Skalan #5 - LIV OCH DÖD by Skalan

Skalan 5

SKALAN #5 - liv och död / life and death Stockholm, November 2018 REDAKTION Simon Bergström Joar Nordvall Tilda Herrlin Felix Wahlgren Josephina Lexin Linn Nordlund ANSVARIG UTGIVARE Simon Bergström OMSLAG OCH FORM Joar Nordvall KONTAKT skalanred@gmail.com ORGANISATIONSNUMMER 802473-2102 TRYCKERI Trydells Tryckeri AB Tidningen Skalan ges ut av den ideella föreningen Skalan och drivs av studenter med koppling till KTH Arkitekturskolan i Stockholm. Syftet är att utgöra en självständig plattform där studenter inom olika utbildningar som rör vår byggda miljö kan uttrycka sina tankar och åsikter. Tidningen är kostnadsfri och utkommer 1 gång per år. De medverkandes åsikter är deras egna. The editorial staff of Skalan has done everything in is power to do right by the proprietors of the images and references used. If you have any concern or problems with how these have been used, please contact us. This journal is not for sale and no commercial gain has been made.

Skalan 5

Introduktion (SVE)

Det är inte möjligt att helt separera sig från det förflutna. På så sätt lever vi i en värld av ruiner. Levande och icke-levande. Tillägg i denna miljö riskerar att döda det befintliga. Som arkitektstuderande får man återkommande höra att större delen av våra karriärer kommer ägnas åt ombyggnad eller tillbyggnad. Visst finns det något i det. Var man än verkar så finns där historia, system, sammanhang och relationer. Just nu är det högkonjunktur i Sverige, och bostadsbristen byggs därför bort på grund av att det är ekonomiskt motiverbart. Men det kanske kommer att förändras. I världen sker en påtaglig urbanisering. Acceleration och deceleration samtidigt, sakta ned för att kunna bli hållbar, snabba på för att möta målen för utveckling. De båda går hand i hand, ibland motsägelsefulla ibland inte. Ska vi ha en vision för resultatet av urbaniseringen känns det logiskt att den måste inkludera vår existerande kontext på ett sätt som inte behöver betyda en fryst kultur. En av arkitekturens största motsägelser är dess täta relation till tiden och det ekonomiska. Ett ordnande av tid är ett ordnande av ekonomi, prioritering av kvalitéer. Kulturella värden och kvalitéer som anses åtråvärda står inte sällan i kontrast mot ekonomiska krafter som styr i de byggprocesser som till stor del formar vår värld. Nutida intressen kan gå totalt emot dåtida eller framtida. Detta nummer av Skalan producerades under temat: liv och död. Vi började med “återfödelse” som utgångspunkt. Vi tyckte att det fanns en spridning i ordet. Det hjälpte oss visa skillnader och likheter mellan de två ytterligheterna. I två artiklar beskrivs hur yrket kommer (s. 92) , eller behöver (s. 130) omformuleras redan under vår livstid. Hur vår tanke och ideologi produceras inom det handlingsutrymme vi har ekonomiskt, eller hur våra verktyg riskerar dominera vår tanke. Seendet (s. 110) och smaken (s. 76) vi har för det vi ser påverkas i sin tur av etik, en alltid relevant aspekt som påverkar våra beslut. I byggnadsskala i sig tänker vi ofta på sakrala byggnader som kyrkor och gravplatser som platser 7

Skalan 5

för minne (s. 30), och hopp om framtiden (s. 19). Byggnader har många sidor precis som städer. De kan leva dubbelliv (s. 12). Presenterar de sig då olika för olika personer (s. 40)? Kan de bytas ut (s. 103)? Inte sällan får människor kämpa för sin egen plats (s. 82). Vad som bibehåller dem är ofta inte så tydligt (s. 70). Det gäller även om något känns levande eller inte (s. 24). Om de gör det, agerar de? Kanske kan de signalera död (s. 34)? Det föregående numret av Skalan fick oanat sitt öde till att bli råmaterial för flera av arkitektstudenternas projekt här på KTH. Tidningens skinande silveromslag fick bilda exteriören till ett rum som stod i skolans gemensamma område Amöban, hösten 2018. Skulle Skalan 5 kunna gå från liv till död på ett nytt sätt?

– Skalan Redaktionen

Illustrationer, s. 4-5 och 132-133, Simon Bergström Skulptur och foto, s. 7, Alexander Svanfeldt

Introduktion

Introduction (ENG)

It is not possible to entirely separate oneself from the past. In this way we are living in a world of ruins. Living and non-living. Additions to this environment run of killing the already existing. As a student of architecture, you might repeatedly hear that a majority of our careers will be spent on transformations or additions. A good point. Where ever you practice, there is systems, relations and history. Right now, there is an economic upswing in Sweden, and the housing shortage is largely dealt with because it is economically feasible. But perhaps this will change. In the world, a palpable urbanization is ongoing. Acceleration and deceleration at the same time, slowing down in order to be sustainable, speeding up in order to reach development goals. Hand in hand, sometimes contradictory towards each other. Suppose that we need a vision for the result of this urbanization, it is rather logical to think that it should include our present context without implying a culture frozen in time. Speaking of contradictions, time is one of the greatest for architects. An ordering of time is one of economics, a prioritization of qualities. The most desirable qualities do not seldom stand in opposition to economic forces that govern the building processes that largely form our lives. Present interests could completely stand in contrast to those of the past or future. This issue of Skalan was produced under the theme: life and death. We started with the word “rebirth” as the initial idea. The duality of the concept could help us display differences and similarities between the two extremes. In two articles we see how the profession will (s. 92), or is in need of (s. 130), reformulation in this present. How ideology is shaped through our limits to act, and how our tools pose the risk of dominating our thought. Ways of seeing (s. 110) and taste (s. 76) are affected by ethics, an important aspect in all practices. Scaling down to buildings themselves, we often see sacral buildings such as churches and burial grounds as places for memory (s. 30) and hope for 9

Skalan 5

the future (s. 19). Buildings have many faces, as do cities. They live parallel lives (s. 12). Do they present themselves differently towards different people (s. 40)? Are these exchangeable (s. 103)? It is not seldom that people must fight for their own space (s. 82). And what sustains them is often not so clear (s. 70). This is also the case whether something feels alive or not (s. 24). If they are, do they act? Maybe they could signal death (s. 34)? The previous issue ended up as raw material for several students’ projects here at KTH. As an example, the magazine’s shining silver cover formed the exterior of an enclosed room in the collective space of “amöban” (the amoeba). Could Skalan 5 find an interesting way of going from life to death?

– Skalan Editorial

Introduction

12.

Everlasting culture Simon Bergström

19.

Att restaurera heligheten Linn Nordlund

24.

Levande arkitektur Agnes Eklund

30.

När stockholms puls möter saligheten Raffaella Lindström

34.

Älgtornen Tilda Herrlin

40.

Fieldwork Björn Nordvall, Felix Wahlgren, Joar Nordvall

70.

Living in non-design Joar Nordvall

Skalan 5

76.

Arkitektur och populism Felix Wahlgren

82.

Ideellt byggande – från Folkets hus till Cyklopen Nils Chigot Eriksson

92.

Den ideologiska arkitekturens död Linn Nordlund

103. The birth and death of places Björn Nordvall 110. Bildanalysens återuppståndelse Josephina Lexin 130. The unmitigated calamity of autogeneration Anton Lindström, Erik Lokrantz

Everlasting culture

To design the world means adding more problems on top of those already existing. Nothing is as empty as a clean sheet of paper or a new file in a digital drafting program. The relationship between that which is designed as new, and the concrete situation which it is placed in become very important. Some of the things that already exist have a special character. It is possible to call them monuments, but most buildings have a certain amount of monumentality determined in different values. Buildings, explained in simple terms, based on events that are remembered in the city, and if they are considered as monuments, are elevated among the mass of information and raw data that the world constitutes. Since these stories are never fixated in time, they tell of past, present and future conditions and how meaning is constantly transformed. For example, what motivated the Stockholm city museum to classify the former building that housed the KTH school of architecture as “blåklassad” (highest landmark classification) was this1: “Since the architecture school has caused much engagement and [emotional response] since it was built, it is of a great value to cultural history.” The debate in this case is the remembered event which made it worth preserving. The building is preserved to be remembered as a monument of the events around it. Consisted of many interpretations and perspectives, it creates a collective, possibly fractured, story with a direct link to the social aspects of the city. Architecture and architects always by necessity interact with history and time. Living buildings Perhaps this is recognizable from Aldo Rossi’s Architecture of the City (1982 edition)2. This book’s perspective expanded the understanding between human action in a city and its architecture. In 13

Skalan 5

Rossi’s view, the city is fundamentally a human creation. It is a place for human activity and consequently of cultural value. Its focus on activity makes us see the city as a theatre, forming and being formed by urban spectacles. In his time, this posed an alternative perspective against functionalistic city planning, which in a universalistic way wanted to see the city as non-historical and composed of eternal functional systems capable of handling all possible situations. Instead, he described the city as built by “urban artifacts”, or in Italian: fatti urbani (sometimes, in more direct way, interpreted as events in the city or urban facts). This term allows for a wide range of interpretations. Artifacts can be views, lots, urban plans, natural phenomena etc. Yet again, they are not inherent and change over time. Buildings have different meanings to different people. The lives of monuments are not permanent. The book The Secret Life of Buildings by Edward Hollis3 describes this by telling stories about now reputable master-pieces and their lives. It is possible that some human creations have had the possibility to become permanent to some degree, though it is not all that clear what “survives” or what the living essence is. Each story contributes to make the reader doubtful about the idea that architects can control the lives of Everlasting culture

buildings or their future history. Humans always change their relationship to their environment and this does of course include what is built. The existent and the non-existent need each other to make themselves understandable. A broken building can be more meaningful than a building that is intact. What is damage and what is just a sign of an object’s history? To define what is authentic is rather difficult. Against time, everything is fragile If it isn’t permanence that make buildings what they are, maybe it is something else. It might instead be their fragility that defines them. They are protected against changes, they are continuously used and thus they become monuments. Thordis Arrhenius writes about this in her dissertation The Fragile Monument4. The most relevant period to study to get an understanding in preservation is, in her view, the French Revolution. An interesting basis for discussion as it was the breakthrough of what would be the modern society. The creative aspects of the revolution were simultaneously destructive. The only way to separate yourself from the ancien régime was to selectively preserve the objects associated with them. Hence, becoming harmless. This was a counteraction against the vandalism that had become a revolutionary act in this time. Institutions, such as museums, were established to keep the objects that were in the interest of the republic to keep. They robbed them of their context and direct relationship to the royal power. Consequently, establishing a distance, a reduction of the objects to only be appreciated for their own aesthetic or scientific value. They were translated from signs of royal power in the individual to the grandeur of the republic or nation. This distance constitutes a different value than one of historic feeling. Important in a way that is perhaps not emotional. How space and time acts together is at the core of the ambiguous feeling of wholeness, synchronization. The density of European medieval cities, like Gamla Stan, are today irrational. In our obsessive desire to make environments and buildings attain all measurable criteria of quality for their raison d’etre, these 15

Skalan 5

sites fall out of line. Yet the value of these places are in some way equal, or larger in other forms, acting as compensation for their potential lack in demands of sound, light, availability, economy, etc. Both as museum item and as emotional importance for Stockholm, Sweden or the entire field of architecture. Therefore, it is possible to value historical objects as a layer of knowledge, but also as a connection to worlds beyond our time. To create or destroy To uphold the importance of history doesn’t deny the relevance of “newness”. It is a prerequisite. Authenticity is not inherent in the birth of the object or its creator’s intention. The new can enhance and make us aware of its surrounding history. Modernity, seen as a process, is the constant threat that preserves monuments. In conclusion, architecture is meant to be transformative and to expose the fragility of culture. All culture is bound to time, making it temporal, non-permanent. The only way to permanence is through reproduction. The social link here is very important. It means one mustn’t dismiss the need to plan built environments as long-lasting and with goals reaching far into the future. Rather the opposite. The biggest threat to human culture at this moment are the consequences of ecological collapse. In one scenario we’re heading towards unimaginable destruction and in the other a possible “sustainable” society. Sustainable enough to allow us to return to the other problems all societies of the world need to face anyway. Whatever the results may be, it will demand great changes to our everyday lives, a rupture with the current mode of life. Undeniably these will manifest in the built environment. Architecture’s constant decay is its temporality. Perhaps also one of its primary strengths. That humans largely have failed to address climate change in proportion to its gravity has to a large degree to do with a bad understanding of time, the understanding of the responsibility in working in a historical, social context. The problems are seemingly outside our grasp. To take responsibility Everlasting culture

for humans on a collective level is to see us as a part of nature in material terms. What are you ready to give up today for a good outcome in 50 years? Is returning to history a bad thing? In that case: How does one learn the correct insights from history, practically useful for today? All this previously stated, to the question of what differs in the feeling between something new and intact, and old and broken are all relevant. These are things architects can contribute to society: aesthetically, socially, technically and ecologically. Seeing oneself in that position, between a future of varying probability and a past never fully understandable, makes it clear that one’s actions always involves a certain degree of guesswork. One is always ideological; the question is only how. What illusions does one dare to keep? A respectful interpretation of the past and a bold vision for the future forms what is contemporary. A goal in itself, almost. Yet, it is important to remember that one’s work might one day feel outdated or wrong – no matter how classical one is.

– Simon Bergström

Skalan 5

1. Åkerlund, G. ( den 14 Oktober 2011). Arkitekturskolan rivs inte Hämtat från svt.se: https://web.archive. org/web/20121026125425/http://svt. se/2.33538/1.2566494/arkitekturskolan_rivs_inte (hämtad: 10/10/2018) 2. Rossi, A. (1982). Architecture of the City. Cambridge Mass.: MIT Press. 3. Hollis, E. (2010). The secret lives of buildings: from the ruins of the Parthenon to the Vegas Strip in thirteen stories. . New York: Picador. 4. Arrhenius, T. (2012). The fragile monument - on conservation and modernity. London: Artifice.

Foto, s. 13 och 17: Lysekil, Simon Bergström Everlasting culture

Skalan 5

Att restaurera heligheten

Det är något med kyrkor som inger stor respekt hos dess besökare. Deras ofta mångåriga historia och överdådiga salar ger känslan av att de är en del av något större, något viktigare än vad jag som individ kan förstå. Kyrkor är dramatiska, svåra att få grepp om i tanken. Till en byggnad där äktenskap inleds, där liv börjar och tar slut, får människor ofrånkomligt en högst personlig relation, och ofta motstridiga känslor inför. Dessutom skapar själva uppenbarelsen av ett andaktsrum med omänskligt stor skala en ödmjukhet som gör att kyrkan i egenskap av byggnad känns onåbar. Men trots alla ödesceremonier som ingås i en kyrka är det fortfarande en byggnad konstruerad av människor, något som kräver underhåll och reparation. När kyrkan i byn där jag växt upp skulle renoveras fick jag en unik chans att vara en del av upprustningen. Vad jag inte visste var hur det skulle förändra min relation till kyrkan i grunden.

