Milena Parland Alexander Reichstein
NÄR MÅNEN SKRATTADE och andra sagor berättade i vårt land
Schildts & Söderströms
Boken har utgivits med stöd från FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.
ISBN 978-951-52-3562-6 Text © Milena Parland 2014 Bild © Alexander Reichstein 2014 Grafisk form: Alexander Reichstein Ombrytning: Emma Strömberg Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2014 Schildts & Söderströms sets.fi
I detta land bor alltså ett folk av olika härkomst och olika språk /…/ Mången har en svensk fader och finsk moder eller finsk fader och svensk moder; några ha en rysk fader och finsk moder, eller ha deras föräldrar eller förfäder inflyttat från främmande land. Få äro av så oblandad härkomst, att icke någon i dess släkt burit i sina ådror olika folkslags blod. Men det är sagt att alla, som erkänna och älska detta land som sitt fädernesland, – alla som lyda detta lands lagar och arbeta för dess välfärd, – äro ett folk.
Zacharias Topelius i Boken om vårt land år 1875
Innehåll
Den här boken består av femton sagor som bygger på antingen legender eller folksagor eller berättelser ur olika epos. Dessutom finns en ramberättelse där man får veta lite om de femton sagornas ursprung och det ena och det andra om hur det är att samla sagor i vår tid. 9
Berättarens egen saga
15 En saga från Kalevala 17 Sångtävlingen 27 29
En saga från Mayaland Pr aktfågeln och tuppgöken
39 41
En saga från Romernas rike Pojken som alltid sade nej!
55 57
En saga från Myra Barnen i tunnan
71 73
En saga från Nordanlanden Den stolta Brynhilds hemsk a öde
87 En saga från Syrakusa 90 Ljusflick an 107 En saga från Mittens rike 109 Kung Mark atta i persikotr ädgården 123 En saga från Kazan 125 Sür äle 133 136
En saga från Susa Den modiga Ester
157 159
En saga från Anatolien, Bukhara och Tus Hodja Nasretdin och hans åsna
167 En saga från Sameland 170 Bröderna vid Sirv vas-sjön 177 179
En saga från Savannen Lejonet och lammet
191 195
En saga från Novgorod och Moskva Hopp i galopp till kungens gård!
207 En saga från Persien 210 Den onde dr akkungen 229 En saga från Indien 235 När månen skr attade
Berättarens egen saga
Lyssna. Nu sk a du få hör a hur den här sagoboken blev till. En gång var jag en liten flicka och hade en mormor. Vi bodde på en ö i Finska viken. I spisen sprakade elden och mormor sa: »Min morfar var sjökapten och gjorde långa resor. En gång var han ute och seglade på Kinesiska sjön och det blev en väldig storm. Morfar föll i havet och höll på att drunkna, men han lyckades i sista stund grabba tag i en stock som flöt på de stora vågorna. I stocken hängde redan en annan man. Stormen bedarrade, men männen fortsatte att flyta på stocken, för inget annat fanns att göra. Havet var stort och tomt. Då började den ena för den andra berätta en saga i väntan på räddning. Morfar berättade först och sedan började den främmande sjömannen sin saga: Det var en gång en kung som bodde i de öde trakter där männen rider på hästar och svingar spjut … men längre fick han inte berätta. En våg kom och förde bort den stackars mannen. Morfar var ensam kvar på stocken. Följande morgon räddades han av ett stort skepp. Olycksbrodern såg han aldrig mer.» Nu var det riktigt mörkt ute. »Vad hände sedan mormor? Vad hände med sjömannen och hans saga? Drunknade han?»
