet, som bävar inför kriget och spetsar öronen inför eventuella alarm. När klockan slår skjuter gammelfarfar upp ur gungstolen, och när tuppen klarar strupen och gal får moran nästan hjärtslag. På vägen går krigets första offer, barn och ungdomar fördrivna ur sin skola, och tackar sin skapare. Vägen är så lång att det är dramatiskt och tragiskt, men inte så lång att någon segnar ner och dör. De blir bara trötta, somliga mer än andra, och när de äntligen är framme inser de sitt ansvar inför alla de vuxna som kommer att prata om saken och ser till att småglinen avlevereras vid sina grindar och ytterdörrar innan de stora själva söker sig hemåt.

Charlotte får tillbaka sin skolväska vid grinden. Flickorna har redan gått hem till sig – Stina, den lyckliga osten, har samma väg som Gruber. Helminen och Källman har också morsat och gått till sitt och ett ögonblick står Charlotte och Jernberg ensamma vid skolgrinden.

Jernberg är på väg att säga något, men då slås dörren upp och mamma ropar ”Charlotte!” Skolgården är öde och tom, och först då, när hon förstår att också mamma och pappa har skickat hem folkskoleungarna, går det upp för Charlotte att det är något hemskt som har hänt.

Mamma är i besittning av en fantastisk sopran, och nu är det både styrka och tremolo i den. Det är den stora tragiska rösten som väller fram ur ett sargat hjärta. ”Jag kommer!” ropar Charlotte. Utan en blick lämnar hon Jernberg, som snopet släntrar vidare, och kastar sig i modersfamnen.

Mamma gråter. ”Där är du! Älskade barn! Vi har inte haft en aning om var du har varit. Vi ringde till skolan men kom inte fram. Till slut sa kanslisten att ni hade gått hem. Jag har varit så fruktansvärt orolig!”

Eftersom mamma gråter gråter Charlotte. Hon är uttröttad och slut och storgråter. ”Det gick ingen nöd på oss”, kämpar hon fram. ”Vi gick i sällskap, Jernberg och Hansson och Källman och Stina och Ulla och Gruhuber och Helminen. Och småklassisterna, vi tog hand om dem.” ”Huvudsaken att ni är hemma. Charlotte, Charlotte! Jag har inte hört av Petter, han hade kommit fram till Helsingfors när det började.

Och det går inte att ringa, det är så många som försöker komma fram.”

30

Båda ser för sig Petter lemlästad och död under ett hoprasat hus, och Charlotte ropar förfärad: ”Pappa! Var är pahappa?”

Tanken på sin man får fru Kummel att samla sig. Hon snyter sig. ”Pappa gick till skyddskårshuset. Tror du han kan stanna hemma när det händer något? Han gick till skyddskåren för att höra om Frej och Göran vet något.” ”Herregud”, tillägger hon. ”Pojkarna är för unga, men det är redan mobilisering. Alla blir inkallade. Det är krig.”

Mor har ett stort register. Fast hon för det mesta sjunger andra sopran kan hon tänja sig uppåt till första sopran och ner till alt. När hon säger ”krig” är det definitivt första sopran som ljuder. Eftersom mamma som är vuxen och sansad gråter och fruktar det värsta blir Charlotte ifrån sig och storgråter. ”Vad har de sagt i radion?” ropar hon.

Fru Kummel säger som det är att ryssarna anklagar Finland för gränskränkningar. Det är en stor osanning som de har tagit till förevändning för att bombardera Helsingfors och börja krig. Nu, tror de, ska de ta det som de inte fick godvilligt när de ville ha gränsavträdelser av Finland. ”Men du ska inte vara rädd”, tillfogar hon och minns att hon är mor till ett stackars vettskrämt barn. ”Finland kan försvara sig och Gud skyddar oss alla.” ”Men Ryssland är så stort”, gråter Charlotte.

Då skrattar mor torrt. Charlotte vet vad hon tänker säga och känner sig tröstad av det förutsägbara: ”Si sakkunskap och förstånd mäts int i meter, sa Mickels Alexander.” ”He medges, sa Pell Johannes”, fyller Charlotte i. Hon känner sig bättre till mods där hon sitter vid köksbordet. Mor som har sitt älskade utmattade barn hemma från kriget dukar fram kaffe och smörgås och bulle och försöker ordna allt till det bästa. Sedan ska hon laga en stor soppa som får stå varm på spisen till alla som väl så småningom ska ta sig hem.

