Sjalensnattsida bladderex

2

Sj채lens nattsida

1

2

merete mazzarella

Själens nattsida Om mary shelley Och hennes frankenstein

Schildts & Söderströms 3

Verk i urval: Först sålde de pianot (1979) Att spela sitt liv (1981) Påsk (1983) Det trånga rummet (1989) Samtal (1990) Hem från festen (1992) Först sålde de pianot (1993) Tanten och krokodilen (1995) Otrohetens lockelse (1997) Där man aldrig är ensam (1999) Då svänger sig sommaren kring sin axel (2000) Linjer mellan stjärnor (2002) November (2004) Den goda beröringen (2005) När vi spelade Afrikas stjärna (2008) Ingen saknad, ingen sorg (2009) Resa med rabatt (2010) Det enda som egentligen händer oss (2012) Att berätta sig själv (2013)

Boken har utgivits med stöd av FILI/delegationen för den svenska litteraturens främjande.

www.sets.fi Isbn 978-951-52-3457-5 @ Merete Mazzarella, 2014 Omslag: Helena Kajander Tryckt hos Oy Bookwell Ab Borgå, 2014 4

A

ldrig trodde jag väl att jag skulle skriva en bok om monster, aldrig har jag varit det minsta intresserad av monster, än mindre aktivt försökt lära mig något om dem – inte förrän jag en vacker dag drabbades av Franken­steins. Eller rättare sagt, jag drabbades av den engelska författaren Mary Shelley som för tvåhundra år sen, 1816, bara nitton år gammal började skriva romanen Frankenstein. Jag drabbades av hennes personlighet och av hennes livsöde som på en och samma gång tedde sig så absolut främmande och så fullständigt igenkännligt.

Och av hennes tid och hennes sammanhang, och inte minst av den fråga hon i ett förord berättar att hon ofta fick, nämligen hur det var möjligt att hon, en purung kvinna, inte bara kom på utan också tog sig för att utveckla en så avskyvärd idé.

Det är en fråga jag vill besvara utförligare än hon själv gör. Jag vill visa hur idén var en produkt av både liv och läsning och inte minst av det alldeles utomordentligt viktiga liv som utgörs av samtal om läsning. Jag vill också visa varför både Frankenstein och hans monster är högaktuella än i dag.

Nej, det är ju inte monstret som heter Frankenstein fastän många tror det – och fastän det inte heller är någon 5

tillfällighet att de tror det. Det ska jag återkomma till.

Monstret är namnlöst vilket är en del av dess olycka.

Det ska jag också återkomma till.

Victor Frankenstein – jo, han har faktiskt ett förnamn också och inte vilket förnamn som helst utan ett som betyder ”segrare” – mötte jag som litteraturvetare naturligt nog för första gången genom Mary Shelleys roman. Under ett tiotal år läste jag den om och om igen tillsammans med de läkarstudenter vid Uppsala universitet för vilka jag höll kurser i litteratur och kreativt skrivande. Det var en bok som alltid inspirerade till intensiva och ibland mycket personliga diskussioner och som för mig öppnade sig allt mer för varje gång. Men faktum är att de flesta möter Frankenstein och hans skapelse som film. Det kan ske tack vare klassikern från 1931 med den nog så slätstrukna Colin Clive som vetenskapsmannen Frankenstein och Boris Karloff som oförglömligt monster med styv, maskinlik gång och det kadaverliknande huvudet fullt av elektroder och ärr eller kanske snarare sömmar – eller genom någon av de hundratals senare versionerna med titlar som Frankensteins brud, Frankensteins son, Frankensteins hus, Frankensteins vålnad, Frankenstein möter varulven, Frankensteins hämnd, Frankensteins förbannelse. Några element i historien är konstanta, visar en av de otaliga Frankensteinforskarna, amerikanen Martin Tropp: ”Det finns naturligtvis en Frankenstein och ett Monster, det senare väldigt, kraftfullt och missbildat, den förra tunn, genial och definitivt galen. Efter en stunds stor­hets­van­ sinnigt muttrande drar sig Frankenstein tillbaka till sitt 6

labb där han mot fonden av en elektrisk uppvisning vars storslagenhet bara begränsas av filmens budget kallar sitt Monster till liv. Sen kan vad som helst inträffa, fast oftast är det som inträffar mord, allmänt kaos och en lämplig – men aldrig slutgiltig – undergång för både ska­paren och hans skapelse.”

Frankensteinmyten är den enda riktigt vitala moderna myten. I dag har Frankenstein och monstret högre igen­ känningsfaktor än de flesta gestalter i Bibeln eller den antika mytologin – åtminstone i USA. De har blivit en del av den stora populärkulturella allmänningen tillsammans med Dracula och andra vampyrer, med zombies, mumier, King Kong, Godzilla och den stora, brokiga Disneyvärlden.

Mumier, zombier, King Kong och Godzilla är i själva verket ättlingar till Frankensteins monster. Som mytiska gestalter har för vana att göra har både Frankenstein och monstret dessutom frigjort sig från den berättelse de ursprungligen ingick i och börjat leva sitt eget liv. Man kan i förbifarten anspela på dem för att beskriva snart sagt vad som helst som uppfattas som kusligt eller obehagligt.

