Minkriket blädderex

Minkriket

Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. © Karin Erlandsson 2014 Schildts & Söderströms Helsingfors Omslag Sanna Mander Inlaga Pia Lehtinen Tryckt hos Bookwell Ab, Borgå 2014 ISBN 978-951-52-3451-3

Del 1

1.

Lars-Mikael älskade lukten av mink. Hans pappa var den första i byn att satsa.

– Det finns pengar i det här, pojk.

Marianne trodde inte på honom. Det var inte första gången Evert satsade på något som han menade att det fanns pengar i. Marianne pekade på skrivmaskinen som stod i salen och på plogen i garaget.

– Du bara lånar och lånar, sa hon. Den dag dina satsningar tar ifrån oss huset blir du ensam, bara så du vet det.

Det var inte meningen att Lars-Mikael skulle höra vad hon sa. Han stod på gården och hade hämtat mer spik då han hörde dem genom fönstret.

– Du drar oss från hus och hem, vem skulle vilja ha på sig päls som suttit på en mink?

Lars-Mikael blev inte rädd. Han hade just börjat skolan, han visste att Evert hade rätt. Evert hade de största kläderna i byn och då han var glad hörde man det ända till pissbäcken.

– Snart kan vi gräva guld som vi gräver minkskit, sa Evert och några kråkor lyfte från talltopparna i skogsbrynet.

7

Och Marianne började skratta.

– Du och dina idéer. Jaja, vi blir väl minkfarmare då.

Lars-Mikel gick in till dem i köket. De satt vid köksbordet och båda två tittade på honom då han kom in.

– Vi ska bli minkfarmare Lill-Mickel. Tror du det går bättre än då pappa skulle börja skriva dikter som Ågrens bröderna?

– Joo, sa Lars-Mikael.

Lars-Mikael blev inte heller förvånad då Everts röst ljöd högre och högre från dasset ju länge hösten framskred.

Evert brukade göra så: sjunga medan han sket.

Lars-Mikael visste att Marianne aldrig skulle lämna Evert ensam. De drack alltid kvällste tillsammans, hela familjen, och efteråt gick Lars-Mikael till sitt rum. Hans föräldrar satt kvar vid klaffbordet med den blommiga vaxduken, han hörde deras röster tvärs genom huset.

Tidigt förstod Lars-Mikael att hans mamma och pappa hörde ihop, till och med deras skratt gjorde det. Everts bullrande och mörka och Mariannes kvitter som fyllde ut pauserna då Evert måste hämta andan.

– Lars-Mikael måste ha nya stövlar, sa Marianne.

– Duger inte mina gamla då? sa Evert.

– Tok heller, de har väl ruttnat för länge sen.

Lars-Mikael brukade ligga på trasmattan i sitt rum och rita. Han fick papper som Evert använt, framsidorna var fulla med texter och tabeller och själva pappret var glansigt och luktade skarpt av kopieringsvätska. Vaxkritorna fastnade inte på pappret, men han använde bläckpennor och ritade av minkhusen ur Everts bok. Han fick rita försiktigt så att inte pennspetsen stack igenom pappret.

I bakgrunden hörde han Marianne och Evert skratta.

8

Snart skulle Marianne komma och säga godnatt, han måste rita snabbt om han skulle bli klar.

Huset var gammalt. Evert hade vuxit upp i det och det drog längs golvet där Lars-Mikael låg. Han lade sig längst fram i kortändan av mattan och drog upp den andra änden som ett täcke över sina ben och halvvägs upp på ryggen.

– Hur ligger du egentligen? sa Marianne då hon kom in.

Sen böjde hon sig ner och tittade på högen av ritningar Lars-Mikael gjort.

– Du borde visa dem för pappa, han skulle tycka om dem.

– Jag ska ha dem sen då jag bygger egna minkhus, sa Lars-Mikael.

– Jag förstår, sa Marianne. Då får vi skaffa en låda så att du kan spara dem ordentligt.

Hon hade blommig klänning och blommigt förkläde.

När Lars-Mikael lade armarna om henne var det som att krama en mjuk sommaräng. Hon hade ljust, kortklippt hår och nästan alltid en duk kring håret. Då hon stod i köket var duken gul, men då hon gick ut till farmen hade hon en blå duk.

– Det är för att håret inte ska börja lukta, sa hon. Och jag kan inte ha farmduken i köket för då börjar sockerkakan lukta mink.

Lars-Mikael hade keps precis som Evert. De hade alla blå farmarhalare som de köpt på postorder från Sverige. De hade kommit i ett brunt paket som de hämtat på postkontoret i stan. Halarna doftade plastigt och metallknapparna som gick från hakan ner till grenen glänste. Lars-Mikael kavlade upp ärmarna och byxbenen på sin halare, och Marianne sydde in en kil i midjan på Everts.

Framsidan av Everts halare var nästan alltid täckt av 9

sågspån eller minkskit. Mariannes förkläde hade fläckar av bulldeg och bär.

Ibland kom Lars-Mikael in i köket och såg Marianne stå i fönstret och titta ut på gården där Evert mekade med traktorn eller knep ihop burar.