Illustration: Sanna Karlsson Att restaurera heligheten

Min pappa är plåtslagare. Var vi än åker i Sverige kan han plötsligt peka på en byggnad och berätta om taket han lagt där eller bli arg över ett slarvigt plåtarbete någon annan gjort. Tack vare den yrkesstoltheten han har känner jag, liksom honom, en genuin upprördhet när någon säger ”stupränna” om något som alldeles uppenbart är ett stuprör. När jag var för ung för att få ett ordentligt sommarjobb, och långt innan jag visste vilken högskoleutbildning jag skulle välja, assisterade jag hans företag en sommar. Mest var det tungt och tråkigt: bygga ställning, lägga takpannor och diska i lunchrummet. Men den sommaren hade de fått uppdraget att vara en del av den omfattande fasadrenoveringen av kyrkan i byn där jag växt upp. Den oproportionerligt stora bykyrkan där jag haft alla mina skolavslutningar, där mina vänner är döpta och konfirmerade och där jag gått på släktingars begravningar, var nu inklädd i en byggställning från topp till tå där en mängd olika hantverkare arbetade med att bevara ett kulturarv. Kyrkor har en historia av att ha en ekonomisk särställning. Under medeltiden var, förutom borgerliga palats, kyrkor praktiskt taget de enda byggnader som kunde uppbringa ekonomiska medel nog att bli storslagna och hållbara nog att bevaras till eftervärlden. Sinnebilden av en religiös byggnad hade, något motsägelsefullt, blivit basilikorna med sina långskepp och sidoskepp, och utvecklingen inom ingenjörskonsten under renässansen möjliggjorde luftigare, högre och skirare kyrkor. I funktionalismens Sverige under första halvan av 1900-talet blev nybyggda kyrkor mer lik profan arkitektur eftersom det inte gick att motivera kostnaden för dessa enorma byggnader. Samtidigt bredde sekulariseringen ut sig och svenska kyrkan lämnade mycket av sitt konservativa arv bakom sig. Även om kyrkan är en plats för högtider och livsavgörande ceremonier kan jag tycka att dessa mindre och mer mänskliga byggnader speglar en svensk ödmjukhet inför livet och människors tro. Att kyrkan ska vara en samlingsplats för människors individuella relation till Gud, inte ett korrekt sätt att blidka denne. Samtidigt gör det att arkitekturen i sig blir mer synlig och relevant eftersom nya uttryck utforskas i en kontext 21

Skalan 5

som inte längre är särskilt vanlig i byggnadssammanhang. Kyrkan blir mer förståelig som byggnad, men riskerar att förlora den andaktliga effekten som en ekande sal med takhöjd av ett helt höghus kan inbringa. Att min enorma, stabila barndomskyrka, uppförd under sekelskiftet 1700-1800, skulle behöva en värdslig sak som renovering kändes helt främmande. Att renovera en kyrka är att möta en emotionellt laddad byggnad på ett konkret, rationellt och praktiskt sätt. Den lysande vita putsfasaden som syntes från hela byn blottade stora skador och sprickor från avståndet av en byggställning. Den svarta listplåten runt kyrktornet var inte alls menat som en dramatisk brytning mot det vita utan var bara långt gången ärgning av koppar. Infattningen av urtavlan på fasaden såg på nära håll mer ut som ett fuskbygge än något för en gudomlig plats, och kanske tänkte byggaren precis så: ingen kommer ändå se det här från marken. Men eftersom alla detaljer skulle bevaras blev det min uppgift att göra en exakt kopia av den enorma mängd små plåtbitar som klädde den. Det var ett tråkigt och repetitivt jobb att knäcka och rulla plåtbitar lika stora som min hand vilka tillsammans skulle bekläda ramen till en urtavla med en diameter större än min egen längd. Skivorna hade en kall, grå färg och jag visste att inte ens den skickligaste hantverkaren skulle kunna montera ihop bitarna till ett resultat värdig en gudomlig byggnad. Kanske är detta ändå en lärdom: tänk på detaljerna, för man vet aldrig vilken byggnad som K-märks och vilken hantverkare som tvingas återupprepa ditt misstag. Min barndoms kyrka har ett fantastiskt läge i sluttningen av berget som byn ligger på. Den långa backen jag kämpade mig uppför varje dag på väg till skolan gick mina förfäder till kyrkan. Ett sätt att disciplineras och underkasta sig redan på vägen till platsen för kristna lärdomar. Utsikten från vissa ställen på byggställningen var helt makalös, röda stugor med vita knutar, djup

Att restaurera heligheten

dalaskog, toppar och dalar så långt ögat kunde nå. Men för det mesta var utsikten skymd eftersom hela kyrktornet var inplastat i vit presenning. Sista dagen på bygget gick jag upp till toppen av byggställningen. Högst upp i kyrktornet tårades ögonen av det reflekterade solljuset från plasten och jag blev besviken över att det inte fanns ett titthål att se utsikten ifrån. Och varför skulle det egentligen finnas det, det var ändå hantverkarnas säkerhet som gick först, inte den sakrala upplevelsen av en milsvid utsikt. Efter att ha slitit med oändligt många små gråa plåtbitar och ohanterligt långa kopparlister (koppar är en metall så mjuk att den lätt böjs av sin egen tyngd) kände jag en stolthet över att få ha lagt en hand på en byggnad med ett stort värde för många. Samtidigt var jag tvungen att förlika mig med att jag själv hade blivit fråntagen den upplevelsen av kyrkan. Den respektingivande, ödmjuka känslan jag alltid haft inför min barndoms kyrka hade ersatts av en rent teknisk upplevelse av byggnaden, även om den var minst lika hänförande. Jag var 16 år och tog en selfie med korset i toppen av kyrktornet på min barndoms kyrka. I den splitternya kopparplåten ristade jag in ”L was here”, för att lämna mitt märke på den gudomliga byggnaden som hade behövt lite hjälp av människan. Men inte hela namnet, så att jag skulle slippa få guds vrede efter mig.

– Linn Nordlund

Skalan 5

Foto: Linn Nordlund Att restaurera heligheten

Levande arkitektur

Vad är det som gör att arkitektur upplevs vara livfull? Finns det ”levande arkitektur”? Och i så fall: Vem bestämmer vad som är levande och vad som är livlöst? Väder, ljus, skuggor, människor och växter kan ge arkitektur liv. Arkitekturen måste få en chans att formulera sin verklighet och smälta in både i omgivningen och i sociala sammanhang. Den måste få en chans att bli använd. Den ska slitas och förändras, och växa med tiden.

Skalan 5

Levande arkitektur

Skalan 5

Betong kan ofta kännas som ett dött material: kallt, grått och hårt. Men det beror på i vilket sammanhang man ser det. Byggmaterial är inget fristående, det är en faktor i ett stort komplext samspel. Om betong upplevs som livlöst beror det inte på betongen i sig, utan i vilken kontext den befinner sig.

Men liv i byggnader går väl också i vågor. Det byggs och då är det nytt och fräscht, sen kommer en period då man ifrågasätter den tidigare generationen, dess idéer och dess estetik. En dag kanske man upptäcker att allt inte var så dåligt. Gamla idéer kan passa i en ny tid.

Idag lever vi i en tid där fotografi och internetspridning kan bidra till byggnaders liv lika mycket som dess faktiska användning. Med vår bildkonsumtion bestämmer vi vilken typ av arkitektur som får uppmärksamhet. Och med det kanske också vilken typ av arkitektur som känns levande och vilken som inte får något liv. – Agnes Eklund

Skalan 5

Foto s. 25, 26 och 29: Agnes Eklund Levande arkitektur

När Stockholms puls möter saligheten

Det är tre grader Celsius och den kyliga luften lämnar en desinfekterad, steril smak i munnen. Luften känns avklädd, likaså gör Alströmergatan det. Trots att vi befinner oss i mitten av stadskärnan är det endast ett fåtal personer som passerar förbi. Ögonen vilar antingen i telefonen eller på barnen som vägrar bege sig hemåt. De flesta tycks promenera från det närliggande dagiset och skyndar sig fort till Fridhemsplans tunnelbana. Om man istället stannade upp skulle koncentrationen bli bestulen av det historiearv som står där alldeles framför ögonen. På Alströmergatan 47 finns nämligen Aronsberg judiska begravningsplats. Inträngd mellan tre lägenhetshus ligger begravningsplatsen bortglömt till. Bostadshusen formar en trygg omhägnad samtidigt som de stjäl all uppmärksamhet när teglet sträcker sig mot himlen. Alströmergatan har högre markhöjd än gravplatsen som är nersjunken djupt i jorden. Därför krävs det att man kikar innanför den stenmur som spärrar av nutid från dåtid. Medan höghusen reser sig sjunker gravplatsen ner i det frostiga gräset. Muren är byggd i sten och stora delar av dess kropp har lossnat. Det bildas ett direkt obehag när man lutar sig på den för att kika ner på gravplatsen. En känsla av att falla, bli nerknuffad, kommer över en. I ögonen speglas 300 gravar varav en del står lutade mot stenmuren. De är gamla och det ser svårt ut att tyda den hebreiska skriften. Den judiska församlingen har valt att bevara Aronsberg med anledning av den eviga gravrätten. Med det menas att gravplatsen ej kommer att rivas varken nu eller i framtiden. Ann Nachm på judiska församlingen säger att det är deras religiösa plikt att bevara platsen. – Eftersom vi äger marken kan ingen riva gravarna. Aronsberg är ett minnesmärke över en tid som har varit, säger hon. 31

Skalan 5

En förgången kultur Gravplatsen som anlades år 1776 speglar den nyklassicism som präglade både Sverige och Europa under 1700-talet. Inom arkitekturen kännetecknas nyklassicismen främst av symmetrisk och sparsmakad enkelhet. Detaljerna hämtades från antikens formspråk där frontoner runt hörnen och inramning runt entrén var populärt. De antika gravstenarna bär likaså en kärleksfull känsla. En del av dem är klädda i inhuggna symboler som anspelar på den avlidnes yrke. Ett sådant exempel är krus och bäcken som anspelar på rollen att hälla vatten över rabbinens händer. Likaså finner man inhuggna skrifter på hebreiska där varje enskild bokstav berättar något om den avlidne, med högst personlig karaktär. På gravplatsen vilar grundaren Aron Isaac tillsammans med sin hustru. Gravarna värnas av ett staket som spärrar av mot resterande gravar. I historieböcker är han ihågkommen som den första jude att bosätta sig i Stockholm utan att behöva avsäga sig sin religion. Året var 1775 och han såg direkt till att upprätta en synagoga, vilket i sin tur innebar att en begravningsplats också behövdes. In i framtiden Aronsberg judiska begravningsplats vittnar om ett samhälle som går vidare. Höghusen dominerar, mobiler lyser i vintermörkret och bilar ekar tomt längs gatan. Ann Nachm på den judiska församlingen är positiv till tanken att sätta liv i Aronsberg för fler begravningar, vilket i så fall hade varit första gången sedan år 1888. Vid första anblick kan det dock tyckas omöjligt då gravarna är placerade trångt inpå varandra. – Att begrava anhöriga nära varandra är en judisk tradition och just därför hade det varit möjligt att begrava fler där. Idag är det många som tycker att gravplatsen är vacker. Så ett intresse finns det nog, säger Ann Nachm. I dagsläget är idén att öppna gravplatsen endast en rotlös tanke. Aronsberg kommer därför att förbli en del av Stockholms fördolda framöver. När stockholms puls möter saligheten

Alströmergatan bjuder på en intressant kontrast där ljus från balkonger sprider sin karaktär längs trottoaren – samtidigt som saligheten endast döljer sig en mur bort. – Raffaella Lindström

Skalan 5

Foto: Stockholm, Linn Nordlund När stockholms puls möter saligheten

Älgtornen Hade det varit romantiskt om ett tydligt barndomsminne varit att jag lekt i dem? Att älgtornen varit mina klätterställningar. Men de framträder först under min första termin vid arkitekturskolan. Yr av hur arkitekturämnet vecklar upp sig fortare än jag hinner med. Att det sväller i kvadrat och kan vara typ allt, där vänder jag blicken mot dem. Är det skogens vanligaste byggnadstypologi? Antalet ligger mellan ett par hundra tusen och två miljoner.

Skalan 5

Älgtornen

Skalan 5

Under vinterlovet råkar jag på dem kring mitt föräldrahem. Det är på förhand av mig bestämt att jag ska bli berörd. Om inte annat tycka att det är en intressant typologi. Pratar om dem på fest, använder ordet jaktarrendenas monument och säger sen något om Loos. Det finns kanske två miljoner torn i skogen. Läser på ett forum att det inte behövs något bygglov. Vidare, på ett annat står att det räcker att man är lite lagom händig så kan en lätt bygga ett.

Om sargen upptill förses med en bräda runt om, får armbågarna ett bra stöd. Emellertid blir hörnstolpar för att bära upp ett eventuellt tak ett hinder, så sådana bör undvikas. Alltså, bräda runt om inga hörnstolpar. Dessa två miljoner rum för väntan, utan tak, är den enda arkitektur jag aldrig sett användas. De står där i ett kalhygge eller i en bokskog och väntar på att brukaren ska komma en tidig morgon. Att hen ska komma, ta tornet i besittning och under några timmar upprätta ett väntrum. -Tilda Herrlin

Skalan 5

Foto av modell, s. 36 och 39. Broderi, s. 35: Tilda Herrlin

Älgtornen

Fieldwork: Around Stockholm

We walked around Stockholm in 3 days. Our goal in circumnavigating the city, a city which all three of us consider home, was to experience the paradoxical closeness of places which are considered so socially divergent, and the similarities of places so far away. We wanted to travel between these different islands, to the spaces and communities produced within them, and the tension and negative space between them. This intervention is modeled on previous experiments by Osservatorio Nomade, and the Situationist International, and informed by the writings of Sarah Ahmed, Henri Lefebvre, and Gaston Bachelard. Our walk is presented in four segments, a quick introduction to the necessary theory informing our intervention (Written by Joar Nordvall), an explanation how modern infrastructure works as an arbiter of segregation in a similar fashion to the prehistoric city wall (Written by Björn Nordvall), the historical background of the places we visited (Written by Felix Wahlgren), and a diary of our observations along the way. – The Fieldwork team In the wake of the Athens charter, the CIAM-group’s revolutionary guide for imaging buildings and cities, the relentless iconoclasticism of modernist architects was met with protest. Groups like the Situationist International shaped a methodology and a vocabulary to evaluate urban space on different terms than with the severity of the CIAM-group’s raze and rebuild. The counterpoints presented were in opposition to the essentialist, rational themes of modernist thought. In these lines of modernist thinking, to quote Gaston Bachelard, “the cultural past does not count.” In Bachelard’s application of phenomenology to the built environment in his book Poetics of Space, he first tries to understand space as something that is lived, and therefore our understanding of space is based on individual experience. This 41