Orkanen Sandy som 2012 slog till mot New York kallades ”the Franken-storm”, läkare som ägnar sig åt dödshjälp har kallats doktor Frankenstein – vilket naturligtvis är paradoxalt så till vida att Frankenstein tvärtom ägnade sig åt att skapa liv. Men anspelningarna kan vara ännu mer oprecisa än så. En amerikansk författare, Dan Baum, har visat hur journalister som kämpar för strängare lagar om skjutvapeninnehav inte bara tar avstånd från skjutvapnen utan också från vapenanhängarna som personer: männen 7

beskrivs som ”lantisar som tror att de försvarar sina hem mot mörkhyade inkräktare som vill åt de lusiga sof­forna på deras ruttnande verandor”, kvinnorna som ”uttråkade, outbildade, bittra, skräckslagna, illa klädda, blekfeta, hatiska vita förortskvinnor från hopplösa Mellan­västern­ städer med namn som Frankenmuth.”

Här är det monstret snarare än dess skapare som har föresvävat skribenten men vad det först och främst hand­ lar om är ett nog så obehagligt klassförakt.

Frankensteins monster har fått göra reklam för allt från frukostflingor till mobiltelefoner; hans mask – eller rättare sagt Karloffs mask – förekommer flitigt på USA:s gator vid Halloween och vid maskerader. När societetsspalten i en New Yorktidning 1932 rapporterade om årets karneval framgick det att Frankenstein hade dansat med Mahatma Gandhi. I det sammanhanget var monstret troligen mindre exotiskt än Gandhi. Redan Frankensteinfilmen från 1931 var tänkt som en pendang till en film om Dracula och i en långt senare film, Hotell Transylvanien från 2012, samlas monster – Frankensteins, mumier, varulvar – med sina familjer femstjärnigt hos Dracula för att fira Draculas dotter Mavis som fyller 118 år. Här antyds en annan utgångspunkt än den gamla vanliga, här är det monstren som är vi och människorna som är dom, här är tanken snarast att monster av de mest olika slag kan leva i harmoni med varandra och att den bestående ordningen sätts i gungning av människor – i det här fallet av en ung gosse, Jonathan som oförskräckt tränger sig på för att uppvakta Mavis.

8

Mary Shelleys huvudpersoner kan överhuvudtaget fö­re­ komma i de mest överraskande skepnader: i en bok som heter iFrankenstein och består av tweets, e-post och text­ meddelanden är Frankenstein en datornörd och monst­ret en virtuell varelse, en chatbot. I en svensk scen­upp­sätt­ ning – Turteaterns 2012 – spelades alla roller av kvinnor.

I dockanimationsfilmen Frankenweenie är Frankenstein en tonårspojke som av sin kemilärare inspireras till att åter­ uppväcka sin högt älskade hund Sparky som blivit under en bil. Inte heller detta är en barnfilm, det är en film för vuxna som kan fånga upp de många an­spel­ningarna på andra versioner. På nätet finns flera Fran­kenstein-bloggar, ofta specialiserade på trivia och ett mer eller mindre nostalgiskt bildmaterial: affischer, kort, masker, stillbilder, leksaker. Och det har blivit dyrt att vara nostalgisk. En Boris Karloff-affisch som ännu på sextiotalet såldes för några dollar till en man i Chicago gick sommaren 2013 under klubban för 75 000.

Frankenstein finns faktiskt också idag som personnamn men senast jag tittade efter var det en enda person i Sverige som hette så. Eller rättare sagt, hans fullständiga namn var Batman Rasmus Frankenstein och i en intervju har han han allvarsamt förklarat att han är stolt över sitt namn och på inga villkor kan tänka sig att någon annan i hela världen skulle heta som han.

Men nu till saken: Vad är ett monster? Och framför allt: vad är det som gör dem viktiga?

9

Ordet kommer från latinska verb som betyder att visa och att varna. Ett monster är ett tecken, ett omen: det kan vara ett uttryck för Guds vrede, en ondskans symbol eller ett förebud om vad som komma skall. Monster är ofta – om än inte alltid – fula, motbjudande, skrämmande men de är långt mer än avskyvärda projektioner av fan­ tasin, de spelar en roll i allt från religion, litteratur och konst till naturvetenskap och politik. Monster är redskap för att tolka gränsen mellan vi och dem, naturligt och onaturligt, mänskligt och omänskligt, inre och yttre, käns­­la och förnuft, liv och död.

Med en bok som heter On Monsters. An Unnatural History of Our Worst Fears (2009) har en amerikansk filosof, Stephen A. Asma, skrivit monstrens historia. Asma bör­ jar med berättelsen om hur Alexander den stores armé plå­ga­des i Indien. Efter en ansträngande marsch hade soldaterna äntligen hittat en sötvattensjö men bäst de skulle slå läger där anfölls de av våg efter våg av odjur: först skorpioner, sedan väldiga ormar, därefter drakar och så i tur och ordning jättekrabbor, krokodiler, vita lejon stora som tjurar, enorma grisar, fladdermöss försedda med människotänder och till slut en best som var större än en elefant och hade hela tre horn. Alexander uppmanade sina mannar ”att vara tappra och inte på kvinnors vis ge upp inför motgång” och mycket riktigt kämpade de på med det mest beundransvärda mannamod och stora förluster. Asma frågar sig hur allt detta ska förstås och föreslår att det kan handla om ett slags känslomässig sanning: i efterhand har soldaterna i sina berättelser 10

uppförstorat de prövningar som mötte dem under fälttåget för att till släktingar och vänner därhemma förmedla den skräck de upplevde. Å andra sidan har skepparhistorier och andra skrönor naturligtvis funnits i alla tider som ett uttryck för ren fantasi och berättarglädje. Romaren Plinius den äldre har generöst – och utan att för egen del tvivla på sanningshalten – traderat många av dem till eftervärlden: framförallt Indien och Etiopien är fulla av de märkvärdigaste varelser, låter han förstå, här finns sådana som har bakvända fötter och åtta tår på vardera foten och sådana som har hundhuvuden och går klädda i hudar och skäller och som vid jakt river bytet med naglarna.