10
Berättarens egen saga
Men mormor kunde inte svara. Och det blev höst och jag måste gå till skolan som andra barn. Jag flyttade från ön, och jag måste gå genom en stad där husen var fyrkantiga med platta tak. Jag levde i en tid då inte ens kyrktornen fick sträcka sig mot himlen. I skolan talade man om barn som borstade tänderna, fluorsköljde och åt hälsosam mat. Jag frågade min mamma och min pappa om de kände till en saga som började Det var en gång en kung som bodde i de öde trakter där männen rider på hästar och svingar spjut … De tittade på mig och sa att den sagan finns inte på riktigt, den är mormors påhitt och jag skulle inte bry mitt huvud med den, eftersom den inte finns. Då gick jag till min lärare och frågade honom om han kände till sagan som började Det var en gång en kung som bodde i de öde trakter där männen rider på hästar och svingar spjut … »Sagor är nu inte så viktiga», sa läraren, »vi har så mycket vi måste lära oss så vi hinner inte med fantasier.» Jag gick hem från skolan och gatorna i staden var tomma. Det var strängt förbjudet att ställa en stol eller ett bord på gatan och sitta ute. Alla kaféer var bara inomhus, bakom tjocka stenväggar. På balkongerna stod tanter som bevakade gatan. Det skulle vara tyst. På flaggstänger hängde slokande blåvita fanor i raka rader. Jag åkte till biblioteket med en grön spårvagn och såg att man i vår stad rev gamla hus med torn. Jag frågade bibliote-
Berättarens egen saga
karien om hon kände till sagan som började Det var en gång en kung som bodde i de öde trakter där männen rider på hästar och svingar spjut … Hon tittade länge på mig och började sedan leta i alla böcker på barnavdelningen efter sagan, men den fanns ingenstans. Hon sa: »Din saga har bara en början, ingen författare, inget mer, en sådan saga kan man inte hitta. Det går inte.» Hur skulle jag nu hitta min saga? Nästa morgon satt en liten fågel och tittade in på mig genom mitt fönster. Fågeln hade svarta ögon och fågelns bröst var rött som eld. Jag blev häpen när fågeln började tala som en människa och sa: »Du har letat länge efter din saga och jag ser att du behöver hjälp. Gör så här, håll utkik efter ett gyllene äpple. Äpplet ska hjälpa dig att hitta din saga.» Jag hade svårt att tro att fågeln verkligen talade till mig. Jag tänkte att det hela kanske var inbillning eller en dröm och fågeln flög snart bort över hustaken, som en röd flamma. Många år gick och jag blev vuxen och fick egna barn. En dag märkte jag att något nytt var på gång i staden. Inflyttare med kappsäckar och barn och böcker kom och slog sig ner i betonghusen. De var människor som kom lång väg ifrån och som talade främmande språk. De var annorlunda människor. Sådana som inte visste att tanterna på balkongerna hade förbjudit vistelse och samtal och skratt på gatorna. De nya, främmande människorna pratade på gatorna och
11
12
Berättarens egen saga
satte sig på bänkarna vid torget och i parken. En dag såg jag en gammal man som satt med ett barn i sin famn på en bänk och talade långsamt och förtroligt. Jag lyssnade, men jag förstod inte språket, ändå hörde jag att det var en saga. Jag förstod att det var en spännande saga när jag såg pojkens ögon. Jag stod bredvid mannen och pojken och jag kunde inte gå framåt eller bakåt. Mina fötter hade fastnat i sanden på marken och jag lyssnade ända tills mannen tystnade och sagan var slut. Han såg frågande på mig. »Ursäkta. Jag ska gå», sa jag. Men mina fötter kunde inte lösgöra sig. Mannen tog i den stunden fram ett äpple och räckte det till pojken. I solskenet glimmade äpplet som guld. Jag såg att äpplet var gyllene och mindes plötsligt fågelns ord. »Ett gyllene äpple!» sa jag högt. Mannen förstod mitt språk: »Gyllene? Det är väl alldeles vanligt.» »Nej. Det är inte vanligt. Det är gyllene. Lyssna på mig, var så snäll. Det finns en saga jag aldrig fick höra slutet på och som jag har letat efter hela mitt liv. Kan du hjälpa mig? Min saga börjar så här: Det var en gång en kung som bodde i de öde trakter …» Mannen fortsatte utan vidare: … där männen rider på hästar och svingar spjut. Kungen var en god man vida känd för sin givmildhet. Han hade en son … »Du kan den!» viskade jag och vågade knappt andas. »I Persien kan alla den sagan, det är en saga som varje
