NOK
KIA Carl-Gustav Lindén
OCH FINLAND Rapport från de galna åren
Schildts & Söderströms — Helsingfors
Andra upplagan Boken är utgiven med stöd av FILI / Delegationen för den svenska litteraturens främjande. Carl-Gustav Lindén © 2015 Grafisk form Tom Backström Tryck Oy Nord Print Ab, Helsingfors 2016 ISBN 978-951-52-3716-3 www.sets.fi
INNEHÅLL Inledning: Livet i Nokialandia — från revansch och övermod till chock 7 Vad vi vet och inte vet om Nokia 17 Nokias grepp om Finland 29 Oy Nokia-Finland Ab 61 Medierna och Nokia — en komplicerad relation 74 Vem vågade säga emot Jorma Ollila? 87 Var finns Nokias försvunna mappar? 112 Guldregn — en skänk från ovan 135 Så föddes Nokialandia 157 Vem är Ove Strandberg? 167 Det stora leverantörskriget 1999–2007 175 Elcoteq — jätten som föll 195 När fabrikerna försvann till Kina 223 Brustna drömmar i Indien 244 Så hamnade Nokia i Esbo 256 Uleåborg — mästare i överlevnad 265 Det avgörande året 2008 273 Nokia skapade användarupplevelsen 290 Wifi eller inte wifi? 311 När plan B blev plan A 316 Det nygamla Nokia 338 Tack 352 Litteraturförteckning 354
7
INLEDNING: LIVET I NOKIALANDIA — FRÅN REVANSCH OCH ÖVERMOD TILL CHOCK Hur var det att leva i Nokialandia? Det är huvudfrågan som den här boken besvarar. Eller besvara är kanske att ta i: boken ger några berättelser om vissa säregna fenomen i ett litet land med ett stort globalt företag tätt inpå sig. När jag började arbetet såg jag en film. Jag såg rykande ruiner där eldslågor ännu blossade upp och gnistorna slog. Bakom ruinerna framträdde ett landskap som jag inte riktigt kände igen. Ruinerna bar namnet Nokia, landskapet hette Finland. Jag var antropologen som gick runt bland ruinerna, talade med överlevande, och försökte reda ut vad som hänt. I ett skede funderade jag även på att skriva en roman i stället för en faktabok. Då hade jag kunnat ta ut svängarna mer och lägga till händelser som troligen var sanna, men som inte gick att verifiera. Underrubriken Rapport från de galna åren är förstås en hänvisning till Jörn Donner, en av min ungdoms journalistiska förebilder. Jag har läst hans rapportböcker om igen och gjorde mig till och med besväret att besöka Åbo Akademis handskriftsavdelning för att granska manuskriptutkasten till Rapport från Berlin och Rapport från Donau. Under den läsningen såg jag hur hans berättelse ändrat form och upptäckte några ställen där spekulationer förvandlats till fakta. Den friheten har jag inte tagit mig utan försöker hålla mig strikt till vad jag vet är sant. Nu är ju Nokia långtifrån en rykande ruin utan ett i högsta grad dynamiskt globalt företag, om än utan mobiltelefonerna. Därför kan boken också ses som ett mellanbokslut. En avgörande uppgörelse
8
CARL-GUSTAV LINDÉN — NOKIA OCH FINLAND
med den tid då Nokia härskade över centrala delar vårt samhälle kommer säkert att dröja länge än, på samma sätt som nya avslöjanden fortfarande dyker upp om Kekkonenperioden. Jag har valt att lyfta fram fenomen som förtigits och tonar ner de framgångar som folk vill minnas, ofta av nationalistiska skäl. Jag tänkte ta med några saker som fallit bort när framgångsmyten skapats. Det är förstås lätt att rättfärdiga många av de samhällsbeslut som fattades: Nokia, som nu firat sina första 150 år och är betydligt äldre än sitt juridiska hemland, satte det moderna Finland på världskartan och skapade en känsla av nationell stolthet. Nokia representerar både framtid och historia och har en speciell ställning i det finländska samhället. Men var det ofrånkomligt att landets elit och resurser skulle mobiliseras för uppdraget att reproducera och upprätthålla den rollen? Det är värt att ifrågasätta myterna kring Nokia. Nokias branta nedförsbacke och försäljningen av mobiltelefonerna till Microsoft innebar ett ypperligt tillfälle att lyfta locket av grytan och låta de mustigt doftande berättelserna komma ut. Jag har varje dag tillfälle att begrunda Nokias öde på ett konkret sätt. I Gräsviken i Helsingfors reser sig Nokias förra forskningscenter, två stora byggnader ritade av arkitekterna Tuomo Siitonen och Esko Valkama. De står som ett sorgligt monument över gångna storhetstider då Finland och hela Europa var världsledande inom mobilteknologi. De representerar tiden innan teknikutvecklingen inom mobiltelefoni försvann till Kalifornien och tillverkningen till Kina. Jag har de senaste tio åren bott med min familj i denna trevliga stadsdel och fick uppleva när Nokia lade ner verksamheten i Gräsviken, där tusentals ingenjörer från hela världen arbetat från 1999 till 2012. På gatan hörde man nästan lika ofta hindi eller kinesiska som finska, i alla fall mycket oftare än svenska. Det större huset blev färdigt 1999 och är hela 23 000 kvadratmeter stort, motsvarande mer än tre fotbollsplaner. Av någon orsak anses fotbollsplaner vara standardsättet för att beskriva hur stort ett område är.