– Vad skrattar du åt mamma?

– Åh, skrattade jag, sa hon och strök med handen över ansiktet som för att dra en filt över sin mun.

– Du skrattar alltid då du ser på pappa.

– Gör jag?

Hon fortsatte le, hennes gest hade inte tagit bort groparna i kinden.

– Du skrattar på ett annat sätt åt pappa än du gör åt mig, sa Lars-Mikael.

– Det är för att ni är så olika.

Hon gick fram och ställde sig på knä framför honom.

Deras näsor nuddade vid varandra och några hårtestar kittlade Lars-Mikaels kinder.

– Du är min lilla sockertopp och pappa ... pappa är mer som en sirapskaka.

– Äh.

– Åjo, och nu tänker jag äta upp min sockertopp.

Hon bet honom snabbt i näsan och kittlade honom i midjan. Hon slutade inte förrän Lars-Mikael låg på golvet och kved att hon skulle sluta. Då sträckte hon fram handen och drog upp honom och tillsammans såg de ut genom fönstret på Evert som fortfarande arbetade på gården.

– Du hjälper väl till Mickel, nu då sirapskakan ska bli rik.

– Äh, sa Lars-Mikael igen men han tog inte bort armen han hade runt henne.

10

2.

Sommaren då minkarna kom gick Lars-Mikael fram och tillbaka mellan lukterna. I köket stod Marianne i sitt förkläde och kokade saft så getingarna flockades kring grytorna. På gårdsplanen stod Evert, omgiven av doften av sågspån och målarfärg. Lars-Mikael fick både svarta vinbärsfläckar och grön målarfärg på sin halare.

– Så du ser ut, sa Marianne då han kom in i köket och sågspån hade fastnat i den våta målarfärgen.

Då skrattade Lars-Mikael.

– Se på dig då mamma.

Hon gick ut i hallen och ställde sig framför spegeln vid telefonbordet. Lars-Mikael ställde sig bredvid henne. Hennes förkläde var fullt av fläckar och på framsidan av klänningsbröstet hade vinbärssaft runnit i en bred rännil.

– Jag är visst inte bättre själv, sa hon. Tänk att det alltid ska bli så här när man har bråttom.

– När kommer de?

– Pappa sa någon gång på eftermiddagen.

– Det är nu det, sa Lars-Mikael.

Marianne skakade på huvudet åt sig själv i spegeln.

– Jag måste byta om.

Lars-Mikael gick ut på gården igen. Han tog upp sin tång och hjälpte Evert att knipa den sista buren.

– Du ska tänka på minkarna som ska bo i buren, sa Evert.

Melorna måste sitta ordentligt så ingen mink river upp pälsen.

De hade tillverkat burar hela våren. Burarna bestod av galler som kneps ihop med melor. Marianne hjälpte också till ibland.

11

Hela familjen följde med när Evert gjorde studieresor till folk som redan skaffat minkar. Han stegade omkring på åkrar med skrangliga minkhus och pekade och frågade.

Marianne och Lars-Mikael brukade bli inbjudna på kaffe hos fruarna, men Lars-Mikael gick ut igen så fort som möjligt. Han letade upp Evert och gick några steg efter.

På hemvägen stannade de och köpte grillkorv. Korven kunde vara så het att Lars-Mikael brände gommen då han tog den första tuggan. De vaxade pappren som korven var inlindad i låg kvar på bilgolvet i farmarbilen ända till hösten.

– De påminner mig om att vi faktiskt hade lite semester i år, sa Marianne. De får ligga där ännu ett tag.

Då de hörde bilen med släpvagnen komma uppför backen till gården kom Marianne utspringande på trappan, trots att Evert och Lars-Mikael stod på gården och hörde bilen först.

– Nu kommer de!

Mariannes röst gick nästan upp i falsett. Hon hade bytt förklädet mot farmarhalaren och hade den blå duken om håret.

En bil med släp kom uppkörande på gården. På flaket stod burarna och i varje bur fanns två minkar. De sprang i åttor och deras pälsar rörde sig i vinddraget.

– Lars-Mikael, ser du! Det är därför burarna kallas springburar. De sitter aldrig still, aldrig.

Evert gick fram till släpkärran med minkarna och Marianne och Lars-Mikael följde efter.

– Har du sett att pälsen är tunnare än på bilderna?

Evert vände sig mot Lars-Mikael. Jo, det såg han. Han visste att det berodde på värmen, att pälsen skulle bli tjockare då det blev kallare.

12

– Tror du de ska trivas här?

Marianne skrattade.

– Du vet vad pappa säger. Minkarna är inte som vi, de kan inte trivas. Så länge de får mat är de nöjda.

Chauffören kom fram till dem.

– Fina exemplar. Ska ni pälsa redan i vinter?

– Nånä, sa Evert. Vi får vänta på lite stabilitet. De här är mest till avel.

De bar burarna två och två. Evert och Lars-Mikael bar tillsammans.

– Kom ihåg handskarna. De kan hoppa de jävlarna, sa chauffören.

