Solkattens 책r
Merete mazzarella
Solkattens รฅr
Schildts & Sรถderstrรถms
Verk i urval: Först sålde de pianot (1979 & 2001) Att spela sitt liv (1981 & 2001) Påsk (1983) Den okända sällskapsresenären (1987) Det trånga rummet (1989) Samtal (1990) Hem från festen (1992) Tanten och krokodilen (1995 & 2009) Hem från festen (1995) Otrohetens lockelse (1997) Där man aldrig är ensam. Om läsandets konst (1999) Då svänger sig sommaren kring sin axel (2000) Linjer mellan stjärnor (2002) November (2004) Den goda beröringen. Om kropp, hälsa, vård och litteratur (2005) När vi spelade Afrikas stjärna (2008) Ingen saknad, ingen sorg. En dag i Zacharias Topelius liv (2009) Resa med rabatt. Om konsten att vara pensionär (2010) Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet (2012) Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv (2013) Själens nattsida. Om Mary Shelley och hennes Frankenstein (2014)
Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.
© Merete Mazzarella 2015 SCHILDTS & SÖDERSTRÖMS www.sets.fi Omslag: Helena Kajander Inlaga: Jukka Iivarinen/Vitale Tryckt hos Bookwell, Borgå 2015 ISBN 978-951-52-3694-4
Tiden går. Det är ju inte dramatiskt, det är tvärtom hur trivialt som helst, men den går och numera börjar många av mina mejl precis så: Tiden går. På fönsterbrädet ett par meter borta står Solkatten som vi – min man, min nuvarande man, L, och jag – köpte i San Francisco. Hon är visserligen beroende av ljuset men hon är ingen flyktig ljusfläck, hon är långt mer påtaglig än så, hon är av vit plast, hon är liten, knappt mer än tio centimeter hög, hon står i en plastkupa och vinkar med tassen, snabbt eller långsamt. Hon är inte batteridriven, i så fall hade vi aldrig köpt henne, utan hon är försedd med solpanel. Nu liksom när hon kom till Finland i fjol är det januari och hon vinkar mycket försiktigt men hon vinkar faktiskt, och mer än i fjol tycker jag att hon ser uppfordrande ut. Jag kan få för mig att hon vill påminna mig om tidens gång, om att det är bråttom med mitt liv. Jag ska fylla sjutti. Det är det otaliga som ska göra eller redan har gjort och att just jag står i tur är väl inget att göra väsen av? Nej, men faktum är att samhället gör väsen av att vi är alldeles för många som är på väg in i ålderdomen, samhället gör klart att det inte har råd med oss. Faktum är också att jag hör till en generation som mer än tidigare generationer varit van att stå i centrum, framför allt van att vara ung. Vi hade svårt 5
att fatta att vi blev medelålders och nu har vi svårt att fatta att vi blir gamla. I skrivande stund är det en månad kvar till min födelsedag. I den här boken kommer jag att skriva mig fram till själva dagen men jag rör mig i cirkel: jag blickar bakåt och minns, jag blickar framåt och resonerar. Jag tror att fram tiden blir lättare att förhålla sig till om man också får flanera i det förflutna. Den svenska poeten Eva Runefelt har en boktitel som är lärorik i sin dubbeltydighet, nämligen ”Minnesburen”. Liksom hon vill jag inte låsas in i mina minnen utan låta dem bära mig. I centrum står det gångna året, Solkattens år. Jag vet inte om sjutti är en vändpunkt. Jag trodde att pensioneringen skulle innebära en vändpunkt men det gjorde den inte, eller rättare sagt: det gjorde den i mycket mindre utsträckning än jag hade väntat mig. Under nedräknings året inför pensioneringen och mina första månader som pensionär skrev jag en bok som heter Resa med rabatt. Om konsten att vara pensionär. Det är – insåg jag så småningom – en ytterligt anspråksfull titel för vad det är att vara pensionär visste jag inget om: på sin höjd visste jag något om att bli pensionär. Jovisst, pensionering handlar om en omställning men det är ju inte så att den som blivit pensionär morgon efter morgon vaknar och tänker: Här vaknar en pensionär. Livet fortsätter och det är inte i första hand pensionärsliv, det är liv. Precis som det alltid varit. Men att fylla sjutti är att ha uppnått det som enligt Bibeln är människans utmätta tid. I nittionde psalmen i Psaltaren heter det:
6
Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det blir långt, och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, som om vi flög bort.
