Pia ingström – Känslor äger rum

1

2

K 채ns lor 채ger rum

3

Känslor äger rum

Pia Ing st röm Den flygande feministen och andra minnen från 70-talet 2007 Inte utan min mamma 2010

4

Pia Ingström

K änslor äger rum Liv i hem, stuga och villa

Schildts & Söderströms 5

Känslor äger rum

Boken har utgivits med stöd av FILI / Delegationen för den svenska litteraturens främjande. © Pia Ingström 2014

Schildts & Söderströms

www.sets.fi Omslag och grafisk form Anders Carpelan Foton i ”Riktiga hem, riktiga liv” Cata Portin.

Foton i ”Jag har också bord och stol” ur Kvinnosaksförbundet Unionens samlingar. isbn 978-951-52-3327-1 Tryckt hos Nordprint Ab, Helsingfors 2014

6

Till min pappa

7

K채nslor 채ger rum

8

Innehåll Inledning 9

R i kt ig a h e m, r i kt ig a l i v

17

Alla vill titta in på andra 19 Skitdrömmar och inredningsporr 22 Ett tekniskt redskap för livsformer 27 ”Hima e hima fast de’ e rojsigt” 30 Mamma! 33 Hemmets härd 1 44 – skruvtvingar och bananflugor Hemmets härd 2 50 – ”tyst vecka” och ”riktig vecka” Vackra hem, sköna hem? 60 Det döende hemmet 80

Vardagens skönhet 84 Det hemska hemmet 89 Spindelsalighet och kaosfasa 94 ”Sku folk bara veta” 98 Det skyldiga hemmet 102 ”Vi söker tillräckligt bra hem” 105 Skam och skräck 114 Ensamhemmet, kvällshemmet, söndagshemmet 120

”Av ko p p l a n d e b e t u ng a n d e”

127

Liv och ideal på finlandssvenska sommarställen

”Jag tror att jag skulle kunna skriva en roman om vårt kära sommarställe!” 130 Trygg i bygd, svenskbygd och obygd 139 9

Känslor äger rum

”Ingenting var besvärligt och man hade inte bråttom” 147 – bygga, dona, reda sig Landeamazonerna 153

”På landet är all smuts ren” 156 – natur och miljö

Faustiska teman 161 – förhållandet till el, elektronik och rinnande vatten ”En värld för sig ” 164 – annorlunda och tvärtom Rörligheten och den andra platsen 167

”… där vinden susar som på mommoslandet” 172 – landet som kronotop

”Det var helt enkelt min barndom” 178 – hjärteplatsen, mammapappaplatsen ”… och nu med barnbarnen” 184 – arv och kulturarv

”Det som händer är någonting annat” 193 – syndafallet i sommarparadiset

Stället man älskar att hata och hatar att älska 198 ”En saga av sorg” 202 – ledsen och rädd på landet

”Svår delning, mycket känslor som svallat, sorgligt och jobbigt…” 207 ”Hemska landen i Svenskfinland” 215 =

” Jag h a r o c k s å b o r d o c h s t o l” Ida Salins liv och arv

=

10

223

Inledning

”Hima e hima fast de’ e rojsigt”, sa gamla Helsingforsare när jag var barn. Det betydde något utöver bostaden och det som kan mätas och beskrivas objektivt. Man avsåg något annat än det materiella, ekonomiska och estetiska.

Man talade i själva verket om samma sak som den franske fenomenologen Gaston Bachelard resonerar kring när han frågar: ”Hur får obeständiga tillflyktsorter och tillfälliga skydd ibland, i våra innersta drömmar, värden som saknar all objektiv grund?” Med andra ord: hur blir bostaden hem?

I den här bokens tre texter närmar jag mig hemmet ur flera olika vinklar.

Den första texten utgår från ett slags bokstavstolkning av ordet ”inlevelse”. Genom vilka gärningar lever man in ett hem? Det handlar inte bara om att inreda, städa och pynta. Minst lika mycket handlar det om att nöta, rådda och förfula. Jag försöker beskriva hur bokstavligt känslor äger rum i hemmets olika utrymmen. En viktig del av känslolivet är upplevelsen av skönhet, och jag försöker spåra skönheten just i den intima känslan, i den personliga historiens ögonblick då hemtrevnad, vardag och skönhet klibbar ihop.

Den andra texten handlar om boendet och hemmet som en djupt allvarlig lek. Den försiggår i en annan dimension, 11

Känslor äger rum

på en annan plats, än det ordinarie hemmet. Fritidsboendet, stugan, villan, eller som man säger i huvudstaden, Landet besitter en minst lika tät aura av drömda värden som hemmet. Landet, Villan eller Skären kan, förutom en plats att vistas på, bli en iscensättning av, eller en berättelse om den människan man önskar vara fast vintern och vardagen hindrar en under största delen av året. ”Här känner jag att jag helt och fullt kan vara den jag är!” kan man säga om sitt Lande, och utsagan får en helt annan aura än innanför tröskeln till vinterhemmet.

För de här kapitlena har jag frikostigt tagit för mig av det roliga, inspirerande, överraskande och ibland chockerande material som insamlats av Folkkultursarkivet vid Svenska litteratursällskapet genom två olika pristävlingar, om hemmets prydnader respektive fritidsboende. På folkkultursarkivet finns, i mapp vid mapp, hyllmetervis av finlandssvenskt liv, mycket brokigare än någon fiktion kan återge.

Där har jag grävt ner mig i månader, i identifikation och förvåning då jag ömsom hittat mina egna fantasier formulerade av andra, ömsom känt mig som en utomjording.

