Tove Jansson
Schildts & Sรถderstrรถms
Till Helen Svensson, min arbetsvän
isbn 978-951-52-3121-5 © Tove Jansson 1998 Schildts & Söderströms, Helsingfors 2014 Omslag Sanna Mander Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2014 www.sets.fi
Meddelande
förord 7 Mina älskade morbröder 15 Att få en idé 27 Brev till Konikova 29 Båten och jag 43 Avslutningsdag 49 Samtal med Samuel 53 Robert 59 Apan 62 Svart-vitt 67 Sommarbarnet 77 En kärlekshistoria 96 Dockskåpet 103 Resa med lätt bagage 117 Lossa sand 132 Brev från Klara 136 Om våren 144 Den stora resan 147 Konst i naturen 160 Ekorren 167 Serietecknaren 187 Resa med Konica 206 Om kyrkogårdar 211
Wladyslaw 215 Vargen 222 Karin, min vän 232 Korrespondens 244 Kvinnan som lånade minnen 251 Resa till Rivieran 263 Bilderna 278 Dottern 292 Meddelande 297
Mina älskade morbröder
Hur trötta de än tidvis måste ha blivit på varandra fanns det en stark sammanhållning mellan predikanten Fredrik Hammarstens barn, fyra pojkar och två flickor. Flickorna gifte sig ganska snart till andra länder och kom såpass långt bort att man kunde tänka på dem utan bekymmer eller förargelse. Men Torsten, Einar, Olov och Harald fortsatte att leva i Stockholm där Morfar predikade i Jakobs kyrka. Kanske var de för nära varann för att klara av ett regelrätt umgänge, men de kunde inte låta bli att vara medvetna om varandras allehanda bestyr och mer eller mindre huvudlösa åsikter. Syster Elsa gifte sig med en präst och for till Tyskland och mamma gifte sig med en skulptör och for till Finland. Hon signerade sina teckningar med Ham, men morbror Einar sa Signe. Jag visste att när de var unga och morbror Einar studerade som mest intensivt var det Ham som övervakade hans arbete och höll efter att ingenting av hans kraft och hans tillit fick gå förlorat, det gjorde hon med outtröttlig omsorg och ambition. Sen reste hon sin väg. Vilken triumf det måste ha varit när hon fick veta att morbror Einar hade blivit professor i medicinsk kemi vid Karolinska institutet! Han skrev nog och berättade för vi hade ännu inte telefon. 7
Mamma sa aldrig något om hemlängtan, men så ofta det bara gick togs jag ur skolan för att skickas över och träffa hennes bröder och ta reda på vad som hände med dem och berätta om vad som hände med oss, och det viktigaste var att träffa morbror Einar och försöka få en bild av hur det gick med hans vetenskapliga arbete. Det går nog, sa han, du ska hälsa Signe att jag tror det går åt rätt håll men mycket långsamt. Hur då, sa jag och satt färdig med penna och papper. Morbror Einar tittade på mig ett tag och sa mycket vänligt att det här med cancer kunde vara som ett pärlhalsband där det är omöjligt att lösgöra pärlorna från varann utan att alltihop går sönder. Jag var besviken på honom, han trodde förmodligen jag var barnslig. Men nästa dag hade morbror Einar gjort en teckning av det hela. När jag blev femton år skedde den stora förflyttningen; jag fick äntligen sluta gå i skola och resa bort och bo hos morbror Einar och moster Anna Lisa medan jag försökte lära mig mitt kommande yrke. Jag for över med Oihonna till ett nytt liv. Endast småningom byggde jag upp en rätt kompakt hemlängtan men det hindrade mig inte att vara lycklig, ungefär som en ballong som har tappat snöret. Morbror Einar hade en nimbus som jag kallade gloria. Han kunde utstråla gillande eller ogillande, han lyste över en eller slog skugga och det gjorde han utan ett ord. För honom fanns det bara en enda sak som var obönhörlig, och det var att sköta sitt jobb med allt man hade till buds; att ge arbetet all sin kraft och totala tid och uppmärksamhet, och dessutom den lust som man hade trott vara endast ens egen. Morbror Einar kunde komma hem från Karolinska 8
