Vinterkriget2013 bladderex

VINTERKRIGET

Schildts & Sรถderstrรถms

Boken har utgivits med stöd av FILI/Delegationen för den svenska litteraturens främjande © Philip Teir 2013 Schildts & Söderströms Omslag: Sanna Mander Inlaga: Hanna Lahdenperä Tryck: Bookwell, Borgå, Finland 2013 ISBN 978-951-52-3207-6 www.sets.fi

»Och likväl vore dessa småsaker icke betydelselösa i livet, ty livet består av småsaker.»

August Strindberg: Giftas

NOVEMBER–DECEMBER

ETT

Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern – och de skulle göra många misstag före skilsmässan – var att frysa ner barnbarnens hamster.

Det hela var en olyckshändelse. Max trampade på hamstern.

Han kände hur någonting mjukt rörde sig under hans fotsula, han hörde ett egendomligt och förfärligt pip från golvet, och sedan var det för sent. Blixten, som bara var ett halvt år gammal, åkte in i en påse längst bak i frysen.

Det var tillräckligt för att deras äldsta dotter Helen skulle vägra prata med dem på två veckor. Men när Max tänkte på det nu undrade han om inte problemen började redan i november.

Det var en mild höst. Tölöviken låg och suckade i fuktig novemberdimma medan joggare flåsade förbi. En fredag i slutet av månaden var Max och Katriina bjudna på middag hos Keskinens.

Katriina sögs snabbt upp av festen och Max blev – precis som han hade befarat – placerad bredvid hennes chef.

Wivan Winckelmann var en kort kvinna i sextioårsåldern med en fruktansvärd röst som tycktes vara skapad enbart för att leta upp Max nervtrådar och klämma på dem. Hon var en högre chef inom Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, en kvinna med enormt inflytande över hela den offentliga sektorn, gift med en kaninaktig och flintskallig man som hette Pertti.

9

Han tycktes alltid stå en meter bakom henne, som om han hos Wivan hittat en effektiv sköld mot en ondskefull och krävande värld.

Keskinens bodde i ett av de nya kvarteren i Nordsjö, i en lägenhet som såg ut som lägenheter gjorde i moderna finska filmer: kliniskt, vitt och sterilt, en lägenhet som Max föreställde sig att en seriemördare skulle trivas i. Tidigare hade de bott i ett gammalt jugendhus på Fredriksgatan. Max hade gillat Kes­ kinens bättre när de bodde i den förra lägenheten. Det var den sortens bostad som man kunde köpa under lågkonjunkturen på nittiotalet. Risto hade – precis som Max – klarat sig bra under krisåren, de jobbade båda inom yrken som inte hade påverkats negativt av de dåliga tiderna. Tvärtom: när resten av Finland sjönk in i ekonomisk depression, med massarbetslöshet som följd, var både Risto och Max framgångsrika på sina respektive håll. Krisen tycktes öka efterfrågan på den typen av samhällsdiagnoser som var Max specialområde inom sociologin. Risto, som var psykiater, hade i sin tur haft många patienter som kommit till honom i kölvattnet efter lågkonjunkturen, med skilsmässor och personliga tragedier i bagaget.

Max kindpussades med Tuula Keskinen, som sedan försvann in i lägenheten med Katriina under armen och en gin och tonic i handen.

Katriina och Max hade inte talat med varandra under hela taxiresan. Max hade bara tittat ut genom bilfönstret, njutit av känslan av rörelse, bilens mjukhet när den rusade fram längs med Sturegatan samtidigt som regnet föll ner som glansig konfetti. Det hade regnat hela veckan, ett milt och behagligt regn som färgade trädstammarna djupt svarta och gjorde att man kände sig ständigt kall om kinderna.

10

Mörkret hade kommit plötsligt i år. Max hade jobbat på ett manus hela hösten, med en marsdeadline som närmade sig oroväckande snabbt, och när han tittade ut genom fönstret i sitt ­arbetsrum på eftermiddagarna blev han varje gång förvånad över att dagarna var så korta.

Deras yngsta dotter Eva hade flyttat till London samma höst och Katriina hade sjunkit in i något som hon själv refererade till som sin »depression», vilket Max bara tyckte var en självupptagen beskrivning av det som hände när ens barn blev äldre.

Genom att göra förändringen till en personlig diagnos kunde Katriina använda den för sina egna dramatiska syften.

