Ukraina

UKRAINA

Gr채nslandet

1

UKR 2

UKR AINA – GR ÄNSL ANDE T

AINA Gränslandet

Anna-Lena Laurén Peter Lodenius Fotografier av Niklas Meltio

Schildts & Söderströms

3

Boken har utgetts med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

Schildts & Söderströms www.sets.fi © Anna-Lena Laurén & Peter Lodenius ISBN: 978-951-52-3559-6 Omslag och inlaga: Anders Carpelan Tryck: Nord Print Ab Helsingfors 2015

4

UKR AINA – GR ÄNSL ANDE T

1

MAJDAN ”Det handlar inte om Europa. Det handlar om vår värdighet” A N N A - L E N A L AU R É N

Hjälmen är orange, sotig och full med skråmor. På framsidan står präntat i tusch med sirliga bokstäver: Slava Ukraini, äre vare Ukraina.

Någon fiskar upp den här hjälmen ur en vattenpöl och placerar den på mitt huvud. Vassa, fyrkantiga stenar regnar genom luften. Demonstranterna river upp dem ur gatan och slungar dem mot soldaterna som har slagit en ring kring torget. Många av stenarna träffar istället demonstranterna. De kryper ihop bakom sina sköldar likt romerska soldater i sköldpaddeformation. Jag dyker kvickt in under sköldarna för att inte få en sten i huvudet, samtidigt som vi från andra hållet bombarderas av inrikesministeriets soldater med vattenkanoner och ljus- och rökgranater.

Det är den 19 februari 2014. Den dagen dör minst sju personer på Majdan.

Nästa morgon sitter jag vid frukosten på hotell Ukraina och hör plötsligt hur skott efter skott avlossas på gatan utanför.

Somliga har ett visslande, andra ett vinande ljud. Gummikulor och skarpa skott om vartannat.

Människor skjuts ner på öppen gata, i ett land som jag hade bevakat i åratal, känt och älskat. Känslan av att sitta med kaffeMA JDAN

5

koppen framför sig och höra dessa skott är overklig. Men det är den inte för demonstranterna. De har länge vetat hur detta kan sluta och de är redo att betala priset.

Siffrorna på det totala antalet dödsoffer från dessa dagar varierar. Mellan 82 och 103 demonstranter, 13 poliser. Över tusen skadade.

Den kallas Euromajdan, massdemonstrationen på Majdan i Kiev som inleds den 21 november 2013. Samma dag har Janukovytj meddelat att associationsavtalet med EU som skulle skrivas på följande vecka i Vilnius skjuts upp på obestämd tid. Istället återupptar Ukraina förhandlingarna om ett nytt samarbetsavtal med Ryssland.

Reaktionen är omedelbar. För första gången på tio år går folk ut på Självständighetstorget (Majdan Nezalezjnosti) i Kiev och protesterar. De ville tillhöra Europa. Framför allt är de trötta på Janukovytj och hans kleptokratiska regim.

Jag ringer en ukrainsk journalist i Kiev, Tetjana Sylina på tidningen Zerkalo Nedelja (Veckans spegel). Hon är förtvivlad.

– Vårt fönster till Europa har slagit igen. Det blir inga fler chanser. Vi vill inte vänta längre, vi väntade på den ljusnande framtiden under hela Sovjetepoken och den kom aldrig, säger hon.

Själv tänker jag: Ukraina kommer ändå att integreras med Europa. Det är bara en process som tar tid och kanske måste ta tid.

Men så tänker inte ukrainarna, framför allt i Kiev och Lviv.

För dem är den bistra sanningen att Europa inte väntar på Ukraina. Det gör däremot Ryssland. Passar man inte på det rätta ögonblicket kan man återigen dras in i den ryska intressesfären under de närmaste femtio åren.

6

UKR AINA – GR ÄNSL ANDE T

– Tänk på hur det gick för Polen före andra världskriget, hur landet delades upp. Det kan gå på samma sätt för Ukraina. Det kan bli våld och till och med inbördeskrig. Och snart försvinner den generation EU-tjänstemän som förstår vad Sovjetunionen ställde till med i Östeuropa, säger Ostap Kryvdyk, EU-aktivist, statsvetare och veteran från den orange revolutionen.

Jag tycker att han låter som en domedagsprofet. Då vet ingen av oss att det fem månader senare ska pågå ett krig i östra Ukraina.