Boken avslutas med en annorlunda text, ett försök att med ett hus som utgångspunkt skriva en biografi över en kvinna vars livsval väldigt konkret kom att påverka mitt boende och min hemkänsla under många år. Under nästan åtta studieår var knapphandlerskan, snörfabrikörskan och kvinnosakskvinnan Ida Salins villa på Drumsö mitt riktiga hem, och först långt efteråt förstod jag vilken ynnest som kommit mig till del. Ida Salin lät bygga villan som sommarställe efter en period av personlig tragik för att hysa lyckligare känslor. De infann sig säkert, men med 12

13

Känslor äger rum

dem också andra. Under ett långt liv av framgångar och bakslag återkom Ida år efter år till sitt älskade Solvik torp för sommaren. I hennes gästbok har någon skrivit andra versen av en dikt som också en av folkkultursarkivets skribenter citerar: Ett hem är icke där man bor och stannar hastigast på färden.

Nej hemmet det är far och mor, ett skydd mot stormarna i världen.

Ett hem till skänks man aldrig får ej ens på livets ljusa höjder det bygges sakta år från år och älskas fram i sorg och fröjder.

Ett hem ej kräver alls gemak, ej guld och sidenmönster.

Det kan ha lågt och sotat tak. det kan ha gamla spruckna fönster.

Ett hem det är den lugna vik, som vinkar seglaren från fjärran.

Ett hem det gör en fattig rik.

Ett hem det är en skänk från herran.

Diktens ursprung har jag inte lyckats klarlägga, möjligen är den skriven av Jakobstadspoeten Viktor Sund, eller av någon anonym författare av söndagsskolepoesi, som den gudliga knorren i sista versen låter oss förstå.

14

Inledning

Bortser man från den, summerar den behändigt de teman jag cirklat kring när jag skrivit den här boken. Den är en väggbonadsvacker och taktfast maning att ta det där egna rojsiga hemmet med sina drömda värden och mardrömmar, allt det som varken är bostadspriser eller inredningsestetik, på kärleksfullt allvar.

15

K채nslor 채ger rum

16

I

17

K채nslor 채ger rum

18

Riktiga hem, riktiga liv Sköna hem där livets rosor dofta, Sköna hem dit tanken flyr så ofta, Du är målet för vårt hjärtas trängtan, Och var än vi är, till dig står all vår längtan (Broderi på väggbonad i Esse)

Jag bor i Helsingfors centrum, i ett hus byggt 1929.

Lägenheten är trevlig och lämpar sig väl för en fyrapersonersfamilj. Efter att i sjutton år ha varit vårt hem är den i rätt risigt skick. Vi är numera tre kvar hemma, en har flyttat ut.

Den utflyttade äter med oss nästan varje vecka och vi har gäster hyfsat ofta, tycker jag. När vi då sitter vid matbordet i vardagsrummet tänker jag mig att någon granne mittemot lägger märke till oss – ett livligt samtalande sällskap som sitter lite längre än vanligt vid bordet, med ljus och kristallglas och vinflaskor och många serveringsskålar som vi räcker varandra över bordet.

De som oftast tittar in på oss vid sådana tillfällen är de som står och röker i fönstret mittemot. Vi kallar stället Porrstudion eftersom belysningen där ofta för tankarna till någotslags kameraarbete, och de som står i fönstret ibland är 19

Känslor äger rum

insvepta i bara en handduk eller badrock. Jag hoppas att åtminstone någon av fönsterrökarna tycker att det ser trivsamt ut vid vårt matbord och kanske funderar på vad vi äter och pratar om. Vi kan inte undgå att se dem där de står om vi inte direkt bemödar oss om att inte titta ut genom fönstret, och vice versa. Och varför skulle vi det? Det här är en aspekt av mitt hem – i stort sett den enda – som jag gillar att visa upp. Jag tycker det är duktigt av mig att laga mat och bjuda gäster fast jag är en medioker matlagare och ganska blyg. (I själva verket är det min man som oftare lagar maten.)

En granne som antagligen inte ser oss lika bra som vi ser henne är Ensamma flickan, som i många år bott i 60-talshuset med stora fönster snett mittemot oss. Vi kallar henne så för att hon alltid verkar vara ensam när hon är hemma.

Hon kan sitta långa stunder vid köksbordet och stirra framför sig medan hon drar i en hårslinga. Det ser lite melankoliskt ut. Hennes kök ser välstädat ut och hon har aldrig gardinerna fördragna där. Hennes grannar verkar mycket mera medvetna om hur stora fönster de har, så de skyddar sig med persienner, gardiner och halvgardiner.

I vårt kök, som ligger på gårdssidan, pågår varierande kaotiska matlagnings- och uppröjningsaktiviteter, och dem kan våra grannar i gårdshuset se en del av. Vi ser rakt in i deras öppna kök och ändan av det långa matbordet i deras stora vardagsrum. Jag ser om ljuset är tänt bakom sovrummets rullgardin mörka söndagsmorgnar, grannfrun ser mig sitta i köket och dricka kaffe, och därför vet vi när det är dags att ringa och föreslå promenad.

En luttrande erfarenhet var då jag efter en egen misslyckad och grälig familjemiddag dukade av, gick in köket 20

Riktiga hem, riktiga liv

och såg familjemyllret i gårdshuset. Skrattsalvorna – och sången! – rungade över gården. Jag uthärdade det för att jag känner dem och vet att de är jordiska människor med normala glädjeämnen och sorger. Jag vet också en del om deras kök, som vi ska se närmare på senare i den här texten.

Alla vill titta in på andra Samma år som jag försökte lägga mina tankar kring boende och hem pågick ett babbel om detta omkring mig.