Å andra sidan: i Sverige där man numera ogärna använder ordet ”gammal” skulle jag klassificeras som ”yngre äldre”. ”Äldre äldre” blir jag först om tio år. Om och om igen framhålls det dessutom att medellivslängden stiger. Det bollas med siffror: i Norden lär vartannat flickebarn som fötts här de senaste tio åren kunna räkna med att bli hundra. En svensk journalist, Hans Lenned, har räknat ut att medellivslängden ökar så snabbt att vi alla bara åldras arton timmar på ett dygn. Det är en uppmuntrande tanke. Lenned är också övertygad om att den första människa som kommer att bli tvåhundra år redan är född. Men det är inte de villkoren som gäller för mig och mina generationskamrater, också om vi skulle kunna tänkas önska oss det. Är det en uppmuntrande tanke? Tja, en viktigare tanke är väl hur många år vi får vara friska? Också det finns det prognoser för. År 2011 förväntades kvinnorna i OECD- länderna ha 9,5 friska år kvar efter 65 års ålder. För männen var siffran obetydligt lägre, den låg på 9,4 år. Norge och Sverige sticker ut som de två nationer vars medborgare beräknas ha flest friska år kvar: 14 för kvinnor och nästan detsamma för män. Kanske vi skulle ta och flytta till Sverige, L och jag? Det är möjligt att jag bedrar mig själv men just nu tror jag inte att jag skulle vilja leva i tvåhundra år. Jag tror att min livskänsla skulle försvagas av så mycket framtid, av känslan att just inget brådskar, att det mesta jag kan tänka mig att göra kan uppskjutas, kan göras nån gång senare. 7
Som när man ser i tidningen att en utställning man gärna vill se ska pågå länge – och sen aldrig kommer iväg. Jag undrar om jag inte rentav skulle kunna drabbas av depression. Och mer konkret: Hur länge skulle man då få lov att vara kvar i arbetslivet? Hur länge skulle varje enskild generation behöva få vänta på att få inflytelserika poster i samhället? De här frågorna har jag ännu inte sett nån diskussion om. Och noga taget är det inte så att de blir aktuella först när det finns tvåhundraåringar, de blir aktuella redan när det finns arbetsföra hundraåringar. Och vidare: Hur många generationer skulle det finnas då och hur skulle förhållandet mellan dem se ut? Skulle tvåhundraåringarnas barnbarnsbarnbarnsbarnbarn – eller ens deras föräldrar – överhuvudtaget orka intressera sig för tvåhundraåringarna? En sak är jag säker på: tvåhundra åringarna skulle inte orka intressera sig för sina barnbarnsbarnbarnsbarnbarn. Tvåhundraåringarna skulle inte orka intressera sig för just nånting alls. I boken Shock of Grey skriver den amerikanska journalisten Ted C. Fishman om den demografiska utvecklingen i ett globalt perspektiv. Västvärldens medborgare kan förväntas leva ytterligare ett par decennier efter sin pensionering men frågan är hur pensionerna kommer att se ut. I ett välfärdssamhälle betyder en åldrande befolkning att stora offentliga kostnader för vård och omsorg ska finansieras via skatterna och därmed genom arbetskraftens löner. Det betyder i sin tur att arbetskraften blir dyr och att företagen får allt svårare att konkurrera med länder som Kina där lönerna är låga – inte minst därför att det inte finns någon offentligt finansierad välfärd. På så vis lockas privata företag i välfärdsstater som de västeuropeiska att flytta ut 8
verksamheten till låglöneländer – med resultatet att staternas försörjningsbörda ökar ytterligare. Solkatten hör hemma i den globaliserade världen, till Finland kom hon från San Francisco men egentligen är hon japansk. På nätet har L inhämtat att hon egentligen inte alls vinkar utan kallar en till sig. Hon har sin egen legend: En munk som satt under ett träd fick syn på en katt som viftade ihärdigt och steg upp för att se vad som var å färde. Han hade inte tagit många steg förrän blixten slog ner i det träd under vilket han suttit. L och jag tror inte att Solkatten ska rädda våra liv, snarare förhåller vi oss till henne som Danmarks berömde fysiker Niels Bohr till den hästsko han hade på dörren till sin sommarstuga. Han bemötte