Skalan #3 - FLOSKLER by Skalan

2015 2

floskler

III

loskle

Skalan

floskler

ledare

tema: floskler Skalan

Vad är det egentligen som sägs, skrivs och visas?

Skalan #3 - Floskler Stockholm, oktober 2015 Redaktion Helena Andersson Jonathan Berglund Axel Burvall Ludvig Ekman Ella Peterson-Berger Stella Reijo Emil Sabel Kontakt info@skalan.se www.skalan.se Facebook: Skalan Twitter: Skalanmag Instagram: Skalanmag organisationsnummer 802473-2102 Tryckt av Edita Bobergs, AB, Stockholm Tidningen Skalan ges ut av den ideella föreningen Skalan och drivs av studenter med koppling till KTH Arkitekturskolan i Stockholm. Syftet är att utgöra en självständig plattform där arkitekturstudenter kan uttrycka sina tankar och åsikter om vår byggda miljö utanför skolans ramar. Tidningen är kostnadsfri och utkommer med 1-2 nummer/ år. De medverkandes åsikter är deras egna. The editorial staff of Skalan has done everything in its power to do right by the proprietors of the images used. If you have any concerns or problems with how the images have been used, please contact us. This journal is not for sale and no commercial gain has been made.

raser som verkar tomma, referenser som verkar lösryckta, banalitet som verkar förskönad. Begrepp är oklara, påståenden substanslösa. Såväl examinationer, föreläsningar, handledning och textinläsning som projektbeskrivningar, renderingar och tweets kan upplevas som obekväma, som att något är fel. Vi får motvilligt känslan av att någon tänker högt, improviserar, efterhandskonstruerar eller idealiserar. Vad är det vi upplever? I det tredje numret av Skalan intresserar vi oss för floskler – vilka skepnader de tar, hur de används, om de är härliga eller farliga. Diffusa, tvetydiga, meningsfulla och meningslösa, svåra att bedöma vad gäller substans och legitimitet Ändå brukas de på alla nivåer, av kursare såväl som starchitects. Vi vill undersöka vårt egna användande av floskler. Hur de hjälper oss att få hafsverk att verka genomtänkta. Hur vi lär oss och tar dem till oss samtidigt som vi tillägnar oss resten av arkitekturens diskurs och facktermer. Arkitekturens idéer, som jämt måste förenklas och säljas, kanske aldrig kan undgå samverkan med floskeln? Socialiseras vi till kroniskt missbruk? På följande sidor problematiserar, hyllar (s. 17 ) och förlöjligar (s. 11) vi floskeln. Vi frågar oss varför vissa ideal reproduceras (s. 29) och vissa glöms bort (s. 19). Vi grubblar över vad som händer när idén tar över verkligheten (s. 13, 47), och gör försök till att beskriva arkitektur med andra medel än de väl beprövade (s. 5, 40). Huruvida Skalan blir en floskel på kuppen är upp till dig som läsare att avgöra - vi tänker inte ta ut pinnen ur röven riktigt än.

innehåll

Emil Sabel, Karin Gunnerek Sett & hört

Jonathan Berglund

Definiera, omdefiniera, ignorera

Mika Blomqvist

Ordlista över svenska arkitekturspråket

Matilda Schuman

En stadsdels karaktär

En dikt till de tomma ordens försvar

Helena Andersson, Filip Mesko STHLMATH

Ella Peterson-Berger, Stella Reijo (ill.)

Arkitektur eller artjitektur

Helena Andersson, Axel Burvall, Ludvig Ekman Palla äpplet

Marie Ekblad

Mat för mästare

Sanna Magnusson

Cheryl Chase

floskler

Jonathan Berglund

skvaller

Emil Sabel Karin Gunnerek (ill.)

Skalan

SETT & hÖRT A

tt det känns som att vi ofta använder floskler när vi pratar om arkitektur är inte så konstigt, för det är nämligen så att det stämmer! Saker kan låta bra, men betyda vad som helst. Fördjupar vi oss i alla dessa floskler får vi reda på en del saker som kan vara bra att veta.

Begreppen vi använder är gamla, begagnade och underutvecklade. Varför? Jo! För hundra år sedan kom modernismen som gjorde allting roligare att prata om. Alla som fortsatte prata på det gamla sättet var nazister.1 Sen när postmodernismen kom blev allt ännu roligare, men eftersom att det blev så roligt att vi aldrig ville komma fram till någonting, kom vi heller inte fram till några nya ord.2 Men de gamla glosorna lät ju bra, så vi bara fortsatte med dem som om ingenting hade hänt! Vad vi ska göra åt detta: Motstånd! Läsa ny teori! Vi måste bli genomtänkta. Inte härma det snygga lätet. Reflektera! Testa nya ord, misslyckas och testa igen. Denna modernistiska visklek är extremt pinsam och förr eller senare kommer den avslöjas.

Alla definierar begreppen olika. Varför? Jo! Alla vetenskaper visste hur jobbigt det är med begreppsförvirring. Så när modernismen och postmodernismen kom tog man chansen att rensa ut och ordna upp i ordförråden.3

floskler

Begreppsförvirring har däremot aldrig bekymrat oss arkitekter! Vi passade istället på att lägga till ännu fler betydelser till de ord som fanns, ju fler desto bättre. Detta därför att vi ville verka intellektuella, vi ville lura beställarna i överklassen, för om det vi sa lät modernt, allmängiltigt och bra, men kunde betyda vad vi ville, så fick vi ju pengar lättare till just det vi ville bygga!4 Vad vi ska göra åt detta: Omfamna! Bemästra! Denna kaleidoskopiska och karismatiska vokabulär är nämligen kärnan i yrket. Tänk vad skönt. En unik kvalitet.

Det har alltid varit såhär. Varför? Jo! Det har nämligen aldrig funnits riktiga arkitekter! De har varit byggare, tekniker, konstnärer och skojare, som sen bara använt ord de redan kunnat!5

Vi studenter då? Det finns ju stor innebörd i alla de suggestiva nya ord vi lär oss använda, men vi måste vara skeptiska! Mycket är skevt. Vi har låg teoretisk förståelse för begreppen vi plockar upp från föreläsare och studiolärare. Förväntningen på oss är att själva tolka orden, så som arkitekter gjort i över hundra år.6 Floskulöst! Visst kan vi fortsätta att ytligt och luddigt hänvisa kors och tvärs till alla möjliga ämnen, teorier, läror, manifest och gräl. Visst kan vi fortsätta använda orden på våra egna sätt och hoppas att vi kan göra oss förstådda ändå. Men om vi inte tar oss tid att envist fråga hur vi menar, om vi inte skummar igenom mer än en halv teoribok om året, så kommer nog flosklerna fortsätta genomsyra arkitekturen i hundra år till.

Magkänsla Gubbe 3 Vet väl alla 4 Baksidan av ett mjölkpaket 5 Gammalt ordspråk 6 Viskleken 1

intervju

Jonathan Berglund

Skalan

Definiera, omdefiniera, ignorera E

ttan på arkitektutbildningen innebär att stifta bekantskap med många helt nya begrepp och resonemang. Skalan har träffat tre av KTH:s lärare, som har till uppgift att initiera studenterna i metod och diskurs. Hur förhåller de sig till språket och hur påverkar orden utbildningen? Vad är en arkitektonisk floskel? Kan en floskel vara bra, eller till och med nödvändig? Kanske kan tidig och tydlig kommunikation mellan lärare och studenter leda till en nyttig diskussion kring hur arkitekten använder språket i sin process. Hur vi kan sträva efter att försöka förstå vad som ligger bakom orden, snarare än att använda rätt ord?

Jonathan Berglund: Vad är en floskel inom arkitektur? Weronica Ronnefalk: Floskler är ord som man använder lite slarvigt. Och som befinner sig halvvägs mellan pleonasm och corporate bullshit. Sådant man säger för att markera att man är med och rätt, för att identifiera sig, men utan reflektion och distans. När jag var student tyckte jag att man förstod vilka fraser man skulle använda för att få bra kritik, och så tror jag i princip att det har varit i alla tider. Man måste både som lärare och som student och människa se till att man bottnar i de begrepp man använder och ständigt ifrågasätta och omdefiniera dessa. Hur arbetar du med ord i undervisningen?

När jag var student tyckte jag att man förstod vilka fraser man skulle använda för att få bra kritik , och så tror jag i princip att det har varit i alla tider

Kollegiet i ettan har diskuterat vilka begrepp som är viktiga och hur vi använder dem i undervisningen på ett konstruktivt vis. När jag tittar på kursutvärderingarna så är det ett litet glapp i begreppsdelen. Vi jobbar med det och har gjort små ändringar i undervisningen som vi hoppas ska hjälpa och vi fortsätter med arbetet. Är floskler nödvändiga? De kan vara väldigt användbara i det egna arbetet. Då kan man börja med att tänka att: ”det här är en floskel” och om man då vill förändra det så kan det ge upphov till något helt nytt. Nu är det så modernt att säga att allt kan vara användbart, även det ytliga. Men jag tror att jag i grunden är för en fördjupning. Till exempel, att man har koll på hur begreppet rum har förändrats under tidernas gång, så är det lättare att bemöta och diskutera om man till exempel skulle få negativ kritik vad gäller till exempel rumssamband. Egentligen tror jag att man kan använda flosklerna om man har mer kunskap.

Weronica Ronnefalk Weronica är arkitekt och lärare på Arkitekturskolan, för närvarande årskursansvarig i årskurs 1. Utöver sin roll på skolan har hon drivit eget arkitektkontor och bokförlaget Eriksson & Ronnefalk.

Hur ska vi hantera språket? Jag tycker inte att arkitektur i grunden är ett språk och jag tycker inte heller att målet är begreppen eller teorin. För enkelhetens skull kan vi säga att när du och jag analyserar ett hus så använder vi begreppen för att göra en analys, men när jag ritar så gör jag en syntes. Man ritar ju inte begreppen.

floskler

När jag gjorde om årskurs ett år 2000 inleddes terminen med att studenterna fick arbeta kring en serie begrepp så som inre logik, struktur/rörelse, massa/tomrum och ljus/taktilitet. Då kändes det nytt, det var kul och vi hade en gemensam agenda. Vi valde formella begrepp som skulle innehålla så lite ideologi som möjligt, så att alla lärarna skulle kunna relatera och applicera sina egna ideologier. Det var bara en snabb kurs för att vi snabbt skulle få tio gemensamma begrepp. Nu styrs hela skolsystemet av begrepp, till och med Ica pratar om begrepp. Det kanske inte är oviktigare med begrepp men själva begreppet begrepp tenderar att bli en floskel.

Jonathan Berglund: Vad är en floskel inom arkitektur? Erik Stenberg: Om man pratar specifikt kring skolan, så finns det mycket floskler kring stil. Att man gestaltar någonting och pratar om allt annat än [att gestaltningen eftersträvar en viss, reds. anm.] stil. Vid en genomgång kan man argumentera för att ”flödena är ju på det här sättet” eller ”programmet medger inte det där.” Egentligen kanske det bara handlar om stil, som är ett lite tabubelagt ämne. Man argumenterar egentligen för en typ av samtida stil men använder floskler. Rädslan för stil driver en till att använda floskler. Hållbarhet tangerar ju också att bli en floskel, för att det är så brett, det kan betyda allting. Det riskerar att bli en floskel om det inte är precist eller noggrant. Materialitet är ännu ett exempel på det. När något blir ett material så blir det någonting. Då är det svårt att vara oprecis, och då är det lätt att man omger sig av floskler för att inte behöva vara precis.

Skalan

Är floskler nödvändiga? Jag tror att generaliseringar är nödvändiga, annars så fastnar vi. Men om alla generaliseringar är floskler? Det vet jag inte. Så floskler tror jag egentligen inte är nödvändiga, men de kan säkert vara konstruktiva, och de kan säkert hjälpa att se det man själv gör, om man tänker från skolmiljö. Floskler kan vara ett sätt att förstå det man jobbar med, men jag tror inte det är nödvändigt att omge sig med floskler. Sen tror jag floskelnivån stiger ju närmare makten man kommer. Lyfter man upp det på regeringsnivå så ska vi bli jätteduktiga på hållbart samhällsbyggande i Sverige. Vi ska till och med bli världsledande, eller så är vi världsledande. Det där kan bli väldigt vagt och svagt.