När de körde Eva till flygplatsen i augusti talade Katriina vitt och brett – som hon alltid gjorde – om vad Eva borde göra efter sitt år i London, vilka möjligheter hon hade, hur hon borde lägga upp sitt liv, hur mycket pengar hon borde spara varje månad om hon lyckades få ett jobb. Hon föreslog också – som ett alternativ – att Eva skulle återuppta sina försummade studier i Helsingfors, kanske till och med fixa klart sin magisterexamen. »Vet du vad, jag orkar faktiskt inte höra på det här, mamma.

Alla människor planerar inte sina liv i detalj», sa Eva från baksätet, där hon satt och knappade på sin telefon. Hon hade bott hemma hos dem hela sommaren, eftersom hon sagt upp sin lägenhet när hon kom in på skolan. Det var för att spara pengar, påstod hon själv, även om hon inte hade skaffat något sommarjobb. Hon var tjugonio år gammal och hade ägnat hela sommaren åt att ligga och sola och dricka vin på balkongen. »Nej, nej, men jag säger bara att det är bra om du har en plan.» »Men jag har ju en plan. Jag ska studera konst. Jag ska förhoppningsvis dejta en massa snygga brittiska män. Det är tillräckligt för mig. Förstår du hur svårt det är att komma in på den här linjen?»

11

»Jo, jo, vi är väldigt stolta över dig.»

Max hade försökt hålla tyst. Han var verkligen väldigt stolt över Eva. Katriina och Eva grälade ibland om saker som Max överhuvudtaget inte kunde begripa, och han antog att det hade att göra med att de var rätt så lika varandra. De hade båda ett slags känsla av äganderätt i världen. Att Eva hade fått den av Katriina förstod han, men varifrån Katriina hade fått den viss­te han inte. Det var en av dessa egenskaper som var lätt att beundra i teorin men besvärligare att leva med. Så länge han känt Katriina hade hon aldrig någonsin tvekat om det var något hon ville ha.

I kväll hade han låtit förstå att Katriina kanske inte borde ringa Eva varje vecka utan låta henne ha ett eget liv i London.

Det hade lett till att Katriina skällt ut honom för att han tänkte spela tennis två timmar före middagen hos Risto och Tuula. Då hade han sagt till henne att hon kanske inte borde dricka så mycket vin på tom mage, varpå Katriina sagt att han kanske skulle umgås med henne lite, så skulle hon inte behöva dricka.

Så hade de hållit på, tills Max hade smällt i dörren och gått ut i regnet och tagit sig till tennishallen. Han hade spelat som en kratta, irriterat och utan finess, och när han kom hem och klev in i farstun var han på ännu sämre humör. Till slut hade de ändå hoppat i en taxi till Keskinens utan att tala med varandra på hela resan.

Max hade inget körkort. När de träffades för trettio år sedan hade Katriina beundrat honom för att han vägrade vika sig för privatbilismen. Nu föraktade hon honom av samma anledning.

Hon påstod att det alla dessa år hade handlat om lättja och snålhet snarare än omsorg om miljön.

12

De var tjugo minuter försenade och beordrades snart till matbordet. Max satte sig ner och märkte att han antingen kände eller kände igen de flesta i sällskapet: Wivan och Pertti, Tuula och Risto – Risto nickade en hälsning mot honom medan han gick runt bordet och hällde upp snaps till alla – en handfull kolleger från Katriinas jobb, alla tillsammans med sina fruar eller män.

Vid bordet fanns också ett kinesiskt par som hade varit hemma hos dem ett par gånger på middag, mannen hette John och Max mindes honom som en fåordig men sympatisk expert på internationell handelsrätt. Längst bort i andra ändan av bordet satt Stefan och Gun-Maj, ett finlandssvenskt par som sålt allt de ägde när de gått i pension och nu reste omkring i Östasien och ordnade dyra meditationskurser för andra finländska medel­ ålderspar som ville hoppa av ekorrhjulet. Stefan var konstant solbränd och hade odlat ett löjligt litet bockskägg på sistone.

Max hälsade på sina bordsgrannar. Wivan började genast prata med honom. »Jag såg att de hade intervjuat dig i senaste numret av Anna.

Jag sa till Pertti i går, att där är Max! Visst sa jag det?»