Eller inte har huvuden alls utan bara ett ansikte mitt i bröstet.

Inte heller är det bara européerna som uppfattat främ­ mande folkslag som märkvärdiga. De stora indiska eposen skildrar västerlänningar som varelser försedda med öron stora nog att svepa in sig i när det är dags att sova. Plinius själv såg positivt på denna mångfald, han såg den som ett uttryck för naturens lekfullhet och en inbjudan till människor att förundra sig och som modern läsare är man mycket riktigt i första hand benägen att imponeras av påhittigheten, fantasifullheten. Det är lätt att föreställa sig den indiska fiffikus som knuffat sin kamrat i sidan och viskat: ”Titta så stora öron den där engelsmannen har! Dom måtte han ju kunna sova under, minsann!”

Men naturligtvis handlade det – och har fortsatt att hand­ la – om en förundran som riskerade att övergå i främ­ 11

lingshat. Under antiken precis som idag förstod man att demonisera eller avhumanisera sina fiender: så skildrade grekerna gärna perserna som irrationella och benägna att underkasta sig tyranniet – alltså som raka motsatsen till dem själva. Som Asma längre fram åskådligt visar innebär rasism uttryckligen att vissa kategorier av människor – exempelvis judar eller svarta – ses som icke-mänskliga, motbjudande, monstruösa.

Judendomen och kristendomen förändrade monstrens roll. I en värld med många gudar hade varken gudar eller monster varit allsmäktiga utan kämpade mot varandra på något så när lika villkor, men i kulturer med en enda, allsmäktig gud fick man lov att tänka sig att också monstren var skapade av Gud och på uppdrag av honom prövade människorna. Deras existens blev en del av teodicé-problemet, alltså den alltid lika brännande frågan varför en god Gud tillåter det onda att existera. De väldiga odjuren Behemoth och Leviathan som förekommer i Jobs bok är starkt motsägelsefullt skildrade: än står de i Guds tjänst, än hotar de hans skapelse. Kristendomens inställning till monster kom också att vara ambivalent. Å ena sidan visade man stränghet. Länge trodde man – på sina håll tror man fortfarande – att människor kan bli besatta av onda andar som måste drivas ut med vig­ vatten och böner och för kvinnor var situationen särskilt prekär eftersom de onda andarna förmodades kunna försöka tvinga sig till samlag. Häxor antogs inte bara sätta sig på kvastskaft och flyga till Blåkulla för att hora med djävulen utan betraktades allmänt som ett hot mot 12

själva grundförutsättningen för släktets fortbestånd, den mänskliga fortplantningsförmågan. Med sina svartkonster kunde de göra män impotenta eller rentav trolla bort deras könsorgan, de kunde göra både män och kvinnor o­ frukt­ samma, de kunde framkalla missfall. Dessutom miss­tänktes de för att röva bort spädbarn. Men å andra si­dan – och detta är minst lika viktigt – började man inom kyrkan tänka sig att också monster kunde ha en själ och därmed öppnade sig en möjlighet att byta ut för­ följelserna mot medkänsla. Den ortodoxa kyrkan hade till och med ett helgon som konventionellt sett måste uppfattas som monster, nämligen den helige Kristoffer med hundhuvudet som hade varit kannibal innan han blev omvänd. Just hybrider, det vill säga gränsvarelser – och antiken kände till många, bland dem kentaurerna som var till hälften häst och till hälften människa och hermafroditerna som var till hälften man och till hälften kvinna – hade annars ofta uppfattats som alldeles särskilt skrämmande.

Vid sidan om berättelserna om monster som helt enkelt fanns utspridda här och där som en del av Guds skapelse började det så småningom finnas historier om monster som skapats av människor. Medeltidens alkemi handlade ingalunda bara om drömmen att kunna göra guld utan också om att kunna skapa liv. I judisk tradition finns historien om rabbinen Judah Loew som levde i femtonhundratalets Prag och gjorde en Golem, en gigantisk figur i lera som han beslöt att mobilisera i kampen mot den antisemitism som hotade ghettot. Genom att skriva ett hebreiskt ord för 13

sanning – emet – i dess panna gav han varelsen liv men det visade sig dessvärre att den var enfaldig och missförstod de order den fick eller utförde dem fel därför att den tog dem alltför bokstavligt. Därmed blev den farlig och kom att skapa kaos bland just de människor den var tänkt att beskydda. Till slut lyckades rabbinen slugt nog stänga av den helt enkelt genom att stryka den första bokstaven i ordet emet som därmed förvandlades till ett ord som betydde död.

Sällan har den starka judiska tron på det skrivna ordets makt gestaltats så tydligt som i den här legenden. Det heter att Golems kropp fortfarande vilar på vinden i Altneuschul-synagogan i Prag och att den vid behov ska kun­na väckas till liv på nytt.

Men begreppet monster är så universellt att man inte ens behöver vara människa för att ha tillgång till det.