alla anklagelser om vidskepelse med orden: ”Det är ju inte så att jag tror på den. Men jag har hört att den kan bringa lycka även om man inte tror på den.” När jag var ung tyckte jag att sjutti var en hög ålder. När min mor var ung tyckte hon detsamma. Hon var drygt tretti när hon i Kina blev spådd att hon skulle få leva fullt frisk tills hon fyllde sjutti men sedan inte ha långt kvar. Då var hon mer än nöjd med spådomen – vilken trettiåring skulle inte vara det, vilken trettiåring skulle överhuvudtaget kunna föreställa sig sin sjuttiårsdag? – och det enda hon då berättade var att hon hade fått löfte om att bli gammal. Men på sin sjuttiårsdag var hon inte så glad åt firningen som min bror och jag tyckte att hon borde vara. Hon dog vid sjuttiett, och spådomen berättade hon om under sin korta sjukdomstid. Med psaltarens ord gick hennes liv snart förbi och det har mitt liv gjort, det med. Men jag skulle aldrig påstå att det bara varit möda och fåfänglighet och det påstod inte 9
mor heller. När hon fick sitt svåra besked sa hon: ”Att få veta att man måste dö tidigare än man tänkt sig är egentligen inte värre än att få veta att man måste gå hem från en fest tidigare än man tänkt sig. Hur länge behöver man sist och slutligen sitta kvar vid kaffet och konjaken? Det avgörande är om festen var rolig medan man fick vara med och det tycker jag verkligen att den har varit.” Vid tiden för min pensionering tänkte jag mig ändå att en av de ledsamma konsekvenserna av åldrandet är att överraskningar tenderar att vara negativa överraskningar. Det visade sig också vara fel: på min sextisjuårsdag gifte jag om mig i Ekenäs kyrka. Samtidigt är jag intensivt medveten om tillvarons grundläggande orättvisa. L:s första fru begravdes på sin sextisjuårsdag. Hon hette Anki. Hon heter Anki. Att man är död betyder inte att man inte finns. Jag har fått gravrost på händerna. För all del, jag vet att det heter leverfläckar men min morfar hade dem också, och när mina kusiner och jag undrade vad de var sa han att de var gravrost. Jag har skrivit mycket om åldrandet, jag hade knappt fyllt femti när jag började. Den boken har en vacker titel – Då svänger sig sommaren kring sin axel – men redan då var jag naivt anspråksfull för undertiteln lyder: Om konsten att bli gammal. Vad visste jag om konsten att bli gammal när jag var femti, frågar jag mig nu. Mindre än jag visste om pensionering när jag var sextitre. Ändå känns det jag skrev då fortfarande på sitt sätt nog så riktigt: Jag skrev att femti är en ålder då man ännu kan räkna med att få uppleva åtskilligt bara man förstår att inte uppskjuta sånt som känns angeläget att göra. Egentligen är det inte så annorlunda nu och jag har blivit bättre på att inte skjuta upp det som känns angeläget att göra. 10
Vid närmare eftertanke: Visst är det annorlunda? Visst är det så att jag numera mindre räknar med än hoppas? Kanske är jag rädd för att jag utmanar ödet om jag räknar med att ännu få ta för mig? Det finns gott om raska sjuttifem- och åttiåringar, det finns pigga åttifem- och nitti åringar men just ord som ’rask’ eller ’pigg’ påminner om att gamla människor bedöms efter andra kriterier, befinner sig i en klass för sig. Vid sjutti vet man att det inte är omöjligt att man lever ett gott liv tjugo år till, men lika gärna kan man plötsligt få veta att man är obotligt sjuk, man kan dö knall och fall i morgon, eller redan i kväll. De förnumstiga invänder att det här gäller alla, men ingen kan blunda för att riskerna är långt större när man är sjutti. Jag mår bra, än så länge mår jag bra, men i samma stund som jag hoppas på att bli åtminstone sjuttifem kan jag inte undgå att bli varse att perspektivet framåt hur som helst är avsevärt kortare än när jag var femti. Tänker jag tio – eller till och med tjugo – år bakåt i tiden landar jag i något som var alldeles nyss, tänker jag tio år framåt i tiden, så – ja, just det – det där kortare perspektivet framåt är det ingen i min ålder som är omedveten om. Mestadels nöjer man sig med att liksom snudda vid konsekvenserna. Mor frågade sig: ”Kommer jag nånsin att köpa fler skor?” En herre vars hund hade blivit åldersslö frågade sig: ”Kan jag ännu skaffa en ny hund?” En riktigt gammal man tyckte det inte längre lönade sig med en helårsprenumeration på dagstidningen. Resonemangen kan å andra sidan också vara förknippade med lättnad: ”Jag lär nog inte behöva vara med om något mer stambyte!” Kanske kan man en vacker dag känna lättnad vid tanken på att inte än en gång behöva slå ner brandvarnaren från taket med ett kvastskaft för att byta batteri i den? 11