Pertti satt ett par stolar bort och nickade, av allt att döma helt omedveten om vad hans fru just sagt, men programmerad att ge sitt bifall i alla lägen. Wivan vände sig mot Max me­ dan hon gav honom en bricka med rödbetor. Hennes armband klinga­de till mot silverbrickan. »Nej, nu tänker du nog på min kollega», sa Max. »Nej, men det stod ju att det var en sociolog från Helsingfors universitet. Ni kan ju inte vara flera sociologer som heter Max Paul?»

Han skickade tallriken vidare. »Jo, vi är faktiskt två stycken på institutionen. Det är lustigt, men det händer ofta att folk blandar ihop oss.»

13

Wivan var först tyst i ett par sekunder, sedan började hon skratta nervöst. Max tittade åt Katriinas håll men hon mötte inte hans blick. Hon hade tydligen bestämt sig för att ignorera honom under resten av kvällen. Han såg på hennes vinglas och märkte att det redan var halvtomt trots att Risto precis hällt upp. »Nej, men jag menar allvar. Det var inte jag», sa han nu och riktade sig mot Wivan.

Wivan slutade skratta och såg förvirrat på honom. På sätt och vis menade Max det han sa: den person som hade blivit intervjuad i Anna var inte han själv, det var ett slags mediepersonlighet som han tog fram just för sådana situationer, som när en damtidning ringde och ville ha en snabb oneliner eller två – ofta handlade det om familjeliv eller sex, sådant som Max visserligen hade forskat en del kring men som på intet sätt hörde till hans primära områden. Men ju fler sådana intervjuer han ställde upp på, desto fler journalister ringde och ville tala med »sexprofessorn».

Max hade lovat sig själv att aldrig mera svara på den här typen av frågor, eftersom det hade börjat uppstå en bild av sociologin i Finland som en disciplin för sexlivsforskning, men han var helt enkelt för lat och artig för att svara nej, och det var mycket lättare att svara snabbt än att låta bli. Just den här gången hade intervjuaren varit en ung tjej, säkert kring tjugofem, som hade ringt honom på institutionen precis när han satt framför Helsingin Sanomats webbsajt och skrev ett inlägg i ett diskussionsforum.

Först presenterade hon sig – Max hann aldrig uppfatta vad hon hette – och berättade att hon ringde från tidningen Anna. »Jag undrar om du skulle kunna tänka dig att svara på några frågor för en artikel jag håller på med som handlar om dagens hemmafruideal?» »Låt gå», hade Max sagt, med koncentrationen fortfarande 14

riktad mot diskussionsforumet. Det hade tagit upp allt mer av hans tid på sistone. Det fanns ett par användare som ofta dök upp i samma diskussioner som Max. De hade diskuterat häftigt med varandra i flera månader nu, om allt från islam till Helsingfors stads sätt att sköta utvidgningen av västmetron. Max visste att han inte borde ge sig in i debatter på nätet. Den omedelbara tillfredsställelsen över att krossa en motståndares argument solkades av det faktum att det aldrig någonsin tog slut, att det alltid fanns nya debattörer som förde in diskussionen på sidospår, eller som försökte sabotera diskussionerna genom att medvetet provocera. Det var som att försöka vinna på en spelautomat, man tog ett steg framåt och två steg bakåt, och det var minst lika beroendeframkallande. Ibland hade han suttit hemma klockan två på natten och deltagit i diskussioner om de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor, och försökt införa ett vetenskapligt perspektiv, trots att han var medveten om att de han debatterade med mycket väl kunde vara högstadieungdomar.

Kvinnan i luren började ställa sina frågor. »Jo, till att börja med … vissa säger att vi upplever en nykonservativ trend just nu, med kvinnor födda på åttiotalet som omfamnar de traditionella idealen från femtiotalet. Tv-serier som Mad Men är ett exempel på det. Vad säger du om det?»

Hemmafruidealet? Det här var enkla saker. Max behövde inte fundera länge. »Det är svårt att säga utan statistik. Om man tittar på de senaste tio åren så visar siffrorna tvärtom att folk gifter sig i allt högre ålder, och antalet människor som bor ihop utan att vara gifta växer stadigt. Kvinnor gör dessutom karriär och är inte längre låsta vid spisen.» »Men nu säger man ändå att det är en trend …» »Man kan ju säga att det är en trend, men det betyder inte att det är det rent statistiskt.»

15

Han stängde sin browser. »Ja, men, nu handlar min artikel om det nya hemmafru­ idealet. Kunde du säga något om det? Jag menar, det finns ju ett jättestort intresse för matlagning just nu. Till exempel. Vad tror du det beror på?» »Folk behöver äta.»

