2
Mikael Enckell
Öppna meningar Essäer
Schildts & Söderströms 3
Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.
Text © Mikael Enckell 2018 Omslag och inlaga: Helena Kajander Framsidans fotografi av Vesta Enckell: Jan Elfgren Baksidans fotografi av Konrad Enckell: Audrey Fischmann Tryck: Dardedze holography, Lettland 2018 ISBN 978-951-52-4408-6 litteratur.sets.fi
4
Tillägnas minnet av Birgitta
5
6
Fried och Freud omständigheter faller mig i ögonen när jag som åldring ser tillbaka på de sju-åtta decennier som utgjort tidsrymden för mitt genomlevda liv. Å ena sidan hur pass litet mitt medvetande under dessa år dominerades av de grymheter som åtföljde de historiska skeenden Europa då upplevde: andra världskriget, Förintelsen och det sovjetiska förtrycket. Å andra sidan i hur stor utsträckning vad jag kallar min filosemitism måste anses härstamma från erfarenheterna från denna epok. Och hur för många generationskamrater obehaget, rädslan och avskyn för ”hotet från öster” utgjort en delföreteelse, en ”släkting” till min filosemitism. Somliga löste problemet kring de existentiella hoten genom att identifiera sig med aggressorn och den vägen ”slippa vara rädd”. Många av 1930- och 1940-talens antisemitismaccepterande nazismsympatisörer hörde hit (exempelvis de klasskamrater som hösten 1939 använde skällstvå inbördes motstridiga
7
orden ”du är en jude, du är en polack!”). Och så gjorde 1970- och 1980-talens taistoitiska stalinister när de förverkligade sitt generationsuppror mot också tidigare släktleds mera patriotiska ideal. Detta är exempel på inte särskilt svårgenomskådliga socialt förankrade majoritetsanpassningsrörelser som påverkar gruppbeteenden. I första hand önskar alla tillhöra den största gruppen som har ett föreställt övertag, åtminstone på kort sikt. I andra hand finns det de som föredrar att identifiera sig med mera aparta minoritetsgrupperingar och denna förkärlek utgör ett av elementen bakom taistoismen i dess begynnelse och bakom filosemitismen. Under denna yta av anpassnings- och trotsrörelser i förhållande till miljöopinioner och bakgrundsvärderingar verkar de fordringar som dikteras av den delvis biologiskt anknutna strävan att bli en helt ”fri” och oberoende individ. ”Alla i min klass”-argumentet är dessutom i konformitet med tidens krav på att avlägsna sig så beslutsamt som möjligt från det förflutna, föräldrar, lärare och andra tidiga förebilder. Mot denna bakgrund sett är det inte svårt att förstå att de första stegen i judendomskritiken, både allmänt och individuellt, gestaltats som opposition mot de auktoritativa, rationellt ibland obegripliga och utifrånkommande buden och förbuden. Upproret är då ett uttryck för att individen eller gruppen avvärjer möjligheten att underordna sig ett tänkande och en verklighet som ligger utanför den egna kapaciteten och föreställningsförmågan. Detta är en grundbult i varje människas problematiska förhållande till varje religion och – väl att märka – till varje möte med Den Andre. Men det kan också, just därför och av den anledningen, ses som en förklaring av Franz Rosenzweigs definition av judendomen som en religion som är ”evigt framme”, grundfrågan är alltid densamma. Gamla testamentet ställer alltid frågan: var står 8
du i förhållande till Gud? Det finns kanske olika positioner, men ingen egentlig så kallad utveckling är av betydelse. Frågan är snarast om den utsträckning man tillskriver sin egen fattningsförmåga och sitt eget omdöme och huruvida det ges en auktoritet utanför en själv eller inte. Religionen, liksom för övrigt också poesin, bygger på att man ifrågasätter det som man gärna skulle tro förnuftsbundna, eller i alla fall förnuftslydiga, språkets förmåga att förmedla våra upplevelser. Utgångspunkten för dem båda är att en stor del – kanske det mesta? – faller utanför. Den ofrånkomliga grundförutsättningen om otillräckligheterna i vad vi är hänvisade till i vår orientering i tillvaron, vår åsiktsbildning och i hela vår livsföring kan å ena sidan vara oundviklig och – å andra sidan – förödmjukande och väcka ett starkt obehag. I själva verket kan man i de uttryck för förakt gentemot religion och poesi man ofta möter ana sig till ett delelement av osäkerhet och självtvivel som pekar i riktning mot rötterna till den avvisande hållningen: kanske det finns något likartat också hos mig? Vi rör oss här bland spåren av gamla erfarenheter som blivit föremål för omvändningar och förnekelser av anade insikter, till exempel i de svåra valen mellan rätt och orätt. En illustration av samspelet mellan motsatser i en social situation och hur det reflekteras medvetet i ett psykologiskt realistiskt, konfliktmedvetet judiskt sammanhang. I ett kort, tillfälligt samtal med en judisk bekant på den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO:s julbasar berättade denne för mig att han nyss med sin fru rensat sina bokhyllor och då hade stött på ett par av mina böcker som fick bli kvar bland dem som bevarades. På min uttalade glädje över detta faktum, svarade han: ”Det är alldeles sant!”, och tillfogade ”men man måste ju säga att de inte är alldeles lättlästa”, vilket jag höll med om: ”Visst”. Min samtalspartner inföll då: ”Du 9
