Mirakelvattnet

Carina Karlsson

Mirakelvattnet

Schildts & Sรถderstrรถms

Utgiven med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

Med stöd av Svenska kulturfonden, Ålands Kulturdelegation, Finlands svenska författareförening, Stiftelsen för åländsk historisk forskning. © Carina Karlsson 2015 Schildts & Söderströms Helsingfors Omslag Emma Strömberg Omslagsbild »Winter» av Susanna Majuri Grafisk form Emma Strömberg Ombrytning Pia Lehtinen Tryckt hos Nord Print Ab, Helsingfors 2015 ISBN 978-951-52-3550-3 www.sets.fi

Om vatten: det finns så många sorters vatten. Inte bara de söta, de salta och de bräckta. Inte bara de stormiga och de lugna. Inte bara de djupa och de grunda.

Det finns vatten som Lumparn, innanhavet i det fasta Åland. Ett meteornedslag för miljoner år sedan, som lämnade en krater efter sig. Under Lumparns kalkrika botten ligger den där meteoren och glöder fortfarande, sätter vattnet i kokning. Lumparn skvätter och slår, sjön är krabb och omöjlig att parera på ett bekvämt sätt.

Från norra stranden skjuter Tranvik ut som en sandig och barrskogsklädd udde i Lumparn. Den som är född i Tranvik är som född ur Lumparn. Än säger de gamla i byn: Det är Lumparn som drar till Tranvik. Den som flyttar från byn och kommer tillbaka, kommer för Lumparns skull.

Det finns andra vatten, som Kyrksundens. En urgammal farled genom Sunds socken, de södra stränderna är branta. Skogsklädda bergsbackar och förkastningar, rammel och ras. På de norra stränderna; ett leende odlingslandskap, bördiga åkrar och ekdungar, liljemarker.

Den medeltida kyrkan står vid näset mellan sunden som 5

ett monument över människans vilja att göra vackert vackrare, över en önskan att bygga sig en rätt att leva i ett så underskönt landskap.

Det finns ännu andra vatten. Björby träsks mirakelvatten, smält metall under höga himlar. Näckrosbladens gröna handflator ur djupet. Gula och vita blommor lyser mellan bladen. Ett orört och ursprungligt över skogsranden runt sjön. En ädelsten innefattad i en trollformel är Björby träsk.

Och så världshaven. Djuphaven som drar in med kalla stråk i alla vatten, höjer och sänker ytorna i alla sjöar, i innanhav och sund, i flador och träsk. En svepande rörelse i havet och hela vattenvärlden böljar.

Det finns så många sorters vatten.

6

Tranvik är en folkvisa, en danslek i munter takt. En by byggd på en sandig udde, som uppstigen ur Lumparn.

Skogomgärdad. Här ligger stora skeppargårdar och torpstugor om varandra. Bondeseglationen har fört resurser till byn, och i gengäld pekat ut vägen till sjöss åt många av pojkarna i trakten.

Alla regnmoln som kommer söderifrån, utifrån Lumparn, delar på sig runt Tranviksudden när de når land, så det regnar sällan i byn.

Allfarvägen går inte genom byn, det är en egen värld här, ett eget folk. Med en livlighet som vänder sig utåt ur kroppen och som inte sällan blir till högljudda diskussioner byborna emellan. Någonstans ska den ju ta vägen, all den där viljan, allt det där som skvätter och stänker om en levande och kraftfull människa.

Strömmingsfisket och fjällfisket har mättat folket i byn, då jorden i åkrarna varit antingen väl tung eller väl sandig, och betet ganska skarpt.

Men skogen! Skogen har gett virke inte bara till de stora mangårdarna i byn och alla uthusen, fäx och smedjor och kvarnar, utan till flera stora skepp, till ga7

leaser och barkar, och till och med till en kyrka. I början av 1700-talet byggdes Sankt Andreas kyrka i Tranvik, och forslades på isen tvärs över Lumparn till sin plats i Lumparland.