Charlotte sparkade skorna av sig när hon kom in men känner trots allt av sina skavsår och kvider över dem. Vid spisen sörjer mor över att Charlottes sorglösa ungdomstid kanske redan är förbi. Hon anar inte 31

att det är skavsåren som har tillfogat Charlotte den största smärtan på krigets första dag. Som i övrigt har varit lyckad, spännande och urromantisk.

3 Eftermiddag i lärarbostaden den första krigsveckan. Martha Kummel ensam vid köksbordet. Hufvudstadsbladet, kaffekopp, brödfat, ingen frid.

Numera är det så olycksbådande när det är lugnt. ”Som om rummet höll andan”, ”lugnet före stormen”, ”stillheten i stormens rytande öga”.

Men man kan ta bort citationstecknen, för det är så det har blivit: reducerat, onyanserat. Återgång till de urgamla bilderna som i fredstid kallas klichéer och undviks som utslitna och förbrukade.

Köket är nödtorftigt uppsnyggat och föremålen svepta i riktning mot sina rätta platser. Den urdruckna kaffekoppen mitt emot henne, anhopningen av brödsmulor, fläcken på duken och den älskade Ålandstidningen uppstagad mot tillbringaren antyder att Leonard Kummel har varit och farit. Martha Kummel ensam vid sin urdruckna kaffekopp, smulorna uppsamlade, Hufvudstadsbladet hotfullt, friden förbrukad.

Strax måste hon stiga upp och ta itu med allting som hopar sig. Det här brukar vara hennes bästa stund på dagen, innan de kommer hem.

Nu tänker hon på att hon inte ens minns när de senast var församlade vid matbordet, sista gången i fredstid. Sedan de blev stora, nästan vuxna, åtminstone Petter, har det varit ett evigt flängande och det var troligen i söndags som blev den sista gången. Kalops, och saftkräm till efterrätt.

Sedan Frej och Göran blev aktiva skyddskårister har de varit hemma bara sporadiskt. Petter har sina studier i Helsingfors och samkväm på kristliga studentföreningen och kommer inte alltid hem till maten.

Charlotte förstås, men sällan alla fyra, och de två gamla, tillsammans vid bordet.

32

Då, medan de var små och satt förväntansfullt bänkade vid bordet, hade hon så mycket över sig och var i full färd med att fostra och förmana, att allt rann iväg, alla minnen som hon kunde ha haft.

Allt störtade förbi, och nu var de stora, åtminstone Petter, och sällan hemma på en gång. Och nu krig.

Marthorna ska ha möte för att diskutera lanthusmödrarnas roll efter krigsutbrottet. Befolkningsskyddet och hemvärnet måste beredas tid och utrymme i skolsalarna för sina planeringsmöten. Kommittéer är under bildning, och Martha Kummel väntas bli minst sekreterare för dem alla. Även om skolorna är stängda måste man planera framåt mot förkortade kurser och intensifierad läsning.

Inte tänka på sig själv, inte göra stor affär. Idealet sedan hennes flicktid har varit att glömma sig själv och verka för andra. ”Martha Martyr”, säger Frej när han är på det humöret. ”Martha är så osjälvisk”, säger alla andra. Hur det än är, så är det tungt. Mycket att bära, stort lass att dra. Bättre under sång än under suckar.

Naturligtvis ska man uppoffra sig för andra. Men hur långt? Idealismen har alltid hållits högt i skolhuset, men nu har hon en känsla av att den kanske borde ha tempererats med en aning självbevarelsedrift, för det som tynger henne så hon inte orkar stiga upp är misstanken att Frej och Göran tänker gå ut som frivilliga.

Frej hör till kohorten som ska rycka in i januari. Om allt går väl kan krisungen vara över till dess. Göran har ytterligare ett år kvar tills han blir inkallad, men det är han som... Och eftersom man inte har tid att sitta och spekulera när det är krig är det precis nu Göran infinner sig.