INLEDNING: LIVET I NOKIALANDIA
9
Spelföretaget Supercell och mobiltelefonutvecklaren Jolla har sina lokaler där, men de flesta lampor är släckta dag och natt. Jubileumsfonden Sitras anställda har flyttat in i översta våningen. De överger sitt opraktiska skrytbygge, ett tornhus som står granne med Nokias förra forskningscenter. Ännu efter det har Nokias förra forskningscenter 15 000 kvadratmeter utan hyresgäster och ägaren Ilmarinen letar desperat efter nya. Det mindre huset med sex våningar blev färdigt 2001 och står nästan tomt, bara en fjärdedel är i användning. Där huserar det kinesiska telekombolaget Huawei, som försiktigt etablerat sig i Finland, och Tuxera som säljer mjukvara för att lagra data. Ägaren vill hyra ut 6 000 kvadratmeter. Fastighetsbranschens experter säger att ICT-industrin håller på att etablera sig på nytt i Gräsviken och flera av företagen har startats av före detta Nokiaanställda, som Jolla. I Gräsviken finns också Nokias gåva till konstnärer, dansare, teaterfolk, kreativa företag: Kabelfabriken, som gjorde att Helsingfors fick ett kulturcentrum av hög klass. Jag har haft att göra med Nokia i stort sett under hela mitt yrkesliv som journalist, från 1985 till 2011, senare som forskare. Däremot ingick jag aldrig i den inre krets av reportrar som fick specialbehandling av Nokias kommunikationsavdelning, de som bjöds till evenemang som Nokia Capital Markets Day eller den glamorösa mobiltelefonmässan i Cannes som senare flyttades till Barcelona. Den svenska före detta ekonomijournalisten Bengt Carlsson hörde till det exklusiva gänget. Han kallade samlingen av direktörer, analytiker, journalister och annat löst folk för ett resande teatersällskap. Alla kände alla. Ändå blev jag fundersam när Lauri Kivinen, Nokias förre kommunikationsdirektör och Yleisradios nuvarande chef, introducerade mig för en bekant på en fest med orden ”vi har jobbat tillsammans”. Jag påpekade försiktigt att jag ju var journalist, han kommunikations-
10
CARL-GUSTAV LINDÉN — NOKIA OCH FINLAND
ansvarig. ”Ja, men vi jobbade tillsammans”, sade Lauri självklart. Då jag fick höra att jag jobbat med Nokia insåg jag att min journalistiska självbild, vakthunden som utmanar makten, inte riktigt motsvarade verkligheten. Jag har blandade minnen från tiden då Nokia växte och tog plats på toppen. Det var fint att höra ringsignalen Nokia Tune i tunnelbanan i Hongkong eller upptäcka hur Nokia skapade helt nya marknader i länder som Indien. Det har också funnits ögonblick då jag hållit andan, som under lanseringen av spelmaskinen N-gage hösten 2003. Jag gjorde ett inslag för TV-nytt, där jag nyss hade börjat arbeta, och illustrerade nyheten med en spelfigur som gjorde ett långt språng och den ödesdigra kommentaren ”Nokia måste lyckas”. Redan i februari året därpå tvingades Jorma Ollila medge att bolagets största marknadsföringskampanj någonsin gått åt skogen. Ett annat storslaget magplask blev Nokia World i London hösten 2011 då de första Lumiatelefonerna lanserades. Det trådlösa nätverk som Nokia byggt upp i mässbyggnaden kraschade och hundratals arga bloggare fick kämpa för att kunna publicera sina texter. Ilta-Sanomats journalist tvingades blogga live med sin mobiltelefon i stället för datorn och skickade hundratals sms-meddelanden från konferensen. Han kunde knappt röra sina tummar efter att ha suttit och tryckt på knapparna i mer än en timme. Analytikerna var måttligt imponerade och Peter Vesterbacka från spelbolaget Rovio, som var på plats, konstaterade: ”Tja, nu finns det två Windows-telefoner till.” Det här är också en personlig berättelse. Som ekonomijournalist försökte jag utan större framgång förstå vad som hände i Nokia. Nu, när jag blickar tillbaka, ser jag några hållpunkter som varit viktiga för bolaget, men det är först nu jag förmår sätta in dem i ett större sammanhang. År 2012 blev min doktorsavhandling i kommunikationsvetenskap färdig. Den behandlar hur ekonomijournalisterna i Sverige
INLEDNING: LIVET I NOKIALANDIA
11
och Finland jämförde nationens hjältar, Ericsson och Nokia, som båda fick representera något speciellt i den nationella identiteten. De stod för modernisering, ekonomiska symboler och företagsmakt. I fallet Ericsson fanns kopplingen till den svenska snilleindustrin i slutet av 1800-talet och de stora uppfinnarna Dahlén, Nobel och Ericsson. Nokia, däremot, representerade snarare Finlands intåg på den globala arenan och ett stärkt nationellt självförtroende som emellanåt närmade sig övermod. Svenskarna har, som bekant, alltid haft lätt för att utnämna sitt land till världens bästa. Finländarna har däremot haft det svårare att förstå att deras hemland ligger på världstoppen när det gäller livskvalitet, utbildning, säkerhet, yttrandefrihet, kvinnors möjlighet eller kreativitet. Finland har haft svårt att bryta sig loss från sitt rituella och formalistiska bruk av symboler som flaggor, medan svenskarna på ett självklart sätt flaggar för det svenska var dag utan att desto mera reflektera över den symboliska betydelsen. Finländarna säger sig vara stolta över sin nation, medan grannfolket på sin höjd tycker det är sjyst att vara svensk. Det här är en populärvetenskaplig bok om ett spännande, om än bara tjugo år långt, skede i Finlands historia som inte bara jag, utan även de inblandade, fortfarande kämpar med att förstå. Jag behöver inte leta särskilt länge i Psykologilexikon av Henry Egidius för att kunna omsätta min känsla i ord. Det handlar alltså om en läroprocess i självrannsakning där jag småningom insett att det jag vet — eller rättare sagt föreställer mig att jag vet — om mitt eget jobb som ekonomijournalist och de objekt jag försökt bevaka och analysera har varit en kunskap byggd på skakig grund. Med tiden har jag insett hur subjektiva mina tankar och föreställningar är, vilket jag sammanfattat i en liten personlig regel som säger: Ju mer övertygad jag är om att jag har rätt, desto större är risken att jag har fel. Tyvärr fungerar regeln inte särskilt bra, för ju mer övertygad jag är om att ha rätt, desto mindre benägen blir jag att påminna mig själv om dess existens.