Men under inga omständigheter har man råd att huvudsakligen leva i förväntan på det som komma skall, att otåligt önska sig att tiden ska gå fort, att det ska bli vår i stället för vinter, sommar i stället för vår. Såtillvida är det tur att man vid sjutti inte längre väntar på jul och födelsedagar med samma febriga iver som under barndomsåren. Simone de Beauvoir hävdade bestämt att det är lättare att vara sextifem än femti och för egen del hävdar jag att det också är lättare att vara nästan sjutti. Den engelska författaren Virginia Woolf skrev: ”Jag åldras inte, jag följer bara med solen.” Det låter vackert, det låter suveränt, men Virginia Woolf tog sitt liv innan hon ens hade hunnit fylla sexti, hon gick ut ur huset och ner till floden och dränkte sig. Det kan tänkas att hennes försäkran att hon inte åldrades snarast var ett sätt att besvärja sin ångest. På gamla dar kan det vara en fördel att vara en person som inte tänkt så mycket på hur hon ser ut. När kvinnor i femtiårsåldern skriver om åldrandet beklagar de inte sällan att de har blivit osynliga för män, eller så vittnar de om sina egna iakttagelser av kroppsliga förändringar. Särskilt åskådlig är min litteraturvetarkollega Annelie Bränström Öhman i sitt bidrag till en bok som heter Tanten, vem är hon?: ”Det börjar med en sviktande haklinje. Inte ett skäggstrå, men en plötslig grovhet i ansiktskonturen precis där käken går över i haka. Plötsligt en morgon står man där med mascaraborsten i näven och himlar med ögonen för att inte spilla flugprickar på kindbenen och så ser man det. Som att ansiktet fallit ner ett par små men avgörande millimeter under natten.” Samma kollega har lärt mig att kroppsarbete inte längre betyder det jag trott att det betyder utan snarare det arbete 12
som ska till för att hålla kroppen presentabel. Femtiåriga kvinnor kroppsarbetar troligen hårdare än sjuttiåringar för att avvärja apelsinhud, bullmage, bilringsfabrik, deglår, gäddhäng, kalkonhals, muffinsmidja, käringgardiner och vad allt det finns nybildade och nog så hotfulla benämningar för. Käringgardiner? Det är knappt att jag vet vad det är men jag förmodar att det kan vara löst hull på överarmarna. Jag skulle vilja veta vem som kommit på ordet och om det ska förstås som ett uttryck för manligt kvinnoförakt eller kvinnligt självhat. Hur som helst är det i första hand äldre kvinnor vars kroppar uppfattas som motbjudande, det är de som ska kroppsarbeta. Till min alltid lika stora häpnad är somliga beredda till nästan vilka insatser som helst – insatser som sedan helst inte ska synas. Riktigt gamla kvinnor konstaterar ofta att deras utseende numera känns som en främmande mask, en ”åldringsmask” som döljer deras egentliga jag. Riktigt gamla kvinnor är generellt nöjdare med sin kropp än unga: de är helt enkelt tacksamma för att de har en kropp som fungerar. För egen del befinner jag mig än så länge i en mellanposition om än närmare – mycket närmare – åtti än femti. Jag kan inte längre minnas när jag skulle ha blivit besviken över män som inte vände sig om efter mig på gatan. (Möjligen hade jag intalat mig att män generellt har slutat upp med att vända sig om efter kvinnor på gatan: att så inte är fallet insåg jag med all tydlighet när jag rörde mig på stan med en tretti år yngre kvinnlig vän.) Det är länge sen mitt ansikte föll men mitt utseende är fortfarande fullt igenkännligt – för mig själv, vill säga. Vid sjutti inbillar man sig inte att man är tjugo, snarare kan man väl få för sig att tänka 13