Den svenske filosofen Pär Segerdahl har forskat i hur människor och bonobos – miniatyrschimpanser – kan kommunicera språkligt med hjälp av ett slags tangentbord med abstrakta symboler. Vid ett tillfälle under fältarbetet – det utfördes i USA, vid The Language Research Center i Atlanta – tog sig en liten apa, Nathan, för att sträcka ut sin lilla hand så långt att Segerdahl inte kunde motstå frestelsen att röra vid den. Nathan ryckte genast tillbaka handen och sprang ut på gården till sin mamma varpå mamman, tydligt upprörd, kom instörtande med ett tangentbord i handen. Segerdahl satt bakom en glasruta, mamman kom fram, bultade på rutan med knytnäven och pekade sedan beslutsamt på en av symbolerna. En 14

god stund fick hon stå kvar och peka eftersom Segerdahl inte omedelbart kände igen symbolen utan måste slå upp den, men till slut ropade han förskräckt åt en av forskarkollegerna: ”Hon kallar mig MONSTER!” I samma ögonblick som han uttalade ordet var bonobomamman nöjd, slutade peka och lämnade honom i fred.

Segerdahl kände sig både skamsen och dum och det inte bara för att han hade varit osäker om aporna kunde kommunicera språkligt.

Också för bonobon var ”monster” ett redskap för att skil­ja mellan oss och dem. ”Monster” var i deras värld i första hand gorillor. Segerdahl berättar att de älskade att se filmer där forskningscentrets personal uppträdde utklädda till gorillor: de visade stor förskräckelse när ’gorillorna’ dök upp och lika stor förtjusning när de jagades på flykten. Eftersom de rimligen måste ha haft klart för sig att det inte var riktiga gorillor de såg kan man dra slutsatsen att de precis som människor har förmågan att njuta av skräck i fiktiv form. *** Mary Shelleys Frankenstein är en roman som ställer en lång rad frågor. Det är frågor om manligt och kvinnligt, om människans ansvar och inte minst om kunskap, fram­ för allt den naturvetenskapliga, tekniska. Genom åren har jag ofta läst romanen med grupper av läkarstuderande och då har diskussionerna helt naturligt ofta kommit att handla om detta: Bör det finnas gränser för vilken sorts 15

kunskap vi får eftersträva och i så fall varför?

Noga taget är det först de allra senaste decennierna som nyfikenhet som egenskap fått en övervägande positiv laddning. Numera beskriver man sig gärna som nyfiken vare sig man söker partner eller jobb. Att vara nyfiken är idag att vara öppen, intresserad, fördomsfri. Annat var det ännu i min barndom. ”Du ska inte fråga så mycket”, sa de vuxna ständigt. Eller: ”Nyfiken i en strut. Öppnar man struten tittar han ut.”

Vad struten var eller vem som skulle titta ut viss­ te jag inte och vet inte än idag men en sak visste jag: att fråga var att ifrågasätta, det var en form för olyd­nad eftersom det innebar att man inte utan vidare under­ ordnade sig de givna auktoriteterna. Den synen har varit den dominerande genom årtusendena. Grekisk filo­sofi be­ tonade genomgående att det satts gränser för män­ ni­ skans förmåga och att det gällde för människan att odla måttfullhet och besinning: att överskrida de givna gränserna var hybris – övermod – och straffades alltid förr eller senare av Nemesis, den gudinna som vakade över jämvikten i kosmos. Ja, det fanns faktiskt ett ord som var starkare än hybris, nämligen pleonexia som användes om människor som inte ville veta av några gränser eller horisonter överhuvudtaget. Inte bara människor utan också gudar, eller åtminstone halvgudar, kunde gå över gränsen.

Gamla Testamentet har knappt hunnit skildra ska­ pelsen innan det är dags för syndafallet – förorsakat av Evas och Adams nyfikenhet. Eller som Milton – i Frans 16

G. Bengtssons översättning – skriver när han formulerar ämnet för sitt mäktiga epos Det förlorade paradiset, ett verk som Mary Shelley flitigt läste: Hur människan först blev ohörsam, hur frukten av det förbjudna trädet åts och döden först kom i världen in med allt vårt ve; hur Paradiset slöts för oss, tills åter en Människoson oss ger dess svunna frid Medeltidens kristna morallära ansåg nyfikenheten – curiosi­ tas – vara en syndig böjelse, besläktad med sexu­ellt begär och både den helige Augustinus och Thomas av Aquino bad i sin stora fromhet att Gud måtte frälsa oss från den. Den mest kända representanten för curiositas är doktor Faust, känd redan från medeltida dockteaterföreställningar, som med sitt blod underskrev en pakt med djävulens budbärare Mefistofeles för att i utbyte mot sin själ få lära sig magi och få alla sina önskningar uppfyllda. Den första kända skriftliga versionen, som är från 1587, visar hur lågt ställda förväntningar på livslängd man hade vid den här tiden: när Faust träffar Mefistofeles måste Faust rimligen vara en ung man och kontraktet går ut på att själen ska överlåtas efter tjugofyra år.

För författare som Montaigne och Pascal var måttfullhet – på franska portée – ett utomordentligt konkret begrepp som uttryckligen hade med människans mått att göra.

I första hand var det fråga om människans kroppsmått, hennes av kroppsmåtten begränsade fysiska räckvidd, i 17

andra hand om hennes andliga dimensioner och därmed gränserna för vad som kunde anses som en rimlig strävan. ”Att göra en knytnäve större än sin näve, en armfull större än sin arm, att hoppas kunna kliva längre än längden på sina ben – de handlingarna är omöjliga och monstruösa” skriver Montaigne. Och Pascal: ”Låt oss då inse vad vi är. Vi är något men vi är inte allt. /---/ Vårt förstånd har samma rang i tankarnas värld som vår kropp har i natu­ ren.”