12
CARL-GUSTAV LINDÉN — NOKIA OCH FINLAND
Och omgivningen gör ju inte saken bättre. Speciellt i de slutna sällskap där journalister rör sig förvandlas missuppfattningar och omedvetna missförstånd lätt till sanningar. Det här gäller i hög grad också andra professioner, men i motsats till dem gör journalister anspråk på att vara i allmänhetens tjänst och har alltså ett större ansvar för att korrigera sina egna tillkortakommanden och felbedömningar. Journalister behöver mer av vad psykologerna och filosoferna kallar ett metakognitivt förhållningssätt. Egidius definierar det så här: ”Människors medvetande och kunskap om hur deras psyke fungerar, det vill säga hur de gör när de löser uppgifter eller finner lösningar på problem som de ställs inför. Ett metakognitivt förhållningssätt gör att man har nära till reflektion och efter lite träning även god möjlighet att förändra sina tankevanor och synsätt.” Egidius kan falla tillbaka på klassiska filosofiska utläggningar om kunskapens begränsningar. Redan Konfucius lär ska ha sagt ”att veta när man vet något och att veta när man inte vet något, det är kunskap”. Sokrates, Bertrand Russell, Darwin och Shakespeare har alla kommit med liknande utsagor om det kända och okända. Samtidigt ställer jag mig också frågan: vems kunskap är det vi talar om när vi diskuterar Nokias effekt på Finland? I mina tidigare försök talade jag med en lång rad människor såväl vid Nokia och Ericsson som utanför bolagen, närmast kommunikationsexperter, ekonomijournalister och analytiker. Den här gången har jag fått hjälp av många personer jag inte talat med tidigare. Boken är baserad på intervjuer med fler än etthundra personer. Somliga har talat med mig utan att göra anspråk på anonymitet, andra har velat veta vilka delar som används och i vilket sammanhang, medan en liten grupp berättat vad de anser om Nokia och Finland under förutsättning att deras namn inte nämns någonstans.
INLEDNING: LIVET I NOKIALANDIA
13
Sedan finns det några som valt att inte tala med mig över huvud taget. Den kollektiva historien om Nokia omfattar många stora ögonblick, men på senare år även en lång rad misslyckanden som är tunga att hantera. De kanske vill hålla fast vid framgångshistorien. I några fall finns det också personer som, kanske av juridiska skäl, definitivt inte vill diskutera vad som egentligen hände vid Nokia. Jag tror därför att arbetet med att förstå vad som hände kommer att fortgå länge än. Jag känner forskare som gjort intervjuer mot löfte att de blir tillgängliga först om många år. De flesta av dem jag intervjuat är män, vilket osökt leder till frågan om det var manligt övermod som sänkte Nokia, precis som Islands vikingbankirer förde landet till avgrundens brant. Den finländska teknonationalismen har väldigt manliga drag, vilket feministforskare gärna påtalar. När jag började kartlägga tänkbara intervjupersoner hittade jag nästan bara män, men så småningom dök även kvinnornas namn upp på listan. Den här boken handlar om hur Nokia och Finland växt och utvecklats i växelverkan under de senaste 15–20 åren. Det här är alltså ingen lärobok i något som helst ämne, men jag är inspirerad av institutionell teori, det vill säga hur lagar, förordningar, normer, skrivna och oskrivna regler, praktisk tillämpning, beteendemönster, sedvänjor, vedertagen logik och halvsanningar och myter styr samhället i en viss riktning. Douglass North kallar institutioner för spelets regler, medan jag hävdar att de är ett för de berörda synligt, men för utomstående ofta osynligt mönster för hur man uppför sig. En folklig definition av begreppet institution är ”det sätt på vilket vi sköter saker och ting hos oss”. Institutionell teori är ett användbart förhållningssätt, men som den svenska forskaren Stefan Tengblad noterar bygger modellen på tre samverkande fenomen: regler, aktörer och handling. Det är aktörernas handlingar som bör vara i fokus: aktörer följer inte blint synliga eller osynliga regler utan har en identitet som byggs upp genom
14
CARL-GUSTAV LINDÉN — NOKIA OCH FINLAND
handling, som skapar nya regler. I det här fallet granskas interaktionen mellan aktörerna som är Nokias ledning och den finländska eliten, deras identitet, vilka regler som styr och vilka nya regler som skapas genom handling. Det institutionella perspektivet är viktigt. Vi vet att ekonomisk utveckling är beroende av investeringar och teknologi, men också att det även krävs lämpliga politiska, juridiska, ekonomiska och andra institutioner på plats. Samtidigt finns det liten samstämmighet om vilka dessa institutioner kunde vara. Det handlar om komplexa samhällsekonomiska strukturer med inbördes beroendeförhållanden. Elitperspektivet dominerar alltså, jag nämner inte mycket om hur Nokias närvaro har uppfattats i vardagen hos majoriteten av befolkningen. Boken inleds med ett kapitel om vad vi vet och inte vet om Nokia. Avsikten är att peka på vissa tendenser som styrt vår uppfattning. De följande kapitlen går in på hur politiker och myndigheter reagerat när näringslivets största och tyngsta aktör velat få sin vilja igenom. Den processen började långt tidigare än de flesta minns. Jag granskar även Jorma Ollilas roll och den företagskultur som skapades under hans tid. I kapitlet ingår en diskussion om Ollilas roll i Nokias uppgång och fall. I det sammanhanget går jag även in på det område där jag själv rört mig under två decennier, relationen mellan Nokia och medierna. Det följande kapitlet behandlar en relativt okänd bit av finländsk politisk historia, nämligen hur Nokia använt ekonomiska medel, man kunde använda ordet mutor, för att få gehör för sina intressen. Det guldregn som Nokia skapade över Finland behandlas i det följande kapitlet, där jag även beskriver hur Finland berikats på ett hållbart sätt. Hur uppstod begreppet Nokialandia? Jag går tillbaka i tiden för att granska förhistorien till Nokias starka varumärke och hur det
