Skalan #2 - TRANSPARENS by Skalan

SKALAN

#2: TRANSPARENS

TEMA: TRANSPARENS TRANSPARENT -paränt l. -rant , äv. -rant , adj. -are ; n. o. adv. =. [ jfr t. transparent ; sannol. av eng. l. fr. transparent , av mlat. transparens (gen. -entis ), genomskinlig, av lat. trans , genom (se TRANS- ), o. p. pr. av lat. parere , synas, visa sig m. m. -- JfrTRANSPARANG , sbst., TRANSPARENS] som släpper igenom ljus, som man kan se igenom, genomskinlig; genomlysande [Svenska Akademiens ordbok] Det är svårt att tala om transparens utan att nämna begrepp som genomskinlig, klar, ljus, luftig eller öppen. Glas och plast är de självklara materialen, och den moderna arkitekturen, där stora fönsterpartier kontrasteras mot glänsande stål och tung betong, tycks vara den självklara stilen. Vatten är ett element som gäckar genom att vara på samma gång genomsiktligt

och reflekterande, färgat och ofärgat. Längs skalan mellan det transparenta och opaka finner vi olika nivåer av translucens. Drivs resonemanget bort från det rent materiella når man överlappning, lager och tredimensionalitet, där den simultana uppfattningen av olika rumsliga och formmässiga förhållanden bildar vad som kan kallas en fenomenologisk transparens. En tredje tolkning av begreppet kan vara av mer estetiskt slag och därmed tangera konstens värld, det vill säga korrelation mellan form och innehåll, om närvaro och direkt tilltal. Transparens kretsar kring perception i förhållande till tolkning och kan kanske uppfattas som ett slags visuell rörelse, ett slags blickens färdväg. Vidare är transparens en förutsättning för ett demokratiskt samhälle inblicken i maktens korridorer som möjliggörs via

offentlighetsprincipen syftar till att motverka korruption och upprätthålla rättsystemet, och olika samhällsfunktioner kräver tillgång till personliga uppgifter. Men var går egentligen gränsen för integriteten, mellan privat och offentligt, mellan inblick och övervakning? Historiskt sett har inte bara tekniska möjligheter utan även idéer om individen, kollektivet och representativitet haft avgörande betydelse för stadens, arkitekturens och hemmets utformning och hur vi rör oss i det offentliga rummet. Här blir öppenheten och porositeten såväl symbolisk och meningsbärande som fysisk och funktionell. Dessa betraktelser, och fler därtill, ligger till grund för andra numret av Skalan. Förhoppningsvis väcker det ytterligare funderingar hos dig som läsare. Redaktionen, Stockholm september 2014

REDAKTION: Sebastian Ailert

Anders Johnsson

Tidningen Skalan ges ut av föreningen

Helena Andersson

Fredrik Jönsson

Skalan och drivs av studenter från

Mika Blomqvist

Susanna Lindvall

KTH Arkitekturskolan. Tidningen är

ORGNR: 802473-2102

Axel Burvall

Julia Thunholm

kostnadsfri och utkommer med 2 nr/år.

Tryckt av Edita Bobergs AB,

Ludvig Ekman

Ingrid Westermark

De medverkandes åsikter är deras egna.

Stockholm

Adnan Gacanin

KONTAKT: info@skalan.se www.skalan.se

3. Greyscale of Transparency Danijela Razum

4. Janna Glinning Sanna Magnusson

8. Universiteti Epoka Gertrud Olsson

12. Vi är inte till salu Helena Andersson

17. Hongkongs höghus ljuger inte Sebastian Ailert

22. Narrativa rum Ludvig Ekman

26. Formad transparens Jenny Övergaard

30. Peti Park Matilde Kautsky, Klara Kedborn

46. Att synas och ses Emil Wadeskog

50. Korrespondens Mattias Hagegård

24. Glasstaden Danijela Razum

42. Arkitekturcentralen Elsa Smeds, Maria Fredriksson

... 58. Die Wand Danijela Razum, Sebastian Ailert

64. Nästa nummer

JANNA GLINNING

SANNA MAGNUSSON

”Hej, hej, säg gärna till om du vill ha hjälp med något. Hej, kan jag hjälpa dig med något? Hej, letar du efter något speciellt? Du vill lämna tillbaka tröjan? Var det något med storleken? Du vill inte titta runt lite, vi har precis fått in vårnyheterna?” Janna Glinning hatar egentligen lycra, det kapslar in, kan ge hudsvamp, men hon gillar att sälja kläder i lycramaterial. Hon smygtittar på klockan, 12.01. Nästan fyra timmar kvar tills hon får gå hem. Janna går in i lunchrummet och hämtar mer kaffe. Fyller med mjölk upp till bredden, strör lite kanel över ytan. Hon går ut i butiken igen, råkar trampa på en galge som ligger på golvet. Plasten går sönder under hennes Birkenstock, ett långsamt kras när foten krossar plasten. En del av kaffet stänker ut. Stänker ner på hennes strumpor och på den grå linoleummattan. Bakgrundsmusikens saxofonsolo. Janna hämtar snabbt papper i lunchrummet och torkar upp kaffet. Ingen verkar ha sett. En vit sommarklänning i bomull, i storlek small har fått några kaffestänk på sin fåll, men Janna flyttar på klänningen och hänger den i mitten av klädstången mellan medium och large och hoppas att ingen ska hitta den på ett tag. Hon skyndar in i fikarummet igen, kastar hushållspappret, kollar sin mobil, inga nya sms, smetar på mer genomskinligt läppglans.

Klockan 16.15 stämplar Janna Glinning ut. Det är i slutet av februari månad. Janna tänker på att allting smälter och tinas upp. Hon tänker på hur allting blir rinnande. Hon tänker på smältvatten och på anemoner. Hon tänker på kylan som övergår till något annat. Hon tänker på doften av kallt hår. Janna går genom parken och noterar att någon gömmer sig bakom ett träd. Hon går genom parken varje dag klockan 17.17. Då har hon först tagit tunnelbanan från jobbet 16.31 och sedan bussen från Slussen. Trean, blå buss, 16.48. Om den inte går när den ska blir hon galen. Janna Glinning öppnar ytterdörren och sedan gallergrinden hemma på Ugglevägen 25, tre trappor, kl.17.30. Samma tid som vanligt. Hon går in i badrummet och sminkar av sig. Tar av sig lösögonfransarna och lägger noggrant tillbaka dem i asken. Hon tar av sig de svettiga jobbkläderna och slänger dem på sängen. De svarta jeansen, den tighta långärmade toppen med namnbrickan på, strumporna med intorkat kaffe, bh:n med silikoninlägg. Hon tar på sig en grå t-shirt, snickarbyxorna, sticker ner fötterna i de stora, svarta, håriga tofflorna som ser ut som apfötter. Janna micrar en fryspizza. Hon tar ett glas vatten och häller i lite kanel, rör om med en bordskniv och sätter sig i sin kontorsstol framför datorn och kör igång programmet Stalking på tevekanalens playsida. Den här gången handlar det om Gudrun som blir stalkad av en kvinna som varit hennes bästa vän. Janna tycker bäst om introt. Klockan har hunnit bli 19.25 när programmet är slut och hon börjar skriva på ett mejl till chefen. Hon skriver att hon skulle vilja ta ut delar av semestern i maj på grund av en lång resa. Janna Glinning drömmer om havet. Öknen. Havet igen. Hon drömmer om Stilla havet. Hon drömmer om sjömanstatueringar på svällande muskulösa sjömansarmar. Motiv av ankare, skepp och duvor. Hon drömmer om krulligt hår på en sjömans bröst. Hon drömmer om en tår som glittrar till och rinner längsmed kinden. Hon drömmer om hur tåren rinner ner i havet, förenar sig med samma genomskinnliga. Hon drömmer om att stå med en krökt David Hockney-rygg på trampolinen, redo att dyka ner i den njurformade motelpoolen. Se sitt ansikte speglas i den klorblå vattenytan. Se hur vattenbrunnen bubblar och har sig, se hur de blodröda kakelplattorna på poolbottnen är lagda så att de i sin formation bildar en jättebläckfisk. Sedan dyka rakt ner i poolen. Klyva det klorblå vattnet med sin kropp.