Avgörande för den vetenskapliga revolutionen var Gali­ leo Galilei som upprättade en brandvägg mellan veten­ skap och religion: Bibeln var Guds manual för ett dygdigt liv, förklarade han, men naturens stora bok var också den en gåva från Gud. I ett brev till ärkehertiginnan av Toscana skrev han: ”Den heliga andens avsikt är att lära oss hur man kommer till himlen, inte hur himlen fungerar.” Naturen kunde däremot studeras på empirisk väg, här var det orsak och verkan som gällde. Därmed började naturvetenskapens befrielse, men smärtfritt gick det inte, det fick Galileo själv erfara när han ställdes inför inkvisitionen för att ha gett Kopernikus rätt i att jorden rörde sig runt solen.

Det finns en anekdot från artonhundratalet som de flesta idag gärna skrattar åt, nämligen den om biskopinnan som vid ett middagsbord fick höra talas om utvecklingsläran och sa: ”Jag hoppas verkligen att det inte är sant att vi alla härstammar från aporna. Men om det är sant hoppas jag att det åtminstone inte blir allmänt känt.”

Varför skrattar vi?

18

Är det för att biskopinnans oro för hur darwinismen skulle påverka människosynen framställs som om det var en familjeskandal som behövde tystas ner?

Eller för att vi anar att här finns ett klassperspektiv, att det först och främst är det enklare folket som ska skyddas från vetskap om skandalen?

Och vidare, mer brännande: Är kunskap som sådan, kunskap för kunskapens egen skull, alltid neutral – det vill säga varken god eller ond? Är det bara tillämpningen av kunskap som kan vara ond? Kan man överhuvudtaget tänka sig att det går att ta fram farlig kunskap – och aldrig tillämpa den? Riskerar inte den tekniska utvecklingen alltid att få oförutsedda konsekvenser?

De vetenskapliga framstegens mångtydighet har ameri­ ka­ nen Roger Shattuck, professor i franska, haft högst per­­sonliga skäl att begrunda. Dem redogör han för i sin bok Forbidden Knowledge med undertiteln From Prometheus to Pornography. Sommaren 1945 – andra världskrigets sista sommar – var han en tjugotvåårig stridsflygare stationerad i Okinawa som fick order att förbereda en landstigning i Japan genom att öppna en landningsbana på en udde.

Han blev också nogsamt upplyst om att uppdraget var så farligt att man räknade med mer än femtio procents för­ luster. Någon dag innan han skulle iväg meddelade hög­ talarsystemet på flygbasen något om ”en ny sorts bomb” och ”Hiroshima”. Röster ropade: ”Kriget är slut!” Några veckor senare flög han en B-25 över Hiroshima och när han såg förstörelsen med egna ögon förstod han priset för 19

att hans och kamraternas liv hade räddats. År 1961 deltog han i en stor demonstration mot kärnvapen vid en flygbas i Texas. Då var marschrutten kantad av åskå­dare som kom med hånfulla tillmälen, spottade och kastade ölflaskor.

Ytterligare trettiofem år senare utkom Forbidden Knowledge.

Idag handlar frågorna i stor utsträckning om bioteknik: Vad får man göra med stamceller? Vilka organ får trans­­ planteras från djur till människor? Vad innebär nano­­ tekniken – också kallad ’atomslöjden’ eftersom den rör sig i en miniatyrvärld – som öppnar möjligheter för att bygga samman biologisk och annan materia?

Vart kan fosterdiagnostikens utveckling leda? Vad får man göra med befruktade ägg? Ska föräldrar ha möjlighet att välja de genetiska egenskaperna hos sitt kommande barn? Ska föräldrar med ett sjukt barn genom det som heter preimplantationsdiagnostik få ”tillverka” ett friskt syskon vars vävnad stämmer ihop med det sjukas vars liv därigenom kanske kan räddas genom transplantationer?

Vad betyder det för ett barn att veta att det kommit till för ett syskons skull? Vad betyder det om det visar sig att det behövs många transplantationer?

Och vidare: Vad betyder det om kloning av människor blir tillåten och individen därmed inte längre framstår som unik och oersättlig?

Och först som sist, den allra viktigaste frågan, den som alla de föregående leder fram till: Vad är egentligen det mänskliga?

20

Svaret på den frågan är ingalunda självklart. Framför allt är det inte självklart att det att vara människa är det­ samma som att vara mänsklig.

Det är troligen mindre självklart idag än nånsin förr.

Mary Shelley tacklade oförskräckt stora teman – teman som vanligtvis tacklats av myndiga manliga författare och filosofer, ja, som det ännu mer än hundra år efter Marys död betraktades olämpligt för kvinnor att tackla. Det är lätt att glömma att hon faktiskt var samtida med Jane Austen för Jane Austens (och de flesta andra kvinnliga författares) ämnen – kvinnors val av äktenskapspartner, livet i salongerna – valde hon för sin del bort. Romanen Frankenstein är ett experiment (den första science fictionromanen, har den kallats) och ett experiment kan man också säga att Mary Shelleys eget liv kom att bli – utan att hon nödvändigtvis önskat det, bör man kanske tillägga.

Det blev också ett livsexperiment som på många vis fortfarande ter sig förbluffande modernt. Det handlade om drömmar om en bättre och rättvisare värld, om att trotsa auktoriteter vare sig de var Gud eller människor.

Det handlade också i hög grad om sexuell frigörelse.