kunde ha sagt ’Det beror allt på vem som läser dem!’ vilket en jude antagligen hade svarat, vi tycker om att servera varandra sådana små elakheter”. Till vilket jag replikerade ”Jo, men de små elakheterna innehåller samtidigt en avsevärd portion vänskaplighet under ytan, det som kallas ’att smeka med yxan’ och som förutsätter förtroende”, en komplettering som han med en viss glädje och värme höll med om. Detta exempel visar hur ett öppet uttryck för den i vänskapliga relationer förefintliga ambivalensen ofta, trots sin robusta yta, blottlägger en avsevärd portion förtroende och tillgivenhet som förutsättning. En sådan dubbelhet föreligger inte när man talar med obekanta, potentiella fiender eller sådana som man inte huvudsakligen uppskattar eller på vilkas uppskattning man själv inte litar. Det är därför, kan man anta, ett beteendedrag som snarare förekommer judar emellan än i deras kontakter och samtal med obekanta icke-judar. Också av den anledningen blev jag glad. I detta exempel och i besläktade situationer, går uppskattning och en samtidig reservation hand i hand. Det finns en parallell på entydighetssidan som är betydligt tråkigare, men inte mindre intressant och som kommer till tals i mera grekiskt-kristet dominerade sammanhang. Där utgör den envisa nonchalansen, motviljan mot att alls se och notera en indikation på en redan anad känsla av att här döljer sig något av vikt och betydelse, men problematiskt. Vad som i det förra fallet bibehålls i medvetandet som en aktuell konflikt och motsättning, vilken helst i någon grad skall desarmeras och göras ofarlig, skjuts i det senare helt och hållet ut i mörkret och finns inte längre. Medan det första tänkesättet i sin besvärliga mångsidighet uppmärksamgör de engagerade på föreliggande motsättningar, besparar den senare strategins utövare sig och de sina – och utarmar! – dem på och från medvetandet om dessa inre stridigheter – och rikedomar. 10
Man kan undra över vilken vikt och betydelse man skall tillmäta uppmaningen ”tänk inte på …!” och dess indikation på den motsatta tankens närvaro. Åtminstone utgör den ett hinder för den som strävar till inlevelse i och förståelse för den emotionella laddningen i åsiktsbildningen och i tänkandet överhuvud. För psykoanalytiskt informerade har det ända från och med Freuds dagar tett sig självklart att mycket av motståndet mot att ”tänka psykoanalytiskt” kan förstås mot bakgrunden av just ett sådant motstånd mot att möta en besvärlig och möjligen smärtsam inre konflikt. Det ligger också nära till hands att se samma tendens – vid sidan av andra element – manifestera sig i antisemitismen när vi betonar vikten av konflikttillvändheten i det judiska tänkandet och den tradition det härstammar från. Och vad skall vi då tänka om senare tiders psykoanalytikers uppmaningar till kollegerna att inte så mycket bry sig om rekonstruktioner, minnesbilder, biografiska tolkningar eller arkeologiska föreställningsmönster i Freuds efterföljd? Är det en polemik i huvudsak föranledd främst av glädjen över att ha kommit på en ny fruktbar synvinkel och en av den framfödd lust att bestrida värdet av tidigare arter av perspektiv, syn- och tänkesätt? Eller är det lika viktigt att komma ifrån obehaget att erkänna värdet i ett principiellt mångdimensionellt tänkande. Det vill säga en psykoanalytisk version av ett antipsykoanalytiskt och antijudiskt (antisemitiskt) behov att begränsa det psykoanalytiska synfältet? I det senare fallet befinner sig de ifrågavarande tankegångarna mer än genomsnittligt under herravälde av vad vi kunde benämna antisanningsprincipen (enligt psykoanalytiskt språkbruk: defensiva strävanden). Det är dem vi möter när vi, exempelvis, så många gånger – med en viss obestämd känsla av att fungera ”fel”, eller, i alla fall ofruktbart – föredrar den 11