På tv visades vintern 2012–13 en uppsjö av program som handlade om ämnet: Socialpornografiska reportage om amerikanska ”hoarders”, patologiska hamstrare som fyllt sina villor och garage med prylar och sopor och måste grävas ut av käcka team med terapeuter och städcoacher som lovade rädda dem om de i gengäld lät exponera sin skam i tv-rutor världen över.

De lika socialporriga amerikanska programmen, där ett glatt fixarteam drog in för att på nolltid bygga ett nytt och underbart hem åt någon nödställd men behjärtansvärd familj. Fantasifyllda sagorum med flippade teman åt barnen, pampiga sovrum för de vuxna, ramper för de lytta och sagolikt praktiska kök – samtidigt förfäras tittaren över det ohjälpligt osolida i det supersnabbt nyfixade. Hur ser det ut om sex månader när gipsskivorna börjat spricka och golvlisterna lossna och när ungarna vuxit ur sina lekvärldar? Jag väntar på revisited-serien som ska berätta för oss hur det gick sen: blev de lyckliga i alla sina dagar, de där alltför stora, alltför fattiga, alltför feta familjerna 21

Känslor äger rum

med minst en medlem som led av någon sällsynt hemsk sjukdom?

Och så var det inhemska Muuttajat, ett enastående andefattigt program om folks flyttningar. Det var en serie som man lockades att medverka i med förevändningen att det skulle handla om flyttkarlarnas jobb – i gengäld skulle man få flytten lite billigare. I själva verket var det en inbjudan att kika in i folks flyttrådd och underligheter, från fattiga ensamma mamman med massor av snuskiga husdjur och det konstiga brittiska paret som samlade på mjukiskleksaker, till en representativ medelklassig nyfamilj med beundransvärt kallblodiga lugn-i-sista-minuten-föräldrar.

Eller alla de mera rumsrena heminredningsfantasierna, i program efter program där den sociala voyeurismen ersatts med rent estetiska och kommersiella överväganden och inredningsarkitekter trollade fram luft och ljus och presentabel mainstreamtrivsel i vanliga hem som invånarna tröttnat på men inte själva hade mod, kompetens eller råd att ta itu med.

Sådant här skulle ingen hålla på med om det inte fanns pengar i det – om det inte fanns någonting addiktivt i att sitta i soffan och titta in på folks hem, och om inte någon hoppades sälja någonting som en effekt av detta. Samt om inte folk var beredda att i varierande grad visa upp sig på tv för att få en ny heminredning, ett nytt hem eller ett nytt liv.

Samtidigt pågick en virtuell kapprustning av sköna hem i bloggosfären. Och det finska arbetarinstitutet ordnade en höstlig föreläsningsserie om inredning, med rubriker som ”Den finska heminredningskulturen – hur kom vi hit?”, ”Mannen inreder” och ”Den föränderliga inredningen på tv”.

22

Riktiga hem, riktiga liv

Själv inreder jag inte och förnyar aldrig någonting innan jag absolut måste för att det gamla faller sönder. Jag är snål och fantasilös när det gäller hemmets föremål, och tycker att det är roligare att köpa mat och kläder och resor om jag har pengar. Jag tycker inte om förändringar hemma.

När något måste köpas eller lagas drabbas jag av dissociativ letargi – jag har svårt att förhålla mig till mitt eget hem genom estetiska överväganden. Jag deltar inte i vänners samtal om heminredning utan försöker göra mig osynlig och nollställd eftersom jag inte har något att bidra med till ämnet och snabbt blir uttråkad av det. Jag läser aldrig inredningstidningar och av alla de där tv-programmen jag räknade upp ovan tittar jag bara på de mest skandalösa. Jag är inte intresserad av främmande människors snygga och praktiska lösningar, design och stilriktningar eller exklusiva vackra saker. Däremot är jag mycket intresserad av att se hur mina vänner bor, lika intresserad som jag är av att veta vad de tänker och hur de mår.

Jag tar tillbaka det där med att jag är fantasilös i fråga om föremålen i mitt hem. Snarare är det så att jag investerar antingen för mycket eller för litet fantasi – känslor, inlevelse, föreställningar, projektioner, innebörder – i dem. Det är inte alls så att jag är majestätiskt oberörd av vad jag har omkring mig hemma, jag är i stället hopklibbad med det på ett sätt som jag inte vet hur jag ska beskriva. Ibland känns det skönt och naturligt, ibland bara pinsamt. Ibland känns det som om jag mirakulöst var avklibbad och fri ett tag – och kunde tänka mig att bo var som helst, med vilka prylar som helst – för att sedan fastna igen med ett smack.

23

Känslor äger rum

Skitdrömmar och inredningsporr För några år sedan gjorde den svenska författaren och debattören Nina Björk skandalsuccé genom att i en kolumn i Dagens Nyheter avfärda folks drömmar om härliga inredningar och vackra kök som ”skitdrömmar”. För henne var de uttryck för falskt medvetande hos människor som inte längre orkade föreställa sig någon annan lycka än den marknaden föreskrev, att konsumera och visa upp sina uppköp för sig själva och varandra. Som om detta var det fräckaste någonsin, fick hon ännu flera år senare klä skott när DN:s reporter i samband med att boken Lyckliga i alla sina dagar lanserades 2013, lät förstå att Björk trots allt levde i ett rätt presentabelt hem.