Minkarna slank in i sina nya burar när de vände transportburarna upp och ner. Lars-Mikael fyllde deras vattenkoppar och Evert slevade upp mat på burarnas tak.

– Det är onaturligt med ett minkhus som är så rent som det här. Om några månader ska du se.

Och han hade rätt.

För en gångs skull, som Marianne sa.

Självklart, som Lars-Mikael tänkte.

Helt andra lukter än saft och sågspån kom till gården med minkarna. När Lars-Mikael stod i minkhuset den första kvällen sniffade han och drog in andan så mycket han kunde. Minkarna hade nätt och jämnt lagt sig i sina lyor, ändå var lukten stark och ettrig. Där minklukten fanns, fanns det inga andra lukter.

Marianne suckade där hon stod bredvid Lars-Mikael och såg på Evert som gick från bur till bur och fäste kort med häftstift i bjälken ovanför.

– Den här lukten kommer vi inte ifrån.

– Det luktar pengar, sa Evert. Det luktar pengar.

13

Han hade redan börjat fylla i korten med svart tusch och Lars-Mikael fick sträcka på nacken för att se vad han skrev.

– Det är släkttavlan. Utan korten vet vi inte hur vi ska avla fram de vackraste djuren, sa Evert och skrev siffror på korten. Du lär dig så småningom.

Minkarna sprang av och an i de nya burarna. Lars-Mikael lutade sig framåt och såg rakt in i ögonen på en brun mink.

Den tittade tillbaka utan att blinka.

– Gå inte så nära, sa Marianne. Den kan bita näsan av dig.

Evert skrattade så att flera av minkarna skrek till.

– Det skulle vara det. Om minkarna bet av dig näsan. Vad skulle jag säga till gubbarna på Esso då?

– Vad skulle du säga till mig då, sa Marianne. Det skulle jag allt bra gärna vilja veta.

Lars-Mikael backade lite men höll blicken fäst på minken. Den vred lite på huvudet och sniffade med nosen så morrhåren vippade.

– Tror du att den tycker om mig? sa Lars-Mikael.

– Du ska inte tro att djuren på något sätt är som du, sa Evert. De är inga keldjur.

Lars-Mikael rätade på sig och ryckte på axlarna.

– Det vet jag väl.

Marianne stod mittemellan dem och hade huvudet på sned på samma sätt som minken i buren.

– Men de är söta, det måste du väl ändå hålla med om Evert.

– Vi får skaffa hund om ni längtar efter husdjur. Minkarna ska man inte fästa sig vid mer än vad man fäster sig vid olje­ pannan.

Marianne lade sin hand på Everts arm och strök fram och tillbaka.

14

– Låt oss den här första kvällen få tycka att de är lite gulla.

Evert grymtade.

– Det blir nog bra.

Lars-Mikael såg mot buren, men minken han tittat på hade gått in i sin lya och syntes inte.

– Du stoppar aldrig fingrarna i burarna, hör du det LarsMikael? Det går i ett nafs och så är fingrarna borta. De är vackra, de här djuren, men galna. Ändå stack Lars-Mikael ibland in en pinne genom gallren. En del minkar satt kvar i sitt hörn eller fortsatte gå runt på burgolvet. Men andra minkar gick fram till pinnen, särskilt var det en mink som kallades femtretton som var nyfiken.

Den nosade på pinnen och såg på Lars-Mikael med sina svarta ögon. Då släppte han greppet en aning. Inte för att han ville, utan för att minken såg på honom och var så lugn.

Precis när han trodde att minken skulle vända om högg den till.

Pinnen darrade i hans hand och han kunde se att den yttersta delen av pinnen var avhuggen. Minken hade aldrig släppt hans blick och nu såg den nästan föraktfull ut. Ändå kunde inte Lars-Mikael låta bli att sticka in en ny pinne genom gallret nästa dag. Det var som om minken förväntade sig det.

– Mamma, satte häxan Hans och Greta i en minkbur? frågade han en kväll då Marianne hade läst sagan för honom.

Hon skrattade, det där vänliga skrattet som hon bara skrattade hemma och som Lars-Mikael tyckte så mycket om. Då hon var ute bland folk var hennes skratt kantigare.

– Det finns annat här i världen än minkar, sa hon. Även om din far tror att det är allt.

15

Lars-Mikael höjde på ögonbrynen. Han tvivlade så mycket som ett barn kan tvivla på sin mamma.

Visst kunde han med egna ögon se att alla grannar inte hade minkar, en del hade kor istället. Men bönder fanns till för att minkarna inte räckte till alla, det var så han såg det.

De som blev utan minkar måste ha något att göra de med.

3.

På helgmorgnarna fick Lars-Mikael cykla med Evert till fiske­hamnen. Det gällde att vara först, ett helt tåg med farmare cyklade längs landsvägen. Alla ville komma åt att köpa fisk av fiskarna som varit ute på morgonnatten. Minkarna var kräsna och ville helst ha strömming.

På morgonen ruskade Evert om honom och de smög ner för trappan. Marianne hade redan kvällen innan gjort en tallrik med smörgåsar och ställt i kylskåpet. De tog en smörgås i var hand och gick till sina cyklar.