Hon hör de pojkaktiga stegen uppför trappan, ett kraftigt tag om dörrvredet. Upp med den tröga dörren, och Jösse in. Då börjar hon, som är så lättrörd, gråta.

Petter och Frej skäms gruvligt när hon gråter, Göran och Charlotte tar det som en tribut till deras eget värde. ”Men Mamma!” säger Göran. ”Här är jag ju!”

Ovedersägligen. Han kramar om henne och slår sig ner vid bordet och petar pappas kaffekopp åt sidan. ”Göran!” säger hon. ”Jag satt just och tänkte på dig! Så bra att du 33

kom. Det finns varmt kaffe i pannan.” ”Därför kom jag nu”, säger han.

Hon dukar fram en kaffekopp och mera bröd och tar en syltburk ur skåpet. Jösse älskar sött och får aldrig tillräckligt på skyddskårshuset. ”Nå, hur har ni det?” frågar hon. ”Jag gissar att där är ett rysligt kackalorum.” ”Det kan du skriva opp!” säger han. Han är rödbrusig av iver och glad så det kluckar. ”Nu blir det andra takter! Du sku ha sitt oss på manövern i morse! Vi var som en elittrupp! Skyddskåristerna blir kärntrupperna i armén!”

Hon bävar och frågar: ”Vad tror ni det ska bli?” ”Frontresa för alla som kan piffa med gevär förstås. Nylander och Spiffe är redan inkallade. Dom ska till syn i morgon. Det blir flera vad det hinner. Jag tänker gå in som frivillig, det har du väl redan gissat?” ”Kan du inte vänta lite och se hur det blir? Jag tycker det är alldeles i sin ordning att den som har rätta åldern inne går ut medan ni som är för unga står på tillväxt.”

Han sitter och gräver i syltburken och lassar på mera sylt än han hade lov till som barn. Lockigt blont hår och runda blåa ögon, hennes syltprisse, som nu makar fatet över fläcken han har åstadkommit och säger: ”Mamma! Vad tror du det blir om vi som är vältränade soldater sitter och trycker när fosterlandet kallar.”

När fosterlandet kallar säger han redan utan citationstecken och flytande som om han övat länge; allt går så fort i krig att man blir fullständigt matt. ”Jag visste att du skulle resonera så. Sådan är min Göran. Men tänkt lite på din Mamma! Jag kommer att vara så orolig för dig att jag inte vet hur jag ska bärga mig. Har du talat med pappa?”

Det sista säger hon i ett annat, skarpare tonläge, för hon har inga illusioner utan vet precis hur idealismen far iväg med hennes man så han blir oansvarig för sina handlingar och borde spärras in till skydd för sig själv och sin omgivning. ”Pappa tycker det är storartat! Pappa säger att det är en stor merit för mig i framtiden att jag har gått in som frivillig.”

34

”Han säger att det är det minsta han kan vänta sig av sin son,” fyller hon bistert i. ”Har du tänkt på att entusiasmen igen har farit iväg med pappa så att förståndet har blivit långt efter?”

Han skrattar i samförstånd. ”Pappa kommer strax. Jag sprang före så jag skulle få berätta det för dig först. Jag visste att du skulle bli ledsen, men tänk på hur du skulle ha fått skämmas om jag hade tryckt i buskarna när sämre karlar gick emot fienden.”

Gick emot fienden. Gud vet om det inte är högst densamme som nu hörs i trappan och som, efter alla dessa år, fortfarande inte kan stänga dörren ordentligt efter sig.

Han kommer in och ångar av iver och kan inte ens åberopa ungdom utan bara oförstånd för att han ännu en gång ryckts med. Leonard älskar omväxling och omstörtande händelser och lever upp så snart han får vara i händelsernas centrum. ”Leonard!” säger hustrun med märg i sopranen. ”Har du hört vad Göran säger?” ”Vi kan vara stolta över att ha en sådan son. Jag visste det! Jag visste att Göran skulle...” ”Ingen har sagt att Göran ska hålla sig undan kriget. Jag säger bara att han ska vänta tills det blir hans tur.” ”Men Mamma!” säger Göran. ”Jag har väl nånting att säga till om själv också. Det är mitt beslut! Pappa bara understöder det.” ”Du som inte ens är myndig!” säger mor. ”Du behöver målsmans tillstånd. Om pappa hade lite vett...”

