Svallgränden 5

Svallgr채nden 5

mathias rosenlund

Svallgränden 5

Schildts & Söderströms

Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

isbn 978-951-52-3695-1 © Mathias Rosenlund 2015 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslagsbild Timo Newton-Syms / Creative Commons Författarporträtt Mary Saaritsa Grafisk form Emma Strömberg Tryckt hos Nord Print Ab, Helsingfors 2015 www.sets.fi

Till Christian

»Jag får inte förneka att jag alltid har levt två liv, ett som kommer sanningen närmast och som jag faktiskt har rätt att beteckna som verklighet, och ett låtsat liv, båda tillsammans har med tiden resultera­t i en tillvaro som håller mig vid liv, än dominera­r det ena, än det andr­a, men jag lever, nota bene, alltid båda. Än idag. Om jag inte verkligen hade upplevt allt det som samman­taget idag utgör min existens, skulle jag förmodligen ha uppfunnit det och kommit till samma resultat.« Thom as Ber nh a rd

»Den Andre är vår inbillning, men inte mindre sann för det.« Eiríkur Ör n NorÐdahl

Prolog

Så blir varje träd som inte bär god frukt nerhugget och kastat i elden.

Luk aseva ngeliet 3:9 Jag har under stora delar av mitt liv varit bruten. Jag har känt mig som en som inte lever efter sin vilja eller ambition och passion, utan som styrs av något helt annat – något som ligger långt utanför, som inte går att förena med det inre livet, det uppfattade verkliga livet.

Det har funnits sjukdom, svårigheter, fattigdom som har ställt sig i vägen. Ett tillstånd av tyngd och formlös oro och ångest. Under många år var det så jag levde, ur hand i mun, med vräkningshot, med trasiga kläder, med en ursinnig hopplöshet, med ett stort förband av omöjligheter ständigt i givakt framför mig. Långsamt började jag sedan klättra. Jag tog mig upp genom att skriva, genom litteraturen som blev den yxa med vilken jag högg det frusna havet i mitt inre. Ångesten förvandlades och blev till ord och formuleringar. Jag skrev och kände att jag allt mer och mer kunde vara en människa med vilja och passion som styr9

lyktor i stället för trasiga betvingande omständigheter.

Det brutna i mig har långsamt gett plats för ett annat sätt att vara. Ett annat sätt att definiera mig själv. Jag har tillskansat mig rätten att kalla mig för en hel människa: litteraturen har varit min rätt. Orden och berättandet har burit mig, förvandlat mig.

Länge betraktade jag ångesten som något mitt liv består av. Döden som pågående i vardagen. Mitt jags död, det var det jag hela tiden fruktade. Nu efteråt förefaller det absurt; att man kan vara så rädd för att gå under, men det har jag varit: rädd för att jag ska vilja lägga mig ner och sluta försöka nå vidare, att jag ska börja tycka att det är mer lockande att resignera än att knyta näven, än en gång ta sats för att försöka nå dit jag vill komma.

Ett bibelord trädde fram när jag som minst kände att det finns en räddning, men när jag som mest behövde det: »Så blir varje träd som inte bär god frukt nerhugget och kastat i elden.« Jag var trädet som inte gav god frukt, därför hade jag blivit kastad i lågorna. Och i elden fann jag mig inte tillintetgjord, utan renad. Jag fann att jag kunde återupplivas från det svarta i mig. Jag stod i brand och all den ruttna och mörka bark som så länge hade vuxit på min stam brann bort och gav plats för någonting som kunde börja växa först just där, just då. Nu beskriver jag inte mina handlingar, utan mitt väsen. Den jag är.

10

Fรถrsta delen

K apitel 1 Civiltjänstgöringen

Svallgränden 5 i Myrbacka i Vanda är den adress som jag har bott kortast tid på, men av olika orsaker återvänder mina tankar och minnen till den tiden i mitt liv.

Efter flytten från min hemstad Vasa, innan jag tillsammans med min flickvän C flyttade in på Svallgränden, bodde jag hos min moster i en förort till Helsingfors.

Medan jag bodde där inledde jag min civiltjänst som kvällsvaktmästare på en skola i Tölö. Jag träffade först den dåvarande rektorn på en anställningsintervju och fick platsen, sedan jobbade jag där ett år. Arbetsdagarna började strax efter lunchtid och pågick till halv tio på kvällen, ibland ännu senare om det var så att någon i byggnaden, som vid den tiden inhyste ett högstadium, ett gymnasium och en musikskola, hade program som krävde att jag var närvarande.