INLEDNING: LIVET I NOKIALANDIA
15
kopplades till Finland. I samma veva passar jag på att försöka reda ut något som länge varit ett mysterium. Vem hittade egentligen på företagets framgångsrika slogan ”Connecting people”? Ekonomiskt sett har Nokia varit en stor aktör i Finland som sysselsatt hundratals underleverantörer. Frågan jag ställer är varför tillverkningsindustrin kring mobiltelefoner upphörde att existera och hur det gick till när Nokia flyttade tillverkningen till Kina. Jag ägnar hela tre kapitel åt den här frågan och det är en historia som bara några få personer kan överblicka. Det är samtidigt den berättelse som tagit allra mest tid i anspråk. Den berättelsen slutar i Kina och därifrån hoppar jag över till det andra av världens folkrikaste länder, Indien, för att beskriva hur Nokia förändrade ett helt land. Tillbaka i Finland behandlas en annan okänd historia: hur det gick till då Nokia hamnade i Esbo. Etableringen innebar att Esbo förvandlades från en sovstad och lantbruksidyll till Nordeuropas största koncentration av högteknologi. Därifrån är steget kort till en av ”Nokiastäderna”, Uleåborg, som drabbades hårt av Nokias och Microsofts uppsägningar, men visar prov på den kämpaglöd som staden är känd för. I det skedet är det också skäl att reda ut vad som gick snett. Det här är inte en bok om misstag som gjorts, men det är ändå intressant att diskutera det skede då Nokia ännu hade alla äss i sin hand och kunde ha återuppfunnit sig självt. Jag går även in på Symbian som en del av förklaringen till varför Nokia misslyckades. Alla i Finland minns Stephen Elops redan legendariska tal om den brinnande plattformen. Men var han faktiskt orsaken till att Nokia tvingades sälja mobiltelefonerna till Microsoft? Var han en trojansk häst, utsänd av sin förra chef och mentor Steve Ballmer? Eftersom den här boken handlar om Nokia och Finland går jag igenom hur stat och myndigheter reagerade på beskedet att Nokia lägger ner sin forskning och utveckling inom operativsystem.
16
CARL-GUSTAV LINDÉN — NOKIA OCH FINLAND
Det sista kapitlet är en kort genomgång av vad vi kan vänta av det spännande ”nya” Nokia, som egentligen går tillbaka till sina rötter inom mobiltelefoni, nätverk. Mobiltelefonerna var kanske bara en lyckad parentes då stjärnorna stod i linje. En stor del av den här texten kom till under en längre vistelse på Villa Lante al Gianicolo i Rom, Institutum Romanum Finlandiae. Där jag stod en kväll på Villa Lantes terrass och tittade ut över Rom insåg jag också att det kan finnas paralleller mellan stadens historia och Nokiaimperiets uppgång och fall. Båda hade samma krigföringsmetod — divide et impera. Motståndarna splittrades i mindre grupper som var lättare att vinna och ta kontroll över. Där kom jag på en ny frågesportsfråga: Vad är skillnaden mellan det romerska riket och Nokia? 480 år! I Nokias fall fungerade taktiken i knappt tjugo år mot Romarrikets 500 år. Fast den jämförelsen får någon annan ta hand om och jag har ett tips: Villa Lantes bokhyllor är fyllda av insiktsfulla analyser av Romarrikets fall. Helsingfors och Rom, 2014–2015 Carl-Gustav Lindén
17
VAD VI VET OCH INTE VET OM NOKIA Det sägs att finländarna är självutnämnda experter på tre saker: bastubad, alkoholkonsumtion och Nokia. Åsikterna är ungefär lika många som landet har vuxna invånare. Likaså har Nokia varit och fortsätter att vara ett populärt objekt för forskare och författare. När mina tidigare journalistkollegor Staffan Bruun och Mosse Wallén skrev Boken om Nokia som utgavs 1999 av Thomas Fischer berättade de snärtigt historien om hur ett storföretag på konkursens rand rekonstruerades och slog sig fram till positionen som världens ledande tillverkare av mobiltelefoner. Enligt boken skapade Nokia i praktiken en helt ny industri. Det var nära millennieskiftet och boken präglas av den optimism som kännetecknade andra hälften av 1990-talet och förväntningarna på det nya årtusendet. Internet höll på att förändra världen och alla skulle gynnas av den nya teknologin. I februari år 2000 blev Nokia världens femte mest värdefulla företag. I juni samma år noterades den högsta aktiekursen någonsin för bolaget, 65 euro, under en kort tid kring midsommar. Det kom ut en jämn ström av liknande böcker med hjältehistorier där Nokias ledning med Jorma Ollila haft ett tydligt inflytande. Ett tidigt exempel var beställningsverket Nokia Saga (1995) av Marco Mäkinen som var tänkt att stärka Nokias företagskultur och identitet, men blev en hyllning till ledningens kompetens. Jorma Ollila och hans närmaste kolleger reviderade själva delar av texten för att få fram budskapet tydligare. Dan Steinbock gav år 2001 ut The Nokia Revolution: The Story of an Extraordinary Company That Transformed an Industry. En annan av hans böcker, Winning across Global Markets:
18
CARL-GUSTAV LINDÉN — NOKIA OCH FINLAND