Janna skriver ytterligare på mejlet och hör sedan märkliga ljud från andra sidan fondväggen. Hon rullar med släpande steg kontorsstolen med hjul på försiktigt närmare och trycker vänsterörat mot väggen. Väggen är kall och skaver mot kindbenet. Genom väggen låter det som om någon gråter och sen läggs en baston till det övriga arrangemanget: ”Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm.” Sen är det tyst. Janna trycker på ”skicka” och tänker att hon borde ringa till hyresvärden för att klaga på den bristfälliga isoleringen. Hon hör sen hur någon av grannarna eller båda skjuter tillbaka sängen till dess rätta plats. Kanske hjälps de åt? Kanske är de fler än två? Det skrapar i golvet. Låter illa i örat. Janna Glinning tänker på taket, väggarna, golven. Hon ser inte makarna Gedin-Åkerlund men hon hör dem. Deras intima samliv tog exakt 8,5 minuter. Ljuden gör Gedin-Åkerlund lika närvarande som om Janna Glinning såg dem framför sig, på något sätt ofrivilligt deltagande i deras intima handlingar. Väggarna, takets och golvens skyddande funktion kanske är överskattade? I alla fall när det gäller privatlivet, konstaterar hon. Hon tänker på grannen K Samuelsson ovanför som efter julen införskaffade ett gåband. Hur det dunsade varje morgon och kväll. Hur det måste ha handlat om kriget mot julkilona. Kriget mot alla extra grisfötter i gelé, variationer på leverpastejer och syltor. Nyårslöftet höll i en månads tid. Sen var det tyst. Full stop. Hon tänker på det grannpar som tidigare bodde i K Samuelssons lägenhet. De som alltid hade sex på söndagsförmiddagarna varpå någon av dem började dammsuga efteråt. Janna funderar på vad grannarna hör av henne. Vad vet grannarna om Janna Glinning, genom Janna Glinnings ljud? Ljuden avslöjar en, ringar in en. Väggarna, golvet och taket skulle lika gärna kunna vara transparenta. Ljuden tränger igenom. Kanske hör de tickandet från alla hennes klockor, väggklockor, samlingen av armbandsur och gammeldags väckarklockor? Kanske hör de när hon sjunger med i actionmusiken till Stalking och hennes ångestvrål när hon upptäcker att kanelen råkat ta slut?

Hon minns sin förra lägenhet. Hon minns en granne som bodde på samma våningsplan som rastade sin katt ute i trapphuset. Katten var rödrandig och hette Muffin. Hussen gjorde väsande ljud. Katten jamade till svar. Tillsammans gick de långsamt nedför och uppför trapporna. Janna Glinning brukade stå i hallen och titta på dem i titthålet. Hon släckte hallampan först. Sen stod hon tyst och blickstilla. Lemmarna stela. Hon andades knappt. Tyckte grannen var ett psyko, samtidigt tilldragande. Han hade en träkloss i sitt brevinkast. Kanske gillade han drag? Kanske gillade han lukten av trapphus, matos? En gång, sista gången hon betraktade honom, hade han på sig den svarta skinnjackan och de svarta träningsbyxorna med vita ränder. Den tjocka guldlänken runt hans hals, eller det som knappt var någon hals. Det såg ut som att det rakade huvudet satt direkt ihop med axlarna på grund av de svällande axelmusklerna. Hon såg hur skinnjackan smet åt kring de uppumpade armmusklerna. Han stod stilla på översta trappsteget och tittade på katten som stod några trappsteg längre ner och nosade på något. Hon betraktade noggrant hans rygg och rumpa. Hon noterade att han var lite satt. Han väste. Katten jamade. Han gick ner till katten, böjde sig och tog upp den i famnen. Han vände sig långsamt

om. Gick trappstegen upp till deras gemensamma våningsplan, gick med tunga steg fram till hennes dörr och stirrade rakt in i titthålet. Han skrek: ”Varför glor du på mig? Jag vet att du står där din perversa jävel, hallå!” Janna Glinning svarade inte. Janna och hussen stod kvar. Tysta, stilla. Hon såg enbart svart och grönt. Den svarta pupillen, den gröna irisen. Hon kunde höra hur det pep genom hans näsa när han häftigt andades. Efter en lång stund gick han bort med katten i famnen till sin dörr, öppnade den, gick in och stängde den med en smäll. Klossen ramlade ner i brevinkastet samtidigt som smällen. Janna Glinning stod kvar. Rädd, kall. Betraktad. Om grannarna skulle stå och stirra genom sina titthål i ytterdörrarna, vad skulle de få veta om Janna Glinning då? Kanske skulle de se att hon efter det att hon låst dörren på morgonen måste låsa upp dörren igen och springa in i lägenheten? Kanske skulle de se att hon sedan skulle komma ut i trapphuset, låsa dörren och sedan låsa upp dörren och springa in igen? Kanske skulle de se att fenomenet kunde förekomma ett antal gånger ytterligare? Kanske skulle de fantisera om att hon sprang in upprepade gånger för att dubbelkolla att hon stängt av spisen? Kanske skulle de fantisera om att hon måste springa in för att hon glömt något varje gång, eller för att kolla

att sladden till kaffebryggaren var utdragen, eller att hon än en gång måste försäkra sig om att alla lampor var släckta? Janna Glinning bestämmer sig för att ringa till hyresvärden imorgon. Titthålen kan hon inte göra något åt men ljudisoleringen kan hon i alla fall ha synpunkter på. I den fullspäckade kalendern ser det ut som att det finns en lucka att telefonera på mellan 07.30 och 07.45.

UNIVERSITETI EPOKA

TEXT: GERTRUD OLSSON

Man kan förvillas och tro att den mest glasade arkitekturen också är den mest transparenta. I den nya byggnaden för arkitekturskolan i Tirana visas motsatsen. Här samsas tre material: betong, tegel och glas. Dessa tre material – varav två alltså är opaka – är använda lika mycket. Ändå är resultatet en transparent byggnad.

Epoka Universitys arkitekturskola är ritad av den unge arkitekten Jurtin Hajro (tillika lärare på skolan) och invigdes i november 2013. Skolan är placerad på den albanska slätten, närmare Tiranas flygplats än stadens centrum, och kantad av mjuka runda blånande berg i horisonten. Man kan beteckna byggnaden som nybrutalistisk, och därmed känna igen vissa drag eller materialval som också finns i KTH:s arkitekturskola på Östermalmsgatan i Stockholm. Materialen är påtagliga och öppenheten uppenbar i Epoka. Det spegelblanka entrégolvet i marmor plockar upp ljus och reflekterar den ceriseröda väggfärgen vidare ut i rummet mot de mötande besökarna. Klarglaspartier både delar upp förhållandet mellan inne och ute, och suddar samtidigt ut gränserna dem emellan. Glasstrukturerna går att skjuta ihop och vika mot

varandra för att vid behov öppna från restaurangen ut mot gård och fält och berg. Glaset, transparent och translucent, används också som mellanväggar till administrativa delar i byggnaden och som insyn i seminarierum. Även teglet brukas alltså delvis som ett transparent material. Det är inte bara ett fasadmaterial utan följer med in i korridorer och rum. Materialet är en sorts isoleringstegel som används i Balkan och Medelhavsområdet. Varje modul består av en stomme av 15 kassetthål, och genom att vända på tegelstenarna – och inte fylla igen hålen – erhålls på ett elegant och oväntat sätt genomsyn till det bakomliggande rummet. Insyn och ljus förmedlas, det starka och klara albanska ljuset träffar ögat. Betongen är inte transparent som material, men ljus i sin blandning och hjälper ögat att läsa av öppenheten. Den ljusa betongen återfinns såväl interiört som exteriört. På fasaden ackompanjeras den av orangeröda räcken, en

typisk brutalistisk färgkombination. Även andra färger som mimosagrönt, orangegult och kornblått uppträder målade inomhus, tillsammans med turkosa möbler i restaurangen. Om vi söker transparensordets etymologi så finner vi att transparent betyder genomskinlig. Det är en sammansättning av trans, på andra sidan, och parere, visa sig, synas. Den bokstavliga transparensen med insyn och genomsyn, den möjlighet att se in i eller genom en byggnad som gjordes möjlig genom modernismens konstruktionsteknik för att frigöra stora glasytor, är påtaglig i Epokauniversitetet. Men hur är det med den sociala tanken bakom projektet, den som transparensens upphovsmän Bruno Taut och Paul Scheerbart framhöll för hundra år sedan? Genom omsorgen om material och rumsförbindelser tas besökaren om hand i byggnaden. Golvplattor och tegel är lokalt förankrade. Öppenheten ger vyer och förståelse för var restaurang och seminarierum är placerade. En buss går i skytteltrafik alla veckans dagar från Tiranas centrum ut till skolan för att erbjuda studenterna studiemöjlighet .

Men kanske visas den sociala tanken i Tirana än mer i premiärminister Edi Ramas projekt för tio år sedan, att måla om husen inne i staden. De slitna grågula fasaderna transformerades till färgstarka expressiva uttryck. Edi Ramas tanke var att ge medborgarna en modernare stad och ett bättre boende. Färgen skulle bidra till invånarnas demokratiska sammanhållning. Ett liknande projekt genomförde Bruno Taut i Magdeburg åttio år tidigare. Kanske kan man säga att den ursprungliga innebörden i ordet parere, att framhålla medborgarnas synlighet, är ett steg i riktning mot en demokratisk framtid. Susan Sontags begrepp betydelsebärande transparens, som är en term hämtad från modernismens estetik och konstkritik, handlar om konstverkets egen luminicens. ”Transparens innebär att konstverket lyser med det ljus det själv utstrålar, tinget är vad det är”, skriver Sontag i Against Interpretation (1961). Den betydelsebärande transparensen berör alltså både konst och arkitektur. Den betyder att form och innehåll är ett och detsamma, att det inte finns någon åtskillnad mellan objekt och mening eller innebörd. Närvaro, presentness, och direkthet, directness, är den betydelsebärande transparensens ekvivalenter. I Jurtin Hajros skola i Tirana återfinner vi denna närvaro och direkthet. En lysande transparens i en ny arkitekturskola.

