1
TILLSA MM A NS
Anna Rotkirch
TILLSA MM ANS Om familjelivets härlighet och svårighet
ÖVERSÄTTNING AV KATJA BARGUM
SCHILDTS & SÖDERSTRÖMS HELSINGFORS
Boken har skrivits med stöd av Svenska kulturfonden, FILI och Konestiftelsen. © Anna Rotkirch 2014 Översättning från finska © Katja Bargum 2014 Schildts & Söderströms, Helsingfors Omslag: Sanna-Reeta Meilahti Författarfoto på bakpärmen: Veikko Somerpuro Inlaga: Nanne Nylund Tryck: Bookwell, Borgå, Finland 2014 ISBN 978-951-52-3344-8 www.sets.fi
Till채gnas J. P. Roos
Innehåll Gemenskapen gör människan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 I begynnelsen var modern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19 Mödrar betyder mest . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 Modersinstinkten och anknytningen. . . . . . . . . . . . . . 27 Mamman är inte alltid bäst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 Konflikten mellan förälder och avkomling. . . . . . . . . . 36 Nu eller senare?. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 41 Den tidiga kroppen, den sena själen. . . . . . . . . . . . . . . 43 Lämna inte mamman ensam . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48 Parets förhållande. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .53 Parförhållandets evolution . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 Kroppens njutning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 Tokig av kärlek. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 64 Partnerskapet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 Valet av partner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 75 Preferensen varierar, inte känslorna. . . . . . . . . . . . . . . 79 Min älskling är en beta. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 82 Från polygami till monogami . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 Delad säng, delad börs. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 92 Paret i samhället . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 95 Faderskapets gåta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 99 Pappa av naturen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 100 Också män får babyfeber. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107 Pappans anknytning till barnet. . . . . . . . . . . . . . . . . . 112 Vårda eller leta? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 119 Pappa, ta ledigt. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 122 Känslan av utanförskap . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 127
Den frånvarande pappan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 129 Kärnfamiljen har sina goda sidor … . . . . . . . . . . . . . 135 … men den ”manliga förebilden” är en myt. . . . . . . . 141 Barnets värld . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 146 Världens mest intelligenta larv: det sociala barnet. . . 148 Maskros eller orkidé. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 154 Livet på höga varv. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159 Familjerelationerna och puberteten. . . . . . . . . . . . . . .162 Den makalösa kamratgruppen. . . . . . . . . . . . . . . . . . 167 Skämmer vi bort våra barn? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 170 Mor- och farföräldrarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 175 Mormor och farmor: evolutionens pärlor eller biprodukter?. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 177 Övergångsåldern och gemensam fostran. . . . . . . . . . . 181 Mor- och farföräldrarna hör till familjen . . . . . . . . . . 185 Räddaren i nöden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .189 Mormor är ofta viktigast . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 192 Att skiljas från barnbarnen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .195 De älskade, hatade syskonen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 200 Hjälparen i boet? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 202 Tillgivenhet mellan syskon . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 205 En minivärld inom familjen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 209 Blodig konflikt. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 212 Syskonavund. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 215 Mindre är mer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 219 Syskonen som vuxna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 222 De flexibla kusinerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 225 Vännerna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 229 Förtroliga och allierade . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 230 Likadan, populär och tillgänglig. . . . . . . . . . . . . . . . 234 Den starka och sköra vänskapen . . . . . . . . . . . . . . . . .238
Dunbars tal och mängden vänner. . . . . . . . . . . . . . . 241 Intimitet eller handling? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 246 BFF: patriarkatets gåva till kvinnorna?. . . . . . . . . . . . 249 Vännerna kontra parförhållandet. . . . . . . . . . . . . . . . 251 Fadderskap och fiktivt släktskap. . . . . . . . . . . . . . . . .253 Familjen i samfundet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .258 Familjeförhållandenas tre regler. . . . . . . . . . . . . . . . . 258 Kärlekens avigsidor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 264 Vad vill familjerna? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 268 Källor. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 272
