Skalan #1 - SMUTS

#1: SMUTS

r

TEMA: SMUTS Den direkta associationen är kanske påtaglig och äcklig: skit och restprodukter, skadedjur, sjukdomar och kroppsvätskor. Något ett resultat av liv som inte kontrolleras eller saneras.

Smutsbegreppet verkar uppstå i den komplexa mänskliga relationen till det naturliga. Å ena sidan fjärmar vi oss från det, och på sjukhus, i badhus, reningsverk, fabriker och laboratorium, i religiösa och akademiska lokaler hamnar kroppsligt och naturligt andligt, intellektuellt. Å andra sidan leder skapandet av ett slags civiliserad renhet till sopberg, oljeläckor och koldioxidutsläpp, till kåkstäder och slumområden. Är naturen och vi själva i grund och botten rena eller smutsiga?

Begreppet används som metafor och liknelse med såväl positiv som negativ klang. Prestationer och ambitioner kan uppnås med “skit under naglarna” samt “blod, svett och tårar,” samtidigt som man talar om smutsiga affärer, smutskastning, om att “sitta i skiten” och att känna sig moraliskt smutsig. Genom sin värdeladdning blir smuts som gör skillnad på folk och folk, ett uttryck för fördomar.

Renheten, det fräscha, klanderfria och ordnade, är ett ideal och därmed även en statussymbol och klassfråga.

Toleransen

gentemot

smutsiga varierar över tid och beroende av plats, och kan kopplas till teknisk utveckling, forskning, kultur, politik och ekonomi.

Kanske handlar smuts bara

sig på ”fel” plats vid ”fel” tidpunkt, något som inte lever upp till förväntningar, som stör harmoni eller status quo? Kanske kan smutsen signalera ärlighet, att låta något vara vad det är - men vad händer med genuinitetsanspråket om smutsen, patinan, det slitna blir till estetik, ett medvetet val? Och hur kan något som anses kasserat, farligt eller föraktligt omvärderas, återanvändas, få en ny funktion?

Liksom arkitektur inte bara handlar om hus försöker premiärnumret av Skalan behandla smuts ur ett så brett perspektiv som möjligt. Vi och ett antal andra studenter delar på följande sidor med oss av våra tolkningar.

Redaktionen, Stockholm januari 2014

6

5 Det är vi som ska bygga bort smutsen

11 Andras hem

20 Mina drömmars smutsigaste stad

31 Det är okej

43 05:35

Nomad

att tillgodose marknadskapitalismens krav på ständig tillväxt.

Sin tämligen ringa skala till trots utgör projektet ”Nya Hornstull” ett tydligt exempel på hur reklambranschens och näringslivets strategier blivit stadspolitiska knep: hur identiteten mytologiseras och exotiseras, och dess historia skrivs om för att skapa ett större intresse kring platsen. Gärna ackompanjerat av en klatschig slogan.

centrum i den stadsdel som med en illustrativ blinkning knivsöder ”. Ett högst aktuellt område som står inför samma risk av utvecklingsfenomen är Slakthusområdet i Johanneshov, strax bakom Globen. I ett sekel har platsen fungerat som ett industrilandskap för djurhållning och slakt, dock sedan 90-talet enbart styckning, förädling och handel med köttprodukter. I de gamla industrilokalerna har emellertid en mängd nya aktörer funnit sin hemvist: allt från reklam- och tv-byråer till arkitektkontor och klubbar, som tack vare relativt låga hyror gemensamt skapar en variation av aktiviteter. Ett sådant attraktivt läge och kreativ, alternativ prägel har förstås inte undgått Stockholm stad. I ”Vision 2030”, en övergripande plan som inkorporerar ny infrastruktur runt om i staden och

8

För majoriteten stockholmare har området på Södermalms västra sida alltid betraktats som inte mycket mer än en ganska luggsliten stadsdel. Någon gång i början på 00-talet myntade en DN-skribent begreppet ”Knivsöder”, en något nedsättande

och påstått farliga karaktär. Ungefär i samma veva började det puttra och fräsa, och då ”Street” med loppmarknader och klubbar öppnade vid Hornstulls strand, följde en dramatisk ökning av antalet barer och kaféer, sida vid sida med second hand-butiker, hippa frisörer och reklambyråer. Enligt Stockholm stad, som sedan länge velat rusta upp området, gick dock utvecklingen inte tillräckligt snabbt. Tillsammans med Bonniers fastigheter och reklambyrån Abby Norm framlades en plan för drastisk kommersiell exploatering med en tilltänkt målgrupp bestående av köpstarka konsumenter i 30-någontingåldern som söker det lite annorlunda, kanske till och med föreställt farliga, i en fullständigt ofarlig miljö.

Här fanns inte plats för illaluktande gränder och dåliga, genuint dåliga burgare. 2013 invigdes således Nya Hornstull,

av ”Vision Söderstaden 2030”. I skuggan av Tele2 Arena och snart möjligen Sveriges mest stadscentrala IKEA målar man upp en drömsk utopi efter samma recept som skrevs redan vid Bo01 i Malmö och som även friskt nyttjades vid uppförandet av Hammarby Sjöstad. Ut med smutsen, det slitna, kadaverdoften.

Putsa upp, modernisera och slipa ned alla kanter, men behåll

en minst sagt exotisk beskrivning av idén kring områdets framtid: ”Slakthusområdets tradition ska bevaras genom att varsamt integreras med nya byggnader. Utvecklingen ska

Smuts som identitet och handelsvara

18

12 Ahmedabad’s Golden Temple of Trash

Fimpslottet

28

26 Koreografisk notation för lakan

32 Plumberna: översättning och kommentar

44 Den rena illusionen

Händer

38 Ren estetik

48 I nästa nummer

REDAKTION:

Tidningen Skalan ges ut av den ideella

KONTAKT:

Helena Andersson

föreningen Skalan och drivs av studenter

info@skalan.se

Mika Blomqvist

från KTH Arkitekturskolan. Tidningen är

HEMSIDA:

Axel Burvall

kostnadsfri och utkommer med 2 nr/år.

www.skalan.se

Ludvig Ekman

De medverkandes åsikter är deras egna.

Adnan Gacanin Fredrik Jönsson

Orgnr: 802473-2102

Susanna Lindvall

Tryckt av Edita Bobergs AB, Stockholm

The editorial staff of Skalan has done everything in their power to correctly use the images in accordance with their sources. If you have any concerns or problems with how the images have been used please contact us at info@skalan.se.

This journal is not for sale and no commercial gain has been made.

NOMAD

KARL LINDSTRAND

SMUTS SOM IDENTITET OCH HANDELSVARA ANDERS JOHNSSON

Det talas mycket om områden och distrikt i Stockholm. Grunden till det stockholmska

En utsuddad ljudmatta möter mig i toppen av trappan. För varje steg ned ökar vibrationerna. Musiken hårdnar. Luften blir tätare och en svag doft av rök som letat sig ut ur ett rökrum gifter sig snällt med en tilltagande klubbessens.

där lokala näringsidkare i slutet av 1990-talet tog initiativet att arrangera så kallade SoFo Nights: kvällar med förlängda öppettider, då de gamla arbetarkvarteren söder om Folkungagatan plötsligt insveptes i en internationell, avslappnat exklusiv

Ur dimman träder ett trångt rum fram, som hämtat från ett 80-, 90- eller varför inte 00-talsberlin. Klibbigt golv och öl i engångsglas. Tags över väggar och tak tillsammans med flagnande färg.

trendkänsliga människor att shoppa, äta, dricka och umgås. Allteftersom ryktet spreds upphovsmännen till att söka varumärkesskydd för akronymen SoFo, och därmed undvika exploatering av kommersiella krafter.

Konceptet skulle dock komma att stå mall för liknande framtida projekt, högst drivna av precis dessa kommersiella krafter.

En vän spelar skivor ikväll. ”De har precis renoverat”, förklarar han.

Nu när folk tröttnat på gallerian, förstått dess logik, dess hopplösa copy-paste vi nya sätt att göra stockholmarna, eller ska vi säga konsumenterna, törstiga på samma upplevelser i nya förpackningar. Det handlar inte om att skapa en atmosfär inom en konceptet skulle vara unikt. Istället söker man nya möjligheter att appellera till människors ego, och då räcker det inte med en byggnad.

Producenterna har insett att det krävs mer för att tillfredsställa en nyvunnen syn på den egna identiteten.

8

näringslivets strategier blivit stadspolitiska knep: hur identiteten mytologiseras och exotiseras, och dess historia skrivs om för att skapa ett större intresse kring platsen. Gärna ackompanjerat av en klatschig slogan.

För majoriteten stockholmare har området på Södermalms västra sida alltid betraktats som inte mycket mer än en ganska luggsliten stadsdel. Någon gång i början på 00-talet myntade en DN-skribent begreppet Knivsöder, en något nedsättande men slagkraftig formulering som anspelade på områdets samma veva började det puttra och fräsa, och då Street med loppmarknader och klubbar öppnade vid Hornstulls strand, följde en dramatisk ökning av antalet barer och kaféer, sida vid sida med second hand-butiker, hippa frisörer och reklambyråer. Enligt Stockholms stad, som sedan länge velat rusta upp området, gick dock utvecklingen inte tillräckligt snabbt.

“Vad SoFo är idag kan ses som en stadsbyggnadspolitikers våta dröm: Det är så här vi gör ett område attraktivt.”

Vad SoFo är idag kan ses som en stadsbyggnadspolitikers våta dröm: Det är så här vi gör ett område attraktivt. Det är så här vi lockar konsumenter. Det är så här vår stad skall byggas. Liksom andra städer strävar Stockholm efter att hävda sig i den växande konkurrensen på marknaden, att sticka ut i det globala skyltfönstret. Identitetsmakeriet är således inte enbart en fråga för privatpersonen eller företagaren. Stadens identitet och varumärke måste konstant stärkas, och i termer av stadsplanering innebär det ett kraftigt tilltagande koncept av att branda och öka attraktionskraften hos de enskilda zonerna i det urbana landskapet. I skottlinjen ligger ofta vad som betraktas som uttjänta, mer eller mindre perifera områden, vilka dock äger goda förutsättningar att agera grogrund för nya utvecklingsområden med nya identiteter som i slutändan kan bidra och förstärka det

Tillsammans med Bonniers fastigheter och reklambyrån Abby Norm framlades en plan för drastisk kommersiell exploatering med en tilltänkt målgrupp bestående av köpstarka konsumenter i 30-någontingåldern som söker det lite annorlunda, kanske till och med föreställt farliga, i en fullständigt ofarlig miljö. Här fanns inte plats för illaluktande gränder och dåliga, genuint dåliga burgare.

2013 invigdes således Nya Hornstull, centrum i den stadsdel som med en illustrativ blinkning Gaffel- och knivsöder.

Ett högst aktuellt område som står inför samma risk av utvecklingsfenomen är

“Ut med smutsen, det slitna, kadaverlukten. Putsa upp, modernisera och slipa ned alla kanter, men behåll det urbant ruffiga och spela på industriestetiken.”

har blivit en central del i det kommersiella maskineri som vunnit allt större mark för att tillgodose marknadskapitalismens krav på ständig tillväxt. Sin tämligen ringa skala till trots utgör projektet ”Nya Hornstull” ett tydligt exempel på hur reklambranschens och 9 9

”En attraktiv, hållbar och växande stad”.