Floskler kan vara ett sätt att förstå det man jobbar med, men jag tror inte det är nödvändigt att omge sig med floskler

Hur ska man hantera när man i ettan får en uppgift som innehåller flera av dessa lösa och svårdefinierade begrepp? Jag tycker du ska dekonstruera uppgiften och undersöka orden. Välj ett av begreppen just nu och undersök ett annat begrepp i nästa projekt. Om spänningen istället ligger mellan några begrepp, se om du kan hitta en gemensam tråd där. Jag tycker att det är jätteviktigt att skilja på mening och meningslöst. Om man stoppar dit någonting i en bild som inte har någon mening så riskerar den att få ett symbolvärde som är intetsägande. Det är det svåra avgörandet som kan göra att man väldigt lätt kan bli paralyserad: ”Ska jag stoppa dit den? Men det betyder ju ingenting? Då tar jag bort den. Kan jag stoppa dit någonting alls? Nä det kan jag inte...” Man hamnar i ett dödläge där man inte vågar göra någonting. Det är därför det är bra att vi aldrig gör någonting på riktigt. Då kan man pröva och så kan man sätta upp det på väggen och fråga ”vad för mening finns det här?” och så kan man börja bena i det.

Erik Stenberg Erik Stenberg är arkitekt och undervisar och forskar på Arkitekturskolan sedan 1999. Han är utbildad på Virginia Tech i Blacksburg, Virginia.

Jonathan Berglund: Vad är en floskel inom arkitekturen? Anders Wilhelmson: Arkitekturen är ju fylld av floskler, i den meningen av att vi har byggt upp en kultur av att använda ord som är så vaga att vi knappt vet om meningen själva. Det är vad ni får lära er i skolan, ni kallar det för arkitektoniska begrepp, och eftersom de begreppen är svåra att definiera så blir de floskler. Ordet rum — eller space — är en av den största floskler vi har. Det är ett väldigt besvärligt ord, eftersom det betyder så mycket och är så vagt. Men jag tror inte riktigt vi arkitekter vet vad vi pratar om. En annan floskel som jag tycker är allt för väl använd är stadsmässighet. Vi talar ofta om att bygga stad, och då undrar man vad en stad är egentligen. Är floskler nödvändiga?

Borde vi lära oss mer om ordens innebörd? Vi som arkitekter har ett väldigt märkligt förhållande till ord, eller till bildning över huvud taget. Min son som läser statsvetenskap och nationalekonomi, hans kunskapsintag är enormt i jämförelse med vad vi får som arkitekter. Vi läser förvånansvärt lite. Relativt till våra generationskamrater så blir vi mer och mer obildade när det gäller intellektuell diskussion. Det är väl naturligt eftersom vi ägnar så mycket tid åt andra saker, till exempel gestaltning. Men vi har ändå väldigt intellektuella pretentioner eftersom vi är arkitekter. Vi är mästerbyggare och det är en intellektuell verksamhet. Sedan länge krävs det av oss att vi à jour, men även fast vi inte är det så har vi pretentionerna att vara det och det är i det här glappet, tror jag, som flosklerna dyker upp.

Anders Wilhelmson Anders är arkitekt och lärare på Arkitekturskolan sedan 2005, samt professor sedan 2008. Han har även varit lärare vid Det Konglige Danske Kunstakademiets Arkitektskole i Köpenhamn och innehade en professur vid Kungliga Konsthögskolan 1996-2006.

floskler

På något sätt tror jag att de är nödvändiga om vi ska kommunicera. Det är nästan en omöjlighet att kommunicera om allt ska vara extremt väldefinierat. Enligt Wittgenstein så går det inte att definiera, utan förståelsen bygger på någon slags gemensam grund. Vad vi gör på skolan är att vi bygger upp arkitekten, vi bygger upp så att vi vet vad vi menar men ingen annan ska veta, det är väl så i alla yrkesgrupper, man definierar sig så. Jag tror att orden är viktiga, men om de blir innehållslösa så tappar de allt värde. Det tror jag till viss del att just de här två orden, rum och stad, har gjort.

Vi arkitekter har ett väldigt märkligt förhållande till ord, eller till bildning över huvud taget

essä

Matilda Schuman

EN STADSDELS KARAKTÄR Skalan

tadsdelen jag bor i just nu är en enda stor byggarbetsplats. Via min kvarterslånga promenad till busshållplatsen varje morgon har jag de senaste månaderna kunnat följa ett stort bygge från start till att nästan vara i mål. Det går fort att bygga här och att gå till mataffären är alltid lika spännande. Ofta är trottoarerna avstängda på grund av byggena, ibland även vägarna. Plywood, Tyvek House Wrap och Proposed Land Use-skyltar utgör en stor del av mitt urbana rum. Jag har under det senaste året bott i Seattle, en stad som ligger i staten Washington i nordvästra USAs utkant, några timmar från gränsen till Kanada. Seattle grundades så sent som 1851, men är idag en av de största städerna på den amerikanska västkusten. De senaste åren har tillväxten gått in i en ny fas. Idag är det en av USAs fem snabbast växande städer; enligt vissa sätt att mäta den snabbast växande staden i hela landet. Seattle började känna av denna expansion redan i slutet av förra seklet, och 1998 pekades sex områden ut som fokuspunkter för tillväxten.

pekades ut som en nod för tillväxten. Området utgörs av de korta gatusträckningarna som sträcker sig mellan de två parallellt löpande gatorna Pike Street och Pine Street. Denna del av Capitol Hill grundades för ungefär hundra år sedan som Seattles enda plats att köpa och serva bilar; stadens så kallade Auto Row. Byggnationen bestod främst av enkla envåningsbyggnader med stora bjälkar av massivträ och detaljerade träkarmar. Med stora öppningar mot gatan kunde bilarna visas upp för potentiella köpare. Idag kretsar området inte längre kring bilförsäljning, Pike/Pine-området håller istället på att i rask takt fyllas av nybyggda mixed development-projekt. Husen uppförs efter en snarlik modell: fyra-fem våningar av bostäder ovanpå en bottenvåning med service, restauranger och butiker. Konstruktionen är enkel, en eller två våningar av betong i gatuplan, med en enkel träkonstruktion ovanpå. Det finns

Området som jag har bott i, Capitol Hill, var ett av dessa områden. Det ligger centralt med gångavstånd till Downtown, har bra kommunikationer och är ett av Seattles bästa områden för underhållning, restauranger och barer. Inom Capitol Hill var det specifikt Pike/Pine-området som

floskler

dock en påtaglig skillnad mot andra nybyggnadsprojekt i Seattle, en skillnad som har sin grund i den så kallade Pike/Pine Conservation Overlay District – en vision för områdets framtid som lanserades 2009. Denna fokuserade främst på att hitta en balans mellan exploatering och vad man kallar för bevarande av stadsdelens speciella karaktär. Implementeringen och tolkningen av Pike/Pine Conservation Overlay District har lett till att man i nästan alla nya projekt som växer upp i området har sparat delar av den historiska bebyggelsen som tidigare stod på platsen. Det som sparas är dock genomgående bara det allra yttersta skiktet av fasaden. Allt utom någon decimeter av fasaddjup rivs, och bakom detta byggs helt nya byggnader. Fenomenet med att bara spara en bit av fasaden kallas för façadism eller façadectomy. Definitionerna varierar lite, men de talar om samma sak:

I samklang med att skjuta tillbaka och skapa avstånd till den historiska fasaden, baseras nästan alla arkitektoniska koncept på att kontrastera mellan det gamla och det nya

The retention of a building’s façade for use in a new construction after the rest of the original building is demolished. 1

Skalan

För att få byggherrarna att bemöda sig med att spara originalfasaderna har olika typer av ekonomiska incitament instiftats. Exempelvis belönas åtagandet att spara fasaden med att man får bygga en extra våning. Att döma av de framväxande resultaten verkar detta vara väl

värt besväret. Vilken strategi arkitekterna har valt för att inkorporera Capitol Hills gamla fasader i den nya bebyggelsen varierar knappt. Set-backs premieras högt i riktlinjerna för området, det vill säga när den nya byggnaden ovanpå skjuter tillbaka ett par meter och volymmässigt separeras från den historiska fasaden. Avståndet varierar, ibland skjuts byggnaden tillbaka flera meter och ger plats för uteplatser medan det i andra fall bara handlar om några få decimeter. I samklang med att skjuta tillbaka och skapa avstånd till den historiska fasaden, baseras nästan alla arkitektoniska koncept på att kontrastera mellan det gamla och det nya. Resultatet blir brokiga tårtliknande byggnader där de olika tidsåldrarna är tydligt frånskilda varandra.

1 https://en.wiktionary.org/wiki/facadectomy (Hämtad 2015-09-20)

Analysen av vad stadsdelens speciella karaktär verkligen består av stannade av vid ytan; vid estetiska och tvådimensionella attribut

Seattle grundades efter att spårvagnen uppfanns, vilket har satt prägel på stadsmiljön. Till skillnad från många städer på den amerikanska östkusten är staden inte planerad efter fotgängare. Stora delar av Seattle består av en relativt låg bebyggelse, sällan mer än två-tre våningar. Husen står tätt intill varandra och detta skapar en rytm som den nya byggnationen inte alls följer. Tidigare var det mellanrum mellan varje enskild huskropp. Många av de nya projekten tar upp nästan hela kvarter. För att bibehålla skalan på gatunivån skjuter de flesta nya projekt tillbaka en bit på gatan. Detta förespråkas i riktlinjerna för området och framhävs som någonting positivt, men klart är att det är en helt ny typologi som introducerats. De nya mångfärgade och uppbrutna fasaderna lyckas inte maskera det faktum att allt är högre och större än förut. Pike/Pine-projektets riktlinjer har reviderats ett flertal gånger, då även många i staden inte varit helt nöjda med resultatet. I den senaste uppdateringen, gjord sommaren 2014, lades punkter till som reglerade maximal storlek på byggnadens fotavtryck och fastställde att när en byggherre köper upp flera tomter med byggnader av historiskt värde så måste alla dessa byggnaders karaktäristiska uttryck bevaras – inte bara en av dessa, vilket tidigare var fallet.

Jag tror att en del av det som gör karaktären i vissa stadsdelar speciell sitter i dess byggnader och att fasaden fungerar som byggnadens publika ansikte mot staden. Äldre byggnader hjälper oss att minnas, och kollektivt får de oss att känna en koppling till staden och dess invånares historia. De har ofta också en viss detaljering, materialitet och en annan konstruktion än dagens byggnader, man kan nästan säga att de talar ett språk som dagens byggnader inte gör och inte längre kan. När jag själv försöker minnas platser jag har bott på och besökt, dyker det upp minnen som talar om stadsrummets skala, rytm och proportioner. Men det finns så mycket mer. Jag har minnen av värme, kyla och vind. Minnen av hur mycket skugga som kastas på marken och minnen av ljud, lukter och människor. Allt detta tillsammans skapar min personliga upplevelse av en särskild plats – dess karaktär. Trots bevarandet av enskilda fasader är det nu en stadsdel daterad 2015 som växer fram. Fasaden är inte tillräcklig för att ensam bevara en stadsdels karaktär.

floskler

Frågan är om ännu en revidering faktiskt kommer att göra projektet bättre. Jag tror att förutsättningarna som projektet lanserades under och frågorna som ställdes i ett tidigt skede helt enkelt inte var bra nog. Analysen av vad stadsdelens speciella karaktär verkligen består av stannade av vid ytan; vid estetiska och tvådimensionella attribut. Utvecklingen av Capitol Hill är en skör balansgång mellan exploatering och bevarande, men hanteringen av denna balans har hamnat helt i byggherrarnas händer. Det är tydligt att exploatering och de ekonomiska argumenten har vägt tyngst. Fasaderna fungerar nu mer som minnesmärken över en stadsdel som en gång var speciell. Projektet är en kompromiss för att försöka nöja alla parter; en kompromiss där jag känner att det inte finns någon riktig vinnare. Jag önskar att stadens planerare och arkitekter hade haft en starkare roll i processen. Då tror jag att både analysen över vad stadsdelens karaktär faktiskt består av samt bevarandet av de gamla byggnaderna hade sträckt sig längre än till att bara handla om någon decimeters fasaddjup.

Där i ett hopplöst virrvarr av konstruktion och konst försöker hon pussla ihop sina drömmar. Men de kantiga orden rymmer inte det onämnbara. Inga logiska argument är tillräckliga för att rymma en känsla. I de meningslösa orden tar jag min tillflykt. Där finns inga rationella definitioner som kan störta mina tankar, krossa mina ännu så ömtåliga tankar. Det som inte behöver bli existensberättigat behöver heller inte förklaras. Vem ifrågasätter en hänförande soluppgång? Vem argumenterar mot ett vackert landskap? Vem har användning för en tavla, och vad slutar fungera utan en skulptur? Inte behöver det vackra förklaras. Så misströsta ej i dina meningslösa ord, torka tårarna efter din intetsägande presentation! För de tomma orden är din vän. En väg ut från förtyckande behov av att motivera, frigjord från fängslande logik. De rymmer tolkning, de rymmer mångtydighet. De rymmer känslor större än konstruktion.

Skalan

essä

Helena Andersson Filip Mesko

STHLMATH

1 Andersson, Ola. Hitta hem. Stockholm: Dokument Press, 2014. s. 70 2 Promenadstaden, översiktsplan för Stockholm. Stockholm: 08-tryck, 2010. s. 37-38. http://www.stockholm.se/ PageFiles/267645/52638_Slutrapport_lowNY. pdf (Hämtat 2015-08-14). 3 http://www.utopia.se/se/projekt/gronahuset (Hämtat 2015-08-14).