Far är som vanligt stolt över att han har så lite vett. I nödens stund, förklarar han, är det känslan som visar rätt i situationer där förståndet står lamslaget. ”Skulle inte jag veta det”, tillägger han. ”Jag som är en sådan ryslig känslomänniska”, fyller mor och Göran i. De kan hans repertoar utan och innan, och mor hinner tänka att Göran nu är på väg ut i kretsar där man inte längre kan fylla i omgivningens käraste sentenser utan får anstränga sig för att förstå vad folk menar. Hon ler vemodigt, och Göran begagnar sig av det veknade klimatet och säger: ”Så här kommer jag att göra i alla fall. Snälla Mamma! Se inte ut 35

sådär! Om du tänker efter kunde det inte ha passat bättre. Jag hade ju tänkt mig till Sjöbevakningen. Lika gärna kan jag bli soldat.” ”Visst förstår jag hur du resonerar”, säger mor. ”Och visst förstår jag pappa. Pappa är så idealistisk.”

Det får man ta som man vill, och herr Kummel har inga invändningar. Han är redan flera takter före orkestern och föreställer sig breven han ska skriva till den beundrande släkten på Åland. Han plockar åt sig en vetebrödsskiva som ska ge honom de rätta uttrycksmedlen: – Kära egna! I denna Finlands ödesstund... Kära egna! Idag, då varje vapenför man kallas under fanorna, har även Göran...

Har även Göran plockat åt sig ytterligare en skiva och hivat sylt ur burken. Han följer sin mors blick och säger: ”Tänk så här: när armén föder mig behöver inte du göra det.”

Mor kommer tillbaka till den praktiska verklighet där omständigheterna alltid och hårdhänt placerar henne. ”Om du ska ut i krig måste vi sannerligen fundera på vad du ska ha med dig. Hur mycket tid har du?” ”Jag anmäler mig på skyddskåren i morgon bitti. Sen är det väl bara att stå i startblocken tills dom säger Gå!” ”Men din packning! Kanske vi hinner i morgon, för idag måste jag... Vad är klockan? Du milde! Jag ska gå på möte och sen är det sångövning. Jag vet inte hur jag ska hinna. När Charlotte kommer hem får ni säga att hon ska sätta på potatisen.” ”Jag ska i alla fall gå”, säger Göran. ”Jag äter på skyddskåren. Det här är inte sista gången du ser mig. Mor lilla mor. Jösse är stor. Se inte så dyster ut. Själv är jag ju glad.”

– Ja lycklig den som inte har något förstånd, tänker mor igen och undrar hur det står till med hennes båda äldre söner. På uppbådet för två år sedan befriades Petter från militärtjänst på grund av sin numera övervunna tuberkulos. Kanske har han förstånd att inte anmäla sig som frivillig trots att trycket måste vara enormt nu när alla hans studiekamrater kallas in. Men Frej? Utsatt för samma miljö som Göran på skyddskåren, övad och van. Han ska ju ändå snart in så... ”Därför kan jag lika gärna vänta tills inkallelsen kommer”, säger Frej. ”Hela idén är ju att soldater ska göra som de blir tillsagda.” Det 36

är naturligtvis far som fjäskar iväg och frågar så snart han får veta att Göran tänker anmäla sig som frivillig. ”De klarar inte av alltför många på en gång”, säger Frej lugnt. ”Hur går det om alla kommer rusande på en gång? Låt staberna sköta sitt.

Småglinen som anmäler sig som frivilliga har mera propagandavärde än egentlig betydelse i strid.”

Han låter så saklig att far förlorar en del av entusiasmen. Frej är en besynnerligt kall fisk när känslorna svallar hos andra. Då blir han lugn, och lite ironisk, och räknar med att han som sitter stilla kommer lika fort fram som de som springer av och an och fäktar med armarna. ”Det är det som är det fina med Finlands krigsmakt att man kommer in utan egna ansträngningar. Var lugn för att jag inte blir bortglömd.”