Jag kunde upplåta mitt hem åt någon finländsk Nina Björk som behöver en intervjumiljö som försäkrar att hon lever som hon lär – ingen reporter skulle kunna undgå att se det spruckna sofftyget, de lossnade golvlisterna, det fula badrummet. En genuin sjabbighet som inredningsjargongens malande käft inte på långt när lyckas fånga med begreppet ”shabby chic”, som är ett tappert försök att komma i kapp den erosion som oavbrutet pågår i den materiella världen.

Låter det här nu som förvänt skryt? Det är svårt att sätta ord på det här lidelsefritt och utan koketteri. Jag kunde förstås åberopa rent ekonomiska omständigheter eller hälsoförhållanden i familjen som gör varje åtgärd och nyanskaffning, varje ny möbel och yta till en sjukdomsrisk (dofter av flamskyddsmedel i textilier, lösningsmedel, 24

25

Känslor äger rum

färskt trä, ny plast). Men det handlar om val också, det ska inte förnekas.

Och ett val som borde motiveras, synbarligen. Att vilja ha ett vackert och ombonat hem har varit ”nästan som en moralisk plikt” sedan 1800-talet, påpekar historikern Minna Sarantola-Weiss, som forskat i vårt sätt att inreda och tala om inredning. ”Är det ok att inte bry sig om heminredning?” är nästan som att fråga ”Är det ok att inte klä sig snyggt och bry sig om sin hälsa?”

I praktiken finns förstås ett utbrett ointresse, men det artikuleras sällan och förutsätter då, i motsats till intresset, förklaringar och ursäkter. Om man talar om sitt hem ska man helst behärska ett visst sätt att resonera och beskriva som innefattar intresse för smakfrågor, design, renovering på ytbeläggningsnivå. Annars händer det lätt att man halkar in i en surmulen roll av ekologisk rättfärdighet eller barnsligt trots, har jag märkt.

Det finns emellertid en sidoingång till resonemang om hemmet som gör att man kan undvika både huvudströmsjargongen och att kalla andras fantasier för skitdrömmar. Den entrén går vi in genom senare, när jag presenterar ett etnologiskt material kring temat sköna hem – ett annat sätt än inredningsunderhållningens att definiera vad som pryder hemmet. Där möts materialism och känsla, trivialt allmängods och djupt personlig reflektion, estetik och psykologi, på ett betagande och oväntat sätt.

Men låt oss först ägna oss lite till åt kritiken av inredningsporr och skitdrömmar.

Det svenska komikerparet Fredrik Lindström och Henrik Schyffert utgav 2011 en bok med titeln Ljust och fräscht26

Riktiga hem, riktiga liv

boken. Jakten på det perfekta boendet. Den emanerade ur en bejublad stå upp-föreställning de gjort hösten innan, där de häcklade den svenska inredningshysterin, och den ”inredningspoetiska och närmast inredningserotiska stil” som florerade i bostadsmäklarnas annonser och i den växande floran av inredningsmagasin (65 olika till salu i Sverige, påstår de).

Här avhånas, i lätta ordalag, allt från inredningsmagasinens minimalistiska interiörer och svulstigt klichéprunkande känslospråk till den egendomliga likriktning som idealet att inreda sig ett personligt hem lett till. Här finns glassiga bilder på interiörer i femtio nyanser av vitt, och av gjutjärnsbokstäver som skruvats upp som dekoration på vita väggar i kryptiska minimalistiska meddelanden om … någonting. Författarna gör också narr av köket som det nya finrummet, det som ska finnas och upprustas bara för uppvisning och inte för användning. Uppvisning av matlagningsfärdigheter man inte har, och framför allt uppvisning av det allra exklusivaste, tid, för ”det finns knappast något så statusfyllt som att ha gott om tid, att bara kunna stå där och späcka lammstekar, älta surdegar och koka sylt med barnen”. Den elaka paradoxen är att man inte får mera tid genom att skaffa ett drömkök, snarare tvärtom eftersom det måste betalas. ”Men går det då att bo sig lycklig?” frågar de slutligen, och svaret blir trots det lätta, rentav godmodiga anslaget i boken, ett bestämt och konsumtionskritiskt nej. Det finns någon som förtjänar pengar på vårt missnöje med det vi redan har, ”vårt missnöje är själva bränslet i hela den farkost som det moderna samhället utgör”, konstaterar förfat27

Känslor äger rum

tarna strängt. Och uppmanar läsaren att gå och köpa sig gjutjärnsbokstäver och skruva upp följande mening på köksväggen: ”Det enda som förändras i ditt liv om du förverkligar ditt drömboende är själva boendet. Ingenting annat. Inte du själv, inte dina relationer, inte din förmåga att vara lycklig.”

Lindström & Schyffert är helt enkelt inne på samma linje som Nina Björk fem år tidigare i sin skitdrömskolumn.

Lyckan kan inte köpas, inte heller i form av inredning. Men här vaknar hos mig en lust att protestera. Kanske man ska gå lite varsamt fram med inredningsdrömmerierna i alla fall.

Skitdrömmarna kan ligga tätt omslingrade med de allra finaste drömmarna om mening och gemenskap och ro, och ett nytt kök kan stå för en befogad dröm om ett bättre liv. Kanske det är så att folk inte är fullt så dumma som de verkar när de läser om och pratar en massa strunt om köksöar och att pensla trägolv med filmjölk. Kanske de gör det för att få ha sina intimaste rädslor och förhoppningar i fred?

Det får man respektera. Och eftersom man ju ändå inte kan köpa lycka så kan man i alla fall bränna av de pengar man har medan man väntar på den.