ÄR

INTE

TILL

Ett flertal gräsrotsrörelser har på senare år riktat allmänhetens blickar mot Sveriges storstadsförorter, då de höjt rösten mot makthavare och bildat opinion i frågor om den enskilde medborgarens inflytande, demokratins villkor, och vem som egentligen äger staden. Skalan talar med en av initiativtagarna till nätverket Alby är inte till salu*, en kväll i september när hon sitter på tunnelbanan på väg hem.

*) Nätverket Alby är inte till salu startades av en grupp ungdomar i september 2012, i protest mot att Botkyrka kommun och fastighetsbolaget Botkyrkabyggen beslutat att sälja 1300 av allmännyttans lägenheter på Albyberget till en privat hyresvärd. Anledningen påstods vara att hyresintäkterna inte räckte för att täcka dyra renoveringar. De boende ansåg att beslutet tagits över deras huvuden och utan förvarning, och en namninsamling genomfördes för att kunna kräva en folkomröstning och ändra utfallet. I juni 2013, kort efter att namnlistorna lämnats till valnämnden, skrevs dock kontrakt med riskkapitalbolaget Mitt Alby. Ansökan om omröstning avslogs, likaså överklagan, och försäljningen gick igenom.

SALU TEXT OCH BILD: HELENA ANDERSSON

Hej! Kan du kort beskriva vem du är, var du bor och vad du gör om dagarna? Jag heter Emma Dominguez, bor i Alby, och om dagarna jobbar jag som kommunikatör på en webbtidning och på ett mediehus för ungdomar där de kan göra egna projekt, som film och radio och så.

*) Megafonen är en organisation grundad i stockholmsförorten Husby år 2008 av Basar Gerreci och Rami Al-Khamisi, och har under åren vidgat sin verksamhet till Rinkeby, Hässelby-Vällingby samt Norra Botkyrka. Genom olika politiska aktioner, publikationer och kulturella evenemang arbetar man för att mobilisera unga förortsbor i kampen för social rättvisa.

När du startade Alby är inte till salu, vad hade du för erfarenhet av samhällsengagemang? Och vad hade du för förväntningar? Jag hade väl en vilja av att engagera mig, att göra någonting. Jag hade ett samhällspolitiskt medvetande som kom hemifrån, men hade aldrig agerat, aldrig gjort någonting aktivt liksom. Jag var fett naiv, vi var alla det när vi började samla in de här namnen för att få igenom en folkomröstning för att påverka beslutet om utförsäljningen. Vi trodde verkligen att man kunde förändra, att politikerna skulle lyssna på oss, att vi hade en ärlig chans. Ett drygt år har gått sedan ni fick avslag på ansökan om folkomröstning och försäljningen av bostäderna gick igenom. Vad har hänt med Alby är inte till salu? Alby är inte till salu! finns väl bara kvar som namn, men det har inte dött ut, det förvandlades till någonting annat. Vi insåg, redan innan vi visste om försäljningen skulle gå igenom eller inte, att när den här processen var slut så borde vi göra något annat med den energi och kraft vi fått av att engagera oss. Så vi skapade en lokalgrupp i Megafonen* (Megafonen Norra B, reds.anm.). AÄITS! var jätteblandat – äldre, mammor, barn,

ungdomar... Den delen ungdomar som ville fortsätta engagera sig för sitt närområde bildade Megafonen, och många av de äldre som också bor på Albyberget har t.ex. bildat en lokal hyresgästförening. Hur jobbar ni i Megafonen?

Alltså vi var jävligt inspirerade, redan innan AÄITS!, av det som Megafonen gjort i frågan om bostäderna och renoveringarna i Kista och Husby. Jag kommer ihåg att vi kollade på ett klipp från en visning av Kista Tower där de (Megafonen)* talade och sa att ”det här är inte lägenheter för oss, vi kommer aldrig ha råd att bo här”. När vi i efterhand engagerat oss i Megafonen har det varit lokalt i Alby och Botkyrka, för det är det det går ut på, att man ska jobba i sitt närområde. Men vi har ju kontakt med alla lokalgrupper, pratar mycket och stöttar varandra. Många av dem från Husby och Vällingby kom och samlade namn med oss i Alby. Megafonens slagord är ”en enad förort kan aldrig besegras”. Vad betyder det för dig? Det här är personligt, inget som står skrivet i sten eller som Megafonen står för, men vad det betyder för mig är att förorten som plats och vi människor som bor där är splittrade. Jag är uppvuxen i Alby, och då tjafsade man alltid med dem som bodde i Fittja, liksom. Det är någonting som är väldigt vanligt, men jag tycker att man egentligen borde satsa på att enas. Man delar så mycket erfarenheter, så mycket frustration, så om man enas kan man hitta kraft och energi till att påverka de orättvisor som vi gemensamt får uppleva.

“Höghusen är en symbol. Jag åker till Malmö och träffar kompisar i Rosengård och bara: ‘shit, de här husen ser ju precis ut som de som finns i Hallunda!’. Det finns en stark igenkänningsfaktor liksom.”

“De presenterar en plan och frågar om den är bra, men när man börjar ifrågasätta och ha egna tankar, idéer och förslag, säger de att ‘ni vet inte bättre, vi kommunpolitiker vet vad vi håller på med, vi har en långsiktig plan’. Jag tycker att tjänstemännen måste rannsaka sig själva och göra en maktanalys av det hela.”

Man intresserar sig ju en hel del för miljonprogrammen och förorterna för närvarande, och satsar på såväl upprustningar som helt ny stadsutveckling. Tycker du att det görs på rätt sätt, och att folk förstår vad förorten vill ha?

men man har inte lyssnat på dem som bor där. Men man verkar ändå lyckats hålla nere vissa hyreshöjningar, och så har man engagerat sig mycket mot rivningen av (väg-)broarna. De (styrande) tyckte att det skulle bli lättare för bilar att ta sig till köpcentrat i Kista, men förbisåg att människorna som bor där faktiskt behöver broarna för att slippa gå längs bilvägarna när de tar barnen till dagis. Det är ju ett exempel på när det kommer arkitekter och planläggare som har visioner utan att förstå hur de boende använder platsen.

Kritiken jag har mot de flesta projekt är 1. att det oftast saknas förankring och 2. att de är väldigt ytliga, for show. Det är mycket typ: ”Vi flyttar till förorten, vi öppnar konsthallen här!”, och så är det människor som inte är från området som försöker göra saker. Det viktigaste när man ska satsa för att förändra på riktigt är ju att ha en bred representation i de grupper man jobbar med. Det funkar inte om alla har erfarenheter och bakgrund från att ha bott på Söder, för de har en helt annan bild av vad förorten behöver. Vi har olika erfarenheter, och därför ser vi olika lösningar på problemen. Många satsningar i vår kommun handlar om deltagande och dialogforum, men de är på låtsas! Man går dit, säger vad man tycker, men sedan gör de ändå vad som redan bestämts i kommunen. Det var därför vi var så frustrerade i Alby – ingenstans hade de frågat oss vad vi tyckte om en utförsäljning, trots att vi hade suttit på många dialogmöten.

Det verkar det finnas en stark identitetsfaktor i att bo i miljonprogramslägenheter långt ute på tunnelbanelinjer. I AÄITS:s logotyp finns bl.a. tre höghus. Tror du att den fysiska miljön – husen, vägarna, parkerna – påverkar en, eller fungerar de främst som en stark, gemensam symbol? Jag tror att de är en symbol. Såklart att de påverkar hur man rör sig i staden och hur man känner för sin plats, liksom hur välskötta de är och hur miljön ser ut, men just höghusen är en symbol. Jag åker till Malmö och träffar kompisar i Rosengård och bara: ”shit, de här husen ser ju precis ut som dem som finns i Hallunda!”. Det finns en stark igenkänningsfaktor liksom. Och du vet, i hiphopvideos är det ju alltid betonghus och silhuetter av byggnader, så de är självklart en symbol för våra områden, för det vi har gemensamt. Det finns en stolthet och något slags identitet.

Megafonen har ju mobiliserat sig mot t.ex. Järvalyftet. Vad tycker du om det projektet? Jag vet bara det som mina vänner från Husby berättat, men de säger att det är ett ansiktslyft, en ytlig make-over för att försöka sudda bort ryktet som områden som Rinkeby och Tensta har. Liksom ”nu gör vi Kista Science Tower”,

Hur mycket vill du bevara platsens identitet? Är du öppen för större fysiska förändringar i Alby och Botkyrka, eller är du nöjd som det är?

säger de att ”ni vet inte bättre, vi kommunpolitiker vet vad vi håller på med, vi har en långsiktig plan”. Jag tycker att tjänstemännen måste rannsaka sig själva och göra en maktanalys av det hela, förstå att det finns andra sätt att göra saker på.