Stockholm bör växa såväl utåt i mer lågexploaterade områden som i tätbebyggda centrala lägen. Att förtäta med bostäder inne i stadskärnan ger många tydliga fördelar, bland annat tack vare närheten till kollektivtrafik och storstadens utbud av folkliv, kultur, service och nöjen. Men förtätningen i stadens centrala delar ställer också höga krav för att projekten ska bli arkitektoniskt lyckade. Med lyckade menar vi inte att dessa nya bostadshus ska smälta in obemärkt mot sin omgivning, vilket bara är en säker väg mot en allt mer urvattnad och anonym stadsbild och det sista Stockholm behöver. Det måste till mer färg, högre kontrast och mer personliga uttryck för att istället skapa arkitektoniska pärlor som sticker ut.3 Men vad betyder egentligen dessa begrepp, och hur förkroppsligas de i en urban miljö?

floskler

en samtida svenska arkitekturdiskursen kretsar kring en rad ständigt återkommande begrepp som formar målbilden för en växande stad – ord som täthet, variation, mångfald, småskalig, spontan och informell. Dessa termer ställs ofta mot de senmodernistiska ideal som präglade bygget av miljonprogramsförorterna i efterkrigstidens framväxande välfärdsstat. I en stad som Stockholm manifesteras denna dikotomi pedagogiskt i “tullgränsen”, där den täta innerstaden slutar och den löst definierade “ytterstaden” tar vid. Då viljan är att till varje pris undvika resultatet av den förra storskaliga expansionen – vilken resulterade i vad som av somliga beskrivs som “isolerade enklaver”1 – är det nu meningen att innerstaden inte bara ska exploateras så mycket det går; den, och inte minst dess karaktär, ska “växa utåt” och “fylla hålen”2. Inom ramen för denna vision kryllar det således av projekt som trots sin storskaliga natur strävar efter ett uttryck i linje med nämnda begrepp. Även om de är långt ifrån ensamma, summerar Utopia arkitekter det hela mycket väl:

De parter som bygger Stockholm sneglar gärna på andra städer – inte minst New York4 – för att hämta inspiration. Genom en vistelse i Aten bekantade vi oss med en stad som nästan till punkt och pricka följer det ovan ordinerade receptet, men som sällan lyfts fram som en eftersträvansvärd referens. Vi försöker förstå, och förklara varför.

Skalan

Det är omöjligt att redogöra för Atens nuvarande form utan att hänvisa till landets turbulenta historia; dess politiska turer, ekonomiska förutsättningar och pendlingar mellan publika och privata intressen. Trots att staden i sig är över 5500 år gammal blev den huvudstad först år 1834, då Grekland förklarats självständigt efter fyrahundra år av osmanskt styre. Den nyfödda nationen präglades av kulturella konflikter och en oförmåga att bygga upp en stabil, inhemsk ekonomi. Istället gjorde sig Grekland tidigt beroende av utländskt kapital, och därmed även känsligt för internationella politiska fluktuationer och marknadens nycker. Svårigheterna att etablera och upprätthålla en fungerande statsapparat förvärrades av återkommande kriser, konflikter och krig – i urval Balkankrigen 1912-13, som avlöstes av första världskriget och det grekturkiska kriget, andra världskriget och inbördeskriget kort därefter. Därtill utstod Grekland två diktaturregimer på 1930- respektive 1970-talen, otaliga stats- och militärkupper, och tampas i skrivande stund med en kaosartad ekonomisk situation.

Det så kallade antiparochi-systemet gick ut på att byggherrar tilläts uppföra flerbostadshus i utbyte mot att markägaren fick några lägenheter i den färdiga byggnaden. Således kunde även mindre entreprenörer ge sig in på fastighetsmarknaden

I samband med statens grundande inleddes också arbetet med att organisera Aten som stad – ett projekt som än i dag inte har resulterat i ett sammanhängande, överlagt grepp. Den initiala expansionen planerades av de som hade medel att bygga, och bestod av luxuösa stadsvillor blandade med enklare en- och tvåplansbebyggelse – allt i europeisk, nyklassicistisk stil.5 Trots landets kroniskt svaga ekonomi lockade Aten redan från början en stor mängd människor från kringliggande landsbygd och byar. I och med sammankopplingen med hamnstaden Pireus skulle regionen snart komma att bli en av Europas snabbast växande. Den första verkliga befolkningsexplosionen skedde under 1920-talet, då hundratusentals flyktingar från omgivande konfliktzoner bosatte sig i Aten, orsakade en akut bostadsbrist och gav upphov till informella, illegala bosättningar i stadens utkanter. Staden indelades i en inre krets för den välmående borgerligheten, och en yttre krans för det “urbana proletariatet”.6 Mot 1920-talets slut gjordes omfattande ändringar i Atens byggnadsbestämmelser, vilka i kombination med introduceringen av armerad betong möjliggjorde en ny typ av kommersiellt bostadsbyggande, där svällande byggnadsvolymer och ökning av tillåtna hushöjder gjorde fastigheter till en lönsam investering.7 Välbärgade entreprenörer finansierade uppförandet av moderna lägenhetshus, polykatoikìa8, åt överklassen. Efter andra världskriget och inbördeskriget förmådde inte Grekland att, som många andra europeiska länder, etablera en välfärdsstat. Det sargade men likväl kraftigt växande landets behov av arbete, bostäder och ekonomisk stimulans skulle istället tillgodoses bland annat genom det så kallade antiparochi-systemet, vilket gick ut på att byggherrar tilläts uppföra flerbostadshus i utbyte mot att markägaren fick några lägenheter i den färdiga byggnaden. Således kunde även mindre entreprenörer ge sig in på fastighetsmarknaden. Under 1950-talet upplevde Aten därför såväl en befolkningsökning utan motstycke, som en spatial, morfologisk och till viss del demografisk omdaning. Så gott som hela det nyklassicistiska byggnadsbeståndet

Se artikeln på s. 29 i detta nummer av Skalan. Terzoglou, John N. A Study of the Development, Characteristics and Uses of Open Public Spaces in Athens from 1940 to 2000. Diss., Middlesex University, 2001. s. 68 6 Terzoglou, 2001. s. 77 7 Terzoglou, 2001. s. 79 8 Från poly, “många” och katoikìa, “boende” eller “hushåll”. 4

9 Det finns få bevis för att bostadsägande skulle kunna ersätta offentlig välfärd eller minska social ojämlikhet, däremot otaliga bevis för att bostadsägande ökar marknadskrafternas förstörande effekter i länder som saknar välutvecklade omfördelningsprogram. Dessutom blir nackdelen dubbel för de människor som inte förmår köpa sin bostad. Se Doling, John och Ronald, Richard. Home Ownership and Asset-based Welfare. I Journal of Housing and the Built Environment, vol. 25, nr 2 (2010): s. 165-173

revs, och polykatoikìan kom att bli det absolut dominerande elementet i stadslandskapet. Dess generiska form – ortogonala sexvåningsskelett i armerad betong med vitputsade, odekorerade fasader, platta tak, långa balkonger mot gatan samt parkering och kommersiella lokaler i bottenvåningen – optimerades för maximal flexibilitet och avkastning, och var enkel nog för att uppföras även utan större byggtekniska kunskaper. Således sysselsatte byggandet ett stort antal outbildade arbetare, och medel- och arbetarklassen gavs tillträde till de moderna och centralt belägna lägenheter som tidigare varit överklassens privilegium. Det nya livet i täta, högresta innerstadskvarter – eller i självbyggda lägenhetshus bortom stadens etablerade infrastruktur – var en omställning som påverkade den traditionella relationen till hem och familj, främjade social integration och anpassade atensk livsstil till västeuropeisk dito. Ersättningen för obefintliga statliga skyddsnät blev ett slags tillgångsbaserad välfärd9, där hemägandet inte främst var identitetsskapande, utan också en alldeles nödvändig socialförsäkring. Det ökade materiella välståndet gick dock hand i hand med en tilltagande kommersialisering av stadsrummet, och under den nyfascistiska militärjuntans styre 1967-1974 bedrevs en amerikanskt influerad laissezfaire-politik, där Atens mark och kringliggande kustremsor exploaterades maximalt, och ökad industriell produktion samt stimulering av näringslivet finansierades med obegränsade lån. Efterföljande demokratiska regim försökte att långsiktigt stabilisera situationen genom reformer i socialdemokratisk anda, samt medlemskap i vad som senare blev EU. 1980-talets ansträngningar för att stärka Greklands självständighet och identitet flankerades dock av samma nyliberala ekonomiska ideologi som resten av Europa, med en spekulations- och lånebaserad tillväxt som följd.

floskler

Under 1950-talet revs så gott som hela det nyklassicistiska byggnadsbeståndet, och polykatoikìan kom att bli det absolut dominerande elementet i stadslandskapet

Skalan

Förberedelserna för de prestigefyllda olympiska spelen 2004 markerade ytterligare en milstolpe i Atens historia. Väldiga infrastruktursatsningar ritade om landskapet, nya stadsdelar och kommersiella anläggningar – med den övre medelklassen som primär målgrupp – anlades i stadens utkanter, och byggindustrins mindre aktörer fick svårt att hävda sig gentemot stora, inte sällan multinationella företag. 2008 års finanskris avslöjade chockartade brister i Greklands ekonomiska likviditet, och det akuta tillståndet har återigen haft påverkan på Atens urbana miljö. Arbetslöshet och fallande löner har lett till en betydande avbefolkning, med tillhörande proletarisering av tidigare medelklassområden, ökad hemlöshet och en stor andel tomma lokaler och bostäder. Antiparochi-systemet har kollapsat till följd av nya fastighetsskatter och skärpta energikrav som gjort småskaligt bostadsbyggande olönsamt, och de välutrustade lägenheter som tidigare symboliserade frihet och självständighet förknippas idag snarare med fastlåsning och skuldsättning.10 Många upplever Aten i förbifarten på väg till någon av de otaliga grekiska semesteröarna, men en förlängd vistelse tar en genom ett till synes ändlöst hav av polykatoikìa som skulle kunna vara en vision hämtad ur Stockholms översiktsplan. Staden är tätbebyggd, fastighetsindelad och småskalig. De åtskilliga butiker, kaféer och restauranger som kantar de ofta stoa11-täckta trottoarerna bidrar tillsammans med de ständigt närvarande balkongerna till ett relativt uttrycksfullt och livligt gaturum. Dessutom är stadens sociala sammansättning jämförelsevis blandad, även om de socioekonomiska klyftorna är stora. Så varför är det inte detta, utan istället “ett följsamt mini-Manhattan”12 som får stå modell för Stockholm? Kanske för att det inte finns någon enhetlig bild av Aten att sälja, och det är dessa bilder som dagens arkitekter förväntas producera. Under ytan ter sig Aten vara ett slags nyliberal dröm; en stad bokstavligt talat byggd av flera tusen mikroentreprenörer utan en övergripande

Under ytan ter sig Aten vara ett slags nyliberal dröm; en stad bokstavligt talat byggd av flera tusen mikroentreprenörer utan en övergripande plan, helt utelämnad åt marknadens nycker

Dragonas, Panos. An Obituary for the Greek City of Repetition. I MAS Context 21 (2013): s. 82-97 11 En stoa är en täckt kolonnad, dvs. en pelargång, som har sitt ursprung i antikens marknads- och mötesbyggnader. 12 Kjellander + Sjöberg, Etaget. http://www. ksark.se/projekt/paradiset/?lang=sv (Hämtat 2015-08-30) 10

13 “That is what gives capitalism its appearance, its pure illusion, of liberalism. It has never been liberal; it has always been state capitalism.” Deleuze, Gilles. Nature des flux, föreläsning på Vincennes. 14 December, 1971. http:// www.webdeleuze.com/php/texte. php?cle=118&groupe=Anti%20Oedipe%20 et%20Mille%20Plateaux&langue=1 (Hämtat 2015-08-15) 14 Aureli, Pier Vittorio; Giudici, Maria S.; Issaias, Platon. From Dom-ino to polykatoikia. Domus no. 962 (2012). http://www.domusweb. it/en/architecture/2012/10/31/from-domino-to-em-polykatoikìa-em-.html (Hämtat 2015-08-30)

Det är alltså omöjligt att skilja diskursen om stadens utveckling från dess politiska och ekonomiska kontext. Staden är inte en självständig, självreglerande och självuppfyllande organism, utan alltid ett resultat av en specifik politik grundad i ideologi.13 Trots den grekiska avsaknaden av en välfärdsstat likt den svenska, uppnåddes ett snarlikt biopolitiskt resultat – medborgarna försågs med en viss materialistisk grund, som både försäkrade deras fortsatta reproduktion och band dem till just detta ändamål. Därmed kan polykatoikìans hegemoni i Aten ses som ett av de främsta exemplen på en (omedveten) implementering av Le Corbusiers Maison Dom-ino.14 Idén om Maison Dom-ino föddes med avsikt att bygga snabba och billiga bostäder efter första världskrigets slut genom att kombinera modern, storskalig industriproduktion med outbildad lokal arbetskraft. På så sätt förebådade projektet polykatoikìan – inte bara genom produktionsmetoden och den likartade morfologin, utan också med avseende på ambitionen att göra alla till hemägare. Främjandet av fragmenterat, småskaligt byggande och tilldelning av mark till underpriviligerade klasser sågs av den grekiska regeringen som effektiva sätt att stävja upproriska kommunistiska tendenser. Detta rimmar väl med den i stor utsträckning bortglömda ursprungstiteln till Le

floskler

plan, helt utelämnad åt marknadens nycker. Dock kan inte nog understrykas att Aten genom denna metod, eller kanske snarare brist på sådan, inte uppnått en visuell och morfologisk variation. Ekonomiska, spekulativa intressen har begränsat det estetiska uttrycket, och den simpla, generella utformningen var själva förutsättningen för att göra den urbana bostaden tillgänglig för gemene man. Värd att notera är också den inneboende motsägelsen i Atens utveckling: hur polykatoikìan i högsta grad är en massproducerad, kapitalistisk produkt, sprungen ur ett haltande demokratiskt system, men också kan betraktas som del i ett samhällsbygge “nedifrån och upp” tillika ett viktigt instrument för resursfördelning.