Skalan 5

means that a space can be conceived using rational rules, and built accordingly, but the individual experience of this space will not reflect the intention of those rules. That is to say, an architectural work can be composed as an aqueduct, but the individual will not act like water. The space will be contextualized by the individuals own movements, frames of reference and histories. The Situationist International (1957-1972) were a group of theorists and artists in post-war Paris who framed urban interventions. The Dérive is a research method to explore urban relativity, to decipher the city’s plurality of experiences, realities, and geographies. Dérive means “to drift” in French, which is in a literal sense what they did. For days on end, the situationists would participate in dérives around Paris, walking aimlessly through the city, following the city’s ambience, and having absolved themselves of the capitalist responsibilities of time, they were guided by the terrain only through space. A favorite neighborhood of the Situationists was Beaubourg, a working-class area neighboring La Marias, deemed by many to be a wretched place riddled with crime and disease. The neighborhood was razed and “sanitized” in accordance to the urban tactics of the era, and now the Centre Pompidou stands in its place. The “lived in-ness” of an area is only something that can be produced by time. Simon Sadler says that these “self-managed patterns of social association that had taken generations to develop, and a few years for planners to destroy” in his book The Situationist City. The critique is towards the reckless reprogramming of an already socially defined area, and the dangers in the rationalist imaginations generalized tailoring of complex urban systems. The models for psychogeographic research invented by the Situationists did not die with them, nor with postmodernity. However, the framing did change. The Phenomenological research contextualized urban analysis on a smaller scale. Osservatorio Nomade appropriated the dérive as a tool for field work. In their inaugural circumnavigation around Rome, the group found Fieldwork

themselves in contradictory places, squats behind abandoned roman monuments and grazing animals in the shade of high rise blocks. They commented on the irony of finding these places in a city like Rome, a city that has been so heavily scrutinized for such a long time. That even there, things can fall through the cracks. The periphery of Rome, in stark contrast to the picturesque streets and monuments of the cities center, is still populated. All cities are populated by individuals, but the populace in general is referred to in modernist language as a homogeneous mass, as a statistic. Modernist space is planned and designed with standard modules and measurements. In contrast, the phenomenology of space relies on the uncertainties of the individual. Sarah Ahmed defines orientation as an individual’s contextualization and understanding of space as necessarily dependent on all of one’s experiences. The generalized understanding of space allows no margins for social context, the experience of a Queer individual in a straight space is not accounted for, nor is minority experience accounted for. The question asked is where is one included, and conversely excluded? Kajsa Lawaczeck Körner asks us to imagine a familiar commute, the spaces we walk through which we know. If we were to witness a brutal crime on this walk, the space would be forever changed in our memory. The physical properties and program remain unchanged, but our understanding is recontextualized. Our walk was shaped by these theories. The dérive gave us a methodology to understand Stockholm, an anthropological fieldwork in the misuse of places. We tried to find zones of tension in the city, intentionally routed ourselves through contradiction. We walked along wide motorways that cut through the urban fabric, and found ourselves where the cities structure seemed to dissolve. – Joar Nordvall

Skalan 5

The places between places are rarely considered anymore. Compared to the world just 200 years ago, traveling 100 kilometers is today something that can be done in under an hour if driving or taking a bus on a motorway or seated on a train. However, this same distance is enormous at the scale of foot-powered human locomotion. Many of these places were never designed to be experienced as places in and of themselves. They are places of travel to be understood from behind the steering wheel of a car or the handlebars of a bicycle. Ours was an exploration of these places, places like the single pedestrian bridge over the motorway between Ulriksdal’s golf club to an area of garden allotments or the long stretches of empty road on Lovön and Ekerö — a trip to experience firsthand the geography of time at the city’s periphery. Time geography is the understanding of geographical movement of an individual based not in distance traveled, but in the time it takes to travel that distance. An extreme example is this trip; where it would take a car an hour to drive it took us three days to walk. But the concept can be applied to the time it takes to commute to work, spent shopping, etc. What is important is that the method of travel has a direct impact on how efficiently one can use time as a resource. In that way we physically experienced Stockholm’s time geography through travel, but the choice of traveling by foot invariably affected how we experienced the region as a geographical manifestation of time. Where many parts of Stockholm are well-connected by public transport, motorways, and bike lanes that speed up travel from place to place, these very transport lanes do not allow transport when in between these places. It means that individuals that either can’t or don’t want to take part in this society of speed are irrevocably segregated from society at large. The Romans were perhaps the most well-known historical example of how infrastructure can be a manifestation of power through connectedness. However, the road is just as much a symbol of Fieldwork

disconnectedness and alienation. A motorway is a barrier between people as understood in their geographical context. Consider the urban renewal projects that took place in the latter half of the 20th century in the USA. Motorways were built not only to provide transportation over long distances, but to separate “good” and “bad” neighborhoods. If an individual cannot gain access or has their access limited to this infrastructural network, then they are in a real sense excluded from the interconnectedness of society at large. A road can both connect and disconnect. Where those barriers are overcome are the places between places; the small cracks where the non-standard can exist despite attempts to remove them. – Björn Nordvall Between the lake Mälaren and the Baltic sea it stands, as a divider of fresh and saltwater; Stockholm. The very pretense of the city has always been division, ever since it was founded to provide a protective barrier against shipborne intruders, ‘til today when the segregation of its people is imminent. Late into the 20th century Slussen worked as the only connection between Uppland and Södermanland. Today the connectivity is hardly much better, bridges and roads are built to connect driveways for cars, but rarely to overbuild gaps other than those posed by nature. The following text is my effort to explain the grand housing schemes that define Stockholm’s periphery layers. I have limited my text to the 20th century and want to underline that it stands merely as an interpretation of Stockholm’s story. Surely a city with a history that stretches almost a 1000 years will carry a story that can not be told in under 2000 words.

Skalan 5

Bagarmossen

Hammarbyhöjden

Enskede

Husby

Hammarby Sjöstad

Minneberg

Fieldwork

1900’s-1930’s In the Early 1900s the city council decided to start buying land outside of the city in an endeavor to create housing opportunities for the working class. Focus soon turned to the south and west, starting in Enskede. Land was acquired and city plans made. The area was to be developed as a garden city, at the time a much discussed phenomena all over Europe. Not the least had the Englishman Ebenezer Howard’s garden city diagram from 1902 spiked the interest from city planners. The garden cities surrounding Stockholm would be built by its future inhabitants, therefore long leases for lots were drawn up and sold, and blueprints made available. During the following years about 50 areas inspired by this ideal would take shape around Stockholm. Speculation by private developers in the end shattered the city’s dream for a socially conscious expansion, driving the prices up and using decoys in order to buy the lots in bulk. The program was rendered obsolete in the 30’s. 1930’s-1940’s A continued need for housing fueled an expedition to increase the density of the area just outside of the city in the 1930s. The hilly nature of the land in areas such as Hammarbyhöjden made it hard to construct independent houses here in the spirit of the garden city, hence land was still available for development close to the inner city. It was now that the organizations of public good gained momentum and were able to deliver, together with private developers, great numbers of the characteristically narrow apartment buildings (6-12m depth) that would be distinctive for the time. These buildings were usually very well adapted to their environment, with great care taken to the foundations and their unique placement in the pine clad nature. Another important aspect of the planning of the time was that the public space between the buildings was valued over private courtyards. Between 1934-1946 around 25000 apartments were built in the narrow apartment style, and therefore they constitute an important element in the cityspace. 47

Skalan 5

1940’s-1960’s The construction of the subway laid the framework for the development of the city as a totality. The distance between each subway station was set to be 800 meters, within that perimeter a new community would take shape. In the 1940’s and 50’s, neighborhood planning which was meant to induce the sense of belonging in the suburbs, became an important tool for city planners. Rather than just constructing houses, the desire was to build a thriving community. A few examples of areas that were built with the neighborhood planning in mind are; Hökarängen, Gubbängen and Bagarmossen. These districts would include residence as well as a commercial area where also services could be found. The slightly later ABC-towns such as Farsta and Vällingby would add workspaces to this, no longer would the inhabitants need to leave their districts for work. These years just before the million program are characterized, among other things, by the use of one or several tower blocks to indicate the center of the neighborhood. 1960’s-1970’s During the record years of 1965-1974 a series of areas would be developed in a swift move to tackle the ever growing need for housing. An increase in scale of the built environment could be seen, although it is important to note that it was only about one third of the apartments built during these years that were of stereotypical high rise character. It was a grand social commitment to provide decent housing in a city where even owning a shower was still a rare commodity. Defined by its production, the prefab nature of the components were often highlighted in the million program. Furthermore the separation of functions was predominant. This is well exemplified in Tensta, where you can walk across the entirety of the district without ever setting foot on a road where cars are allowed. Even though traffic separation had been done before, it would now become an almost idealistic strive for an utopia, where man and machine would be separated. Over and all, the years could be seen as the Fieldwork

culmination of human rationality. Early years in the newly built districts often left much to ask for. Tensta is an example where much went wrong to begin with; the subway extension had not kept up with the rapid construction of buildings and therefore left Tensta in a disconnected state for several years. People moved into their homes and were forced to live on a construction site for a long time, setting it, among many other areas off to a bad start. 1980’s Critique against the city’s mass housing scheme, and its city regeneration program (Norrmalmsregleringen) forced the city to reevaluate their approach to city planning in the 80’s. Postmodernist influences led to the development of areas like Skaprnäck and Minneberg, but also added in other already developed neighborhoods such as Rågsved. The buildings constructed during this period were often built using prefab elements of concrete like before, yet the image of an architecture portrayed by its method of production had been rejected in favor of historical references and symbolism. Skarpnäck’s city plan is an interpretation of the grid plan, whilst Minneberg consist of a symmetrical laid out plan reminiscent of baroque principles. 1990’s-2000’s Located on an old industrial site is Hammarby Sjöstad, a recently developed addition to the city, which carries forward the ideas of Albert Lindhagen, and the gridded city plan of Stockholm. A boulevard with a centrally located tram stretches throughout the entirety of the district which creates a sense of unity. In contrast to the inner city’s closed courtyards it features the somewhat more public option of semi openness. The structure and high density of the inner city is here combined with modernist ideals of sunlight and greenery. Ambitions of a smaller ecological footprint is clearly articulated, as is its aspirations to be a part of the trendy Södermalm, rather than yet another peripheral enclave. Nonetheless, Hammarby sjöstad is often as a homogeneous middle class suburb. 49

Skalan 5

Onwards As Stockholm expands in all possible angles and manners, it’s easy to forget what led us here. The struggles and planning of countless, contrasting minds separated not merely in time but in ideology and technological progress have put their mark upon the city and programmed the way we life our lives. Stockholm is a city of great diversity with growth rings stemming from ideals, decisions and techniques long gone. A more comprehensive reading of the city’s layers would not only enrich our experience of it, but also give greater value to its contradictory components. After all, every brick of a city is laid with the mortar of its history. To forget this history would mean the city itself would become, in a way, devoid of meaning. – Felix Wahlgren

Fieldwork

Skalan 5

Observation diary 1. We stand on Lidingö, gazing towards our destination on the other side of the water, by our calculation it will take us roughly 3 days to walk the approximately 100 kilometers around Stockholm. Cruise ferries pass us by heading towards Finland, creating big waves that break the silence of the otherwise very calm surroundings. Around us stand large villas that each try and stand taller than the others, many have sculptures in their lush gardens. 2. As we begin walking, we notice that there is nobody around. The streets are deserted. Maybe it had to do with the heat, but we realize that there is a chance that many of the residents have a summer house that they´re using. 3. The suburban villa district has many layers, but the luxurious mansions soon disappear and more modest modern villas reveal themselves. After some time we find ourselves walking on a pedestrian and biking lane, on one side a road for cars and on the other a large field yellowed by the heat and lack of rain. Several MAMILs (Middle-Aged Men In Lycra) riding road bikes at high speed pass us. 4. We cross roads and train tracks that cut through the landscape and soon several roads that interconnect and create pockets of space with distinct features; villas in some, apartment houses in others, and further along the track stand tower blocks and a center. Large parking spaces tell the story of a car-borne population. 5. We cross train tracks to get to the bridge to Ropsten, the only point of entry to Lidingö by foot. We share the narrow bridge with the tram and a bike lane while the adjacent automobile bridge has the generous width of six lanes. A small motorboat sails underneath us as we cross. Fieldwork

6. From the bridge we can see the giant silos from Ropsten’s industrial park as well as the budding cityscape of Norra Djurgårdstaden. Amid the neighborhoods soil sanitation controversy we see a city worker taking groundwater tests, preparing the soil for exploitation. 7. Ferdinand Boberg’s industrial village stands in stark contrast opposite the apartment blocks meant for well-off residents. The industrial buildings, built with the late 1800’s fascination for red brick and Roman arches, are being separated from their past use and will be repurposed as a hip and trendy area, not taking into account the complexity of forces generally required to create the sought-after atmosphere. Is it possible for Djurgårdsstaden to fabricate the image of a gentrified industrial site? 8. In Djurgårdsstaden, the newly landscaped gardens are irrigated liberally to present the appropriate image of an eco-friendly development for environmentally conscious consumers, despite the current drought and nationwide outdoor water-use restriction. 9. The Royal National City Park connects Norra Djurgårdsstaden to the student housing blocks of Lappkärrsberget. The intensity of the drought becomes obvious in the park with fields of dead grass crunching underfoot and the small beach full of people cooling themselves in the water. When we reach Lappkärrsberget we find it mostly deserted, the students living in the area have most likely gone home for the summer. 10. The E18 highway dominates the landscape from the student housing area. The high speed of the highway and the proximity of the sidewalk to traffic creates an alienating pedestrian bridge to Bergshamra.

Skalan 5

Fieldwork

Skalan 5

11. Bergshamra is a quiet enclave in the midst of a sizable traffic junction that feeds traffic into Stockholm from the north. Our only encounter with the high-speed traffic is when leaving Bergshamra on a bridge to the student housing blocks of Kungshamra. The neighborhood has the same winding streets and scale as a picturesque Tuscan town, built with the Million Programme’s Skarne-system. 12. The quiet road that passes Kungshamra leads into a wooded part of the royal park towards Ulriksdals castle. First we pass the old inn and church before spotting the castle itself. It stands amidst a baroque garden overlooking an inlet of the Baltic Sea with Danderyd on the other side of the water. 13. After spending some time in the gardens, we continue towards another small beach. This one is brimming with families. The young children play in the water and time seems to stand still, the sun seemingly stuck at its zenith even though the day is almost over. Day 2 14. The expansiveness of Stockholm’s motorways become more apparent after Ulriksdal. After passing by a golf course and a copse of birch and pine, we crossed a pedestrian bridge over a nine-lane highway. On the other side of this nearly impenetrable wall we saw an allotment garden. Both the golfers and gardeners seemed to be unaware of the infrastructural behemoth just on the other side of the noise barriers. We were forced to walk beside the motorway, sometimes within inches of speeding metal, as we weaved our path over and under it to reach Helenelund. 15. The lawns here are all dry and brown, in contrast to Lidingö and Norra Djurgårdsstaden. We can see Wingårdh Arkitektkontor’s Tower in Kista on the other side of the motorway. At this point Fieldwork

it’s only seven years old, but looks dirty even from a distance. We buy fruit at the supermarket, itself nearly empty, and then walk under the overpass to Kista. 16. Kista Science City lies deserted on weekends, we walk through the post-apocalyptic landscape without meeting a single human being, the buildings stand as single entities surrounded by kilometers of asphalt and gravel parking lots. Every building is branded with a glowing, well-known company name. Flag pole upon flag pole carry the same names, giving the entire area a sense of corporate monotony. 17. On a hill stand newly-developed monochrome villas and townhouses, symbolically elevated from the ground. All of them are painted black, and the cars all gleam in the sun as though they were bought or washed recently. 18. Although only separated in distance by 500 meters, we get a sense that this path isn’t meant to be taken. There’s a large, multi-lane roundabout that we cross on a pedestrian bridge, glancing at the cars passing beneath, towards a grove we need to pass through in order to get to Husby. 19. Husby feels utopian. There are children playing freely in the street and cars are absent from urban areas, aside from a single moving van. Redevelopment projects can be seen taking place, aiming among other things to change the appearance of the buildings, although rumors of renoviction here are common. 20. A network of pedestrian bridges leads us to Akalla. There is a massive contrast in scale in the neighborhood ranging from single-story buildings to 12-story apartment blocks. Services such as a school, a kindergarten, and a church are all located conveniently on a central axis, separating high-rises from the lower buildings. 59

Skalan 5

Fieldwork

Skalan 5

21. The square is adorned with willow trees surrounding a large fountain, water leaps into the air and breaks over blocks of red granite. It’s a place full of life, an elderly gentleman rests in the shade of the willows as people enter and leave the supermarket opposite. 22. Moving away from the high rise apartment blocks, we walk first through a neighborhood of five-story apartment houses and then into a neighborhood consisting of yellow terrace houses and soon find ourselves on an open field. We are now on Järvafältet. 23. In stark contrast to the dominant typology of modern houses in Akalla and Husby, Järvafältet is littered with old log houses. We pass a large allotment garden and see tall sunflowers. 24. The massive, open field stretches as far as our eyes can see and in the distance a motorway is visible. 25. Only two passages under the motorway makes it possible to cross the river of heavy traffic, the two overpasses have a distance between them of one kilometer. 26. Tensta center feels polished and very active. Belatchew Arkitekter’s Tensta Tower dominates the view, and Tensta Konsthall is internationally acclaimed. We also pass a technology and prototyping themed youth center. 27. As we walk away from the bustling center where all kinds of produce and trinkets are sold we soon enter the residential area again, a series of three-story apartment buildings makes up the cityscape along with parking spaces and mowed lawns. 28. There is a large grass field between Tensta-Rinkeby and the neighboring villas of Spånga with only one road connecting

Fieldwork

the two neighborhoods. The field feels like a modern moat, buffering the two areas from each other. 29. Spångavägen runs from Spånga to Bromma with a range of villa typologies. The street shows, with its several enclaves of contrasting architecture, its diversity of inhabitants seemingly ignored by most who just pass through in cars. 30. Suddenly, marked by a sudden intersection, the road narrows, the sidewalk widens, and the street become dressed in an alley of old oak trees. The houses are much larger on this end of the street and stand farther away from it. A young man washes an old car in the driveway that looks to be new. 31. We walk over a bridge into Ekerö municipality and are greeted by Drottningholms Palace. As we approach, the ferry M/S Prins Carl Philip lets out three short bursts of its horn and begins its return to Riddarfjärden in Stockholm. The café at the entrance to the palace is full to bursting, of which the sound of clinking glasses and laughter reminds us. A small, wooden motorboat filled with a young family passes under the bridge as we cross. Several MAMILs flash past us, heading back the way we came. 32. Ekerö is sparse compared to the earlier parts of our journey. We walk through large fields, it’s easy to forget that we’re so close to Stockholm. But we’re occasionally reminded by the view over the water to Botkyrka. Dense Million Programme neighborhoods placed on hilltops like feudal city walls. 33. Like Järvafältet, Ekerö is also littered with wooden cottages and we find our way along country roads and oak alleys overlooking wide stretches of wheat fields as if in Don Quixotes and Sancho Panzas marvelous travels, searching for yet another windmill to slay.