Alltså, jag har alltid känt att det inte spelar någon roll om man försöker fräscha upp eller bygga annorlunda. De sociala problemen är fortfarande Men måste man jobba med dialog i alla skeden av desamma. Det kanske leder till att man får en ett projekt, eller finns det tillfällen då man ska låta ny befolkning, att man flyttar på människor, ”proffsen” bestämma, för att få saker gjorda? men problemen kvarstår. Förutom det att miljonprogrammen är grymt snygga – vi har frågat Alltså det handlar ju om vilka man ser som proffs! arkitekter som säger att det är jättevälbyggda hus! Självklart är arkitekter proffs, men människor De är stadiga och bra och byggda med tanken är också proffs. De rör sig i områdena varje dag, att man typ ska kunna göra stambyte snabbt och de vet vad de vill ha. Som det ser ut idag är våra smidigt, att det ska finnas tvättstugor, dagis i samhällsstrukturer inte byggda för att vi ska närheten, och man har tänkt mycket på gårdarna. kunna påverka makten. Det är byråkratiskt, det är Jag älskar att stå på balkongen och svårt; fan, när vi ville få ut allmänna höra ungarna skrika; föräldrarna “Det handlar ju om handlingar fanns det politiker som kan låta dem leka på gården för det vilka man ser som inte ens ville ge ut dem! Och bara proffs! Självklart är finns inga bilar som kan köra på att gå in på en kommuns hemsida dem. Jag förstår inte varför man vill arkitekter proffs, men – ibland är det så sjukt svårläst. Så pracka på oss en annan arkitektur, människor är också ja, jag tycker att det borde finnas proffs. De rör sig i en annan plan, när det inte är en balans mellan att bygga och husen eller vägarna, utan sociala områdena varje dag, de få lite fart och att rådgöra, men faktorer som ligger till grund för vet vad de vill ha. Som man måste förenkla processerna, att vissa områden är problematiska. det ser ut idag är våra göra det enkelt för medborgare att Kanske att det påverkar, men samhällsstrukturer inte påverka, att ha mer inflytande, att få det finns många andra faktorer: byggda för att vi ska mer kunskap. Annars går det trögt. skolan, synen på våra områden, kunna påverka makten“ den mediala bilden, klassklyftor... Vad har du för tips till människor som känner sig missnöjda och vill jobba Botkyrka kommun publicerade i december för att förändra något i sin omgivning? 2013 ett ”förslag till ny strategi för demokrati och delaktighet”, där man utförligt beskriver Starta inte en namninsamling... Nej men, det hur man skall underlätta för medborgare handlar om att analysera situationen – vad att engagera sig och påverka i demokratiska är rätt sätt att gå tillväga nu? Kan man vara processer. Tror du att kommunen menar allvar? kreativ? Ska man göra som våra ungdomar, när de ockuperade kommunhuset för att Jag tror att det alltid funnits någon slags välvilja, fritidsgården de hade blivit lovade i typ åtta år men på grund av att det saknas förankring har det aldrig byggdes? Nu i sommar fick de sommarjobb inte alltid funkat. Det är ett problem som många med att dra igång bygget av lokalerna. Mitt råd kommuner har; att planerna ser jättefina ut på är att verkligen inte vara tyst; att testa alla vägar. papper men inte funkar i verkligheten, precis som i Alby. Jag har hört tjänstemän säga att ”visst kan Slutligen – vad hoppas du på mest just nu? man påverka, men inte hur mycket som helst! Ungdomarna ska inte tro att de kan komma och Oj, i livet då eller? Jag hoppas att fler människor ska bestämma hur vi ska bygga”. De har en syn på sig engagera sig och faktiskt, trots att det är kämpigt, själva som experter och människor som mottagare förstå att det finns sätt att påverka på. utan tillräcklig kunskap, som bara fungerar som rådgivare eller alibi. De presenterar en plan och frågar om den är bra, men när man börjar ifrågasätta och ha egna tankar, idéer och förslag,

HONGKONGS HÖGHUS LJUGER INTE SEBASTIAN AILERT

Hongkong är en tät stad. Folklivet är intensivt och höghusen som fyller upp varje tom yta tränger sig på. För att få lite mer lugn kan man låta blicken vandra uppåt längs fasaderna. Mönster tecknar sig längs byggnadernas yta. Olika slags installationer som ger lägenheterna vatten, el, kyla eller avlopp döljs inte utan exponeras fritt. De skapar en slags ornamentik på Hongkongs fasader.

Ornamenten är av två typer; lodräta rör som bryter av enligt en rytm som ges av våningshöjden, samt lådor för luftkonditionering som radar upp sig på vertikala eller horisontella led. Det verkar inte vara någon skillnad på helt nya statliga bostadskomplex och äldre bebyggelse nära rivning; alla visar stolt upp sina installationer. Ornamentiken ger ögonen något att fästa sig på. De tillför struktur och rytm till en vy och upplevelse av staden som annars är ganska kaosartad.

NARRATIVA RUM

Under Mussolinis sista tid som diktator fick arkitekten Giuseppe Terragni i uppdrag av den fascistiska regeringen att rita ett monument som en hyllning till den italienska poeten och författaren Dante Alighieri. Istället för att rita ett traditionellt monument tog sig Terragni friheten att utforma en serie rum med syftet att fysiskt tolka poetens mest berömda verk, La Divina Commedia, utgivet i början av 1300-talet.

TEXT OCH BILD: LUDVIG EKMAN

I eposet skildrar Dante sin egen färd, först genom helvetet och skärselden och därefter genom paradiset. La Commedia var den första boken som trycktes på folkitalienska istället för latin, vilket var det allmänt vedertagna språket för tryckt skrift. Således tillgängliggjordes den för hela folket. Att översätta texten till en fysisk gestalt var ytterligare ett steg mot att tillgängliggöra verket för en bredare massa. Språk, läskunnighet eller intellekt skulle inte längre vara ett hinder för upplevelsen av en av Italiens mest inflytelserika skrifter.

Monumentet, även kallat Danteum, förblev obyggt. Ur bevarat tecknings- och ritningsmaterial går det dock att utläsa en tämligen sinnrik vision.

genom att vara förvrängda ur skala. Antalet går att härleda ur de sju dödssynderna. Nästa rum innehåller inga kolonner; istället antar besökarna rollen som syndare som renas i skärselden. Efter reningen kommer man förstås till paradiset: där bär trettiotre glaspelare upp ett genomskinligt tak, och ljuset som leds ned via pelarna bidrar till en närmast eterisk känsla uppstår. Genom glaspelarna upplevs dessutom rummet som det vore under upplösning, och övriga besökare tycks dematerialiseras medan de passerar bakom glaset. Transparensen används i detta rum inte traditionellt, utan för att skapa en ytterligare dimension av rummet som bara kan upplevas genom tid och rörelse. Genomsiktligheten blir ett verktyg för att skapa ett rum som förvrängs och upplevs på ett annat sätt än det rum som den egna kroppen befinner sig i.

Precis som det litterära verket kan Danteum läsas i flera nivåer. Översättningen från skriven text till fysisk gestalt har till stor del skett allegoriskt. Liksom La Commedia återger monumentet en färd genom tre olika världar, regisserade av Terragni. Gemensamt för alla rum är att kolonnen symboliserar den mänskliga gestalten, och beroende av dess form skiljer sig relationen mellan rummet och besökaren. Inom modernismen är pelaren ett bärande element som möjliggör dramatiska effekter genom en friare indelning av väggarna. I det här fallet är funktionen den motsatta: väggarna definierar rummet och pelarna tillåts ta rummet i anspråk. I det första rummet möts man av sju tunga, svarta kolonner, vilka symboliserar kroppar i lidande

Schumacher, T.L.: Terragni’s Danteum, Rom 1980 Kaneekar, Arati: Diagram and Metaphor in Design, Ghent 2002

vi sägs bo i en stenstad där kullerstenar rullar väggar möter mossa kalk, marmor, grus & puts omringade av murbruk betongen träder fram små sandkorn innerst inne vi vistas i brott av sten.

det finns ett annat slag en annan procedur om man vĂĽgar se bortom generaliseringar malplaceringar & sken. det gĂ¤ller att titta noggrant ta sig fĂśr det blanka, stela matt men sett ser du, du ser dig sjĂ¤lv.

FORMAD TRANSPARENS: EN UNDERSÖKNING

JENNY ÖVERGAARD

Vad är rummet? Var är rummet? Vad är äkta? En vital aspekt av arkitektur är att beskriva rum som inte finns. Tvådimensionella medium utnyttjas för att representera det tredimensionella. Då vi läser rum med hjälp av ytor blir en tvådimensionell representation av ett rum beroende av hur dessa ytor beskrivs, vad de påstås säga om sig själva och det runtomkring. Det finns ett inlärt sätt att läsa av ytor, en inneboende hierarki mellan faktorer och förutsättningar. Hur kan man verka för att bryta ned och lösa upp dessa? I läsningen, översättningen, påståendet?

Vi kan vara överens om att rummet konstrueras av ytor som samspelar – men vad händer bakom dem? Vad händer när de börjar luckras upp? Vad i representationen av ett rum tillåter oss att översätta en tvådimensionell bild till en tredimensionell upplevelse? Vad litar vi på? Hur mycket ligger i betraktarens läsning? Kan en rumslig upplevelse bättre gestaltas genom abstraktion än försök till att efterlikna verkligheten? I den tvådimensionella representationen ligger en möjlighet att formulera något som inte kan existera bortom det föreställda. En möjlighet att antyda något mer än det verkliga. Det finns en spänning i det transparenta – något vagt som skulle kunna kallas oformulerat. Därför är det spännande att försöka forma transparens. Insikter uppstår om verkligheten när den förvrängs – när gränser för det oreflekterat antagna och accepterade överskrids. När överenskommelser och visuella normer punkteras. Luckras upp. Väl på papperet kan vi observera det tidigare oformulerade, och en möjlighet att ta ställning till nya relationer bildas.