bort tio–femton år. Skulle jag kavla upp ärmarna och kroppsarbeta på allvar skulle det vara för att se ut som femtiofem. Bränström Öhman har det svårare: hon kan vilja se ut som trettifem. Men – och det är mer än en fördel, det är en nåd att ha det så: L tycker att jag är vacker som jag är och jag tycker detsamma om honom. Det hindrar inte att jag har bett honom säga till om han ser hårväxt på min haka. Han får också gärna dra ut håren. En sak är säker: jag koketterar inte längre med ålder. ”Här sitter nu din gamla mamma”, kunde jag ännu för några år sen säga till min son och till lite vem som helst kunde jag inleda en mening med: ”Jag som är gammal –”. Jag hoppades att de skulle skratta men när ingen längre gjorde det förstod jag att det var dags att lägga av. Varför ska man förresten så självklart uppfatta det som en komplimang att man verkar yngre – eller ser yngre ut – än sina år? En av de få svenskar som oförskräckt använder ordet ”gammal” är fysikprofessorn Bodil Jönsson, mest känd för boken Tio tankar om tid och något år äldre än jag. I en senare bok – Tid för det meningsfulla – slår hon fast att hon retar sig på aldrig så välmenta jämnåriga som vill muntra upp henne med hälsningar som ”Vi är i alla fall unga i sinnet” för själv tycker hon att vi hellre skulle bejaka vår ålder. Hon tror helhjärtat på gamla som samhällelig resurs, energiskt målar hon upp en bild av hur de representerar den mogna integrationen av tankeförmåga, emotionell intelligens, bedömningsförmåga, social kompetens och livserfarenhet. Särskilt mån är hon om att betona att de sannerligen också kan lära sig nytt för även om deras detaljsinne är sämre än yngres har de bättre blick för sammanhang. 14
Det kan tänkas att hon har rätt, jag vill innerligt gärna tro att hon har rätt, men allt detta goda verkar långtifrån vara något som ivrigt efterfrågas av dagens arbetsgivare. När politiker kräver att pensionsåldern ska höjas är det för att i det längsta slippa betala ut våra pensioner, ingalunda för att de har ett särskilt stort förtroende för oss äldre som arbetskraft. Attitydundersökningar visar att yngre och medelålders människor generellt är mycket skeptiska till någon mer påtaglig höjning av pensionsåldern: dels tror de inte att de själva ska orka jobba tills de närmar sig sjutti, dels tror de inte att människor i sjuttiårsåldern längre har något att ge på jobbet. De gamla må vara många men också i reklamvärlden spelar de fortfarande en ganska undanskymd roll. Om en gammal människa används i en reklam för en bärbar dator är budskapet inte att datorn är smart utan att den är så enkel att till och med farmor kan använda den. ”Man är så gammal som man känner sig”, heter det hurtigt, men det är en halvsanning, för samtidigt är vi alla beroende av andras föreställningar och förväntningar. Det har gjorts psykologiska experiment som gått ut på att ge ett antal äldre människor samma matematiska uppgifter att lösa – dock så att de först delats in i två grupper varav den ena fått höra att äldre har sämre minne och har svårare för matematik än yngre. Den gruppen klarade sig betydligt sämre. Genom åren har jag hört oräkneliga födelsedagstal. Vid femti handlar de om att befinna sig på livets – ofta också karriärens – middagshöjd, vid sexti handlar de om att trappa ner, börja ta det lugnt. Njuta av barnbarn – eller av golf. Vad handlar de om vid sjutti? Det har jag ingen entydig uppfattning om, jag har inte hört så många. Är de 15