Följande vecka reser jag till Lviv för att presentera min senaste bok som har kommit ut på ukrainska. Min översättare Natalja Ivanitjuk som är lektor i norska på Ivan Franko-universitetet konstaterar förnöjd att hon och alla de övriga universitetslärarna har gett studenterna ledigt.

– De är istället ute och demonstrerar för Ukrainas framtid, säger hon.

Frihetsavenyn i Lviv är ett hav av paraplyer och blågula ukrainska flaggor. Blötsnö yr ner och det är råkallt. Tre unga tjejer står och fotograferar sig medan de gör v-tecken. På scenen spelas omväxlande Europahymnen (Beethovens nionde symfoni) och Scorpions Wind of change. När den sången kom att symbolisera frigörelse i Sovjetunionen var de här tjejerna inte födda.

– Huvudsaken för Ukraina är att inte hamna under ryskt inflytande. Utan associationsavtalet med EU är risken stor.

Vår president är en idiot, säger Irina Kuts på lite stapplande engelska.

När Kuts får veta att jag talar ryska övergår hon till att tala ukrainska där hon blandar in ryska ord för att jag lättare ska förstå henne. Både hon och kompisarna Olesia Derkatj och MA JDAN

7

Julija Polevkevitj säger att de tänker fortsätta demonstrera ända tills Ukrainas president Viktor Janukovytj skriver på EU-avtalet.

– Vi hoppas fortfarande på ett under i Vilnius. Janukovytj kan inte strunta i sitt eget folk, säger Julija Polevkevitj och sedan dränks hennes ord i folksamlingens taktfasta rop: Ukraina är Europa! Ukraina är Europa!

Det är på måndagen den 25 november 2013 som jag träffar Irina Kuts och hennes vänner. På torsdag samma vecka inleds EU-toppmötet i Vilnius. Demonstranterna i Lviv och Kiev hoppas på att Janukovyjt trots allt ska backa – med Julija Polevkevitjs ord hoppas de på ett under.

Och Janukovytj åker visserligen till Vilnius där han utför en performans värdig en professionell gråterska och klagar sin nöd inför Angela Merkel om att Ryssland har pressat honom.

Men något EU-avtal blir det inte. Däremot kritiserar Janukovytj EU för att unionen inte vill betala.

– I tre år har de visat upp ett godis i fint omslag. Vi behöver inte förödmjukas på det här sättet. Vi är ett land som ska tas på allvar, dundrar han.

EU har erbjudit ett lån på 828 miljoner dollar för att styra upp Ukrainas katastrofala statsfinanser. Detta förutsatt att Ukraina följer de villkor som IMF har ställt upp för ett lån från 2010. Janukovytj gillar inte kraven på insyn och transparens. Han har uppfattat EU-integrationen som en i första hand ekonomisk och praktisk affär. Visumfrihet, avskaffandet av tullar. Varför ska Europa ha så mycket insyn i våra affärer?

Janukovytj har placerat ut vänner och släktingar på alla höga poster i Ukraina (i likhet med sin föregångare Viktor Jusjtjenko). Han är spindeln i nätet i ett system där han själv, hans söner, vänner och höga tjänstemän samlar på sig enorma 8

UKR AINA – GR ÄNSL ANDE T

förmögenheter. Systemet bygger på lojalitet mot honom själv och det vill han inte att andra ska ha insyn i. Däremot är det just det som demonstranterna på Majdan vill.

En del av kompromisslösheten handlar om detta. Janukovytjregimen vilar på ett fundament av stöld och korruption, i sig inget unikt för ukrainska presidenter. Demonstrationerna på Majdan handlar om att man helt och hållet vill bli av med detta fundament. Janukovytj förmår inte kompromissa med sitt instinktiva sätt att agera och inte heller med vem han är. Han tror att han ska kunna manövrera ut demonstranterna genom förslagenhet och list, utan att inse att det ukrainska civilsamhället för länge sedan har sprungit förbi honom.

Med Ryssland går det att komma överens utan besvärande krav på insyn och transparens. Dessutom spelar Ryssland med helt andra summor än EU. Det är därför inte det minsta överraskande att Janukovytj tackar ja när Ryssland en knapp månad senare, den 17 december, slår sänkt gaspris och 15 miljarder dollar i bordet.

Innan dess har mycket hunnit hända som egentligen redan har avgjort dynamiken på Majdan.

Startpunkten är stormningen av Majdan klockan fyra på morgonen den 30 november. Elitsoldaterna Berkut (som betyder kungsörn) anfaller obeväpnade demonstranter, jagar dem flera hundra meter, fäller dem till marken, slår och sparkar dem.