Det var inte särskilt lång väg till fiskehamnen. Så här under tidig höst var vägen enkel att cykla på, man måste bara cykla runt tjälskadorna som låg som djupa mullvadshål i kurvorna. Ju längre bort hemifrån de kom desto mindre luktade det mink.

Ett tag doftade vägen hö och mylla, men så fort de närmade sig vattnet kände Lars-Mikael fisklukten.

Evert var röd i ansiktet och under armarna på hans rutiga skjorta växte blöta fläckar.

– Cykla snabbare pappa, vi måste vara först i dag.

De hade båda två en tom mjölklåda på pakethållaren.

16

Bara de kom i tid skulle de cykla hem med lådorna fulla av fisk.

– Helvetis Sten om han är först i dag igen, sa Evert.

Orden kom ryckigt, han hämtade andan mellan varje stavelse. Ändå ökade han farten. I kurvan vände de sig om och såg att de andra kommit ut på stora vägen, Evert och LarsMikael var långt före.

Nere vid vattnet tog fiskebåtarna i land. Karlström stod bredbent med ena foten på bryggan och den andra i fören.

– Ni är först i dag, ropade han åt dem då de närmade sig.

Lars-Mikael cyklade i förväg och bromsade med en sladd strax före bryggan.

– Har ni fått mycket?

– Nog räcker det till.

Evert kom fram. Han steg av cykeln och lät den falla på gruset så att lådan på pakethållaren blev sned. Lars-Mikael lossade snörena som höll fast lådan medan hans pappa stod med händerna på knäna och pustade.

– Hördu Evert hur har du det riktigt med flåset? sa Karlström.

– Jag skulle inte behöva något flås om de där satans minkarna matade sig själva.

– Jag har hört att de har en foderblandning på gång. Bara foderköket kommer igång får ni det enklare.

Evert rätade på ryggen. Han var huvudet längre än Karlström.

– Jag hörde det. Det ska vara möte på Döbeln i kväll.

– Kanske man måste gå. Jag tänker att man får sälja fisken dit direkt sen.

– Det blir väl så.

Karlström langade över lådan till Evert och en av 17

ström­­­­­­mingarna gled ner på bryggan. Lars-Mikael tog tag i stjärtfenan och lyfte tillbaka den.

– Har du inget mer?

– Räcker inte det här?

– Det skulle vara bra om jag inte behövde komma varje morgon.

– Nå foderköket blir snart klart. Då får du sitta hemma och fjärta hela morgonen.

Lars-Mikael hällde över fiskarna i lådorna på pakethållarna. Det gick inte att fylla lådorna helt, då skulle strömmingarna skvimpa ut på hemvägen.

– Du skriver väl upp som vanligt.

– Det kan du vara säker på.

Evert stod och balanserade cykeln mellan sina ben innan han tog sats och satte sig upp på sadeln. Han vinkade bakåt och ropade utan att se sig om.

– Vi ses i morgon.

– Om ni kommer först ja.

De andra farmarna hade samlats vid infarten till hamnområdet och de ropade åt Evert och Lars-Mikael då de cyklade förbi.

– Vänta bara, i morgon ska vi hinna före.

Evert vinkade med handen. Lars-Mikael vågade inte släppa styret, lådan bak på pakethållaren var tung och strömmingarna gled fram och tillbaka vid varje lutning på vägen och i kurvorna.

När de kom hem fyllde Evert kastrullen som en gång varit Mariannes största men som hon vägrade använda sedan Evert börjat använda den till minkmat.

– Ger du mig apelsinsaften?

Lars-Mikael gick till kylskåpet och tog ut burken. Evert 18

hackade köttet från haren som de kvällen innan hittat på vägen och blandade det i kastrullen tillsammans med mjöl och vatten. Blandningen nådde ända upp till kanten och Evert fick röra försiktigt. Ändå visste Lars-Mikael att det här bara var första satsen av många.

– Vi fick fisk i dag i alla fall, sa Evert.

De morgnar han inte kom först till fiskehamnen måste han ge sig ut i skogen och jaga. Evert var inte nogräknad, hittade han ett djur som blivit överkört ropade han så det hördes till Marianne och Lars-Mikael vid frukostbordet.

Det doftade gott från kastrullen.

– Djuren får bättre mat än vi, sa Marianne som kom in i köket. Ska de verkligen ha apelsinsaft?

– Den är bra för pälsen, mycket vitaminer, sa Evert och nosade ovanför kastrullen.

– Nu är det färdigt. Tar du plastbyttan Mickel?

Lars-Mikael skuffade fram det stora gröna plasttråget och lade det framför spisen. Evert vinklade kastrullen så att röran plaskade ner i baljan. Marianne suckade.

– Finns det inget bättre sätt, det skvätter så.

– Kastrullen måste bli lättare först, sa Evert.

De kokade minkmat hela förmiddagen. Vartefter den blev färdig gick Lars-Mikael ut och slevade upp blandningen på burarnas tak. Minkarna ställde sig genast på bakbenen och åt.