Skalan 5

Fieldwork

Skalan 5

34. The yellow car ferry from Ekerö to Fittja is the only way to cross from northern Stockholm to southern Stockholm by foot outside of the inner city. This in many ways exemplifies what we are trying to research on our walk. Ekerö handles its position between Bromma and Botkyrka in very different ways. The wealthier Bromma is welcomed with a bridge and a palace, and Botkyrka is held at a distance with a car ferry, with a toll of 70 crowns. 35. The ferry ride over is a welcome end to a very long day. Day 3 36. Fittja Center’s plattenbau housing is very complex and expressive compared to the other examples of the Million Programme housing we’ve seen so far. A single module system is used throughout the neighborhood, however the creative assemblance of the modules prevent any monotony in the cityscape. 37. The sight and sound of large motorways dominated the road from Fittja to Skärholmen. We walked along the motorway into a national park. The path in the park led to a neighborhood of quaint townhouses. 38. The road led through Kungens Kurva, a large series of warehouses. The scale of this area was clearly designed for automobile transport and not for humans on foot, even if there is a sidewalk. 39. As in Kista Science City, the buildings here lay isolated from one another. They are single entities surrounded by parking space for the car-borne consumer. 40. We enter a massive network of villas that stretches from Kungens Kurva to Telefonplan. We make a stop in Fruängen Fieldwork

and continue to Midsommarkransen before passing beneath a series of motorway bridges into Årsta. We felt vulnerable to the high volume of traffic surrounding us. 41. Årsta is park-like, situated in greenery, next to a park. We walk along the water to the infrastructural cathedral connecting Gullmarsplan to the City. The relatively new area of Hammarby Sjöstad connects awkwardly to the nearby city. 42. The tramline clearly defines a preferred direction along the boulevard with its many shops and restaurants. 43. The tracks lead us into Nacka. Here we see one of the largest dividing walls on our journey: a collage of two motorways, train tracks, and a physical wall split Nacka down the middle. 44. Along this road we see an old industrial brick building converted into a shopping district. We walk along this road and the houses gradually thin out, and are replaced with woods. 45. The sidewalk disappears and we walk along a country road. We end up near some vacation cottages by the water. We meet a mother with her kids swimming, and we ask if we can take a swim too. Across the water we see the grand villas of Lidingö where we began our journey three days earlier.

Foto, grafik och text: The Fieldwork team 69

Skalan 5

Fieldwork

Living in non-design

The city, in many respects, is a symbol of an ecological impossibility. The cities which we currently inhabit, contain and support us. Of course, a giant archive of facades and design ideologies neatly package and organize this space. These facades symbolize the city efficiently. However, the city is largely a manifestation of our ability to thwart ecological rules. Our hygienic needs are serviced by immensely complicated, massive megastructures tucked out of sight, where our waste and excrement is rapidly transported away, dealt with, and disposed of. Without this, our tightly clustered bodies would quickly poison one another. Our planet is covered in massive networks, submerged in oceans, across borders, part of interlinked systems of satellites in orbit, all servicing our communication. Everyday, millions of kilowatt hours (KwH) of energy provide comfort and assist us with mechanical energy where our bodies fail. When we view the package in which these infrastructures are contained, we see the city. The imagery associated with the city is the facade, perhaps iconic, an individual building, or as a cluster, like a cityscape or a skyline. The facade is an important part in our experience of the city since our movement acts in relation to the barriers these urban artifacts create. The aesthetic discourse of architects is often emblemised by this imagery: whether local styles should be incorporated, or if generic urban forms are more authentic to the current means of production, or if a deconstructivists radical style fragments the city’s fabric. We speak about the city using these terms, and our understanding is framed thusly. Solely relying on exterior observation when investigating the city will provide a simple understanding. I want to present another idea. The structures beneath the city are organized in a equally diverse and complex way as the life and culture it supports. The incredible amounts of energy, necessitated by our collective desire to strong-arm our habitat, is still 71

Skalan 5

mostly out of mind since our cities are designed for us in this way: a room can be illuminated, heated, cooled, ventilated at will by summoning the correct machine to perform the desired task. Long distance communication is practiced with as little friction as a face to face communication, our plurality of citizenships on the internet are equally relevant to the ones granted to us by our current geographic borders. Becoming conscious of these mechanical and digital supports is a necessary exercise to be able to design with these systems in mind. We must learn, as designers, to imagine the megastructures out of mind in the same way we speculate, dream, and imagine life framed by it’s facades. The anthropogenic nature of our planets rapidly deteriorating ecologies demands that we think in a empathetic way about the mechanisms which we require the support of. This series of images is an attempt to aestheticise parts of the city that are often overlooked, to contextualize infrastructures as not only something necessary out of mind, but as a parameter of future architectural design. – Joar Nordvall If we lift a building from the ground the apparatus beneath the surface becomes quite apparent This old house may fool us from the outside, but it, too, is surely rooted in the modern structure What is the genus loci of this place? perhaps it is to keep its occupants dry from the rain If we view our home from space we can see the undersea cables that manifest the internet physically. Our home has a halo of sattelites. isn’t the view from up here impressive? Living in non-design

Skalan 5

Arkitektur och populism

Med en hård retorik och förenkling av situationens problematik har den nu två år gamla föreningen Arkitekturupproret lyckats samla över 30 000 följare på sin facebook-sida “Arkitekturupproret - Det finns alternativ till fyrkantiga lådor”. Genom sociala medier, tv-debatter samt aktioner har gruppen fått stor spridning. När jag började följa arkitekturupproret förstod jag att det inte rörde sig om en vanlig grupp för arkitekturintresserade, utan att det snarare var ett internetbaserat slagfält, där etablissemanget- alltså arkitekter, svartmålas som smakfascister som bör ställas inför rätta. Ett slag om skönhet Likt många andra populistiska grupper kallar föreningen sig för folkets talesperson. Dubbelheten i detta uppenbarar sig dock i och med deras inställning till just folket. Nyligen utlyste man nämligen två omröstningar, den första för att utse rikets vackraste stad. Sundsvall, en gammal handelsstad med knappt 60 000 invånare, där nationalromantik och jugendinfluenser är återkommande inslag, vann priset. Staden drabbades hårt av en stor brand i slutet av 1800-talet vilket ledde till bestämmelser om att endast stenbyggnader fick uppföras, ett beslut som utöver “Sveriges vackraste stad” även lämnade många som inte hade råd att återuppbygga sina förlorade hem. Den andra tävlingen var inte lika smickrande, där den anskrämligaste staden skulle koras. Borlänge, en utpräglad industristad med drygt 50 000 invånare och tillika Dalarnas största, kammar hem potten. Stadens karaktär utgörs till stor del av de många järnvägsspåren, tung industri, miljonprogramsområdet Tjärna Ängar samt köpcentret Kupolen. Arkitekturupprorets krig mot modernism och arkitekter, har snarare övergått till ett smutskastande av Sveriges befolkning. Vilka har råd att bo i städernas historiska centrum och vilka måste bo i “modernistiska lådor” i städernas utkanter? Grafik, s. 76: Felix Wahlgren Arkitektur och populism

Universellt eller inte? Arkitekturens syfte är enligt Arkitekturupproret att vara vacker, men vad som får kallas vackert råder oenighet om. Vissa av de mer frekventa skribenterna menar att det finns värden som är evigt vackra. Dessa eviga värden såsom symmetrier, eller det gyllene snittet ska enligt utsagan följas av klassisk arkitektur, som därför ger oss den goda effekt som skönhet ska ha på vårt sinne. Emellertid kan man debattera att denna skönhet är högst bunden till en subjektiv upplevelse av vår omvärld, som i sin tur är kulturellt konstruerad. Det finns belägg för att vi upplever en sensation när vi skådar något som vi uppfattar som vackert, men knappast att denna sensation skulle framkallas av en universell, objektsbunden skönhet. Med arkitekturen som slagträ Våra förutfattade meningar, färgade av mediabevakning och politiska utspel blir därav viktiga komponenter för vad vi upplever som vackert. Sällan kritiseras arkitekturen i områden med gott socialt rykte, såsom stockholmsstadsdelen Gärdet, där en tidig modernism dominerar i stadsbilden, och en ekonomiskt välbärgad övre medelklass huserar. Återkommande attackeras däremot arkitekturen i förorter med socialt stigma. I kommentarsfälten kan man läsa förskräckta personer som varnar om “förortsghetton” eller “förortsarkitektur”. SD:s partiledare Jimmie Åkesson1 gjorde tidigare under året ett uttalande i Sveriges Radio om att han ville riva områden som domineras av just miljonprogramsbyggnation. Åkessons inlägg i arkitekturdebatten ligger helt i linje med de förslag som Danmarks borgerliga statsminister Lars Løkke Rasmussen lagt fram för Danmarks utsatta områden2. De föreslagna åtgärderna är såklart slagkraftiga i dess form av populism, men framförallt väldigt ytliga lösningar till problem som bär på en komplexitet som grundar sig mycket djupare än färgen på putsen.

Skalan 5

Klararivningarna 2.0 På ett liknande sätt missionerar arkitektupproret för att demolera modern arkitektur och istället uppföra byggnader i äldre stil. Detta menar man görs på kontinenten, där städer som under andra världskriget bombades sönder, nu återuppbyggs i en satsning för att nära den nationella identiteten och kulturarvet. Att Sverige till skillnad från länder som Tyskland eller Polen inte alls har samma kaotiska förflutna förbises av gruppen. De pekar mot det nyurbanistiska Jakriborg som bevis på att vi faktiskt också kan bygga i Hansastil. Ofta nämns i diskussioner rivningarna under 1900-talets senare hälft, kanske mest känd av dessa är Klararivningarna i Stockholm där drygt 700 byggnader revs för att göra plats för infrastrukturella satsningar, samt modernisera byggnadsbeståndet som ansågs nedslitet och ovärdigt. Vi kan idag se med förfäran på dessa ingrepp i stadsbilden som alldeles för omfattande, men att på nytt riva hela cityområdet för att konstruera en skenbild av det gångna vore att rasera stadens narrativ och därmed den lektion i vördnad norrmalmsregleringens efterföljande diskussioner lärt oss. Kulturkonservatismen som avantgarde De reaktionära krafterna som idag syns i arkitekturdebatten är varken nya eller för Sverige unika; Stockholms Operahus har kallats en trave cigarrlådor, och den franske författaren Guy de Maupassant åt frekvent lunch i Eiffeltornet, inte för att han tyckte om det, utan snarare eftersom det var den enda platsen i staden där man slapp se byggnadsverket. Andra grupper som driver liknande agendor finns i flera europeiska länder. Den brittiska motsvarigheten: “Architectural Revival” hamnade nyligen i blåsväder på grund av dess eurocentristiska syn på arkitektur3. Ett genomgående tema för dagens kulturdebatt, är den kulturkonservatism som med lätthet sprider sig i nätforum av olika slag. Förskönande bilder av dåtiden vägs mot karikatyrer av nutiden för att påvisa kulturens förfall. Liv Strömquists omdebatterade verk på Slussens tunnelbanestation är ett ypperligt exempel på hur en sådan kollision av konträra åsikter kan te sig. Arkitektur och populism

Värdet av historia Ett mer konstruktivt samtal kring arkitektur är eftersträvansvärt, att elever redan i skolan får bekanta sig med ämnet kan kanske stävja en alltför enkelspårig bild av arkitekturen som endast hus, och istället ge dem verktyg för att förstå och på riktigt förändra sin omgivning. Att det finns tankar och åsikter om arkitektur är en god sak, då kan vi ha en diskussion där olika infallsvinklar möts för att bättre skapa morgondagens byggda miljöer, samt ta tillvara på det befintliga. När däremot grupper som arkitekturupproret kapar debatten för att driva sin egen agenda gynnas knappast arkitektur eller brukare. Arkitekter kan, och borde dra lärdom av gångna tiders arkitektur, vilken bör ses som ett bibliotek manifesterat i byggnadskroppar och urbanitet, inte minst för att undvika att händelser som Klararivningarna inträffar igen. Att däremot plagiera det förflutna vore att devalvera dess värde. Vidare kan man fråga sig om ett tunnelseende mot forna tiders arkitektur inte omöjliggör en fortsättning av arkitekturhistoriens utveckling, och om vi vågar anta att det bästa redan ägt rum? – Felix Wahlgren

Skalan 5

1. Groll, Helena. Studio ett - SD vill avveckla bostadsområden (Radioprogram). Sveriges Radio. 10/04/2018. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6927507 2. Lange Olsen, Theis och Gram, Duncan Kasper. -Løkke med nyt mål: Ghettoer skal afvikles helt. Danmarks Radio 01/01/2018 https://www.dr.dk/nyheder/politik/loekke-med-nytmaal-ghettoer-skal-afvikles-helt 3. Manavis, Sarah, How architecture-themed Twitter accounts became a magnet for white nationalism. New statesman 14/08/2018. https://www.newstatesman.com/science-tech/social-media/2018/08/ how-architecture-themed-twitter-accounts-became-magnet-white