Kvinnan i luren skrattade artigt. »Jo, men kunde du säga något om trender? Jag menar det här att unga kvinnor i dag verkar vilja vara allt mera hemma, och vill ha barn tidigare?»

Denna trend hade Max faktiskt sett på nära håll. Hans äldsta dotter Helen hade gift sig tidigt och fått barn – han hade nästan tolkat det som ett föräldrauppror. Men Eva såg inte ut att ha några planer på att gå i sin systers fotspår. »Vill de verkligen det?» frågade Max. »Alltså … nu har jag inte de här siffrorna här, men det talas ju mycket nu om det nya hemmafruidealet … det är allt fler tidningar som skriver om det, och så finns det en massa nya tidningar som riktar sig direkt till unga mammor …»

Max var inte dum. Han förstod hur sådana här artiklar blev till: det behövdes bara ett par fantasieggande påståenden och – allra viktigast – ett så kallat case, en intervjuperson som bekräftade den tes som artikelskribenten försökte driva. I bästa fall fick man dessutom någon mediekåt forskare som Max att bekräfta hypotesen. Han tänkte att han borde tacka nej, men i stället bestämde han sig för att ge henne det hon ville ha. Han lutade sig bakåt i sin stol och talade långsamt, så att hon skulle hinna anteckna. »Okej, om man tittar på äktenskapet rent historiskt så har det alltid varit konjunkturbundet. Länge brukade man säga att spannmålspriserna påverkade äktenskapens antal, det var nästan ett statistiskt axiom ännu på 1800-talet. Hänger du med?»

16

»Mmm», svarade hon. Han kunde höra hur hon knackade på datorn. »När köpkraften är låg gifter sig färre människor. I dag har vi en extremt hög levnadsstandard i västvärlden – då behöver man inte gifta sig av rent försörjningsmässiga orsaker. Och den här förändringen gäller speciellt kvinnor. Men äktenskapet är en uråldrig tradition, människan har alltid ingått äktenskap i någon form, i alla kulturer. Äktenskapet är seglivat som företeelse. I dag kanske unga människor gifter sig för att det blir en del av deras identitetsprojekt. Kanske handlar det inte om trygghet längre, utan det blir ett slags rollspel, en rit som behövs för att man ska bli vuxen i en tid då tonåren förlängts in absurdum. Eller, som du säger, en trend. Vi som var unga på sjuttiotalet var ju upptagna med att bryta oss loss från äktenskapet eftersom det sågs som förlegat och passé. Våra föräldrar representerade gamla patriar­ kala mönster, och vi ville ha jämställdhet. Så, för att svara på din fråga: den starka trenden är nog att äktenskapet förlorat sin tyngd som samhällsinstitution. Det har aldrig varit enklare att skilja sig än i dag. Kanske är det därför också lättare att gifta sig.»

Max visste aldrig riktigt vart det skulle leda när han började prata, men han tyckte att den här snabbt improviserade teorin lät plausibel.

När texten sedan publicerades hade hans svar förkortats till två meningar. Dessutom hade journalisten lagt ord i munnen på honom. Så här stod det: Sociologen Max Paul, som specialiserat sig på sexlivsforsk­ ning, tror också att vi upplever en boom av allt fler unga som vill gifta sig: »Äktenskapet är en del av vår natur, det finns i alla kultu­ rer. För unga i dag är giftermålet ett sätt att markera att man blivit vuxen, och det är lätt att gifta sig i dag.»

17

Wivan Winckelmann satt fortfarande och väntade på att Max skulle utveckla sitt resonemang kring namnförvirringen på hans institution. Han skulle precis säga något när han hörde en harkling från andra ändan av bordet. Det var Risto som skulle sjunga en snapsvisa. Han var en notorisk snapsare, kraftigt byggd och lång, med en grå krans runt huvudet, och kunde snapsa ett tiotal gånger bara på en middag utan att för den skull bli berusad.

Han verkade älska ljudet av sin egen röst. Max undrade om det här var utmärkande för psykiatrer: att de var tvungna att sitta tysta och lyssna hela veckorna och därför blev översociala när det väl blev helg.