Smaragdgröna reser sig granar och tallar över bergig terräng, ett barrigt rum runt Tranvik, en hemplats för älgar och harar, för vargen när han vågar sig hitåt, och för ljudet från Lumparns vågor som susar en annan stämma än den träden susar.

Här har bönder och bondmoror och deras ungar, torpargubbar och torparkärringar och torparungar, båtsmän och skräddare, skomakare och timmermän, sjömän och smeder, lagmän och fästningsbyggare, och många andra, trampat vägarna, och mötts och hälsat, eller mötts och tittat åt andra hållet när stämningen varit dålig.

Här har hållits ting och syner, bröllop och julbjudningar, midsommarfester och seglationskalas, läsförhör, dop och begravningsmottagningar. Det har letats efter förrymda mördare och ihjälseglade lik och bortsprungna ungar längs Lumparns stränder.

Allt ryms i folkvisan som är Tranvik, och allt följer en takt som går att dansa till.

8

Till denna folkvisa till by, till Tranvik, kom år 1791 sockenskräddaren och fördubblingsbåtsmannen Anders Rydberg Kämpe. Kanske var det närheten till Lumparn, den vida himlen över innanhavet och vågbruset som hörs ända upp till byn, som fick honom att bli kvar. Här gifte han sig med en flicka från grannbyn Finby, Stina Eriksdotter, och fick två barn. Den förstfödda dottern var död inom en vecka, men sonen Johan växte upp, tog över sysslan som sockenskräddare efter sin far, och gifte sig med Greta Mattsdotter från Sibby, norrut i socknen.

Johans äldste son Anders, döpt efter sin farfar, blev dräng i byarna runt Tranvik. Vid drängtjänsten i Gunnarsby lärde han känna Greta Kajsa Johansdotter från Kaskö, som var piga i gården. Bröllopet stod i Tranvik år 1843.

Anders lyckades, genom hårt arbete och en vilja hårdare än graniten han högg till det ryska fästningsbygget i Bomarsund, röja sig några åkerlappar i byn. Ägomark, förutom den bergsbundna hustomt han byggde ett hem till familjen på.

Som det sjätte barnet i raden födde Greta Kajsa dottern Johanna.

9

Denna Johanna! Från sin första stund i livet hade hon svårt för att vänta. Hon var som skapt ur Lumparn. Vågorna i Lumparn är rastlösa, rullar vidare och vidare, dansar i flera turer samtidigt. Johanna var av just den naturen.

Redan innan Johanna föddes kunde hennes mor G ­ reta känna av hennes häftiga humör, och när hon sedan kom till världen en solig och grann septemberdag år 1852 väsnades hon så väldigt att hennes farfar, den skumögde sockenskräddaren Johan som satt utanför huset och sömmade på en arbetsskjorta, förskräckt ryckte till och stack synålen djupt i tummen.

– Flicka, jag bloga nästan lika illa som mor din den dag du föddes! brukade farfar Johan säga till Johanna när han ville förklara varför han tyckte om henne sådär alldeles särskilt mycket.

Första gången gubben fick hålla henne i famnen lyfte han henne framför sig på starka armar och blåste henne lätt i maggropen.

– Vind att segla i! skrattade han innan han tryckte henne till sitt bröst och lät henne lyssna på hans hjärta.

10

Bredvid dem stod fyraåriga storasyster Matilda och tittade snett.

– Ja, nog för att jag tycker om småbarn, sa Matilda, men vacker är hon inga.

När Johanna blev större kunde hon komma ihåg det där. Detaljerna var oklara, men hon hade ett minne i kroppen av att sväva i en varm och lätt vind, av ett skrattande ansikte och ett stort hjärta som bultade alldeles intill örat på henne.

Hon var inte riktigt lätt att tycka om, Johanna. Trulig och sträv i sättet, lätt att förarga. När saker och ting inte passade henne bara gick hon. Ungarna i byn lärde sig att inte riktigt räkna med henne i lekarna, tog de en vändning som hon inte tyckte om försvann hon.