Det är naturligtvis farligt också. Man kan helt glömma bort hur man talar om liv, kärlek, sorg, rädsla, omsorg, existentiell längtan och dödsskräck om man aldrig får eller måste göra det. Och man lär sig aldrig tala om sådant om man aldrig exponeras för andras tal om annat än konsumtion och stilmarkörer. Marknaden är inte din mamma eller din vän, den vill bara ha din köpglädje och dina pengar.

Den kan visserligen ta ifrån dig all hemkänsla genom att 28

Riktiga hem, riktiga liv

göra dig fattig och hemlös, men aldrig ensam förse dig med det du behöver för att inrätta densamma.

Så innan du släpper in tv-teamet med inredningsarkitekten i ditt hem ska du besinna vad den franska psykoanalytikern Julia Kristeva skrev för två decennier sedan, i Les nouvelles maladies de l’âme. Hon visste inte ännu hur de nya sociala medierna skulle göra oss virtuellt närvarande och uppbundna i allehanda nätverk av begär och föreställningar vare sig vi bor i små eller stora städer. Den psykiska tillplattning och kommersialisering som hotar oss antar för henne därför storstadens gestalt.

Strunta i det, du är ändå uppkopplad, var du än bor så är du där: ”Vad kan man göra där? Bara en sak: köpa och sälja varor eller bilder, vilket är samma sak, för båda är platta symboler utan djup … De som förmår eller de som försöker upprätthålla ett liv som neutraliserar både denna lyx och denna fasa, måste skapa en ’interiör’/ett ’innanför’ för sig själva: en hemlig trädgård, en egen härd, eller, både enklare och mera ambitiöst, ett psykiskt liv.”

Ett tekniskt redskap för livsformer Om jag nu vill tala om riktiga hem på ett annat sätt än som konsument eller objektiv estet, hur ska jag lägga mina ord och i vilket tonläge? Och vad är det jag egentligen vill tala om? Lättast att gå vidare en bit på negationens väg. Jag vill definitivt inte tala om hemmet som den svenska etnologen Åke Daun när han 1989 i ett föredrag på den kooperativa 29

Känslor äger rum

bostadsrörelsen HSB:s arkitektstämma iklädde sig rollen av bisarr men älskvärd Oppfinnar-Jocke och förordade att man skulle se bostaden som ”ett tekniskt redskap för livsformer”.

I sitt föredrag använder han nästan aldrig ordet hem utan han talar om bostaden, och hans rationella nit känner inga gränser. Köket vill han utveckla med tanke på framtidens allt mera omfattande köksmaskinpark. Han fantiserar om sovrum med utdragbara mellanväggar för att säkra sömnen för den som lever med hostande eller snarkande partner, eller med en som ska hysa den moderna tidens otrygga barn i sin säng. Han föreslår – skämtsamt, påpekar han själv – att framtidens toaletter ska vara försedda med flera toalettstolar i olika storlekar, som gammaldags utedass, för att nämnda otrygga barn behändigt med föräldrarna som exempel ska kunna hoppa över pottstadiet direkt till wc-kompetensen. ”Min bärande tes är att bostaden i dag och ännu mer framöver bör betraktas som en teknologi anpassad för att klara av ett livs olika faser och situationer, inte som hittills huvudsakligen ett skal för möblering enligt några enkla hushållsfunktioner. […] Se bostaden som en maskin, inte i första hand för att den faktiskt rymmer fler maskiner än någonsin, utan därför att ett sådant perspektiv lättare leder oss att granska vad den behöver – det vill säga vad bostaden ska göra för oss. Bostaden bör vara vår uppmärksamma betjänt, som gör livet lättare för oss.”

Hans vision av framtidens boende föreskriver bostäder som skall utgöra ”ännu bättre redskap” för ”sömn och även sjuklighet i hemmet, ostörd avskildhet för studier, hobby och arbete, för aktiv samvaro respektive tv- och videotit30

Riktiga hem, riktiga liv

tande, umgängesliv och för gestaltande av en personlig miljö.”

Hemmet som ett redskap för ”gestaltande av en personlig miljö”, definierat som ett slags sjukdomssymtom jämförbart med hosta – här är vi långt borta från hemmets förtrolighetsideal. Men tack för den eftergiften till människans vettlöshet i alla fall!

Redskap kan man både bruka och missbruka, och jag är naturligtvis minst lika intresserad av missbruket som av bruket – av allt det som händer utöver eller trots det som arkitekten kunnat föreställa sig. I själva verket är nog inte Daun heller någon galen ingenjörskarikatyr fast han roar sig med att spela en. Den oscarianskt högborgerliga lägenheten med sina många funktionellt differentierade rum är, visar det sig rörande nog, hans ideal. Han ger konkreta tips om burspråk och franska fönster, spegelmosaik i taket och, inte alls dumt, ”en bredare, tvådörrad, vardagsrumsentré, som var vanlig i det gamla borgerskapets salonger”, för att ge också ett anspråklöst vardagsrum en exklusiv prägel.

Och på tal om vardagsrum blir det riktigt intressant, ett stup rakt ner i den mänskliga själens avgrund av underliga förhandlingar med omgivningen och med sig själv: ”Det finns och kommer även i framtiden att finnas ett behov av representation i bostaden, självrepresentation med estetiska medel, vilken lika mycket riktar sig till hushållets egna medlemmar som till besökare. Självbilden är lika viktig som den bild av sig själv, som man önskar ge andra.”

Se där, jag vill att grannarna ska titta in ibland, och jag vill berätta för mig själv om de där middagarna.