Corbusiers Vers une architecture: Architecture ou Révolution – arkitektur eller revolution.15 16

Skalan

Genom att reducera bostadshuset till en grundläggande stomme, oändligt flexibel och fri att approprieras av de boende, tillintetgjordes även dess klassiskt (borgerliga) representativa funktion – “arkitektur för arkitekturens skull”. Polykatoikìans styrka ligger inte enbart i dess rent rumsliga flexibilitet, utan även hur den totalt dominerar det atenska stadsrummet. Genom att olika samhällsklasser vistas i tämligen likartade rum avdramatiseras bostaden som ägodel, och då hemägandet är ett måste snarare än ett mål blir begrepp som “bostadskarriär” mindre relevanta. Just eftersom polykatoikìan är ett så tydligt resultat av spekulativa kapitalistiska mekanismer – ett ändlöst urban sprawl – förmår vi analysera den som just sådan, fritt från mystifierande pretentioner och påstådda värdegrunder. Eftersom att den inte utger sig för att vara någonting annat än den faktiskt är, utgör polykatoikìan en gemensam utgångspunkt. En läsbar stad där spelplanen ligger öppen och fri att tas i anspråk på ett helt annat sätt. Liksom de svenska miljonprogramförorternas arkitektur bespottats i decennier, ansågs polykatoikìan av dåtidens tyckare vara själlös och förfulande. Till och med samtida modernister kritiserade hur byggnadstypen anammade ett tomt stilideal utan hänsyn till mer ideologiskt grundade aspekter såsom ljus, luft och sanitet. Den okontrollerade exploateringen ansågs skada den urbana miljön, och istället förordades ett helhetsgrepp av typen funktionell, zonindelad stad.17 På senare tid har dock arkitekter och stadsplanerare förespråkat en omvärdering av de atenska “vita lådorna”, erkänt potentialen i den generella strukturens flexibilitet, och börjat experimentera med anpassningar av typen till samtida behov.18 Även i Stockholm görs ansatser till en försoning med “betongförorterna”, men allmänhetens och kårens fördomar kommer ofta i vägen för relevanta åtgärder. Den rådande trenden i svensk arkitekturdiskurs är snarare att formulera en stadsutvecklingsstrategi som är tydligt polemisk gentemot den gängse upplevelsen av miljonprogramförorten. Således kontrasteras till exempel formalistisk monotoni med variation; storskalighet och monumentalitet med småskalighet och “stadsmässighet”; zonindelade satellitstäder med ett kontinuerligt, aktivt stadsrum: Ledord i projektet har varit variation, mångfald och möten mellan människor snarare än ett specifikt arkitektoniskt uttryck.19 Det blir en dynamisk volym som står som en uppmärksam och nyfiken gestalt som spanar ut över staden. Byggnaden har utformats som en personlig karaktär i stadsmiljön istället för att upplevas som en funktionsstyrd geometrisk figur.20 Byggnaderna inom kvarteret skall upplevas som fastighetsindelade eller vara fristående med en lekfull och vacker form. Småskalighet och en formmässig brokighet ger en igenkänningsfaktor som skapar en ökad trygghetskänsla.21 Alla idéer om samtida och framtida stad baseras inte på enbart visuell variation. Somliga projekt, exempelvis OkiDokis Vallastaden eller Bo01 i Malmö, laborerar med metoder för att åstadkomma en blandning även av vem som får bygga, äga och hyra. Dessa tillvägagångssätt har, i sitt

Aureli, Giudici, Issaias, 2012 “It is the question of building which lies at the root of the social unrest of today; architecture or revolution.“ Le Corbusier, Toward a New Architecture, Frederick Etchells (övers.), London: Butterworth Architecture, 1989, s. 269. 17 Se exempelvis CIAM, Congrès Internationaux d’Architecture Moderne, vars kongress i Aten år 1933 hade temat “Den funktionella staden“. Riktlinjer för modern stadsplanering utarbetades, såsom att “...housing districts should occupy the best sites, and a minimum amount of solar exposure should be required in all dwellings. For hygienic reasons, buildings should not be built along transportation routes, and modern techniques should be used to construct high apartment building spaces widely apart, to free the soil for large green parks”. (Mumford, Eric. The CIAM Discourse on Urbanism, 1928-1960. London: The MIT Press, 2000. s. 85) 18 Se exempelvis intervju med Elizabeth Sikiaridi, arkitekt och grundare av den atenska stadsutvecklingsplattformen Hybrid Space Lab: http://www.lifo.gr/mag/columns/6918 (Hämtat 2015-08-09) 19 Ettelva, Valla 1. http://ettelva.se/projekt/ valla-1ncc/ (Hämtat 2015-08-14) 20 White, Park 1. http://www.white.se/ projekt/259-park-1 (Hämtat 2015-08-14) 21 Utopia, Södra Rosendal. http://www.utopia. se/se/projekt/sodra-rosendal (Hämtat 201508-14) 15

erkännande av behovet av mer djupgående politiska och ekonomiska åtgärder, förvisso större potential att förändra stadsbyggandet, men ifrågasätter alltjämt inte diffusa trendbegrepp eller godtyckliga likhetstecken mellan “varierad stad”, “tät stad” och “god stad”. Likt Rem Koolhaas City of the Captive Globe (1972), där varje ideologi “lobotomeras” av piedestalen de står på, framförs i Stockholmsvisionen en pluralitet där själva undantagen har blivit regeln. Den glättiga variation som förespråkas bygger i själva verket på, och förstärker samtidigt, en extrem likriktning som inte tillåter någonting utöver marginella förändringar i volym och fasad; ett smink som döljer arkitekturens reella maktutövning. Dessutom tillåter dessa nya stadsdelar inte appropriering, då varje kvadratmeter är minutiöst programmerad för att passivt konsumeras snarare än att aktiveras, vilket leder till att utomstående varken känner sig, eller är, välkomna.22 Vårt mål är att framföra en kritik av den rådande diskursen. Det betyder inte att vi vill avfärda den, utan snarare analysera och avmystifiera. Givetvis går det inte att förneka problematiken i såväl det svenska 60och 70-talets toppstyrda metodik och estetik som Atens totala brist på bostadspolitisk strategi. Men att påstå att rådande konsensuskultur skulle åstadkomma en mindre paternalistisk arkitektur, och i förlängningen ett mer dynamiskt samhälle, är naivt. Istället för att vara en plats där olika intressen kan samexistera, och möjligheter till konflikt värnas, har Stockholm – likt så många andra städer – blivit en spekulativ marknad driven av (bokstavligt talat) värdelöst samtycke.

22 Lindstrand, Tor och Nilsson, Håkan. Staging Subversive Opportunism in the Age of the Feedback Loop. Architektūros [leidinių] Fondas / ALF 04. 2014. http://www. archfondas.lt/leidiniu/en/alf-04/essays/ tor-lindstrand-hakan-nilsson (Hämtat 201508-16)

floskler

Tvärtom vad arkitekter, planerare, byggherrar och politiker vill påskina, råder ingen egentlig brist på varierade arkitektoniska uttryck, men däremot en tydlig brist på idéer om vad arkitektur kan vara och tilltro till vad den kan åstadkomma.

Ordlista Ăśver svenska arkitektursprĂĽket

arkitekt s. person som genomgått arkitektutbildning. 2 arkitekt s. person som inte genomgått arkitektutbildning. arkitektonisk adj. beskrivande, om något, av vilket det framgår att det ritats av en arkitekt. Se även nymodernism. arkitektstudent s. se elev arkitektur s. handlar oftast om hus, men ibland om både större och mindre saker än så. Det faktum att disciplinen är så illa definierad ger arkitekter frihet att ägna sig åt lite vad som helst. arkitekturskola s. institution där arkitektutbildning bedrivs. Se även dagis. arkitektutbildning s. utbildning för arkitekter, såväl färdigutbildade som blivande. De förra som lärare, de senare som elever. Den femåriga utbildningen går ut på att lära sig att känna tillit till sitt dilettanteri. I detta styrks eleverna av att lärarna, samtliga verksamma arkitekter, delar med sig av sitt eget dilettanteri. autentisk adj. obegriplig för lekmannen beställaren s. (alltid best. form) tänkt uppdragsgivare, vanligen studentens lärare, ibland även efter studietiden. Innehar det ekonomiska övertaget. Omfattas av tystnadsplikt. Syn. (neds.) kund. byggbranschen s. se Sauron 1 elev s. person som omfattas av skolplikt. 2 elev s. student på arkitektutbildning. Omfattas av närvarokrav. fint adj. om projekt: uttrycker att mottagaren och avsändaren båda har förstått de outsagda koder som styr bedömningen av all arkitektonisk verksamhet. gentrifiering v. lagen om att allt kul man har råd med så småningom blir dyrt och tråkigt. Gentrifiering följer i bostadsbristens spår. gestalt s. den synliga helheten, utan en massa detaljer som stör, volymen. gestalta v. syn. t. jobba, se även skapad god arkitektur adj. stilriktning för fasadbehandling som företrädesvis hämtar sin inspiration från Lewerentz Kyrkan i Klippan. helhet s. vanligt retoriskt grepp för att bortförklara dåliga val på detaljnivå. hierarki s. se arbiträr jantelagen s. lagen om att beställaren alltid i första hand lyssnar på de professioner som kan räkna, såsom ingenjörer och ekonomer, och inte på arkitekten. Orsaken till att svensk arkitektur är så oball. Och tillgänglig. komplexitet s. kaotiskt visuellt uttryck kompromisslöst adj. motsats till lyhört koncept s. inspirationskälla utan uppenbar relevans för projektet. kvalitet s. de bra sakerna med ett projekt kallas kvalitet. läsning s. en intuitiv känsla, gärna extemporerad. 1

lösning s. kodord för att arkitekten gjort ett val. materialitet s. att man ser vad något är gjort av. modulsystem s. en spännande utopisk idé som

dock kräver så mycket tid att utveckla att i regel endast sysslolösa arkitekter har möjlighet att genomföra något sådant. möte s. mänsklig umgängesform där arkitekten försöker försvara sina beslut mot resterande konsulters expertis. norrpil s. utformningen av denna skiljer arkitekterna från ingenjören. natur s. växter som fanns på platsen. organisk adj. krökt plats s. projektets kontext. Utmaningen är att göra en så abstrakt läsning av platsen att denna rättfärdigar projektet oavsett innehåll. prata v. samtal process s. det (kreativa) arbete som antas ligga bakom ett projekt. Redovisas gärna med hjälp av ännu mer arbete. Äv. fina bilder och skisser, företrädesvis från tiden för arbetet. program s. vad projektet ska innehålla, specifikt funktionernas ytbehov. Ges av beställaren. Beställarens önskemål är oacceptabla inskränkningar i den konstnärliga friheten. Därför ska programmet alltid ifrågasättas och förvrängas. projekt s. det abstrakta samlingsnamnet för det arkitekter el. arkitektstudenter producerar. Färdiga projekt kallas även förslag, annars undersökning. Jfr “Jag jobbar i ett projekt.” vs. “Jag jobbar på ett projekt.” el. det dubbeltydiga “Jag jobbar med ett projekt.” publik adj. öppen för en (betalande) allmänhet. Alla program bör göras publika i så stor utsträckning som möjligt. referens s. inspirationskälla med relevans för projektet. Se plagiat. Jfr koncept. reflektera v. fabulera research s. ovetenskaplig undersökning. Se även prokrastrinering rumslighet s. det vi pratar om. Ej att förväxla med rum, rymd. Eller jo förresten. 1 stad urban bosättningsform som upphörde decennierna efter andra världskriget. All stadsbyggnad har sedan ca 1980 handlat om att åter försöka bygga stad men efter moderna förutsättningar. Detta har visat sig problematiskt då den stad man vill bygga då som nu är den fysiska konsekvensen av socioekonomiska mönster, historia och en viss politisk struktur. Inte för inte avskaffades staden också juridiskt i och med 1974 års kommunallag. 2 stad end. best. form, sms, om (nya) stadsdelar utanför Stockholms innerstad, ex.Arenastaden, Söderstaden, Norra Djurgårdsstaden, Hagastaden, Barkarbystaden, etc. stereotom adj. motsatsen till tektonisk strategi s. man måste ha en strategi. Det kan