Till mina egentliga arbetsuppgifter hörde att se till att alla kom in i de lokaler de behövde använda, att över­ vaka byggnadens entréhall så att ingen utomstående kom in, att hjälpa till med sådant i huset som behövde bäras eller flyttas eller slängas bort samt att hjälpa personalen med tekniken i klassrummen och i skolans samlings­ 13

utrymmen. I praktiken blev jag också ombedd att göra allt möjligt som inte hörde till mina uppgifter: hjälpa till med att kopiera papper, gå ärenden utanför skolbyggnaden, städa, till och med att hoppa in som lärarvikarie när det någon gång behövdes. Jag hade definitivt inget emot att göra lärarna tjänster, eftersom jag betraktade dem som högre i hierarkin än jag som civiltjänstgörare var. Genom att vinna deras gunst kände jag mig viktig på ett sätt som jag inte gjorde om jag strikt höll mig till enbart de överenskomna uppgifter som hörde till mitt arbete som kvällsvaktmästare. Jag utförde oftast alla extra arbetsuppgifter utan irritation eller ilska, jag hade inget emot det eftersom det fick mig att känna mig behövd. Den känslan var något jag som barn och ung hade blivit fostrad i. Alltid skulle jag göra det lilla extra, alltid ta på mig ansvar som egentligen inte hörde till mig men som jag gärna åtog mig för att tillfredsställa mitt behov av att känna mig duktig. Förklaringen till behovet finns i min tonårsperiod i Vasa. Under de här åren arbetade pappa i Stockholm, i olika omgångar som sammantaget varade i flera år. Jag minns inte att jag upplevde pappas frånvaro som problematisk eller svår att hantera, men efteråt har jag förstått att den tiden formade mig djupt.

Mamma arbetade heltid inom kriminalvården, och senare som personlig assistent åt rullstolsburna. Under resten av tiden skötte hon allt det som hör till ett hushåll med tre barn.

I källaren under det höghus vi bodde i fanns korridorer med förvaringsutrymmen, ett hobbyrum, en cykel14

källare, samt tvättstugan som innehöll en tvättmaskin, centrifug, mangel och ett torkrum med klädstreck och en stor fläkt som blåste varm luft. Turerna till källaren var lättast när det bara var att kasta in kläderna i tvättmaskinen och sedan slå på vattenkranen och trycka igång tvättprogrammet på maskinen. Det var nästa tur till tvättstugan, när maskinen var färdig och kläderna skulle hängas upp på tork, som tog längre tid i anspråk.

Då skulle tvätten först sättas i den stora cylinderformade centrifug som tog många minuter på sig att pressa ut vattnet ur de blöta kläderna, efter det skulle kläderna skakas ordentligt så att de inte var skrynkliga och sedan hängas upp i torkrummet.

Av oss tre bröder var det oftast jag som ställde upp och hjälpte till. Det här var något jag fick beröm för av både mamma och pappa, och det i sin tur sporrade mig till att hjälpa till ännu mer, eftersom jag njöt av den positiva uppmärksamheten. Mamma – och även pappa, de gånger han var hemma – sa upprepade gånger åt mig att jag var så omtänksam. De sa att jag redan som litet barn hade förmågan att se andras behov innan de ens hann artikulera dem för mig, och att jag erbjöd andra min hjälp utan reservationer. De sa att jag var tjänstvillig, snäll, duktig.

Så småningom blev mamma så van vid att mina bröder ogärna ställde upp att hon inte ens bad dem om hjälp, utan i stället vände sig direkt till mig så fort det var något hon behövde. Jag vande mig vid det och kan inte heller komma ihåg att jag skulle ha reagerat på det med några klagomål eller protester, utan att jag tvärtom betraktade 15

det som något naturligt som gav mig tillfredsställelse: jag tyckte om att vara till hjälp, att finnas där för någon, för mamma, när hon behövde mig. Alltså gick jag till affären och hämtade mjölk eller grädde, bröd eller potatis. Jag sprang hennes ärenden till banken eller till posten. Jag vandrade ner i tvättstugan och upp igen, och en timme senare gick jag ner ännu en gång för att tumla tvätten och hänga den på tork. Jag dammsög. Lagade mat.