How Nokia Creates Strategic Advantage in a Fast-Changing World, utgavs vid en olycklig tidpunkt, 2010, då Nokia redan tappat fotfästet. Enligt reklamen för boken erbjuder den ”en färdplan för att utveckla, erövra och upprätthålla ett globalt övertag”. År 2001 erbjöds läsarna dessutom Business the Nokia Way: Secrets of the World’s Fastest Moving Company av Trevor Merriden och Nokia: the Surprising Success of Textbook Wisdom. Även Harvardforskarna Örjan Sövell och Michael E. Porter drog sitt strå till stacken år 2002 med Finland and Nokia: Creating the World’s Most Competitive Economy. Historikern Martti Häikiö producerade en hel trilogi över Nokias förgångna och den är en viktig källa när jag försöker reda ut de olika turerna i koncernen fram till början av det förra decenniet. Det var ett beställningsverk av Nokias ledning och när det presenterades för pressen frågade jag Häikiö vad Nokias historia berättar om bolagets framtid. Frågan förbluffade honom och jag kände att jag inte fick något riktigt bra svar. Inom akademisk forskning har Nokia varit ett populärt objekt. I USA innehåller Harvarduniversitetets samling av fallstudier 58 undersökningar där Nokia nämns. Det är rätt lite jämfört med intresset för amerikanska företagsjättar: Microsoft har berörts 309 gånger, IBM 243, Apple 229 men svenska Ericsson bara 22 gånger (ställningen i oktober 2014). Forskningen om Nokia behandlar allt från utmaningar som ständig framgång och enorma kapitalöverskott (fram till mitten av 2000-talets första decennium), strategiska val, samarbetsformer, underleverantörer, marknadsföring, hantering av patent och så vidare. Vad gäller Nokias ekonomiska och industriella effekter på Finland står forskningen av Jyrki Ali-Yrkkö vid Etla i en klass för sig. Han har fortsatt sitt arbete efter att bolagets framgångskurva vände neråt vilket jag är väldigt tacksam för personligen såväl som å framtida forskares vägnar.
VAD VI VET OCH INTE VET OM NOKIA
19
Företagskonsulter, affärsforskare, teknologiexperter, ekonomijournalister — alla slogs de om att få berätta sagan om det fantastiska företaget från det kalla och nordliga Finland och dess makalösa segertåg över världen. Tack vare Nokia fick folk från eliten ner till verkstadsgolvet ett helt nytt självförtroende. Det finns en risk med att konstruera framgångshistorier av den här typen: vi tenderar att bortse från faktorer som varit viktiga men inte passar in i berättelsen. Nassim Taleb beskriver processen väl i The Black Swan: ”När du väl tagit in en viss bild av världen kommer du bara att överväga tillfällen som visar att du haft rätt. Det är paradoxalt att ju mer information du har, desto mer känns dina åsikter rättfärdigade.” I stället för att tänka på världen omkring och dess myriad av detaljer tyr vi oss till vissa historier och berättelser för att finna en röd tråd. Myter skapar ordning i en värld av kaos. Myter är också en del av vår självuppfattning. Fram till Nokias erövring av världen fanns det inte mycket framtidsvisioner att ta fasta på i den nationella identiteten och de nationella symbolerna. Att vara finne innebar att sitta med en självbild baserad på ”avvärjningssegern” i fortsättningskriget, på historierna om CG Mannerheim, Paavo Nurmi, Alvar Aalto, Eliel Saarinen, Jean Sibelius och på minnen av svält, hot och uppoffringar. För tjugo år sedan fick de sällskap av Nokia och guldet i ishockey-VM 1995, senare Pisa-jämförelsen, som visade skolsystemets överlägsenhet. Myter kan produceras på många sätt. I november 2011 släppte en arbetsgrupp ledd av Nokias dåvarande styrelseordförande Jorma Ollila en rapport om varumärket Finland som ältades ett tag, men debatten tystnade rätt snart. Då hade tre år gått sedan varumärket Finland lanserades förra gången. Sommaren 2007 skulle Finland ses utifrån koordinaterna 4C: ”credible” (pålitlig), ”contradiction” (positiva kontraster), ”creative” och ”cool”. Ambassader och statsförvalt-
20
CARL-GUSTAV LINDÉN — NOKIA OCH FINLAND
ning lika väl som alla finländare uppmanades att berätta om 4C för hela världen. Problemet med lanseringen av den nya varumärkesstrategin år 2011 var likaså tanken att en elit kan skapa varumärken för ett land utifrån myter och värderingar som bara med knapp nöd går att försvara — och dessutom knappast omfattas av alla. Sällan hade en utredare så totalt målat in sig i ett hörn redan i första meningen. ”Finland är redan världens bästa land”, slog Jorma Ollila och hans arbetsgrupp fast. Om någon hade trott att en enda invandrare, ungdom eller arbetslös tänkte läsa rapporten så brast den illusionen snabbt. Problemet var även att alltför få utanför landets gränser kände till Finland som ett föredöme för alla andra. Ollilas grupp hade faktiskt en orsak att föra fram de goda sidorna. År 2010 slog tidskriften Newsweek fast: Finland är världens bästa land. Kriterierna för bedömningen var utbildning, hälsa, livskvalitet, ekonomisk dynamik och det politiska klimatet. Ironiskt nog krävde någon fiffikus från Finland en rättelse för att ekvationen som de amerikanska journalisterna gjort inte stämde: Finland borde vara tvåa. Den brittiske varumärkeskonsulten Simon Anholt var med på ett hörn. Han har skapat sig en förmögenhet — och tagit hem Nobelpristagarnas ekonomipris — på sitt koncept för att marknadsföra orter och länder. Finland bidrog med 150 000 euro till kassan genom att köpa några dagar arbetstid i samband med att varumärkesutredningen gjordes. De råd som Anholt gav innehåller samma systemfel som karaktäriserar finländsk debatt om identitet (”Svenskar kan vi inte vara …”). Anholt har jobbat mycket i Sverige och konstaterar att alla beslut föregås av ändlösa diskussioner. Finland är raka motsatsen till det här. I en intervju i Suomen Kuvalehti (29/2010) hävdade Anholt att han skulle kalla på en finländare för att få sina problem fixade.