t.ex. vara att skissa tills det blir ett projekt. studie s. presenterat material som förväntas motivera ett annars godtyckligt val. taktilitet s. förmågan hos något att visuellt förmedla sensoriska kvaliteter. tektonisk adj. motsatsen till stereotom. tid s. den del av rumtiden arkitekter inte har någon kontroll över och därför inget intresse för. tillgänglighet s. se Jantelagen tomt s. avgör storleken på papperet som bottenplanet ritas på. transparent adj. sammanblandning av begreppen genomskinlig och moralisk. typologi s. förklaringsmodell för lån av kompletta gestalter efter postmodernismens slut. undersökande adj. om arbete, ex. “Jag jobbar undersökande i det här projektet.” med betydelsen att inte veta vad man vill. undersökning s. oavslutat el. obyggbart projekt uttryck s. betraktarens spontana känslomässiga reaktion på ett projekt. Inget arkitekten kan styra över. verkligheten s. den yttersta måttstocken för alla projekt. Vi har försökt klara oss utan den, men den dyker upp igen varje gång någon får slut på argument. Eftersom verkligheten är subjektiv är den oändligt formbar, och kan därigenom appliceras mot allt. “Get out of jail free”-card för oinspirerade kritiker. ålder s. arkitekter och byggnader åldras ungefär lika fort. En ung arkitekt är alltså runt 40. Dags för stambyte? ärlighet s. om man förstår ett projekt kan man visa sin överlägsenhet genom att nämna för upphovspersonen att det vederbörande gjort åtminstone är ärligt, eller att “det finns en ärlighet” i att det är så simpelt att man själv begriper det.

Jag går på en utbildning som jag inte vet hur jag ska uttala. Mina kompisar frågar mig hur man ska säga. Min pappa frågar hur vi säger på Östermalm. Det där ordet. Ordet som ramar in, definierar, bekräftar. Anledningen till mitt CSN. Jag har vid ett flertal tillfällen kommit på mig själv med att säga både arkitekt och artjitekt i samma mening. Jag varvar. Förvirringen, osäkerheten. Så stor. Och den smittar av sig.

Skalan

Mina kompisar undrar. Hur är det nu då, vad ska man säga egentligen? Vad heter det? Egentligen. Ja, vad heter det egentligen. Jag har ingen aning. Innan jag började på utbildningen var några i min omgivning duktiga på att meddela mig att det faktiskt heter arkitekt och att det är väldigt viktigt att det får heta så. Vissa skojade om det. Att jag nu skulle ansluta mig till gruppen som säger arkitekt. Aldrig säga artjitekt igen. Och nu säger jag ju både och. Jag undrar hur detta började. Och varför är det så spännande för en omgivning att få veta vad man säger? Vad är det som signaleras med respektive uttalsprincip? Det verkar så ängsligt och pretentiöst. Jag läser på internet att en riktig arkitekt aldrig skulle få för sig att kalla sig själv artjitekt.

Jag får därför en känsla av att svaret på denna fråga inte förklaras så enkelt som att det rör sig om dialekt. Kanske att detta är en klassfråga. Eller en statusmarkör. Det kanske helt enkelt är lite finare och lite bättre att uttala det där K:et, ordentligt och tydligt. ArKitekt. Artikulerat. Men möjligen att det beror på från vilken språklig sfär man hämtar sina referenser. Arkitekt från grekiskans archi och tekton, från den anglosaxiska kulturen, från italienskans architetto. Eller artjitekt från franskans architecte.

floskler

Och jag tänker på den där gamla regeln med K framför mjuk vokal. Den svenska fonetiken förklarar att K:et i dessa fall ska uttalas TJ. Kiosk. Kök. Köpcenter. Artjitekt. Men förstås. Undantag förekommer. Jag vänder mig till Svenska Akademien i hopp om svar. Saol godkänner båda uttalsprinciper vilket inte gör saken lättare. När till och med akademien är osäker känns det kritiskt. Inte ens de vill ta parti i frågan, vill inte bli inblandade. Det skänker ingen klarhet. Så kanske att detta är en fråga där vi själva tvingas ta ställning. Där det inte finns några rätt eller fel. Du får två alternativ och du få göra vad du vill med dem. Men kanske ändå. Att inte hålla på och blanda. Pick a side, and stay there.

skalan

undersökning

Helena Andersson Axel Burvall Ludvig Ekman

palla äpplet

Tendensen att ständigt anspela på New York är inte något unikt, vare sig för Stockholm eller Sverige. Staden är i många avseenden sinnebilden för den moderna metropolen och därmed en given referens för stadsbyggandet – även i städer vars befolkning vida understiger New Yorks, och som varken delar dess politiska och ekonomiska historia, topografiska och klimatmässiga förutsättningar, eller etniska och kulturella mångfald.

1 TT. 2014. Stockholmare längtar till New York. DN. 10 mars. http://www.dn.se/ ekonomi/stockholmare-langtar-till-newyork/ (Hämtat 2015-08-15) 2 Barth-Kron, Viktor. 2014. New York bra men hemma bäst. DN. 5 augusti. http:// www.dn.se/sthlm/viktor-barth-kron-newyork-bra-men-hemma-bast/ (Hämtat 2015-08-15)

Men frågan är, om det finns någon annanstans där längtan till New York är så stark som i Stockholm. I en enkät1 där stockholmare fick svara på vart de helst skulle vilja flytta, svarade var fjärde New York och när Stockholms stad frågade dess invånare vilken stad de anser att Stockholm bör efterlikna, hamnade New York på ohotad förstaplats.2 New Yorks höga status ökar givetvis incitamenten för att använda den som referens. Vare sig man är arkitekt, politiker, mäklare eller restaurangägare kan en plats i New York, eller staden som helhet, användas för att snabbt beskriva ett koncept, en idé eller en produkt, och omge det med en aura av urbanitet. Skalan frågar sig hur denna tendens påverkar stadens faktiska utveckling. Betraktas New York främst som en symbol eller idé om det “urbana” och “stadsmässiga”, eller som en faktisk förebild att konkret inspireras av? Vad skulle en sådan utveckling i så fall innebära för Stockholm och dess befolkning? Vilka är vinnarna och förlorarna?

floskler

“Stockholms Brooklyn”. “Stockholms Manhattan”. “Stockholms Central Park”. Hänvisningarna till New York haglar i tidningsartiklar, pressmeddelanden och annonser som rör Stockholms utveckling. Vare sig det gäller en ny stadsdel som planeras, en restaurang som precis öppnat, eller en lägenhet som ska säljas, tycks New York vara den givna referensen.

Intervju med Linda Schuur, STHLMNYC1

Skalan

Lika mycket som man kan lära sig av varandra, kan man ju samarbeta med ett arkitektkontor på andra sidan Atlanten

Skalan: Vad är målsättningen med STHLMNYC – kortsiktigt och långsiktigt - och vilka yrkesgrupper är verksamma?

Linda Schuur: Det kortsiktiga är väl, för tillfället, att samla rätt personer för att diskutera relevanta saker för städers utveckling. Vi står i en tid där urbaniseringen är en springande punkt. Allt sker väldigt snabbt, och det krävs mycket på kort tid. Vi vill samla personer med mycket kunskap som sitter på mandat att ta beslut, för att samarbeta och lära av varandras olika erfarenheter. Det långsiktiga är vår vision - vissa kanske kallar det en naiv vision - att man ska bygga bättre städer, och inte bara sängplatser slash bostäder. Hittills har vi inkluderat arkitekter och landskapsarkitekter, akademin - alltså universiteten och forskare, beslutsfattande tjänstemän på kommunen, och även politiker. Känner ni att ni kan påverka de beslutsfattande?

Absolut, men såklart kan man aldrig tvinga någon. Jag och Sander1 sitter ju inte på svaren, men däremot ser vi att det finns så många ambitiösa, pålästa, drivna människor som borde samlas och påverka beslutsfattande personer att ta bättre beslut. Att få fler att inse att det är komplexa saker, det här. När vi bygger stad handlar det ju inte om enskilda byggnader, eller si och så många bostäder för si och så många invånare som behöver ha någonstans att ta vägen efter jobbet. Det handlar om utveckling, hur det offentliga rummet möter det mest privata rummet, vad vi gör med vårt resursutnyttjande och så vidare. 1 STHLMNYC grundades 2014 av arkitekterna Linda och Sander Schuur och beskriver sig själva som “a platform for collaboration towards an architecture that is adaptive for uncertainties of the future”. De samarbetar med bl a Sveriges Arkitekter och American Institute of Architects New York-avdelning och anordnar seminarier och workshops i både Stockholm och New York.

Vilka tror du gynnas mest av den koppling som nu mer tydligt etableras mellan Stockholm och NY? Är det att arkitektkåren blir inspirerad, att vi kommer få en hållbarare stad, att kommunen kommer kunna locka mer folk..?

Självklart hänger allting ihop. Men jag tror kanske att de som gynnas mest, det är tjänstemännen på kommunerna. Det är de som har mycket att säga till om, och som kan få upp ögonen lite mer... Det är kanske min fördom - arkitekter har väl alltid inspirerats av varandra, eller av renderingar och filosofier för den delen. Men lika mycket som man kan lära sig av varandra, kan man ju samarbeta med ett arkitektkontor på andra sidan Atlanten för att göra ett gemensamt projekt här eller där. Vi skapar plattformen, men det är upp till var och en som deltar att förvalta detta. Så ni sitter inte på en grandios vision om vad ni vill åstadkomma? Nej, den grandiosa visionen är ju bättre stad och miljöer. I slutändan hoppas man på att det ska gynna människorna som lever i miljöerna vi bygger. Vad finns det för respektive roller i organisationen? Samarbetet är min och Sanders idé - vi har formulerat visionen och alla frågeställningar, och tar initiativ till sammankomster. Sedan stöttar Sveriges arkitekter med sin organisationsförmåga, och med att nå ut i respektive kanaler. Samma sak gäller AIA (American Institute of Architects, reds. anm.) och konsulatet (Svenska konsulatet i NYC, reds. anm.) – de stöttar oss med rent praktiska saker. Men samtidigt bollar vi idéer – det är ju inte så att vi sitter på vår kammare och gör allting själva, utan vi påbörjar något som sedan formas gemensamt. Har ni behövt “sälja in” idén, eller har intresset för organisationen varit stort redan från början? Det fanns ett större intresse än vi trodde, och allt har också skett betydligt snabbare än vi

trodde. Bakgrunden till allt det här är att Sander och jag träffades när vi bodde och jobbade på arkitektkontor i New York. Då hade vi kanske ett annat fokus, men idag, när man utvecklats som arkitekt, diskuterar vi hur det är i New York och jämför med Sverige. Man ser ju vad som skiljer och vad vi borde bli bättre på, och frågar sig varför vi inte utbyter kunskap och erfarenhet för att slippa uppfinna hjulet igen. När vi skissade på en idé om hur samarbetet skulle kunna se ut och pitchade denna för både Stockholm och New York, visade det sig att båda var intresserade. För oss var det bara en knäpp idé, som vi stod på lekparken och spånade på. Vad har det generellt varit för intresse från amerikanskt håll? Vad vill de lära sig av oss? Mycket handlar om hur vi går igenom komplexa processer, som att bygga hela stadsdelar, när olika intressenter och parter måste vara med på samma tåg och jobba mot samma mål. Och sedan vårt välfärdssystem... Det fattas i USA. Men det tråkiga här är ju att det inte finns någonting som är extremt exklusivt, och heller inte något som är extremt dåligt.