Slakthusområdet i Johanneshov, strax bakom Huvudstadens stadsbyggnadsdevis är Globen. I ett sekel har platsen fungerat som ett industrilandskap för djurhållning och slakt, dock sedan 90-talet enbart styckning, utvecklingsvisioner för städer världen över. förädling och handel med köttprodukter. I Vad som snarare blir intressant är när dessa de gamla industrilokalerna har emellertid en ord skall dechiffreras: för vem är staden mängd nya aktörer funnit sin hemvist: allt attraktiv, vad gör den attraktiv och vad från reklam- och tv-byråer till arkitektkontor och klubbar, som tack vare relativt låga hyror gemensamt skapar en variation av aktiviteter. vad som växer fram i kölvattnet av planmässigt Ett sådant attraktivt läge och kreativ, alternativ prägel har förstås inte undgått Stockholms utveckling och ska utvecklas, men de metoder stad. I Vision 2030, en övergripande plan som systematiskt används riskerar att skapa som inkorporerar ny en stad där kulturella infrastruktur runt om “För vem är staden attraktiv, och sociala aspekter trängs allt längre ut i vad gör den attraktiv och periferin. Systemet slår nya projekt, benämns vad innebär egentligen en mynt av dem som bott Slakthusområdet som en hållbar stad?” och arbetat i ett område, del av Vision Söderstaden gett platsen en själ och en sann identitet, och 2030. I skuggan av Tele2 Arena och snart möjligen Sveriges mest stadscentrala IKEA målar man upp en drömsk utopi efter samma och stigande priser. recept som skrevs redan vid Bo01 i Malmö och som även friskt nyttjades vid uppförandet Vad som förefaller bli en något ironisk av Hammarby Sjöstad. Ut med smutsen, det konsekvens i sammanhanget är när vi plötsligt slitna, kadaverdoften. Putsa upp, modernisera har en nyrenoverad stad i perfekt skick, men och slipa ned alla kanter, men behåll det en fortsatt efterfrågan på något ”annorlunda” och mer ”genuint”. Stockholms botemedel På hemsidan bygg.stockholm.se, som är en

Vi beklär våra hela och rena väggar med den typ av yta som den ständigt otillfredsställda målgruppen efterfrågar. Vi vill vara i Berlin,

exotisk beskrivning av idén kring områdets framtid: ”Slakthusområdets tradition ska bevaras genom att de kulturhistoriska

kreativ miljö, men inte behöva skapa själva.

Vi vill känna oss alternativa och unika, men inte göra avkall på bekvämlighet och hög standard. Och staden serverar oss det vi vill ha, totalt befriat från smuts och fara. Att skapa något som i faktisk bemärkelse avviker från normen, eller rentav tillåts utvecklas efter eget bevåg, var nog en idé som tidigt förvisades till papperskorgen på stadsbyggnadskontoret.

Om den över huvud taget dök upp. r

integreras med nya byggnader. Utvecklingen ska också bygga vidare på områdets starka tradition av god mat genom till exempel nya restauranger och caféer.”

Att beskriva Slakthusområdet som en plats med kulinarisk tradition är förstås en sanning handlar det om en omskrivning av historien; en föreställd förmåga som avser att stärka attraktionsvärde, varumärke och identitet. När frågan är om det inte bara är ytterligare en galleria i modern tappning.

10

ANDRAS HEM

SUSANNA LINDVALL

Behoven rangordnas. Köket behövs inte, men badrummet behövs. Där gör man sig ren. De nytvättade fötterna ställer sig på badrumsgolvet där de tvingas bekanta sig med de andras fötter.

Personerna stänger dörren för att få vara i fred och göra sig hemmastadda. De står på mattan, tar av sig skorna och ställer ifrån sig väskorna. I samma ögonblick som väskorna vidrör golvet uppdagas en annan värld – en kontrast till idyllen. Genom strumplästen blir de varse ett ojämnt underlag. Böjda över sina väskor noterar de golvet. Där löper ett tjockt

I sovrummet bäddar de om. Sängen får ett nytt lager, ett tillägg till det lånade. De andra har inga kuddar över och de får improvisera egna genom att vika ihop sina tröjor och stoppa dem i egna örngott. De lägger sig i sina lakan i de andras säng. Gränsen mellan lakan

som strumporna skyddar dem ifrån. Att ha dem på sig känns tryggt. De bildar en barriär mellan bar fot och främmande golv.

Blickarna dras mot sängen. Täcket ligger hopknölat, lakanet är skrynkligt. Vid en

kan slutligen sova.

De vaknar. Över golvet lägger de ut kartongoch pappersbitar att kliva på för att undvika

cirkulerar. tillgängliga ytorna där de lägger sina saker.

Men det mesta lämnar aldrig resväskorna.

Lägenheten är konstant med sina väggar, golv och tak. Men i den ser de något mer, något som inte hör dit. Lägenheten är inte befriad från det. Lagret av oönskad smuts är en yta, en tapet, en fernissa. Vad vore lägenheten utan den? Inte de andras, kanske deras.

lämningar ur de andras liv. Lämningar som alstrats sakta och länge som omger dem. De det är de tacksamma för. De lämnar rummet, byter miljö, ser något annat än lägenheten.

När de kommer tillbaka upptäcks köket.

Kanske kan de sitta där och äta och låna utrymme i kylskåpet. Ingenting är rent, men används ändå av de andra.

11 11

AHMEDABAD’S GOLDEN TEMPLE OF TRASH

FREDRIK JÖNSSON

“I fucking hated the place. I thought it was really dirty, really noisy. You know, I said I’d basically never go back.” returned for a two-year internship. There he underwent the extreme highs and also the incredible lows of living in a different country as a minority outside his own culture; an expat post-graduate degree at the Architectural Association in September 2011. Ahmedabad’s Golden Temple of Trash life which promotes an important dialogue about waste, creativity and ultimately life and death.

FREDRIK: What did you want to bring out in the garbage-aspect of the project?

ROB: Well, the question of value in India is super interesting because there is a sort of natural assumption that things are generally worthless. It’s a very crude analogy to draw, but things like the cast-system; since people are naturally dismissive of people below their station, social mobility and social value, the cost of human life if you like, because there are so many people over there, is incredibly low. People are almost seen as disposable, and whilst you have this sort

WEAVING A LANDFILL INTO AHMEDABAD A re-appropriating infrastructure puts traditional sub-continental spaces of religion and celebration to practical use in Ahmedabad’s Asnani Landfill. Street cleaners’ unritualised informal practices, the backbone of the Indian city, are recognized through the transposition of an alternative meteorological and astrological Hindu calendar onto the inhospitable topography of garbage: while they sift through trash, the landfill also becomes a destination for Europe’s toxic yet valuable electronic waste.

12

AHMEDABAD: THE RITUALISED CITY The Indian city is perceptually composed of a series of rituals rather than its physical and geographical condition. Wedding processions, colourful celebrations, kite and dance festivals equalize the Gujarati city of Ahmedabad.

Citizens congregate in the public realm to conjure their own public territories of celebration through gathering together with a single purpose, be it the harvest festival Makar Sankranti, the rebirth festival Ganesh Chatturthi or Holi, the festival of colours.

status-bestowing objects. [For example], Indian housewives own 40% of all of the world’s goldreserves, and this is worth more than the combined gold-reserves of Germany, U.S., France and the IMF. There is just a fetish over status-bestowing trinkets, which [is] kind of weird, especially with the Hindu-dimension, because that’s so fucking tacky, man. It’s not mutually exclusive to them; things can be valuable and still like really shitty.

So this sort of underlying attitude towards the way they see the world, at least in the last ten years or something, given the philosophical movement called Jugaad, is really interesting. Jugaad is a Punjabi word. It’s a noun, and it describes a type of vehicle: basically a van, built around a petrol-powered irrigation pump. The idea is that you have these farmers, who have very little, but they have a water pump, and so if they need a car they will build this kind of weird monstrosity

in these really scarce environments. There is potential in everyday objects we normally overlook as being garbage.

I think it’s particular to India because the only real thing they’ve got going for them in terms of natural resources is the local contingent knowledge of the people. And if you take that into the recycling infrastructure in India, this idea of Jugaad is super interesting. In the U.K. we have recycling goals that we’re looking to achieve by the year of 2020, and India already achieves this.

13

KALI’S CONFLAGRATION TOWER The Gods can be swayed through ritualized offerings, and to the throngs of ragpicking Hindu believers, the two patron Gods of India’s impoverished, Ganesh and Kali, are no exception. An industrial shrine to Kali, the Goddess

of both death and change, refines mundane materials latent in electronic waste offered up to her. The incinerator is accompanied by a space for trading among ragpickers.

14

THE ALCHEMITECTURAL GOLDMINE In 2012, India purchased complete electronic scrap units for ca Rs 450(US$9) a piece. These units were worth ca RS 18,900- (US$378) a piece in assorted raw materials according to that year’s average commodities values,

providing the materials were separated.

The gold parts of the electronic waste’s printed circuit boards catalyse the transmogrification of the mountains of toxic garbage into nuggets of pure gold. Trails of molten gold fly overhead,

15

passing across the public’s routes into the shrines, hinting at the function of the factory’s private, sacred and productive alchemical processes and spaces within.

Mainly because there are just so many people who have so many ingenious ways of doing it and

My project sits in that strange duplicity; the fact that it’s not mutually exclusive, the fact that you can have something very organized that works like clockwork, and, apparently, just a fucking because we have different laws over here. So, what you do is, you tap into the fact that religious people are just prepared to do more crazy shit like poison themselves when they’re working with toxic materials and just ship all the computers out there, as it gives them a way to make money.

I don’t want to get too much into the realistic things because it’s not really what my project’s about. It’s about understanding this Indian attitude towards the value of objects and the value of your people.

FREDRIK: You bring up alchemy in this project. Is that the spiritual aspect, the Jugaad philosophy, coming into play?

ROB: Yeah I think so. I mean alchemy is super interesting, because the goal of alchemists is basically about turning a mundane material into something valuable, so turning lead into gold. And this process and more want to do with a belief, that you almost willed the metal to happen because it to see in the world, it was more of a sort of cookery, like an art rather than a science. I think that this kind of idea of trying to transform through the power of belief rather than necessarily a a cliché, man, but it dominates every aspect of life; [it’s a] common ground for people. To the point where, there’s actually a patron god of Jugaads at the moment, Viswákarman. He’s also the patron god of architects. If your car breaks down on the side of the road, there will be a little shrine to him so that you can pray - it’s fucked up, man, but people genuinely believe in these things!

FREDRIK: It’s interesting that you have this hyper-modern industry and then at the same time use these old religious references. Even the presentation is almost like old noble or religious tapestries.