Gemenskapen gör människan I somras tog min sexåriga dotter som vana att minst en gång per dag fråga: – Mamma, är du alltid min mamma? – Alltid, svarade jag. Till och med om jag dör är jag fortfarande din mamma. Ibland räckte det som svar. Ibland fortsatte hon: – Men alla mammor vill inte ha sina barn? En av dotterns kompisar är adopterad från Afrika. Var är mamman som födde henne? Eller då en mamma och pappa skiljer sig: skiljer de sig då också från sina barn? Ja, vad ska man svara? Jag brukar säga ungefär så här: Om mamman inte är väldigt fattig eller sjuk, och om hon får sköta sitt barn, så lär hon känna barnet och börjar älska det. Efter det överger hon det aldrig. Vi känner ju varandra och älskar varandra. Jag lämnar dig inte. Tyst tänker jag på hur min mormorsmor övergav sin familj efter att hon förälskat sig i en annan man. Samt på hur vi i släkten ännu talar om följderna av detta uppbrott. Lev Tolstojs roman Anna Karenina inleds med det kända påståendet att alla lyckliga familjer liknar varandra, men att den olyckliga familjen alltid är olycklig på sitt särskilda sätt. Forskaren skulle uttrycka det annorlunda. Varje familj, lycklig som olycklig, har sin egen historia, sina egna unika stunder av glädje och sorg. Familjerna ser olika ut, är olika stora och bildas 11
i mycket olika samhällen. Ändå består de överallt av samma relationer. Färgpaletten som målar familjeförhållandena är densamma, även om målningarna varierar. I varje familj finns åtminstone en relation mellan två vuxna eller mellan en vuxen och ett barn. För det mesta handlar det om parförhållanden och föräldraskap. Dessa kan stöda eller motarbeta varandra. Anna Karenina gav upp sitt äktenskap och sitt moderskap för att hon var förälskad. Så gjorde också min mormorsmor. Historierna varierar, logiken bakom relationerna är densamma. Det är också samma känslor som får människor att bilda familj eller bryta upp: Kärlek och tillgivenhet. Passion. Svartsjuka. Längtan. Rädslan för att bli lämnad. Familjer består av olika kombinationer av släktskap och anknytning. I likhet med familjeforskningens banbrytare, antropologen Edvard Westermarck anser jag att de här relationerna framför allt kännetecknas av känslor: känslorna hos de olika parterna, andra närståendes känslor, ofta hela samfundets inställning. Känslorna tolkas och accepteras på olika sätt. I dag kan en gift kvinna förälska sig i en annan man utan att det betyder att hon likt Anna Karenina måste avstå från sitt barn. Följderna varierar, men inga sociala normer kan hindra människor från att förälska sig, liksom normer och lagar inte heller kan skapa helt nya känslor. Familjen kan uppfattas som ett sätt att ordna artens fortplantning. Även andra djur har familjer. Människans familjer och känsloband har utformats under hundratusentals år, därför att just de varianterna bäst hjälpt barnen att växa upp och i sin tur skapa nya familjer. Jag tror att människoartens historia kan vara till nytta också när vi försöker förstå moderna familjer. I den här boken rör jag mig därför mellan psykologi, sociologi och evolutionsforskning. Många familjeforskare närmar sig ämnet 12
utifrån lagar, diskurs eller sociala normer, men det är inte perspektivet här. De olika vetenskapsgrenarnas infallsvinklar kompletterar förstås varandra. Alltför ofta utgår man ändå inom dagens familjeforskning från en tom tavla, utan förståelse för människofamiljens särprägel. Jag närmar mig familjerna som relationer, inte som hushåll. Familjebanden begränsas ju inte av hemmets väggar. Syskon är fortfarande släkt fast de inte lever tillsammans; ett litet barns föräldrar bor allt oftare på olika adresser. Mor- och farföräldrar och kusiner kan höra till familjen. De nordiska hushållen är små, och en stor del av befolkningen bor ensamma. Men vi har ändå många familjerelationer. Också ensamboende har föräldrar, syskon, syskonbarn, partners eller goda vänner som de räknar som familjemedlemmar. När jag i fortsättningen talar om familjen, avser jag alltså inte bara barnfamiljer, utan samtliga dessa relationer under människans hela livslopp. Jämfört med andra djur innehåller människofamiljen häpnadsväckande många relationer. Den minsta familjen består av en mamma och ett barn, den största av upp till fyra generationer och en brokig skara vuxna och deras makar och släktingar. Ibland har grannar eller tjänstefolk räknats som familjemedlemmar. Därför brukar man säga att människan har gemensam fostran. Uttrycket åskådliggör att många olika personer kan ta del i barnets uppfostran: mamman, pappan, deras nya partners, mor- och farföräldrar, syskon, kusiner, avlönade barnskötare, grannflickan … Gemensam fostran är ovanligt hos djuren. Det idkas av bara några procent av alla däggdjur och under en procent av fåglarna. Mycket vanligare är att bara modern tar hand om ungarna. Så är fallet hos de flesta däggdjur. Mer allmänt är också att en13
