Skalan #6 - LEK by Skalan

LEK/PLAY

6 1

SKALAN 6

SKALAN #6 - lek / play Stockholm, Mars 2021 REDAKTION Simon Bergström Felix Wahlgren Linn Nordlund Tilda Herrlin OMSLAG Oscar Lindner FORM Simon Bergström KONTAKT skalanred@gmail.com ORGANISATIONSNUMMER 802473-2102 TRYCKERI Trydells Tryckeri AB Tidningen Skalan ges ut av den ideella föreningen Skalan och drivs av studenter med koppling till KTH Arkitekturskolan i Stockholm. Syftet är att utgöra en självständig plattform där studenter inom olika utbildningar som rör vår byggda miljö kan uttrycka sina tankar och åsikter. Tidningen är kostnadsfri, vilket möjliggörs av våra sponsorer som uppmärksammas på sista uppslaget. De medverkandes åsikter är deras egna. The editorial staff of Skalan has done everything in is power to do right by the proprietors of the images and references used. If you have any concern or problems with how these have been used, please contact us. This journal is not for sale and no commercial gain has been made.

Introduktion (SWE) av Simon Bergström, Felix Wahlgren

Mycket har förändrats sedan 2018 då vi började arbeta med det här numret. Inte minst Covid-19. Men det är inte anledningen till separationen mellan oss i Skalan-redaktionen. Vi hade alla ändå bytt platser och intressen. Detta förklarar tillägget Quarantine Diaries, vilket är det enda ”samtida” och personliga bidraget i tidningen. Om det var något som blev förhindrat under de diverse restriktioner som drabbade världen så var det framförallt den offentliga leken. Där den begränsades till mer privata rum och ibland introspektiva projekt som bakning, läsning, samt handarbete etc. Några som senare fick sitt kreativa uttryck på sociala medier. Arbete, fritid, produktion och reproduktion smälte samman, framförallt för studenter och andra som hade privilegiet att kunna arbeta hemifrån. Kultur innehåller alltid en nivå av ren njutning. Tolkar man bidragen till detta nummer skulle man kunna sammanfatta dem som olika försök att förstå leken inom arkitekturen. Några platser för lek kan vara allt från stadens splittrade ”heterotopias” (Marianna), internets formgivna 3D-mötesplatser (Agnes), utomhusrave:et (Felix), fotbollen (Linn), i vår fantasi om framtiden (Hampus), problemet med lekens motsats(?):arbetet (Puya), och även möjligheten till njutning som begrepp för arkitekturen (Simon). Vi tycker arkitektur är roligt. Vi vill att det ska vara en kulturform. Vi vill att det ska vara relevant och inbringa starka känslor hos människor. När vi i redaktionen gick igenom innehållet i detta nummer insåg vi hur kritiskt materialet ställde sig mot leken som ett ytligt begrepp. För oss är dess komplexitet mycket tydligt. Desto mer man inser hur stor del av våra liv som baseras på det desto mer förstår man att leken är en central del i att vara människa. Som barn är vi alla delaktiga i den, syftet är förstås underhållning, men i leken lär vi oss om världen och om oss själva. En lära om dess regler och hur man formulerar nya. Det är en utmaning, men samtidigt finns det inget att förlora, i slutändan är det ändå bara en lek. Vi kan i vuxen ålder fråga oss själva om det är endast barnen som förbehåller rätten att leka förutsättningslöst, om underhållning för oss måste ske med andra krav? Det är en fråga som vi kanske aldrig kommer sluta ställa oss själva. Kanske bör vi anamma barnens förhållningssätt till lek bättre och inse att det är varje människas rätt att få leka. Dekoration: s. 6-7, 70-71 Tilda Herrlin

SKALAN 6

Introduction (ENG)