ROB: Yeah, they’re called miniature paintings: there’s a school of painting for it in India. “Miniature” obviously implies that the thing is small, but actually it comes from the Persian word “mini” that means red, which was the predominant dye that people used to make these paintings with. They depict Mughal courtly life, paradisiacal scenes, serene, aristocratic – like the king going shooting with tigers and stuff. I suppose what I wanted to do by representing my project like that was to subvert this idea of what is valuable and what is clean and what is paradisiacal, by drawing a kind of dystopian mess, like fucking peasants and shit, instead of the king. Because these people don’t really have [something of] their own, I wondered about the social strands of this project, about sort of providing an enclave for people who are otherwise disenfranchised. By subverting a traditional form of representation it gives value to what they do.

16

FREDRIK: Do you think that was a necessary thing to do? I mean, do you think people would’ve paid attention to it if you did the opposite of this tapestry?

ROB: Well, this is such a cynical thing to say man, in architecture school if your shit doesn’t look amazing, no one takes it seriously... On the one hand, [it’s] bullshit about how it’s an academic point of choosing this kind of reference; it also needs to look fucking sexy.

FREDRIK: Obviously this is a representation of the ragpickers’ efforts; a cyclical process that is going to end up in the rich peoples’ pockets. It would be self-sustaining, it would give the ragpickers a better economic situation, but what was your take on it, what was your idea?

ROB: I’m happy to leave it open, you know. The thing about student projects is that normally, when they become too didactic and kind of tell you the whole story that loses the intrigue. I’m happy for people to be like “I fucking hate your project. It’s like a work house. It’s a concentration camp. What are you doing?” But at the same time, it gives them an income and actually it’s maybe the only way to generate the social mobility missing from society in India, to sort of resign yourself to the fact that maybe you’re not going to be able to break through from the shackles that are holding you down, but you make enough money by killing yourself with toxic material so that your kids can.

The goddess Kali sums it up quite neatly: she’s the patron saint of the rag-pickers, and as well as sort of trying to barter her favor with all the offerings they make, the thing that gives them a livelihood, [and the] …ability to work with all these toxic materials is the thing that ironically is going to kill them. This sort of duplicity with Kali and what they do is what my project is about dream, but actually you should look a little bit more closely at how it works socially and see that it’s not all rosy. It’s not like a series of beautiful garbage, you know, like a dump or whatever with this weird factory – just a horrible, nasty, dystopian monster. I don’t know, it’s provocative I guess.

I don’t want to judge it too clearly because it shuts down the possibilities of the thing. r THE RAGPICKING WAGON WALLAHS Scavenged material is sorted into categories before being incinerated, leaving only the valuable metal elements. Electronic waste must therefore be broken down and sorted in to its basic components upon arriving at the temple. These basic components are classified as precious, and refined further, or mundane, whereby further processing is economically infeasible.

Subdivided wagons along with a multitude of ragpickers enable in-situ sorting before the materials continue on for further processing.

17

FIMPSLOTTET TEXT: ADNAN GACANIN BILD: MIMMI GUSTAFSSON

Gula efter första blosset bruna blöta staplas de på varandra nej de är vad högen består av och högen växer och det är inte längre en äcklig det är en samlingsplats och det respekterar man ju det är ett berg av organisation som pressas fram av kontinentalplattorna det är heligt och det har alltid funnits det känner du för det vore orimligt att nån slängde en äcklig ett nytt inget när det måste ha funnits en hög nånstans och där hade allt hamnat om inte den här högen också fanns skulle kunna kalla det ett tomrum eller mellanrum men det är nånting annat tänk efter det är ett äckel men det är också gångar och salar och trappor och skrymslen det är både och både rum och äckel. suttit i någons läpp och kanske fastnat lite i den torra läppen av nån anledning är det orange med nåt mönster ska det föreställa kork? Luften är lite orange och smutsgul eller är den

och med den kommer lukten den torräckliga som möter den suräckliga i det gula och orangea tillbaks till slottet och du undrar vem som är kung i slottet men det är ingen för det är folkets slott och där hålls inga banketter där vandrar man bara runt bakfull vänta när blev det ett slott undrar du och du sitter och vilar och försöker hitta springor nu att det inte är renare? Du förstår när du vandrar genom äckelrummet att det inte kan vara nånting annat än ett slott fast det på håll utger sig för att vara en spontan självklarhet (kompakt som folkmassan nedanför dig på gatan men som du aldrig får uppleva för att den tycks skingras ser framför dig är detsamma som det du rör dig i just nu du har inte en privilegierad översikt över den ovetande klumpen du är en del av den icke-existerande klumpen och det är allt) du springer in i väggen och studsar mjukt tillbaka springer in i en annan men det är tyst helt tyst och det koncentrerar alla färger och alla lukter och den syrliga luften och askan som fastnar på dig som du inte kan sopa bort bara bre ut fördela jämnt tunna ut så att du en kort stund glömmer den tills mer fastnar och du blir påmind och undrar om du bara ska låta det vara om det är värt att glömma för du avskyr att bli påmind men tankarna trängs undan de får inte plats längre eftersom allt koncentreras i dig du bär allt som är äckelrummet och det kollapsar om du hittar ut men det gör du inte för du klättrar och letar men slottet är en auktoritet och ingen

18

MINA DRÖMMARS SMUTSIGASTE STAD

“I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten.

Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergskreva.

Murarna både skyddade och skymde. I grändernas skumrask smög skvallret och farsoterna. De som skyddades av murens styrka kunde dödas av dess stenkyla. Solen och vinden kom sällan åt att skura rent, stanken steg kvävande från strändernas jäsande sophögar och rännstenarnas slemmiga avfall.

Alkoholister, brottslingar och självmördare fanns det fler av i staden än på någon annan plats.

Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om pesthålan och varbölden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte sig många av dem dit, gav sitt blodsoffer.”

TEXT: HELENA ANDERSSON BILD: GUSTAV LUNDSTRÖM STEFANIA SIR DANIJELA RAZUM

Det är en ömsom ömmande tragisk, ömsom romantiskt skimrande och allt igenom djupt mänsklig ton med vilken Per Anders Fogelström tar sig an utmaningen att skildra ett sekel av Stockholmshistoria, dess invånare och stadsutveckling.

Mina drömmars stad (1960), första delen av den fem romaner tunga Stadserien, följer från 1860 till 1880 huvudkaraktären Hennings strävsamma resa från bondpojk till make och

brytpunkten mellan gammalt och nytt, en tid då mörker och fattigdom, hunger, social skiktning och bostadsbrist varvas med en blomstrande industri, växande ekonomi, tekniska framsteg samt en begynnande arbetarrörelse.

Fattigdomen vi möter är inte bara nött, sprucken och gisten – den är smutsig. De fallfärdiga husen huserar råttor, löss och loppor, mögel och kroppsligt avfall från trångbodda, sjuka, sönderslitna människor. Svetten från dagens arbete hinner knappt torka innan nästa påbörjas, hungern och uppgivenheten dämpas med ruset av kopiösa mängder brännvin. För att inte tala om den som i utbyte mot sin kropp inte får enbart en bit mat på bordet, utan även könssjukdomar och omgivningens förakt.

Fattigdomen sipprar in genom den minsta av glipor, klibbar sig obönhörligen fast vid allt den vidrör, håller strupgrepp om längtan och hopp. Mot bakgrund av detta är det inte konstigt att renlighet blir synonymt med värdighet.

21

“Klara med fästman och barn bodde nu vid Nya gatan, strax intill det hus där en gång tre barn blivit ihjälosade. En måndagsmorgon gick Lotten dit.../.../ Huset luktade smuts och mögel, gården var nästan fylld av vinterns orenlighet som ännu inte bortforslats.

Lotten letade sig upp för trappan till vinden.

Knackade på dörren, väntade, knackade igen. Någon ropade ‘kom in’ och hon öppnade dörren.

Stannade på tröskeln, såg sig förskräckt omkring.

Lotten hade växt upp i fattigdom. Men hennes mors slit hade gjort armodet rent, trådslitet tvättat, blankskurat. Även om de bara haft potatis att äta så hade de ätit på diskade fat.

Fattigdomen sådan hon såg den nu hade hon aldrig mött förut, inte så nära. Tapeterna som hängde i flagor, spindelnäten och sotet, de trasiga fönsterrutorna som stoppats igen med papper, lumphögarna som användes som sängplatser, stanken från matrester och dåligt borttorkade spyor, från det fyllda nattkärlet och de tomma flaskorna.

Klara satte sig förvirrat upp. ‘Så fint främmande hade jag inte väntat’, sa hon. ‘Då skulle vi ha städat litet först’.’’

Liksom sin mor lägger Hennings fru Lotten ned sin själ i att hålla familjens ruckel i bästa möjliga skick. Varje tag med kvasten strör värdighet i vrårna, varje skurad golvplanka markerar gränsen mellan omgivningens förfall och hemmets ordning, varje nytvättat lakan omsluter värkande muskler och kurrande magar i drömmen om en något mer mänsklig tillvaro.

Likaså offrar kolbärardottern Annika varje surt förvärvad slant på att vårda sitt yttre, iklär sig självrespekt i form av frasande klänningar och blankputsade kängor, och hoppas intensivt på att väcka behag hos någon av stadens förmögnare män som kan lyfta henne ur fattigdomens förlamande sociala stigma. Men

22

”... hon skrapade och gnodde, blev alltmer missbelåten. Var som om den lilla fläcken bredde ut sig och förkvävde solen och sommaren. Hon blev tillslut alldeles förtvivlad, röd av ilska. Hur kunde fläcken ha kommit dit? Vem var det som försökte förstöra allt för henne, dra ned henne i smutsen?”

Utan närmare beskrivning kan dessa personporträtt verka mästrande: protagonister vars outtröttliga slit och nogsamma renlighetsrutiner visar prov på en moral och disciplin som agerar motpol till omgivande djuriskhet. Detta skulle överensstämma med det folkbildningsideal som växte fram i Västeuropa och USA under andra halvan av artonhundratalet och förespråkade spridandet av borgerliga dygder till de lägre samhällskikten. Filosofen Olli Lagerspetz berättar i Smuts – en bok om världen, vårt hem (2006) om denna så kallade ”renhetslinje” där ”samma ljusa renhet åt alla” sågs som ett sätt att hålla det inre djuret i schack, förneka den med barbari och dekadens förknippade kroppsligheten. Renheten hade länge dikterats av förhållanden mellan exempelvis vardag och fest, mellan privat och offentligt, ledighet och arbete, men genom att nu tala i hygieniska och medicinska termer upphöjdes rådande (borgerliga) uppfattning av renlighet till ett slags empiriskt faktum tillika förebyggande åtgärd. I begreppet ”renlevnad” drogs dessutom en parallell mellan kroppslig och moralisk renhet, i syfte att motverka arbetarklassens alkoholmissbruk och sexuella lössläppthet.

1800- och 1900-talets renlighetsvurm ska dock inte primärt betraktas som en progressiv jämlikhetsvision, utan enligt Lagerspetz som ett sätt för dem som ”hade tillägnat sig en borgerlig, västeuropeisk högkultur med tillhörande kan härledas till borgerlighetens behov att utmärka sig som en enhet och hävda sig gentemot adeln, som i förlängningen skapade arbetarklassens behov av att framstå som ordentligare och mer civiliserade än allmogen, bönderna. För de fattiga arbetarna i Fogelströms roman manifesterar ordningens och renhetens ritualer således medvetenhet om ett slags ”högre” tillstånd, smutsföraktet blir identitetsskapande och utgör en meningslös.