dast föräldrarna tar hand om ungarna, såsom hos fyra av fem fågelarter. Våra närmaste släktingar i djurriket, de stora aporna, har inte gemensam fostran. Hos schimpanserna, orangutangerna och gorillorna sköts ungen av endast en vuxen individ, nästan undantagslöst modern. Gemensam fostran finns dock hos många små apor från den nya världen, som tamarinerna och silkesaporna. Hos dem kan både fadern och andra av gruppens medlemmar delta i att bära omkring på ungarna. Just gemensam fostran har setts som ett slags de vises sten för människan. Det kan ha varit en av de avgörande egenskaper som i tiderna skiljde oss från de andra stora aporna och gjorde det möjligt för vår hjärna att växa snabbt i förhållande till kroppen. Människan har en mycket längre barndom än andra djur. Uppgiften att fostra ungarna är också betydligt mera krävande. Med tanke på det förökar vi oss ändå väldigt snabbt. Man kan ofta härleda något om människans tidiga historia genom att studera nutida jägar- och samlarsamhällen, vars livsstil på många sätt liknar den som människan antas ha haft för dryga hundratusen år sedan, då vår art formades. Hos familjerna i dessa kulturer föds det nya barn med två till tre års mellanrum. Fast ett födelseintervall på ett par år kan kännas långt (speciellt för mamman som först väntar, föder och ammar barnet) är det mycket kortare än hos de andra stora aporna. Primatologen Sarah Hrdy har gjort en träffande jämförelse mellan människan och orangutangen. När en orangutang föds bär modern konstant på den i sex år. Amningen fortskrider tills apungen är sju år gammal. Först efter det kan det bli dags för nästa syskon. Orangutangen föder alltså med åtta års mellanrum, schimpanser och gorillor med fem till sex års mellanrum. 14
Ändå är deras ungar inte närapå så hjälplösa och beroende som människobarnet. Hjärnans storlek är hos alla däggdjur kopplad till hur snabbt avkomman växer och antalet ungar föräldrarna får. Ju större hjärna, desto långsammare tillväxt och desto färre ungar. Det beror på att en stor hjärna förbrukar mer energi än en liten hjärna. När hjärnstorleken växte hos våra förfäder krävde varje unge således mer energi. Ett spädbarn behöver ungefär tretton miljoner kalorier innan det blivit tillräckligt stort för att klara sig självt. Människan löpte därmed risk att stöta ihop med ett ”grått tak”, det vill säga att hjärnans tillväxt gjort förökningen så långsam att arten till slut hade dött ut. Men människan lyckades som vi vet på något sätt krossa det grå taket, kanske genom att hitta ett sätt att föröka sig mer effektivt på. Många anser att detta sätt var just gemensam fostran. När modern inte ensam bar ansvaret för ungarna utan fick hjälp av andra, gav det henne kraft och tid att få sitt nästa barn snabbare. Gemensam fostran kanske utgör grunden för mänskligheten, vår intelligens och vår kultur. Den skapar också spänningar inom människofamiljen: mamman är av primär vikt för barnet, men också många andra är viktiga. När jag föreläser om gemensam fostran betonar jag att barnets ”naturliga” miljö är en där det finns många vuxna och barn, och där de vuxna hjälper varandra med att sköta om barnen. Mammorna brukar i synnerhet ta emot budskapet med lättnad. ”Jag är alltså inte en dålig mamma! Det är helt normalt att längta efter sällskap och inte trivas vid sandlådan dagarna i ända!” Det är en viktig insikt. Många kvinnor tror att en ”riktig” mamma helt hänger sig åt barnen, särskilt när de är små. De kanske vet hur viktiga de tidiga åren är för barnets utveckling. De känner också – kanske överraskande starkt – de moderliga 15
känslorna i sitt hjärta. Barnet i sin tur tar ständig närvaro och service för given. En tvåbarnsmamma som genomlidit en förlossningsdepression beskrev sina förväntningar på moderskapet såhär: ”Jag kände mig hela tiden skyldig. Om barnet låg helt nöjt på lekmattan funderade jag på om det kände sig ensamt. Jag önskar att någon hade berättat för mig att babyn inte lider fast jag inte sköter om den hela tiden.” Som ung mamma hade jag enorm nytta av Sarah Hrdys böcker om moderskapet hos olika arter. Hon lärde mig bland annat att människomodern inte alls bör vara allt uppoffrande. Hos vissa spindlar ger modern verkligen sitt allt, eftersom ungarna äter upp henne, påpekade Hrdy. Men mänskliga mammor har alltid också haft annat viktigt att sköta: de har försörjt familjen, levt i parförhållanden och i samhället, utvecklat sig själva. Vilket varit nyttigt också för barnen. Det måste jag ofta påminna mig själv om när treåringen slängde sig gråtande på farstumattan för att jag skulle ut och jogga: jag är ingen spindel. Föreläsningspubliken brukar också tycka om gemensam fostran för att ordet ”gemenskap” är så i ropet. Det är ju vad vi längtar efter i de små familjernas och de ensamma människornas Norden. Många saker är väl skötta, men gemenskap och socialitet finns det inte mycket av. På sommarstugans gräsmatta kan min yngsta dotter leka med sina kusiner dagen lång och alltid vid behov springa till någon vuxen. Som barn och förälder är det enormt mycket mer naturligt att bo i gemenskap än i förstädernas avskilda hushåll. Men gemenskap är inte bara mysigt. Den innebär också konflikter och spänningar. Varje mynt har två sidor, och gemensam fostran kan vara såväl en välsignelse som en förbannelse. När damtidningarna deklarerar att varje mamma har rätt till egen tid med sina vänner, glömmer de att vissa mammor faktiskt 16