Stämningen blev så småningom också mer intensiv och högljudd. Alla skrattade åt en utdragen historia som Stefan berätta­ de vid andra ändan av bordet, men de som satt vid Max ända kunde inte höra något, vilket föranledde Wivan att upprepade gånger be sin bordsgranne på vänstra sidan att återge Stefans repliker. Det var uppenbart att poängen inte överlevde de få metrarna från Stefans plats till Wivan; hon såg allt mer förvirrad ut ju längre historien pågick. Max tittade mot Katriinas håll, hon satt och lyssnade på Stefan men han kunde se att hon hade den där blicken som hon ofta fick vid den här tiden på kvällen och som betydde att hon egentligen inte lyssnade.

När middagen var slut gick Katriina ut på balkongen och rökte tillsammans med Tuula. Det regnade fortfarande. Max ställde sig i ett hörn av vardagsrummet och tittade på klockan. De skulle snart åka hem, tänkte han, så fort Katriina kom in skulle han be henne hämta sina saker.

Det enda han kunde göra under tiden var att stå i ett hörn och låtsas att han trivdes. Folk hade skingrats i lägenheten nu, en del satt kvar vid bordet, några satt i soffan.

Max bläddrade i en bok när Stefan plötsligt dök upp. Han 18

hade funnits med sedan länge, jobbat som journalist i slutet av sjuttiotalet och rest en hel del, till anti-kärnkraftsmöten i Japan och Genève, skrivit om dem för Fredsposten och Ny Tid, artiklar som Max aldrig orkade läsa, och varit engagerad mot NATO och euromissilerna i början av åttiotalet. Men nuförtiden talade han mest om små öar han besökt i Sydostasien. De hade namn som Koh Phangan och Pulau Pinang, och Max hade inte ens hunnit svara på hur han mådde innan Stefan var djupt inne i en monolog om yoga. »Det är mer än yoga, förstår du, det handlar om ett sätt att se på livet. Jag menar, jag har alltid varit engagerad i moraliska frågor, precis som du, men sist och slutligen – sedan jag lärde mig andas ordentligt har jag insett att resan måste börja inifrån.

Eller hur?»

Max nickade. »Absolut.» »Säg till om du vill komma till oss och pröva nån gång. Jag kan ge dig en enkel kurs i det mest grundläggande. Gratis, förstås.»

Max lovade att han skulle tänka på saken, och Stefan såg nöjd ut. »Jag säger bara en sak: Flexibilitet. Du vet inte vad kroppen klarar av om den bara får lite träning, också i vår ålder.»

Max tyckte inte om att bli påmind om sin ålder. »Du menar att man blir vigare?» »Inte bara det. Du lär dig andas, får bättre blodflöde, du lär dig känna varje rörelse i kroppen. Du blir helt enkelt mera sensuell.» »Låter fantastiskt», sa Max. »Det kan du ge dig fan på», sa Stefan och nickade mot GunMaj som stod ett par meter från dem. Hon vinkade mot honom på ett sätt som Max uppfattade som överdrivet flörtigt. Max 19

­undrade hur ofta de hade sex. Förmodligen oftare än han och – Han avbröt tanken när han märkte att Katriina hade kommit in.

Hon stod nu och pratade med Wivan, och det såg ut som att de pratade jobb eftersom Katriina nickade rastlöst, som om hela diskussionen var något hon ville få undanstökat så fort som möjligt. Max såg hur Risto dök upp med nya glas till dem båda och fyllde på.

En timme senare satt de i taxin och pratade med varandra för första gången sedan de grälat hemma. »Kan du förklara varför vi umgås med de där människorna?» sa Max. Katriina såg rakt fram. Hon var berusad i kväll, kanske mer än vanligt, och först undrade Max om hon ens hade hört vad han sa. Efter en stund sa hon: »Därför att människor umgås, Max, det är helt normalt.»

Hennes röst lät trött och uppgiven. Max borde inte ha sagt någonting mer, men han kunde inte låta bli. Han hade druckit en whisky med Stefan och kände sig pigg. »Jo, men nu talar jag om de här människorna. Vi har ju ingenting gemensamt med dem. Okej, Risto och Tuula går väl an, men alla de där andra … Stefan, till exempel, jag lovar, om han talar en gång till med mig om nån jävla halvö utanför Borneo så kommer jag att strypa honom. Vet du vad han sa åt mig i kväll?

Att jag skulle börja med yoga för att få ett bättre sexliv.»

Katriina fnittrade. »För att vara en man som forskar kring sånt är du förvånansvärt skeptisk till allt som har med sex att göra», sa hon, och lade handen på hans skrev.