Hon följde hellre med farfar då, och promenerade, eller satt bredvid och tittade på när han sydde. Han visste det mesta om vad som var på gång i bygden. Skulle det bli bröllop fick han sömnadsuppdrag, och skulle någon av byns pojkar till sjöss var farfar en av de första att veta det, för då kom de till honom och beställde sjömanssäcken och kanske ett eller annat ordentligt sytt klädesplagg. Det som inte sades direkt, det räknade han lätt ut. Han hade sett så många människor, han kände till hur brokigt livet är.

Och han tyckte om Johanna. Tyckte om att hon inte var en som gjorde sig till eller försökte ställa sig in.

Tyckte om att hon var obändig och gick sin egen väg.

11

Han kände igen det i sig själv, Johan. Att inte vara rädd för att säga rätt ut vad man tycker, att inte nöja sig bara för att slippa bråk. Det finns alltid de som tycker att man ska hålla käften och vara snäll, men dem behöver man inte lyda.

Fast inte gör man det lätt för sig, om man är flickunge och torpardotter och vägrar underordna sig. Det är nästan som att tigga om att bli näpst. Om inte av mor och far, av bönderna i byn och prästen, så av livet självt.

12

Fรถrsta delen 1869-1870

Morgonen har kommit som en aning. En knapp skiftning i ljuset bara. Ännu en dag som inte hinner ljusna innan den mörknar igen. Det är november, och det är den här dagen Johanna går till Löfvik.

Hon har inte hunnit ut ur byn, så är hon redan plaskvåt om fötterna. De gamla kängorna hon har övertagit efter Matilda suger åt sig snömodd och lera, för varje steg hon tar blir kängorna tyngre och fötterna kallare.

Det hade varit lättare att gå i ullsockorna, och knappast mindre kallt. Djävla kängor!

Fållen i kjolen är också tung av väta och smuts redan, den här vandringen har börjat dåligt.

Hon ska till Löfvik, och det är ingen lång väg, hon borde vara framme lagom till middagen har hon räknat ut. Men riktigt lätt kommer den här promenaden inte att bli, det känner hon.

Hon lovade sig som piga till Löfvik i våras när Löfvik­frun dog i barnsäng, men hon behövdes hemma över sommaren, och det är först nu när höstens arbete är gjort som hon kommer iväg. Nog hade hon fått komma meddetsamma till Löfvik, arbete finns det så det räcker 15

och blir över, och två små moderlösa ungar att ta hand om. Far har inte släppt iväg henne ändå. Man gör sig färdig hemma innan man lovar bort sig, tycker han.

Det är fint i Löfvik, gården är stor och skogen är stor och markerna är rejäla. Husen ligger så vackert vid Kyrksundet, lyser fram ur skogen som ett smycke i sjöns gröna brudsläp av skog. Och hästarna i Löfvik! Smal­ nosiga, nacken böjd som i triumf, den där blicken som säger att de ägs av ingen. Folk brukar beundra Löfvik­ hästarna på kyrkbackan, men ingen vill gå riktigt nära dem. Ingen utom Löfvikfolket själva.

Nog kunde de ha fått hämta henne idag, Löfvikarna, med vagn bakom en av de där hästarna. Novemberdunklet ligger tungt, och nu är fötterna så kalla att de värker. Men det är ju ingen Karlskronaväg från Tranvik till Löfvik, och vem skulle väl komma på tanken att ta ut en häst enkom för att hämta en piga den korta vägen?

Hon brukar känna sig hemma i skogen. Som vore hon ett djur. När hon var liten var hon en fågel. Hon flög, farfar fick henne att sträcka ut vingarna och lätta från marken. Han skrattade, och hon svävade så lätt, så lätt på det där skrattet. Doppade vingarna i vattnet i Lumparns Fadervik, och glittrade som silver.

Det är länge sedan hon var fågel, nu är hon hare.

Snabb och undflyende. På långt håll kan hon känna närvaron av andra levande varelser. Hon måste det, för att kunna ta till flykten undan slukdjur och bestar.