Lagerspetz menar att renhetslinjen kan härledas till en poststrukturalistisk ”civilisationsteori” som gör gällande att varje nytt samhälle är mer civiliserat än det föregående.

Filosofer, idéhistoriker och socialantropologer anser sig i kontrasterandet av så kallade ”förmoderna” kulturers seder

smutsighet och kroppslighet; en ekvation som sammanfattas ”renlighet = självbehärskning = framsteg”. Denna tolkningsmodell avfärdas dock som en myt utav Lagerspetz, som istället hävdar att strävan efter renhet och ordning är 23

på den svenska landsbygden, målande bilden av ett land i skriande behov av modernisering och upprustning. I programskriften acceptera från 1931 presenterade Gunnar Asplund,

allmänmänskligt konstant, om än varierande till uttrycket. Då upplevelsen av orenhet är av subjektiv karaktär och dessutom totalt beroende av kontext, är dikotomin ”borgerlig disciplin kontra rural otvungenhet” både okunnig och ovetenskaplig.

vision av den nya tidens funktionalistiska hem, samhälle och byggnadskonst som ämnade överbrygga gapen mellan ”kvantitet och kvalitet, massa och individ”.

Mina drömmars stad är förstås ett stycke ”pseudohistoria” i linje med den västeuropeiska litterära tradition av stadsskildringar ur den ”lilla människans” perspektiv som blev populär vid artonhundratalets mitt. Ifrågasättandet av tillvarons industrialisering och klassamhällets status quo samt längtan efter ett enklare, mer ”naturligt” liv gjorde allmogens och arbetarklassens vedermödor till en tacksam ingång till såväl betydande samhällskritisk debatt som bästsäljande snyfthistorier.

Fogelström var i mångt och mycket en pragmatisk framtidsoptimist och intellektuell förespråkare av omfattande solidariska och kollektivistiska samhällsreformer, då den enskilde individens ansträngningar är föga värda i ett ojämlikt och förtryckande samhälle.

Men, färgad av sin personliga erfarenhet av det Södermalm som varit hans hem från barndomens fattigdom till vuxenlivets framgång, har författaren förstått att tak över huvudet, mat på bordet och någon form av sysselsättning inte är det fullständiga receptet på allas våra drömmars stad. Det trygga är det kända, och skönt blir det vi älskar, hur det än ser ut.

sig på gråskalor, och hans humanistiska patos räddar romanen från att bli melodramatisk, nedlåtande eller världsfrånvänd: karaktärerna är inte moraliskt klanderfria bara för att de är fattiga, och smutsen är inte mer uthärdlig bara för att de inte känner till annat.

Liksom Annika, efter att ha lyckats gifta in sig i borgerlighetens blankpolerade salonger, inser att livet blivit välstädat och väldoftande men inte nödvändigtvis mer njutbart, verkar Mina drömmars stad vilja förklara att människans emotionella band till tid, rum och plats är alltför komplext för att kunna upprättas med enkla formler. r

Romanens ingående skildringar av ett stinkande, skitigt Stockholm bör inte ses som ett ensidigt propagerande för renhetslinjen från ett översittarperspektiv, och heller inte som blott en mustig, känsloväckande författade i ett aktivt politiskt klimat, mitt i förverkligandet av folkhemmet där bland annat miljonprogrammet en gång för alla skulle göra upp med bostadsbrist, trångboddhet och låg standard utifrån övertygelsen att ett progressivt och välmående samhälle måste tillgodose sin befolknings mest basala behov. Den så kallade ”bostadsfrågan”

KÄLLOR: Fogelström, Per Anders: Mina drömmars stad (originalutgåva 1960), Albert Bonniers förlag, Scandbook Falun 2007

av politiker, stadsplanerare, journalister, arkitekter och författare, med tongivande inlägg av bland andra Ludvig Nordström, som i sin reportageserie Lort-Sverige (1938) osentimentalt skildrade bostadssituationen

Lagerspetz, Olli: Smuts – en bok om världen, vårt hem, Brutus Östlings Bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag 2006 Asplund, Gunnar; Gahn, Wolter; Markelius, Sven; Paulsson, Gregor; Sundahl, Eskil; Åhrén, Uno: acceptera (originalutgåva Tiden 1931), Berlings Arlöv 1980

24

”Staden väntade, lyste blekt ur skymningen: murar och torn intill vatten.

Dunklet hade löst upp strändernas konturer, suddat gränserna mellan land och vatten. Men tornen stod fortfarande svarta och skarpa mot västerhimlens ljusare grå.

Med sin smuts och fattigdom – för dem som fötts där var staden ändå hemmet. De kände det när de gled genom gatornas trånga klyftor.

Murkna träkåkar och brandgavlar med sönderfallande rappning var trygga och välkända märken, blev vackra i dunklet.

Men de flesta människorna kände bara sin del, sina kvarter. De gick i mönster och kom sällan utanför. Bara några hundra meter från de innötta spåren var hus och gator lika okända som om de tillhört främmande städer, avlägsna länder.

25

Och medan människorna gick där förvandlades också de kända kvarteren, blev främmande.

Ty: staden växer och växlar ständigt, så mycket blir nytt, så mycket försvinner. Innan vi ännu märkt det går vi i en annan stad, har vi hunnit förvandlas till främlingar.

Så trolös är staden.

Och ändå överger vi den inte, ändå älskar vi den så som bara den som har bedragits kan älska.”

KOREOGRAFISK KOREOGRAFISK NOTATION FÖR NOTATION FÖR LAKAN LAKAN

Kolla! dethärhär händer i tvättstugan.

Kolla! det händer nere inere tvättstugan.

GABRIELLA JAKOBSSON JOHANNA ROMEDAHL

Smutsiga lakan tvätta rent!

Smutsiga lakan tvätta rent!

Rent vittkrispigt krispigt Rent vitt styvtstyvt svalt svalt vika vändarulla rulla ruska slå släppa vika vända ruska slå släppa unisont och i takt. unisont och i takt vika bergoch och dalar. vika berg dalar.

Lakanets form reduceras, Lakanets form reduceras, rullas ihop attplats få plats skåp vad rullas ihop förför att få i skåp ieller vadeller det nu kandet va. nu kan va.

Rutiner blir ritualer Rutiner blir ritualer.

11 4 1 12

11

2 4

5 2 3

5

7 10 8 7 1

6

Vardagssysslor kommerih책g. ih책g.

Vardagssysslor manman kommer

11 4 1

11

4 2

5

2

5

7 9

10

7 1

ovansidan undersidan undersidan vik berg vik dal str채cka sl책 ut

1:12 1:12

HÄNDER

Mot vädringsfönstret högst upp. Jag följer flugan med blicken. Jag ser hur den flyger rakt mot glaset. Jag ser hur den försöker ta sig ut, stångar sig mot glaset, gång på gång.

Jag hör det ettriga surrandet. Flugan ger upp, flyger till ena köksväggen där den går runt en lång stund. Flugan inspekterar sedan nyfiket min uppsatta Scarfaceaffisch. Den fortsätter vidare upp mot takstuckaturen och flyger sedan ner mot diskbänken och landar på baconskivorna som jag prydligt lagt upp på en tallrik för att de ska bli rumstempererade.

Jag låter den spatsera runt några sekunder

TEXT: SANNA MAGNUSSON BILD: LUDVIG EKMAN

Jag sköljer mina händer under kranen i köket. Jag tar några droppar handtvål med skogsbärsdoft och masserar upp ett krämigt lödder. Jag sköljer av tvållöddret. Jag torkar händerna på kökshandduken och pumpar ut som står på diskbänken bredvid handtvålen.

Jag gnider in handspriten ordentligt och överallt på händerna. Jag gnider in den mellan fingrarna, speciellt vid området runt tummarna och jag ser till att händerna blir ordentligt insmorda. Spritlukten sticker i näsan. Jag viftar med händerna några sekunder i luften, tills händerna blir fullkomligt torra.

Jag sätter på lite eurodisco på stereon i köket.

Tar några danssteg. Vevar några gånger med armarna. Skalar en satsuma och äter upp en halva i taget. Saften sprutar ut ur munnen när jag sticker ner framtänderna i klyftornas sköra, genomskinliga, ytskikt. Jag tittar upp mot den tända kökslampan som hänger någon meter ovanför köksbordet.

Den vita kupan. Lampan ger ett kallt ljus över köksbordet och ner över fiskbensparketten.

Jag får en känsla av köld när jag ser på den trots att det är mitt i rötmånaden. Flugor spatserar runt på lampkupan. Jag ställer mig närmare och tittar. Några har funnit kärleken och kopulerar. Jag tycker mig höra hur de skriker: ”Jippie!” Andra går bara ensamma runt. Sprätter med flugbenen. Jag ställer mig framför en fluga, den största. Jag stirrar rakt in i flugans stora, röda, ögon. Flugan gnider benen mot varandra. Jag ser små korta hårstrån på flugans kropp. Jag studerar flugans vingar, mönstret i vingarna. Ett slags nätmönster. Jag kan inte låta bli att tycka att vingarna är vackra. Sen flyger den iväg. Mot köksfönstret.

lägger sedan fem skivor bacon i den heta knäcka ett ägg i skålen. Jag knäcker ett ägg till. Jag knäcker ett till och ett till. Jag vispar äggen med ballongvisp. Gulorna krossas, vitan och gulorna beblandas. Jag nyser. Allt stannar av. Jag fortsätter vispa. Jag vänder på baconskivorna och låter dem steka på andra sidan. Full värme. Knaperstekt.

Jag hämtar en halvmeter toapapper från toaletten, viker det på mitten och lägger pappret på en tallrik som står på det vita köksbordet.

Jag känner hur baconoset fastnar i mitt hår, fastnar i hårets fjällskikt, tränger längre och längre in i varje hårstrås kärna, in i hårstråets märg. Jag gillar tanken på att baconfettet finns i mitt hår. Inte bara att det kommer finnas i min kropp utan även i mitt hår.

Att det ska vara kvar där, tillsammans med hårrötter, mjäll och hårbotten, tillsammans med allt detta, tills fettet rinner av håret tillsammans med det rosa schampot. Jag tar upp baconet och skyfflar över den med stekspaden på tallriken med pappret på. Sen diskar jag pannan under rinnande hett vatten och det fräser till. En dimma. Oset. Dimman.

Jag sätter pannan på plattan igen. Vrider ner till fyran. Har i en klick smör och några droppar olivolja i pannan.

Lägger skivor av parmesanost i botten av pannan, osten börjar bubbla och smälta ihop. Jag 28

loggar sedan in på Facebook och skriver en statusuppdatering som handlar om min relation till frukter. Sen går jag in på Jimmies sida och kollar på några av hans Thailandbilder. ”Det är synd om mig”, har han döpt fotoalbumet till. Jag klickar på de olika bilderna. Förstorar. Jimmie är röd som en kräfta, ölmagen har fått en brännskada.

Han har vita märken runt ögonen och över näsan och över tinningarna efter solbrillorna.