VAD VI VET OCH INTE VET OM NOKIA
21
Det här tog Ollila & Co med skrivhjälp från tankesmedjan Demos fasta på. De presenterade bilden av en tystlåten och kulturellt okänslig rörmokare som rycker ut i världen med verktygslåda i hand och fixar allt från vattenbrist till olösta konflikter. ”Consider it solved” säger rörmokaren när folk från hela världen ringer för att berätta om sina problem. Det var myten om det rena, effektiva och praktiskt orienterade landet som skulle säljas globalt till investerare och turister. När det här skrivs går Finlands ekonomiska recession in på sitt åttonde år och vi gör alla vårt bästa för att glömma rapporten. Jag lyfter fram den på nytt som en påminnelse om hur livet i Nokialandia tedde sig för bara fyra år sedan — och hur tungt vi har fallit mentalt, kulturellt, ekonomiskt, politiskt, socialt. Den nationella självbilden vreds rejält snett med Nokias framgångar som ledde till uppblåsta löner och aktievinster, höga skatteintäkter, snabbt stigande bostadspriser i Nokiastäderna och personliga karriärsteg. Finland är på många sätt ett bra land, till vissa delar rentav fantastiskt, men det budskapet går nog inte riktigt hem här i dagens bistra samhällsklimat som domineras av undergångsstämningar och anklagande pekfingrar. I ett nordiskt perspektiv har Finland de största problemen att balansera offentliga inkomster och utgifter. Till och med lilla Island har kommit tillbaka. I eurozonen är Finlands ekonomiska tillväxt svagast av alla länder förutom Cypern. De ekonomiska prognoserna är dyster läsning: den genomsnittliga tillväxten väntas under de närmaste femton åren att ligga på 1–1,5 procent, mycket långt från den tillväxt på 4–4,5 procent per år som Finland upplevde när Nokias expansion tog fart 1993. Befolkningen åldras snabbt och näringslivets struktur ger ingen grund för tillväxtoptimism, trots att Finland har fler företag än någonsin tidigare. Stenfoten under den offentliga sektorn håller på att vittra sönder.
22
CARL-GUSTAV LINDÉN — NOKIA OCH FINLAND
I Finland är de offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten bnp, det samlade värdet av varor och tjänster som produceras, 58 procent. I Sverige är andelen av bnp 46 procent. Det är en enorm skillnad som ger svenska politiker en helt annan rörelsefrihet. Finland har alltså på kort tid förvandlats från Europas lysande stjärna till kontinentens nya Grekland med arbetslöshet, galopperande statsskuld och ett politiskt system som är helt förlamat. Det är delvis Nokias fel. Storföretagets fantastiska framgångar ända fram till 2009–2010 överskuggade det faktum att det finländska samhällssystemet var på väg in i en djup kris. Var det här en Nokiaeffekt? Inte direkt eftersom stora delar av exportindustrin hade fått uppleva en snabb tillväxt tack vare den internationella ekonomiska tillväxten med draghjälp från Kina. När Nokia gjorde sin största vinst någonsin 2007 sammanföll det med ett tvåårigt löneavtal stött av Jyrki Katainens regering som gav löntagarna 8,5 procent i löneökningar. Finanskrisen drabbade även Finland hösten 2008, ändå är det först under de senaste två åren som insikten lagt sig om hur förödande löneuppgörelsen var för konkurrenskraften. Året därpå kom fyra ekonomiska experter med Seppo Honkapohja i ledningen ut med en lång analys om Finlands fantastiska ekonomiska historia, ”Economic Prosperity Recaptured: The ��������� Finnish Path��������������������������������������������������������� from Crisis to Rapid Growth”. Den borde ges ut i ny upplaga med ett färskt kapitel ”Mot ny kris”. Finland blev sin egen framgångs fånge, precis som Nokia. En finländsk affärsman gör en kritisk analys av Nokiaeffekten: ”Finnarna överlag blev fulla av sig själva. Omvandlingen av det finländska samhället stoppades. Det är lite som i Norge i dag med skillnaden att olja fortfarande är värd något. Den känsla finska politiker hade av att något måste göras försvann. Konsekvenserna var negativa.”