försummar sina barn. När vi suktar efter bysamhället glömmer vi hur det känns med strikt kontroll och instängdhet. Om moroch farföräldrarna ofta hjälper till med att sköta barnen kan det också tära på deras relationer till barnets föräldrar. Gemensam fostran ger många kombinationsmöjligheter, på gott och ont. Vad som är ont och vad gott beror på vem i familjen du frågar. Det som är bra för en part gynnar inte nödvändigtvis en annan. Gemensam fostran ger mer utrymme för alla parter, också utrymme att välja mellan att stanna kvar och gå sin väg. Om andra tar hand om babyn så kanske jag själv kan sticka? Andra stora apor, där endast modern har ansvaret för ungen, saknar samma valmöjlighet. Skötseln av barnet kan inte flyttas över på andra, och om mamman ger sig iväg dör ungen nästan säkert. Anna Karenina hade inte kunnat vara en orangutang. Varför är mammor så ofta trötta och uppgivna? Varför haltar diskussionen om den ”manliga förebilden”? Och varför glömmer vi så lätt mor- och farföräldrarnas betydelse? De följande kapitlen söker förklaringar till bland annat de här frågorna. Alla har de också ett gemensamt svar: därför att vi ännu inte förstått vikten av gemensam fostran. Boken kartlägger när och hur olika familjemedlemmar hjälper varandra och vad de största konflikterna gäller. Jag använder exempel från finländska familjer, ofta med utgångspunkt i den forskning vi under de senaste åren gjort på finska befolkningsförbundet (Väestöliitto). Jag har valt ämnen och forskningsresultat som intresserar mig själv. Det betyder att jag inte kan göra rättvisa åt all relevant forskning. Avsikten är att öppna ett fönster mot ett nytt och mångvetenskapligt forskningsfält. Området har under de senaste årtiondena gått mot en stor och fascinerande syntes. Där fysikerna bygger sin teori om allting, 17
samlar familjeforskarna sina observationer under den stora teorin om gemensam fostran (vilken som tur inte är lika komplicerad). – Mamma, är du alltid min mamma? Man kan inte svara annat än jakande till sitt eget barn. Men barnet skulle inte ställa frågan, om inte det under hundratals år funnits ett behov av att försäkra sig om att mamma inte tänker sticka. Kanske kan det också ses som en tröstande tanke: att det lilla barnets oundvikliga rädsla för att förlora mamman bekräftar rikedomen i våra familjerelationer.
18
I begynnelsen var modern På en nyhetsbild från Thailand år 2004 syns den enorma tsunamivågen som täcker hela horisonten. Man kan urskilja flera människor som alla rusar bort från stranden. En enda springer åt andra hållet, mot havet. Det är en mor som försöker rädda sina barn. Den fasansfulla händelsen slutade i denna familjs fall lyckligt. Modern på fotografiet är den svenska polisen Karin Svärd. Efteråt fick hon se bilderna som tagits av en förbipasserande och beskrev förloppet för BBC. – När jag sprang hörde jag människorna ropa ”Bort från stranden!”, men jag brydde mig inte om dem. Jag var tvungen att försöka rädda mina barn, ingenting kunde ha stoppat mig. Förutom Svärd och hennes tre barn var också barnens pappa och morbror med på resan. Svärd berättade att familjemedlemmarna efter tsunamin kommit varandra närmare än någonsin tidigare. Total självuppoffring hör inte till det mänskliga moderskapet. Vi är inte spindlar som får sin näring ur moderns kropp som hon överlåter åt ungarna att suga musten ur (även om det ofta kan kännas så för mammorna). Trots det skulle de flesta mödrar inte ens stanna upp och tänka efter om de ställdes inför valet att riskera livet för sina barn eller inte. Antropologen och sociologen Edvard Westermarck framförde redan på 1880-talet att människofamiljen är uppbyggd runt relationen mellan mor och barn. Det var en radikal idé i en värld 19
där äktenskapet sågs som familjens grundval och mannen som dess överhuvud. I Westermarcks anda hävdade också antropologen Bronis aw Malinowski på 1920-talet att moderns relation till barnet utgjorde det allra starkaste sociala bandet. I ljuset av det vi vet i dag kan man lätt konstatera att Westermarck och Malinowski hade rätt. I begynnelsen var modern. Moderskapet är den äldsta och starkaste familjerelationen. Det intensiva förhållandet mellan mor och avkomma har säkert funnits redan hos våra förmödrar långt innan Homo sapiens utvecklades. Moderns band till barnet överlever också då samhället försöker klippa av det. I 1920-talets Sovjetunionen prövade man till exempel på en uppfostringsmodell där mamman bara skulle ha begränsad kontakt med barnet, som fostrades av kollektivet. Tanken var att mammorna fortsättningsvis skulle amma, men att matlagning, städning och barnskötsel skulle vara hela samfundets uppgift. Försöket kantrade bland annat på grund av mödrarnas högljudda protester. De ville nog ha hjälp med hushållsarbetet, men vägrade ge upp sitt eget hem eller rätten att bo tillsammans med sina barn. Några decennier senare försökte man på de israeliska kibbutzerna, där barnen levde separat från föräldrarna, på samma sätt förminska föräldrakärlekens kraft för den sociala samanhållningens skull. Man misslyckades lika grundligt som de sovjetiska utopisterna. Bröstmjölken utvecklades för cirka 200 miljoner år sedan. Hand i hand med amningen går en tendens att vara fäst vid sin unge, eller åtminstone att tolerera den. Den länken är inte lätt att bryta. Gemensam fostran stöder mödrarna men ersätter dem sällan, särskilt inte medan barnen är små.