Minst 35 personer skadas, en stor del studenter. Bilderna av de blodiga demonstranterna sprids blixtsnabbt via de sociala medierna.

Vad det handlar om är uppenbart – regimen vill skrämma bort demonstranterna från torget.

Ukraina reagerar som en man. En vecka senare, söndagen den 8 december, samlas enligt AP upp till en halv miljon MA JDAN

9

personer på Majdan i den största demonstrationen sedan den orange revolutionen år 2004. Budskapet är tydligt: Oss skrämmer ni inte.

Detta är vändpunkten. Fram till den 30 november är demonstrationerna helt fredliga. De påminner närmast om folkfester eller konserter. Dans, sång, poesiuppläsning.

Men när Berkut går in och misshandlar obeväpnade ungdomar i akt och mening att skrämma dem till underkastelse – då har man överskridit en gräns. En ny övertygelse sprider sig bland demonstranterna: Vi sätter hårt mot hårt. Ingenting annat hjälper.

Demonstrationerna fortsätter trots att det vid det här laget är bitande kallt. Folk dejourerar på Majdan i skiften. Man åker in från Lviv, Poltava eller Zaporizjzja, bor på Majdan någon vecka, återvänder hem, vilar, duschar – och åker tillbaka.

Majdan har blixtsnabbt utvecklats till ett eget litet samhälle med uppvärmda tält, toaletter, bespisning, läkarteam, ett provisoriskt apotek.

Den 10 december besöker jag stadshuset i Kiev, som kontrolleras av demonstranterna. Stridsmoralen är på topp. Iklädd plasthandskar, vit rock och vit mössa står den 33-åriga ekonomen Sergej Makarenko bakom ett dignande bord och langar smörgåsar, korv, frukt och salo (den ukrainska specialiteten saltat svinister) till hungriga demonstranter.

– Det kommer folk med mat och pengar varje dag. Vi har bland annat fått in tjugo kilo ypperlig korv och stora trelitersburkar med honung och sylt, konstaterar Makarenko.

Jag råkar komma precis när byggnaden städas. Egentligen får ingen släppas in då. Men utländska journalister har tillträde 10

UKR AINA – GR ÄNSL ANDE T

– demonstranterna är ytterst måna om att få så mycket internationell uppmärksamhet som möjligt. Många ser det som sin enda chans.

– Hittills har Europa inte brytt sig särskilt mycket om oss. Vi hoppas på bättring, säger Sergej Pavlenko torrt.

Samma natt vaknar jag av ett telefonsamtal. Jag tumlar upp ur sängen i mitt hotellrum på Chresjtjatyk och får luren av klykan. I andra ändan talar min SVT-kollega Elin Jönsson.

– De stormar Majdan! Klä på dig!

Vi klär på oss tjocka vinterkläder och springer ut, rakt i armarna på hundratals kravallutrustade soldater från Berkut.

De har samlats vid barrikaderna, kraftiga, högväxta soldater i sin kravallutrustning. Jag tittar på dem och på demonstranterna där de står beredda i tysta, beslutsamma led, utrustade med slalom– och byggarbetarhjälmar. Jag tänker: de har inte en chans.

Nu skickas inrikestrupper i sina mörkblå dräkter fram. De börjar röja barrikaderna, sedan går Berkut in. De rör sig obevekligt, det är inte många minuter demonstranterna lyckas hålla stånd. Soldaterna tar metodiskt över torget, en del av barrikaderna börjar köras bort. Demonstranterna knuffas undan.

Några arresteras och bärs bort till väntande bussar.

Ett par tusen demonstranter har samlas mitt på Majdan framför scenen där artisten Ruslana uppmanar soldaterna att inte bära hand på fredliga medborgare. Barhuvad i den bitande kölden stämmer hon sedan upp Ukrainas nationalsång: ”Än har Ukraina inte dött.”

Det är minus femton grader och fingrarna värker av köld.

Omringade av soldater sjunger alla trotsigt med. Jag tänker: De har fortfarande inte en chans.

Nästa morgon vid tiotiden spärras den ena ingången till torget av ett antal bussar där elitsoldaterna värmer sig. Det går

MA JDAN

11

en timme, två. Sedan är både soldater och bussar försvunna, Majdan är svart av folk och på den gatstump där soldaterna lyckades avlägsna barrikaderna är folk i full färd med att bygga nya. Det släpas fram parkbänkar, det skottas snö, det tänds eldar, det delas ut mat.