På varje bild har han en öl i ena handen.

Han står framför havet eller framför poolen.

Han står framför palmer, han står på den vita sanden. Palmerna, tjocka, satta stammar med palmkronor. Palmerna, långsmala stammar, långa, med palmbladen vajandes högt upp i himlen. Jag skriver, ”vad gör du i Pa Thong, ditt smuts?” till fotoalbumet. Jag loggar ut. Jag stänger av datorn och fäller ner skärmen. Jag tar tag i några hårstrån och luktar på dem. De luktar baconfett, os. Det luktar påtagligt och fullkomligt. För mig luktar oset som något tryggt, som något välkomnande, som en hemkomst.

gillar sammansmältningen, det ögonblicket. När osten blir en enda enhet. Från att ha separerats med osthyveln i millimetertunna skivor, smälter de nu samman igen. Den ostiga, varma enheten. Den fettiga enheten. Osten bubblar. Jag häller i äggsmeten ovanpå den smältande osten.

Under hela omelettstekningen är det en och samma bubbla i äggsmeten som håller sig intakt. Bubblan ser patetisk ut men jag låter den vara. Jag tänker att jag hade kunnat sticka hål på den med min pekfingernagel, men jag låter bubblan vara. Jag drar bort toalettpappret som nu är blött och sladdrigt och nästan genomskinligt av allt fett med ena handen och plockar av baconskivorna med den andra. Jag lägger tillbaka dem på tallriken igen. Det knaperstekta baconet på rapsgris, paradiset för min gom, tungan, för köttets proteiner, bindväv, celler, vatten, paradiset för min salivutsöndring. Jag tar stekspaden och viker den ena sidan av omeletten över den andra sidan av omeletten.

Sen lägger jag omeletten på tallriken bredvid

Jag lägger mig i soffan och läser en bok. Det är en märklig bok.

Nyskrivet och tydligen hett, en debutant.

En debutant med något nytt. Som skriver om ringormar och om hud. Som skriver om hudangrepp och tjocka bruna flätor.

Som detaljerat beskriver hur det kvinnliga textjaget går genom Observatorielunden på väg till en litterär uppläsning på Stockholms Stadsbibliotek. Beskrivningen av höstens guldljus genom trädgrenarna, de fortfarande gröna bladen. Det fuktiga gräset. Beskrivningen av hur jaget minns ett knull under ett av träden och förbrukningen Modell grande. Beskrivningen av hur jaget går genom svängdörrarna in till stadsbiblioteket, hur hennes hår fladdrar upp mot hennes kinder på grund av draget, hur luften och ljuden blir något annat därinne. Hur hon går upp för himlatrappan upp mot Rotundan. Hur grandios, utvald,

framför tallriken. Jag strör två nypor örtsalt över anrättningen. Jag skär en bit omelett, trär den på gaffeln. Sedan spetsar jag en knaperstekt baconskiva på gaffeln. För gaffeln in i munnen. Omeletten, fluffig, luftig, lätt och samtidigt knaprig av den smälta, lättstekta jag toppen av ett orangerött, krulligt hårstrå sticka fram där omelettens båda kanter ligger vikta mot varandra.

Hårstrået ligger i klämman. Det kan bara vara mitt och ingen annans.

Jag skär en lagom stor bit och hårstrået råkar komma med. Jag äter. När jag är färdig ställer jag in tallrik och bestick i diskmaskinen och tvättar mina händer.

Jag sätter jag mig framför datorn. Jag fäller upp skärmen och gör rent skärm och tangentbord med några våtservetter. Jag 29

mottagen och svävande hon känner sig när hon trappsteg för trappsteg, kommer högre och högre upp. Höjderna. Hur hon kommer närmare ingången och larmbågarna. Hur jaget sedan sätter sig i en av de uppradade fällstolarna i Rotundan och känner ett lugn.

Jag drog mitt medlemskort och jag tackade ja till att få den inslagen och jag köpte ett fiolmotiv på, som enligt expediten också kunde fungera som ett bokmärke. Jag fick paketet och kortet med fiolmotiv, som också kunde fungera som ett bokmärke, i en påse tillsammans med kvittot. Jag tog bussen hem. På bussen hem öppnade jag paketet och började läsa boken. Jag tittade upp vid

bibliotekets hjärta. Hur allt blir mer fördröjt här. Sävligt. Milt. Hur bibliotekariernas rörelser är långsamma och försiktiga. Hur deras röster är lågmälda. Beskrivningen av det låter när någon nyser, hur nysningens hårda, plötsliga, ibland aggressiva ljud, forslas långsammare genom den tjockare och trögare

handens ovansida i den vänstra armhålan och därefter lukta noggrant och långsamt på handen. Han såg drömmande ut. Det verkade inte lukta illa. Sen såg jag honom dra med den vänstra handens ovansida i den högra armhålan och därefter luktat noggrant och långsamt på den handen. Jag böjde mig ner och tog fram den lilla flaskan med handsprit ur ryggsäckens sidofack och tryckte ut en stor klick i ena handflatan. Jag gned in handspriten ordentligt och överallt på mina händer. Jag gned in den mellan fingrarna och var extra noga med området runt tummarna. Jag såg till att händerna blev ordentligt insmorda.

Spritlukten stack i näsan. Jag viftade med händerna i luften i några sekunder tills händerna blev fullkomligt torra. r

bokhyllorna ser ut att vara. Hur jaget får en längtan till att luta sitt huvud mot kanten till en av de många bokhyllorna. Vila mot tittar ner på mönstren i golvet, kvadrater, cirklar, kvadrater. Ifyllda svarta cirklar och tomma cirklar. Cirklar med svärtan att sugas in i. In i svärtan. In i hålet. Att blunda och färdas med sin kropp i svärtan, tänker jaget.

Uppläsningen börjar. Beskrivningen av hur en författare läser en text om det sensuella i att äta mozzarellaost och andra mjuka ostar med rondör. Beskrivningen av hur en äldre dam i publiken plötsligt springer fram till författaren där hon står vid mikrofonen, tar upp en tub med räkost ur sin handväska och sprutar räkost över författarens hår och över hennes ansikte och mikrofon.

Jag lägger boken ifrån mig. Besprutad. Det stora sprutet. Någon slags sprutattack. En lökig twist. En patetisk deus ex machina. Jag förstår inte vad som var så nyskapande med allt detta? Med hudåkommor och storsprut på litterära uppläsningar? Med jagets möte med stadsbibliotekets träbokhyllor och kvadrater och cirklar på golven? Förra torsdagen läste jag en spännande recension av boken i en kvällsblaska och gick in och köpte boken på vägen hem efter jobbet.

30

DET ÄR OKEJ IRMELI MAGNUSSON ADAM ULVESON SAMUEL RAMNEK PETRI

Den normaliserade smutsen i Arkitekturskolans ritsalar synliggjordes genom att en sittplats och dess tillhörigheter skrubbades och städades nitiskt. En stark kontrast mot omgivande bänkar uppstod. Därefter drogs slutsatsen att ett antal oskrivna regler styr hur ritsalens arbetsytor utnyttjas.

Det är okej att ta varandras stolar Det är okej att låna saker från varandra utan att fråga Det är okej att skära i bordet, spika i bordet, klottra på bordet Det är okej att äta (och lämna matrester framme) Det är okej att inte diska sin kaffekopp Det är inte okej att ta modellmaterial utan att fråga Det är okej att slänga smågrejer på golvet (pappersbitar, pärlor, plastpåsar, kartongrester) Det är okej att inte torka upp spillt kaffe efter sig Det är inte okej att spela musik i högtalare (beroende på klockslag) Det är okej att samla på skit Det är okej att pynta och sätta upp grejer på väggarna Det är okej Det är okej att inte laga något som går sönder Det är okej att lämna sin dator på skrivbordet och gå på lunch Det är inte okej att lämna plånbok och nycklar på skrivbordet och gå på lunch Det är okej att ha på sig vad som helst (men inte vad som helst) Det är okej att vara i ritsalen när som helst på dygnet Det är okej att prata om vad som helst Det är okej att dricka öl och hänga samtidigt som andra jobbar Det är inte okej att spraya med sprayfärg Det är okej att ställa sin öl på bordet Det är inte okej att röka 31

Adolf Loos, 17:e juli 1898

PLUMBERNA1

ÖVERSÄTTNING: MIKA BLOMQVIST

Man skulle alldeles utmärkt kunna tänka sig vårt sekel utan möbelsnickare – då skulle vi använda möbler av järn. Vi kunde likaså gott stryka stenhuggaren – cementteknikern skulle överta hans arbete. Men utan plumbern funnes inget nittonde århundrade. Han har satt sin stämpel på det, han har blivit oumbärlig för oss. Och ändå måste vi benämna honom franskt. Vi kallar honom installatör.

Engelsmännen låg lite avsides från de stora världshändelserna. Och liksom islänningarna genom årtusenden troget bevarat det germanska mythoset åt oss, så bröts mot de engelska kusterna och de skotska bergen den romanska våg, som svept undan den sista resten germansk kultur från de tyska länderna. Tyskarna har blivit romaner i känsla och tanke. Nu får de sin egen kultur tillbaka genom engelsmännen. Och som tysken alltid i välkänd orubblighet håller fast vid det en gång förvärvade, så stretar han nu emot den engelska kulturen, emedan den synes honom ny. Redan Lessing4 hade ett sjå, att få tyskarna att fatta det stora germanska sättet att tänka.

Etappvis måste en ståndpunkt antas mot de olika Gottschedarna5, och först nyligen rasade

Detta är felaktigt. Ty denna man är den germanska kulturåskådningens bärare.

Engelsmännen var denna kulturs beskyddare och bevarare, och därav höves dem också företräde, när vi måste se oss om annorstädes efter en benämning för den mannen.

Dessutom härstammar ordet från latinets plumbum, blyet, och är därigenom inget främmande ord vare sig för engelsmännen eller oss, utan snarare ett lånord.

Sedan halvannat århundrade får vi vår kultur i andra hand: från fransoserna. Vi har aldrig motsatt oss Frankrikes ledarskap. Nu, då vi märker att vi blivit duperade av fransoserna, 1. Denna översättning baseras på förstautgåvan av Ins Leere gesprochen från 1921. Texten finns också utgiven i en senare version i band 1 av Sämtliche Schriften (1962), med smärre avvikelser från 1921 års version.

Loos använder här det engelska ordet för rörmokare, plumber, som vore det ett tyskt ord. Den dåvarande tyska motsvarigheten var Installateur. Idag skulle man säga Klempner.

2. Vid denna tid hade de kinesiska och japanska kejsardömena genomgått en mycket olikartad utveckling. Båda var från början stängda för västerlänningar men i allt högre grad utsatta för påtryckningar från västmakterna

nu, då vi inser att fransoserna hela tiden gått i engelsmännens ledband, bildar vi front mot den engelska, mot den germanska kulturen.

Att ledas av fransoserna var mycket angenämt för oss; men tanken att det egentligen är engelsmännen som är ledarna, gör oss nervösa.

Och ändå har den germanska kulturen anträtt sitt segertåg över hela jordklotet. Den som går den tillmötes, blir stor och mäktig: japanerna.