20
Mödrar betyder mest Det finns klara belägg för att modern är livsviktig för barnen. För det första har mödrarna den viktigaste rollen i spädbarnsvård i alla kända samhällen. Antropologer som jämfört små förindustriella människogrupper runtom i världen kunde konstatera att spädbarnet tillbringade hälften av sin vakna tid i mammans famn, huvudsakligen på grund av amningen. Det var klart mer än den tid de tillbringade med någon annan familjemedlem. Samtidigt kan vi notera att babyn under hälften av tiden alltså sköttes av andra än mamman. Modern är viktig, men inte hon allena. De brittiska evolutionsantropologerna Rebecca Sear och Ruth Mace har utrett huruvida gemensam fostran avspeglas i barnens överlevnad. Det var ett sätt att testa hypotesen att gemensam fostran är ett typiskt mänskligt drag. Om en släktings närvaro förbättrar barnets chans att överleva, kan det ha varit ett drag som främjats i det naturliga urvalet. Som känt gynnar det naturliga urvalet de ärftliga egenskaper som underlättar att generna sprids i nästa generation. Den så kallade förökningsframgången mäts genom att räkna alla de avkomlingar som en viss individ gett upphov till, i en eller flera generationer. Mera exakt vore att räkna mängden gener som sprids via individens syskon och andra släktingar, men hos människor brukar man i brist på exakta genetiska uppgifter oftast räkna antalet barn eller barnbarn. Sear och Mace jämförde forskningsresultat från olika samhällen där spädbarns- och barndödligheten varit hög. De hittade sammanlagt 45 studier som undersökt olika släktingars inverkan på barnens överlevnad. Observationerna hade gjorts 21
under olika långa tidsperioder så barnen hann fylla allt mellan två och femton år. Översikten visade tydligt att släktingars närvaro är kopplad till barnets överlevnad. För det mesta var effekten positiv – en närvarande släkting förbättrade barnets överlevnad och den gemensamma fostran kan sägas ha haft en gynnsam inverkan. I alla samhällen främjade moderns närvaro barnets överlevnad. Dessutom fanns det, förutom modern, i alla samhällen åtminstone en annan släkting som gjorde detsamma. För det mesta vet man inte på vilka sätt en släkting varit nyttig, men troligen handlar det om att barnet och dess mamma fått mat, skydd och stöd. Faderns betydelse hade undersökts i 22 studier. I sex av dem hade faderns närvaro en positiv inverkan på barnets överlevnad. I en undersökning var effekten negativ för döttrar men positiv för söner, och i femton fall kunde man inte hitta en koppling mellan faderns närvaro och barnets överlevnad. På samma sätt fanns det ofta en positiv effekt när far- och morföräldrarna, speciellt farmor eller mormor var närvarande, men ibland var inverkan negativ. Effekten av ett äldre syskon hade undersökts i bara sex studier. I fem hittade forskarna en positiv koppling till de yngre syskonens överlevnad. Ingen av de här studierna kunde påvisa en negativ inverkan av äldre syskon, men en av studierna visade ingen effekt åt någotdera hållet. Det finns alltså en intressant variation mellan samhällen gällande hur olika släktingar påverkar barnets överlevnad. Släktingarna kan vara till nytta men också till skada. Gemensam fostran kan innebära att en viss familj får extra hjälp, men också att andra familjer blir utan, till exempel genom att syskon behandlas olika eller de ingifta får leva i svåra förhållanden. En man med barnbarn i dessa samhällen kunde därmed vara an22
norlunda i sin roll som farfar än som morfar. Farfars betydelse för barnets överlevnad hade till exempel mätts i tolv olika studier: I sex fall verkade farfadern inte ha någon inverkan, tre fall hade en positiv effekt och tre fall en negativ effekt. Morfaderns betydelse hade också mätts i tolv studier: i tio fall hittades ingen effekt och i två fall en positiv effekt. Bland de varierande resultaten om släktingarnas inverkan på barnens välbefinnande fanns som sagt ett klart undantag: Den egna modern hade alltid en klar effekt på barnets överlevnad, och den var alltid positiv. I alla 28 studier främjade modern barnens överlevnad. Den ovan nämnda översikten utnyttjade bland annat resultat som utvunnits från data ur finska kyrkböcker. Under ledning av evolutionsbiologen Virpi Lummaa har kyrkboksanteckningar från olika församlingar förenats så att de täcker flera generationer. På så vis kan man exempelvis beräkna förökningsframgången hos de för länge sedan döda individerna i böckerna. Lummaas grupp visade att det i 1700- och 1800-talets Finland var ödesdigert för barnet om modern dog, i synnerhet under barnets två första levnadsår. Om en flerbarnsmamma dog ökade det dramatiskt risken för att de av hennes barn som var under tre år skulle dö under samma eller därpåföljande år. Däremot påverkade inte moderns död de äldre syskonens chans att överleva till vuxen ålder. Tydligen kunde andra släktingar vid det laget ersätta modern, åtminstone vad gällde möjligheten att hållas vid liv. Från det förindustriella Tyskland finns ett liknande forskningsresultat. Om modern dog innan barnet fyllt ett år, dog också spädbarnet i en tredjedel av fallen. Om fadern dog, dog bara hälften så många av spädbarnen (18 procent). Folkgrupper som lever i djungeln har haft det ännu svårare. Hos naturfolket Ache i Paraguay dog ett barn på under ett år 23