– Berkut hann inte avsluta jobbet förrän folket vaknade.

Och nu återställer vi alla barrikader. Jag tror att de kommer att storma på nytt. De verkar inte redo att förhandla, säger 37-åriga Sergej Jakovenko, programmerare från Kiev. Han är i full färd med att släpa fram parkbänkar.

Det är nu jag förstår att Majdan bara kan sluta på två sätt.

Antingen avgår Janukovytj eller också blir det en ny kraftmätning. Sammandrabbningarna kommer att fortsätta tills någondera sidan avgår med segern.

Janukovytj försöker vinna tid genom att sätta igång runda bord-samtal. Han bjuder in inte bara oppositionen, utan också en brokig grupp parlamentariker, religiösa ledare och medborgaraktivister. Syftet är uppenbart – Janukovytj vill inte ha direkta förhandlingar med oppositionen. Han vill ha allmänna samtal som inte leder någonstans.

Taktiken är genomskinlig och misslyckas naturligtvis.

Demonstranterna på Majdan bryr sig inte längre om Janukovytj, lika lite som de bryr sig om de tre så kallade oppositionsledarna Vitalij Klytjko, Arsenij Jatsenjuk och Oleh Tiahnybok.

Majdan har för länge sedan börjat leva sitt eget liv, en revolution utan ledare som inte går att styra. En ukrainsk vän till mig kallar Majdan ett djur, en slags organism som har börjat handla självständigt och vars agerande inte går att förutse.

Den 11 december halkar jag fram på Kievs glashala huvudgata Chresjtjatyk. Den ligger i direkt anslutning till Majdan och är därför till större delen avstängd. Också här har demonstran12

UKR AINA – GR ÄNSL ANDE T

terna slagit upp tält, huggit ved, placerat ut bajamajor, byggt upp ett eget litet mikrosamhälle. Jag slintar och faller nästan rakt i armarna på två pensionerade ingenjörer, Irina Kuljutina (72) och Svetlana Zorina (74). De säger något som jag finner betecknande för majoriteten av demonstranterna – att Majdan har gjort dem stolta över sitt land.

– Vi behöver Klytjko och de andra därför att de är parlamentariker och skyddade av sin status. Soldaterna vågar inte röra dem. Men vi tror inte att just de här ledarna ska kunna skapa en lysande framtid för oss. Det är vår bittra lärdom från orange revolutionen då vi blint trodde på Viktor Jusjtjenko, säger Kuljutina och Zorina, som besöker demonstrationerna varje dag.

– Det här handlar inte ens om Europa. Det handlar om vår stolthet och vår värdighet. Man skickar inte soldater på sina egna medborgare, säger Zorina.

Värdighet är ett ord jag ofta hör upprepas på Majdan. Det påminner om vad folk sade på anti-Putindemonstrationerna i Moskva som jag regelbundet bevakade under fjolåret.

Vi är medborgare och det här är vårt land. Sluta stjäla, sluta ljuga, visa respekt.

De som ställer sig på Majdan gör det inte bara för att de vill kunna resa till Polen utan visum. Det handlar om något mycket mer grundläggande: att man vill leva i ett fungerande rättssamhälle.

Ett samhälle där husbolaget tätar läckande tak utan att smörjas med en extra dusör, där universiteten tar in studenter på basis av deras betyg och där man kan föda barn utan att för säkerhets skull sticka några hundra dollar till förlossningsläkaren.

Det här är orsaken till att jag ofta träffar demonstranter även från östra Ukraina, Donetsk, Dnipropetrovsk och Poltava, på Majdan. De utgör inte majoriteten – majoriteten utgörs av folk MA JDAN

13

från Kiev, Lviv och västra Ukraina. Men den proeuropeiska rörelsen har stöd även i östra Ukraina.

Europa behövs, säger de, därför att de helt enkelt inte tror att Ukraina klarar detta på egen hand. Det måste finnas en utomstående kraft som tvingar in landet på rätt spår, ”våra politiker klarar inte av det” är en kommentar som jag får höra många gånger. Denna utomstående kraft är EU. Fyller inte EU tomrummet kliver Ryssland in.

Den 17 december skriver alltså Janukovytj på ett avtal med Ryssland. Det innebär att Ryssland ger Ukraina ett lån på 15 miljarder dollar, att gaspriset sänks från 400 till 268 dollar per tusen kubik och att Ryssland avskaffar de handelshinder som hade införts i augusti samma år. Ukraina förbinder sig inte att gå med i den euroasiatiska tullunionen. Det lugnar ingen på Majdan.