Den som motsätter sig den, får stå tillbaka: kineserna.2 Vi måste acceptera den germanska kulturen, trots att vi tyskar stretar emot så mycket. Det hjälper oss intet, ens när vi häver upp ett ramaskri mot den engelska sjukan3. Vår livsbetingelse, vår existens beror av detta.

industriarbetare under 1800-talet.

Sannolikt berodde bristen på D-vitamin på att barnen fick för lite solljus när familjerna flyttade in till städerna.

att ”öppna upp” för västerländska ekonomiska intressen. I Japan avskaffade kejsaren shogunatet, ett slags feodal militärdiktatur, och genomförde reformer för att modernisera och industrialisera landet, vilket snart gjorde Japan till en lokal stormakt som med modern teknologi kunde freda sin självständighet gentemot kolonialmakterna. I Kina kom ingen motsvarande modernisering igång, och landet tvingades ge omfattande koncessioner till västerländska intressen.

4. Gotthold Ephraim Lessing, 17291781, tysk dramatiker, kritiker och upplysningsman, känd för sina skrifter om estetik. Anses genom sitt motstånd mot det franskklassiska inflytandet på det tyska dramat ha banat väg för förromantikens litteratur.

3. Engelska sjukan är ett annat namn på rakitis, en sjukdom som ger skelettdeformationer, orsakad av en brist på vitamin D. Namnet kommer av att den var vanlig bland barn till engelska

5.Johann Christoph Gottsched, 1700-1766, tysk författare, estetiker och upplysningsman. Framhöll det franskklassiska dramat som ideal för den tyska dramatiken.

32

striden i möbelsnickarverkstäderna.6 Våra Gottschedar och med dem alla efterapare av fransk kultur och franska manér, deras slag är förlorat. Förbi är fruktan för bergen, förbi ryggandet för faran, förbi rädslan för gatudammet, skogsdoften, utmattningen.

Förbi är rädslan för smutsigblivandet, det heliga ryggandet för vattnet. När den romanska världsåskådningen ännu regerade, under den store Ludvigs7 tid, då smutsade man inte ned sig, men man tvättade sig inte heller. Tvätta sig gjorde endast vanligt folk. De förnäma var emaljerade. ”Det måste vara en riktig lortgris, som måste tvätta sig varje dag”, sa man dåförtiden... I Tyskland säger man så än idag. Jag läste ju först detta svar i De 8 , som där användes av en far, när hans lilla unge förmedlade lärarens ordination, att tvätta sig dagligen.

bergstopparna som en simpel jägare. Han hade på sin höjd, om han yttrat denna för tiden sällsamma önskan, måst bli uppdragen i bärstol.

På den tiden hade plumberna inget att göra och på detta vis förlorade de också sitt namn.

Visserligen fanns det bevattningsanläggningar, vatten till fontäner, vatten att beskåda. Men till bad, till duschar, till water-closets blev inget ombesörjt. Vid tvättandet var man mycket sparsam med vattnet. I de tyska byarna med romansk kultur kan man än idag få tvättbaljor, vilka vi till engelsmän redan vordna stadsbor inte med bästa vilja vet hur vi ska börja använda. Det var inte alltid så. Tyskland var på medeltiden berömt för sin vattenförbrukning.

De stora offentliga badstugorna (bara der bader dagligen överfulla, och envar tog minst ett bad om dagen. Och medan inga bad över huvud

Rädslan för smutsigblivandet känner engelsmannen inte till. Han går till stallet,

var badrummet husets mest glänsande och praktfulla rum i de tyska borgarhemmen.

Vem känner inte till det berömda badrummet i Fuggerhaus i Augsburg, denna den tyska renässanskonstens juvel!12 Och sport och lek och den ädla jaktkonsten utövades inte bara av tyskar när den germanska världsåskådningen var tongivande.

över de vida hedarna. Engelsmannen gör allting själv, han jagar, bestiger berg och fäller engelska ön har den germanska ridderligheten funnit asyl och nu på nytt erövrat världen.

Mellan Maximilian9, den siste riddaren, och vår epok ligger den romanska ockupationens långa tid. Karl VI10 på Martinswand11! En omöjlig tanke! Allongeperuken och alpluften!

Då hade kejsaren knappast kunnat bestiga 6. Syftar på några tidigare krönikor i samma serie. Se Loos 1921 s. 49-64.

7. Syftar förmodligen på Ludvig I av Bayern, 1786-1868, kung av Bayern 1825-1848. Han blev mot slutet av sin regeringstid alltmer reaktionär och tvingades abdikera under oroligheterna 1848. Ludvig var under hela sitt liv en stor konstmecenat och lät försköna München med byggnadsverk och offentlig konst.

8. Die Fliegende Blätter, satirtidskrift som utgavs i München 1844-1944 men lästes över hela det tyskspråkiga området.

9. Maximilian I, 1459-1519, tysk-romersk kejsare, ärkehertig av Österrike och

Vi har stått tillbaka. När jag för en tid sedan frågade en amerikansk dam, vad hon ansåg

hertig av Burgund. Känd för sin fromhet och ridderlighet, därav tillnamnet Den siste riddaren.

10. Karl VI, 1685-1740, tysk-romersk kejsare m.m.

11. En bergvägg i de tyrolska alperna, där kejsar Maximilian I sägs ha klättrat upp under en jakt på alpgetter och sedan inte kunde ta sig ned. Efter två dygn ska han ha blivit räddad av en ängel i en bonddrängs gestalt.

12. Fuggerhäuser i Augsburg är ett luxuöst bostadskomplex för köpmannafamiljen Fugger, sin tids rikaste och uppfördes huvudsakligen 1512-1517.

Komplexet

33

innehåller två praktfullt dekorerade salar som kallats stora resp. lilla badstugan.

detta ordentligt: Egentligen behöver vi knappast någon konst. Vi har ju inte ens en kultur. Här kunde staten göra ett räddande ingripande. Istället för att sela hästen vid svansen, istället för att spendera pengarna på att skapa konst, skulle man försöka sig på att skapa en kultur. Jämte akademier skulle man också bygga badinrättningar och jämte professorer skulle man också anställa badmästare. En högre kultur har en högre konst som följd, som sedan, när den uppenbaras, träder fram i ljuset med eller utan statens hjälp.

vara den mest anmärkningsvärda skillnaden mellan Österrike och Amerika, svarade hon mig: The plumbing! - Installationerna, uppvärmningen, belysningen och vattenledningarna. Våra kranar, handfat, water-closets, tvättställ o.s.v. är fortfarande långt långt efter de engelska och amerikanska installationerna.13 Att vi, när vi vill tvätta händerna, först måste gå genom korridoren toaletter utan tvättmöjlighet, det tycker amerikanerna är det mest iögonenfallande.

I detta avseende förhåller sig Amerika till Österrike, som Österrike förhåller sig till Kina. Man kunde invända, att det redan nu

Men tysken – jag tänker bara på den stora allmänheten – förbrukar för lite vatten till kroppen och till hemmet. Han gör det bara, när han måste, när han blir tillsagd, att det främjar hans hälsa. En slug bonde i Schlesien och en slug prelat i de bayerska bergen har ordinerat vatten som botemedel.16 Det hjälpte. De mest utstuderat vattenskygga människor plaskar nu i vatten. Och friska blir människorna också. Det är helt naturligt. Vem har inte hört historien om eskimån, som beklagade sig över en gammal bröstsmärta för en resande. Den resande klistrade ett plåster på bröstet och lovade den klentrogne patienten bot till nästa dag. Plåstret drogs av, smärtorna var borta och med dem ett tjockt smutslager, som blev kvar på plåstret. En mirakelkur!

det engelska tvättmöjligheter, för de rika likväl inte av dem.

En bostad utan badrum! I Amerika en omöjlighet. Tanken på att det i slutet av det vars invånare inte alla dagligen kan bada, är för amerikaner en ohygglighet. Därför kan man till och med i New Yorks fattigaste kvarter för 10 cents i sovsal sova renligare och behagligare än på våra byvärdshus. Därför alla samhällsklasser, vari man inte ens under den största trängsel kan skönja den minsta lukt.

Det är ledsamt att många människor endast kan fås att tvätta sig och bada med hjälp av sådana medel. Om behovet vore allmänt, skulle staten vara tvungen att hantera det.

Och så länge inte varje sovrum har ett eget

På trettiotalet gjorde en ur Unga Tyskland14 – det var Laube i Krigarna15 – ett stort uttalande: Tyskland behöver ett bad. Men låt oss betänka 13. Så är som bekant inte fallet idag. Åtminstone inte vad gäller de engelska installationerna.

14. Junges Deutschland var en rörelse inom den tyska litteraturen under 1830-talet. Rörelsen bestod av unga skriftställare som propagerade för politisk frihet och sociala rättigheter i restaurationens reaktionära tidevarv.

15. Heinrich Laube, 1806-1884, tysk

författare och teaterman. Die Krieger är andra delen i hans romantrilogi Das junge Europa (1833-1837). Citatet står enligt uppgift inte att finna. (Jfr Loos 1962 s 451.)

16. Syftar på Vincenz Priessnitz respektive Sebastian Kneipp. Vincenz Priessnitz (1799-1852) var en lekman som blev berömd för sin vattenterapi och fick flera efterföljare runtom i Europa. Det polska ordet för dusch, prysznic, är en

34

polsk form av hans efternamn. Sebastian Kneipp (1821-1897) var katolsk präst och vattenterapeut. Han har gett namn åt den s.k. Kneippkuren, en flera veckor lång process som bland annat innehåller barfotagång i grunt kallvatten.

badrum, måste staten bygga jättebadhus, som skulle få Caracallas thermer att se ut som en badhytt i jämförelse. Staten har nämligen ett intresse av, att uppfylla folkets renlighetsbehov. För endast det folk som närmar sig engelsmännen i vattenförbrukning, kan hålla jämna steg med dem ekonomiskt; endast det folk som överträffar engelsmännen i vattenförbrukning, är bestämt att överta världsherraväldet från dem.

sina köpare. Också för de goda människor, som ännu ser det ur indianens synvinkel – som bekant ornamenterar indianen allt han kommer över – är på bästa sätt ordnat.17 Man hittar rokokospolhandtag, rokokokranar och till och med ett rokokotvättställ. En sann lycka är det att några företag tagit sig an också ickeindianerna. Så ser vi hos M. Steiner föredömliga, helt släta och därmed eleganta amerikanska huvudduschar – en ny

Men plumbern är renlighetens pionjär. Han är statens förste hantverkare, kulturens kvartermästare, den idag tongivande kulturens.

Varje engelskt tvättställ med kran och avlopp är ett minnesmärke över engelska framsteg.

Varje engelsk spis med sin utrustning för stekning och grillning av kött över öppen eld är en ny seger för den germanska anden. Också på Wiens menyer ger sig en sådan omvälvning tillkänna. Förbrukningen av roastbeefs, grillade steaks och cutlets ökar stadigt, medan förbrukningen av wienerschnitzlar och backhändl, dessa italienska rätter, och den bräserade, kokta och ångade franska maten är stadd på tillbakagång.

korrekt utrustning till både färg och form. Från en rent teknisk synvinkel är det beaktansvärt att kulventilen nu i rotorventilens tidsålder inte längre har något existensberättigande i plumberiet. Det är en gammalmodighet, som bör avskaffas. Kulventilen är inte billigare, opraktiska följder. Också om våra plumber inte vill, så bör allmänheten i sitt eget intresse hjälpa till och insistera på användandet av rotorventiler.