Max tittade mot taxichauffören, han undrade om han hade sett det där sista. Chauffören var i fyrtioårsåldern, en sådan som 20

förmodligen hade kört i Helsingfors tillräckligt länge för att ha sett det mesta, tänkte Max, och han kunde se sig själv och Kat­ riina ur hans synvinkel: ännu ett olyckligt bortskämt medelålderspar som hatar varandra och börjar gräla så fort de sätter sig i baksätet. »Varför har folk så svårt att förstå att jag inte forskar kring sex? Det var en studie, och det är nästan tjugo år sedan.» »En studie som byggde hela din karriär. Du borde vara lite mer tacksam», sa Katriina. »Jag säger bara att det är sista gången jag kommer med», sa han, en replik helt utan effekt. Han visste dessutom att det inte var sant. Om ett par veckor skulle de förmodligen återigen vara på väg hem i taxi, från någon annan fest hos några andra av deras vänner.

Det var tyst en stund. Plötsligt frågade Katriina: »Vet du om Eva har en pojkvän?»

Max tittade ut genom fönstret. »Hur ska jag veta det?» »Jag är orolig för henne bara.»

Max började skratta. »Varför skrattar du?» »Därför att det där är precis vad hon sa om dig.» »Om mig?» »Ja, att hon var orolig för dig. ›Pappa, mamma är deprimerad›. Varför måste du beklaga dig för henne? Hon ska väl inte behöva höra på dina problem?» »Det gör jag inte alls!» »Säg mig, vad har du att vara deprimerad över?» »Bara för att man ringer sina barn behöver det väl inte vara någonting patologiskt? När pratade du med henne?» »Inte vet jag, i förrgår.» »Ringde hon?»

21

»Ringde hon? Ja, det gjorde hon väl.»

Han visste att det här skulle uppröra Katriina. Eva ringde aldrig upp henne. Men det var inte så konstigt, eftersom hon visste att hennes mamma ändå skulle ringa upp förr eller senare.

De var tysta resten av resan, men när de kom hem och stod och borstade tänderna gick Max fram till Katriina för att ytterligare förklara sig – han avskydde när han inte fick tala till punkt, när hon bara tystnade och gömde sig i badrummet. Men hon skuffade bort honom med armarna. »Jag orkar inte höra. Kan du snälla bara låta mig vara i fred.»

Han satt en timme i vardagsrumssoffan i mörkret och tittade ut på regnet. Han hällde upp ett glas whisky till sig själv, och sedan ett till, och när han hade druckit dem steg han upp och tog sin dator från arbetsrummet och satte sig i soffan. Han gick in på Helsingin Sanomats webbforum och letade efter de senast kommenterade trådarna. Max fick en våldsam lust att skriva ett provocerande inlägg, att gå utanför konventionerna för god smak. Den här tiden på dygnet fanns det inga moderatorer som censurerade inläggen. Men vad skulle han skriva?

Han öppnade en diskussion, testade lite idéer, skrev några rader, raderade. Han bestämde sig för att länka till en text som han själv skrivit – om inte annat så för att få lite koll på vad folk tyckte om honom. Han hittade en tråd som handlade om nedskärningar av hemvårdsstödet och tänkte att det kunde funka.

Han använde ett annat användarnamn än normalt och skrev: »Om kvinnor började arbeta tidigare så skulle både familjerna och Finlands ekonomi gynnas. Den nya ›hemmafrutrenden› är en tickande bomb. Här är en artikel i ämnet av sociologen Max Paul». Han länkade till en artikel om de stora åldersgrupperna och uppdaterade sin browser. Artikeln handlade om hur det inom några år skulle finnas hundra arbetsföra finländare på ungefär sextiofem pensionärer och barn.

22

Förmodligen var inte så många vakna den här tiden på dygnet. Han satt femton minuter framför datorn och väntade på att någon skulle skriva någonting, men ingenting hände, så han släckte, ställde whiskyglaset i diskhon och gick och lade sig i Evas gamla rum.

Men han kunde inte sova. Han hade en känsla av irritation, av att han ville säga någonting ytterligare, men det fanns ingen som lyssnade.

Efter en halv timme steg han upp igen och letade sig genom den mörka lägenheten till datorn i vardagsrummet och öppnade den. Några kommentarer hade kommit in. Ett par av dem verkade sakliga, men Max blick föll genast på en särskild. »Hallå, vem bryr sig vad den där sexprofessorn tycker egentligen?»

23