Eva-Stina Byggmästar
Orkidébarn
Schildts & Söderströms
Av Eva-Stina Byg gm ä star I glasskärvornas rike 1986 Amuletten 1987 Spiralens form 1988 Drivkrafter 1990 För upp en svan 1992 Framåt i blått 1994 Bo under ko 1997 Den harhjärtade människan 2001 Näckrosön 2003 Knoppar blommor blad och grenar 2005 Älvdrottningen 2006 Men hur små poeter finns det egentligen 2008 Vagga liten vagabond 2010 Min amatörbotaniska självbiografi 2012 Locus amoenus 2013 Den skrattande rosen 2013 Barrskogarnas barn 2014 I tvillingarnas tecken 2015 Sandstorm & Den rosa öknen (tillsammans med Gurli Lindén) 2015 Naturbarn. Dikter i urval 1986–2016 2017
Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande. ISBN 978-951-52-4405-5 © Eva-Stina Byggmästar 2018 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag: Elsa Wohlfahrt Larsson Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2018 sets.fi
1
Samlar ihop näsdukar, vantar och halsduk, gungstol, pälsmössor, trasmattor, hyvelbänk och kökssoffa, liksom hyllmeter efter hyllmeter med fågelböcker och väggbonader med ordspråk på marsianska, pelargoner, ejderdunstäcken och filtar av lump allt drar jag in – jag drar in allt i holken – gör det mjuka mjukare och än mer mjukt – bäddar för det kosmiska ägget: för poesin, dikternas dikt, för barnet med gammelmansansiktet och tusenårssjälen
7
Vi liknar nästan på pricken marshmallows, michelingubbar eller något liknande men precis lika vackert – det hudlösa är långt därinne, inbäddat
8
Fyller med luft för det är ett slags kroppsstrumpa och airbag samtidigt men om man fyller med snö eller hötottar blir det inte lika studselistudsigt ut i fall att man faller eller snubblar på sina egna fötter, vilket är något som man förstås försöker att undvika in i det längsta – men man vill ju ändå göra en halvvolt när man så att säga har möjligheten
9
Skyddshjälmen, alltså själva störtkrukan är också fodrad katthårsmjuk och det enda som hörs är lite rymdbrus närmast något slags intergalaktiskt mjauande ljud som kommer in via teleskopantennen allra högst uppe på detta orfiska sångarhuvud – sångarhuvudet som skvalpar runt, runt i den kosmiska havsströmmen alltså detta huvudknoppslika rymdskepp som är ute och far – ja, som skrattar, fnissar, flabbar, riktigt skrockar sig framåt medan Plejaderna utbrister: leendet är en bortglömd grimas*.
* Gunnar Björling
10
Alltså vi gratulerar oss till att fodralen är fulla, fyllda med doftande solgul kornhalm och klöverhö, eller luft – det är höljen inne i höljen, det är påsar, det är docksängarnas dynvar och bollformade bolster – allt är stoppat med bomull, kapok, ylle, alpackaull, tuvull, filt, ejderdun, dikter eller som sagt luft – vi kunde nästan rulla fram om vi ville och det vill vi!
11
Det händer också att vi gör en aning vajande, vaggande rörelser – kroppen liksom svajar till i olika riktningar, nästan samtidigt men ibland studsar vi helt enkelt omkring!
12
Just precis nu hörs liksom en svag rymdmusik genom bolstren, genom de lindblomsdoftande diktbandagen och lyrikplåstren, lindade kring det tunnhudade och kristallglassköra livet det är så planeternas mjukaste tonregister fylls på, men det är närmast något slags svagt borttonande hissmusik som gör ljudbilden minst sagt total!
13