Much have changed since 2018 which was when we started to work on this issue. Yet Covid-19 was not the primary reason behind the separation between us in the editorial. We had all moved away from each other and changed our interests. This explains the inclusion of Quarantine Diaries, which is the only “contemporary” and also the most personal submission to this issue. If there was anything that was inhibited under the wide variety of restrictions under Covid, it was first and foremost the public play. It was more and more confined to private spaces and sometimes introspective projects such as baking, reading, handicraft etc. Some of which found their creative expression in social media. Work, leisure, production and reproduction was mixed into one way of being, especially for us students and other people that had the privilege to work from home. Culture always includes a level of pure enjoyment. Considering the submissions to this year’s issue you could interpret it as several ways of understanding play in architecture. Some of these places are the fractured spaces of ”heterotopia” (Marianna), Internet’s spatially designed 3D-platforms (Agnes), the outdoor rave (Felix), football (Linn), in our fantasy of the future (Hampus), the problem with leisure’s opposite(?): work (Puya), and also the possibility of enjoyment as a concept in architecture (Simon). We think architecture is fun. We want it to be a form of culture. We want it to be relevant and evoke strong emotional response in people. When we were looking through the content of the magazine we realized how critical the content positioned itself against play as a superficial concept. For us its complexity is very clear. The more you realize how much of your life is based upon the principle of play, the more you understand that it is at the core of what it means to be human. In our childhood we are all participants in play, the purpose seems to exclusively be entertainment, however, it is through play we learn about the world and about ourselves. It is a study of its rules and how to formulate them anew. It is a challenge, but with nothing to lose. In the end, it’s just a game. As adults we may ask ourselves if it is only children that reserve the right to play unconditionally, if entertainment for us adults has to follow some other demands? This is a question we might never stop asking ourselves. Perhaps we should embrace the children’s approach to play in a better way, and realize that it is every human being’s right to play.

INTRODUKTION

12.

Rummets lust

Simon Bergström

22.

Fotbollens plats

Linn Nordlund

26.

Rave culture, a nomadic act

Felix Wahlgren

30.

Det kreativa yrket

Puya Yekerusta

SKALAN 6

36.

You are the creator of your own dystopia

Hampus Thysell

44.

Democracy in the virtual

Agnes Lundberg

50.

Playful spaces as heterotopia

Marianna Patelida

58.

Quarantine Diaries

Hampus Thysell, Tilda Herrlin, Felix Wahlgren,

Evelina Strandberg, Agnes Eklund, Simon Bergström

INNEHÅLL

Foto: Simon Bergström s. 12, 14- 17: Alvaro Siza Santa Maria de Canaveses, Marco da Canaveses

SKALAN 6

Rummets lust av Simon Bergström

Arkitektur är på något sätt alltid en besvikelse jämfört med andra medium. Det är strikt och långsamt. Sällan i centrum av folks uppfattning om vad kultur är. Kanske som kulturhistoria, men inte som pågående kultur. Påverkan i människors liv är inte så spektakulär, inte så medveten. Arkitekter hamnar nog sällan på listan av topp 10 mest betydelsefulla kulturpersonligheter i Sverige. Om de skulle bli det, så har de redan tappat sin relevans och tillhör en äldre generation av arkitekter. För de som kan betala och anse sig konsumenter av arkitektur, för dem kanske arkitekter är kulturpersonligheter. I det fallet är det snarare en elitkultur. Men egentligen har den större allmänheten ofta mycket att säga om hem, miljöer och städer, om än på sitt eget språk. Lika mycket som vi kan hoppas på att det finns en allmän, demokratisk diskussion om kultur kan vi också tänka oss att offentlig arkitektur är minst lika inspirerande. Och där finns det åsikter, behov och begär efter att skapa en stad efter sina intressen. Det bästa med arkitektur Kritiken som Arkitekturupproret fört under de senaste åren har ofta handlat om att arkitekter inte kan ta debatten eller ens kan tala om skönhet i folkliga termer. Arkitekter har sin egen agenda, och vill inte ge vad folket uppenbarligen vill ha. Det är vad de påstår. Men man kan verkligen fråga sig om ”vacker” eller ”harmonisk” är ord som beskriver det vi värderar i arkitekturen idag. Så på den punkten skulle de säkert ha rätt. Att vi talar och ser på arkitektur på helt olika sätt. Det är rimligt utan att hålla med om deras agenda och enkelriktade smak. Samma fråga finns förstås inom konsten. Man kan snarare stoltsera genom att behandla skönhetsfrågan som ett sekundärt mål. För andra är det något som man kan gömma sin hemliga, möjligt sociala, agenda bakom. Giltigheten kan sällan uppnås endast genom skönheten utan någon annan aspekt. Är en positiv bedömning av något arkitektoniskt oftare bemött med orden ”intressant” eller ”fascinerande”?