En likhet är väl, återigen, urbaniseringen man står inför, och hur man skall gå framtiden till mötes. Hur man diskuterar klimathotet, resurseffektivisering, naturens nätverk och människan i det. Sedan är det två städer med väldigt höga ambitioner, som vill mycket och har resurser att göra mycket. Det finns säkert ännu fler likheter. Olikheter finns det också jättemånga. I Sverige och Stockholm är vi ju mer... Man kan säga såhär, att processerna går lite långsammare i Sverige, för alla ska ha en åsikt, och allt skall bollas fram och tillbaka mellan väldigt många olika parter. Man ska sova på saken och fundera lite till, och sedan, till slut, vågar man göra någonting. Det är jättebra, för då är det väldigt, väldigt genomtänkt många gånger. Men ibland kanske det blir lite tråkigt, eller så ger man upp, och glömmer kärnan i visionen och målet man började med eftersom man bara vill få det gjort. I USA och New York så är det mycket tvärtom; har man en idé och vision så... Du vet, från snack till verkstad går det väldigt fort! Men ibland famlar man bort vissa saker på vägen. Det är väl de extrema sidorna - där man är varandras motpoler. Men kan man kombinera.

Är det lätt att sälja något som är New York-inspirerat, så fine, sälj det på det sättet!

Nej, varumärket har vi inte funderat på. Det kunde lika gärna ha varit, jag vet inte, London kanske, eller Berlin, om man sett liknande mönster. Det handlar ju om ett samarbete, och man är olika bra på saker i olika städer eller länder. Det är utifrån vår bakgrund som vi valt Stockholm och New York. Men det känns som att det finns en väldigt stark idé om New York, i Sverige och i Stockholm, och att det dras väldigt många paralleller. Mycket marknadsförs som”New York style”. Vad tror du det beror på, och vad har du för åsikt om det? Jag vet inte... Det är väl alltid bra att inspireras av varandra, men jag är lite allergisk mot att dra paralleller rakt av. Att vi är en svensk motsvarighet, för det är vi inte, och ska inte vilja vara heller. Stockholm ska vara bra på att vara Stockholm och bli bättre på det vi gör, men det är ingenting som säger att man inte kan bli bättre om man tar hjälp, inspireras eller lär av någon annan. Det handlar inte om att kopiera vad de gör i NYC, och tvärtom. Men om saker marknadsförs med NYC-vinkel, finns inte risken att fastna i ett koncept, i en bild? En bild som i detta fall är tilltalande och lättsåld. Jag tror att man måste lära sig av och ta efter de bästa sätten. Är det lätt att sälja något som är NYC-inspirerat, så fine, sälj det på det sättet! Men stirra dig inte blind på att det bara skall vara NYC -inspirerat, utan se till att få in de parametrar som är bäst utifrån platsen, byggnaden och utvecklingen utifrån socioekonomiska, biologiska eller utopiska värden. Om man säljer det som NYC-inspirerat och samtidigt har inkluderat så många fler faktorer, då är man ju ett geni! Michael Bloomberg har ju varit väldigt framgångsrik som borgmästare i New York under sin tid vid makten mellan 2002 och 2013. Mycket av det som gjorts i NYC under denna tid tycks inspirera Stockholm – framförallt hantering av publika miljöer, och hur områden

floskler

Men vad finns det egentligen för likheter och olikheter städerna emellan? Vad ser du för tydliga paralleller, och vad är kanske lite mer diffust?

Vad skulle du säga om städernas respektive ”varumärken”? Tycker du att de är viktiga, och är de viktiga i ert arbete?

Det behöver inte finnas en Urban Deli i varenda stadsdel

upprustas, omprogrammeras eller ges ny identitet. Har ni haft någon kontakt med den administrationen, eller studerat deras strategier?

Nej, inte riktigt. Det där är ju en av de saker som identifierar NYC; att de var väldigt fokuserade på att städa upp och förändra vissa stadsrum, och att det gick relativt snabbt. De står för den amerikanska kulturen - om man vill att något skall göras, så ser man till att få det gjort. Det är såklart jättepositivt. De har förändrat jättemycket, och varit så framgångsrika att det nu är ett företag som åker runt i världen och visar på hur man kan göra och vad som är viktigt. De kommer med sin erfarenhet och föreläser om hur de gick tillväga, förvaltar det och gör det till något eget. Vår idé är väl mer en gemensam diskussion där vi kommer fram till målen tillsammans.

Skalan

Under er konferens i april presenterade ni Farstas och Harlems kommande utveckling parallellt. Var det ett medvetet grepp? Tanken var att de skulle ligga som underlag för workshop och paneldiskussion, likt case studyfall. De är ju väldigt olika, både deras situation, kultur, bakgrund, och hur långt man har kommit i processen. Men så finns det en massa likheter också, som utmaningen att bygga stad utanför staden. Hur kan man attrahera folk att flytta dit? När du säger ”bygga stad”, vad innebär det för dig? Ett aktivt liv över dygnets alla timmar, att man inte ska separera nöje, arbete och boende från varandra. Vad tänker du då, om att olika stadsdelar skall få ha olika karaktär? Är tanken att alla stadsdelar ska ha samma komposition, och att variation mest är estetisk? Kan en förort få vara lite “sömnig”? Absolut! Det kommer alltid att vara så, det går inte att undvika. Det behöver inte finnas en Urban Deli i varenda stadsdel, man måste ju liksom hitta kulturen, och människorna som bor där. Se hur detta kan förvaltas på bästa sätt. Så det handlar inte om att alla skall bli likadana. Men för den sakens skull så måste man hitta sätt att utforma förorter så att de är attraktiva att stanna kvar i eller att åka till.

Vad tycker du att Stockholm är idag, och vad kunde Stockholm kunna bli, om du fick fabulera fritt? Det kanske inte är upp till mig att säga någonting om det egentligen... Jag tycker ju att Stockholm är en väldigt vacker och pålitlig stad, som innehåller mycket som är värt att ta tillvara på. Det man skulle önska är kanske att man inte städar upp för mycket. Det handlar ju om att skapa en dynamisk stad, om att man inte bara städar upp och inhyser en och samma typ av människor i samma typ av kvarter och stadsdel, utan att man får blanda olika människor. Man måste bygga olika typer av organisationer, verksamheter och kulturella institutioner, för att låta det vara lite smutsigt - allt kan inte vara så svenskt. Det är ganska tråkigt att städer blir mer och mer lika varandra, för det är ju det som är poängen med att åka någon annanstans - att se helheten, kulturen, människor. Hur man har förvaltat input från andra ställen och gjort det bästa av det i sin egen stad, verksamhet och samhälle. Det är väl det som jag personligen tycker är väldigt positivt i NYC; att det är väldigt blandat med människor och verksamheter, inte i alla delar, men många. Den ena verksamheten delar vägg med en annan, och de inhyser två helt olika kategorier av människor, och ute på gatan så möts man.

Intervju med Rolf Alexander, Glommen Lindberg1

Skalan: Ert projekt The Bronze är ett av flera i Stockholm som använt sig av New York-anspelningar i sin marknadsföring. Höghus beskrivs med Manhattanreferenser, lägenhetsannonser kallar Vasaparken för Stockholms Central Park och nyligen benämndes Farsta som Stockholms Harlem i samband med ett stadsutvecklingsprojekt. Varför tror du att just New York har fått en sådan särställning som referens för nya stockholmsbyggen?

Jag uppfattar att gemene man har känslan av att boendesituationen i New York är väldigt häftig – industrilokaler, högt i tak och stora fönster. Det var ju bland de första städerna där man började bygga om industrifastigheter på det här sättet och i mycket av det som ritas idag i Stockholm satsar man stort på ljus och luft. Därför kommer det ofta naturligt att referera till New York, oavsett om vi pratar ombyggda industrifastigheter eller nybyggnationer som imiterar många av dess karaktärsdrag. Och därför känns det kanske mer relevant att referera till New York än exempelvis Paris, som har mer av en sekelskifteskaraktär och vars byggnader kanske inte relaterar så starkt till det som byggs i Stockholm idag.

Sättet som området växer fram på bär likheter med omvandlingen av The Bronx i New York

Olikheter finns ju många, men en tydlig likhet som man kan se inom fastighetsbranschen är hur man utvecklar och ramar in boendet till att handla om något mer än bara väggar och golv. Man skapar en boendemiljö och ett liv som ger något mer än bara tak över huvudet, något som får en att känna att ens liv blir lite härligare och lite bättre av att bo här. Det kan vara saker som gym, takterrasser, odlingslådor, elbilar, eller ett bageri eller café i bottenvåningen. Det här var de väldigt tidiga med i New York och det är uppenbart att inspiration hämtas därifrån. I New York har ju denna utveckling gått längre; det finns bostadshus som har sin egen concierge och så vidare, och även om vi inte är där i Sverige än så tror jag att detta är en utveckling som kommer att fortsätta och stärkas. Ser du några risker med att använda en annan stad som referens för att beskriva eller marknadsföra ett projekt? Nej, jag ser inga direkta risker med det, man får nog se på det med lite humor. De flesta som sätter de här namnen är ju medvetna och gör det med glimten i ögat. Sedan har vi ju en anglifiering generellt i samhället vilket gör att många har lätt att ta till engelska termer, ibland kanske det är lättare att hitta det ordet som passar. Vi själva har inte använt New York som en återkommande referens, medan vissa mäklare och fastighetsutvecklare har valt att trycka väldigt mycket på den kopplingen. Sen går det ju trender i det här precis som i allt annat, det kan lika gärna vara att man trycker väldigt mycket på platsens historia och drar svenska kopplingar.

1 Rolf är marknadschef på fastighetsbolaget Glommen Lindberg. Tidigare i år inleddes bygget av ett nytt bostadshus i Annedal, Sundbyberg. Byggnaden har fått namnet “The Bronze”.

floskler

Rolf Alexander: Haha, jag är born and raised i Farsta och är nog inte säker på att de som bor där skulle hålla med om just den referensen. Men i The Bronze-projektet kommer iallafall namnet från en ordlek både med fasadmaterialet och kontexten. Fasadmaterialet är en bronsliknande metallegering som reflekteras på olika sätt beroende på ljusförhållanden. Området i sig är, eller har åtminstone varit, ett industrilandskap som nu håller på att byggas om till bostadsområden och sättet som området växer fram på bär likheter med omvandlingen av The Bronx i New York. Dessa två faktorer och leken med ord var det som satte namnet på för just vårt projekt. Men sen kan man också tydligt se att det pågår en anglifiering inom fastighetsmarknaden generellt.

Vad tycker du att det finns för likheter och olikheter mellan Stockholm och New York?

1 2 3 4 5 6 7 8 37

H 4. A1-C1 B1 B3 B5-D5 C4 C4 C4 C5 D3 D3 D4 D4 D4-D5 D5 D6 E3-E4 E4 E5 E5 E6 F3 F4-F5 F7 E7-E8, F7-F8

Kartl채ggning: Stockholm = New York Stockholms Central Park1 Stockholms Manhattan2 Stockholms Bronx3 Stockholms Williamsburg4 Stockholms Manhattan5 Stockholms Manhattan6 Stockholms High Line7 Stockholms Bronx8 Stockholms Chelsea9 Stockholms Manhattan10 Stockholms Central Park11 Stockholms Manhattan12 Stockholms Brooklyn13 Stockholms Manhattan14 Stockholms Central Park16 Stockholms Midtown17 Stockholms Times Square18 Stockholms SOHO19 Stockholms High Line20 Stockholms Meatpacking District21 Stockholms Manhattan22 Stockholms New York23 Stockholms East Harlem24 Stockholms Harlem25

1 http://www.svd.se/jarvafaltet-kan-bli-somcentral-park_7083859 2 www.stennordin.se/2012/09/27/kistastockholms-manhattan/, www.mitti.se/dekritiserar-lyxbyggen/ 3 www.stockholmdirekt.se/nyheter/nu-skaannedal-bli-som-bronx-nya-kvarteret-heterthe-bronze/aRKofa!6IWgbP1PX7vJqBowoSIyg/ 4 www.stockholmdirekt.se/nyheter/ vagen-dar-allt-kan-handa/ Ldemak!cfxTvHHKim626fThSmUxQ/ 5 http://www.ksark.se/projekt/paradiset/ 6 www.folkpartietibromma.wordpress. com/2010/06/22/ett-nytt-manhattan-i-alvikstrand-men-stopp-for-gluggbyggen/ 7 http://www.stockholmdirekt.se/nyheter/ forslag-bygg-en-high-line-i-alvik/ aRKocD!byFbuiCD0SJqbU@8xQqEYA/ 8 www.ornsbronx.blogspot.se/ 9 www.svd.se/stockholms-eget-chelsea 10 http://www.svd.se/stockholm-ska-fa-egetmanhattan_256537 11 http://www.dn.se/bostad/central-park-iminiatyr/ 12 http://www.metro.se/nyheter/harkan-stockholm-fa-ett-eget-manhattan/ EVHklv!JuQdXsttVHj3g/ 13 www.mitti.se/sodermalm-hjartar-new-york/

14 http://www.mitti.se/liljeholmen-det-nyamanhattan-2/ 16 www.dn.se/arkiv/stockholm/arstafaltet-iforvandling-blashal-blir-stockholms-centralpark 17 www.stockholmdirekt.se/nyheter/ nu-har-midtown-kommit-till-vasastan/ LdeniD!gD1E9cP23XrzJf7bx5lQJA/ 18 www.resume.se/nyheter/ artiklar/2014/12/10/skapar-lilla-timessquare-i-hufvudstaden/ 19 www.wikipedia.com/sv/Sofo 20 www.metro.se/stockholm/sa-ska-eriksdalbli-som-high-line-park-i-new-york/ EVHlcD!kjQ0NA0YPqkc/ 21 www.svd.se/foretagare-rasar-motmeatpacking-district 22 www.dn.se/nyheter/sverige/nya-reglerhaller-liv-i-drommen-om-manhattan/ 23 www.kvarnholmen.com/spa-bad-panorra-kajen/, www.fastighetscompagniet.se/ magasin4/ 24 http://www.dn.se/arkiv/stockholm/farstadet-nya-new-york 25 www.stockholmdirekt.se/nyheter/ planen-farsta-ska-bli-stockholms-harlem/ aRKodg!dg7t1KhWeYYB1a0mVDbwJQ/

Kommentar: Stockholm = New York

Det går inte att förneka att New York och Stockholm har mycket att lära av varandra. Att inspireras, diskutera, undersöka och försöka förstå hur andra städer fungerar, är alltid positivt. Och oavsett om man vill peka på de generationer som vuxit upp med amerikansk populärkultur, lyfta faktumet att New York, tillsammans med Thailand, toppar listan för svenskars favoritresmål1, eller rentav referera till utvandrarna, så är det inte konstigt att det uppstår mytbildning. Igenkänningsfaktorn är hög och konnotationerna till stor del positiva. Därtill kommer Stockholms komplexa självbild, bestående av lika delar hybris och underlägsenhet. Men att rättfärdiga vidlyftiga paralleller med att de båda storstäderna växer, och gemensamt måste finna lösningar på globaliseringens utmaningar, är blott ett tomt konstaterande − ett faktum utan sammanhang.