VAD VI VET OCH INTE VET OM NOKIA
23
Överraskningen är hur snabbt det skett. Ännu år 2008 producerade Nokia överlägset mest mervärde i Finlands ekonomi, 4,8 miljarder euro, visar en utredning av näringslivets forskningsinstitut Etla. Nokia tillförde den finländska ekonomin över två gånger mer än nästa företag på listan, finanskoncernen Nordea. Närmare en fjärdedel av företagsskatten härstammade från Nokia. År 2013 hade Nokias namn redan försvunnit från tio i topp-listan och Nordea tagit sig till plats nummer ett. Mervärdet är ett mått som består av Finlandsenheternas rörelsevinst, arbetskraftskostnader, värdeförändringar och hyreskostnader. Storföretagens betydelse för Finlands ekonomi är fortfarande större än i våra grannländer, för de tjugo största exportföretagen står för hälften av exporten mot omkring en tredjedel i Sverige och Danmark. Det finns andra globala företag som dominerar i sina länder likt Royal Dutch Shell i Nederländerna, Samsung i Korea eller Gazprom i Ryssland, men de har inte haft samma reella betydelse för sina hemländer. Alla som sovit Nokiadrömmar vaknar upp till en bister verklighet med tiotusentals arbetslösa. Politikerna med nya statsministern Juha Sipilä från centern står fortfarande inför ett akut strukturellt anpassningsproblem där staten måste trimmas för ett liv utan massiv hjälp från det globala företaget. Det är politik för hårda tider som gäller där nationalism och protektionism sticker upp sina fula trynen. Såväl Nokias som skolsystemets framgångar har sina rötter i de linjedragningar som gjordes på 1970–1980-talet. De reformer som fört Finland till toppen i en rad internationella mätningar gjordes alltså för femton eller tjugo år sedan. Med samma fördröjning kan vi förvänta oss att effekterna av de beslut som Sipilä och hans regering ska göra nu kanske syns först 2030–2035. Det ger lite perspektiv.
24
CARL-GUSTAV LINDÉN — NOKIA OCH FINLAND
Där Göran Persson på sin tid lyckades få ned de offentliga utgifterna, inte minst tack vare Ericssons djupa kris 2001–2002, kunde regeringarna under Paavo Lipponen (1999–2003), Anneli Jäätteenmäki (2003) och Matti Vanhanen (2003–2010) tyvärr leva i tron att Finlands läge var mycket gynnsammare. Helt oväntad har utvecklingen inte varit. I september 2007 publicerade den brittiska affärstidningen Financial Times en mindre smickrande analys av tillståndet i republiken Finland. Den var delvis baserad på konsultföretaget McKinseys rapport om Finland och inspirerad av Aki Louhimies film Paha maa. Rubriken var ”Allt är inte vad det ser ut att vara i det frusna landet” och tidningens journalister beskrev ett land som står i en T-korsning med stora och svåra beslut samt påpekade att den ekonomiska tillväxten döljer djupa strukturella problem. Finland har svårt att locka invandrare för att kompensera den demografiska utvecklingen, skatterna är höga, lönerna låga och köpkraften svag. Helsingin Sanomat följde upp med en kritisk artikel rubricerad ”Varför sablar Financial Times ner Finland?” där journalisten lyckades hitta fyra faktafel i tidningens specialrapport på tolv sidor. Han undrade också om journalisterna på en redaktion i Stockholm verkligen hade kompetens att ta ställning till hur det finländska samhället på andra sidan viken ska utvecklas. Analysen gjordes alltså innan finanskrisen slagit till och samma år som Nokia gjorde sin rekordvinst. Dessa texter borde utnyttjas av forskare, lärare och konsulter som ett skolexempel på hur etablissemangets representanter var för sig inser problemen, men kollektivt kan stå med huvudet i busken. Jag återkommer till det här fenomenet. Ett annat liknande exempel är den grundliga och kritiska analys som gjordes av de amerikanska professorerna Charles Sabel från Columbia University och AnnaLee Saxenian från UC Berkeley, A Fugitive Success Finland´s Economic future (2008). Analysen beställdes
VAD VI VET OCH INTE VET OM NOKIA
25
och publicerades av jubileumsfonden Sitra. Analysen mötte mördande kritik av etablissemanget, inklusive innovationsfinansieringsverket Tekes. Sabel och Saxenian, som är erkända akademiska forskare, hävdade att Finland är ett samhälle som styrs uppifrån och ner. De påpekade också att Nokia var ett slutet företag som vägrade gå in i en fruktbar diskussion. Nokia karaktäriserades som en hierarkisk tillverkningsorganisation där ledningen nu måste gå in i en ny värld och producera innovativa tjänster med högt mervärde och mjukvara för mobiltelefoner. Apple och Google pekades ut som Nokias stora problem. Analysen kom i ett skede då Nokias ledning högljutt och i förödmjukande ordalag dömde ut de nya konkurrenterna. ”Nokia fortsätter att finslipa sin mästerliga hantering av komplexa leveranskedjor och antennteknologi, men kämpar med att skapa en kommersiell betydelse — lika övertygande som Apple eller Google — för mobiltelefonen som en portal till internet.” Sitras överombudsman Mikko Kosonen, som beställde analysen, tvingades själv tänka om. År 2008 publicerade han och forskaren Yves Doz, en tid gästande professor vid Aalto-universitetet, en gemensam artikel. Den hette The dynamics of strategic agility: Nokia’s rollercoaster experience och författarna hävdade att bolagets utveckling nu går mot det bättre. Fyra år senare, när Stephen Elop utnämndes till vd, skrev de en post script-artikel där de tog fasta på felbedömningarna i den ursprungliga analysen. Den händelse som slutligen chockade och väckte Finland ur sömnen kom den 3 september 2013 när Nokia meddelade att hela verksamheten för mobiltelefoner säljs till Microsoft. Det var dagen då Nokia officiellt ”gick förlorat”, men samtidigt innebar affären en öppning för något nytt. Jag stannar en stund vid den händelsen som jag kallar c) och som var en naturlig följd av a) Nokias oförmåga att förnya sig och b) det helt katastrofala beslutet att lägga ner satsningen på de egna operativsystemen och i stället satsa på Microsofts