eventuellt mer tillbakablickande – som nekrologer? Är det så att det hålls färre tal på sjuttiårsdagar? Under alla omständigheter hålls det färre officiella tal, det är inte många sjuttiåringar som är officiella personer. Jag känner fler än mor som gruvat sig inför sin sjuttiårsdag, jag känner också åtskilliga som varit ovilliga att fira den annat än med de närmaste. Men till skillnad från mor har de flesta slutat gruva sig när födelsedagen väl passerats för då har livet åter rullat på. Efter något år tycks de rentav ha glömt att de gruvade sig. ”Va?” säger de förvånat, ja, klentroget när man försöker påminna dem. Åldrandet börjar ju inte vid femti, åldrandet börjar den dag man föds. Den här boken är inte dramatisk, den ger sig inte heller ut för att uttala några allmänna sanningar om åldrandet. Jag tror inte längre på att det finns några allmänna sanningar om åldrandet. Jag har följt med diskussioner om åldrandet tillräckligt länge för att se att det finns moden och trender som varierar – här som på så många andra områden. Pendeln svänger mellan två ytterligheter: å ena sidan ett eländesperspektiv, å andra sidan vad man brukar kalla ett hoppla-perspektiv. När jag började skriva om åldrandet var eländesperspektivet på väg ut: det hette att åldringar mådde långt bättre och var långt mer resursstarka och lyckligare än man trott. Bodil Jönsson är en god representant för hoppla-perspektivet. Mer besvärande ter sig pratet om ”det framgångsrika åldrandet”, som om åldrandet – liksom det mesta här i livet – handlar om prestationer och konkurrens. Är det inte nog att tala om ett gott åldrande – liksom det vore nog att tala om ett gott liv? Annars måtte ju nästa krav till oss alla bli att dö en framgångsrik död? 16
Nu verkar pendeln svänga igen, intressant nog med början i USA som ju annars är det positiva tänkandets förlovade land. Ett tecken i tiden är boktitlar som The Denial of Aging. Perpetual Youth, Eternal Life and Other Dangerous Fantasies – Förnekelsen av åldrandet. Ständig ungdom, evigt liv och andra farliga fantasier – av läkaren Muriel R. Gillick, eller Never Say Die. The Myth and Marketing of the New Old Age – Ge aldrig upp. Den nya ålderdomen som myt och marknadsföring – av journalisten Susan Jacoby. De betonar att det finns gränser för hur mycket åldrandet kan förebyggas eller behandlas och att hälften av alla amerikaner över åttiofem lider av alzheimer. Nekrologer har länge använt omskrivningar för olika dödssätt: ”rycktes plötsligt ifrån oss” har betytt hjärtinfarkt, olycka eller självmord, ”bruten av en svår sjukdom” har betytt cancer. Nu har jag några gånger sett uttrycket ”den sjukdom som fördunklar också det klaraste förstånd.” Pendelrörelsen – spänningen mellan de två olika perspektiven – är nog så naturlig: det ena är vad vi hoppas på, det andra vad vi fasar för. Vi som är sjutti och fortfarande friska lever ständigt med – i – den spänningen. Jag skriver om ljus och mörker, om tid som går, liv som rullar på. Vad är tid? Kyrkofadern Augustinus hävdade att om man inte tänker på vad tid är så vet man, men när man ska förklara den inser man att man inte har en aning. För det förflutna finns inte, ej heller framtiden. Och nuet försvinner på en gång. En som vet vad tid är, är däremot den berömda fysikern John Wheeler som har definierat tiden som ”naturens sätt att undvika att allt händer på samma gång”. Definitionen togs till en början emot med vördnad, men att just jag gillar den beror snarare på att Wheeler 17
snart bekände att han hade hittat den på väggen i en herrtoalett i Austin, Texas. Liv är allt det som trots allt inte händer på samma gång – även om det ibland kan kännas så. Jag skriver om året fram till min sjuttiårsdag, ett år som i skrivande stund bara nästan är avslutat. Åtskilligt i boken handlar om min läsning och en del har publicerats förut. Jag är en läsande och skrivande människa, att läsa och skriva är vad jag gör. Jag är – också – pensionär men det känns fortfarande viktigt vad jag gör, jag har ägnat många tankar åt vad det överhuvudtaget vill säga att göra. Det ska jag återkomma till. Framför allt vågar jag påstå att jag förblivit intresserad – av historien, av samtiden, av framtiden. Också av den framtid jag inte själv kommer att få uppleva. Inte minst är jag intresserad av mina medmänniskor. Det är – som förut – essäistik jag skriver, det är språng från tanke till tanke, från association till association. Jag hoppas att det ska finnas läsare som vill följa med.
18