31

Känslor äger rum

”Hima e hima fast de’ e rojsigt” Länge letade jag efter ord och begrepp för det jag ville skriva om hemmet i det mentala utrymmet bortom å ena sidan det partikulära privata, å andra sidan det mest slätstruket eller spekulativt offentliga. Jag har sökt och hittat nyttigheter och tänkvärdheter i böcker om arkitektur, historia, estetik och etnologi. Jag har frossat i etnologisk primärdata, en samling skrivna vittnesbörder om prydnadsföremål i vanliga finlandssvenska hem. Jag har frågat alla möjliga sorters människor – en historiker, två socialarbetare, en praktiserande estet, en estetikprofessor och en nyskild tvåbarnsfar – om hur de ser på det här med hem, hemtrevnad och hemmets beboelighet.

Till slut ramlade jag genom läsning kors och tvärs in där jag borde ha börjat, nämligen i den franska fenomenologiskt inriktade filosofen och litteraturvetaren Gaston Bachelards virriga och betagande essä Rummets poetik. Jag förstod att det jag sökte fanns här, i hans meditation kring ”huset”, platsen där hemkänslan bor. Han söker en känsla, som är en plats, som är en känsla: ”Kan vi tvärs igenom minnena av alla hus där vi fann skydd och ytterligare alla hus som vi drömde om att bo i, frilägga en intim och tydlig stämning som bekräftar det unika i alla våra minnen av omhägnad förtrolighet? Det är det centrala problemet.”

Franskan använder samma ord för hem och hus, ”maison”, så för Bachelard är det lätt att hålla fast vid bilden av sitt 32

33

Känslor äger rum

första hem, som råkade vara ett hus på landet. Under sina senare år bodde han i en lägenhet i Paris, men det fick honom inte att överge bilden av just huset som det väsentligaste hemmet. Men visst smyger han in en brasklapp för de olyckliga som aldrig bott i ett eget hus utan bara i lägenheter: ”Varje utrymme som verkligen är bebott präglas av andemeningen av begreppet hus.”

Han försöker fånga in något som är väldigt nära det jag är ute efter, min idé om ”riktiga hem”, den samtidigt trivsamt intima och lite skamliga mångtydigheten i det gamla finlandssvenska uttrycket ”hima e hima fast de’ e rojsigt”.

Som Bachelard utrycker det ”förfogar varje skydd, varje tillflyktsort, varje kammare, över medklingande drömvärden”.

Bachelard läste franska poeter för att hitta den fenomenologiska genklangen av de här drömvärdena. Jag försöker tillämpa hans hemkänsla på vardagens tankar och tal, vårt praktiska fixande och planlösa plottrande på den fysiska plats vi kallar vårt hem. Och på den obestämda mångtydiga passiva aktivitet det ofta innebär att ”vara hemma”. Den högstämda Bachelard skulle nog kalla det där sistnämnda för ”drömmerier”.

Bachelard skriver ofta in sig i helt omöjliga positioner av kulturell 1800-talsborgerlig hemmablindhet. Han skriver som om alla människor var födda i egna lagom stora hus med vind, källare, tjänstefolk och trädgård. Han skriver som om han trodde att städa betyder att stå i solstrimman i en salong och smeka fram glansen i vackra lackerade trämöbler, inte att ligga i en konstig vinkel kring tvättmaskinen på badrumsgolvet beväpnad med virknål och dra upp hårproppar stora som marsvin ur golvbrunnen under 34

Riktiga hem, riktiga liv

duschskåpet, eller att plocka upp 265 legobitar från golvet medan skalen av påskens mignonägg mals ner i mattan där man kryper fram.

Men bortsett från det här träffar han klockrent rätt. Han skriver om att finna och respektera sådana svårdefinierade immateriella kvaliteter som har att göra med att vi trivs – i bemärkelsen känner oss hemma – där vi mentalt lyckas etablera en kontakt med en ursprunglig hemkänsla.

Eller, för att citera ännu en av hans otaliga förtätade formuleringar, jag identifierar mig med hans uppdrag att ”på varje vistelseort, till och med på slottet, finna ursnäckan”.

Snäckan är då det tätaste och behändigaste av alla små bachelardska hus, sinnebilden för högsta trivsel.

Mamma!

Ett hem är icke där man bor och stannar hastigast på färden Nej hemmet det är far och mor, ett skydd mot stormarna i världen.

Samtidigt som jag började skriva den här boken föreslog min psykoterapeut att jag efter ett års sittande två gånger i veckan skulle börja gå hos henne tre gånger i veckan och ligga ner i stället. Vi skulle ta oss djupare in på det sättet. Vi skulle, med andra ord, hitta hem till mamma.

Jag hade tittat på dyschan på hennes mottagning i ett år och undrat varför hon aldrig föreslagit den förut. Överkastet pryddes av ett mönster som liknade tulpanblad.

35

K채nslor 채ger rum

36

Riktiga hem, riktiga liv

Jag hade studerat dem under flera seanser och tänkt att de påminde mig om en av barndomens återkommande nattliga skräckfantasier. När jag vaknade i mörkret vänd mot väggen måste jag samla mod en lång stund för att våga vända mig om för att se om rummet fanns kvar – jag föreställde mig att det hade förvandlats till en sumpmark tätt bevuxen av just sådana där tulpanaktiga stjälkar och ingenting annat, i oändlighet. Att hemmet försvunnit, att min blå barnsäng stod vid en vägg i ett kärr av ingenting, att jag var alldeles ensam.

Den psykodynamiska terapin handlar bland annat om känslan av att hitta hem, eller bottna någonstans. I praktiken känns det periodvis som att trampa på stället, snubbla, backa eller glida okontrollerat. Man ömsom attraheras och repelleras av vad det nu är man söker. Det är frustrerande banalt, glest mellan de stora uppenbarelserna och mycket tjat och små förskjutningar som först knappt märks. Men det finns en riktning.