16

Hon går, och granarna i byskogen ser på. Svarta, stilla står de. Mellan dem drar kyrkgatan som en spricka. Hon har också en spricka löpande genom sig. Den har slukat glädjen och alla hennes barnsliga drömmar. När farfar dog bröt den upp i henne, och nu har hon korsat den många gånger utan att den känns mindre.

En sådan där spricka, som går tvärs igenom en människa, den helnar nog aldrig. Hon har gått ner till Lumparn dag efter dag, suttit på de släta klipporna vid Fadervik, och hört farfars skratt någonstans långt borta utåt vattnet. Från den andra världen. Varje gång har hon tänkt att det ska göra henne lite gladare, lite mindre sprucken. Varje gång har sorgen blivit som ny, ensamheten ännu större. Det är där hon bor nu, sedan farfar dog, i ensamheten.

Det var regnåret sextiosex som tog farfar ifrån henne. Lagom tills höet skulle köras in i början av juli började det regna. Höet ruttnade på snesarna. Det regnade ända in i oktober, då stod kornet och ruttnade i axen.

Det regnade till och med i lugnt väder och från nästan klar himmel. Det regnade modet ur folk, det regnade svält.

Vintern som följde pinade livet ur farfar, hon såg den ta honom bit för bit, dag efter dag. I mars dog han. Som om han inte begrep hur ensam hon skulle bli när han inte fanns, hjärtlös när hans hjärta var dött.

17

Som om hon aldrig hade varit fågel, aldrig hade haft vingar. Hon sjönk genom sig själv, och ingen tog emot henne.

Och hon landade i mossan. Och var hare. Med blodiga märken i nacken efter rovfågelklor.

18

Så tyst hon kan går hon förbi Mörkdal, håller andan för att inte störa det onda som håller till där. Precis där berget börjar närma sig himlen står den, Degersten.

Skogens största stenblock, med en tandrad av råstenar runt. Den delar byarna i socknen, och den delar mörker från ljus.

Hon går förbi, och känner ett lätt ryck i kroppen när Degersten med sina huggtänder sliter av trådar i allt det som binder henne till Tranvik.

Hon var torpardotter i Tranvik då, farfars lilla flicka, Matildas lillasyster och byssunge.

Nu vet hon inte riktigt. Piga förstås.

Piga.

Och blöt om fötterna. Hon kan inte bli blötare än hon redan är, och inte kommer hon att hinna torka på den mindre sanka vägen över berget heller. Hon vet att ännu i morgon när hon sätter fötterna i kängorna kommer hon att känna den kalla fukten efter promenaden från Tranvik till Löfvik.

Bara för att hon inte kan flyga längre. Hon ser Lumparn över skogen härifrån, vattnet ligger stilla som bly.

19

Den där känslan av att Lumparn kan bära henne hur långt som helst i världen, den är stum nu. Ljuset är borta, det som steg ur farfars ögon när han såg henne, och fick henne att lyfta.

Gång på gång hade han berättat för henne om hur det var när hon föddes, hur han satt och sydde när hon kom till världen, och hon skrek så han blev rädd och stack sig på nålen.

– Jag bloga värre än mor din när du föddes!

Med stolthet i rösten. För att hon liksom var hans egen unge.

Och så såg han på henne med det där ljuset i blicken, och hon flög över byn. Aldrig var hon rädd, för farfars stadiga blick höll fast henne vid världen.

Men skrek, det gjorde hon sällan efter den där första gången, för skrika, det fick man inte för far.

Först bestämmer far och mor över en, sedan bönderna i byn och prästen, man är aldrig sin egen. Fast henne har de inte fått, inte på riktigt. I botten av henne finns det som är helt hennes eget, hon rör sig som en fisk i djupvattnet där. Det är mörkt men inte svart, silverbubblor skjuter förbi och strömmar får vattnet att röra sig runt henne. Inga röster når hit, inga örfilar och inga ilskna ögonkast.

Mörker. Och ingen farfar.