och vara bittert besviken; nån hade burit sig illa åt igen och visat tecken på ärelystnad, siktat på lättfången uppmärksamhet var den än stod att hämta, och – värst av allt – förfallit till populärskriverier för honorarets skull. Att de var unga gav ingen förlåtelse, just dessa arma som beundrade morbror Einar allra mest! Om de bara hade kommit att tänka på att han vågade fnysa åt nobelpriset trots att han var med om att dela ut det. Jag jobbade vidare och varje gång jag hade fått ihop ett eller annat sprang jag till morbror Einar och visade upp. Bra, sa han. Fortsätt. Du vet nog hur det är, du ska jobba vidare som ett litet djur, så du kan åka hem igen och hjälpa Signe. Och jag jobbade, mer och mer och mer, det föreföll oändligt. Morbror Einar och moster Anna Lisa bodde vid Norr Mälarstrand som var en mycket fin gata. Det fanns bara ett par möbler i varje rum. Det nya vackra livet gav mig en släng av förhastad överlägsenhet, men jag hölls någorlunda på plats genom att inte få glömma att det som visserligen kan förväntas av en begåvning aldrig kan ursäktas med att man är begåvad. Ibland tog jag tåget till Vällingby där morbror Torsten bodde med sin stora familj. Man kom in och stampade snön av sig i farstun som var full av skidor och stövlar, där var varmt och radion var på för fullt och morbror Torsten hojtade, hej kära systerdotter, hur går det i de högre sfärerna? Kom in och försök vara som vanligt ifall det går och hur mår mamma? Han tyckte inte att jag skulle bekymra mig så mycket för att bli det ena eller det andra, vilket i allmänhet ändå slår illa ut för det kan vara fråga om helt andra saker som man inte hade tänkt sig från början. Och förresten borde man akta sig 9
för ont samvete som för pesten, för det biter sig fast och bara växer tills man inte ens minns varför man började må illa. Jag skrev upp allt han sa. Det kan bli besvärligt att försöka likna den man beundrar, men ingen kan ens våga försöka sig på att likna morbror Torsten för han är oförliknelig! Redan i unga år stod det klart att han skulle bli bergsingenjör. Han älskade detonationer. Han ville få folk att hoppa till, och det gjorde han med besked. Hur var det när han borrade upp kanaler i en slipsten och fyllde dem med krut och tände på i morfars kakelugn och den flög ut genom fönstret och ner i grannens växthus! Jag kunde berätta mycket mera. Moster Lisa säger att han har hotat med att skriva sina memoarer, men det tror jag inte blir av. Någonting av det mest lyckade hade tydligen varit när han skickades till Amerika som den förlorade sonen, där var han bland annat fiskvakt i Alaska och gjorde affärer med indianerna, en ovanligt spännande tid. En gång innan jag blev fullvuxen fick jag en ring med en liten äkta diamant av morbror Torsten. Han smugglade den över till Helsingfors (fast vi inte ens hade krig just då) – mycket behändigt hade han borrat upp ett gömställe i en av familjens psalmböcker. Men tro inte att morbror Torsten är den enda äventyrliga i släkten! Morbror Einar kunde, tvärtemot alla sina principer, en alldeles vanlig arbetskväll banka på min vindsdörr och hojta: Släpp jobbet, vi ska gå på cirkus, taxin väntar! Moster Anna Lisa följde med varje gång, men jag blev aldrig säker på om hon tyckte om cirkus. Hon applåderade mycket långsamt, utan att ta handskarna av sig; jag försökte göra likadant. 10
Det är svårt att klargöra på vilket sätt jag älskade moster Anna Lisa, möjligen med litet mindre än kärlek, men absolut mer än beundran och respekt. Hon hette egentligen Lilliehöök och skämtade med att kalla sig Lergök, det tyckte morbror Einar var lustigt men jag tyckte det var fånigt. Hursomhelst, moster Anna Lisa var en lady. Aldrig minsta överdrift, varken i ordval eller tonfall eller klädsel. Hennes pärlor var små men de var äkta. Ibland föreställde jag mig att varje gång jag använde fel ord på fel ställe och vid fel tidpunkt måste det ha gått genom henne som en liten kniv av obehag, det var då hon slöt ögonen och smålog, ett trött leende, men hon sa ingenting, aldrig en enda gång Det är nog nästan omöjligt svårt att bli en lady, man måste vara det från födseln. När jag hade burit mig särskilt illa åt köpte jag en stor azalea, helst vit eller skär, och ställde den på golvet mitt i salongen. En gång gömde jag mig bakom draperiet och väntade tills morbror Einar kom hem. Han stannade tvärt, tog sig om huvudet och viskade, nej – inte nu igen... Det var