Hemma är det mammas famn och pappas väktargärning som berättar om en farlig men intressant omvärld. Hemma är en hemlig plats och mammaspappasmitt rike. Eller för all del, kasta om mamma och pappa, eller skriv in två av någondera, eller en som töjer sig i olika funktioner, i den där utsagan – det jag vill få fram är dubbelheten, hemmets insida och utsida, och mellan inre och yttre, att stanna kvar och att gå ut i världen. Den är något som varje människa på något sätt måste presenteras för och som hon sedan har att leva med.

I sin jakt på de ”primära trivsamheterna” och deras genklang stöter också Bachelard naturligtvis då och då på mamma, som i några rader av Oscar Milosz: ”Jag säger 37

Känslor äger rum

min Mor. Det är på dig jag tänker, o Hus! / Min barndoms vackra dunkla somrars hus.”

Hemma är också en mental ort som kan ta konkret plats i en bostad och till det yttre låta sig beskrivas som lägenhet eller villa. Då blir bostaden något förmer. Den blir en fysisk plats som återskapar, påminner om eller uppfinner ”en intim och tydlig stämning som bekräftar det unika i alla våra minnen av omhägnad förtrolighet”.

Mamma, snarare än den där snäckan som Bachelard åkallar, har varit barnets bokstavliga boning/hus/hem, och huset kan vara moderligt. För Bachelard, som säkert skriver i trygg förvissning om att han är Barnet eller Mannen som självklart maskulin universalmänniska, existerar inga genuskomplikationer. På dem bjuder i stället en feministisk forskare, Eeva Jokinen, som i sin bok Väsynyt äiti sammanfattar: ”Hemmet är livets insida, ett feminint inre, en livmoder eller en famn.”

Och därav följde mammas paradoxala predikament i det borgerliga hemmet. Om det var så att hon i första hand var just moderlig, omvårdande, omhändertagande, blev hon också den som inte har ett eget rum i hemmet. Om hemmet är moderskroppen och moderskroppen är hemmet, behövde mamma inget eget rum, emedan hon är rummet. I dag är visserligen också papparummen – herr-rummen, biblioteken, arbetsrummen – sällsynta i trångbodda familjer där växande barns behov av egna rum går före alla andra familjemedlemmars.

Ibland är det här förhandlingsbart, ibland inte. Åtminstone i sin inre värld är kvinnan lika väl som mannen och barnet också människa. Och fullt delaktig i den dunkelt 38

Riktiga hem, riktiga liv

förföriska bachelardska rumspoetiken: ”Vårt omedvetna är ’inhyst’. Vår själ är en boning. Och när vi påminner oss om ’hus’, om ’rum’, lär vi oss att ’bo’ i oss själva.”

Det bachelardska huset kommunicerar i båda riktningarna: ”det finns i oss samtidigt som vi finns i det”. Att bo i sig själv låter som ett steg i den riktning Kristeva förordar, inrättandet av en insida; en psykisk autonomi eller en stark inre verklighet som inte hela tiden måste bekräftas av yttervärldens syn på vilka behov vi har eller hur vi tillfredsställer dem.

Det är något man inte kan lära sig genom att läsa inredningstidningar, och i inrättandet av den boningen har man föga hjälp av en inredningsarkitekt. Den aspekten av vårt liv som uttrycks i hur vi bebor oss själva handlar om något annat än utbyte av varor och tjänster, den aktualiseras inte i första hand genom konsumtion.

Bachelards centrala problem är ju, och det tål att upprepas, att ”frilägga en intim och tydlig stämning som bekräftar det unika i alla våra minnen av omhägnad förtrolighet” – inte att desarmera den stämningen genom problemprat och gå ut i världen.

Han skulle inte gilla att bli spänd för ett psykoterapeutiskt projekt – han verkar betrakta psykoanalysens praktik som en uttunning och relativisering av de essenser han försöker ringa in allt tätare. Han söker det lyckliga huset, den boning där ”det undermedvetna bor bra och lyckligt”.

Psykoanalysen som terapeutisk praktik ”rycker ut till undsättning för de avhysta undermedvetenheterna”, sätter jaget i rörelse och manar det att lämna sitt hem och ”inträda i livets äventyr”. Hälsosamt, men ointressant för Bachelard, och för oss i det här sammanhanget.

39

Känslor äger rum

Men psykoterapin kan vara ett sätt att inrätta sig i sig själv, och vänja sig vid de här interiörerna. Det handlar inte om att rycka in som en städfirma eller polispatrull som gör husrannsakan. Man kan gå in i strumpfötterna och hitta både triviala och betydelsefulla saker, man kan bli ledsen men också road. Man kan låta saker ligga som de ligger, och använda en liten ficklampa i stället för strålkastare när man lyser upp vrån bakom soffan där nalle och lilla nallen brukade inrätta sitt trygga hem vid den hemska farliga vildmarkens rand. Med full respekt och i halvskugga. ”Det första och i drömmen slutgiltiga huset måste bevara sin halvskugga. Den lyder under litteraturen i dess djupgående emanation, det vill säga under poesin, och inte under den lätta litteraturen som behöver andras berättelser för att analysera det inre”, skriver Bachelard.

Men jag skulle inte avfärda ”den lätta litteraturen” eller ”andras berättelser” fullt så lättvindigt, tvärtom är jag mycket nyfiken på särskilt de sistnämnda, och tror mig ha mycket att lära av dem. Däremot vill jag inte ha in inredningsporrens diskurs i den här halvskuggan, det bör ha framgått. Någonstans får man dra gränsen.