alltid om mamman dog, troligen eftersom det inte fanns mjölk från husdjur som kunde kompensera modersmjölken. Moderns specialställning inom familjen kan beskrivas med MBM-principen. I sin bok A mind of her own: the evolutionary psychology of women presenterar psykologen Anne Campbell principen Mothers Matter Most, som kan översättas Mödrar betyder mest eller MBM. MBM-principen hävdar att moderns avgörande betydelse för små barn har lett till att kvinnor och mödrar utsatts för ett starkt tryck från det naturliga urvalet. Alla beteendemönster som på kort eller lång sikt hotar mammans förmåga att hålla det lilla barnet vid liv gallras nämligen snabbt ut. (Det finns viktiga undantag, som vi snart ska återkomma till.) Det naturliga urvalet bryr sig som känt inte om huruvida ett drag är ”gott” eller ”ont”, utan bara om vilka drag som bidrar till att föra generna vidare till nästa generation. När mammorna tar hand om barn och ibland till och med uppoffrar sig för dem beror det inte på att de är alltigenom goda och snälla människor. De gör så bara i vissa situationer, då det direkt eller indirekt gynnar deras egna barn. Och för att de mammor som inte gjort så under tidernas lopp har gallrats bort av det naturliga urvalet. Med hjälp av MBM-begreppet krossar Campbell myten om moderskapet som något särskilt fint och skört. I synnerhet den kristna bilden av moderskapet, jungfru Maria, är oändligt mild och förlåtande. I andra religioner framstår gudinnorna som starkare och mycket mer än ”bara” mödrar. Gudinnan Isis presenteras till exempel inte endast som en ammande mor utan också som ett sexuellt och magiskt väsen. I både de indiska eposen och i Kalevala är mödrarna långt mer handlingskraftiga och själviska än den traditionella Mariafiguren. Gudinnor som 24
förenar liv och död, passion och nyckfullhet kommer närmare det verkliga, jordliga moderskapet. Alla de miljoner barn som antingen dött eller överlevt har bidragit till att dagens mödrar ofta är ganska bra mammor: tillräckligt kärleksfulla, omhuldande och försiktiga, tillräckligt rådiga och duktiga på att hitta föda och skydd. Just barnets intressen har format moderns beteenden: barnets röst så att säga talar i egen sak inne i moderns psyke. Eftersom Mödrar betyder mest för barnet, har just barnens behov i hög grad kunnat forma kvinnors beteende. Jag minns hur irriterande det var när jag väntade mitt första barn och märkte att jag blivit sjåpig. Dumdristig hade jag aldrig varit, men inte heller brukade jag oroa mig för småsaker. Finns det sand i skidspåret som man kan snubbla på? Hinner jag hem innan det blir mörkt? Sådant tänkte jag inte på tidigare, tvärtom var hög hastighet och oförutsedda vändningar poängen med motionsrundan. Plötsligt stod jag så där på krönet av minsta lilla backe och försökte utröna hur mycket is det fanns i spåret. Åtminstone för mig skedde denna förändring långt innan magen vuxit sig så stor att risken med ett fall verkligen blivit större. Den nyfunna räddhågsenheten försvann tyvärr inte heller efter förlossningen. Anne Campbell har föreslagit att Mödrar betyder mest-principen i synnerhet förverkligas i form av räddhågsenhet. Om hon har rätt skulle moderskapets inverkan på människor synas främst i drag som försiktighet, benägenhet att ta risker, och våldsamhet. Kvinnor är i alla samhällen fysiskt mindre aggressiva än männen i samma samhälle (vilket inte utesluter att kvinnor i vissa samhällen kan vara våldsammare än män i andra samhällen). 25
Skillnaden förklaras oftast med hjälp av det sexuella urvalet. Då tänker man sig att männens benägenhet att ta fler risker lönar sig om det höjer deras status bland männen och ökar deras attraktionskraft bland kvinnorna. Men liksom Campbell påpekar, har risktagning betydelse även för moderskapet: eftersom barnets liv äventyras mer av att modern dör, kan det naturliga urvalet ha format kvinnorna till att vara mer försiktiga än männen. Om kvinnorna i genomsnitt är mer räddhågsna och funderar på eventuella faror lite mer än männen, hamnar de inte så ofta i situationer där de kan skada sig allvarligt. Det vill säga: män kanske tar fler risker för att de har mer att vinna (i form av partners), och kvinnor kanske tar färre risker för att de har mer att förlora (i form av barn). Det kan vara en förklaring till att kvinnor är rätt skickliga på indirekt aggression och på att ta risker som inte utgör