Arkitektur och populism

Ideellt byggande i Stockholm – från Folkets hus till Cyklopen

Nya Kulturhuset Cyklopen i Högdalen stod färdigt 2013, och är den första ideellt uppförda byggnaden i Stockholm på över 100 år. Men hur kommer det sig att ingenting annat har byggts ideellt på så länge? Vilken funktion fyller ideellt byggande? Bortsett från det frireligiösa byggandet av kyrkor har det ideella byggandet i Sverige sina rötter i den framväxande arbetarrörelsen i Malmö runt förra sekelskiftet. I tidskriften Arkitektur nr 7/1973 beskrivs Folkets hus som en tillflyktsort undan makten för den framväxande arbetarrörelsen: ”[Folkets hus] gav utlopp för verksamhetslust, handlingsiver och framtidstro. Grunden för arbetarrörelsens fackliga och politiska strävanden har lagts i folketshusen.”1 I takt med den svenska arbetarrörelsens tillväxt och etablering inom centralmakten i Sverige övergick ansvaret för byggandet från folkliga gräsrotsrörelser till en centraliserad intresseorganisation, Folkets Husföreningarnas Centralorganisation.2 1942 bildades Statens nämnd för samlingslokaler, vilket möjliggjorde statlig finansiering till samlingslokaler som stod till alla medborgares förfogande. Vid invigningen av Folkets hus i Hallstavik 1973 höll Olof Palme tal. I talet erinras Axel Danielssons tal vid invigningen av ett av Sveriges första Folkets hus 1893. Det är tydligt att folketshusrörelsens verksamhet utvecklats tillsammans med, och inkorporerats i, socialdemokratin och det svenska Folkhemmet. Byggandet av samlingslokaler hade således gått från ideellt till allmännyttigt. Allmännyttans tillgänglighet för den svenska medborgaren kan tänkas vara en viktig anledning till varför det i Stockholm inte byggts ideellt sedan arbetarrörelsens tidiga utomparlamentariska Grafik, s. 83: Evelina Strandberg 83

Skalan 5

verksamhet. I andra delar av landet fortsatte viss ideell byggnation, mestadels bestående av frireligiösa kyrkor vilka hade stark regional anknytning.3 Kulturkampanjens födelse Det politiska stödet för det svenska Folkhemmet minskade i takt med nyliberalismens intåg i den svenska politiken, och avregleringar och utförsäljningar av allmännyttan har sedan 1980-talet omformat den svenska välfärden. Som en protest mot att tillgången till kultur och mötesplatser alltmer anpassats till en marknadsmodell ockuperade 2003 en grupp som kom att kallas Kulturkampanjen4 det sedan tio år tomma SVT-huset på Östermalm. Där började de bygga boenden och utrymmen för kulturverksamhet. Det slutade dock med att ockupanterna blev dömda för olaga intrång och att lokalen revs.5

Ideellt byggande i Stockholm – från Folkets hus till Cyklopen

Efter olika turer med påbörjade byggprojekt och tvister med myndigheter i Stockholm lyckades Kulturkampanjen till slut bygga ett kulturhus, Cyklopen, i Högdalen 2007, med ett tillfälligt bygglov på fem år. Ett år senare anlade nynazister en mordbrand, och Cyklopen brann ner. Aktivisterna bakom Cyklopen började 2011 återuppbygga kulturhuset som stod klart 2013. En unik byggnad, både arkitektoniskt och ifråga om hur Kulturkampanjen lyckades röra sig runt regler om bygglov.6 Det ideella byggandets förutsättningar I ett samtal med Victor Marx, arkitekten som ritat både nya och gamla Cyklopen, förklarar han att husets utformning till stor del handlade om en arkitektur som var enkel att bygga. Med Cyklopen har man för första gången sedan folketshusrörelsen använt sig av icke kommersiell arbetskraft i en byggnation. Hur man bygger ekonomiskt i en ideell process är mycket olikt hur det görs i en kommersiell. I en kommersiell process är arbetskraften kostsam. Därför vill man bygga snabbt, vilket gör det billigare att använda stora maskiner och prefabricerade byggnadsdelar. I en ideell process där arbetskraften är gratis lönar sig däremot en långsam ekonomisk byggprocess. Däri ligger kärnan i nya Cyklopens utformning: den är anpassad till rådande ekonomiska förutsättningar.7 Cyklopen skiljer sig ifrån i princip all annan bebyggelse i Stockholm vars syfte är antingen vinstdrivande eller kommunalt finansierad verksamhet. Victor Marx berättar hur den platta organisationen och byggprocessen på gräsrotsnivå varit viktigt för Kulturkampanjen och Cyklopen. Vidare uttrycker han en känsla av att Folkets hus institutionaliserats och förlorat mycket av sin identitet. Han berättar om hur han känner sig mer som en besökare där, än som en del av en demokratisk gräsrotsprocess.8

Skalan 5

Finansieringen av Cyklopen har Kulturkampanjen valt att hålla fri från regelbundna kommunala bidrag, för att förhindra utomstående påverkan på kulturhusets aktivitet.9 Likt de första Folkets hus 100 år tidigare är Cyklopen en rumslig mötesplats för politisk aktivism oberoende av den etablerade parlamentariska makten. Stelbent detaljplan Ytterligare en anledning till varför det ideella byggandet i Stockholm upphörde kan tänkas ligga i tillgången till mark. 1900-talets frikyrkliga byggnader uppfördes oftast på donerad mark. Arbetarrörelsen däremot hade inte lika lätt att få donationer från den svenska staten eller dess borgarklass, som ju deras revolutionära kraft var riktad mot. Arbetarrörelsens Folkets hus byggdes därför uteslutande på köpt mark.10 Också Kulturkampanjen hade velat äga marken Cyklopen står på för att värna om sitt oberoende, men i dagsläget arrenderar man tomten eftersom den är för dyr att köpa. Utöver kostnaden tillkommer en lång och svår process med att få kommunen att gå med på att sälja.11 Förutom själva markpriset har marknadens ansvar för detaljplaneringen i Stockholm försvårat ideellt byggande.12 Kommunen projekterar ritandet av detaljplanen i samverkan med de byggbolag som sedan bygger på fastigheterna. Något ideellt kulturhus fanns inte utmarkerat i någon detaljplan för Stockholm, vilket försvårade för Kulturkampanjen att få bygglovet för Cyklopen beviljat. Victor Marx härleder de senaste hundra årens brist på ideellt byggande i Stockholm till att det på grund av höga markpriser och detaljplaneringen inte finns någon som är beredd att driva ett ideellt byggprojekt. Han själv skulle efter erfarenheten med Cyklopen inte vilja ge sig in i ett liknande projekt igen.13 Morgondagens fria mötesplatser Nu lämnar vi Victor Marx och Cyklopen och går vidare till förutsättningarna för framtida ideellt byggande. Den utomparlamentariska vänstern möter idag starkt motstånd från stater, institutioner och företag. I Sverige är ledningen för landets centrala fack- och Ideellt byggande i Stockholm – från Folkets hus till Cyklopen

arbetsgivarorganisationer överens om att begränsa strejkrätten. Samma tendens till inskränkande av arbetsrätten återfinns i stora delar av EU, exempelvis i Emmanuel Macrons Frankrike.14 På svenskt håll finns också en vilja att begränsa organisation-rätten för nazistiska grupper.15 Ett förslag som i förlängningen skulle kunna omtolkas till att även inskränka rätten till organisering för utomparlamentarisk vänster.16 Med starka krafter som systematiskt motarbetar arbetsrätt och rätt till facklig organisering kan dagens situation jämföras med den mötesblockad Axel Danielsson utsattes för 1890. Danielsson och arbetarrörelsen han var en del av blev konsekvent avvisad från att boka lokaler för sina möten, då dessa förvaltades av meningsmotståndare. För att kunna fortsätta hålla möten var Danielsson en stark drivande kraft i byggandet av Folkets hus i Malmö.17 Idag tenderar offentliga lokaler och platser att gå från allmän till privat förvaltning, i enlighet med en nyliberal marknadslogik. De offentliga samlingslokaler som finns kvar har institutionaliserats, vilket medför byråkratiska hinder för gräsrotsrörelser att organisera sig i dem. I förlängningen av vår samtida samhällsutveckling, då världsekonomin dessutom är på väg in i en lågkonjunktur, är det inte svårt att finna områden där ideellt byggande skulle kunna spela en viktig roll för människors välstånd. När det inte längre är ekonomiskt lönsamt att skapa kreativa mötesplatser, eller ens att bygga bostäder som alla har råd med, kommer människor att vara tvungna att skapa sin egen byggda miljö, baserad på social gemenskap och bortom marknadens logik. – Nils Chigot Eriksson

Skalan 5

1. Johansson, B. O. (1973). Folkets hus i folkhemmet. Tidsskriften Arkitektur, 1973 no. 7. ss. 2-11. 2. Nationalencyklopedin, Folkets Husrörelsen. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/ folkets-husrörelsen (hämtad 2018-11-05) 3. Almqvist, T., Johansson, H., Simonsson, L., Sveriges arkitekturmuseum, & Nordiska museet. (1976). Vad folket byggde: Ett utkast till folkrörelsernas byggnadshistoria. Stockholm: Sveriges arkitekturmuseeum, & Nordiska museet. 4. Om oss, Cyklopens hemsida. https://cyklopen.se/ detta-ar-cyklopen/om-oss/ (hämtad 02/11/2018) 5. De brädade politikerna, Arbetaren 22/06/2006. https://www.arbetaren.se/2006/06/22/de-bradade-politikerna/ (hämtad 02/11/2018.) 6. Andersen, I. Cyklopens väg genom den byråkratiska snårskogen, Arbetet 12/09/2018. https://arbetet.se/2018/09/12/cyklopens-vag-genom-den-byrakratiska-snarskogen/ (hämtad 01/11/2018). 7. Telefonintervju med Victor Marx 02/11/2018. 8. Telefonintervju med Victor Marx 02/11/2018. 9. Andersen, I. Cyklopens väg genom den byråkratiska snårskogen, Arbetet 12/09/2018. https://arbetet.se/2018/09/12/cyklopens-vag-genom-den-byrakratiska-snarskogen/ (hämtad 01/11/2018).

Ideellt byggande i Stockholm – från Folkets hus till Cyklopen

10. Almqvist, T., Johansson, H., Simonsson, L., Sveriges arkitekturmuseum, & Nordiska museet. (1976). Vad folket byggde: Ett utkast till folkrörelsernas byggnadshistoria. Stockholm: Sveriges arkitekturmuseeum, & Nordiska museet. 11. Telefonintervju med Victor Marx (02/11/2018). 12. Översiktsplan för Stockholm, Stockholms stad. https://växer.stockholm/tema/oversiktsplan-for-stockholm/ (hämtad 12/11/2018.) 13. Telefonintervju med Victor Marx (02/11/2018). 14. Om Strike Back, 08/08/2018. http://strikeback. se/om-strike-back/ (hämtad 02/11/2018) 15. Polischef: Krävs ny lag mot NMR, Kerstin Edquist, Sveriges Radio, 06/06/2018. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6993860 (hämtad (5/11/2018.) 16. Johansson, L A. En handfull nazister är fler än tiotusentals skövlande vänsterextremister, Timbro, 10/07/2017. https://timbro.se/smedjan/en-handfull-nazister-ar-fler-tiotusentals-skovlande-vansterextremister (hämtad 02/11/2018) 17. Johansson, B. O. (1973). Folkets hus i folkhemmet. Tidsskriften Arkitektur, 1973 no. 7. ss. 2-11.

Skalan 5

Foto, s. 90: Stockholm, Eduard Hauska Haiku, s. 91: Björn Nordvall 90

Skalan 5

Faces turned skyward on benches set in concrete, when day turns orange.

Den ideologiska arkitekturens död

Vi lever i en utmanande tid. De senaste åren har varit en omtumlande resa som kännetecknats av både ökade klyftor, polarisering och fascism. I ett samhälle där jämlikhet inte längre är ett självklart mål lurar också ett alltmer brådskande klimathot som kräver handling. Arkitektkåren verkar dock till synes inte nämnvärt påverkad av detta politiska tillstånd. När värderingar är i upplösning vänder sig arkitekten mot ett givet program där den estetiska, hållbara och sociala utformningen blir sekundär, där vinstkraven är vad som i slutändan definierar det byggda. Denna brist på ideologisk gestaltning går i linje med vad arkitekturteoretikern och historikern Manfredo Tafuri förutspådde under 70-talet då han genom boken Architecture and utopia (1976) analyserade postmodernismen och dess konsekvenser. Han har tillskrivits att utropa arkitekturens död genom att hävda att arkitekturen efter modernismen inte längre är meningsfull, att den slutat försöka lösa samhällsproblem på ideologisk grund. För att kunna utforma platser och rum ideologiskt igen måste vi förstå de historiska processer som lett hit och vilka möjligheter som finns för framtiden. Arkitektur efter industrialismen I Stockholm, liksom i många andra städer, sker en snabb förtätning av staden. Alla områden som finns tillgängliga exploateras för att få fram bostäder som ska rädda oss ur krisen som mångårigt försummande av nybyggnation har försatt oss i. Många nya hus och bostadsområden imponerar i sitt uttryck, men den enda gemensamma nämnaren tenderar att vara just den höga exploateringsgraden och vinstkraven som ska uppfyllas. Det handlar om att lösa ett problem på en given plats där faktorer såsom miljö, uttryck, klientel och utformning ska definieras och ge den maximala betalningsviljan hos de tänkta boende eller företagen på platsen. För en byggnad som förväntas ha en livslängd längre än ett människoliv kan det tyckas paradoxalt att endast fokusera på att lösa en situation här och nu, då det som är hypermodernt idag obevekligen kommer att kännas föråldrat inom några år. Eftersom 93

Skalan 5

arkitektur är stabilt och kommer angå människor idag, imorgon och om hundra år har det en historia av att användas politiskt och utopiskt för att skapa ett samhälle med definierade värden. Redan under antiken användes symmetri och specifika dimensioner för att skapa en gudomlig, utopisk arkitektur. Vidare använde borgerligheten under 1700-talet byggnadsideal i fostrande syfte, men modernismen står ut lite extra när det kommer till skapandet av ideologisk arkitektur. Samtidigt som funktionalismen ville skapa arkitektur för människan och Le Corbusier och Adolf Loos utformade regler för det ultimata boendet och stadsplanering, fanns det sovjetisk arkitektur som med sin enorma skala skulle förstärka arbetarsolidaritet och statens makt. Alla sökte en utopi, en vetenskap för hur arkitektur ska se ut. Det postmoderna tankesättet Egentligen är det missvisande att tala om arkitekturhistorien som en linjär utveckling med på varandra efterföljande epoker. Historien har snarare varit en dialektisk utveckling där olika rörelser utvecklats i relation till varandra, och motsättningar inom dessa har avlöst varandra och skapat nya värden. De mångbottnade paradigmskiften som skett har föranletts av avantgarderörelser som underminerat rådande värden till förmån för nya. Dadaism och futurism var två konströrelser med målet att, genom cynism och ironi, ifrågasätta det som under modernismen sågs som de nya, objektiva värdena. Tafuri refererar till Max Weber och Karl Mannheim när han skriver om hur denna kritik mot stabila, konservativa värden är nödvändig för den dynamiska historieutvecklingen. Detta tillstånd av ständigt förkastande av tidigare ideal och sökande efter nya menar Mannheim är den enda verkligheten vi ännu kunnat identifiera, samt de enda villkoren vi hitintills har levt under. Mannheim förutspår att den ultimata utopin kommer uppstå som en konsekvens av denna dynamiska utveckling där man så småningom når en ny, permanent syntes av objektiva värden. Detta resulterar i slutet för ideologier, som istället ersätts av nya, vetenskapliga värden vilka genererar lösningar på alla samhällsfrågor. Det konstanta Den ideologiska arkitekturens död