Skalan

Problematiserandet av det till synes oskyldiga refererandet till New York kan uppfattas som trångsynt och raljant. Varken Linda Schuur eller Rolf Alexander, för att ta två exempel, verkar vara särskilt bekymrade. Dessutom kan man framhålla att vi alltid har lockats av det exotiska och annorlunda – allt det där vi inte känner som vår egen ficka. Loftvåningar, tillpiffade industrilokaler och bohemiska stadsgator är kanske vår tids motsvarigheter till pagoder, tehus och boulevarder. Modet kommer och går, och nya sätt att gestalta är i bästa fall vyvidgande, i sämsta fall harmlösa. Eller?

Att köpa eller sälja produkten New York eller Stockholm, handlar om ett tempo, en livsstil, en attityd; ett sätt att möta och mötas

1 Enligt de tre mest använda sökmotorerna för flygresor: Momondo, Flygresor.se och SkyScanner.“Populära destinationer”, 2015-08-20 2 Greenberg, Miriam. Branding, Crisis, and Utopia - Representing New York in the Age of Bloomberg i Aronczyk, Melissa och Powers, Devon (ed.); Blowing Up the Brand - Critical Perspectives on Promotional Culture. New York: Peter Lang Publishing Inc., 2010. s. 116-117

Kopplingen mellan Stockholm och New York kan dras på flera nivåer, och föregående intervjuer är försök att representera två av dessa. Å ena sidan finns en kår av sakkunniga yrkesutövare, tjänstemän och politiker, vilka påstår sig vara intresserade av stadens disposition, morfologi, resiliens, politiska mekanismer och performativa egenskaper. I denna skara borde New York studeras som komplext system och rumslig princip, men diskussionen tycks lida av allt ifrån likartade preferenser och referensramar till ett vidlyftigt användande av diffusa begrepp som “hållbar”, “attraktiv” och “bygga stad”. Å andra sidan har vi näringslivet − entreprenörer, byggherrar, fastighetsbolag och mäklare − som inte skäms för att erkänna att de säljer en estetik och en livsstil. Genom att “ge folk vad de vill ha” skapar, upprätthåller och profiterar de på den new yorkska drömmen. I själva verket utgör förstås dessa “läger” två inbördes beroende brickor i ett och samma spel. Ur ett större perspektiv är tendensen symptomatisk för det rådande ekonomiska systemet, där storstäder i frustande tempo tävlar om att locka investeringar och bygga sina internationella varumärken. Vad som pågår är en typ av stadsmässig branding. Detta kan beskrivas som en samhällelig mekanism där image, varumärkesbyggande och medienärvaro hör samman med marknadens ökande inflytande på den sociala och politiska sfären − en sorts “humanisering” av privat, vinstdrivande sektor.2 I generaliserande ordalag: med makthavares goda minne approprierar kommersiella aktörer upplevelsen av staden genom att skala av lager av komplexitet tills de får en enhetlig, lätthanterlig bild. Denna bild förmedlas därefter genom alla upptänkliga medier och förankras hos allmänheten, vilken så småningom tar den för sann och anpassar sina preferenser, mål och önskningar därefter. Att köpa eller sälja produkten New York eller Stockholm, handlar om ett tempo, en livsstil, en attityd; ett sätt att möta och mötas. Det Stockholm−New Yorkska subjektet är köpstarkt, ständigt på språng, uppkopplat mot världen, medvetet och selektivt. Subjektet målas upp som aktivt, kreativt och självständigt, men kan lika väl beskrivas som passivt, naivt och ganska ensamt. Den köpstarka klassen tycks ha ett

Bild: “Hemnet“, Stella Reijo

De omdaningar av Stockholm som föreslås, ofta med New York som referens, är övervägande ytliga och bokstavliga. “Lekfulla” fasader, “spontana” mötesplatser och “dynamiska” stadsrum arrangeras likt en kuliss för att dölja vad som egentligen är likriktat, detaljstyrt och oflexibelt. Att hungern efter “genuina” miljöer orsakar gentrifiering behöver knappt nämnas. I fallet New York har Bloombergadministrationen lagt miljontals dollar på att marknadsföra staden som “äkta” och “mångfaldig”3 samtidigt som de värsta tecknen på social orättvisa städas undan, Manhattan lockar all världens enprocentare, och Brooklyn fylls på med vit, kreativ medelklass. I fallet Stockholm är tendensen likartad om än mer småskalig. Kommersiell appropriering av benämningar som Knivsöder och Slakthusområdet samt koncept likt Farsta − Stockholms Harlem skall betraktas som försök till att att smutsa ned vår jämförelsevis tryggt ordnade − och enligt somliga lite trista − nordliga enklav. Utöver ren konsumtion uppmuntras olika typer av pop up-evenemang av typen Pallis4. Dessa ger ett snabbt kosmetiskt och atmosfäriskt lyft,

På lägenhetsvisningen finns tillhörande livsstil beskriven i prospektet

Greenberg, 2010, s. 127 Popup-park som arrangerades i korsningen Åsögatan/Götgatan i Stockholm under fyra sommarveckor 2015. Arkitektkontoret Whites egen beskrivning: “...en park med sprudlande folkliv och massor av aktiviteter. Några av inslagen blir cykelmekande, graffiti, dumpstermarknad, DJ:s, foodtrucks och workshops om ekosystemtjänster”. Se www. white.se/aktuellt-press/1253-pallis-en-popup-park-på-södermalm, (Hämtat 2015-09-03) 3

floskler

oändligt antal möjligheter till konsumtion, men när det kommer till basala aspekter, som var, hur och med vem du bor och lever, är urvalet förhållandevis skralt. På lägenhetsvisningen finns tillhörande livsstil beskriven i prospektet. Den målgruppsanpassade stadens syfte är att minska motståndet mellan insats och mål − om att utan reflektion tillåtas leva ett behagligt urbant liv, alltmedan faktiska möjligheter att ta staden i besittning kringskärs bit för bit. Köparna för en tämligen likartad tillvaro, i tämligen likartade rum, tämligen övertygade om att just deras val är unika, alltför ekonomiskt skuldsatta och känslomässigt involverade för att orka grubbla över alternativ.

samt en känsla av medborgerligt deltagande och mångfald som varken kräver kontinuitet eller samhällspolitiska åtgärder. Inte sällan sker detta i kvarter, exempelvis centrala Södermalm, som redan tolkas som aktiva och populära − vilket ytterligare förskjuter gränserna för vad som förväntas av en gata. Gaturummet pockar på uppmärksamhet, och uppmanar till konstant aktivitet.

När alla rum, offentliga som privata, har anpassats till en specifik målgrupp, finns inte längre några luckor kvar där friktion kan uppstå

Stadsdelen som aldrig sover, som har något att erbjuda alla, rimmar dessutom illa med resonemanget om hållbarhet i det urbana, globaliserade samhället. Nog för att städer formmässigt, teknologiskt och infrastrukturellt kan rustas för resiliens. Medvetenheten om sociala klyftor och snedfördelning av resurser kan höjas, och gemensamma krafter samlas. Men utan att exempelvis revidera den självrättfärdiga teorin om behovet av konstant tillväxt kommer man inte långt − alla kvartersträdgårdar, bilfria gatstumpar och “eko−effektiva” “livsstilskoncept”5 i världen kan inte kompensera för detta. Istället för att erkänna västvärldens ohållbara levnadsmönster som del av ett större ideologiskt paradigm, reduceras diskussionen till den enskilde individens ansvar − om att konsumera “rätt”. Och utan att aktivt arbeta för ökad konfrontation med människor från en annan social, etnisk eller ekonomisk bakgrund, tycks alla stadsutvecklingsprojekt gå ut på att friktionsfritt låta dem passera, likt en fond, på väg till en plats där man tryggt kan umgås med “de sina” − de som också har råd att konsumera “rätt”. Ambitionen som uttrycks i Vision 2030, om att “hela staden behöver uppfattas som alla stockholmares stad” och att arbeta “för att minska sociala spänningar”, känns ganska långt borta.6

Skalan

Som nämnt finns det förstås anledningar till varför New York är en mytomspunnen, myllrande och förförisk stad. Och såklart finns det genuinitet, svärta och spontana möten även i Stockholm. Men roten till vad som gör New York till New York sitter inte bara i väggarna, gatorna, parkerna och aktiviteterna. Den sitter i den − åtminstone historiskt sett − stora öppenheten, i blandningen av människor, i invandringen, i entreprenörsandan, och i stadens blotta storlek. Men man skall inte bortse från att den även sitter i imperialismen, i decennierna av snudd på perfekt implementerad nyliberalism, i den bristande sociala välfärden, i klass- och rasdiskrimineringen, samt inte minst i just bilden av vad New York är − identiteten. Det schablonartade urval stockholmaren gör i beskrivningen av New York, och de generella argumenten för städernas likheter, är inte nog för att rättfärdiga den rådande vurmen.

Se t.ex. Kjellander + Sjöbergs projekt Årstafältet. Se www.ksark.se/projekt/ arstafaltet-kv-c/?lang=sv (Hämtat 2015-0903) 6 Vision 2030 är, som det låter, Stockholm stads vision för kommande decennier Ledorden är “Stockholmarnas stad”, “Innovativ och växande”, samt “Mångsidig och växande”. Se www.stockholm.se/OmStockholm/ Vision-2030/ (Hämtat 2015-09-03) 5

Utnyttjandet av det starka varumärket New York bildar ett filter som bara tillåter rörelse åt ett håll. Strävan efter ett slags allmängiltig “attraktivitet” tycks åderlåta staden på sina unika resurser och kvaliteter − vad det nu betyder − och orsaka en samling spöklikt homogena stadsdelar. När behovet att röra sig mellan dessa minskar, minskar även förutsättningarna för dynamik och spontanitet, och mötesplatsen förlorar sin demokratiska, samhällsbyggande funktion, när de som möts är av samma åsikt. När alla rum, offentliga som privata, har anpassats till en specifik målgrupp, finns inte längre några luckor kvar där friktion kan uppstå; inga platser som tillåts vara anonyma, diffusa och oberäkneliga; inga utrymmen för överraskningar och frågor. Gradvis inskränks våra idéer om vad ett hem, en gata, ett kvarter, en stad kan vara.

matreportage

Marie Ekblad

mat för mästare

Det handlar också om konsumtion. Att konsumera är kanske det mest människolika någon kan göra. Allt det här är spännande, och ja, det finns många likheter mellan arkitektur och matlagning. Det är lätt att börja fantisera, att tänka sig hur världen skulle se ut om det ena var det andra och mat var som hus. Om hus var mat? 42

floskler

ag har alltid gillat mat. Det är trevligt och gott. Det är också kul med hus; de kan se ut på ett sätt utanpå och ett annat sätt inuti. Ingen kan veta hur det är därinne innan de gått in, och ingen kan på förhand veta hur något kommer att smaka. Nyfikenhet är en sorts hunger. Vissa skulle påstå att det är något specifikt mänskligt att bygga ett hus och tillaga mat, fast det numera är känt att djuren också gör det. Skillnaden kanske ligger i förtjusningen, i konsten och alla åsikter om hur det ska vara och smaka. Om mat och hus finns det många fina ord; det både skrivs och pratas en hel del.