Han har skyddskårsuniform och läderstövlar och ser ganska stilig ut när han står, men när han sitter sitter han som en halunk, en omilitärisk luns. Far, som har en ståtlig hållning, tänker att det behövs militärdisciplin för att få pli på Frej. Och medan han tänker så tittar Frej upp och säger: ”Värst vad du är ivrig på att vi ska ut i krig. När du själv blev inkallad stack du till Amerika.”

Och fast alla kan fars dramatiska ungdomshistoria känner han sig ändå föranlåten att förklara att det var något helt annat. Det var ryska armén som olagligt hade inkallat honom; någon motståndare till Finlands armé har han aldrig varit. Vem var det som anslöt sig till skyddskåren genast efter frihetskriget? Vem är det som har förtjänsttecken som bevis på saken?

Frej drar kallt på munnen och undrar i sitt stilla sinne om han någonsin kommer att få ett eget liv. Där man inte ständigt blir utsatt för nötta upprepningar utan kan ägna sig åt sådant som betyder något.

Frej har ärligt talat trivts på skyddskåren. Han har mått bra av att vara borta hemifrån och förstår väl att pojkar i Jösses ålder kastar sig över kriget för att komma undan föräldrars och lärares vakande ögon och få leva i spänning och osäkerhet. Han känner själv lusten men har en tydligare uppfattning om sin dödlighet än Jösse, som ser den enbart teoretiskt. Om man inte ska behöva ångra sig när man ligger där och 37

är död är det bäst att lämna besluten åt andra, så man slipper anklaga sig själv.

Medan far för sitt otillfredsställande samtal med Frej, som han aldrig har kunnat tala så lätt med som med Göran, har mor språklådan på vid gavel innan mötet börjar. Hur det nu kommer sig har hon ögonblickligen berättat för Sigrid Dalström om Görans beslut. Hon vill det inte, säger hon, men hon är stolt över att han vill det! De flockas omkring henne och vet själva om andra som har anmält sig som frivilliga eller har söner i rätt ålder som redan blivit inkallade, vissa redan i september som reservister.

På grund av sakens natur blir soldaternas utrustning det första extraordinarie ämnet på föredragningslistan. Finland är inte berett på krig, och det har redan mer eller mindre officiellt sagts att armén inte har möjlighet att utrusta varje man som man hade önskat. Med andra ord är Finlands armé i högsta grad beroende av hur Finlands mödrar lyckas utrusta sina söner.

Det handlar om motstridiga krav, det begriper marthorna och mödrarna. Man vill skicka med honom allt han kan behöva under en kall vinter, men man måste också tänka på att han ska kunna bära allt med sig i ränseln även under snabba förflyttningar. ”Scouterna?” föreslår Sigrid Dalström. ”Som utgångspunkt kan man väl ha vad scouterna har med sig på ett vinterläger.”

Visserligen. Varma strumpor på fötterna och minst två torra par i ryggsäcken. Vantar, ylletröja, vinterkalsonger. Dessutom lätta bomullskalsipper, kortbenta, som kan bäras under de varma och tvättas ofta.

Varm underskjorta, ombyte i ränseln. Flanellskjorta, två bomullsskjortor. Necessär med rakgrejor, tvål, tandborste och tandkräm. En handduk. Brevpapper och kuvert så han kommer ihåg att skriva hem?

Ficklampa? Absolut! Och hur blir det med de skrymmande byxorna, blusarna och stövlarna? Armén ska väl ändå bestå mantel, uniform och stövlar? Inte säkert. Hur som helst måste ju pojkarna ha egna kläder på sig när de rycker in. Det får väl ordna sig, och om de civila kläderna inte behövs så får de väl skickas hem.

Prydligt på papper, så. Men modershjärtat tänker: de blå vantarna 38

med snöstjärnor, moster Alfhilds nästan nya bruna med gula ränder.

Gråa yllestrumporna med blåa ränder, de helbruna som måste förstärkas i tån. Kalsongerna måste tas hem från skyddskåren och tvättas och ses över, skjortorna desslikes. Hur ska allt hinna bli torrt om inkallelseordern kommer snart? Måste i alla fall försöka, och i värsta fall får man ta Petters underskjortor. Massor av grejor har Jösse på skyddskåren, och det blir problematiskt att få allt samlat på ett ställe så man kan packa. Som vanligt blir det väl så att Jösse slänger in allt huller om buller, utan att ha en aning om vad han har fått med sig.