RUMMETS LUST

Bild ovan: Ricardo Bofil Les espaces d’abraxas, Paris

1. Koolhaas, Rem, Delirious New York: a retroactive manifesto for Manhattan, New ed., Monacelli Press, New York, 1994

2. Tomsic, Samo, The Labour of Enjoyment: Towards a Crtique of the Libidinal Economy, August Verlag, Berlin, Januari 2020

3. Lefebvre, Henri, Toward an Architecture of Enjoyment, University of Minnesota Press, Minneapolis, Minn., 2014

Värderingar I arkitektens språk verkar det starkaste sättet att tala om ämnet vara en diskussion om värden och kvalitéer. I vissa husbyggnadsprogram på TV eller Youtube, kan man ofta höra deltagarna säga ord som ”features” (egenskap, verktyg, aspekt). Vilket skulle understryka det instrumentella i vad en byggnad är. Men här skär det sig från de orden jag egentligen är intresserade av; alltså njutning och skönhet. Njutning är ett kvalitativt tillstånd där verkets sammansatta delar blir mer än summan och således ger en helhet som är njutbar. Om man samlar enskilda kvalitéer tillsammans, som på papper verkar kunna stå för njutning, och hoppas att det ska bli en bra helhet, är det inte då man missar sitt mål som mest? Rätt egenskaper i isolation beskriver inte en god sammansättning. Att få det man vill ha handlar alltid om att välja bort något annat, och den njutningen får man inte endast av komfort. Den sitter nog inte i aspekterna av arkitekturen, utan i de relationer som skapas socialt kring det byggda. Där finns det arkitektur som absolut försöker göra sig själv så sensationell som möjligt, om något händelsefull. ”Delirious New York” kommer till minnes. Det går till och med fokusera arkitekturen till dessa sammansättningar av innehåll. Den epoken av arkitektur finns nog alltid kvar, men det är nog något som vi i vår tid delvis vill glömma, ge upp och istället omfamna det enklare, rent byggda. Instagram gör det rimligt för detaljen att vara det kommunicerade värdet, det som kan uppfylla både arkitekter och brukare av arkitektoniska drömmar. Något som bär sina egna begränsningar. Något som egentligen inte borde vara en dikotomi: program och material. Det är aldrig nog I litteraturen kring njutning finns det fler spår av att njutning är starkt kopplad till splittrade situationer som ojämlikhet, jämförelse, klimax, händelser, spel, begär med mera. I den psykodynamiska psykologin talar man om det franska ordet jouissansce som förstås är mycket Freudianskt och sexuellt laddat. Det är ett ord som beskriver njutningens extas. Det Freudianska/Lacanianska tankesättet baseras på att människans existens alltid är ofullkomlig och därför definierad av våra begär, drömmar och trauman som strävar efter att korrigera vår ofullkomlighet.2 Man kan lätt säga att det är utifrån det här perspektivet som Henri Lefebvre försöker närma sig arkitektonisk njutning i boken ”Towards an architecture of Enjoyment”.3