En höjning av vattenförbrukningen är en av de mest trängande kulturuppgifterna. Måtte våra wienska plumber göra sin plikt fullt ut, att föra oss närmare det stora målet, att stå på samma nivå som västerlandets övriga kulturfolk. Annars kunde något mycket obehagligt, något mycket skamligt hända.

Annars kunde – om båda folken fortskrider i hittillsvarande takt – nämligen japanerna uppnå den germanska kulturen tidigare, än österrikarna. r

Våra badrumsinstallationer kan mycket väl vara vår svagaste punkt. Istället för att klä karet med vitt kakel, tar man här i landet hellre färgat, eftersom, som en tillverkare – han ställde inte ut – naivt försäkrade mig, smutsen syns mindre. Plåtkaren emaljeras också i mörka färger, istället för i vitt, den enda också plåtkar, som ska ge sken av att bestå av

17. Loos behandlar denna uppfattning utförligare i Das luxusfuhrwerk, den artikel som föregick Die plumber. (Loos 1921 s. 70ff)

35

AUTENTICITET OCH RETORIK

- ”germansk” och ”romansk” i Die plumber KOMMENTAR AV MIKA BLOMQVIST BILD: LUDVIG EKMAN

Storbritannien men även till Förenta Staterna.

Det romanska å sin sida representerar dels antikens Rom, med föredömlig vattenförbrukning, dels den klassicerande tiden, företrädd av Frankrike (och tyskarna) med hållningen att tvätta sig behöver man bara göra om man smutsat ned sig, och det gör bara underklassen. Engelsmannen, germanen, drar sig däremot inte för att arbeta eller idrotta och därigenom smutsa ned sig och behöva tvätta sig, även om han skulle vara en gentleman, medan de romanska, tyska aristokraterna är degenererade, arbetsskygga lortgrisar som skyr vattnet. Loos uppvärderar arbetet och den arbetande, medan sysslolösheten, som varit

Die plumber publicerades 1898 i Neue Freie Presse, Österrike-Ungerns ledande dagstidning, i en serie krönikor Loos skrev med anledning av den i Wien då pågående Kejsarjubileumsutställningen, en stor konst- och industriutställning av det slag som var vanligt runt förra sekelskiftet.

Loos introducerar i artikeln begreppsparet germanskt/romanskt som han använder för att förorda det engelska (germanska) förhållningssättet till rörmokeri, på bekostnad av det i den tyska kultursfären då rådande, Det romanska förhållningssättet är mindre renligt, mindre inriktat på att tvätta kroppen i vatten, medan detta i det germanska (angloamerikanska) är en daglig självklarhet för alla samhällsklasser. Loos skriver inte rakt ut att han anser den germanska kulturen vara att föredra framför den romanska, men tendensen är tydlig: det germanska gör comeback, medan det romanska är på dekis.

Att han kallar det nya germanskt, och det gamla romanskt är samtidigt ett retoriskt knep för att legitimera det nya. Även om det germanska är skilt från det tyska är tendensen tydlig; tyskarna ska få ”sin egen kultur tillbaka”.

adelsmärke. Den traditionella klyftan mellan tvagandet och Loos förenar arbetsamhet och renlighet i engelsmannens gestalt.

Det är oklart hur Loos egentligen karakteriserar medeltiden, då Tyskland var ”berömt för sin vattenförbrukning”. Är Tyskland under den epoken romanskt eller germanskt? Frågan är irrelevant för artikeln som sådan. Det retoriska knepets syfte är att förorda ett avståndstagande från det romanska, det vill säga det franska, och de historiska implikationerna var för Loos av mindre vikt. Det viktiga i det här fallet var snarare att skapa en vänligt sinnad stämning till det engelska i den tyska läsaren och kanalisera tidens tysknationalistiska strömningar till ett anammande av det progressiva i den engelska industrialiserade civilisationen.

Vad är det då Loos talar om när han använder sig av dessa ursprungligen etniska begrepp?

Det germanska representerar dels det förciviliserade, barbariska levnadssätt som förknippas med germanstammarna under antiken, dels den moderna, industrialistiska kulturen, som kopplas starkast till 36

Loos fördömer badrumsutrustning som försöker efterhärma olika historiska stilar eller som på annat sätt ljuger om sin äkthet.

Marmorerade badkar ratas till exempel, vitt ska det vara, åtminstone då badkaret är gjort i plåt. Loos menar att stilen tagit överhand gentemot funktionen. Men samtidigt som Loos upphöjer förnuftet i form av funktionen som idag främst förknippas med Sturm und Drang, mot den franska upplysningsdito, vilket kan tyckas vara en motsättning. Kanske kan denna motsättning delvis upplösas om vi var en idealism, som sådan sökande efter det äkta, det som med existentialismen kom att kallas för det autentiska. En liknande här fallet är det vitemaljerade badkar och M. Steiners huvudduschar som är det autentiska förhållningssättet till renlighet. På detta sätt åkallar Loos en märklig blandning av romantiskt tankegods och rörmokeri för att mota den romanska – det vill säga den

KÄLLOR: Gravagnuolo, Benedetto, Adolf Loos: Theory and Works, London 1995 Janik, Allan och Toulmin, Stephen, Wittgenstein’s Vienna, New York 1977 Loos, Adolf, Ins Leere gesprochen, Paris 1921 Loos, Adolf, Sämtliche Schriften 1, Wien 1962

37

REN ESTETIK TEXT: LUDVIG EKMAN

I Hans-Jörgen Johansens fotoserie Ingens land förvillas åskådaren att tro att denne betraktar vackra men ödsliga landskap. I själva verket döljer bilderna budskap om såväl estetik i konstvärlden som politiska fenomen, och miljöerna är konstruerade av aska, blod och livsmedel satta i förruttnelse. Över en fika med Hans-Jörgen utreder han vad som egentligen menas med symboliken som döljs bakom den väl ordnade oredan.

Architecture/Pillars

38

FIKA HANS-JÖRGENS KÖK, NACKA 14:07 2013.12.05

LUDVIG: Hur gick du till väga när du började jobba med fotoserien Ingens land?

HANS-JÖRGEN: Landskapet som jag har fotograferat anknyter till stor del till konsthistorien, men jag kan väva in mina tankar i det här. Det är en himmel och en markyta som är öppen, och där kommer mina tankar upp i form av olika landskap. Men det är centralperspektivet det är inriktat på. Miljön blir för mig som den vita duken, med den ska jag göra något. Ofta blir det ett mönster eller något liknande.

Jag har också varit inne på olika frågor om estetik, just det att konsten har släppt estetiken, lämnat över den till reklambranschen. På konstskolorna talar man inte så mycket om estetik idag utan diskussionerna har helt andra innehåll, därför tycker jag att det är lite kul att hantera sådana ämnen. Att göra fula grejer är ett sätt att tydliggöra att ”jag gör konceptuell konst, då gör jag det lite med vänsterhanden för att ni inte ska titta på om det är bra eller dåligt, för det är betydelselöst”. Det var ju likadant som impressionisterna gjorde, “jag målar inte som det ser ut utan jag målar med färg”, och för att förtydliga det så målade man lite extra kladdigt. För att man skulle fokusera på konceptet snarare än presentationen av det. Det var konceptet som var det viktiga. Men det där går ju i cykler, så om några år ska det vara i helvete med precision medan just nu är det teoretikernas tid, nu ligger fokus på tanken.

LUDVIG: En del i serien kallar du Vanitas, hur kommer det sig?

HANS-JÖRGEN: Just de verken föreställer motiv från en rad kända varumärken såsom Louis Vuitton och Gucci.

Idén är då att ifall symbolerna för de här varumärkena möglar och bryts ner, vad är då varumärket?

Jag menar att det här går ihop med de här tankarna om estetiken. Det är ju inte som att man ser en Gucci-väska och tänker ”åh, vad det här är vackert” utan jag tror att det är varumärket i sig jag inte att någon tycker, det är bara en logga som vilken som helst.

Varför de här loggorna och mönstren för exempelvis Louis Vuitton gjordes i slutet av 1800-talet var ju för att de skulle vara svåra att förfalska. Om man kan hitta för många billiga kopior av deras väskor faller ju i princip hela deras varumärke. Att de kostar så mycket beror egentligen bara på värdet av deras logotyp. Det fungerar likadant i konstvärlden, man kan i princip ställa lite besynnerligt.

39

LUDVIG: Apropå det så gjorde väl Damien Hirst sin egen vanitas, en platinadödskalle täckt av diamanter, som inbringade 100 miljoner pund eller något liknande?

HANS-JÖRGEN: Ja det har ju gått massor av snack i det där, om att han skulle vara delägare i det där och att gallerierna höll på och köpte tillbaka det där verket för att på något sätt höja dess värde, och i förlängningen Hirsts marknadsvärde. Så där får man ju inte hålla på i övriga näringslivet men i konstvärlden är det okej av någon anledning. Där kan man göra allting. Det intresserar mig varför det uppstår sådana här fenomen, då kan man ju tala om det här med kejsarens nya kläder inom konsten.

LUDVIG: Vad menar du med kejsarens nya kläder?

HANS-JÖRGEN: Ja men alla går med på att säga ”ja men det där är ju fantastiskt”, det måste man bara säga. Ta någon som Damien Hirst eller Jeff Koons. Ibland kan man ju tänka ”men jag fattar inte, jag ser ju ingenting bra i det här” men det är upphaussat som in i helvete och när det ligger så mycket pengar i det kan man inte säga ”men det där är ju kasst”. Och då kan man undra varför ingen säger något. Alla man pratar med säger ”nej, jag fattar ingenting”.

LUDVIG: Du gjorde en modell på Öland, en småskalig kyrka. Vad handlade det om?

HANS-JÖRGEN: Den där var en liten installation, vi var åtta konstnärer som blev tilldelade en varsin plats på Öland. Jag valde ett insektsområde, där de forskade på insekter. Jag är ju därifrån så jag tog en plats i min gamla hemtrakt där det var en byggarbetsplats då. Där fanns ett företag som bygger företaget.

Det handlade om fåfänga, att vi människor är fåfänga. Det är ju idioti att bygga en storskalig modell ens imperium då. Lite senare kom lokalbefolkningen som undrade vad jag höll på med och sa

LUDVIG: Vilket verk är du mest stolt över?

HANS-JÖRGEN: Jag har nog ingen favorit. Jag brukar inte tycka om verken under tiden jag arbetar med dem men tänker att ”det här var väl okej, men nästa kommer bli riktigt bra”.

När jag gjorde American ashes and architecture vek jag askarna själv, och de minsta är bara en centimeter stora. Jag vek dem så att de skulle ge sken av att bilden var tagen i perspektiv 40

LV

och då kunde man ju pula med en ask i ett par dagar. Jobbar man med storformatskamera och får en närmast idiotisk skärpa går det inte att slarva, då blir det lite tacky liksom. Man måste vara noggrann och stå och pilla med sådant där, det tar tid.