Varje förmiddag var Evert arg då han kokade de sista omgångarna med mat.

– Det var inte så här det skulle vara att bli farmare. Jag skulle inte bli nån jävla kock.

– Nånå.

Marianne förberedde lunchmaten på plattan bredvid.

– Snart får ni ju foderköket.

19

– Det är nog bäst det. Annars tänker jag att det skulle ha varit bäst att flytta till Amerika i alla fall.

– Schh, sa Marianne. Det där har vi pratat färdigt om. Vi stannar.

När Lars-Mikael tömt den sista omgången mat på burarna var Evert glad igen.

– Det är klart vi stannar. I Amerika finns inga minkar.

4.

Evert kom in i köket. Han slängde upp två minkar på diskbänken.

– Jag försökte få bort pälsen men det är nog lite hår kvar.

Marianne torkade händerna på förklädet.

– Vad menar du att jag ska göra med dem?

– Middag förstås. Du som är så duktig i köket kan säkert ordna något gott.

– Kan man äta minkar?

– Man måste åtminstone försöka, sa Evert. De är ändå djur.

Lars-Mikael satt vid köksbordet och såg på medan Marianne styckade minkarna. Hon suckade när hon karvade med kökskniven.

– Det är sega djur det här, jag vet inte riktigt hur pappa har tänkt.

Hon fick loss ett ben.

– Mycket kött är det inte heller.

Högen med köttbitar växte långsamt på köksbänken.

– Kanske om man har i morötter? Kan du skala några Mickel?

20

Lars-Mikael ställde sig bredvid Marianne vid diskbänken.

– Varför luktar det fisk?

– Gör det?

Marianne drog in luft i näsan.

– Det måste vara minkarna. Jag förstår inte hur pappa tänkt.

När Marianne blev färdig var högen med det som skulle slängas större än högen med köttbitar hon kunde använda.

Hon tog fram komposthinken och lyfte över avfallet i den innan hon ställde ut den på trappan.

– Jag kan inte tänka i den här lukten.

Hon tog ett steg bakåt och tittade på köttbitarna som var kvar. De var inte skurna i små fyrkanter som hennes grytbitar brukade vara, utan ojämna och avlånga.

Marianne petade med knivspetsen i högen.

– Vi får nog ha vin i grytan om det ska bli till något. Och kanske svamp, jag tror jag har lite i frysen.

Hon tog fram den stora gjutjärnsgrytan och hackade lök.

Hon brynte köttet i smör och saltade. Sen hällde hon på en hel flaska vin.

– Det ska nog koka minst lika länge som kalops. Går du ut till pappa och säger att middagen blir sen?

Evert satt på kontoret och såg på ritningarna till de nya minkhusen.

– Huvudsaken att det blir gott.

Evert höll upp det nästan genomskinliga pappret mot Lars-Mikael och Lars-Mikael såg på de blåa strecken som föreställde minkhusen.

– Du kan använda samma modell då du bygger ut. Då du tar över, menar jag.

– Det är jättelänge dit.

21

– Tiden går snabbt då man har roligt. Sa mamma något om hur minkarna verkade?

– Hon fick inte köttet av benen. Och så luktade det.

– Jasså? Nå det där ordnar hon.

När grytan var klar ropade Marianne in dem i köket.

– Oj oj det här ska bli gott, sa Evert och slog sig ner vid bordet. Jag ser att du riktigt dukat med finporslinet.

Han tog potatis ur karotten och lyfte på locket till grytan.

De böjde sig alla tre ner över grytan.

– Man måste nog röra om för att köttet ska sjunka till botten, sa Marianne.

– Men det doftar gott. Har du i vin och allt?

– Jag tog flaskan som du fick i femtioårspresent.

– Det här får du göra fler gånger. Vi kanske har hittat på något helt nytt.

Marianne tog sleven och öste upp av grytan på tallrikarna.

Såsen var tjock och flöt ut över potatisen, men köttet var grått och låg i bleka slamsor på tallriken.

Evert skar en köttbit och skopade upp den med potatis på gaffeln.

– Det här är premiären, sa han och stoppade gaffeln i munnen.

Lars-Mikael såg hur Evert tuggade långsammare och långsammare. Sen tog han snabbt upp en servett och spottade ut tuggan i servetten.

– Har de ingen matsmältning de jävlarna? sa Evert. Inte smakar kor gräs bara för att de äter det.

Marianne petade upp en morot på gaffeln och satte i munnen.

– Å kära nån. Till och med morötterna smakar fisk.

Utan att säga något mer skrapade hon tillbaka innehållet 22

på allas tallrikar i grytan och hällde ut grytan i komposthinken på trappan.

– Det får bli smörgås. Är ni hemskt hungriga eller kan ni vänta lite medan jag går och sköljer munnen med Vade­ mecum?

Evert sa inget på hela kvällen. De drack kvällste med många smörgåsar till och efteråt hörde Lars-Mikael honom prata med Marianne.

– Om de bara gått att äta hade vi aldrig behövt köpa kött mer.

– Men inte skulle det ändå vara det samma, sa hon.

– Men tänk om. Vi hade kunnat sälja på torget.