Skalan

Geisendorfs matbord är lyxigt men ändå ändamålsenligt. Det finns inte ett saltkar på fel plats, och allt är anpassat för de som ska äta maten. The devil is in the details, och Geisendorf syns i varenda liten oljeskvätt. Maten lagas från grunden och kontrolleras hela vägen av den geniale kocken. Ingredienserna är enkla men högkvalitativa, sådana som folk känner igen. Det är hushållning upphöjd till konst: maten ska var nyttig och glädjande för människan! De som äter maten pratar gärna om hur mycket det påminner dem om den mästerkock som Geisendorf gått i lära hos och hur gott det är just därför.

Typisk rätt

Gör så här

En citrusfräsch fiskrätt med en fluffig hollandaise, och det viktigaste av allt: en mästerlig potatispuré. Maträtten är färgmässigt modest med undantag för ett ärtskum som utgör en färgaccent på tallriken!

Du trodde att du kunde göra potatismos. Men det hela är i själva verket en mycket komplex kemisk process. När du väl har gått i lära (jobbat gratis) i tio år hos en världsberömd kock, och på köpet blivit expert själv, kanske du kommer lägga dig i kökspersonalens klumpiga ansatser i din förstklassiga restaurang. Då kommer alla att säga att du ska passa dig, för ”alla vet att kärringar kan inte göra potatismos”. Du kommer ändå alltid att stå på dig, du kommer leva länge och skapa många fantastiska maträtter. Flertalet av dem kommer tyvärr aldrig att nå kastrullen eftersom dina kollegor och kunder av någon konstig anledning väljer bort dig (“kärringen är ju så jobbig att hantera, och står på sig hela tiden!”). När du är riktigt gammal kommer någon att skriva en helt förändrad version av din kokbok – ditt mästerverk – utan att fråga dig om råd. Du är ju bara en gammal kärring.

floskler

Magiskt mos hos Léonie Geisendorf

Skalan

Hertzbergers matbord är ett socialt experiment. Maten i sig är inte det viktigaste, det är relationerna mellan människorna som ska äta den. Folk får gärna laga maten själva. Alla ska vara med på lika villkor och man ska kunna känna sig som en i gänget. Det är en helt ohierarkisk upplevelse och bordet saknar därför högsäte och bordsplacering. Hur går det till då? Jo, det är liksom bara att ställa fram råvarorna på en kal bänk (fast väldigt noggrant såklart) och vänta. Det handlar om middagar som aldrig riktigt tar slut - de fortsätter så länge det finns hungriga människor som som gärna är lite frihetligt lagda. Inget för folk som vill bli uppassade av en kypare och smaka av vin till stråkmusik (även om klassisk musik kan förekomma), här är det bara att kasta sig in och äga sin egen matupplevelse. Matbordet åt folket! Varsågoda!

Typisk rätt Gör så här

Knytis - alla är med och skapar, kocken bjuder in! Ta gärna med barn och husdjur!

Eftersom det hela är ett knytkalas bjuds det bara på lite salt och peppar och några fantastiska men enkla tallrikar att äta på. Resten får man ta med själv. Ändå finns det en gnagande känsla hos gästerna av att något förväntas av dem. Vad ska de hitta på nu? Allting är väldigt enkelt, men ändå pampigt och högtidligt på något vis. Stolarna är anpassade så att alla ska bli lika långa kring bordet och kunna se varandra i ögonen under måltiden. En del tar med en kruka persilja och börjar pynta, för att de tycker att det blir lite väl grått annars. Man får väl se till att hugga i och styra upp det här om det ska bli nåt käk, resonerar andra. Bakom ett hörn står kocken och klappar i händerna, men absolut inte åt sig själv. Gud så bra det blir!

floskler

Gör-det-själv-köket signerat Herman Hertzberger

Skalan

Smakrevolutionärerna Denise Scott Brown och Robert Venturi

Typisk rätt

Gör så här

Helstekt svan, duvpaj, pastejer, exotiska färska frukter, dillkött, syltade apelsiner, halstrad fisk, hjortstek, fiskbullar på burk, skaldjursplatå, drottningkräm, kantarellstuvning, ananas-upp-och-ner-kaka, äggsallad, aladåber, Shepherd’s pie, kålpudding, marängsviss, kanderade rosenblad, Annas pepparkakor, osv.

Tillvägagångssättet beskrivs bäst med en fabel: Det var en gång en kille som hette Robert. Han var lite blyg och jobbade som diskare. I hemlighet drömde han om att bli världsberömd mästerkock, men lagade egentligen bara mat åt sin gamla mamma. Vändpunkten i Roberts liv kom när han en dag träffade på en liten råtta som kunde tala och hette Denise. Råttan Denise skuttade upp på Roberts huvud och gömde sig under kockmössan. Därifrån kunde hon styra hans rörelser och tillsammans med honom laga fantastiska maträtter och revolutionera det moderna köket. Robert blev snart berömd med hjälp av sin vän. Beundrarna kunde tyvärr inte riktigt acceptera att det faktiskt var en råtta som var delaktig i tillkomsten av den prisbelönta maten. Robert försökte lyfta på mössan många gånger för att Denise skulle få synas, men folket vände sig bort i avsky. En del skrattade nervöst, men de flesta låtsades som ingenting, som om hon aldrig hade funnits. Och så lever de än i denna dag: Robert gläntar ständigt på mössan, men ingen vill se.

floskler

I det här köket händer spektakulära saker. Det är en blandning av barockens överdåd, 30-rätterssittningar och moderna halvfabrikat. Precis som på gamla tiders herresäten är maten en performativ akt och ett skådespel. Maten är en symbol, en berättelse, och det vimlar av skådebröd, djärva, märkliga, komiska och överdrivna detaljer. Det är helheten på bordet som räknas och gästen uppmanas att vandra genom en labyrint av färger, smaker och texturer.

novell

Sanna Magnusson

cheryl chase Skalan

CHERYL CHASE Vill du gifta dig med mig? LJ STÅLKÄKEN Ja, jag vill inget hellre! Vi kan få det vi alltid önskat. CHERYL CHASE Att få vara tillsammans. Vi förtjänar det efter allt vi gått igenom. Alla hinder. LJ STÅLKÄKEN Alla prövningar. Vi förtjänar varandra. Varandras kärlek. Vi gifter oss! Att få vara tillsammans, skaffa ett kärleksbarn. Är du säker på att du inte älskar min bror? CHERYL CHASE Helt säker. Jag har alltid älskat dig mer än vad jag älskat Rick.

(Saxofonsolo, de kysser varandra, ej tungkyss)

e vita,skira gardinerna fladdrar. Terrassdörrarna är öppna och både palmbladen och en hel del andra blad, gud vet vad, vajar i vinden utanför. Cikadornas ljud. Skymning. Solnedgången är en blodapelsinskiva i horisonten. Långt därnere är staden. Staden med de upplysta gatorna och skyskraporna. Från utsikten ser gatlamporna ut som blinkande rutnät. Änglarnas stad. Och längst bort, havet, horisonten. Cheryl Chase står på terrassen med en drink i ena handen. Känslan av triumf. Känslan av att höja sig över allt detta. Att kunna betrakta staden från ovan och på håll. Att inte behöva vara kvar i den, i dess hetta, bland dess avgaser. Bilköerna, ljuden av sirener. Att alltid kunna lämna staden i den svarta lilla Porschen. Köra upp genom kanjonerna upp i kullarna, förbi jacarandaträden, upp mot huset på Dewberry Lane.

Hon lutar sig tillbaka i soffan, andas in de tända blockljusens kokosdoft och ser att det står en tallrik med en halvt uppäten hummersallad på skinnsoffan på andra sidan glasbordet. Hummersalladen stinker, måste ha stått framme länge. Städerskan är verkligen inkompetent. Hon sitter kvar i soffan och smeker med fingertopparna det beiga exklusiva skinnet. Så lent, så tunt. Fingrarna glider lätt fram över skinnet. Cheryl Chase tänker på alla stålkäkar som figurerat i hennes liv. Rick, sen LJ. Innan dem var det Trey. Alla kärleksmöten. Hur hon och LJ så ofta legat i hans runda säng och killat varandra på ryggen. LJ:s skomakartumme. Cheryl Chase tar fjärrkontrollen och sätter på den vita platteven. I rutan syns ett vardagsrum dekorerat med tända blockljus och smala ljus i stora silverkandelabrar. En brasa i öppna spisen. Ett enormt blomsterarrangemang med rosa och röda rosor på spiselkransen. Två gigantiska

Cheryl Chase reser sig upp från soffan och märker att soffskinnet klibbat ihop med hennes svettiga baklår. Kooch människohud. Det gör ont när baklår och soffskinn slits isär. Som om soffan har henne i sitt våld. Vill ha henne liggande hos sig. Hon tittar ner på baklåren och ser att de har en stor rodnad. Brännmärkt. Hummersalladens stank är påtaglig. Hon går fram mot tallriken. Böjer sig ner. Hur hummerköttet verkar bestå av vita små, små maskar. Ett myller. Krälande muskler över och under varandra. Några maskar har ramlat ner på soffan. Spyan i halsen. Hon sväljer snabbt ner den med en klunk av drinken. Saxofonmusiken igen. Ett skärande ljud, som tinnitus. Hon håller hårt för öronen. Hon öppnar terrassdörrarna. Vinden i hennes hår. Griper tag i hårrötterna. Drar och drar. Luften är svart och ren. Härute doftar det natt. Det doftar fukt, det doftar av het jord som blivit svalare. Det doftar klor från den underifrån upplysta poolen. Det doftar från apelsinblommor och rosor. Det kommer en vind som doftar intensivt av kaffe, munkar och snabbmat, märkligt. Närmaste hus ligger långt bort. Illamåendet lägger sig. Cikadornas ljud. Hon hör hur en bil sladdar längre ner i kanjonen. Svärtan framför henne, längre bort är ljusen från staden. Hon ryser. Känner sig trött. Cheryl Chase går in. Saxofonmusiken är borta. Lågorna på doftljusen fladdrar av vinddraget. Hon stänger terrassdörrarna. Hon går över en syntetisk skinnfäll, snubblar på en fasttejpad kabel. Vilken mammaknullare har satt en kabel där? Kroppen känns tung. Hon lägger sig motvilligt i skinnsoffan med Fendikuddarna. Det är skönt att ligga ner. Hon svettas. Hon tar av sig nattlinnet. Ligger sedan hopkurad i spetstrosor och svart spetsbehå. Hud och koskinn förenas igen. Hon blundar. Det känns som om hon ligger i en sval, saltdoftande snäckas famn. Hon faller. Dras med. Låter sig dras med, iväg. Genom alla sömnlager. Dreglar. Faller. (Saxofonsolo)

floskler

Den långa, vinröda sidenmorgonrocken fladdrar kring hennes anklar när hon går tillbaka in i vardagsrummet mot spritvagnen. Generöst med Campari, mindre generöst med is. Inte den jävla saxofonmusiken nu igen. Cheryl Chase går svajande förbi ett arrangemang med rosor. Doftar inget. Drivna för hårt. De verkar ha en tydlig textiltextur. Hon går förbi den stora öppna spisen. En brasa brinner. Hon känner sig varm, tar av sig sidenmorgonrocken, det svarta, korta nattlinnet därunder. Cheryl Chase kastar sig i en av de två enorma beiga skinnsofforna, i den med alla kuddarna från Fendi. Hon och Hazel, inredningsarkitekten, hade valt mellan kuddarna länge. Svart stor logga eller vita och svarta ränder. Det blev vita och svarta ränder. De som visste att kuddarna var från Fendi, de visste det och de andra behövde inte veta.

svarta skinnsoffor som står mitt emot varandra mellan ett soffbord i glas. Någon som heter Brooke gifter sig framför öppna spisen med någon som heter Kevin. Kevins tumme på Brookes käkben när de kysser varandra. Liknar LJ:s skomakartumme. En man rusar in och ropar: ”Stopp!” Cheryl Chase stänger av teven. Hon känner yrsel. Hon sväljer några gånger. Svettas. Hon böjer sig fram och tar upp mobilen ur Louis Vuitton-väskan nere på golvet och ringer till Hazel, måste inreda nytt. En kvinnoröst: ”Din telefon saknar abonnemang, var vänlig lägg på luren”. Hon slänger ner telefonen på golvet. Palmbladen ute på terrassen slår och rasslar mot panoramafönstren.

Skalan

“Men ta ut pinnen ur röven för fan, Skalan är en floskel i sig!” (2015) Okänd konstnär Kulspetspenna på papper

tidningen Skalan möjliggörs med stöd från våra sponsorer:

floskler

ettelVa arkitekter

Vi tackar också: KTH Arkitekturskolan Tryckeriet Edita Boberg

skalan

elksol