innan han gjorde om salongen till ett stort akvarium för tropiska fiskar, underbart vackert, i synnerhet när jag målade en dramatisk fondkuliss, men alltihop sprack en gång när ingen var hemma. Det fanns absolut ingen anledning för morbror Torsten att ringa och fråga om vi höll på med att äta fisk – mycket dumt. Förresten gjorde morbror Einar om salongen på ett alldeles annat sätt; den blev ett underbart landskap för elektriska tåg, där fanns till och med ett äkta vattenfall som fungerade dag och natt! Det gjorde han just innan kusin Ulla skulle födas, och när hon kom till världen skickade han upp en hel blomsterhandel till sjukhuset – bara rusade in och ropade: Skicka allt ni har, och mest orkidéer! 11
Och sen var det bara Ulla hit och Ulla dit, från morgon till kväll bara Kusinulla. Hon växte till sig och blev ganska skaplig, men för övrigt ett ovanligt gnälligt barn och inte tyckte hon om elektriska tåg och inte om cirkus fast hon lärde sig applådera. Innan jag började oroa mig för att inte vara rättvis älskade jag vidare som vanligt, inte bara morbröderna utan också i viss mån deras fruar – och sen, plötsligt, hände det någonting som delade släkten i »för» och »emot» och naturligtvis måste jag ogilla alla som inte gillade morbror Einar. Det började med att han beslöt fira jul i Sydafrika med sin familj men utan gran och alla andra traditioner. Somliga av fruarna hade en hel del att säga om den saken; att det var en osvensk demonstration och dessutom rent koketteri – fast vad kunde man annat vänta sig av en som till och med påstått att svenska flaggan är ful? Det var inte han som sa det, sa morbror Torsten, det var jag! Men det här med Sydafrika låter förträffligt; bättre kan man inte klara sig undan allt änglajamande och hela varuutbytet – man far så långt vägen räcker! Morbror Olov var inte intresserad och morbror Harald åkte slalom nånstans just då. Ingenting hade behövt bli allvarligt om det inte hade varit för morbror Einars 8-millimeters smalfilm som han hade med sig hem från Afrika och ville visa för släkten. Det blev inte bra; de var inte generösa. Jag skämdes verkligen för dem. Det är stor skillnad på att titta och att se (att betrakta är en helt annan sak som jag inte har tänkt färdigt), och de tittade som i nåns fotografialbum fast de hade en autentisk afrikansk film framför sig! Morbror Einar berättade medan han vevade vidare men inte såg de bättre för det, jag menar de kunde inte se det osedda, till exempel hur morbror Einar nästan blev uppäten 12
av en haj medan moster Anna Lisa stod hjälplös på stranden, eller hur lilla bräcklet Kusinulla fick värmeslag i öknen och nästan krympte till ett popcorn! För övrigt kan jag bara nämna att morbror Einars filmning var mycket avancerad med tanke på den tidens tekniska möjligheter. I alla fall uttryckte morbror Olov intresse för giraffens sätt att galoppera. Efter föreställningen gick han ut i tamburen med morbror Einar och de pratade tillsammans en ganska lång stund. Morbror Olov har under en stor del av sitt liv letat efter en insekt som, såvitt jag förstår, skulle bekräfta viktiga slutsatser i hans avhandling. Han är lektor i biologi och bor i Äppelviken med sin familj. Villan har en stor djup källare och den är hans verkstad, dit går han genast efter skolan och bygger vidare på båten. Eller också svarvar han och skär ut små djur i trä. En jul skar han ut den heliga familjen fast han är ateist (men det brukar inte hindra). Man kommer aldrig underfund med om morbror Olov verkligen tycker illa om att bli beundrad – kanske han gillar det i smyg. Han undviker starka ord, om någonting har varit fantastiskt underbart säger han att det var trevligt, och om det fruktansvärda säger han »ganska otrevligt». Det kunde göra mig arg, men ibland försökte jag vara likadan och det blev inte bra. Nån gång en söndag kunde vi köra ut till ett träsk nära Äppelviken om han fick igång sin inombordsmotor. Där letade han efter sin viktiga insekt. Jag fick aldrig veta om den hittades. Ibland har jag tänkt att kanske fick jag möta morbror Olov för tidigt och att det var ganska synd. Det enda som egentligen var bekymrande med honom var att han inte kunde tro på Gud. Av alla morfars söner var han 13