Sedan tömmer han ut allt på golvet när han letar efter något.

Hon får tårar i ögonen när hon föreställer sig Jösse i främsta linjen.

Innan han hittar sin bössa måste han tömma ut allt i en hög framför sig.

De andra marthorna och mödrarna håller ett öga på henne och märker tårarna. Malva Pålsson föreslår att de ska ta en paus och räta på ryggarna och sjunga. Det är Martha Kummel som brukar leda sången, och därför måste hon samla sig, ge ton och anföra dem i Båklandets vackra Maja, Sol över bygden och den känsliga Blommande sköna dalar där det är tillåtet att fälla en rörelsens tår.

Sedan fortsätter de med att dryfta livsmedelssituationen nu inför kriget. Bönderna i socknen har skapliga rotsaksförråd inför vintern och rökt fläsk i loftbodarna, längre ner i skären har man saltströmming i bodarna. Det kommer att bli reglementering och snar ransonering, och om stadsborna inte redan sitter i bussen ut från stan kan man vänta dem på hamstringsresor genast i morgon.

Här förändras tonen, och näsorna på de marthor som är lanthusmödrar blir vassare: det gäller att kunna förutsäga framtiden och väga för- och nackdelar mot varandra. Sitter man med för fulla lager drabbas man av leveransskyldighet. Säljer man för mycket och för tidigt går man däremot miste om prishöjningarna som bergsäkert kommer att följa. Nu måste man fatta snabba beslut, för officiella dekret kan man vänta vilken minut som helst.

– Denna eviga materialism, tänker Martha Kummel, som har varken jordbruk eller fiskevatten. Alltid sticker den upp näsan. Också i upplysta ideella kretsar talas det om pengar och schackras om materiella 39

fördelar. Finlands ödestimma, och folk talar om pengar.

För egen del tänker hon på sina söner. Hon har inte sett till Petter och vet inte vad han eller Frej tänker. Bara att Göran. Att Göran som är lillpojken och hjärtebarnet är den som ska gå ut först, med ränseln som ett bombnedslag, sorglös som den som inte har något förstånd.

Hon snyter sig och tänker högt: ”Vilken lycka att vi har något för händer! Vilken lycka att vi har en uppgift! Det är så mycket vi kan göra, och på kvinnors vis behöver vi varken tack eller erkänsla, bara vetskapen att vi har gjort vad vi kunnat för de våra.”

Hon tittar lärarinneaktigt på de andra, som nickar som skolflickor, återförda till ordningen av Martha Kummel, som har en sådan förmåga att ge deras bekymmer en högre syftning.

De ser ut som de brukar, glansborstat och uppsatt hår, några av de yngre har det till och med kortklippt och ondulerat. Rosiga kinder, snygga pressade kjolar, blusar med eller utan krås, dräktjackor eller snygga koftor, gåbortskor med halvhög klack. Och det far en undran över Martha Kummel hur de kommer att se ut när det här är över.

Hon, och flera av de andra marthorna, minns frihetskriget och hur slut man blev, sliten och urgröpt fast man då befann sig i sina unga blomstrande år. Hur ont det blev om maten, och hur hon själv gick omkring i socknen och tiggde hos bönderna för att få ihop mat åt de röda skolungarna, som dock var hennes elever, och till barnhemsbarnen vars nöd hon blev medveten om när de slutade komma till skolan. Hon hade bildat en kommitté förstås och varit ordförande och sekreterare redan då, slitit om nätterna med de noggranna redovisningarna och ordnat och bestyrt dygnet runt fast Petter inte ens var ett halvt år gammal när de röda ockuperade södra Finland. Det hade hon gjort, fast det i ett skede inte fanns mycket hopp och det såg ut som om det var Finlands öde att leva under bolsjevikerna.

Så när det kommer ett nytt krig tjugoett år senare vet man vad man ska göra fast den ryska övermakten är kolossal och det ser hopplöst ut. ”Hopplöst” säger man emellertid aldrig i offentliga sammanhang i Finland, och ”hopplöst” kommer inte heller Martha Kummel att säga till någon levande varelse så länge kriget varar. Tills hon stupar 40