Istället hårdnar motståndet. Janukovytjregimen svarar med att alltmer systematiskt försöka skrämma demonstranterna till underkastelse. Majdanaktivister med hög profil utsätts för misshandel eller mordförsök. Ett av de mest kända exemplen är journalisten Tetjana Tjornovol, som blir brutalt misshandlad mitt i natten den 27 december. Hennes bil prejas utanför Kiev och hon dras ut ur bilen, blir slagen och sparkad tills hon mister medvetandet och lämnas i ett dike. Då hade hon precis publicerat en artikel i Ukrainskaja Pravda om inrikesminister Zachartjenkos personliga förmögenhet.

Så kallade titusjki eller inhyrda gangstrar rör sig i Kiev. Både demonstranter och aktivister varnas.

Själv åker jag mer eller mindre skytteltrafik mellan Moskva och Kiev under den här perioden och noterar varje gång jag kommer ner att stämningen på Majdan alltmer börjar likna ett krigstillstånd. Man ser det på människornas klädsel – kamouflage14

UKR AINA – GR ÄNSL ANDE T

jackor, hjälmar, ben- och knäskydd. Man ser det på deras miner.

Och framför allt ser man det på könsfördelningen. Kvinnorna är nu i minoritet, Majdan har tagits över av männen.

Den 19 januari drabbar polis och demonstranter samman på Hrusjevskyjgatan i de första omfattande striderna. De pågår i flera dagar och den 21 januari dör den första demonstranten – en 22-åring faller ner från en pelare under oklara omständigheter och omkommer. Dessförinnan har ukrainska parlamentet godkänt en lag som i praktiken gör det straffbart att bära hjälm på demonstrationer, straffbart att demonstrera med hjälp av bilar (vilket har varit Automajdanrörelsens metod) och förbjudet för NGOs och kyrkan att delta i civil olydnad (ukrainskortodoxa präster har hela tiden varit närvarande på Majdan). Alla de här åtgärderna är klart och tydligt riktade mot demonstranterna.

Följande dag skjuts två demonstranter i huvudet. Skadade som har lagts in på sjukhus förs bort, misshandlas och i ett fall mördas. På Majdan svarar man med att förbereda sig, träna, skaffa vapen.

Allt är upplagt för sista striden.

En vecka efter Hrusjevskyj-upploppen är jag i Kiev. På en bakgata i närheten av Majdan springer jag på ett femtiotal killar i kamouflagekläder och maskerade ansikten. De står uppställda på rad och lyssnar på en man som iklädd kravallhjälm och knäskydd håller föredrag. Ibland slår han med påken på sina knäskydd och sin hjälm.

– Vad talar han om? frågar jag en av männen.

– Han lär oss hur man klår upp snutar, svarar mannen med ett flin.

På kvällen får jag en egen intervju med Igor Mazur, en av ledarna inom den paramilitära organisationen UNA-UNSO. Det betyder fritt översatt Förenade ukrainska nationalalli-

MA JDAN

15

ansen – Ukrainskt självförsvar. UNA ingår i den så kallade Högra sektorn som leder det väpnade motståndet mot president Viktor Janukovytj. Här ingår även den högerextrema paramilitära organisationen Tryzub (Tre tänder), afghanistanveteraner och kosacker.

– Just nu är vi enbart utrustade med påkar, men om de börjar skjuta på oss kommer vi att skaffa in vapen. Det är inte ett problem, vi har leverantörer, säger Mazur.

Den nästan två meter långa Mazur deltog i inbördeskrigen i Abchazien och Tjetjenien på 1990-talet och har lång erfarenhet av gerillakrig. Han är inte den enda personen på Majdan med den här typen av erfarenheter.

– Vi är ungefär tusen personer som har deltagit i krig. Om polisen skjuter på oss kommer vi att skjuta tillbaka. Vi lyder inte under oppositionen utan agerar självständigt. Men just nu är vår huvudsakliga uppgift att skydda demonstranterna mot provokatörer, säger Igor Mazur.

Vid det här laget börjar det kännas som att situationen mer påminner om ett inbördeskrig än om civil olydnad. Jag har en krypande känsla av att detta kan leda till problem som inte går att förutse och ställer bekymrade frågor till min gamla vän Ostap Kryvdyk, EU-aktivist och veteran från den fredliga orange revolutionen 2004.