Skalan 5

ifrågasättandet av ideal kommer att leda fram till en rationell lösning föranlett av den dialektiska utvecklingen. Detta har dock kritiserats då konsekvensen av den slutliga utopin blir ett slut för det intellektuella tänkandet eftersom all kritik blir överflödig i ett system med givna svar på allt. Walter Benjamin hävdade att Mannheims teori om en naturlig historieprocess som utmynnar i ett givet system var omöjlig, baserat på den process av centraliserat kapital och exploatering av arbetare som blir konsekvensen utan etisk gränsdragning. Han menade att utopin måste ha en inneboende etik för att förhindra en sådan utveckling. Det innebar att man även behövde en kontrollerad bild av sin föreställda utopi för att kunna implementera en etik i den. Den ständiga avlösningen av olika motsättningar har gjort att inga ideologier utvecklas färdigt då de alltid undermineras av kritik. Tafuri menar att i ett institutionellt system av definierade värden är vidareutvecklingen av en alternativ ideologi en omöjlighet då all praktik är dömd att vara repetition. Som högst kan det nå dess tidigare höjdpunkt men kommer sedan obevekligen att ersättas av en ny utopisk idé. Den enda potentiellt progressiva kraft är den materiella, teknologiska utvecklingen som kan skapa nya förutsättningar för ideologi. Paradoxalt nog är detta en kapitalistisk kraft som kan föranleda paradigmskiften. Att skapa ideologisk arkitektur Hur bra är egentligen arkitektur på att vara politiskt? I huvudsak handlar det om hur vi ser på byggnader, som subjekt eller objekt. I marxistisk teori kan detta förklaras genom att definiera huruvida tinget är i den materiella basen eller i den kulturella överbyggnaden. Konst kan ses som ett objekt i överbyggnaden eftersom det är ett uttryck för vår samtid som påverkas av människor. Produktionsförhållanden å andra sidan är en del av basen, något institutionellt som direkt påverkar arbetares förutsättningar och livskvalitet. Arkitektur finns i gränslandet eftersom det både är ett uttryck för kultur men också något vi dagligen interagerar Foto, s. 94-95: Berlin, Linn Nordlund 97

Skalan 5

med som påverkar våra omständigheter. I ideologisk arkitektur är målet att de producerade byggnaderna ska vara subjekt, att de ska påverka de berörda människorna och agitera till förändring, alternativt vara ett objekt i form av uttryck för systemet i den nya utopin. Det förstnämnda kan exemplifieras med hur den svenska funktionalistiska arkitekturen med sin lägenhetsutformning bidrog till att arbetare blev mer hygieniska och mindre trångbodda. Detta kan jämföras med hur arbetarklassarkitektur i Sovjetunionen blev storskaliga objekt som behandlade arbetaren som en liten del av ett stort institutionellt system. Tafuri skriver, med utgångspunkt ur Bauhausskolans avantgardism, om paradoxen som uppstår när man försöker skapa ideologisk arkitektur i en verklighet med andra förutsättningar. Här förenades arkitektur och industridesign med mål att ändra produktion och konsumtion. Industridesignen kan till viss del relateras till den tekniska utvecklingen som påverkar arbetarklassens förutsättningar, men blev istället ett medel för privata företag att effektivisera istället för att revolutionera arbetsförhållanden. Med arkitekturen ställdes de inför problemet att den ideologiska produktionen förutsatte att de mål man hade redan var mötta, alltså att utopin var uppnådd. Därför behövde den uppförda arkitekturen först referera till omorganisationen av produktionsmedlen då det var förutsättningen för omorganiseringen av staden. Paradoxen blev därför att man använde byggnader som subjekt med ett utopiskt mål som innebar att arkitektur skulle bli objekt igen. Politisk stadsplanering Piranesis profetia om den borgerliga staden som en absurd maskin kan till viss del sägas ha uppfyllts under industrialiseringen och kapitaliseringen under 1800-talet. Under industrialiseringen gick arkitektur från att vara ett uttryck för borgerligheten till att kapitaliseras och kommersialiseras. Tafuri menar att arkitektkåren snabbt ställde om sig till denna omorganisering till den utopiska kapitalistiska staden. Urbaniseringen som följde industrialiseringen ledde till att klassamhället blev integrerat i stadsplaneringen: arkitektur, som tidigare främst varit en Den ideologiska arkitekturens död

angelägenhet för adeln, kyrkan och kungligheter, behövde förhålla sig till hur motpolerna borgarklass och arbetarklass skulle samsas på samma yta nära industrier. Den kapitalistiska urbana planeringen tenderar att bli organisk eftersom den växer fram ur efterfrågan baserat på köpkraft. Stadens utveckling styrs i stor utsträckning av “den osynliga handen” och det investeras i byggnader där det går att få kapitalutdelning. Staden har setts som en inhuman metropol och kapitalismens kärna av antiurbanister, men i den rådande globaliserade politiska ekonomin är alternativen få eftersom staden är nödvändig för att förse industrier med arbetare, och arbetare med service. Tafuri skriver också om både den uttalade och outtalade ideologiska “equilibrianismen” där arkitekturen ska vara en rationell utformning av dess omgivning och förutsättningar samt jobba efter det givna programmet. I vår samtida politiska ekonomi tenderar arkitektkåren att vända sig till småpunkter av equilibrium i staden i brist på storskaliga projekt med ideologisk frihet och på grund av kapitalinvesterares höga krav. Alienationen når således arkitekter som får en oöverkomlig distans till sitt utförda arbete. Framtidens (o)möjligheter Den uteblivna ideologiska arkitekturdebatten speglar den hegemoni vi lever i där politisk arkitektur är svåråtkomlig, kanske rentav omöjlig. Det postmoderna tillståndet är en frigörelse från bestående värden, men i den politiska ekonomin kommer uppförd arkitektur att kapitaliseras och bli homogen. I bästa fall kan arkitekturen vara ideologiskt kapitalistisk, men för att skapa byggnader som subjekt för andra ändamål krävs andra förutsättningar. Samtidigt finns det ett akut behov av att utforma arkitektur i högre syften än sig själv igen baserat på de samhällsutmaningar vi står inför. I slutändan, när vi står på randen av den mänskliga historieutvecklingens slut, är dilemmat ideologisk arkitektur eller ingen arkitektur alls. – Linn Nordlund

Skalan 5

Tafuri, M. (1976). Architecture and Utopia : design and capitalist development. Cambridge, Mass.: MIT Press.

Dikt, s. 100-101: Björn Nordvall Den ideologiska arkitekturens död

100

The Platform I wander deeper under ground; Concrete skin cover steel bones, Surrounding flickering light. Flesh and blood and bone dance, The deeper I go, The more jumbled they become With words that slowly become Less and moreandallroundwithoutpauseandthen Silence. Dressed in the roar of the monster, Silence. Inside the angry wake of its charge, Silence. It grunts and groans as it falls silent, Among gurgles and murmurs, When it falls asleep, finally.

101

Skalan 5

Before it bellows again. 102

103

Skalan 5

The birth and death of places

Places are living, breathing things that change as much by physical changes in the environment as by subjective, human understanding. They are as much a moment in time as they are blocks of stone. A place is a series of rooms in time, subject and space interacting to form a collectively understood identity that no-one can fully agree on. It is constantly undergoing a process of birth and death, synthesizing the social interactions between its social and physical gestalts. Everything from the looming concrete skyscraper to barking dogs, the forgotten alleyway to the screams of playing children, the warmth of heat lamps outside a restaurant, to the person sleeping on a bench all collide to make a place. That human beings exist as experiential, thinking beings that must always reduce personal experience to social and physical expression is a fact of life. This is essentially what inter-personal communication is. Physical space is given meaning through human subjectivity and human communication, space in turn affects human subjectivity by providing the framework within which that subjectivity is formed. There is an argument that meaning is created beforehand and is inherent to the object and can be understood intuitively. Subjectivity, however, is legion. There are as many biases as there are people and events, and every individual is doomed to understand everything in the context of their subjective experience. As an example, viewing a painting is to see the organization of paint by an artist. The artist might, of course, intend a certain meaning to be clear through the painting, but regardless of what the artist intended it is the individual viewing the artwork that creates their own meaning. The perceiver emphasize some details while ignoring others, apply their knowledge of the historical period it was painted, react to a choice of color, etc. The artist’s painting is no more than a canvas upon which the viewers can The birth and death of places

104

paint their own reaction. Similarly, the architect or urban planner who made the plan does not define the meaning of a place. The result of the work of an architect or planner is the same as the artists painting. Perhaps the blueprint is a masterpiece, perhaps it isn’t; but it is inevitably the framework within which meaning will be created, and thus recreated again and again, by everyone who comes in contact with it thereafter. This meaning of place evolves through the condensation of historical experience, a series of over time clear, misremembered, and forgotten moments of existence. It stands to reason, then, that a place is as much defined by those who use a place as by those who do not. By sheer numerical advantage, perhaps there’s a case to be made that those who do not use a place have more to say about it than those that do. Either way, places are ever-shifting territories at the micro-scale. A place may be defined by economic class, religion, or ethnicity, not because they actually use a place, but are assumed to use the place. For example, places defined as poor, Catholic, or Asian, respectively, become places that creates a social barrier for those aren’t the assumed place-user. Concentration of individuals similar in some way within a geographical area is something that most are familiar with: ghettos and slums are just some of the terms that are used to highlight the economic segregation of the poor, enclaves for ethnic segregation, and so on. At the other end of the spectrum, gentrification is economic segregation of the well-to-do, specifically by displacing those lacking economic and cultural capital. Suburbia is a common bastion of the middle class, safe behind thousands of acres of grass and driveways, while motorways can act as both real and perceived barriers between neighborhoods. These types of barriers become a way to create geographical division between those who can use a place, and those who cannot.

105

Skalan 5

In this way, spatial exclusion of individuals or groups becomes a socio-spatial phenomenon; the result of both a conscious attempt to keep a certain group away from a place — such as installing benches with armrests for each individual seat to stop homeless people from sleeping on them or requiring payment to enter a park — as well as an unconscious, socialized construction of who can use a place. The latter isn’t explicit and not necessarily physical, but its expression can be physical through architectural details, what shops or restaurants are there, or by the patterns and methods of travel. In this sense, the meaning of place is something that is under constant politicization. This is perhaps unsurprising if one considers politics as another word for interpersonal communication. Every interaction is either, to a greater or lesser extent, a manifestation of their personal political identity. Generally, and as contextualized within neo-liberal capitalism, this manifests most visibly through consumption as a whole, and as conspicuous consumption in particular. It isn’t unreasonable to assume that those reaping the reward of taxes have a vested interest in appeasing those groups that will provide the highest economic return. Money is a powerful way to reallocate resources, where gentrification can be seen as a commodification of the place-identity. Those without money have few possibilities to keep up when it’s a question of rapidly rising land prices that gradually push them, both physically and socially, towards the outskirts. It must not be forgotten, however, that territorial boundaries are in and of themselves resistive to rapid changes. The spatial and visual qualities of a physical place are an unavoidable part of the fabric of a place. Of course, the quickest way to remove the meaning of anything is through its destruction. Since the creation of a place is a long-term project that requires a general change in social understanding of what the place is, and who has a claim to it, if the social cues that indicated the historical claim to the area are destroyed, then the entire history of the place is destroyed The birth and death of places

106

along with it. The physical place, regardless if it’s unbuilt grassland or the middle of a bustling city, is the original thesis in dialectic understanding of place. And it is because of the human interaction with these places that they are in a constant state of birth, death, and rebirth.

– Björn Nordvall Harvey, David, 2008. The Right to the City, The New Left Review, 53, pp. 23-40. Jacobs, Jane, 2004. Den amerikanska storstadens liv och förfall. Göteborg: Daidalos. Lefebvre, Henri, 1991. The Production of Space, in Jen Jack Gieseking, William Mangold, Cindi Katz, Setha Low & Susan Saegert (eds.): The People, Place, and Space Reader, London, Routledge, pp. 289-293. Madanipour, Ali, 1998. Social Exclusions and Space, in Richard T. LeGates & Frederic Stout (eds.): The City Reader, London: Routledge, pp. 203-211. Storey, David, 2012. Territories. The Claiming of Space. Abingdon: Routledge.

Foto, s. 107: Modena, Eduard Hauska 107

Skalan 5

BILD

108

109

Skalan 5

Teckning: Martin Piazzolla 110

Bildanalysens återuppståndelse

Det var först efter min tid på konstskola och studier i konstvetenskap som jag kom i kontakt med arkitekturen. Eftersom jag nu befinner mig på en teknisk högskola har jag känt ett behov av att undersöka vad arkitekturämnet i grunden går ut på, för att på så sätt kunna hitta min egen plats inom det. Dagens akademiska inriktningar är ett resultat av de föreställningar som fanns under den tid då strukturerna för den högre utbildningen tog form. Idag har denna ordning börjat ifrågasättas och utvecklas, inte minst genom ett mer tvärvetenskapligt förhållningssätt. Även om gränsdragningarna mellan disciplinerna har börjat suddas ut görs det fortfarande vissa skillnader på det som man traditionellt har delat in i det naturvetenskapliga och det samhällsvetenskapliga. Konsekvenserna av denna uppdelning är särskilt tydlig i fråga om arkitekturen, som nu befinner sig i ett sorts mellanläge, och lärs ut vid antingen tekniska eller konstnärliga högskolor runtom i världen. Istället för att acceptera och upprätthålla denna förlegade – och till synes slumpartade – tudelning, borde man även inom arkitekturämnet sträva efter att överbrygga den. Konstvetenskap och visuella studier När man läser “Konstvetenskap I” vid Stockholms universitet (SU) kan man välja en relativt traditionell inriktning, där man studerar både konst- och arkitekturhistoria i kronologisk ordning, från antiken fram till idag. Den inledande delkursen ägnas helt åt konstbegreppet och vad man klassar och tidigare har klassat som konst eller arkitektur, samt hur man i vårt postmoderna samhälle ska förhålla sig till tidigare teorier och metoder för att undersöka dessa objekt. För att analysera ett konstverk måste man först redogöra för vad man menar med analys, och vidare, vad man menar med konst. Därefter undersöker man alternativa tolkningar och vad eventuella skillnader kan bero på. Denna konstruktivistiska hållning, alltså att inte eftersträva en övergripande sanning, utan att istället på ett empiriskt sätt belysa alla aspekter och synvinklar för att kunna göra en genomgripande 111

Skalan 5

analys, är idag vedertagen inom de flesta akademiska fält, men särskilt inom humaniora. Man kan också välja att läsa konstvetenskap med en inriktning på “visuella studier”. Det innebär, i korthet, en tillämpning av vedertagna konstvetenskapliga metoder på föremål som i allmänhet inte klassificeras som “konst”, som exempelvis reklambilder, bruksföremål eller graffiti. I somras läste jag kursen “Visuell och materiell kultur” vid samma universitet. Kursen ges, till skillnad från konstvetenskap, vid historiska institutionen och är en sorts sammanslagning av flera akademiska ämnen med syfte att sudda ut de traditionella gränsdragningarna dem emellan. Den riktar sig till studenter och yrkesverksamma inom flera olika inriktningar som kan gynnas av att studera olika typer av objekt eller bilder. Bland kursdeltagarna fanns exempelvis ytterligare en arkitekt, en stadsplanerare, en modeskapare, en kemist, en barnpedagog och ett antal konstvetare. Första halvan av kursen ägnades åt bildanalysens historia, samt teori och metod för olika ämnen som antropologi och marknadsföring. Vi undersökte museiföremåls placering i en utställningslokal, värderade konstverk utifrån kulturellt och monetärt värde, diskuterade hur Ingvar Kamprads snålhet har varit en viktig del i marknadsföringen av IKEA och tittade på klotter under Stockholms broar. Därefter skrev vi en uppsats med utgångspunkt i våra respektive områden. Inledningsvis hade jag en tydlig idé om vad min uppsats skulle behandla. Jag ville undersöka användandet av renderingar, datorsimulerade “fotografier” inom arkitekturen, och varför de används som metod för att visa upp en konstruerad verklighet som uppenbarligen inte är sann. För mig framstod de renderade bilderna som orimliga iscensättningar med dramatiska kontraster och närmast utomjordisk ljussättning som skapats i syfte att överdriva byggnadsförslagets påverkan på omgivningen. Jag ville också undersöka arkitekters metoder för visualisering av