Berättarens egen saga
barnunge kan och varje skolbarn läser och varje gamling har hört den hundra gånger.» Nu fick jag sätta mig på bänken och jag berättade om sjökaptenen, min mormorsmorfar, som hörde de första raderna av sagan på Kinesiska sjön för etthundrafemtio år sedan. Mannen nickade och sa: »Ja. Jag minns att det fanns en berättelse om en sjöman från min stad som seglade på Kinesiska sjön och där föll i vattnet och höll på att drunkna och sedan räddade sig på en stock. Vid samma stock som sjömannen klamrade sig fast räddade sig också en annan man, en sjökapten från Norden med klarblå ögon. Havet var stort och tomt. Då började den ena för den andra berätta en saga i väntan på räddning. Sjökaptenens saga började så här: Bortom vida havet, på en fjärran strand regerade en drottning, stark och skön. Hon var klädd i snövitt siden … Knappt hade sjökaptenen avslutat sin saga och min landsman börjat sin, då en våg kom och skiljde åt de två männen. Sjömannen från min stad såg aldrig mer kaptenen med de klarblå ögonen. Min landsman lyckades i alla fall ta sig upp på stranden till en liten ö och räddades sedan av en kinesisk fiskare. Men i hela sitt liv mindes sjömannen från min stad sjökaptenen från Norden och hans saga och berättade den för alla som vill höra på. Långt senare hittade jag sjökaptenens saga också i en bok, på biblioteket i Isfahan. Jag kan hela sagan ord för ord.» Jag var nu så häpen att jag inte kunde säga något alls. Men den gamle mannen på bänken bredvid mig sa:
13
14
Berättarens egen saga
»Sitt i lugn och ro med oss, så berättar jag sagan som du letat efter så länge. Sagan som börjar Det var en gång kung som bodde i de öde trakter …» Jag satt länge på bänken och lyssnade. Runt oss blommade jasminerna och natten var ljus. Pojken satt bredvid mig och äpplet lyste i hans hand. Jag förstod att de nya invånarna hade burit med sig sagor från fjärran länder och jag började sedan leta efter fler och fler. Sedan den dagen har jag letat efter sagor överallt. Jag skriver noggrant ner de bästa och mest spännande sagorna. Nästan som jag får höra dem. Sagorna blir så en bok. En sagobok just för dig, kära läsare. Lyssna nu noga, för vårt land är ett sagoland, där människorna sedan urminnes tider berättat och sjungit i de långa nätterna.
En saga från Kalevala
Allr a först i min sagosamling ville jag ha en saga som har berättats vid de djupaste sjöarnas stränder på den allra vackraste finska som finns. Jag visste att min mamma måste ha en sådan saga. För varje tisdagskväll när jag var liten kom min mammas psykologvänner till vårt hus med platt tak, för att sy och sticka tillsammans. De hade bruna och gröna kläder och medan deras stickor klirrade och kvällen mörknade läste en av dem högt ur Kalevala, det finska nationaleposet. Det var många långa svåra ord och jag kunde inte förstå vad det handlade om. Då berättade de i stället för mig om Elias Lönnroth. Elias var en ung äventyrslysten man, som reste från Helsingfors till Karelen för att samla in berättelser av folk i de djupaste skogarna. Elias vandrade barfota omkring i Karelen med en ryggsäck full av drycker och godsaker som han bjöd på. Han knackade på i husen och bad om att få en saga. I byarna han kom till delade de gärna med sig av sina sagor som han skrev ner i sitt skrivhäfte. Men en gång kom han till en by där invånarna tittade ut ur sina hus med mörka blickar. De skrek: gå bort, våra berättelser får du inte, du är en utländsk spion! De jagade iväg Elias med sin ryggsäck och sitt skrivhäfte och sin vandringsstav och snubblande
16
En saga från Kalevala
sprang han bort över tallkottar och granrötter. Det här betyder att det finns oberättade Kalevalasagor kvar i vårt land, spännande sagor om Väinämöinen och hans vänner och fiender. Om du vill kan du leta rätt på någon av dem. En av sagorna Elias Lönnroth samlade in handlar om en flicka som heter Aino. Jag sa till min mamma: »Snälla, kan du berätta en saga för mig?» Min mamma började berätta. Hennes stickor klirrade nu, precis som de klirrade i min barndom, och ute blåste de sista höstlöven omkring i den blå kvällen.