– Jag förstår att EU gillar icke-våldsprincipen. Men tänk på rumänerna när Nicolae Ceauşescu avsattes 1989. Hade de inte satt hårt mot hårt hade han aldrig fallit. Tyvärr har situationen nu nått en punkt där Janukovytj måste mötas av stenhårt motstånd, annars lyssnar han helt enkelt inte, säger Ostap.

Många på Majdan anser att Europa har svikit Ukraina.

– Europa har alltid struntat i oss. Ni struntade i oss när ryssarna invaderade, ni struntade i oss när vi svalt på 1930talet. Nu vill ni att vi ska vara pacifister. Men vi löser själva våra 16

UKR AINA – GR ÄNSL ANDE T

problem, på vårt sätt. Det är ingen annan som gör det åt oss, säger Jurij Suchinjuk från Rivne i västra Ukraina.

Han plirar på mig under skärmen av sin gröna hjälm och lutar hakan mot vad han kallar sin ”banan”. En meterlång, präktig träpåk.

Sista striden inleds den 18 februari. Demonstranterna ställer sig utanför parlamentet, som diskuterar oppositionens krav på en ny regering. Inom kort drabbar polis och demonstranter samman och därefter fortsätter striden på Majdan. Demonstranterna kastar molotovcocktails och stenar, soldaterna svarar med gummikulor. Flera tiotals människor dör. På kvällen meddelar myndigheterna att de inleder en antiterroristoperation på Majdan. Samma kväll i Moskva bokar jag en biljett till Kiev.

Nästa eftermiddag står jag på Majdan. Ett sotigt månlandskap breder ut sig framför mig. En säck potatis ligger kastad i backen som leder ner till Självständighetstorget. En gammal päls som någon har värmt sig i. Högar med sten, bjälkar, brandsläckare, slangar för vattenkanoner.

Majdan är omringat av Berkut och inrikesministeriets blåklädda elitsoldater. Innanför har civilklädda män utrustade med klubbor, sköldar och hjälmar bildat en egen ring som ska skydda demonstranterna i centrum av torget. Där lyssnar tusentals människor på några ortodoxa präster som håller mässa i sina guldbroderade mantlar.

Majdan är det enda territorium i Kiev som demonstranterna har kvar. De tidigare ockuperade gatorna har soldaterna återerövrat. Genom fönstren på fackföreningshuset som har varit demonstranternas högkvarter slår det ut lågor. Väggarna är sönderbrända.

Jag snubblar på några ståltrådsknippen och blir plötsligt MA JDAN

17

knackad i ryggen. Då jag vänder mig om står en reslig soldat från den fruktade specialstyrkan Berkut och tittar strängt på mig genom hålen i sin svarta mask.

– Varför har ni ingenting på huvudet? undrar han.

Minst 26 människor har dött, Kiev är en krigszon och Ukraina ett land i inbördeskrig. Men den här elitsoldaten springer efter utlänningar och påminner dem om att den som rör sig på Majdan ska ha hjälm på huvudet.

Det sticker i ögonen och plötsligt hörs en skarp knall, följd av flera. Det är rök- och ljusgranater som soldaterna kastar mot demonstranterna. Det är nu någon placerar en orange bygghjälm med texten ”Ära vare Ukraina” på mitt huvud och jag dyker in under demonstranternas sköldar för att inte få vassa gatstenar i huvudet.

På kvällen gör jag en ny runda kring Majdan. En bräcklig vapenvila har inletts. Soldaterna som omringar torget är så trötta att de ligger och sover på sina sköldar. De är helt enkelt för få för att klara av situationen.

Nästa dag ska de få hjälp av den så kallade Alfagruppen. Det ska bli den blodigaste dagen i Ukrainas moderna historia.

Torsdag morgon den 20 februari sitter jag och äter frukost på hotell Ukraina. Plötsligt börjar larmet ute på Majdan att tillta i styrka. Smällarna som har hörts under större delen av morgonen övergår i skottlossning, både svischande ljud och skarpa skott. Jag springer ut på Majdan och ser att demonstranterna har avancerat. Soldaterna som har stått alldeles intill Hotell Ukraina och redan kontrollerade en stor del av Majdan är borta, nya barrikader har rests längre upp i backen.

Fyra män kommer rusande, bärande på en matta.

– Dorohu, dorohu! Bana väg! ropade de.

På mattan ligger en likblek ung man med uppslagna ögon.

18

UKR AINA – GR ÄNSL ANDE T