Därför börjar jag med Mary Shelleys liv för att sedan gå in i romanen och diskutera de två huvudpersonerna, först Frankenstein, sedan monstret, eller rättare sagt: det så kal­lade monstret.

Vad det innebär att vara monster är nämligen lika lite självklart som vad det innebär att vara människa: Mary Shelleys roman belyser verkligen vad uttrycket ”så kallad” alldeles konkret innebär.

21

Innan jag i det avslutande kapitlet återkommer till Marys liv ser jag också på hur Frankensteinstoffet har använts om och om igen under de nästan tvåhundra år som gått sedan boken kom ut. Det är här jag tycker mig hitta svar på frågorna om vad det vill säga att vara mänsklig – och om gränserna för det mänskliga. Någon kan säkert tycka att jag blir för vidlyftig i mitt letande men den läsare som tappar tålamodet och inte orkar läsa om androider och andra robotar kan lugnt gå rakt på det avslutande kapitlet.

Om både Mary Shelley och Frankenstein finns det oänd­ ligt mycket skrivet, men även om jag är medveten om att jag bara läst en försvinnande liten del av det som finns så intalar jag mig förtröstansfullt att jag kanske ändå har något eget att tillföra. En del av min läsning redovisar jag för i litteraturförteckningen men ett verk som jag haft särskilt stor glädje av vill jag nämna redan här, nämligen den brittiska litteraturvetaren Daisy Hays Young Romantics.

The Shelleys, Byron and Other Tangled Lives från 2011, som med ungdomliga och i bästa moderna mening nyfikna ögon belyser en hel miljö, ett helt tidevarv.

Man behöver inte vara intresserad av monster för att läsa min bok, Marys livshistoria är fängslande nog, inte minst som ett stycke kvinnohistoria. Jag märker jag att jag har svårt att lämna henne bakom mig. Jag har drömt om henne, jag har drömt att hon inbjöd mig att göra en tidsresa och dela hennes och hennes närmastes liv i Italien. Det är på många sätt en rimlig dröm: hon och hennes krets var nyfikna på det fantastiska, det övernaturliga och de 22

var också inställda på att dela sitt liv med andra. Skam till sägandes tackade jag nej: jag tyckte det skulle bli på tok för besvärligt, jag saknade det nödvändiga modet.

När jag vaknade var jag både lättad och skamsen.

Jag vet inte om jag tycker om Mary – det var det åtskilliga som inte gjorde – men jag känner med henne. Särskilt närvarande för mig var hon när jag en underbart vacker majmorgon var på väg in i Livornos hamn. Jag stod på tolfte däck på ett väldigt, supermodernt kryssningsfartyg, solen var fortfarande på väg upp, jag tittade bort mot piren och sedan ner i vattnet som just då låg spegelblankt och blått, jag tänkte på att här, just här, inträffade en avgörande vändpunkt i Marys liv, den som fick henne att tänka på sig själv som ”den sista människan”.

Också den berättelsen vill jag berätta.

Boken är tillägnad min man Lars Hertzberg men ett sär­skilt tack går till min översättare genom många år och böcker, Raija Rintamäki, som är långt mer än översättare – hon har granskat mina källor, hon har rättat slarv, hon har kombinerat vaksam noggrannhet med oupphörlig upp­­ muntran.

***

23

1 När Mary Shelley själv besvarade frågan hur hon kom att skriva sin roman gjorde hon det uppfriskande nog utan den – falska? – blygsamhet som annars utmärkte aderton­ hundratalets kvinnliga författare. ”Det låg ingenting egen­­­domligt i att jag, dotter till två uppburna litterära be­ römd­heter, mycket tidigt i livet kom på tanken att skriva”, för­klarar hon.

Under hennes egen livstid kan det inte ha funnits en enda någotsånär bildad människa som inte visste vilka hennes föräldrar var. Båda var de kända – i vissa kretsar ökända – filosofer, samtida med franska revolutionen som de välkomnade med öppna armar precis som många intellektuella en bit in i förra seklet välkomnade den ryska. När frihet, jämlikhet och broderskap ersattes av terror var de besvikna men såg det mer som ett tillfälligt bakslag: sin tro på människans naturliga godhet miste ingendera. Inte heller sin tro på det mänskliga förnuftet.

William Godwin – Marys far – brukar betraktas som före­gångare till anarkismen. I sitt huvudverk från 1793, An Enquiry Concerning Political Justice – En undersökning gällande politisk rättvisa – kräver han att stat, kyrka och rätt till privat egendom såväl som äktenskapet ska avskaffas eftersom de står i vägen för jämlikheten och därmed för den lycka som bara kan erövras i frihet.

Indirekt uppmanade han sina landsmän att följa frans­ männens exempel och det var hans smala lycka att han 24

inte hamnade i fängelse. Det var det åtskilliga av hans meningsfränder som gjorde. Mary Wollstonecraft – Marys mor – var feministisk pionjär. I A Vindication of the Rights of Woman (Ett försvar för kvinnors rättigheter, 1792) hade hon fört fram den för hennes tid djärva tesen att förnuftet inte är könsbundet utan lika för alla och att kvinnor ingalunda kommer till världen med sämre förutsättningar än män utan blir förfördelade genom sämre uppfostran och ut­ bild­ning. Flickor skulle göras starka och självständiga, för­kunnade hon, de skulle förunnas kunskap av samma art – om inte i samma mängd – som pojkar, de skulle få sexu­al­upplysning och motion, de skulle vänjas av med få­ fänga och lättja som den (tydligen utbredda) ovanan hos unga damer att efter sena baler krypa till kojs utan att ta av sig festblåsan. Själv kom hon – liksom för övrigt också Godwin – från anspråkslösa förhållanden och hade fått försörja sig som guvernant, men i den rollen hade hon också haft möjlighet att förverkliga sina idéer i praktiken.