5.

De pälsade alla djuren själva. Evert hyrde den gamla sågen som hade stort golv och använde den avlånga sågkubben som arbetsbord. De tog dit minkarnas kroppar i en skottkärra.

Evert byggde en stor låda av gammal takplåt. Marianne rullade lådan framför sig och Evert tog de minkar som skulle pälsas i nackskinnet. Han slängde in dem i lådan som hade ett hål med en lucka på ovansidan. Lådan var full med gas och minkarna som redan var i lådan högg och drog sig upp längs hans arm då han öppnade luckan för nästa mink.

– Helvetes djur.

Lars-Mikael gick sist och stängde burarna.

Det kändes högtidligt.

– Hur vet du vilka du ska ta?

23

– Allt beror på skinnen, det är som att sätta potatis. En del behåller man för att de ska bli potatis nästa år, andra tar man upp för att ...

Everts liknelse tog slut. De hade inte ätit mink fler gånger, men när de slappa kropparna låg i skottkärran syntes det på Evert att han tänkte på hur mycket kött de gjorde av med.

– Jävla djur att vara egensinniga, sa han åt Marianne och så tog han tag i svansen på den första minken.

Han spände fast minken i snobocken så att den blev utspänd som ett x. Så tog han kniven och gjorde ett snitt ovanför framtassarna. Vid baktassarna drog han han ett längre snitt upp mot låren och buken.

Marianne och Lars-Mikael stod bredvid, beredda och med ögonen på den rosa kroppen som skymtade fram i flikarna.

– Det är mindre blod än jag tänkt mig, sa Marianne.

De hade brett ut sågspån på golvet och lite blod droppade ner. Evert torkade av händerna på byxlåren och tog tag i kniven igen.

Han kavlade av skinnet med kniven, från baken och mot huvudet. Skinnet gick av innan han dragit av hälften och huvudet kom inte med alls. Kroppen daskade i golvet och låg som en stor råtta mellan Marianne och Lars-Mikael.

– Det måste gå snabbare, sa Evert. Men jag får inte in rörelsen.

Han förde handen fram och tillbaka i några hastiga tag, som om han simmade med bara en arm.

– Snabbt och jämnt, snabbt och jämnt, sa han.

Så böjde han sig ner och tog upp kroppen som låg på golvet. Han karvade av skinnet som var kvar på minken och gav åt Marianne.

24

– Man kan kanske sy tofsar av det, sa han.

Evert tog upp nästa mink och skar nya snitt. Han drog snabbt och Lars-Mikael såg hur han koncentrerade sig.

– Det kräver kraft det här, sa Evert och höll upp det aviga skinnet som en pokal. Men nu jävlar är vi igång.

Han gav skinnet åt Marianne som trädde det över en maskin som Evert beställt från Sverige. Lars-Mikael tyckte att maskinen såg ut som en snurrande glasstrut. Marianne drog med en skrapa fram och tillbaka över skinnet.

– Å herremintid vad det strittar, sa hon och torkade ansiktet med ärmen.

Efter att hon skrapat några skinn var hennes halare täckt av fett och köttslimsor.

– Exakt sådär, sa Evert och såg på henne. Du har rätt handgrepp.

Lars-Mikaels uppgift var att lägga skinnen i trumman då Marianne var klar med skrapningen. Hans händer darrade då han tog emot det första skinnet. Han såg på högen med minkar som samma dag suttit i sina burar.

– Det duger inte att vara sentimental, sa Evert som såg hans blick. Det är pengar som ligger där, inget annat.

Lars-Mikael trummade femton hanskinn och trettio honskinn på samma gång. Den mängden var bäst, det hade en av de farmare som de besökt förra sommaren sagt åt Evert.

Skinnen snurrade runt, runt tillsammans med sågspån och Lars-Mikael behövde bara stå bredvid och titta på.

– Nåja, nu bär det av, sa Evert då Lars-Mikael trummat de första skinnen. Nu ska du tana dem. Det är så här en slipsten ska dragas.

Lars-Mikael vände skinnen så att pälssidan kom utåt och drog skinnen över brädor som Evert snickrat. Brädorna var 25

avlånga och ungefär lika breda som skinnen. Han spände skinnen så hårt han kunde över brädan och stansade fast dem.

– Håll reda på stiften så du inte stansar fel. Då tasmas hela skinnet, sa Evert.

Lars-Mikael nickade. Kvällen innan hade Evert visat honom i en bok var stiften skulle läggas. Några stift skulle sättas vid rumpan och några på magsidan.

Vartefter han tanat klart lade han skinnen i torkrummet.

Evert hade förberett ett litet rum i den gamla sågen och Lars-Mikael lade skinnen vågrätt så varm och torr luft från fläktarna blåste rakt genom dem.

Evert tog en paus och kom in i torkrummet.

– Om några dagar får vi hjälpas åt att påta stift. Mamma får sköta om kamningen.

Då skinnen torkat och tagits loss från brädan skulle de göras fluffiga i en maskin som kammade. Då tog man också bort sågspånen som fastnat i trumman.