Självklart utförde även mina bröder hushållssysslor ibland, som att hjälpa till med matlagningen, gå ut med soporna eller tvätta en maskin kläder, men det blev ingen inrotad vana för dem som det var för mig. De hade det heller inte i sig att hjälpa till utan att bli ombedda. Mitt förhållande till dem började så småningom förändras som en följd av att jag var den som hjälpte till medan de var de som inte gjorde det. Jag lärde mig att mamma, och pappa, när han var hemma på besök från Stockholm, talade om mina bröder på ett sätt som antydde att de inte var lika mogna som jag, att de inte hade samma känsla för ansvar som jag hade.

Jag vande mig vid tanken att de var latare än jag. Mindre kapabla än jag. Min uppfattning om mig själv i förhållande till mina bröder cementerades ytterligare av att jag var den av oss tre som år efter år hade de bästa skolbetygen, något som jag ofta kunde känna en lätt sadistisk njutning av att påminna dem om. Det hände en gång då jag hade besök av min vän Pekka. Vi ville spela Nintendo, men en av mina bröder använde spelkonsolen just då. Jag frågade honom om Pekka och jag fick spela, men han sa 16

nej. Jag blev irriterad och började håna min bror. Jag sa att jag visste varför han betedde sig så dumt: eftersom han hade så dåliga betyg. Han blev fly förbannad, tog en gammal ladugårdsnyckel som av någon anledning låg på skrivbordet, använde den som knogjärn och slog mig hårt i tinningen. Jag stirrade stint på honom och sa att hans slag inte hade gjort det minsta ont. »Tror du att det där gjorde ont?« frågade jag, vilket fick honom att fnysa och rusa ut ur rummet. Och först då började jag gråta. Hans slag gjorde verkligen ont. Men jag hade tyckt om att se hans frustration över att inte kunna göra mig illa.

Jag fortsatte hjälpa mamma med hushållssysslor och samtidigt njuta av tanken på att mina bröder på något sätt stod lägre än jag, att de inte fick samma ansvar. Och att de inte kunde hävda att de var lika viktiga i hemmet som jag. Det var bedrägliga och falska tankar som inte tjänade något annat syfte än att få mig själv att framstå som viktig och oersättlig. Jag tror inte att mina föräldrar tänkte på sina andra två söner på det sättet. Men av någon orsak gjorde jag det.

Det uppstod en spiral av duktighet och ansvar som jag för att kunna hävda mig själv så småningom aktivt började upprätthålla. För att vara duglig behövde jag ansvar.

Nere i tvättstugan kunde jag tänka på hur duktig jag var, och detsamma gällde andra uppgifter jag utförde för att hjälpa mamma. Jag tillbringade ofta mer tid i tvättstugan än nödvändigt. Jag började dra ut på tiden och hänga upp kläderna långsammare än jag hade gjort tidigare. Jag drog fötterna efter mig och tittade på maskinen medan 17

den snurrade eller stod där en stund och glodde på tvätten som hängde i torkrummet och vajade i blåsten från fläkten. Vid den här tiden var jag ingen stor läsare, men om jag hade varit det skulle jag antagligen ha tagit med böcker ner till tvättstugan för att fördriva tiden.

En gång drog jag igen dörren till torkrummet lite grann, men inte helt, eftersom jag ville vara säker på att höra om någon gick i korridoren och närmade sig tvättstugan, och så masturberade jag där innan jag gick upp till vår lägenhet. Jag torkade mig i en näsduk som jag hade i fickan. Jag tror att det var spänning jag var ute efter, eller eventuellt den maktkänsla som finns i att göra något hemligt, förbjudet, något jag inte fick göra, något som andra skulle ha försökt hindra mig från att göra.

Det var kanske en liten handling av frigörelse från den inställsamhet och tjänstvillighet som höll på att bli en allt större del av min personlighet, och som jag i efterhand kan säga var långt mer problematiska och konfliktfyllda än jag var medveten om och kunde artikulera för mig själv medan det pågick.