SKALAN 6

Han diskuterar till exempel att varför turistorter uppstår är för att de markerar skillnaden, i både aktivitet och miljö, det som inte är arbete eller vardagens rutiner. Där är shopping, ätande, underhållningen alltid annorlunda, och det byggda är ofta karaktäriserad av en annan historisk tid eller bär signaler som utraderar tid helt och hållet ifrån upplevelsen. Kanske en tid som aldrig funnits, en fejkad historia. Symbolen historia räcker för att föra oss in i en avslappning, av ickearbete. Slott och villor som maktsymboler har en liknande särskiljande verkan i hur de separerar sig själva mot det omkringliggande landskapet som domineras med hjälp av byggnaden. Ett uttryck av ägande och härskande över marken omkring. Barocken, njutningens arkitektur, var också ofta placerad i skillnad till de omkringliggande medeltida stadsväven, och etablerade för det mesta relationer till sig själv eller geometrier som förstärkte idéer om extas, livet och döden. Dess former berättade om händelser och dess passioner. Njutning må finnas i formen själv, men i det finns en tomhet. Utan en betraktare med läskunnighet för dess uttryck tappar formen dess potentiellt rika betydelse. Vissa försök finns till att tala förbi denna barriär av symboler, när det i sen-kapitalistisk tid verkar vara mer och mer nyckfullt till vem byggnader talar. Inget modernistiskt folk som ska inspireras till det nya framtida samhället. Det är något vi delvis kan anklaga modernismen för, att den verkade tro sig stark nog att utradera denna typ av arkitektoniskt uttryck. Ett problem, då arkitektur handlar till väldigt stor del om kommunikation. I vår tid hittar vi andra alternativ förstås, där modernismen är lika mycket ett problematiskt språk som den traditionella arkitekturen före modernismen. Det Goda Med detta i åtanke kan man försöka att kort undersöka de metoder, eller grundläggande tankesätt som arkitekter använder för att ge en arkitektonisk njutning. I en period i arkitekturhistorien så användes ofta de ojämlika motsatskrafterna för att skapa en händelsebaserad, gränsöverskridande arkitektur. Jag tänker främst på dekonstruktivismen och Bernard Tschumis bok ”The Architecture of Disjunction”4 som beskriver denna periods tankesätt. Titeln i sig undviker det som jag tror han är ute efter. ”Disjunction” är snarare metoden mot målet. Motsättningarna mellan arkitekturens element används för att exponera de konflikter som står mellan dem. De traditionella reglerna bakom byggandet i arkitekturen har totalt tappat sina symboliska betydelser, och modern arkitektur riskerar att återskapa det klassiska sättet att göra uttryck genom arkitektur, (synlig) konstruktion som estetik, att likställa förhållandet mellan struktur och ornamentik. Alltså en konstruktion som ofta inte har så mycket alls att göra med det sanna sättet något är byggt. Om det arkitektoniska egentligen är lika lite en representation av det faktiska, precis som ritningar, ger det inte oss en frihet att kritisera och sluta ta dessa representativa metoder på sånt stor allvar?

RUMMETS LUST

4. Tschumi, Bernard, Architecture and disjunction, MIT Press, Cambridge, Mass., 1994

Det dekonstruktivistiska skapar en arkitektur som är en upplevelse där allt man tog för givet måste läras på nytt, så man kan få nya insikter. Ett av de främsta argumenten som Tschumi för är att en arkitektonisk njutning måste kunna konstrueras av två former av relationer, som inte bör läsas som motsatta. I grova termer är det: upplevelse och förståelse. I västerländsk filosofi är den här typen av uppdelning vanlig. I förra numret av Skalan (5) förklarade jag dessa två med fokus på historia med hjälp av Thordis Arrhenius bok ”The Fragile Monument”.5 Där var skillnaderna mellan seende/läsande som förståelse, det läsbara, och kännande genom kroppen, det atmosfäriska. Exemplen var Viollet-le-Duc och John Ruskin som beskrev Paris respektive Venedig på skilda sätt.