I dessa experiment, utförda i grafik, är det inte en trovärdig översättning som eftersträvas. Istället motarbetas och ifrågasätts det “verkliga”. Transparensen blir ett sätt att testa rummet och relationer mellan olika element i det.

På ett sätt handlar det om att abstrahera i syfte att konkretisera och utforska rumsliga relationer – samtidigt som det på ett betydligt mer praktiskt plan handlar om att undersöka hur en ytas uttryck påverkar läsningen av den, det vill säga hur intryck skapas. I transparensen ifrågasätts ytorna som något fast; det påstås en flyktighet eller en oändlighet. En möjlighet att hålla det omöjliga i huvudet. Eller att få ned det på papper.

Det är intressant att undersöka var man slutar lita på rummet eller representationen av det. I mina undersökningar betraktar jag rummet som ska avbildas, det fysiska och faktiska, som antydningar. Genom grafiken tillåts ytorna bete sig på ett annorlunda sätt och det som börjar som en representation av något existerande resulterar i en antydan till ett nytt rum. Ursprungsobjektet blir till en ram att bygga upp andra föreställningar kring.

2. 29

the story of peti park by

Matilde Kautsky & Klara Kedborn This is an edited version of the comic “The Story of Peti park”, which is a chapter in the comic book “Six weeks in Belgrade”. “Six weeks in Belgrade” was our diploma project at KTH School of Architecture, which was exhibited the 2-5th of June, 2014. The chapter “The Story of Peti park” is about a small local park in Belgrade and how citizen and stakeholder participation can be used in urban planning. The story follows two fictional characters, who are urban planners, and their encounters with the real context of Peti park. When they encounter different events in the history of Peti park, they intervene to see if they can improve the outcome of the event. These are fictional scenarios, but they are based on our knowledge about Peti park, acquired through interviews and articles about the park. In “The Story of Peti park”, the comic goes from being a description of events and facts, to a speculative narrative. In this speculative part we explore the fictional side of the comic to introduce new scenarios. Through the use of time travel we show what can or could have happened in the Peti park situation. This fictional side of the comic allows us to talk and think about possible futures in an imaginative way, and can be used as a (participatory) method to generate a conversation about what we think our cities should be like in the future.

about “S ix

Weeks

Belgrade”

The project “Six weeks in Belgrade” is the result of our research on citizen participation in the planning process in Belgrade, Serbia. It was made possible

with funding from the Minor Field Studies scholarship from Sida. (the Swedish International Development Cooperation Agency). The project discusses how participation can be used to improve the way we plan and build our cities: If, and how, participation can result in more democratic planning, aiming at a more long-term sustainable and less market-driven urban development. “Six weeks in Belgrade” presents current planning conditions in Belgrade, current actors and projects in Belgrade and ends with a connection to Stockholm, since there are many similarities between the two cities. It also introduces a speculative method for a participatory practice through fiction and the visual language of comics. The project maps both “formal” and “informal” initiatives in the field of urban planning (in Belgrade, Serbia). The research was done on the basis of interviews, books and articles. By mapping these initiatives we wanted to show their importance, hoping that people will be inspired and get involved in the planning and making of the city and also to strengthen already existing initiatives. We chose the comic book format since we believe that if engaging in participatory projects, aiming at involving more than a few, the way we communicate ideas and future scenarios are of importance. We hope that the comic book can inspire people and awake an interest in the discussion on how we plan and build our cities. We also hope that it can inspire architecture students and the architecture profession in general, to find other ways of thinking and communicating ideas.

Enjoy the full version at http://issuu.com/kautsky/docs/six_weeks_in_belgrade

DRAFT LAW A draft law for planning and construction was developed during the year 2013 by the Ministry of Planning and Construction in Serbia together with Ambero-Icon a German consulting company. The law was presented and up for public debate in December 2013 in Belgrade. One element of the new law focuses on the introduction of contemporary urban development methods and instruments, such as more citizen and stakeholder participation in urban and spatial plans.

Land conversion process

Participatory planning

Simplify procedures for obtaining construction permits Other

Categorization of projects depending on the type of project that will be built

Principles of private public partnership

But the new year was followed by a spring filled with elections and political campaigns, which delayed the new law from being adopted by the government and sent to parliament for vote. In this story it is imagined that the new law was approved in June by the parliament. And also what happens at the Planning Institute in Belgrade when the planners are faced with the implementations of the new law and the elements of working with more participatory methods. But how should they work now? It has been long since they worked with participatory methods.

They call Ratka Colic at Ambero-Icon to ask for help. Ambero-Icon has been supporting the development of the new law during the previous months, and their team are experts on participatory methods for development of urban and spatial plans.

The new law makes some of the planners at the Planning Institute very happy. They start dreaming about a truly democratic and a more transparent planning process with credible and honest investors.

Ratka tells about the projects she has been working on, where they have tested participatory methods to produce plans in different municipalities in Serbia. Through testing all these methods Ratka and her colleagues have developed a tool to assist planners in working participatory - the mobile planning booth!

Here is the mobile planning booth we have developed. It helps you when working participatory with the public on site.

The Urban Planning Institute decides to test the planning booth on different sites in Belgrade to see if it works with the new law. Ambero-Icon delivers nine booths to the Planning Institute to help them get started with their participatory work.

Map of Belgrade

Planning Institute

Peti Park

Two planners on their way to Peti park as planning aid to the municipality of Zvezdara.

This will be exciting!

Hmmm mhpfpp...

1980-2008

THE HISTORY OF PETI PARK

The modernist block is a revolutionary urban planning idea, the cities becomes airy and light. It solves problem with sanitation and traffic and gives people affordable homes.

The block next to Peti park is an example of the modernist planning idea. When it was planned there were one to two story family houses on the site but as the construction work started there was still one house left on the site due to slow and incomplete expropriation. It was supposed to be a commercial and service building.

Peti park

In 1980 the house that was left was knocked down. In 1980 ideas of urban planning had changed in Belgrade and modernist ideas were no longer revolutionary. Since also politics and the municipality budget had changed during these years, the emptied plot slowly turned into a well used neighbourhood park. For 30 years the plot was used as a common space. It was treated as a park by the municipality and trees and flowers were planted there.

And then one early morning in 2005...

WrrrWrrW r WrrrWrrWr

WrrWr W rrr

O U R PAR K! ! !

A developer has made a proposal and got a building permit to construct a four story office, garage and residential building at the site. This happens without making any announcement to the residents around the park. The way the plans changed from a 200 m2 building in 2001 to a 4000-6000 m2 building in 2005 indicates that corruption has probably played a part in this case. The residents around the park break in to the construction site and stop the machines from destroying their park.

To secure the future of Peti park a group of residents make a manifestation at the 2006 Belgrade marathon. Through this their cause got a lot of media coverage and becomes publicly known.

I like Peti Park! Let’s save it!

Elections are coming up... Saving this park will be great PR for my campaign.

Change the plot here to be a park instead.

Mayor of Belgrade The local plan is changed, but then nothing happens. The park is not restored, but left in the condition where the building project was interrupted. Until...

2014

THE PLANNERS ARRIVE IN PETI PARK

The planners place the planning booth in a corner of the park.

Then they walk through the park and look at its current state. The park is in really bad shape...

dog poo

What can we do to help? After opening the planning booth, people start approaching them. I want a park I Can you fix our can use! With flat park? We want grass, so that I can to use it! walk there.

Maybe we should contact the municipality of Zvezdara, so that they put in some effort and a small budget to make the park usable again? Yes! Maybe it is enough to make the grass less bumpy. So that it’s walkable.

waste

holes and pits

However, they soon realize that this would only be a quick fix. The park can’t be restored to the way it was “before”. We should have been here some years earlier....

Did I hear you say you should have come some years earlier? I can help you with that! With my button you can travel in time!

Ehh...hmm... Excuse me…!

WHA-WHA-WHAT?! IIIIIH!!!

I think it’s a bit This is crazy! What do we do? scary, maybe just go back to the office?

But here is our chance to change something!

Yes and maybe it doesn’t even work…

Let’s find out! THE PLANNING BOOTH IS A TIME MACHINE!

200 2014

wwwiiiiii!!!

2009

PLANNERS MEET IVAN KUCINA

The time machine takes them back to 2009 and the Faculty of Architecture, not to far from Peti Park. They land in Ivan Kucina’s studio when he is briefing his students about an upcoming participatory project in Peti Park. The time travelling planners offer to assist, hoping that their planning booth will be a support to the project.

Hello!

Together with Ivans students the planners listen to the residents wishes and ideas...

It has to be done legally! According to every rule and regulation.

We are sick of illegal plans and corruption!

Whatever you do here, I will destroy it!

iiiiii!!!

Yes, I agree. I donâ&#x20AC;&#x2122;t think we can do anything participative here right now.

w ww

This doesnâ&#x20AC;&#x2122;t work... People are too upset about the circumstances.

The municipality should pay and do all the work!

200

2009

2005

PLANNERS MEET STAKEHOLDERS

They land in the middle of the construction site, the moment before the angry residents start to break in and stop the machines.

Instead, the constructors are interrupted by the planning booth.

Stop the excavators at once! There has been a change of plans! We are from the Planning Institute!

The planners from the future gather the investor, a representative from the municipality Zvezdara and an agent for the park defenders for a meeting.

municipality

investor

park defender

Ohhh... is that so?