Allt eftersom tiden gick och jag växte in i vanan att stå till tjänst hjälpte jag inte längre till för att vara hjälpsam, utan för att få känna mig bättre och dugligare, och till sist började jag ha svårt att trivas med mig själv om jag inte kunde hjälpa till, fixa något, ordna det ena, utföra det andra. Jag blev under tonåren övertygad om att jag inte hade rätt att höra ihop med andra människor och ha olika slags relationer till dem om jag inte övertog en del av ansvaret för deras liv och bar det på mina egna axlar.

18

Uppfattningen om var gränserna gick mellan mig själv och andra kom att grumlas allt mer, och när min vuxenålder närmade sig överförde jag ansvaret för mig själv till ansvaret för att hjälpa mamma till ansvaret för mina bröder till ansvaret för andra jag hade närmare kontakt med. Allt det här grodde i mig under mina tonår, och hela tiden närmade jag mig den punkt där jag inte längre betraktade mig själv utifrån det jag ville, det jag längtade efter, utan i stället gled in i ett sätt att leva som i grunden gick ut på att alltid göra det för andra som jag inte viss­ te hur jag skulle göra för mig själv: lyssna, ta hand om, ombesörja, ansvara. Även om jag inte insåg det höll den här duktigheten på att bli en slags undergång för mig. Bristen på kontakt med mig själv och mina känslor blev mer och mer förlamande, och den diffusa uppfattningen av gränserna mellan mig själv och andra började göra mig allt tröttare. Andras känslor hade jag bra pejl på, eftersom jag tidigt klev in i den självutplånande vanan att alltid beakta andra före mig själv, men mitt eget känsloliv låg i träda, blev negligerat, outvecklat. Jag blev trött och drog mig ofta undan från social samvaro för att bara sitta ensam och försöka behandla mina egna känslor. Det kunde vara på en parkbänk, på en sten vid havet eller på ett kafé. Jag gick ut på promenader utan mål, det hände också att jag gick på bio ensam för att komma undan sällskap. Ensamheten var mitt botemedel mot upplevelsen att göra allt jag kan men ändå inte räcka till. I ensamheten flydde jag från det som gjorde mig trött, men den paradoxala och absurda följden 19

var att jag ålade mig själv att göra ännu mer. Som en Sisyfos med sin sten. Jag bestämde mig gång på gång för att jag måste hjälpa andra ännu mer, ta hand om andra ännu mer, ge ännu lite mer av mig själv till andra.

Jag lärde mig inte att säga nej och dra gränser, men så småningom började jag ändå försiktigt protestera mot att ständigt vara den ansvarsfulla och hjälpsamma.

Ibland höll jag mig helt enkelt hemifrån under många timmar i taget, inte för att jag inte trivdes hemma, utan för att jag inte hade lärt mig hur jag skulle säga ifrån.

Mitt motstånd var ändå aldrig våldsamt eller ens dramatiskt. Det kanske tydligaste minnet som handlar om en slags revolt mot mina föräldrar och min barndomsmiljö är förknippat med en replik som har ekat i mitt huvud sedan jag lämnade Vasa. Det var en sak som mamma sa då vi en dag under min gymnasietid pratade om fram­ tiden. Jag berättade för henne, där vi satt på sängkanten i mitt rum i lägenheten i Vasa, att jag inte vill vara slav på ett kontor eller en arbetsplats jag inte trivs på. Att jag inte vill leva bara för att jobba ihop de pengar jag behöver för att kunna betala hyran och få mat på bordet.

Jag sa att jag vill leva på ett annat sätt. Att jag vill göra något annat av mitt liv. Det var en märklig sak att säga.

Jag har ingen aning om varifrån impulsen bakom de där orden kom. Ändå hade jag en övertygelse om att jag inte ville ha det slags liv som mina föräldrar hade, jag ville inte göra det som de gjorde, jag ville inte leva så som de.

Kanske var det så att jag såg hur trötta de blev av att arbeta så mycket med de jobb de lyckades få och ändå 20