Hon hade också synpunkter på kärlekens roll. Kvin­ nor måste lära sig att inte satsa allt på kärleken, de måste – som hon menade att män gör – acceptera att li­delse övergår i en lugn vänskap som lämnar plats för var­dagsplikter och arbete. Att just detta kunde vara svårt visste ingen bättre än hon själv. Hon och Godwin var inga duvungar när de träffades. Godwin uppfattades re­ dan allmänt som inbiten ungkarl, Mary hade haft två utpräglat självdestruktiva kärleksförhållanden. Det första var med en arton år äldre schweiziskfödd målare, Henry Fuseli, som umgicks i radikala kretsar i London och 25

som särskilt ägnade sig åt att måla övernaturliga, ofta djupt oroande motiv. Det är svårt att tro annat än att Mary Shelley vid något tillfälle stiftat bekantskap med hans mest kända målning, ”Mardrömmen”, där en ung kvinna i oskuldsvitt med tillbakakastat huvud ligger i en förvriden ställning. Hon kan vara död, hon kan vara hypnotiserad, hon kan vara förlamad av skräck, men hon kan också tänkas ha drabbats av erotisk extas och hon är inte ensam, två hotfullt mörka, outgrundliga varelser, den ena en häst, den andra aplik, monstruös, blickar ner på henne. Om Fuseli hette det att han var hårfetischist och hade attraherats dels av Mary Wollstonecrafts rödbruna hår, dels av hennes intelligens och när han hittade en annan kvinna med samma hårfärg som han föredrog att gifta sig med ville han gärna fortsätta att kunna dra nytta av Marys intelligens. Han föreslog därför att de kunde bo tillsammans alla tre, men när hustrun inom kort ha­ de fått nog var det ohjälpligt Mary som fick ge sig av.

För att glömma – och för att uppleva revolutionsyran på nära håll – reste hon till Paris där hon snabbt förälskade sig på nytt. Den här gången i en amerikansk äventyrare och entreprenör, Gilbert Imlay, som från sitt pinfärskt självständiga hemland – vars frihetskrig han deltagit i – hade sökt sig vidare till Europa. När det blev krig mellan Frankrike och England och fransmännen började fängsla brittiska medborgare erbjöd han Mary skenäktenskap – det vill säga, att låta registrera henne som sin hustru utan vigsel. Hon tackade och tog emot – även om också hon rent principiellt var motståndare till äktenskapet – och 26

utgick därmed ifrån att de två skulle tillbringa resten av livet tillsammans. Hon fick sitt första barn, dottern Fanny, men följande år reste Imlay till England och återvände inte som han hade lovat. När Mary reste efter visade det sig att han hade varit otrogen. I sin förtvivlan försökte Mary först ta sitt liv med gift, sedan försökte hon vinna honom tillbaka genom att erbjuda honom sin hjälp med en av hans många tilltrasslade – och troligen mestadels skumma – affärer som hotade att sluta i en katas­trofal ekonomisk förlust. Han hade nämligen profi­ terat på kriget genom att till den nya, krigförande franska republiken importera kol och järnmalm från neutrala länder och skulle betala med silver, men det fartyg han i hemlighet köpt och skickat iväg till Göteborg hade försvunnit med last och allt. Den norska kaptenen – han hette Ellefsen – misstänktes ha seglat fartyget till Norge och där själv ha tagit för sig av lasten. Nu stod Imlays enda hopp till de skandinaviska domstolarna och han föreställde sig att ingen skulle kunna föra hans talan mer bevekande än en värnlös men attraktiv kvinna.

Tillsammans med den bara ettåriga Fanny och en fransk barnflicka gav Mary sig i maj 1795 iväg till Sverige och därifrån ensam vidare till Norge där hon verkligen tycks ha kommit åt att ställa Ellefsen mot väggen och föra förhandlingar med hans släkt – som var förmögen – och med juridiska ombud. Hur mycket ersättning hon sist och slutligen lyckades utverka är oklart men hon var borta hela sommaren. Återresan gick genom Sverige, Danmark och Tyskland och till London återvände hon i oktober.

27

Där visade det sig att Imlay återigen hade en ny kvinna, denna gång en ung skådespelerska som han redan flyttat ihop med, och för den olyckliga Marys del följde ett nytt, mera dramatiskt självmordsförsök. Hon fyllde sina fickor med stenar, gick ut på en av broarna över Themsen och hoppade i. När hon drogs upp av några förbipasserande var hon redan medvetslös.

Men hon hade haft ögonen med sig på resan och hade förstått att ställa frågor – stolt berättar hon att någon av hennes ciceroner menade att hon ”ställde frågor som en man.” I början av 1796 utgav hon Letters written during a short residence in Sweden, Norway and Denmark – brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark – som kom att bli ett av hennes mest uppskattade verk.

Här finns betagna skildringar av den storslagna norska naturen, av barrskogarna och fjällen som hon vandrat i, av fjordar hon rotts över, men också av sådant som inte hade samma välkända skönhetsvärde: ”Innan jag kom hit trodde jag aldrig att så enkla föremål som klippor skulle kunna kombineras på så många intressanta vis – alla storslagna, ofta sublima.” Här finns iakttagelser om politik – hon gladde sig åt mordet på Gustaf III – men också om rättsväsende, ekonomiska förhållanden, de fattigas ställning, seder och bruk, dryckesvanor och mat.