First you approved a building permit for 4000 m2 but now it has grown to 6000 m2? How?

Hrm.. It was agreed when I paid an additional construction fee.

What do you as the agent for the park defenders say about the situation?

Additional “fees” like this are not legal and not according to the procedures.

We want our park back! No building at all! NO!!! That’s impossible!

You all have to make a compromise!

We have a suggestion. The “additional construction fee” that was paid to the municipality should be invested in restoring the park.

It all ends with a smaller building in the park, with a basketball court on its roof.

Then what about our basketball court?

And the building permit only allows for a 4000 m2 building. Hmm...

iiii!!! i i ww

But the two planners from the future are curious if the outcome would have been different had they arrived earlier. So they once more travel in time...

5 200

20 38

2001

PLANNERS UNDERSTAND THE MUNICIPALITY Since the planners now better understand the municipality’s decision in 2001, they realise that they can do nothing to change the outcome this year.

The municipality of Zvedara is engaged in negotiations on Peti park. The investor and also the planners from the future take part. Due to the war and the embargo and sanctions in the 90’s, the municipality has no money at all and sees a good opportunity to get some income by selling the park land. The municipality badly needs the money to invest at other places for their citizens. Anyway there was already a plan to build a building here 1964, and then again in the 80s. Only there has been no good opportunity yet.

1980 - PLANNERS MEET A COLLEAGUE They hurry to the planning department in Zvezdara where they meet the planner responsible for the district where Peti park is located.

We have something to tell you.

Ok, let’s hear then?

!! ! i i i i i iww

2014

Oh wow! Welcome!

Hello! We are from the future.

They tell her about the problems in the future around the park, and after some consideration she changes the plan and the site of Peti park into being parkland.

19 8

They arrive just in time to see the excavator remove the last pieces of the one story family house.

PLANNERS RETURN TO 2014 Oh my god! I don’t think we are in Peti park any longer.

Stockholm

I don’t think we’re even in Belgrade. Let’s ask them over there where we are!

Södermalm with Rosenlundsparken Belgrade

Rosenlundsparken Yes we did. It’s a time machine and a planning booth. What year is it now?

Hello! We are a bit lost. Can you tell us where we are? Hello! You are in Rosenlundsparken in Stockholm. Did you travel here in that thing?

Who are you then? You seem to be doing something interesting here.

Oh that’s cool! The year is 2014. Who are you then and where are you from? We are urban planners from Belgrade, and we have been travelling in time to learn how to work with participatory methods in different situations concerning a public park.

We are architecture students, helping these people to measure out where a planned development in this park will be. Would you like to help us?

Yes!

This is a great way of showing the impact of planned buildings in it’s immediate context! Did you come up with this method?

Yes we did. We had this idea of showing people where the planned buildings will be built and how high they will become if the park is being developed as planned.

7,8 meters!

I have a stick ready!

And fortunately the architecture students could help us read and understand the planning documents and drawings.

OK!

But mum, where will we go sleighing in winter?

Here they are going to build new apartments and a new kindergarden.

Aha! Now I understand where all those new buildings will be.

Hmm.. So this is what it will be like…

By showing the impact of the buildings in this way people can make up their own mind of what they think of the plans. Yes and it’s a good way to start a conversation from both nimby1 and yimby2 sides. If it’s really true that the planning process is transparent and that everyone is supposed to be able to read and comment on planned developments, then people must be able to understand the drawings.

But we should be careful, because with all this talk about using participatory methods in urban planning, there is a risk that it will be used as an instrument to manipulate people into thinking they are involved and can influence the planning process. The risk is that participation is used merely to make the planning process quicker with less appeals from the public.

The way plans are communicated today is very complex and it shuts people out from If we want a planning process participating in the planning process. where people are involved in the development of future plans we need I think our future role could to work with how we communicate be seen as the facilitator spatial plans and ideas. in the dialogue between the public and decision makers.

We agree. This form of participation would according to Arnsteins ladder3 be categorized as tokenism4. That is not the way to go.

Now we need to go back and tell our colleagues about our experiences. !!!i

w iiiiw

Thank you! This was a good experience, maybe we will meet in the future! 1. Not In My Back Yard 2. Yes In My Back Yard 3. Arnstein, S. (1969), “A ladder of citizen participation”, Journal of the American Institute of Planners 35(4):216-24 4. The practice of making only a perfunctory or symbolic effort to do a particular thing.

T H E

E N D

ARKITEKTURCENTRALEN O GR PR

ELSA SMEDS MARIA FREDRIKSSON Arkitekturcentralen är en nystartad institution för arkitektur i Stockholm, vilken tog sin början som ett examensprojekt vid KTH. Ursprungligen handlade det om att diskutera den framtida yrkesrollen, en upplevd brist på samtal om arkitektur och staden samt en alltmer ekonomistisk syn på stadsbyggande. Det kunde snabbt konstateras att luddiga dokument och krångliga processer begränsar insynen för gemene man. Arkitekturcentralen valde att ha en transparent arbetsprocess där de kontinuerligt publicerade bland annat texter, intervjuer och bilder på sin hemsida samt i sociala medier. Idén med projektet har aldrig varit att hitta ett fulländat svar, utan snarare att generera frågeställningar kring en arkitekturinstitutions syfte, funktion och beståndsdelar.

A .M

RKANVISNING

ART-PM 3. ST

1. IDÉ

KOM MED EN IDÉ!

OC NPR ESSE

Någon har en idé! Oftast en byggherre* eller staden(dvs. kommunen). Det kan också vara en enskild medborgare som har ett förslag till staden, ett s.k. medborgarförslag, eller en grupp som går samman i t.ex. en byggemenskap*.

AR RG

Stadsbyggnadsnämnden (SN) tar beslut om att påbörja planarbetet. SBK får i uppdrag av SN att starta detaljplaneprocessen*. Som underlag finns ett s.k. StartPM där förslaget beskrivs i stora drag.

TE KI

Marken i Stockholm ägs av staden eller privat. Man kan ansöka om att få bygga på stadens mark hos exploateringskontoret. Om marken är privatägd måste man köpa den och sedan beställa en detaljplan* av Stadsbyggnadskontoret (SBK).

När arbetet inleddes ville vi öka vår förståelse för hur det faktiskt går till och lära oss mer om stadsutvecklingen, planeringsprocesserna och medborgarnas roll i detta. Vi intervjuade allmänheten och personer som arbetar med specifika projekt. Ett av fallen som vi tittade närmare på är planerna på en ny skola vid sjön Trekanten i Gröndal, där naturvärden ställs mot skolplatser i ett område med hastig och kraftig inflyttning av barnfamiljer. Motståndarna har protesterat högljutt med bland annat

AMSAMR

ÅD

I större projekt tar SBK fram ett övergripande program. Detta presenteras på programsamrådet där t.ex. närboende som berörs av den nya planen och remissinstanser* kan lämna synpunkter. Staden arbetar här ibland med tidig dialog och försöker prata med medborgarna.

GÅ PÅ SAMRÅDSMÖTE*, KOM MED SYNPUNKTER!

4. P

L ANSAMR ÅD

Plansamrådet pågår i 6-8 veckor. Information ges till medborgare och remissinstanser på samrådsmöte*, på Stockholm stads hemsida och i lokalpressen. Förslaget ställs också ut på Tekniska nämndhuset och på det lokala biblioteket.

namninsamlingar och fackeltåg runt sjön. Vi intervjuade förbipasserande på gatan, motståndare och förespråkare till skolan, arkitekterna som ritar förslaget samt personer som arbetar med projektet på Stadsbyggnadskontoret. Bland dem vi intervjuat blir det tydligt att det finns en frustration i att staden hela tiden hänvisar till en översiktsplan som känns diffus och som man inte fick vara med och utveckla. Sedan Plan- och bygglagen (PBL) trädde i kraft 1987 skall även enskildas intressen beaktas och medborgarna få tillfälle att

reagera på föreslagna planer för staden. Men det bygger till stor del på att man själv måste hålla koll på det som planeras, vilket inte alltid är helt lätt.

LN I N

G / GR AN SK

SÖK BYGGLOV, BYGG ETT HUS! N

i Stadsbyggnadskontorets uppdrag, då de både skall verkställa politikernas beslut, och ha “dialog” med medborgarna om besluten och dess konsekvenser. Medborgardialog är väldigt populärt nu, men också ifrågasatt av många som till exempel hävdar att det mest handlar om att pacificera folkligt motstånd. Det finns i vår representativa demokrati ett problem med att välinformerade och välformulerade medborgare i ett område genom olika dialoger kan köra över folkvalda politikers beslut.

DEBESLU

T/A

Exploateringsnämnden fattar ett genomförandebeslut. SN antar detaljplanen. De som lämnat synpunkter skriftligen senast innan granskningstiden går ut kan överklaga inom tre veckor. Om ingen överklagar vinner planen laga kraft.

SE FÖRSLAGET, LÄMNA SYNPUNKTER SKRIFTLIGEN!

AN ÖR

AN AG

Förslaget ställs ut i 3 veckor. I Stockholm kan man se förslaget (t.ex. ritningar, bilder och modell) i Tekniska nämndhuset. Om man vill lämna synpunkter ska dessa vara inlämnade skriftligen senast innan utställningsperiodens slut.