uppleva att pengarna inte räckte till, att fattigdomen ständigt hotade vår familj. Det verkade hur som helst viktigt att följa min instinkt. Det var min vilja jag ville följa, möjligen för att jag under den här tiden verkade uppfatta mina föräldrars liv som viljelöst, som ett sätt att leva dikterat av tvång snarare än passion, intresse och ambitioner. Mamma log mot mig och lade huvudet på sned. Hon sa att det inte går att komma ifrån arbete, att man måste göra det man måste för att klara sig, och att det förr eller senare kommer att gå upp för mig att också jag är tvungen att lämna allt annat för att göra det jag är tvungen att göra. Och så sa hon: »Du får se när du blir äldre.« Det var en replik som förvånade mig, och jag kommer inte ihåg att jag skulle ha blivit upprörd eller arg av det hon sa. Jag hade helt enkelt inte tänkt mig att jag skulle få höra det ur hennes mun. Dittills hade hon sagt att jag får och kan göra det jag vill, och att hon kommer att stöda mig i det jag besluter mig för i mitt liv. Men plötsligt lät hon så uppgiven. Som om det vore omöjligt att påverka sitt eget liv. Som om hon inte trodde på att mitt liv skulle komma att bli bra, utan att jag oberoende av vad jag beslutar mig för kommer att tvingas in i ett arbetsliv som inte erbjuder någonting annat än trötthet och stress och alltför låg lön. I den stunden kunde jag känna ett stort nej vakna inom mig, men det skulle ändå komma att dröja många år innan jag lyckades förvandla detta nej till någonting som på ett påtagligt sätt fick konsekvenser i min vardag och mitt mående.

21

Även i mitt arbete som kvällsvaktmästare påverkades min vardag av min uppfattning om mig själv som en som alltid hjälper till. Jag åtog mig och åtog mig och åtog mig och sa sällan nej till någonting. Jag sprang ärenden till posten, kopierade stora luntor papper åt lärarna och personalen i huset, flyttade möbler, lånade ut pengar åt en av mina chefer, vaktmästaren under dagsskiftet, då han bad om det. Och ibland böjde jag mig ner för att hjälpa honom av och på med skorna då han sa sig vara för stel och trött för att göra det själv. Jag satt också dag efter dag och lyssnade på hans haranger om somalier och andra invandrare som stjäl jobb och sedan inte ens kan utföra jobben på det sätt de borde göras, eftersom de är oduglingar. Mängden skitprat han utsatte mig för var rent förbluffande, men jag kunde inte göra något annat än nicka tyst och lyssna på honom. Jag sa aldrig någonting, jag sa inte ifrån, jag sa inte ens några enkla ord om att jag inte delade hans syn på saker och ting. Så småningom insåg jag till min bestörtning att han betraktade mig som en bundsförvant, att han i mig trodde sig ha funnit någon som höll med, någon som delade hans åsikter.

Förnedringen, skammen och ilskan upplevde jag alltid först efteråt, och det var samma skam som jag upplevde sådana gånger då jag i min ensamhet bannade mig själv för att inte räcka till för allt det jag borde. Förnedringen låg inte i att hjälpa någon med skorna, utan i att jag så småningom insåg att jag var den enda på hela arbetsplatsen som blev ombedd att göra det. Jag klandrade också mig själv efteråt för att jag var en sådan människa som 22

inte kände mig stark nog att säga ifrån. Att jag var en sådan som böjde mig utan att ifrågasätta det jag höll på med och utan att ifrågasätta motiven hos den andra som höll på att förnedra mig. Inte nog med att jag inte räckte till för andra, jag saknade också förmågan att behandla mig själv väl! Självföraktet började så småningom gro i mig, intensivt, envist, bitterljuvt.

Den ilska jag kände gentemot vaktmästaren höll jag alltid inom mig, eftersom jag inte uppfattade mig själv som berättigad att reagera. Jag hade helt enkelt ingen tro på att jag själv var värdig ett motstånd mot sådana som han. I stället såg jag det som min uppgift att ta emot och aldrig säga ifrån. Jag kände mig förnedrad av hans rasistiska uttalanden och av hans sätt att behandla mig, men jag svalde mitt motstånd, och min alltmer ilskna tystnad var när allt kom omkring ingenting annat än ett fruktansvärt bejakande av hans inställning till mig. Av olika orsaker, men till stor del på grund av mina tonårserfarenheter hemma i Vasa, saknade jag rätten att reagera på saker till egen fördel, eftersom den roll jag hade åtagit mig i förhållande till mina medmänniskor gick ut på att ta hand om, att fixa, ordna, hjälpa, stöda. Min tystnad gentemot vaktmästaren och hans gelikar var inget ordspråkligt gyllene tigande, utan en förljugen tystnad, grundad inte i ärlighet utan i lögn och outtalat hån.

*

23