– Mamma är bra på att kamma, sa Lars-Mikael och strök sig över huvudet.

De stod hela natten i den gamla sågen och snodde, tanade och trummade. De halkade i sågspånet på golvet och Marianne råkade sätta sig rakt i potatislåren med de flådda kropparna. De åt skinksmörgåsar och Evert sa gång på gång: – Det luktar pengar. Det är så här de luktar.

I en paus då Evert antecknade skinnens nummer i sin bok tanade Marianne det skinn som var Everts första, det som gick av på mitten. Hon var lika noggrann med det som med de andra.

– Vi ska hänga det ovanför dörren, sa hon.

– Andra har tolvtaggare, men vi har minkarna, sa Evert. Ja, 26

det finns ingen skam i att visa att man har det bra.

Till sist lassade de kropparna på skottkärran igen. Evert och Lars-Mikael gick ut i skogen bakom minkhuset och grävde en grop. I den stjälpte de alla kropparna.

– Borde man säga något? sa Evert.

Han log där de stod i gryningen som knappt var ljusare än natten.

– Tack kamrater för att ni tjänat oss väl. Ni ligger här och ruttnar medan vi köper ny bil.

Sen öste de tillbaka jorden och slängde några tallkvistar över platsen.

– Vi måste se till att inga djur känner lukten och gräver upp allt. Då har vi minklik över hela gården.

Marianne sopade golvet då de kom tillbaka in. Hon var nästan helt klar och golvet var cementgrått igen. Skinnen låg spända och raka i torkrummet.

– Och Gud såg att det var gott. Jonä, om man skulle få vila lite skulle det inte skada.

Evert skruvade upp värmen på det gamla elementet. Det började genast ticka och knäppa. Han placerade en stor fläkt i rummet med alla skinnen.

– Nu torkar de på ett kick.

Det fanns farmare som torkade sina skinn i bastun, men det hade Marianne satt stopp för.

– Den lukten kommer inte in i mitt hus.

Evert tjatade inte, han ville själv bada bastu på lördagskvällarna och inte låna ut bastun till minkarna.

– Det är ju inte så många skinn i år, det räcker bra så här, sa han.

Lars-Mikael böjde sig ner över skinnen som låg i långa rader. De luktade mjukt och torrt, något mer, något skarpt 27

som han inte kunde sätta fingret på förrän året därpå då den nya kullen skulle vaccineras.

Lars-Mikael höll minkarna i nacken. På händerna hade han de tjockaste handskarna Marianne hittat i trädgårdsbutiken. Minkarna skrek och sket. Evert lade sprutan i baklåret och minkarna pissade över Lars-Mikaels mage.

– De försvarar sig. Så där luktar det bara när de är riktigt rädda, sa Evert.

6.

På julbönen det tredje året bar Marianne päls. Lars-Mikael såg hur alla andras mammor vände sig om då de kom in i kyrkan. Han satt mittemellan Marianne och Evert och kände de sträva minkhåren mot kinden och lukten från Evert som inte hade hunnit duscha efter sista foderutdelningen.

Stråna i mammas päls var långa. De var svarta längst in, vita i mitten och svarta igen ytterst på stråna. Det svarta gjorde att det såg ut som om stråna smalnade av.

Pälsen såg luftig ut, men då Lars-Mikael drog med handen genom stråna såg han hur tätt de låg.

Det var precis en sådan päls Marianne ville ha, och hon hade inte sagt ett ord då hon öppnade paketet samma morgon. Evert stod och vägde på tårna bredvid julgranen.

– Jag har valt ut de bästa minkarna.

Marianne trädde armarna i pälsen, Evert hjälpte till och höll i bakifrån. Pälsen var lång och räckte Marianne till anklarna. Kragen var så hög att den nästan täckte öronen när 28

hon fällde upp den. Då kragen var nerfälld låg den som en solfjäder över hennes axlar.

– Tack snälla nån. Aldrig hade jag kunnat vänta mig ...

Hon såg länge på Evert och han skruvade på sig.

– Det är klart att du ska ha något grant att sätta på dig. Du kan inviga den i kyrkan i dag tänkte jag.

– Vad de andra ska titta.

Det var bara Marianne som fick sin julklapp på morgonen. Det hade Evert och Lars-Mikael kommit överens om.

De andra klapparna fick vänta till kvällen.

De åt av Mariannes sirapslimpa med tjocka ostskivor till frukost och Lars-Mikael fick en egen kopp kaffe med mycket mjölk.

– Blir det inte varmt? frågade Evert Marianne där hon satt klädd i pälsen och åt limpa så att några smulor föll ner och fastnade i stråna. Hon böjde sig ner och blåste och smulorna föll vidare ner på golvet.

– Det är inte så farligt, sa hon.

Men när hon diskade tog hon av sig pälsen och hängde den på en galge i hallen. Den var så tung att de tunna metalltrådarna i galgen sviktade.

– Kommer du med ut Lars-Mikael?

Det var Evert som undrade. Han var redan klädd i farmarhalaren.

– Snart, sa Lars-Mikael. Jag ska bara gå på toaletten först.