6. G

L TÄ TS

Vi anser att det föreligger en inbyggd intressekonflikt

Stockholms stora befolkningsökning och snabba utveckling gör att fler stadsdelar dras in i konflikter och lokal demokrati blir allt viktigare för att härbärgera samtal om förändringar. Ett vanligt problem på platser i förändring är bristen på information. Det är t.ex. svårt att hitta rätt på

Stockholms stads hemsida och språket som används innehåller många krångliga ord som folk inte känner till. Det fick oss att börja ta fram material som skulle kunna vara till hjälp för medborgarna och göra att fler får lust att delta i stadens utveckling. Vi har bl.a. arbetat med en broschyr på temat demokrati och förståelse; “Hur kan jag vara med och påverka utvecklingen av min stad?“

ÖVERKLAGA! Någon annan, som inte samtidigt representerar makten, borde ta en stor del av dialogbiten. Till exempel vi. Vi ville försöka öppna upp vår process och bjuda in andra i den, såsom vi också vill se staden utvecklas, med fler aktörer och inte bara politiker och några få byggjättar. Sökandet efter en samtida institution för arkitektur i Stockholm fortsätter. Hör av dig om du vill vara med! Mer av Arkitekturcentralens arbete på nästa uppslag samt på www.arkitekturcentralen.se

NÅGRA AV DE SVÅRA ORDEN: *BYGGEMENSKAP: Om man är ett gäng som vill bo ihop kan man bilda en byggemenskap och planera, bygga och sedan förvalta ett hus tillsammans. Det kan bli billigare och såklart bättre. Vanligt i Tyskland. *BYGGHERRE: En byggemenskap är sin egen byggherre. Detta aningen förlegade ord syftar på en person eller ett företag som utför och har ansvar för själva byggandet. I Sverige är de flesta byggherrarna numera stora internationella företag; t.ex. Skanska. *DETALJPLAN: Ett viktigt dokument som är juridiskt bindande. Här kan allt från vilken mark inom ett visst område som får eller inte får bebyggas till höjd och färg på ett hus bestämmas. *DETALJPLANEPROCESS/ PLANPROCESS: Syftar till att ta fram och presentera ett förslag för hur en plats ska bebyggas, och i slutändan resultera i en detaljplan. Under processen är tjänstemän på SBK, arkitekter och byggherrar inblandade. Såväl allmänna som enskilda intressen ska tas hänsyn till. Se samråd. *LÖVGRODA: En liten groda vars förekomst i Sverige tidigare var hotad, får stå som symbol för när upptäckten av en art på en plats kan hota eller t.o.m. stoppa ett helt byggprojekt. *MARKANVISNING: Staden fördelar mark genom markanvisningstävlingar där byggherrar/arkitekter lämnar in förslag på projekt. Man kan också ansöka om markanvisning. *REMISSINSTANS: Är man remissinstans har man rätt att yttra sig om nya lagförslag och har större möjlighet att påverka än om man är en enskild person. Två exempel är Kvinnors Byggforum och Naturskyddsföreningen. *SAMRÅDSMÖTE: Folkets tillfälle att under några timmar ge synpunkter och ställa frågor till staden på det förslag som tagits fram. Efter revideras ofta förslaget. *STRANDSKYDD: innebär att man inte får bygga inom 100 m från strandkanten.

ATT SYNAS OCH SES TEXT: EMIL WADESKOG BILD: INGRID WESTERMARK

“Transparency means a simultaneous perception of different spatial locations.”1 Transparens betyder att uppleva två skilda rum samtidigt. Du står i ditt lagom varma sovrum, hör elementet susa och ser ut på ett regndränkt träd som kränger motvilligt i vinden. Du ser och du hör regnet kastas i takt med vinden mot fönsterbrädan, men du känner det inte. Du känner dig inte sugen på att gå ut. Intrycken räcker för att informera dina val för dagen. Du sätter dig och läser istället. Mjukt nersjunken i

soffan. Fönstret finns där. Du är närvarande; kopplad till världen utanför, men på säkert avstånd. Fönstret placerar två rum bredvid varandra, åtskilda men närvarande. Ett sorts transparent membran som accentuerar förhållandet mellan det trygga och det utsatta. Hemmet mot omvärlden. Den franska filosofen Gaston Bachelards uttrycker hemmet som “… an instrument with which to confront the cosmos”2. Följaktligen kan fönstret kanske ses som kopplingen till kosmos. En särskilt utvald inramad del där världsordningen

strilar in i hemmet. I hemmet huserar minnen, ritualer, ägodelar och familj. Påminnelser om ens sammanhang i tillvaron. Där vi förvarar oss själva. På insidan av glaset. Fönstret har i grunden ofta samma uppbyggnad som spegeln: det omsluts av en ram och liksom ett konstverk utgör det en port till ett annat rum. Genom spegeln upplever vi två rum: det vi befinner oss i och det spegelvända, och för vissa (Jorge Luis Borges3) till och med det fasansfulla. Även dörren tillhör kategorin portar.

Denna ram, denna förstärkning, ofta markerad med lister och stuckaturer visar oss och signalerar att här finns en passage mellan två rum. Rum och gränser tycks viktiga för människor och vi identifierar mänskliga relationer samtidigt som vi identifierar rumsliga relationer. Speglar återger oss fysiskt, konst återger oss metafysiskt och fönster utgör vår kontakt med omvärlden. Det som finns på andra sidan glaset. I slutet av 1800-talet introduceras skyltfönstret i Europa. Enligt Peter Englund4 var processen

svårrodd, då det på den tiden var fult att se in igenom andras fönster, vilket det förvisso är än idag. Den stora skillnaden var att stora fönster då tillhörde Gud och kyrkan, inte butikerna eller hemmen. Affärsägarna anlitade fönstershoppare för att stå och titta in igenom fönstren tills andra också började göra det. Till en början täcktes också skyltfönstren för på söndagar för att de inte skulle kunna mäta sig med kyrkofönstren. Genom skyltfönstren blev varorna åtrådda och idag är även de väl perforerade bostadshusen standard.

Glas hade en framträdande roll inom modernismen där en abstrakt, avskalad och ändamålsenlig arkitektur eftersträvades, inriktad på att leda människan in i ett nytt, upplyst tidevarv. Stora fönster minner om denna modernitet, vilken i sin tur frigör långlivade trender och associationer kring begreppet. Dagens stramt utformade bostadsområde i ”nyfunkis”-stil saknar såväl ideologi som didaktisk funktion, men utgör attraktiva behållare för en åtråvärd livsstil. De kommersiella, offentliga och privata rummen

har blivit svårare att skilja åt i en allt mer inglasad värld. I de nya bostadsområdena har människorna och deras sätt blivit varor, staplade jämte mjölkpaket och kosmetika. Det massmediala samhällets arkitektur lägger tonvikten vid det visuella - det känns bra om det anses snyggt eller vackert. Arkitekter rättfärdigar sina projekt med hänförande säljbilder; med genomskinliga skalfigurer och självlysande hus. Vår tillvaro har förändrats av teknologiska framsteg, och det visuella och snabba har fått större betydelse i beslutsfattandet. Vi bombarderas av intryck och falskhet. Arkitekturen har därför en tendens att bli transparent, upplyst, perfekt, visuellt tilltalande, snabbt kommunicerad via kollage.

1. Rowe, Colin & Slutzky, Robert, Transparency: Literal and Phenomenal, A +U nr 365, s 23. 2. Pallasmaa, Juhani, Encounters, Architectural essays, Karisto Oy, Hämeenlinna: 2005, s. 116.

Kanske med effekten att vi måste anta en exhibitionistisk livsstil, underkasta oss det massmediala perspektivet, visa vad vi köpt och att vi finns till samt bjuda allmänheten visuellt tillträde till det ”privata” genom stora fönsterrutor. Eller så kan vi som arkitekter ta ansvar och visa på andra kvaliteter genom att gestalta rum som inte enbart fysiskt representerar dagens samhälle och manifesterar rådande trender, utan snarare ifrågasätter dem. Rum som kanske förmår att skapa nya intryck, nya sätt att leva och bo, nya portar mellan inre och yttre världar.

3. Borges, Jorge Luis, Labyrinths, New Directions, New York, NY: 1962. 4. Englund, Peter, Om det moderna shoppandets historia, http://www.peterenglund.com/textarkiv/rushkoff.htm

Eileen Gray (1878-1976) was an English designer who lived and worked mostly in Paris. She is famous for designing furniture as well as great architecture. Her most well-known building is E-1027, built on the south coast of France. In this correspondence I have used sentences from an interview that Jean Badovici did with Eileen Gray in 1932. From that I have created my own relationship with Eileen and added issues and questions from texts by Jane Rendell, Moira Gatens and Elizabeth Grosz. MATTIAS HAGEGÅRD

TEXTS: Jane Rendell, Critical Spatial Practices: Setting Out a Feminist Approach to Some Modes and what Matters in Architecture, inLori Brown, ed., Feminist Practices: Interdisciplinary Approaches to Women in Architecture, London: Ashgate, 2011. Elizabeth Grosz, ‘Bodies-Cities’ in Beatice Colomina, ed.Sexuality and Space, New Jersey, Princeton University Press, 1992. Moira Gatens, ‘Toward a Feminist Philosophy of the Body’ in Imaginary Bodies: Ethics, Power and Corporeality, London: Routledge, 1996.