den enda som helt enkelt inte brydde sig om hela saken. De andra kunde ha våldsamma diskussioner för och emot; morbror Einar blev ironisk och morbror Torsten hädisk eller tvärtom, men morbror Olov blev bara generad och gick sin väg. Just då läste jag Bibeln för andra gången för att äntligen bli riktigt säker och jobbade sämre i skolan och visste inte vad jag skulle tro. Då upptäckte morbror Einar Bibeln under madrassen och sa att vänta nu tillsvidare, det här är farliga saker. Det var en stor lättnad, men jag stängde i alla fall in mig i badrummet och grät. Moster Anna Lisa stod utanför och lovade mig en ny vinterkappa med skinn och så småningom kom jag ut igen. Det var en ljuvlig kappa med krage av kanin. Jag undrar om mina morbröder diskuterade Gud om somrarna på Ängsmarn, knappast. Det blev nog mest om det gemensamma, bryggan, brunnen, vinbärsbuskarna och slaskhögen och så vidare. Det var morfar som hittade Ängsmarn nångång på 1800talet, en lång grön äng som gick rakt ner till havet och badviken, skyddad av berg och skog, och där byggdes det stora släkthuset och där växte Hammarstenarna upp. De förökade sig hastigt och byggde vidare för sina efterkommande där de bara hittade plats, i varenda vik och på varenda udde och bergsknall, alla byggde olika, helt och hållet egensinnigt och så långt från stora släkthuset som möjligt. Jag är ledsen, men de hade inte ens snäckor kring rabatterna. Morbror Torsten byggde själv. Det blev på något sätt lite hopkommet genom att han hela tiden byggde om och byggde till och lät ungarna bygga efter bästa förmåga. Men det var Anderson som byggde morbror Olovs hus, en länge övertänkt stockstuga enligt gammalsvensk modell. 14
Den inreddes diskret med Vackrare Vardagsvara och Svenskt Tenn, nästan ingenting av hans egna skålar och dosor. Morbror Harald ville inte bygga alls, han tyckte om att övernatta i gamla Sjöstugan som var tvättstuga med plats för sovsäck i farstun, just uti kanten av den blåa Atlanten och så vidare – Harald kunde alla Evert Taubes sånger och han sjöng bra. När han badade i tvättstugan satt jag utanför och lyssnade och skrev upp. Morbror Einars villa måste förklaras. Det var alltså inte alls meningen att den skulle bli som den blev. De säger att det är ingens fel när det går illa men det gör inte saken bättre. Det var Anderson som byggde och det gjorde han med morbror Einars förtroende. Han byggde och byggde men morbror Einar for aldrig ut för att titta och intressera sig, och så fick huset för smala fönster och för höga trappsteg och var på det hela taget för stort och rangligt uppe på sitt berg. Jag tror inte morbror Einar hann märka att nånting var på tok, just då hade han varit intresserad av att alla vägar och stigar på Ängsmarn skulle täckas med marmorflis ända fram till Koängen. Anderson skötte om saken mycket bra, fast fliset nästan genast sjönk in i marken och försvann. De vita marmorvägarna måste ha varit underbara och förvånande. Det var synd att morbror Einar inte hann se dem innan de försvann. För det mesta for han ut till Ängsmarn så tidigt på våren att där var tomt eller också så långt in på hösten att allting var stängt. Han kallade det safari. Först av allt köpte han hummer och fasan, de lades in i patologens kyl. Han skaffade hem alla andra förnödenheter som kan behövas i ödemarken och sen kom den stora inpackningen, systematisk och mycket snabb. Ingen fick hjälpa till. Alltihop 15