Bildanalysens återuppståndelse

112

rumsligheter strax före och efter de digitala metodernas intåg, och hur detta har påverkat själva arbetsprocessen. Arbetet skulle dock visa sig vara svårare än vad jag hade föreställt mig. Jag började med att samla bildmaterial att analysera. Min första tanke var att använda mig av två jämförbara visualiseringar av ej uppförda byggnader: en från tiden före digitaliseringen och en efter. Via ArkDes arkivs Instagram-konto hittade jag fantastiska teckningar av centrumhuset Duggregnet 5 i Björkhagen, uppfört 1957 och ritat av Georg Varhelyi. Jag lyckades dock inte påvisa att det var arkitekten själv som hade ritat dem, och när jag hittade fler teckningar var de i varierande stil och verkade vara ritade av olika personer. Det visade sig också vara svårt att hitta en modern byggnad som kunde motsvara Duggregnet 5 eftersom man idag framförallt ritar utifrån marknadens, snarare än det så kallade folkhemmets, behov. Jag bestämde mig istället för att utgå från moderna renderingar, där exempel fanns tillgängliga i överflöd, och undersöka parallellerna till arkitekters traditionella och analoga metoder. I tidningen Arkitekten läste jag en artikel om visualiseringsföretaget Tomorrow (TMRW) som har skapat renderade bilder åt några av världens största arkitektkontor. Deras bilder har kritiserats för bristen på etnisk, kulturell och ekonomisk representation hos de människor som klippts in som skalfigurer. Men hur intressant det än hade varit att utforska dessa aspekter ville jag fokusera på gestaltandet av själva arkitekturen. Den undersökande skissen och den attraktiva visualiseringen En arkitekt undersöker och skapar rum och byggnader för människor att vistas i. Med hjälp av olika visualiseringsmetoder kan dessa rumsligheter prövas och utvecklas, istället för att bara existera som abstrakta visioner. För att sedan få möjlighet att förverkliga idéerna behöver arkitekten presentera dem på ett tydligt, men också på ett attraktivt, sätt. Detta resulterar i två typer av bilder: den undersökande skissen och den attraktiva visualiseringen. Bilderna har olika syften, men är, i likhet med alla 113

Skalan 5

bilder, kommunikativa. När litteraturforskaren Roland Barthes studerade och utvecklade semiotiken var det utifrån ett behov att kunna tolka bilder på samma sätt som man tolkar text inom lingvistiken. Verbet “att läsa” härstammar från det latinska legere, som betyder att sätta ihop olika element till en helhet. Det gäller både ord och bild. Arkitekten använder bilder för att kommunicera med både sig själv och andra. Men till skillnad från ordet har bilden betydligt större möjligheter att manipulera sin läsare. När en bild byter sammanhang eller avsändare, byter den samtidigt motiv. Arkitekter arbetar förstås också med modeller, både under skisstadiet och vid presentation av färdiga projekt, men eftersom jag specifikt ville undersöka användandet av renderingar valde jag att avgränsa min undersökning till arkitektens bilder. På Le Corbusier-stiftelsens hemsida fann jag hundratals skisser och bilder skapade av världens kanske mest uttjatade arkitekt och tillika den modernistiska arkitekturens superstjärna. Både skisser och mer omsorgsfullt ritade teckningar har där kategoriserats utifrån vilket projekt de tillhört, men utan ytterligare kommentarer. En kommentar till Le Corbusiers bilder hittade jag först i ett pressmeddelande för en utställning av teckningarna på MoMA i New York, våren 1978. Dåvarande chef för avdelningen för arkitektur och design, Arthur Drexler, skrev att dessa skisser och teckningar, på ett magiskt sätt, ger åskådaren en omedelbar inblick i Le Corbusiers mentala värld. Också i andra källor noterade jag hur arkitektens tecknande och skissande likställdes med magi. I boken Architectural Drawing Masterclass: Graphic Techniques of the World’s Leadings Architects (1993) presenterar formgivaren Tom Porter teckningar från 40 kända arkitekter och arkitektkontor runtom i världen. Porter hävdar att förmågan att avbilda och teckna är något som man förhistoriskt har kopplat samman med magi, och liknar pennan vid en trollstav. Vidare förklarar han att arkitekten är en särskild typ av människa som besitter förmågan att, med hjälp av handen, presentera och visualisera idéer om rum och byggnader som finns i dennes huvud. Illustrationerna i boken är mycket vackra och uttrycksfulla, även om Porter påpekar att de Bildanalysens återuppståndelse

114

inte är ämnade för den allmänna konstmarknaden, utan snarare utgör ett av arkitektens redskap för design och kommunikation. Denna hållning är inte unik, och många tycks anse att arkitektens tecknande inte ska blandas ihop med det konstnärliga ditot. Därmed började jag notera en slags klyfta mellan arkitekturteori och -historia och konstvetenskapen. Jag hade fastnat. De skisser och bilder som jag hittade kunde alltså inte analyseras som enskilda objekt, utan endast som en del av ett projekt eller en specifik arkitekt. Jag hade inte hittat några bildkällor som stod för sig själva på samma sätt som de gör inom bildkonsten. När jag inte kunde tillämpa de verktyg som jag hade inhämtat genom konstvetenskapen bestämde jag mig istället för att undersöka fotografi som teknik och dess betydelse i historien. På så sätt kunde jag skapa en grund för att analysera fotografiet och sedan applicera det på renderingarna. Kortfattat kom jag fram till att fotografi som teknik inte i sig orsakade en förändring i hur vi skapar och sprider bilder, utan att fotografiet snarare är ett resultat av viljan att avbilda vår upplevda verklighet och att sprida den vidare till andra. Fotografiets historia Kameran uppfanns vid mitten av 1800-talet genom utvecklingen av hålkameran, camera obscura, som reflekterade och speglade ett utsnitt av en verklighet som konstnärer och vetenskapsmän sedan kunde distribuera. Över tid uppfanns metoder för att framkalla denna projektion med hjälp av olika kemikalier. Först när denna teknik kombinerades med utvecklingen av trycktekniken fick fotografiet verklig spridning. Under hela 1900-talet har människan sedan samlat sin livshistoria genom fotoalbum. Mot slutet av århundradet ersattes den analoga kameran av den digitala, och genom internet kunde bilderna spridas i oändlighet. Istället för att bara samla på bilder fick man nu fler möjligheter att kommunicera och reproducera sin egen identitet, dels som konsument, men också som interaktiv producent, av kultur. José van Dijck, professor i mediastudier vid universitetet i Utrecht, 115

Skalan 5

menar att de nya vanor som tillkommit i och med den digitala eran inte endast beror på tekniken utan att de snarare kan betraktas som ett utslag av djupt mänskliga behov och beteenden. Vid det här laget kände jag att jag var något på spåren. På samma sätt som det digitala fotografiets intågande brukar beskrivas som ett extraordinärt fenomen, vill många också beskriva de digitala hjälpmedel som arkitekter använder på samma sätt. Precis som i alla tider finns det idag tecken på att vi lever i det absolut modernaste av samhällen, men likväl kommer allt som nu är nytt att kännas som en delsträcka i den framtida utvecklingen. Det är visserligen en enorm tillgång att snabbt kunna testa och förverkliga idéer digitalt utan att behöva envisas med skalstock, skalpell och outhärdligt lim. Arkitektens arbete behöver inte längre bromsas ner av ihärdigt tragglande med tekniska och konstnärliga (analoga) metoder. Den tekniska utvecklingen har också gjort det möjligt att skapa digitala fotografier ur fantasin. Kritiska röster om renderingar Nästa del av min uppsats behandlade vad arkitekterna själva anser om sitt eget och andras användande av renderingar. Utanför arkitektkåren finns det nämligen flera kritiska röster. Det gäller framför allt i diskussioner om större allmännyttiga projekt, som exempelvis kommunhus som lockar medialt intresse, där visualiseringarna inte har lyckats återspegla det färdiga resultatet. Tryckt material gällande branschens egna åsikter förekommer mer sällan, även om det förstås finns exempel. I en ledare i Tidskriften Arkitektur från 2017 sammanfattar chefredaktör Julia Svensson den allmänna hållningen på följande sätt: “I renderingens förföriska värld är människor glada och träden blommar. Glasfasader är genomsiktliga, rena och skarvarna syns inte. Men arkitekter vet att en rendering kan vara något helt annat än byggd verklighet. För beslutsfattare, media och allmänhet är renderingar däremot på en gång lockande och förvillande och därför är de användbara som propaganda.”

Bildanalysens återuppståndelse

116

Under 2012 släppte arkitekturtidskriften CLOG ett specialnummer på temat renderingar. 53 olika skribenter, de flesta av dem arkitekter, debatterade där användandet av datorsimulerade bilder inom branschen. Många av dem uttryckte en ängslan över att dessa bilder ofta hamnar i fel kontext. En arkitekt belyser det faktum att människor som inte arbetar med arkitektur tenderar att se på fotorealistiska renderingar som mer tillförlitliga än de mer abstrakta, vilket har kommit att sätta standarden för hur dessa bilder brukar utformas. En mindre realistisk rendering kan istället vara mer användbar, menar en annan arkitekt, eftersom en abstraktion i större utsträckning liknar hur idén om en byggnad ser ut i arkitektens huvud. Därför blir också det utbredda användandet av visualiseringsföretag problematiskt. I en replik håller en representant från ett av dessa företag delvis med om denna kritik. Han betonar att ett projekt bör presenteras med maximalt två renderingar just eftersom de inte är en representation av byggnaden utan bara ett uttryck för en känsla. När det gäller resonemang om god smak och kritik av andras dåliga smak stannar diskussionen av lika snabbt som den börjat. Jag började oroa mig över att detta var hela syftet med min uppsats och att jag bara ville gnälla lite över andras bristande estetiska omdöme. Flera arkitekter anser att renderingar och visualiseringar är ett viktigt hjälpmedel under idéstadiet, och de exempel jag har sett på bilder skapade av mindre arkitektkontor är ofta mer abstrakta och konstnärliga. Dessa bilder har jag egentligen inga problem med, kanske eftersom de har skapats med sin snäva mottagargrupp i åtanke. I slutändan handlade min kritiska utgångspunkt snarare om de renderingar som är avsedda för den stora massan. De överexponerade miljöerna fyllda med välmående och etniskt homogena människor under perfekta väderförhållanden, vilka idag har kommit att representera arkitektyrkets ansikte utåt. Bilder som dessutom ofta är framtagna av företag som specialiserar sig på att sälja avancerade och spektakulära renderingar till de arkitektkontor som har råd att anställa dem. 117

Skalan 5

Visualiseringsföretagen Grundarna till visualiseringsstudion Tomorrow, Andreas Landgren och Mattias Henningsson, gjorde från början digitala bilder till reklambranschen innan de började anlitas av arkitekter i syfte att övertyga beställare. I den tidigare nämnda artikeln ställer journalisten frågan om det är möjligt att de professionella, och dyra, visualiseringarna påverkar hur arkitekturen utvecklas och vad det är som byggs. Landgren och Henningsson frånsäger sig först allt ansvar genom att bekräfta att idén måste vara arkitektens egen, och menar att deras jobb helt enkelt går ut på att visualisera redan väl genomtänkta idéer. Samtidigt anlitas de också för att ta fram bilder under själva designprocessen. Tillsammans med Wingårdhs arkitektkontor har de arbetat fram tusentals renderingar för att undersöka olika val av material, former och ljus till Mall of Scandinavia. Eftersom deras bilder håller en så pass hög kvalitet, vilket de självsäkert konstaterar, ökar de också chanserna för de arkitektkontor som anlitar dem att vinna olika arkitekttävlingar. Detta framgår inte minst av att det i Sverige endast finns ett fåtal arkitektkontor som tenderar att tilldelas de största uppdragen. Tomorrows grundare har i sin tur ingen anledning att fördjupa sig i vad deras bilder får för konsekvenser. De fyller helt enkelt ett behov på en marknad där det råder konkurrens, ett behov som de både har kunskaperna om, och tekniken till, att tillgodose. De största förespråkarna är följaktligen de som tjänar mest på att tekniken används. Det gäller dels mjukvaru- och visualiseringsföretagen som vill chargera deras högteknologiska metoder eftersom det i sin tur innebär fler uppdrag för dem. Sedan 2001 delar visualiseringstidningen CGarchitect varje år ut ett priset “Architectural 3D Awards” för bästa arkitekturvisualisering. Vinnaren, men också nominerade och andra deltagare, delar på priser värda över 436 000 dollar, som har donerats av ledande företag inom 3D- och visualiseringsteknik. Gynnas gör även de stora arkitektkontoren som har tillräckligt med resurser för att beställa tekniken, under både idéstadiet och vid färdiga presentationer av projekt. Paradoxalt nog är det just de som skapar den här Bildanalysens återuppståndelse

118

sortens bilder som kritiseras av kåren internt, men som samtidigt välkomnas av en hänförd allmänhet som förknippar dem med det allra mest moderna. Som arkitektstudent är detta viktigt att både uppmärksamma och diskutera. Ingenjörsarkitekter och konstnärsarkitekter Även om det inom konstvetenskapen ingår att studera arkitekturens historia och teori anses arkitekternas bilder inte alltid ingå som en del av konstvetenskapen. Jag upptäckte att de istället beskrivs som undersökande verktyg i en arbetsprocess. Detta tycks också höra ihop med hur den moderna arkitektutbildningen tog form. Yrkestiteln arkitekt härstammar från den grekiska titeln architekton som idag skulle kunna översättas till överbyggmästare, och fram till 1700-talet skiljde sig arkitektens roll mycket lite från ingenjörens. Först efter tillkomsten av Académie des Beaux-Arts, (de franska Akademierna för de sköna konsterna) började man göra skillnad på konst och teknik, som man tidigare hade betraktat som en enhet. Vid 1800-talets mitt uppstod en tydlig uppdelning mellan ”ingenjörsarkitekter” och ”konstnärsarkitekter” med olika syn på yrkets grundpelare. I takt med att industrialismen spreds till Sverige ökade också vurmen för teknik i allmänhet. Statliga rekommendationer ledde till att flera av de svenska arkitektstudenter som studerade vid Konstakademien (idag Kungliga Konsthögskolan), där Sveriges första arkitektutbildningen gavs, kompletterade sin utbildning med studier vid vad som senare kom att bli Kungliga Tekniska högskolan (KTH). Slutligen innebar det att Konstakademien accepterade att den grundläggande arkitektutbildningen officiellt flyttades till KTH på villkor att ingenjörernas och arkitekternas undervisning inte skulle sammanblandas. Eleverna vid arkitekturinstitutionerna på Sveriges olika tekniska högskolor är därmed än idag fast i ett sorts limbo mellan naturvetenskap och konstnärlig praktik. Eftersom man inte är överens om renderingarnas plats inom den akademiska sfären är det således svårt att undersöka deras funktioner