sämre texten framom den vi förutser skulle vara mer inspirerande eller ser den okomplicerat underhållande filmen hellre än den djupsinnigare. Så sker naturligtvis inte alltid, men inte heller sällan och bör inte var gång ogillas. Särskilt gäller denna lättsinniga tendens möjliga och kanske anade möten med vad som finns under ytan av dagen och dagsmedvetandet och som kunde gestalta vad vi hoppas redan ha lämnat bakom oss. Men som vi i själva verket bär med oss och som karaktäriseras av sin potentiella emotionella explosivitet, ibland utlösande oväntade tårar eller överraskande känslor av vrede. Denna förhöjda risk att utsättas för det oförutsebara, men anade, väcker kluvna reaktioner. Vi attraheras av dessa möjligheter lika väl som vi med oro kan avsky dem. En närmare och fördjupad bekantskap med olika uttryck för den judiska traditionen och dess mångfaldiga avläggare får sina utlopp i att de som befinner sig under deras inflytanden tilldelas många Nobelpris, läses och väcker förtjusning, samtidigt som de föraktas, förtalas, i värsta fall likvideras, och sysselsätter vår fantasi och föreställningsvärld utan slut. I förstorande upplagor visar de oss spegelbilder vi själva, med större sanningskärlek, kunde ha identifierat som reflexer av vad vi kunde vara eller kunde ha blivit. I detta sammanhang ligger det nära till hands att utveckla föreställningar om en med solen parallell färd för de andliga sanningarna, från öster till väster (”det är från öster ljuset kommer”). En motsats, motsvarighet och variation av de antisemitiska, antidreyfusardiska och nazistiska slagorden om ”horderna från öster” som – så sedda – uttrycker européns fasa för drivkrafterna till psykologisk sannfärdighet och rädslan för denna strävans företrädare och ambassadörer. Vid hög ålder lägger man märke till hur inställningarna i religiösa frågor hos ens jämnåriga – de som är kvar – blir 12
mera förståelsefulla inför olika uppfattningar och teser och till dem som tagit steget fullt ut och blivit ”bekännande”. Denna sympatiska utveckling mot större öppenhet är högst begriplig med tanke på vad som är det livsskedets huvudfråga och allt överskuggande problem. Eftersom människan använder sitt föreställningsliv och sin tankeförmåga till att bearbeta problemen i sitt liv, så kommer hon inför dödsängelns snara ankomst att utveckla olika system som förhoppningsvis belyser och möjligen underlättar detta möte. I och med att vi ålderstigna alla befinner oss i samma läge betraktar vi med stor förståelse våra vänners och medmänniskors något varierande modeller och frestelsen att sätta sig på några höga hästar i relation till varandra avtar i avgörande grad. Denna utveckling i omissionerande riktning – därvid i viss mån följande buddhismen och judendomen som förebilder – hos den åldrande individen kan förstås mot bakgrunden av allt djupare inlevelse i och förståelse för trycket från rädslan för döden. Man accepterar allt mer att var och en behöver skapa sin egen strategi och avstår från kraven på någon långt gående likformighet i dessa angelägenheter. I de judiska traditionerna verkar de dialektiska mönstren, polariteterna och det upprätthållna medvetandet om dem och deras betydelse i samma riktning. När Rabbi Akiva (andra seklet av vår tideräkning), och i hans efterföljd Spinoza, löste problemet med Guds allmakt och människans fria vilja med formuleringen ”Allt är förutbestämt och människan har sin fria vilja”, är det ett exempel på styrkan och möjligheterna i detta upprätthållna polaritetstänkande och på en upprätthållen ödmjukhet i fråga om vad människans tanke förmår, liksom dess motsats. För den filosemitiskt sinnade och psykoanalytiskt orienterade betraktaren ligger det nära till hands att reflektera 13
över de uppenbara paralleller som föreligger mellan de obehag och den motvilja som det judiska tänkandet och de psykoanalytiska föreställningsmönstren väcker hos de utanför stående majoriteterna. Ett viktigt och kanske avgörande gemensamt element utgörs av motsatsföreställningarnas motbjudande samtidiga närvaro i medvetandet. Exempel på detta är den vikt som i dessa åskådningar tillskrivs egoistiska, fysiska och, inte minst, sexuella önskningar som motsatser till våra etiska och moraliska ideal och mål. När Freud hänvisar till sin judiska identitet som en av förutsättningarna för sina iakttagelser, upptäckter och slutsatser, det vill säga till det därmed sammanhängande relativa oberoendet av majoritetens gillande och stöd, pekar han i samma riktning. Otvivelaktigt finns det de som, utan att vara judiskt påverkade, tenderar att opponera sig mot konformism och dras till motsättningsdominerade föreställningsbanor eller i varje fall har relativt lätt för att ansluta sig till sådana idéströmningar. Också där kan föreligga en med judendomen besläktad förkärlek för det mänskliga tänkandets ursprungliga mönster, former för inbördes motsatser i medvetandet, i stor utsträckning reflexer av uppfostrans och anpassningens basmelodier och grundtematik: ”Jag vill!” respektive ”Du får inte!”