langades in i bilen och därefter sa morbror Einar: Nu får ni komma. Safari! Han svepte minken om moster Anna Lisa, Kusinulla gnällde i högan sky och så for vi. Jag fick sitta framtill bredvid honom. Han körde klokt och bekymmerslöst och höll ganska hög fart. Vi pratade inte förrän vid Koängen, då frågade morbror Einar vad jag hade tänkt ha för mig just den här speciella dagen och jag sa perspektivtentamen, och han frågade om den var viktig för mitt jobb eller bara betyg och jag sa bara betyg och sen var den saken klar. Men nu blev det mycket besvärligt; morbror Einars hus var helt och hållet nerfryst, kallt som is, Anderson hade inte klabbat ved och inte lagt in brasor så som han hade lovat. Sitt kvar i bilen, sa morbror Einar. Han gick till vedboden och om en stund hörde jag honom hugga. Och jag visste att han älskade att hugga ved. Det blev en mycket bra safari. Morbror Einar lade in brasa i den öppna spisen och fick elden att ta sig. Han gav oss het rom med ingefära och smör (Kusinulla fick varm saft), och sen gick han ut i köket för att tillreda fasanen. Men hela tiden kunde jag inte låta bli att bekymra mig för Anderson som hade svikit sitt arbete. Förstod Anderson vad han hade gjort och att han nu och för all framtid var oåterkalleligt föraktad av morbror Einar? Å andra sidan, ifall morbror Einar förstod att Andersons svek hade åstadkommit en mer övertygande safari – kunde det ha hjälpt honom att förneka sitt förakt med bevarad självaktning? I alla fall försöker jag tro på att man inte ska vika en tum från sina principer även om det blir opraktiskt; men hursomhelst, om man betraktar saken moraliskt, jag menar naturligt, upphörde inte 16
Andersons svek att vara ett svek genom att morbror Einar tyckte om att hugga ved? Jag tänkte mycket. Det var en vacker vårkväll, alldeles tyst, bara alfåglarna gaglade allra längst ut. Jag beslöt sova utomhus. Nära vedbacken finns en stor tall som förgrenar sig lämpligt. Morbror Einar tyckte det var en bra ide. Det ska du göra, sa han. Man brukar komma in sådär vid fyratiden. När jag kom in i värmen hade de låtit bli att bädda åt mig så jag fick somna var som helst och inte sa de nånting på morgonen heller. Det var solsken hela tiden och askallt. Jag simmade bland isbitar i badviken och morbror Einar såg nog att jag gjorde det fast han inte låtsades om. För övrigt var det en ganska dålig tid, skolan gick inte bra och jag började fundera på onödiga saker och blev melankolisk utan anledning. Den våren bodde morbror Harald vägg i vägg med mig uppe på vinden, vi kunde mötas i trappan och då sa han: Hej hej dyrkade systerdotter, hur går det? Och jag sa: Skit och ingefära (citat morbror Torsten) och Harald sa: Möte i monsunen, och visslade vidare nerför trapporna på Norr Mälarstrand. På sätt och vis var han mest berömd av alla mina morbröder, kanske inte som lektor i matematik men som storseglare, slalomåkare, bergsbestigare – på det stora hela daredevil. Harald var mormors sista barn, han kom när bröderna längesen hade fortsatt på eget vis, och så klart att han kände sig liten och rädd för allting, och att han narrades, till allt annat! Jag har fått illustrera Haralds loggböcker. Jag har komponerat hans signatur i färg med ett segel och ett fjäll. S.A. står för Sjö-alpinism. 17
Haralds besättningar älskade honom och var lika unga som han, men hur det nu gick blev de äldre och gifte sig och allt det där och hade inte tid längre. En gång, den melankoliska våren, kom morbror Harald och frågade i förbigående att hur skulle jag i princip ställa mig till exempelvis Sjö-alpinism? Han ville ha mig med. Trots att han visste att jag var skitdålig på segling och slalom och dörädd för fjäll, han ville ha mig med! Jag sa nej. Och mitt hjärta höll på att brista av stolthet och förtvivlan. Den sista våren fick jag ett stipendium. Jag sprang till morbror Einar och ropade, titta vad jag har gjort! Mycket bra, sa han. Ingenting annat, bara mycket bra. Jag tog ut mitt stipendium i de minsta sedlar banken hade och gick hem och slängde dem upp i taket och lät dem dala ner över mig som Danaës guldregn, men det kändes bara fånigt så jag sprang till morbror Einar igen och ropade åt honom: Och du då? Vad gjorde du första gången du fick egna pengar! Han sa: De brände i fickan, jag måste bli av med dem, så fort som möjligt måste jag köpa det viktigaste av allt. Och sen gick han och köpte en rysligt liten flaska med rosenolja. Jag tycker han gjorde alldeles rätt. Det finns somliga som säger att morbror Einar är en snobb och jag hoppas verkligen kunna utveckla mig enligt samma linjer.
18