20

En flodmussla på den där bottnen i henne. I flodmusslan ett sandkorn. Med tiden ska hon bli en pärla. Lysa i mörkret och vara hård.

Vacker i mörkret. När ingen ser.

Mörkret i vatten. Det som har en röst som inte tystnar. Talar till henne igen och igen. Säger helt andra saker än de glittrande, solbelysta, än ytorna och allt det genomlysta.

21

I Sunds socken, på Östra Kyrksundets södra strand ligger Löfvikbrinken, och i brinken ligger ett enstaka hemmans många byggningar. Gården har funnits länge, ligger vid sidan om, en utby, men nära kyrkan, nära samlingspunkter och vägkorsningar.

Lövträden i Löfvik ger det foder som betet snålar med. En bäck rinner ner genom brinken, och har sitt utlopp i Kyrksundet. I bäckfåran porlar vatten året om, också när det är som torrast, och höstar och vårar räcker flödet till att driva en skvaltkvarn.

Under Stora ofreden brände de ryska trupperna hela Löfvik, när gårdsfolket 1723 återvände från flykten till Sverige var skogen, alla hus och gärdesgårdar uppbrända. Husbonden i Löfvik, Johan Mattsson, dog under flykten och det var hans son Erik Johansson som tog över den förödda gården och återuppbyggde den. Flykten hade varat i åtta år, markerna låg öde och bristen på dragdjur var så stor att man tog itu med brukandet av jorden med hjälp av spadar. Gräs och vilda djur hade övertagit landet efter folket som flydde. När man i grannsocknen Saltvik höll den första gudstjänsten efter 22

återkomsten spatserade plötsligt en orrhöna fram genom kyrkgången, efter sig hade hon en kull ungar som hon hade kläckt i kyrkan.

Eriks sonsons dottersons son heter Gustav. Han är husbonde i Löfvik. Tycker att han egentligen har varit det i åtminstone två sekel redan. Alltid, och i flera hundra år.

23

Den sista biten går hon på ren beslutsamhet. Hon är rädd, så rädd att benen inte vill lyda henne. När skogen öppnar upp för Löfvik, för gården och byggningarna, för åkrarna och ängarna, vill hon vända och springa tillbaka hela vägen hem. Hon har hela det ståtliga Löfvik för ögonen nu, och vill bara hem till sitt Tranvik.

Nog är Löfvik en vacker gård, mangården ligger som på en bricka, badande i ljus högt över sjön. Det är en parstuga, den är rödmyllad och har pärlgrå farstukvist.

En spetsrad med små fönster, ljusa fönsterbågar. Runt huset ligger en trädgård, nu står träden avlövade och kala, men hon ser att det är äppelträd, päronträd och syrener.

Bakom huset står häbret, det ska vara nära till att hämta det som behövs i köket förstås. Mjöl och fläsk när det finns, saltfisk.

Norr om häbret står fäxet och stallet. Johanna har aldrig sett ett så mäktigt fäx förut, byggt av stora, röda granitblock. Som en fästning, nästan. En fästning för korna och fåren. Och för hästarna, de där Löfvik­ hästarna.

24

Himmelskt ljus och dess speglingar över sundet, hur de möts i brinken nedanför byggnaderna, spelar över markerna runtomkring. Till och med nu, den här mörka förmiddagen helt utan sol.

Ett jättekast, ett kantigt stenblock stort som en torpstuga, sticker upp mitt ute i det öppna fältet av hävdad mark. Ett nav för gårdens liv att kretsa kring. Stenar värmer jorden, alla stenar gör det. Jorden i Löfvik måste vara varmare än andra jordar, bara för den här stenens skull.

I bakgrunden porlar det. Ett mjukt ljud av rinnande vatten. Hon har hört det ett bra tag innan hon lägger märke till det. Förstås, Löfvikfallet, strömfåran med vatten från bergen och skogarna runt gården som samlas i ett flöde just här, i dalen, och rinner året om. Och porlar.