. Inom de psykoanalytiska tankesystemen och åskådningsmönstren befinner vi oss idag ofta på väg bort från Freud. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Dels som uttryck för en ”naturlig” föränderlighet och variabilitet, dels som en följd av den västerländska kulturens allt mer diktatoriska krav på snabba förnyelser och febrilt införda förbättringar. Och det dessutom ifråga om ett tänkesätt som på ett gränslöst och provokativt sätt dominerats av sin introduktör. Spår av detta länge delvis uppdämda förändringsoch förnyelsebehov möter vi i kraven på nedmonteringar 14
av de biografiska omständigheterna och av spekulationer kring bortträngda minnen liksom av de sexuella strävandenas elementära betydelse i synen på individens utveckling och senare personlighet. Otvivelaktigt kan man också tillskriva de senaste decenniernas stegrade och ”återfunna” antisemitism en viss betydelse för denna doktrin, ”bort från Freud!”, i dagens psykoanalys. En strävan efter att frigöra sig från politisk belastning, som inte behöver upplevas som antisemitism. Draget av en viss skepsis i attityderna till dessa de senaste tidernas ”förändringens vindar” inom psykoanalysen behöver inte nödvändigtvis innebära att man i princip nedvärderar de relationsanknutna synvinklarna eller de aktualitetsförbundna iakttagelserna som kännetecknat tyngdförskjutningarna under tiden efter andra världskrigets slut. Det är snarare, vill åtminstone skeptikern gärna tro, en fråga om att kritisera, inte utvidgningen åt ett nytt håll, utan inskränkningen av synfältet i den traditionella freudianska riktningen. Denna lovvärda ambition till trots måste väl ändå skeptikern medge att betoningen av en synpunkt alltid beklagligtvis sker på bekostnad av en annan, även om detta inte varit en medveten avsikt. En springande punkt i detta sammanhang, på en gång avgörande och svårbestämd, kommer fram i en beskrivning Eero Rechardt ett flertal gånger återkom till beträffande psykoanalysens och det psykoanalytiska arbetets egentliga karaktär: de är en mellanform mellan vetenskap och konst, hantverk och forskning. En sådan karaktäristik gör rättvisa åt en faktor som å ena sidan är dominerande och avgörande, och å den andra åtminstone i det närmaste är undandragen generaliserande vetenskapliga bestämningar. Detta element, den personliga insatsens innebörder, övervälde och samtidigt undflyende karaktär, skapar ett olösligt dilemma för den 15
som söker nå en medveten kontroll av processen. Besläktade är dessa svårigheter med vad den judiska traditionen förvaltar då den utgår från axiomet att Den Högstes natur och avgöranden undandrar sig mänsklig fattningsförmåga och förstånd. En konsekvens för dem som levt och lever sina liv i tecknen av psykoanalytiskt tänkande och arbete blir inte sällan att denna långt gående ovetenskaplighet dominerat tron på att vara vetenskaplig. Och upplevs som ett symtom på att något vilseförande, begränsande och otillräckligt belastar den akademiska traditionen. För även om vetenskaplighetens gränser här kanske har dragits alltför snävt och på grund av denna överdrivna och självkritiklösa rationella iver bidragit till att det psykoanalytiska tänkandet hamnat utanför det akademiskt respektabla, så är problemet inte löst med att man framhåller inskränktheterna och begränsningarna i det vetenskapliga och akademiska perspektivet. Vi har ändå inte undkommit de obekanta storheternas svårsmälta och för människan i alla fall i grunden oacceptabla övervälde, inflytandena från det omedvetna hos de i samarbetet engagerade, analysand och analytiker. Vi påminns här om Hanns Sachs’ påpekande om att varje analytisk undersökning förblir ett obetydligt styckearbete av en oändligt mycket större helhet, ett litet krafsande i jordskorpan jämförd med hela det enorma okända klotet som omger den lilla undersökta detaljen. Och förmår människan-psykoanalytikern leva med ett så anspråkslöst framtidsperspektiv på sin tänkta gärning? Man kan också komma att tänka på de svåra frågor som, bland andra Carl Lesche ibland berörde, och som gäller hur de vid psykoanalytiska möten framlagda fallpresentationerna är tänkta och gestaltade. Hur väljer man vad som läggs fram av hundratals, eventuellt tusentals, samtal och annan samverkan? Vad minns man och vad undviker man medvetet 16