kroppslig fara. Som känt är ju kvinnor också förmögna till stor aggression om det gäller att försvara familjen. Kvinnan är alltså inte mjäkig till naturen, fast de evolutionära fördelar och nackdelar som format kvinnligt beteende delvis skiljer sig från dem som präglat manligt beteende. I krissituationer kan man observera en liknande könsskillnad. Länge användes ”fly eller kämpa” (fight or flight) för att beskriva det grundläggande valet då fara hotar. Flykt eller kampresponsen regleras av det sympatiska nervsystemet, som reagerar på stress och förbereder kroppen för fysisk handling, som att springa sin väg eller slåss. Men vissa forskare har invänt att valet mellan att fly eller illa fäkta egentligen bäst beskriver vissa hannars reaktionsmönster. Shelley Taylor och hennes kollegor var de första att föreslå att när en fara hotar kan det först och främst löna sig att söka sig till närstående för att få och ge tröst och stöd. I stället för det sympatiska nervsystemet och fysisk 26
handling skulle i så fall psykologiska anknytningsmekanismer aktiveras. Forskarna föreslog att det kan finnas ett annat reaktionsmöster, ”vårda och bli vän med” (tend and befriend), vilket kunde vara mera typiskt bland honor. I vissa situationer kan beteenden ägnade att upprätthålla de sociala banden och vårda varandra vara lika vettiga som att slåss. Tendensen att vårda och bli vän med verkar vara starkare hos kvinnor än hos män och särskilt stark hos mammor till små barn.
Modersinstinkten och anknytningen En vän till mig födde barn i början av vintern. En molnig dag läste jag det första sms:et på tåget: ”Vi fick världens ljuvligaste lintott!” Senare hörde jag att förlossningen varit lång och svår. Den unga familjen kunde ändå snart komma hem, amningen kom igång, och jag mottog följande gripande epostmeddelande: ”Vi är helt överrumplade av lycka. Nog hade vi ju vissa föreställningar om hur det skulle vara att ha ett barn, men ingen berättade att det kunde vara såhär obegripligt fint.” Vid samma tidpunkt fick en annan bekant ett barn som föddes ett par månader för tidigt. Också den förlossningen var svår och barnets tillstånd till en början dåligt. När mamman kom hem var hon trött och utmattad. Mannen arbetade långa dagar. Hans småföretag hade en stor beställning på gång som hindrade honom från att ta pappaledigt. Mamman hade svårt att orka, ensam med babyn. När hon tittade på sin länge efterlängtade förstfödda kände hon ingenting. Hon diagnosticerades med förlossningsdepression. På 1970-talet började kvinnorörelsen ifrågasätta tanken om moderskärlek som någonting naturligt. Kvinno- och familjehis27
torien visade att det i vissa tider inte varit ovanligt att kvinnor övergett eller tagit livet av sina barn. I 1700-talets Europa brukade fattiga eller ogifta mammor ge bort sina nyfödda. I förmögna familjer överlät man spädbarnen till ammor, ofta för en lång tid. I båda fallen gick det ofta riktigt illa för barnen. Ur detta härledde vissa forskare, kändast av dem Elisabeth Badinter, att det inte existerar någon modersinstinkt. Moderskärleken var en social konstruktion, ett krav fött ur kulturen. Om moderskärleken var en del av människans natur skulle ju alla mödrar älska sina barn, inte sant? Jag tror inte att min vän, hon som är så lycklig över sin baby, skulle hålla med. Hennes värld har berikats med en liten varelse som skiftat prioriteterna i universum kraftigare och djupare än något annat. Hon ammar och vet att mjölkens mängd och sammansättning är anpassad till just hennes barn. När barnet är hungrigt blir brösten tunga av längtan. Får babyn feber utsöndrar mammans kropp ämnen som stärker immunförsvaret, via mjölken. Amningen får också livmodern att dra ihop sig så att den snabbare återfår sin normala storlek. De kroppsliga och psykiska banden mellan mor och barn är sammantvinnade och biologiska. Att de inte alltid automatiskt leder till anknytning är en annan sak, som inte gör dem mindre biologiska. Min vän har studerat psykologi och känner därför till de hormonella förändringarna under graviditeten och förlossningen. Hon visste att kroppen utsöndrar olika kemiska ämnen som påverkar nervsystemet och förbereder kropp och sinne för graviditet och moderskap. På senare tid har man fått fram intressanta forskningsresultat om de hormoner som hör ihop med moderskänslorna. Oxytocin, vasopressin, dopamin och serotonin har visat sig hänga ihop med moderligt beteende hos bland annat råttor. Alla fyra ämnen påverkar känslan av tillfredsställelse och 28