Tillstånd att använda Bachelard också på lite lägre emanationer av mänskligt liv än poesin tycker jag mig i alla fall få av den svenska etnologen Jonas Frykman. I essäsamlingen Berörd: Plats, kropp och ting i fenomenologisk kulturanalys skriver han om hur Bachelard kan hjälpa en generation av svenska etnologer att nyktra till efter några decennier av postmodern textualitetsfylla. De postmodernistiskt frälsta hade sökt verkligheten i ”diskursiva konstruktioner” och sanningen i språket. Men allt är inte bara berättelser, 40

Riktiga hem, riktiga liv

text och symboler. Folk kan och gör en massa saker utan att prata om dem, vilket Frykman exemplifierar med anekdoten om grannen som skulle hjälpa honom fälla ett stort träd på tomten. Efter att emeritusprofessor Frykman länge och yvigt lagt ut om svårigheterna med att fälla det utan att offra antingen köksfönstret eller dasstaket, frågade grannen, en 75-årig pensionerad banarbetare: ”Skall vi såga ner trädet eller prata omkull det?” Varpå han raskt fällde det exakt rätt i det bekymmersamt trånga utrymmet, med hjälp av ”en motorsåg, en kil och ett livs erfarenhet”.

Frykman resonerar kring hur Bachelard vrider Freuds och Jungs djuppsykologiska symboltolkning mot en handfast materialitet. Bachelard visar enligt Frykman hur tingen, eller hemmet/huset, inte är rena symboler, utan ”på en gång konkreta och abstrakta, fyllda med möjligheter”. Ett hus/ hem är en konkret plats full av konkreta ting – en bostad eller rentav boendemaskin om vi så vill – men den är också en rymd som vi fyller med tankar, föreställningar, minnen och begär, och en sammanhållande struktur för dessa. ”Erfarenheten av det materiella ger också stadga åt tanken.

Huset är poetiskt – därav titeln (Rummets poetik) – det får oss att kreativt tänka i olika banor”, påpekar Frykman.

Vår teoretiska exkursion närmar sig sitt slut men innan jag tar itu med min empiriska skatt, frågar jag ännu med Bachelards ord: ”Hur blir de hemliga rummen, de försvunna rummen till boningar för ett oförgätligt förflutet?

Hur och var finner vilan förmånliga omständigheter? Hur får obeständiga tillflyktsorter ibland, i våra innersta drömmar, värden som saknar all objektiv grund?”

Också en mera beständig boning och tillflyktsort, kort 41

Känslor äger rum

sagt ett vanligt rojsigt hem, känns ibland i den privata vardagliga upplevelsen underbart fyllt av värden som saknar all objektiv grund och just därför är oss kära.

Det kan ha med skönhet att göra, och med de prylar man omger sig med, praktiska och opraktiska. Det har att göra med vad som sker i de olika rummen och skrymslena. ”Jaha, så det här ska då bli den äktenskapliga kärlekens helgedom”, sa vår vän Kalevi sarkastiskt när han skulle ta itu med att tapetsera vårt nya sovrum. Tapeten, milt persikogul med ett glest mönster av små nystan som ser ut som ljusgröna hoprullade maskar, hade jag valt med bävan och vånda, och den har stått sig genom åren. Spår av Kalevis praktiska handlag finns överallt i vårt hem, men han själv är borta. Han tyckte nog att vi var löjligt småborgerliga i vår inredning och rumsindelning. Det hade han kanske rätt i, men när han försökte tränga in den äktenskapliga kärleken i sovrummet tog han fel. Den finns i sina mångahanda former lite här och där i hemmet. Reproduktion handlar inte bara om sex, och om reproduktionen är en del av samlivets kärlek, finns det en plats utöver sovrummet som är både väldigt fysisk och väldigt central för just reproduktionen – av människan som kött och av människan som arbetskraft.

Det är inget bullabaksmysigt och rekreationsläckert över den platsen per definition, det finns råa aspekter som inte helt kan tänkas bort. Den finlandssvenska författaren Mirjam Tuominen var ingen hushållsgudinna, utan en mot slutet allt mera plågad intellektuell och andlig sökare, men hon visste vad som händer i köket. I en av Tuominens sista böcker, lyriksamlingen I tunga hängen mognar bären (1959), finns dikten ”Det vi inte skall undgå”, en förfärad men 42

43

Känslor äger rum

beslutsam meditation över köttsligheten. ”Det vi inte skall undgå / att veta / är vad slaktarn vet: / vårt samvetsinnehåll / sidfläskets värde i förhållande till bogens / bringans i förhållande till stekens”, börjar den. Också Mirjam Tuominen måste bekanta sig med sidfläskets värde, med billiga bitar som gick att tillreda åt de två barn hon hade att ta hand om. Hon kokade sega hönor och tunga, och formulerade strofer om ”den möra tungans lösa fästen / och vädjan i yttrets strävhet”. Mot den sortens livsinsikter hon brottades med hjälper det inte att bli vegan.

De tre sista verserna i dikten lyder så här:

Ringens hemlighet var inte kretsen omkring barnet ej heller mannen för oinvigd var den kretsen omkring kokbok en värld som öppnar portar mot liv och lidande är den ju anatomi och obduktion lätt förundrad vänder oerfaren bladen under ständig färsk 44

Riktiga hem, riktiga liv

bekantskapsgörelse med mord magi och delning Vad vi inte skall undgå att veta finns i kökets sfär och Vedas kunskap i insikt att liv är skyldigt utgjuten lidelse passion och lidande Låt oss alltså stiga in i köket.

45