LUDVIG: Hur kommer det sig att bilden heter som den gör, American ashes and architecture?

HANS-JÖRGEN: Det har att göra med den här amerikanska propagandamaskinen. Allt som var amerikanskt hade ju ett väldigt starkt varumärke förr i tiden, om det så var arkitektur eller cigaretter. Man var ju ball om man rökte Marlboro förut, det var bra om du rökte Marlboro.

Det knakar liksom i fogarna nu för tiden, det är inte amerikanskt som gäller längre, och då är det något slags förfall som jag återger här, det är väl ett slags kritik också naturligtvis. Det ska kännas som att de här paketen är något monumentalt som ligger som byggnader i landskapet. Det är ju det enda som är kvar också, Det kan ses som något slags krigslandskap också.

Jag gjorde den här när de var runt och petade, de var inne i Irak och petade den här gången. Nu lider vi av den här bankkrisen. Det värsta är när det får globala konsekvenser, ta Gyllene Gryning i Grekland som exempel. Nu går de runt och slår ihjäl Filippiner, och vad har de gjort liksom? De borde ju slå ihjäl Amerikanska bankmän istället. Det blir så jävla skevt allting. Men jag vill också vara noga med att i mina verk tar jag inte politisk ställning, sen kan man ju tycka dittan och emellan dokumentärt och verklighet, som David Lynch inspiration för mig. r

42

Detalj ur American ashes and architecture

05:35

TEXT: FREDRIK JÖNSSON BILD: TOVE FREIIJ Jag korsar torget mot tunnelbanan. Jag slurpar i mig en chokladshake. Vid den här tiden är nästan ingen

Även kråkorna har samlats.

Skräpet är också deras mål.

Torget övergår till gata och kråkorna ramar nu

än nog utspritt på marken.

gränsen mellan natt och dag.

Byggnaderna blir till tomrum, nästintill betydelselösa, och allt mellan dem och ovanför dem fylls av kråkornas liv och jakten. Om byggnaderna ännu har någon funktion när butikerna är släckta är det endast som kråkornas

tillplattade McDonaldspåsar, plastlock, sugrör, kvitton, mosade pommes frites, halvätna hamburgare.

Och någon spya. På torget har skräpet på sina ställen samlats till ordentliga högar, vid bänkar och sopkorgar. upp och plockar isär skräp i den största högen. De vill ha sin beskärda del.

efter guldkorn längs stråket.

Jag rör mig genom ett kråkorna har markerat med

43

sin närvaro. Jag är osäker på mig på en gata eller i kråkornas skattkammare. Jag aktar mig för mos, halvätna hamburgare, påsar. Och spyan. Jag gör det inte längre bara för min egen skull.

Kråkorna tittar på, ovanför.

Sopbilarna hörs nu när jag tar höger in på en sidogata.

Jag går mot stationen för att ta nästa tåg hem. Jag börjar småspringa.

DEN RENA ILLUSIONEN AXEL BURVALL

synlig del av den urbana miljön under största delen av historien – städers konsumtion och förbrukning av varor har avspeglat sig i storleken på deras sophögar.

Den industrialiserade världens städer blir allt renare; med hjälp av ett avancerat renhållningssystem rensas våra gator och hem från skräp och sopor. Men vad händer i det långa loppet när klyftan mellan oss och våra rester ökar?

Dagens utveckling kan snarare sägas vara av en motsatt natur – för varje år som går produceras allt större mängder avfall, men samtidigt blir detta mindre och mindre märkbart just i de länder där konsumtionen är som störst. De 20 länder, 19 västländer och Japan, som idag producerar mest hushållssopor per capita har också världens renaste städer. Denna paradoxala situation möjliggörs av dessa

Ända sedan människan övergav den nomadiska livsstilen för att istället samlas i fasta grupperingar har vi varit tvungna att handskas med resterna som vårt leverne oupphörligen producerar. Eftersom permanenta bosättares efterlämningar koncentreras kring boplatsen, snarare än att spridas ut längs nomadismens eviga färdväg, är avfallsproblemet en oundviklig del av stadskonceptet. Några av de tidigaste metoderna man känner till för att hantera detta utvecklades i Grekland; på Knossos har man hittat bevis för nedgrävning av avfall från 3000 f.Kr och i Aten inrättade man 500 f.Kr en lag som föreskrev att alla sopor skulle dumpas minst två kilometer från stadens gränser. Liknande försök att tämja avfallsproblemet har sedan följt genom historien, men tekniken och organisationen för att upprätthålla reglerna har sällan hållit samma nivå som avfallsproduktionen.

Således har skräpet varit en naturlig och

vilka kontinuerligt förbättrats ända sedan situationen i 1800-talets industrialiserade och nedsmutsade städer framtvingade deras utveckling.

städerna renare och hemmen mer hygienska, med minskade sjukdomar som följd. Men det effektiva bortförandet av skräpet har även lett till att vi har alienerats från vår egen konsumtion; systemets förmåga att föra bort skräpet i samma takt som vi producerar det har helt enkelt skapat en klyfta mellan upplevt och faktiskt nersmutsande.

En klyfta som fortsätter att växa i takt 45

att istället tjäna som temporära soptippar.

Sopstrejken pågick bara i en dryg månad, men på denna knappa tid förändrades stadslivet radikalt – vid strejkens slut ockuperades Torontos offentliga rum av 25 000 ton sopor, dumpade av staden i organiserad desperation.

med systemet självt – vår konsumtion tilltar parallellt med möjligheterna att föra bort dess rester från våra synfält.

I de industrialiserade ländernas städer har vi alltså uppnått en situation där produkterna man som stadsbo förbrukar förs bort från ens liv i en process såpass effektiv och anonym att

“Vår avfallsproduktion manifesterar sig för oss i abstrakt statistik, snarare än i sophögar som klättrar upp längs våra ytterväggar”

sekund som vi slänger en vara så slutar den att existera för oss, i vetskapen om att den snart kommer att bäras ut från vårt hem och hämtas upp av människor vi inte känner för att tas till platser vi aldrig kommer att besöka. Eftersom denna avskrädets infrastruktur fortlöpande avlägsnar resultaten av vår konsumtion omöjliggörs också att överhuvudtaget uppfatta dess skala – vår avfallsproduktion manifesterar sig för oss i abstrakt statistik, snarare än i sophögar som klättrar upp längs våra ytterväggar. Därför blir den egna konsumtionen heller aldrig riktigt påtaglig - förutom i de undantagsfall där infrastrukturen fallerar och varorna som en stad avverkar stannar kvar innanför dess portar.

I en värld utan sophämtning löper vi uppenbarligen risken att begravas i våra egna rester. Avfallshanteringen är därför essentiell för städernas överlevnad, eller Sophämtarna är alltså de nya hjältarna, men i egenskap av skräpets bärare tjänar de ironiskt nog även som den tydligaste påminnelsen av vårat skräpproducerande samhälle. I en tid när stadsbefolkningen varken behöver se sina rester eller bry sig om var de hamnar, erinrar dess bortförare någonstans.

avfallshantering har brutit samman. Neapels mångåriga sopkris har gjort skräphögarna till ett stående inslag i stadsbilden och när Sevillas sophämtare nyligen strejkade minskade stadens folkliv dramatiskt i takt med att dess gator fylldes av ruttnande sopor.

En av västvärldens största sopkriser i modern tid inträffade även den vid en strejk; 2009 strejkade Torontos renhållningsarbetare, med följden att sophämtningen uteblev.

Sopstrejken i Toronto synliggjorde omfattningen av avfallsproduktionen i en västerländsk storstad. Redan några dagar in på strejken svämmade stadens sopkorgar över över och skräpet började istället belägra gatorna och trottoarerna. För att hantera de alltmer akuta problemen tvingades stadens politiker att beslagta publika utrymmen.

Parker, ishockeyrinkar och andra öppna platser spärrades av för allmänheten för

dock en process att fasa ut även denna skräpets sista symbol från vardagen, via införandet av sopsugssystem. Sopsugssystemen innebär att skräpet från sopnedkast eller offentliga soptunnor automatiskt komprimeras och sugs ner i ett underjordiskt nätverk av pneumatiska tuber, för att med hjälp av tryckluft föras till en avlägsen terminal. Ett av de mest välutbyggda exemplen på ett sådant system hittar man på Disney World i Orlando, Florida. Här maximeras samtidens benägenhet att dyrka konsumtionen men förakta dess resultat; eftersom nöjesparkens intention och affärsidé är att skapa en alternativ verklighet strävar hela dess utformning och planering till ett upprätthållande av illusionen – en illusion där skräp inte har någon plats och bör vara något som inte ens existerar i tanken.

Förutom att exempelvis förbjuda tuggummi 46

skräpet är idag en självklar beståndsdel i utvecklingen av nya stadsdelar och allt talar för att vi i framtiden kommer att bli alltmer frånkopplade från våra egna rester.

en skräpkorg inom 25 stegs avstånd, har man också förskonat besökarna från åsynen av sophämtare. Hela parken är byggd ovanpå ett intrikat nät av servicetunnlar och pneumatiska tuber, direktkopplade till skräpkorgarna.

Allt skräp som besökarna slänger i korgarna komprimeras och forslas via tuberna till en central långt bortom parkbesökarnas synfält, där lastbilar ansluter och i sin tur för iväg det ännu längre bort. Sopsugssystemet är grundläggande i den rena illusionens högborg; för att förneka skräpet måste man även osynliggöra dess bärare.

Men trots att dagens stadsbyggnadsretorik till stor del utgår från och rättfärdigas av “gröna” stadsdelar sällan eller aldrig några ansatser till att på allvar ifrågasätta eller ändra våra konsumtionsmönster. Fokus ligger på att sortera, föra bort och om möjligt ta tillvara på våra rester – inte att minska dem. Att i stadsbyggnadsprocessen experimentera med alternativa lösningar kring resursfördelning eller att underordna konsumtionen till förmån för andra värden framstår som ett tabu; framtidens något bleka utopier lockar istället med liv som ser likadana ut men levs i lågenergihus med sedumtak. Och att produktionen och förbrukningen av varor tilltar uppfattas i vårat tillväxtorienterade samhälle som något

“Sophämtarna är alltså de nya hjältarna, men i egenskap av skräpets bärare tjänar de ironiskt nog även som den tydligaste påminnelsen av vårt skräpproducerande samhälle.”

Att avfallshanteringen förbättras är självklart inget negativt i sig och fördelarna är så uppenbara att de knappast behöver nämnas.

Likväl lurar en fara i dess osynliggörande effektivisering. Samma sopsystem som hjälper Disney Worlds besökare att glömma

då vi i städer såväl som i nöjesparker kan förlita oss på att systemet fortsätter att smyga iväg de ständigt svällande skräpbergen bakom våra ryggar. r

47

Tidningen Skalan möjliggörs med stöd från våra sponsorer:

1 3 M

Vi tackar också: KTH Arkitekturskolan Tryckeriet Edita

S 2 0 14