Löfvik är nära, men ändå långt ifrån. Så eget där det ligger för sig själv. Ingen by, utan ett enstaka hemman.

Inga grannar, förutom Kyrksundet då, om man räknar det. Och en och annan torpare ner mot kyrkan.

Far har skojat om det, att det är nära till Löfvik och att hon kan skena hem genom skogen om hon inte trivs.

Men det är ju inte på riktigt som han säger det där. Aldrig i världen springer man från en pigplats på en gård som Löfvik, när man en gång fått den. Förmodligen skulle far ge henne ett kok stryk, så stor hon är, om hon kom hemskenande.

25

Han är hård, far. Böjer sig varken för präst eller länsman, och än mindre för kärringar och ungar. Man ska se till att stå på sig, säger han. Och menar mot alla andra utom mot honom själv. För får han mothugg blir han arg, kan fläta till den unge som står närmast utan vidare eftertanke.

26

I samma ögonblick som hon tystar den där tanken om flykt, och slätar till kjolen över låren innan hon går in genom grinden på gårdstunet, möter hon en löpande pojke. Han är mörk och finlemmad, och har något vilt i blicken. Det där oseende, blanka, som hos ett skräckslaget djur. Hon står och ser honom försvinna mellan träden, en hare i grå ylletröja och knäbyxor. Hon förstår att det måste vara sonen i gården, Emanuel.

Och när hon tittar upp, står Gustav på trappan. Husbonden i Löfvik.

Han är stadig och blond, blicken är ljus och grå. När han sträcker fram handen och hälsar på henne gör han det med alla sina hektar i ryggen, i kraft av den han är på gården.

– Välkommen till Löfvik, flicka! säger han och nickar och går förbi henne ut på tunet.

Som om han redan vet vem hon är, eller som vore hon fullständigt ointressant. Han har ingenting mera att säga henne och är på väg mot viktigare sysslor än att välkomna en piga till huset.

Hon måste ju gå in, så det gör hon. Och möter gam27

lamor Brita i stugdörren. Gamlamor säger inte välkommen, hon säger: – Jaha, du kommer nu!

Med det gör hon klart att det är hon, och inte husbonden, som är den som har sista ordet. Så är det väl förstås, att det är gamlamor som har hand om hushåll och ungar och kor och får och arbetsfolk, nu när svärdottern gått åt i barnsäng. Det är gamlamor som håller sin hand över allt det som Johanna ska vara till hjälp med. Det är gamlamor som bestämmer.

Johanna måste få av sig kängorna nu, så att hon får liv i sina kalla fötter igen. Hon har ingen känsel nedanför knäna längre, det kommer att göra duktigt ont när blodet börjar cirkulera som det ska.

Hennes varma blod. Det som vill så mycket, vill leva och fyller henne med en hunger, en lust att sluka, glupa i sig, få tillräckligt.

Hon får sätta sig på pallen alldeles vid spisen, och gamlamor hjälper henne faktiskt av med kängorna när hon ser hur kallt Johanna har om fötterna. Innan hon ställer skodonen på tork vid spismuren hinner hon ändå muttra över hur dåligt rustad pigan kommer, utan ordentliga kängor ens.

Fast de har ju varit Matildas, tänker Johanna. Matilda har alltid varit rädd om dem, nog visste hon att Johanna en gång skulle ha dem.

Må det, att gamlamor har gått igenom livet i nya, fina 28

kängor och är högmodig för det, nog går Johanna lika väl som hon, det ska gamlamor bli varse.

Men det är skönt att få av sig på fötterna. Bara hon får lite varmt om dem så släpper nog iskylan i resten av kroppen, så att hon kan röra på armar och ben igen utan att det brister och knakar.

Det fanns näckrosor här. Gula och vita. Nu ligger isen, ett täcke över dem när himlen blivit för kall. Vinterhimlen som har öppnat sig för mörker och kyla, för makter som får fritt spelrum på jorden. Makter lika starka som Guds godhet. Om inte starkare.

Men isen på Mirakelvattnet bär. Näckrosorna vilar tryggt.

29