“

Klockan var åtta; de båda måste ha stannat i byn. Det förvånade mig mycket. Hugo avskydde de korta värdshussängarna, och han skulle aldrig ha varit så hänsynslös att han hade lämnat mig ensam i jaktstugan över natten. Jag kunde inte fatta vad som hade hänt. Jag gick tillbaka upp till mitt sovrum och klädde på mig. Det var fortfarande kyligt, och daggen glittrade på Hugos svarta Mercedes. Jag

kokade te och värmde mig litet, och sedan begav jag mig i Los sällskap till byn.”

“När jag äntligen kom till slutet

av ravinen, hörde jag Lo tjuta av smärta och rädsla. Jag gick runt en vedstapel, som hade skymt sikten, och där satt Lo och ylade. Ur munnen droppade det röd saliv. Jag böjde mig över honom och smekte honom.“

DIE WAND DANIJELA RAZUM SEBASTIAN AILERT

“Jag kunde inte förstå vad

som gjorde honom så rädd. Just här mynnade vägen ut ur ravinen, och så långt ögat nådde låg den folktom och fridfull i morgonsolen. Misslynt sköt jag hunden åt sidan och fortsatte ensam. Som tur var gick jag efter att ha hindrats av honom långsammare, för efter några steg stötte jag häftigt emot något med pannan och tumlade baklänges.

Lo började genast gnälla igen och tryckte sig intill mina ben. Förbluffad sträckte jag ut handen igen och vidrörde något glatt och svalt: ett glatt, svalt motstånd på ett ställe där det inte kunde finnas någonting annat än luft. Tveksamt försökte jag en gång till, och åter vilade min hand som på en fönsterruta.”

“Jag satte mig på en trädstam

vid vägkanten och försökte tänka efter. Men det lyckades inte. Det var som om alla tankar med ett slag hade övergett mig. Lo kröp närmare, och hans blodiga saliv droppade på min kappa. Jag klappade honom tills han lugnade sig. Och sedan såg vi båda bort mot vägen, som låg så tyst och glänsande i morgonljuset.

Jag reste mig tre gånger till och övertygade mig om att här, tre meter framför mig, fanns det verkligen något osynligt, glatt och svalt som hindrade mig från att gå vidare. Jag tänkte på en sinnesvilla, men jag visste naturligtvis att det inte var någonting sådant. Jag hade hellre funnit mig i en liten vanföreställning än i det fruktansvärda och osynliga framför mig. Men här var Lo med sin blödande nos, och här var bulan i min panna som började göra ont.”

“Jag begrep att jag måste företa

mig något, och sade åt Lo att sitta kvar. Sedan närmade jag mig försiktigt med utsträckta händer det osynliga hindret och trevade mig fram längs det, tills jag stötte emot den sista klippan i hålväggen. Här kom jag inte längre. På andra sidan vägen kom jag fram till bäcken, och först nu märkte jag att bäcken var en aning uppgrundad och svämmade över sina bräddar. “

“På andra sidan väggen - för

jag hade vant mig vid att kalla företeelsen vägg, eftersom jag ju måste ge den något namn när den ändå fanns där - på andra sidan alltså var bäckfåran ett litet stycke så gott som uttorkad, och därefter flöt vattnet vidare i en rännil. Tydligen hade den redan grävt sig igenom den porösa kalkstenen. Väggen kunde alltså inte gå så djupt ned i jorden. En flyktig lättnad genomilade mig. “

“Jag tog av mig skor och

strumpor och vadade över bäcken. På motsatta sidan sträckte sig väggen bort till foten av ängssluttningen. Till slut kunde jag se stugan. Den låg så stilla i solljuset - en rofylld, förtrogen bild. En man stod vid brunnen och höll högra handen kupad halvvägs mellan vattenstrålen och ansiktet. En ren och snygg gammal man. Hans byxhängslen dinglade som ormar på honom, och skjortärmarna hade han rullat upp. Men han nådde inte upp till ansiktet med handen. Han rörde sig över huvud taget inte.”

“Jag slog med knytnäven mot

väggen. Det gjorde lite ont, men ingenting hände. Och plötsligt hade jag ingen önskan längre att slå sönder väggen, som skilde mig från det obegripliga som vederfarits den gamle mannen vid brunnen.”

“Sedan jag tvättat fötterna, smort in hälarna med salva och satt på plåster, beslöt jag mig för att inrätta mig i jaktstugan så drägligt som möjligt. Först och främst sköt jag Luises säng från sängkammaren in i köket och ställde den vid väggen, så att jag kunde överblicka hela rummet inklusive dörr och fönster. Luises fårskinnsfäll bredde jag ut framför sängen i den hemliga förhoppningen att Lo skulle välja den till sovplats.

Det gjorde han emellertid inte utan fortsatte att sova i spiselvrån. Också det lilla nattduksbordet lyfte jag ut ur sängkammaren. Klädskåpet flyttade jag inte in i köket förrän senare. Fönsterluckorna i sängkammaren stängde jag, och sedan låste jag dörren ut från köket. Likaså låste jag kamrarna en trappa upp och hängde nycklarna på en spik bredvid öppna spisen. Jag vet inte varför jag gjorde allt detta, det skedde väl rent instinktivt. Jag måste kunna överblicka allting och skydda mig mot överfall. Hugos laddade studsare hängde jag bredvid sängen, och stavlampan lade jag på nattduksbordet.”

fanns naturligtvis kvar på den utstakade platsen och hade inte, som jag fått för mig kvällen innan, flyttat sig närmare jaktstugan. Lika litet hade den dragit sig längre bort, men det hade jag minst av allt väntat. Bäcken hade nått sin vanliga nivå; tydligen hade det varit lätt för den att gräva sig igenom det porösa berget. Hoppande från sten till sten kunde jag ta mig över den och följde sedan min leksaksgräns bort till utsiktspunkten bland lärkträden. Där bröt jag färska kvistar och fortsatte att pricka ut väggen.

Det var en ansträngande sysselsättning, jag fick snart ont i ryggen av att ideligen böja mig. Men jag var som besatt av idén att jag, så långt det var mig möjligt, måste utföra detta arbete. Det lugnade mig och gav ett sken av ordning åt det fruktansvärda kaos som hade brutit lös över mig. Något sådant som väggen fick helt enkelt inte finnas. Att jag utmärkte den med gröna kvistar var det första försöket att, när den nu en gång fanns, förvisa den till en noga avgränsad plats.

Vägen förde mig över två bergsängar, genom en ung granplantering och över ett förvuxet hallonfall. Solen brände och mina händer blödde, sönderrivna av törnen och flisor.”

“

“Väggen

“Från toppen av hallonfallet

såg jag nästan hela dalen ligga framför mig. I kikaren kunde jag se allting klart och skarpt. Utanför vagnsmakarens hus satt en kvinna orörlig i solen. Jag kunde inte se hennes ansikte, hon höll huvudet sänkt och såg ut att sova. Jag stirrade så länge dit bort att ögonen tårades och bilden upplöstes till färg och form.

Textstyckena är utdrag ur Marlene Haushofers bok Die Wand. Den publicerades 1968 och tjugo år senare kom den i svensk översättning av Per Erik Wahlund med titeln Väggen. Berättelsens förutsättningar är enkla. Berättarjaget besöker en jaktstuga i bergen tillsammans med sin kusin och dennes man. En morgon efter att de andra åkt in till byn upptäcker hon att hon är omringad, instängd tillsammans med några få djur av en transparent vägg. På andra sidan tycks en fruktansvärd olycka ha inträffat, där allt levande stannat upp mitt i en rörelse. Boken utvecklas till en stilla berättelse om traditionell överlevnad. Tolkningarna av boken har varierat. En del ser det som en beskrivning av händelserna efter en världsomspännande katastrof. Andra ser snarare berättelsen som en allegori över människans grundläggande ensamhet och hur detta kan hanteras.

NÄSTA NUMMER:

Skalan #3 väntar på dig. Vi vill upptäcka, fascineras av, prata om, skriva om, skämta om, rita, fotografera, förstå, analysera och förhålla oss kritiskt till arkitektur, i alla dess aspekter.

The theme of Skalan’s next issue has yet to be decided. We believe that students find it easier to join our editorial meetings if they are able to participate in the decision-making process early on. Therefore we will not decide on the theme until you, our next editorial staff member, joins in. We will begin our work on the next issue in the very near future, so do not hesitate in contributing. You can find more information on our website, in social media or on posters all around Arkitekturskolan.

Vi tror också att detta görs bäst utifrån ett centralt tema, som anger riktning och sätter ton för varje nummer. I det utmanande och roliga redaktionsarbetet är alltså valet av tema en viktig del, och därför vill vi att du, vår framtida redaktionsmedlem, är med när beslutet fattas. Inom kort drar vi igång med planeringen av nästa nummer och vi ser fram emot din hjälp och personliga prägel. Håll utkik på vår hemsida, i sociala medier, eller på affischer runt om på Arkitekturskolan. Skalanredaktionen

Tidningen Skalan möjliggörs med stöd från våra sponsorer:

ÅWL

1 3 M

S 2 0 1 4

&RUNDQUIST

Vi tackar också: KTH Arkitekturskolan Tryckeriet Edita Boberg