SÅNGTÄVLINGEN
L
ångt borta, i det nordligaste Lappland bodde en flicka. En flink och godhjärtad flicka som älskade vatten, simmade snabbt som en fisk och hette Aino. En dag måste flickan fly, lämna sin familj och sitt hem. Så här gick det till: Aino hade en bror som hette Joukahainen. En mager pojke med blonda lockar. Jouko gillade musik och sång. Han tog fram sin kantele och spelade den ena låten efter den andra. Han sjöng så att det ekade i hela byn. Modern sa till Jouko: »Snälla Jouko, tystare!» Fadern sov på bänken med öronen dolda djupt i kattens mage. Men Aino, hon stod upp för brodern och talade: »Mamma, låt du våran Jouko sjunga!» Joukahainen hade stora planer. Han skulle bli berömd och känd för sina snygga låtar i hela världen. Så Jouko lirade dagen lång och hela natten. Fadern suckade. Då sade modern: »Hör du Jouko. I Kalevalas land, har jag hört, finns en
18
Sångtävlingen
riktig, stor sångare. Gamle, vise Väinämöinen. Han kan sjunga vackert så att alla tystnar för att lyssna.» Nu blev Jouko vred. Hans ljusa panna mörknade och han knöt näven. »Finns det någon som verkligen kan sjunga bättre än just jag? Har någon skrivit bättre låtar än just jag? Vad är det för trams.» Joukahainen kastade kantelen i stughörnet, vinkade med sin hand åt syster Aino och ilade rakt till stallet genom snön. Han tog ut sin stolta häst, sin snabba fåle och han kastade sig i släden. »Söderut mot Kalevala. Spring min häst, spring!» Modern ropade: »Jouko, stanna!» Fadern mumlade från sin bänk: »Kom tillbaka.» Aino rusade ut ur stugan men hon såg inget mer än svansen av den röda hästen, Joukos stolthet. Jouko, han är nu på väg. Fålen löper ledigt över Lapplands sköna moar. Den röda hästen springer genom dagar, nätter. På den tredje dagen blir det kollision. Joukahainens åkdon ränner rakt in i Väinämöinens stora tunga släde. Men Jouko anar inte att han ränt rakt på den store vise, på den främste bland männen i Kalevalas sköna land. Joukahainen, han är okunnig och oförståndig som en nykläckt fågelunge. Granarna är höga, det är mitt i skogen. Ingen fågel sjunger.
20
Sångtävlingen
De både männen stirrar tysta på varandra under trädens skugga. »Vem är du som kör så galet?» frågar så den gamle av den unge. »Jag är Joukahainen. Och vad är du för usel fegis? En riktig ynkrygg. Oduglig och rutten är du, ditt gamla svin.» »Är du unge Joukahainen? Du är den yngre av oss två. Ge du plats åt mig på vägen.» »Aldrig», säger Joukahainen. »Nej. Vi ska tävla. Vi ska ha en sångartävling, du och jag. Vi ska se, vem av oss är den som sjunger bästa låten? Den som sjunger sämre, han ska vika undan, väja, lämna vägen fri.» »Visst, visst», svarar Väinämöinen som nu tänker skoja med den unge Jouko. »Låt gå! Men jag kan inte sjunga mycket, jag har aldrig rest omkring, sett världen, mina sånger, de är enkla. Låt mig höra hur du sjunger, Jouko, vad din visa förtäljer, vad du vet och kan?» Och Jouko börjar dra sina låtar. Han sjunger om havshunden, om sjöar och forsar och annat han sett under sitt korta liv. Väinämöinen skrattar: »Ha-Ha. Sjung på riktigt, pojke.» Joukahainen börjar då med nästa låt. Tar i så det ekar i skogen. Sjunger om hur världen byggdes. Men igen skrattar Väinämöinen. »Allt är osant som du sjunger. Du var inte med när världen föddes.»