När han blivit ensam i hallen satte han handen ovanpå stråna, så försiktigt att de nätt och jämnt rörde vid hans hand, och när han tryckte neråt böjde sig stråna utan att han kände dem i handflatan. Så lätta var de.

Han ställde sig nära pälsen och nästippen nuddade vid den. Han blåste och stråna gav vika.

29

Skinnen var lagda så att man såg dem vart för sig. Kappan kom att se randig ut, och Lars-Mikael såg hur lång varje mink varit. Det var viktigt hur man valde skinnen till en päls, hade Evert förklarat redan tidigt på hösten då han lämnade in skinnen till körsnären.

– Samma skinn kan se helt olika ut beroende på hur man syr fast dem. Det är viktigt att veta vad man vill ha.

Lars-Mikael hörde Marianne nynna inifrån köket.

Fodret var brunt och glänste. Det hade samma färg som lervägen på vårarna.

Lars-Mikael tänkte att han aldrig känt på en mink på det här sättet förut. Medan minkarna levde hade Evert alltid handskar på sig då han lyfte dem, och när de skulle pälsas var de kalla och blodiga. Aldrig förut hade han sett hur långa stråna var och hur många olika färger ett enda strå hade.

Han mindes vad Evert sagt när han gick i mittgången och matade.

– Om vi inte sköter om minkarna ordentligt syns det genast.

– Hur då? frågade Lars-Mikael.

– Pälsen blir grå och slutar glänsa. Vill det sig riktigt illa tovar den sig och då blir den omöjlig att sälja.

– Pratar minkarna med pälsen?

– Så kan man säga, sa Evert. De biter och fräser men pratar med pälsen.

Evert öppnade den bur som stod närmast. Burens lås var ett knäppe som man böjde över två raka metalltrådar. Det var enkelt att få upp låset fast man hade handskar på sig. Han lyfte upp minken i nackskinnet och lade den i armvecket. Med den andra handen smekte han minken på ryggen.

– Ser du här, Lars-Mikael, att pälsen är helt utan tovor och att den glänser om man riktar den mot solen. Det är så 30

det ska se ut, då vet man att man gör ett bra jobb.

Minken tittade på Lars-Mikael med smala ögon. Nosen vibrerade men den låg stilla och lät Evert klappa. LarsMikael tog några steg närmare och sträckte ut handen för att känna.

– Gör inte sådär, sa Evert och backade några steg. Den kan hugga till när som helst.

Han satte minken i buren igen och den började genast springa i åttor.

Lars-Mikael hörde att Marianne var klar med disken och att hon var på väg ut i hallen. Han gick ner för källartrappan och in i pannrummet där hans halare låg. Det var kallt och han klädde sig i en tjock tröja under halaren.

När han kom ut på gårdsplanen var det fortfarande mörkt och han såg stjärnorna på himlen. Färgerna från julstjärnan lyste ner på snön från köksfönstret.

Minklukten var annorlunda på vintern när det var kallt, inte förrän Lars-Mikael nästan var framme vid minkhusen kände han igen den stickiga luften. Evert var redan klar med det första huset och de fortsatte tillsammans med de andra.

– Tror du hon blev glad?

– Jo, sa Lars-Mikael.

– Nog verkade det så.

Marianne hade på sig sin gröna klänning under pälsen när de satte sig i bilen och körde till kyrkan. Ingen av dem sa något, men när de kom fram sprang Evert runt bilen och öppnade dörren så Marianne kunde stiga ut.

Då hon steg ut på gatan stod Evert och Lars-Mikael på varsin sida om henne och de gick alla tre i bredd längs de plogade gångarna till kyrkan. Många andra mammor hade också päls, det såg Lars-Mikael. Men ingen annan hade en 31

päls med så långa strån att de rörde sig för varje steg. Det såg ut som om stråna dansade runtom Marianne när hon gick upp för stentrappan och ställde sig för att vänta på att Evert skulle få upp den tunga porten.

7.

Snön gnistrade och knäppte. Marianne sparkade framför Lars-Mikael med långa bentag.

– Vilket före, ropade hon utan att vända sig om.

Lars-Mikael måste böja sig över sin spark som var mindre.

Han hade fått den för länge sedan och då han var liten brukade han koppla ihop den med Mariannes spark till ett tåg.

Men nu var Lars-Mikaels spark för liten, och han fick knäa med benet han stod på.

– Se upp i backen, ropade han så att hans röst bröts i mitten.

Han hade kommit i målbrottet som den första i klassen.

Marianne hade på sig sin vita vinterkappa och en röd mössa. Lars-Mikael såg den granna tofsen vippa framme vid korsningen. Där brukade hon vänta.

Det var lördag och de skulle till affären. De brukade fara tillsammans och handla på lördagarna. Evert fick sköta farmen ensam och Marianne och Lars-Mikael smet.

Det var Marianne som sa att de smet. Hon pussade Evert på kinden och sa: – Nu smiter vi. Vi dricker förmiddagskaffe då vi kommer tillbaka.

Lars-Mikael var egentligen för stor för att följa med på sånt. Men han tyckte om det.

32