119

Skalan 5

och konsekvenser. För den som är mer konservativt lagd räcker det kanske med att dessa bilder helt enkelt visar upp en bild av en verklighet, så sanningsenligt som dagens teknik tillåter. Sanningsbegreppet Att problematisera “sanning” som begrepp är en vanligt förekommande akademisk diskurs som enligt mig inte är tillräckligt framträdande i arkitekturutbildningen. Ett fotografi kan vid första anblick tyckas vara en exakt kopia av det som har avbildats, men även en analog fotograf ställs inför flera olika val, som inramning, vinkel, val av lins, typ av film och så vidare. Dessa val lämnar avtryck, vilket gör fotografiet till ett lika subjektivt medium som en teckning. När ett fotografi sedan manipuleras digitalt blir denna subjektivitet än mer påtaglig. Hur “objektivt” kan man då kalla ett fotografi som är fabricerat helt och hållet? Detta innebär dock inte nödvändigtvis att renderingen ska klassas som “falsk”. Någonting som är “realistiskt”, och antingen är hämtat från verkligheten eller konstruerat för att efterlikna den, är båda lika “sanna”. Det är ännu mer angeläget att ytterligare diskutera sanningsbegreppet i vår digitala tidsålder. Men trots att man inom den akademiska världen diskuterar och problematiserar detta så återetableras ständigt sanningen som en konstant faktor utanför den. För att kunna begripa användandet av renderade bilder behöver man först etablera ett vetenskapligt förhållningssätt till sanningsbegreppet. Och för att kunna tolka bilder på ett adekvat sätt behöver man använda sig av visuella studier på alla områden där olika typer av bilder förekommer, vilket också är på väg att implementeras inom flera akademiska discipliner. Detsamma borde, i mitt tycke, även gälla för arkitekturämnet. Min undersökning började med en enkel frågeställning om hur det kommer sig att det finns en viss typ av bilder som gör anspråk på att beskriva sanning utan att samtidigt behöva problematisera eller ens beröra sanningsbegreppet. Det korta svaret blev att man helt enkelt har bytt etikett på dessa bilder – de har placerats i ett annat akademiskt fack. Jag vill hävda att arkitektur i allra högsta grad Bildanalysens återuppståndelse

120

är ett konstnärligt ämne, eftersom man arbetar med att illustrera idéer. De bilder, modeller och skulpturer som arkitekten skapar kan inte likställas med kemistens, fysikerns eller ens ingenjörens vetenskapliga undersökningar. Men med dagens marknadslogik gynnas den enskilda arkitekten av att yrket framställs på just detta sätt. Arkitekten äger, till skillnad från kemisten, möjlighet att styra arbetets kommunikativa uttryck genom att också försköna projektet och framställa det som attraktivt. Attraktivitet i sin tur bygger på trendkänslighet, både genom omsorgsfull formgivning, men också genom att projektet associeras med högteknologisk modernitet. Ju bättre man blir på denna illusionskonst, desto mer framgångsrik blir arkitekten. Detta innebär samtidigt att arkitekturämnet görs mer otillgängligt och svårtolkat, inte minst för de som inte är arkitekter. Vårt språk fungerar eftersom vi har kommit överens om dess grundprinciper. Ordet “hund” betyder hund därför att det kontinuerligt sammankopplas med objektet som det representerar. Denna överenskommelse underlättar hur vi kommunicerar med varandra. På samma sätt finns det metoder för att kunna läsa och tolka bilder, vilket tillämpas inom konstvetenskapen, men också, åtminstone på senare år, inom många andra ämnen där man skapar och/eller analyserar bilder. Om man endast beskriver arkitektens bildskapande som en magisk företeelse, eller som en vetenskaplig metod för att undersöka rum, går man därför miste om en stor del av vad dessa bilder kommunicerar. Istället för att utesluta bildanalysen ur arkitekturundervisningen borde vi välkomna dess återuppståndelse. – Josephina Lexin

121

Skalan 5

Referenser i urval: Barthes, Roland. (2016). Bildens retorik. Stockholm: Faethon. van Dijck, José. (2008). “Digital Photography: Communication, Identity, Memory”, Visual Communication, 7:1. Gillespie, Marie & Toynbee, Jason (red.). (2006). Analysing media texts. Maidenhead: Open University Press. Gordan, Rebecka, Arkitekten, 24 juni 2015, “Tomorrows bilder används för att vinna arkitekttävlingar världen över”, https://arkitekten.se/nyheter/tomorrows-bilder-anvands-for-att-vinna-arkitekttavlingar-varlden-over/ Grange, Kristina. (2010). “Mellan skrå och profession. Om de svenska arkitekt- och ingenjörsutbildningarnas framväxt och hur ett dominerande kunskapsideal har tagit form”, FormAkademisk - Research Journal of Design and Design Education, 3:2. Johannesson, Lena (red.). (2007). Konst och visuell kultur i Sverige 1810–2000. Stockholm: Signum.

Bildanalysens återuppståndelse

122

123

Skalan 5

Teckningar, s. 122-123, Martin Piazzolla 124

Illustration: Erik Lokrantz 125

Skalan 5

The unmitigated calamity of autogeneration

Architecture has gone through radical changes in the past, both in its formal expression and in professional practice. We are now on the verge of yet another revolution, where new digital, technological, and mechanical methods will serve as the main catalyst towards a new architecture. These new means of production will revolutionize the world and also inevitably affect our built environment. The shape of the tools that are now being invented will determine not only how but also what, they will be able to create in the future, regardless of who wields them. They will set a new norm for how architecture and cities are made, just as they did 100 years ago. Societal shift The usual historical narrative of the modernist movement builds on an idea of its actors as revolutionaries. Themselves driving forces, proponents and opportunists of industrialization. That they saw classical architecture as archaic, and then aspired to break from the old traditions. As usual with historical accounts, the currents of the modernist debate was not as streamlined as we like to tell ourselves today. Of course any large societal change will always inspire its share of devotees, who will propagate the new paradigm as gospel, the only thing that can save the world. The gospel inspired by Le Corbusier and the CIAM group being the most famous example of this. However the movement did not start out with this level of dogmatism. The early Bauhaus school, forged from an arts and crafts school and a fine arts school in 1919, had a more critical posture, spearheaded by Walter Gropius. The main focus of the school was the industrialization of architecture and design, critically caring for its potentials and risks. Their view was that architectural development was not driven by visionary geniuses but was simply an “[…] inevitable product of the intellectual, social and technical conditions of [their] age.” 1 this means that it was not within the power of the architectural profession to stop this development. Adherence to tradition was The unmitigated calamity of autogeneration

126

futile at best. And at worst, it risked leaving this shift without critical oversight, letting it run rampant, for its own sake or for the sake of profit. In 1965, Walter Gropius writes, reflecting on the intent of the Bauhaus school and the possible consequences of industrialized standardization: “[Progression of] mechanization, specialized division of labour, and rationalization: seemingly irrevocable steps in industrial evolution which have the same implications for building as for every other branch of organized production. Were mechanization an end in itself it would be an unmitigated calamity, robbing life of half its fullness and variety by stunting [women and men] into sub-human, robot-like automatons. […] But in the last resort mechanization can have only one object: to abolish the individual’s physical toil of providing himself with the necessities of existence in order that hand and brain may be set free for some higher order of activity” 2 While these challenges were daunting, the possibilities that started to take shape were even more striking. The new means of production allowed a radical new ideology to be performed through architecture, and the theoretical work done by the early modernists positioned architects at the center of this societal shift. The old ways died slowly but surely. Not because they suddenly became ugly or unwanted, but because they no longer sustainable in the new context. In a world preoccupied by altruistic motives and economic gains, the old ways had no place outside vanity projects or restoration. Autogeneration The new implications, potentials and risks of the methods of production and design we see emerging today echo of this transformative past. To some capacity these new methods are already an integral part of society. Business models, simulations, and advanced error monitoring to name a few, all rely on some sort 127

Skalan 5

of big data or Artificial Intelligence (for convenience, “Artificial Intelligence” or “AI” will be used as an umbrella term for: narrow AI, machine learning, and deep learning in this article) are already standard practice in certain lines of work, many of which are adjacent to ours. While 3D-printing as of now is mainly used for prototyping or small scale projects, there are constant leaps forward. In the Netherlands the first habitable 3D-printed houses are on track to be completed in 20193 .The price of the technology is falling steadily while simultaneously increasing in quality. Turning towards China and Russia, which are at the forefront of architectural 3D-printing, it is clear that their intention is not small exclusive neighborhoods, but large scale production. While big data has gained more momentum than 3D-printing in the public debate, discussions of its vast possibilities and dangers are largely absent, except from isolated scandals. Most of us have probably followed, or at least overheard, the “FacebookCambridge Analytica data scandal”, where big data collected from Facebook were used to influence the Brexit vote and the presidential elections in the United States. As for examples with less media exposure, urban planning is in the midst of a turbulent shift towards maximizing its use of big data. Massive amounts of research on the subject are being done in China to, for example: optimize traffic flow, calculate plot values, and predict domestic migration patterns. There are no indications that development will slow down anytime soon. As more and more communication is digitalized, more and more data will be available, and the reach of big data technologies will grow increasingly along side with this digitalization. As for AI, Google DeepMind is learning how to walk 4 and to recognize images 5, chatbots are picking up racist behavior from online forums 6 and synergy between other technologies and AI are being tested to autogenerate architectural details at KTH7. Photometric applications to reconstruct digital models from simple photos are already readily available, and software to autogenerate floorplans is under academic development. The unmitigated calamity of autogeneration

128

They will probably hit the market in some form within the next decade. Maybe one of the most notable examples is the financial market’s use of AI. Many would claim that the current system is dependent on AI, with software such as “Automated Trading Systems” dealing with “high-frequency trading” making millions of transactions a day. The large volumes of data, and the opaque inner workings of many AI systems create a potentially fragile financial ecosystem, in which there can be a lack of oversight and understanding of cause and effect. The Financial stability board has voiced its concerns that it might deepen economic shocks and that attempts to influence the system could have unforeseen consequences. 8 The software knows what to do, but not why. We can only really control it by setting the parameters that guide them. Now imagine this framework applied to urban planning. It could give us previously unthought of methods of action and analysis, allowing us to understand our cities better than ever. Or it could create a system so complex that we would be even further from understanding the cause and effect than we are today. A city run by itself where attempts to interfere with the system without AI could cause potentially catastrophic events, like a housing market crash. Challenge and opportunity What could all these new technologies mean for architecture, limited to the construction of houses? Posit that you are an urban developer and that you have access to a massive amount of big data on regional migration patterns and real-estate prices. Further, that you can cross reference this with your own economic means, ground data from plots and other economic trends to maximize your profits and make it a “safe” investment. Putting this data into use in production, imagine the ability to, in submillimeter detail photometrically 3D-scan the plot with a drone and that this data can be exported to produce “the optimal usage of the plot”. Then, in a combination with an algorithm make a floorplan out of this data. Feeding the program old 3D-elements and pictures of façade references so as to construct an original volume. Posit that 129

Skalan 5

this can be exported to an appropriate 3D-printing software and that this structure can be printed at the site. Further development and structures of automated collaboration between software is of course needed – but this is not science fiction. All of these technologies are, to some extent, already here. Those that control the creation of this technology will set the input parameters that inform the end result. They will set the priorities. This could mean that only the mandatory values of regulations are followed to prioritize economic gains, and that “non-mandatory values”, such as ethics and aesthetics, risk being completely eliminated from the principals that generate form. It is not only controlling the means of production, but also the intent of production. This present architects with a unprecedented and daunting challenge, possibility and opportunity, defending and reintroducing the societal values and architecture of architecture with the adaption of the New Technologies. If we embrace and shape the powerful tools of this new production it will allow us to create better architecture, but if we don’t, others will use it for their own purposes. If left by the means of itself, we will be powerless in an unmitigated calamity of autogeneration. You might say that the critical point lies not in shaping the house, but rather in shaping the tool that will shape all houses. Whether we successfully seize this opportunity or not, the change to our profession will be radical. For example, autogenerated floorplans do not, as of now, take spatiality into account. 9 As the modernists had to learn ornament without ornaments one possible challenge of autogeneration for architects might be to create spatiality without designing the space. Just as the modernists were stuck with prefabrication we might be restricted entirely to the materials of 3D-printing. In the present moment vastly limited in the use of traditional building materials, but in the future enabling detailing never before possible.

The unmitigated calamity of autogeneration

130

A unique cross section of competence To begin to approach these challenges we need to understand history, contemporary contexts and the new technologies. Understanding is crucial to formulating a vision of the application of said technologies that is beneficial to society. Not necessarily a vision as in a post-revolutionary monolithic utopia, but neither as bite sized areas of entrenched defense of an obsolete idea of architectural practice. Mario Carpo postulates that many designers turn away from technology not necessarily because they don’t see its potential but because they are overwhelmed with the sheer quantity of information, “If we don’t care about technology today, it is not because there is no technology out there, but because there is too much of it; it’s not because we are bored, it’s because we are quitters.” 10 Though the expertise to produce these New Technologies (programming, industrial design, etc.) need to exist to some degree within the body of our profession, it is important to note that you as an individual don’t have to be able to program and design the methods yourself. More importantly you will need to understand them well enough to discuss them. A prerequisite for agency is to have something to add. Sooner or later, the new technologies will cause the death of our profession as we know it, but we can lay the groundwork that allows a new sort of architect to rise from the ashes. If the digital revolution maintains its breakneck speed, we might be so lucky as to experience both roles. Do not turn away from technology, don’t be post-digital, don’t be a quitter! This is an opportunity to reinvent architecture completely, and set the trajectory for the digital revolution in fabrication. We believe that the architect possesses a unique cross section of competence. We must respect our expertise enough to be willing to exert its influence in shaping the New Technologies.

131

Skalan 5

We must have a seat at that table, not for the sake of preserving our profession, our aspirations must strive higher than so, but for the future of our lived environments. -Erik Lokrantz & Anton Lindström Disclaimer: If you know more than us about these technologies and you think we have no idea what we are talking about, that justifies this article. 1. Gropius, W. (1971). s.20 The new Architecture and the Bauhaus 4th edition. Great Britain: MIT Press. 2. Ibid s. 33 3. Bullock, J. (6 Jun 2018 ). How the world’s first habitable 3D printed houses are made. Hämtat från The Guardian: https://www.theguardian.com/world/ video/2018/jun/06/how-the-worlds-first-habitable3d-printed-houses-are-made-video 4. Vincent, J. (10 Jul 2017). DeepMind’s AI is teaching itself parkour, and the results are adorable. Hämtat från The Verge: https://www.theverge. com/tldr/2017/7/10/15946542/deepmind-parkour-agent-reinforcement-learning 5. K Simonyan, A. Z. (1 Jan 2015). Very Deep Convolutional Networks for Large-Scale Image Recognition. Hämtat från Deep Mind: https://deepmind. com/research/publications/very-deep-convolutional-networks-large-scale-image-recognition/ 6. Gibbs, S. (30 Mars 2016 ). Microsoft’s racist chatbot returns with drug-smoking Twitter meltdown . Hämtat från The Guardian: https://www.theguardian.com/technology/2016/mar/30/microsoft-racist-sexist-chatbot-twitter-drugs

The unmitigated calamity of autogeneration

132

7. Spett, M. (Jun 2018). Machine Architecture. Stockholm, Sverige. 8. Carey, S. (23 Mars 2018). Barclays on the four biggest risks AI poses to banking. Hämtat från ComputerWorldUK: https://www.computerworlduk. com/data/barclays-on-four-biggest-risks-ai-posesbanking-3674108/ 9. Simon, J. (2018). Evolving Floorplans. Hämtat från JoelSimon: http://www.joelsimon.net/evo_floorplans.html 10. Carpo, M. (26 Mars 2018). Post-Digital “Quitters”: Why the Shift Toward Collage Is Worrying. Hämtat från Metropolis Mag: https://www.metropolismag.com/architecture/post-digital-collage/

133

Skalan 5

134

135

Skalan 5

136

Tidningen Skalan möjliggörs med stöd från våra sponsorer:

Vi bygger omtanke i en föränderlig värld

Urban Design Sweco

Ett extra tack till Trydells Tryckeri AB. 137

Skalan 5

138