Kurt Högnäs
Öknen var ett annat hav Prosadikter
Schildts & Söderströms
Av K urt Högnäs h ar tidigar e u tkommit Början till liv 1955 Vindvart 1959 Glashus 1972 Italiensk svit 1979 En handfull ljus 1981 Överskridningar 1983 Nattens lökar 1985 Tunnelbana 1987 Med sorgens mod 1989 Månvass 1992 Röster från en gräns 1995 Som en sten i rymdens brunn 1998 Kontrabas till valarna 2001 Tills djupet tar mig 2004 Och havet lyste 2008 De bronsblå solarna 2011 Refug 2015
Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. ISBN 978-951-52-4334-8 © Kurt Högnäs 2017 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag Helena Kajander Inlaga Emma Strömberg Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2017
Tillägnas min hustru och mina sÜner
I
Jag var i färd med att läsa ett brev. Det var skrivet, eller snarare på väg att skrivas, i den vita dager som under sommarnätterna i norr rör sig obehindrat genom husen. Medan jag under tystnad försjönk i denna genomskinlighet hade jag för öppet fönster närmat mig randen av en havsgrön kantat med den nattliga småstaden spröt för spröt ljudande i sig. Vid samma tidpunkt befann sig ett världsallt i oavbruten rörelse i det stora maskinrum som utbredde sig i det blågrå djupet ovanför mitt bord där jag, innan ögonblicket försvann, kom att ingå som detalj.
9
Forsen nedanför bron var min första stora vagga, där jag med hela min varelse gungade i morgonglittret under träden. Så varsamt flöt ljuset samman med vattnet att stenarna i loppet egentligen inte kändes av, och även om hela denna rinnande sluttning kommit på glid tycktes den inte rubbas ur sitt läge. Ifall det ändå förhöll sig så kom jag aldrig underfund med hur det gick till, jag var alltför tagen efteråt. Men redan då hörde jag hur strömmen mellan stenarna ständigt tog upp samma sång, unisont, som en blandad kör av sten och vatten i stundens legering, men på samma gång oändligt milt. Det var som om klangen steg ur ett hemligt svårmod som kanske ingen annan visste om och som gav sig endast viskande till känna. Det fanns stunder, då jag för att vara på den säkra sidan mitt under leken sprang ner till stranden för att lyssna, och det hände att jag blev kvar där, om ingen ropade mig tillbaka. På träbron över till skogsbyarna rörde tunga bilar då och då upp ett övergående muller, som av stockar i rullning under hjul. Men sorlet från strömvirvlarna kom i sin mjuka matta över forsen mycket nära de dämpade samtal som somrarna igenom utspann sig i lövverket ovanför, så tätt inpå att jag rörde mig nästan hukande bland skuggorna som sköt fram över vattnet.
10
Om söndagarna hos morfar lyste solen på ett annorlunda sätt. Innan vi ännu vaknat måste någon med makt över ljuset ha skrapat glansen av. Kyrkklockorna slog och slog, som om de ville något särskilt och prompt måste få sin vilja igenom, medan människorna på vägen hade klätt sig i svart och gick tungt böjda under dånet. Klämtandet ville aldrig ta slut och inga barn syntes längre till på gårdarna. Det kändes som om något fattades, som om någonstans en omistlig bit gått ur, fastän alla hus stod kvar och såg ut precis som förr, åtminstone vad jag kunde se. Men ibland kom psalmsången svepande i så starka byar från kyrkan en bit längre bort att man kunde tro att de som samlats där inne i sitt kyrkskepp höll på att lyfta över gravarna med sina döda ombord. Man kunde redan höra rasslet från stenarna när den stora byggnaden stönande i alla fogar börjat lätta.
11
Mot mitt ansikte ligger ett flackt och vindpinat landskap utan en kulle i sikte. Längs byvägen tvärs igenom löper en ensam tråd från stolpe till stolpe, framför sig har den en oändlighet som sträcker sig till världens ände, ändå har den knappt ens börjat. Det är ett ensträngat instrument helt i händerna på vinden, och med en genomträngande ton, ett anrop som oberoende av tid och rum borrar sig djupt in i mig och håller mig fången där i sitt grepp, jag har en känsla av att ingen någonsin kan slita oss isär. Jag springen ut på den öppna trappan mot vägen, om och om igen, genomblåst blir jag stående där, lyssnar, känner den råa smaken av blod mot gommen när tonen än en gång tränger djupt in, med en spjutspets klagande, oeftergivliga vibrato ännu långt efter kastet. Eller var det slätten själv som med blottad nerv låg framstupa under vinden?
12
Rader av skråmade pulpeter. Med myllret av händer som förlorar sig efterhand i den växande skogen av pennor. Studsande i byar mot väggarna genljudet av ansiktens mångfald. Mellan slutna dörröppningar under maktlösa ansatser till tystnad. Längst fram står en avflagad kateder i svart, fortfarande ur humör. I en osynlig svacka bakom har ett grånat huvud blivit hängande mellan ringningarna till rast. Det har med tiden fallit i djup sömn.
13