meningsfullhet. Serotonin är en välkänd beståndsdel i antidepressiva medel och hänger i synnerhet ihop med känslan av förnöjelse och lycka. Dopamin är i sin tur kopplat till prestation och målinriktning. Oxytocin är ett av de centrala ämnena för moderskapet. Det framkallar känslor av lugn, tillit och anknytning. Men ämnet kan också vara kopplat till depression och negativa minnen. Oxytocin utvecklades en gång i tiden för att reglera vätskehalten i kroppen och hör därför ihop med såväl graviditet och förlossning som amning. Amningen påverkas också av prolaktin, det vill säga det mjölkutsöndrande hormonet. Ett efter ett har de här hormonerna i offentligheten utnämnts till ”lyckohormonet” eller ”kärlekshormonet”, vilket förstås är en grov generalisering. Det är lätt att gå för långt när man försöker beskriva hormonernas komplicerade effekter och växelverkan. Förutom de här hormonerna rusar en mängd endorfiner omkring i den unga moderns kropp. Endorfinerna uppkom ursprungligen för att reglera smärta. De är smärtlindrare, men också kopplade till känslor som väcks av beröring, skratt och dofter. Endorfinerna har kallats kroppens egna opiater, eftersom de till viss del fungerar på samma sätt som morfin och lätt leder till beroende. Själv insåg jag det här på ett pinsamt sätt. Jag hade fått tid till en länge planerad, smärre operation när mitt tredje barn bara var ett par dagar gammalt. Jag hade stått i operationskön i ett halvt år och ville inte omboka bara för att jag nyss fött. Redan resan till sjukhuset var förfärlig – det kändes som om en del av mig rivits loss. Jag försökte tänka logiskt: klart att babyn skulle klara sig med sin pappa och sina syskon i tre timmar! I väntrummet fick jag veta att jag skulle bli tvungen att vänta ännu ett par timmar. Beskedet kändes som en dödsdom. Tårar29
na började rinna och en enda tanke fyllde mitt huvud: jag vill hem. Jag minns ännu sjuksköterskans medlidande och lätt nedlåtande min när hon försökte lugna sin ytterst instabila patient. Jag flydde och bokade aldrig om tiden. Själva operationen var obetydlig och minnet av väntrummet gjorde för ont. Min häftiga reaktion berodde antagligen på endorfiner: den absurda lycka jag fylldes av då jag höll babyn i famnen hängde ihop med den panik som drabbade mig när jag, enligt min kropp, övergivit henne för länge. Eufori och addiktion, förtjusning och beroende. De är grundstenarna för våra starkaste relationer. Över dem har kulturen begränsad makt. Under förlossningen höjs särskilt halten av beta-endorfin, som utsöndras både i hjärnan och i moderkakan hos däggdjur. Det är begripligt att kroppen just då behöver smärtlindring. Beta-endorfin utsöndras också under amningen. Ämnet kanske hjälper modern att förälska sig i spädbarnet, precis som oxytocinet gör. Åtminstone finns det belägg för att djurungen lär sig att känna igen sin mamma med hjälp av endorfiner, kanske i relation till lukten, vilka på så sätt stärker ungens anknytning till mamman. (Jag minns när jag berättade för min dotter hur redan nyfödda kan känna igen sin egen mammas doft, men det hon mest undrade över var när barnet i så fall slutar att känna igen just den doften?) Oxytocinets verkan är flyktig och utsträcker sig till den saliga stund då barnet och mamman nöjda vilar efter amningen och kanske slumrar till. Den eufori som endorfinerna får till stånd kan däremot hålla i sig i veckor, till och med år. Därför antar vissa forskare att båda ämnena krävts för att upprätthålla människans och andra apors långvariga förhållanden. Kanske den ena kemikalien främjar förälskelse och den andra får tillgivenheten att djupna? Är i så fall detta samspel mellan hormo30
ner och endorfiner typiskt bland just aporna? Hittills har man undersökt hormonernas verkan framför allt hos gnagare, på vilka det är lovligt att experimentera, fast det är klart att råttors sociala relationer inte är lika långvariga och komplicerade som de stora apornas. Endorfinerna har undersökts i mycket mindre utsträckning, bland annat för att det är betydligt svårare att mäta dem.
Mamman är inte alltid bäst Min vän psykologen visste allt om moderskapets hormonförändringar, ändå kunde hon inte förbereda sig för upplevelsen att få ett barn. Det är en sak att läsa om kärlek, en annan att genomleva den. Hur gick det för min andra bekant? Den olyckliga och deprimerade mamman försjönk i känslor av misslyckande och självanklagelser. Kanske hon som så många mammor antagit att man blir fäst vid barnet på en gång. Att den egna babyn är vackrast i hela världen och att kärleken till barnet genast väcks. Så kan det ju gå, men absolut inte alltid. När det inte händer börjar många fråga sig vad det är för fel på just dem, är de inte goda mödrar? Mammans centrala uppgift har varit att kunna ta hand om det lilla spädbarnet, för vilket hon i regel är den viktigaste personen. Är då en kvinna ”onaturlig”, misslyckad, om hon inte klarar av det? Svaret är nej. Att inte genast fästa sig vid sitt barn är en reaktion som förekommer i alla samhällen, fast det är vanligare med en lycklig start. Båda mina bekanta är naturliga mammor. Att den ena fäste sig långsammare är inte ett bevis på att hon skulle vara onatur31