26
CARL-GUSTAV LINDÉN — NOKIA OCH FINLAND
system Windows Phone. I stort sett alla beslutsfattare i Finland togs på sängen av händelserna och många känner ett behov att förstå. Nokias kamp för att ställa om sig till en ny värld — från telekom och elektroniktillverkning till mjukvara och internetbaserade tjänster — var lång, utdragen och plågsam både för dem som var med och för dem som tittade på. Kanadensaren Stephen Elop kom in i bilden i september 2010. Han ville verkligen vara chef för ett stort globalt företag, men undervärderade storleken av utmaningen och övervärderade sin egen förmåga att åstadkomma en radikal och framgångsrik omvandling. Elop försökte uppfinna Nokia på nytt, men av många olika orsaker som vi går in på senare så nådde han inte fram trots tappra försök. Nu tonar ett annat landskap fram, en vy över ett annat Finland än det som framstod i ljuset av Nokia, forskning och utveckling, exportintäkter, inflytande i den globala marknadsekonomin och internationell ryktbarhet. Om böckerna för tio–femton år sedan beundrade Nokias framgångsrika ledning och strategi är det en helt annan typ av litteratur som läggs fram i bokhandlarna i dag. Den i Finland bosatte amerikanske journalisten David J. Cord bidrar till att dokumentera de strategiska misstag som gjordes i boken The Decline and Fall of Nokia. Merina Salminen och Pekka Nykänen har för sin del gått in på detaljerna i Elops tid som verkställande direktör och dömt ut hans kompetens. Tidigare Nokiaanställda har även bidragit. Anne-Liisa Palmu-Joronen kom med en memoarbok som var kritisk till den hårda arbetskulturen vid Nokia. Juhani Risku gav ut en bok om vad Nokias ledning borde ha gjort för att rädda bolaget, en text baserad på ett refuserat förslag till dåvarande vd Olli-Pekka Kallasvuo. En Hongkongbaserad konsult Tomi Ahonen, ännu en före detta Nokiaanställd som retat bolagets ledning till vansinne med sina inlägg i bloggen Communities Dominate Brands, går ännu längre.
VAD VI VET OCH INTE VET OM NOKIA
27
Ahonen har myntat uttrycket Elopeffekten för vad han ser som en av de värsta missarna i ledarskapshistorien. Därmed avser han händelserna efter att Nokias vd Stephen Elop med stöd av sin styrelse beslöt att offentligt döma ut operativsystemet Symbian och i stället satsa allt på Microsofts ersättare Windows Phone i februari 2011. Jag är medveten om åtminstone ytterligare fyra projekt inom affärsforskning enbart i Finland där Nokias strategiska misstag sätts under lupp. Det gick snabbt. På några få år förvandlades Nokia från obestridd ledare inom mobiltelefoni med branschens utveckling i sina händer till en fallstudie i hur övermod, svällande byråkrati, obeslutsamhet och grova strategiska misstag kan få en global jätte på fall. Nokia är varken först eller sist, världen är full av företagsnamn som ingen längre minns. Det som är unikt är att Nokia var så betydelsefullt för Finland och drog med sig ett helt land i fallet. Nokias uppgång och fall är också ett populärt ämne för föreläsare. Historieprofessorn Rolf Strom-Olsen som undervisar MBAstudenter vid IE Business School i Madrid har en hel föreläsningsserie om Nokia. Den finns även på Youtube. INSEAD utanför Paris är en annan högskola där Nokias misslyckande används för fallstudier och Olli-Pekka Kallasvuo hållits på sträckbänken. Personligen tycker jag det är beundransvärt att före detta chefer är beredda att diskutera personliga tillkortakommanden. Eftersom vi lär oss mer av misslyckanden än av framgångar tror jag här finns många lärdomar. Jag har också testat mina egna teser som formats under de många år jag rapporterat om Nokia och i flera fall tvingas konstatera att jag var dåligt informerad eller hade missförstått saker och ting totalt. Här är jag inte ensam. En grupp forskare från tre olika högskolor koordinerade av Juha-Antti Lamberg vid Jyväskylä universitet har gått igenom det som skrivits om Nokia under årens lopp i bokform och konstaterar att analyserna sällan träffar rätt. De
28
CARL-GUSTAV LINDÉN — NOKIA OCH FINLAND
anser att de flesta förklaringar till Nokias framgångar antingen är partiska eller alltför speciella, sällan är rimliga eller logiska och att det är högst osannolikt att ett annat företag hade nått samma resultat även om besluten varit de samma. Slutsatsen är att vi inte har en enhetlig och grundmurad uppfattning av varför Nokia blev så framgångsrikt och jag vill påstå att vi inte heller har särskilt goda insikter i varför katastrofen inträffade. Det finns en mur av myter bakom vilken sanningen döljer sig. Den här boken försöker bräcka ett hål i den muren. Kanske kan den kallas ett försök till historierevision, en kritisk granskning av vedertagna uppfattningar om Nokia och Finland. Jag antar att den utgör en liten bäck som utmynnar i vad som borde bli en bredare flod.