Sederna i Sverige fann hon mestadels primitiva vilket be­ kymrade henne för civiliserade seder var enligt hennes mening en förutsättning för att kvinnor skulle ha det bra. Hon drog sig inte för att påpeka för kvinnor hon träffade att de kunde salta maten mindre och låta bli att 28

bylta på sina barn, hon trodde på upplysning, hon var ut­ vecklingsoptimist.

Men – och detta är nog det allra viktigaste: breven är genomgående skrivna till ett du. Duet är naturligtvis Imlay, mannen som hon älskar, som hon inte längre litar på men ändå vädjar till, men det är samtidigt tack vare detta du som hon kommer läsaren – också den moderna läsaren – nära: Hon vill bli sedd, och det på två olika sätt: å ena si­ dan som idealkvinnan i sin feministiska stridsskrift, liv­ full och handlingskraftig, utåtriktad, fullt kapabel att låta det hon ser och gör tränga undan hennes sorger, å andra sidan som djupt kännande och sårbar. Hon vill att Imlay – och varför inte också vi – ska veta att hon gråter i sin ensamhet, att hon oroar sig för hur det ska gå för Fanny som ”kanske aldrig får uppleva en fars omsorg och ömhet” och som ska växa upp till kvinna – det ”beroende och förtryckta” könet. Noga taget är det sig själv snarare än Fanny hon tänker på när hon skriver: ”Jag fasar för att hon skulle bli tvungen att offra sitt hjärta för sina principer eller sina principer för sitt hjärta.”

Hon skriver inte utan beräkning: hon försöker både charmera och manipulera. Imlay vägrade att gå med på nåndera. Han övergav henne inte omedelbart, åtminstone inte helt, liksom Fuseli erbjöd han henne att få bo ihop med honom och hans nya kvinna, men innan det blev något av reste han brådstörtat utomlands. Ändå var det nu som hennes lycka äntligen vände. En av dem som recenserade resebreven var William Godwin och han skrev: ”om det 29

nånsin funnits en bok ägnad att få en man att förälska sig i författaren så måtte det vara den här.” Han och Mary hade i och för sig träffats redan några år tidigare – då hade han uppfattat henne som besvärande självsäker, påstridig och kritisk – nu när hon var ordentligt tilltufsad av livet träffades de på nytt och han tyckte uppenbarligen att det var lättare att komma henne nära. En mening i reseboken som han möjligen var särskilt uppmuntrad av var: ”Jag måste få älska och beundra med värme för att inte försjunka i vemod.” Uppmuntrad blev han säkert också av att hon gav honom Julie, eller Den nya Heloise, Rousseaus känslosamma kärleksroman som oräkneliga älskande par Europa runt vid den här tiden grät över tillsammans. I sin dagbok skrev han en augustidag rart nog på franska om förhållandets fullbordan: ”Chez moi, toute.” (”Hos mig – helt.”) Därmed var de ett par, om än till en början som särbor, men trots att de båda var motståndare till äktenskapet gifte de sig framåt våren när det visade sig att Mary var gravid. I andra avseenden höll de ändå fast vid sina principer: i stället för att sköta hushållet fortsatte Mary sitt författarskap och hon var överhuvudtaget mån om sin tid och sin frihet, också så att hon fortsatte att gå ut och äta middag med manliga vänner. Hon och Godwin började ändå lekfullt kalla varandra ”mamma” och ”pappa”, det kommande barnet kallade de ”unge herr William” och om fosterrörelserna skrev Mary med upp­ en­bar tillfredsställelse att de ”knyter fastare den knut jag på inga villkor önskar lösa upp.” Deras förhållande var jämbördigt och harmoniskt, de samtalade, läste och skrev 30

och i takt med att graviditeten framskred blev de allt mera engagerade av barnuppfostringsfrågor. Tidigare hade Mary anlagt ett feministiskt perspektiv och varit strängt förmanande, nu var hon och Godwin förälskade och i sin förälskelse var de övertygade om att uppfostrans sanna mål var lycka och att den avgörande förutsättningen för lycka var kärlek. Det barn de nu väntade – ”unge herr William” – skulle de resonera med, inte hota med straff.

Det skulle få mycket frihet, det skulle uppmuntras att uttrycka sig, att uttala sig och att vara nyfiket. Det var en framsynt ståndpunkt i en tid då många fortfarande trodde att barn behövde få arvssynden – och inte minst just ny­ fikenheten – piskad ur kroppen. Det hade Godwin fått under sina skolår hos en präst som oupphörligen varnade för djävulen och helveteselden, Mary återigen hade anlag för melankoli och hennes erfarenheter hade gjort att hon hade svårt att tro på lycka för egen del. Godwin fick förmana henne: ”Var lycklig! Bestäm dig för att vara lycklig! Det förtjänar du att vara. Allt som förhindrar det är svaghet och splittring och en kvinna som du kan, måste, ska skaka det av sig.”

Värkarna började på kvällen den 29 augusti 1797 medan de satt och läste Den unge Werthers lidanden. Följande dag strax före midnatt föddes barnet men det var inte en ny William utan en ny Mary som kom till världen.

Det kan tyckas som ett omen att hon föddes strax efter ett av de mest storslagna åskvädren i mannaminne. Mary Wollstonecraft hade haft mycket bestämda idéer om hur hennes förlossning skulle gå till: det skulle inte finnas 31