Sångtävlingen
Nu blir Joukahainen, den magra pojken, helt utom sig. Gubben retas. Jouko drar sitt svärd. Han vill slåss. Väinämöinen ser på Jouko. »Jag gitter inte, bryr mig inte om att slåss med dig.» I stället börjar gamlingen att sjunga. Väinämöinen sjunger så att marken skakar, så att urbergsblocken söndras, så att klipporna vid havet klyvs. Han sjunger och så ser han med mörka ögon rakt på ynglingen, som börjar sjunka ner i marken, ner i fukten, ner i träsket. De mörka granarna susar. Nu blir Joukahainen rädd. Marken sväljer honom, suger honom neråt. Mörkret hotar, fukten lockar, kylan kletar sig mot bara benen. Joukahainen bönar snart om nåd. »Rädda mig! Jag ger dig bågar, ger dig hästar, ger dig guld och hjälmar.» Men Väinämöinen svarar rappt att han har allt som han behöver. Och Joukahainen sjunker. Han dras allt längre ner i dyn. Han kvävs, han kan inte andas. Han har torv i munnen, kall och fuktig jord kring kroppen. Döden är nu nära. Nu finns bara ett, ett enda att locka gubben med. Att erbjuda gamlingen, att muta mannen med. Men Joukahainen vet att han inte får lova bort sin egen Aino, sin vackra, sköna lillasyster åt en gammal gubbstrutt. Men ändå, han vill inte dö i träsket. »Vise, vackre Väinämöinen. Rädda mig från träsket, sluta sjunga, sluta trolla, ge mig fri. Då ger jag dig strax det bästa, det vackraste som finns. Rädda mig och du ska få min syster,
21
Sångtävlingen
underbara Aino, hon blir din om jag får lämna mörka marken, dyn och djupa hålet.» Nu blir Väinämöinen glad och vänlig. Sätter sig på höga stenen för att sjunga glädjesånger. Härligt att få egen fru och bröllop. Nu ska det bli fest! Joukahainen lyfts ur träsket, torkar av sig damm och lera, gamla blad och unket vatten, sätter sig i släden och kör hemåt. Hemmavid går vackra Aino, väntar på sin bror och anar intet. Hon vet inget alls om broderns löften. När Jouko så är hemma får hon höra om hans hemska löfte. Att den gamle gubben Väinämöinen ska bli hennes man och make. Aino skriker ut sin avsky. Men modern ler, klappar Jouko lent på kinden och säger till sin flicka: »Aino lilla, ta du gubben, det är finsläkt, ägare till stora skogar, säkert också mycket pengar. Han kan sjunga vackert, vad gör det att han är gammal?» Aino vill inte se dem mer, mamman eller brodern. Aino rusar bort från huset. Aino springer ensam ut i skogen, rusar ut till havets strand. Brodern, hennes egen bror, han har svikit henne, lovat henne till en gammal gubbstrutt. Modern saknar hjärta, fadern sover. Aino springer nu längs långa stranden, löper snabbare än Joukos hästar på vårens våta marker, över jord och fukt och mörka mossan. Aino hon vill ut i havet. Där finns andra, mera trogna vänner. Hon vill aldrig gifta sig, hon vill inte ha en gammal gubbstrutt.
25
26
Sångtävlingen
Ainos sanna vänner de är fiskar, fiskar i kung Ahtis rike. Där finns sjöjungfrur och vattenprinsar, havshästar med gyllne manar. Aino ställer sig på stenen, längst där ute, utanför den vilda udden. Ropar på sin sjöhästvän. Aino tänker aldrig vända åter. Joukahainen får gå led och ledsen hemma. Ingen syster, inga sånger, ingen glädje. Modern hon får sucka dovt på gården, ångra djupt sin stora dumhet. Varför lova dottern till en gamling? Väinämöinen ska få kväda sina visor ensam. Han får sjunga om den unga Aino som inte ville ha en man, som skydde gamla gubbar och som gömde sig i sjön. Aino är vid vida havet. Ropar, kallar. Kallar på sin sjöhäst, hästen med den gyllne manen, på sina vänner under havets yta. Aino, hon ska bort, till dem. Där står hon på glatta stenen, lång, med mörka ögon, ljusa flätor. Så ett steg från stenen, hon är borta, lämnar bara ring på vattenytan. Så gick det till när Aino lämnade sin hemby, flyttade till vattenlandet, flyttade till andra landskap.