5. Arrhenius, Thordis, The fragile monument: on conservation and modernity, Diss. Stockholm : Tekn. högsk., 2003,Stockholm, 2003

6. Frampton, Kenneth & Cava, John, Studies in tectonic culture: the poetics of construction in nineteenth and twentieth century architecture, MIT Press, Cambridge, Mass. ; London, 2001

7. Wallenstein, Sven-Olov, Architecture, critique, ideology: writings on architecture and theory, Axl Books, Stockholm, 2016

Levd kunskap Som främsta exempel på arkitektur genom upplevelse vill jag beskriva Alvaro Siza. Han har hävdats kunna sammanföra många av de problem som modern arkitektur ställs inför. Många motsatsförhållanden verkar kunna fungera harmoniskt. Denna harmoni utgår kanske mest utifrån ifrån synen och kroppens andra sinnen. De projekt jag har besökt av Sizas kontor inkluderar alltid en nivå av utforskande, där ett antal delar ibland upplevs som sömlösa och ibland tvärtom; mycket konfliktfyllda. Generellt är det en mycket ren arkitektur, som genom form försöker ge betydelse till arkitekturens alla delar. Vissa extremt problematiska möten hanteras med en enorm lätthet, som det långa horisontella fönstret som bryter all känsla för massa som dess stora vita vägg ger i kyrkan Santa Maria de Canaveses. Arkitekturen engagerar besökaren att rumsligt uppleva arkitekturen på ett rikt sätt. Helheten är greppbar, men det betyder inte att den känns samlad. Den samlande kraften må snarare vara i upplevelsen. Hur man upplever den här arkitekturen kan beskrivas som en promenad eller koreografi, men här är den inte linjär. Kenneth Framptons mest utmärkande bok ”Studies in Tectonic Culture”6 går bokstavligen in i detalj i jakten på att förstå vad det är som kan ena arkitekturens konflikter. Detaljen och den materiella sammansättningen grundar arkitekturen i det byggda och gör avvägda beslut som får den att kunna tolkas som avsiktlig och författad. Beslut jämte mark, mellan element, mellan mikro och makro befästs i detaljen. Som huvudsaklig meningsbärare visar den sin avsikt i möten mellan element och material, sammankopplingen.7 Det som gör Siza till ett föredömligt exempel är att det finns en ambition i att aldrig ge upp om rummet som arkitekturens främsta språk. I min förra text “Everlasting Culture” i Skalan 5, tog jag upp fotografiet som den främsta mediet för arkitekturen som atmosfär. Där det är all smuts och totaliteten av miljön som definierar känslan och meningen av Venedig för John Ruskin. Kanske inte all form av fotografi, men den som är formad från ögats ögonblick.

SKALAN 6

Njutningen i Sizas arkitektur ligger i den läskunnigheten sinnligt upplevande varelser har jämte arkitektur, baserad på vilka kroppar vi har. Det är ett språk som inte behöver läsas med förnuftet, det rationella tänkandet. Det tänkande som förutsäger en läskunnighet. Den vanliga kritiken mot Siza är ofta att hans språk och måttstock för detta innebär hans egen kropp. Men som jag nämnde så är arkitekturen möjligtvis inte som bäst om den är totalt fri heller. Vi ges ”affekter”, känslor som fungerar på det sättet som arkitektur är bäst på att förmedla, med indirekta, förmedvetna metoder. Om film eller litteratur är bättre på att ge starka medvetna effekter, förändrar arkitektur förtillståndet till hur man medvetandegör de andra upplevelserna. Men det finns förstås samma uppdelning av prosa och poesi även inom arkitekturen. Läsa det som en bok Förståelsebaserad relation till arkitektur finns där varje gång någon säger att arkitekturen är som en roman. Att flera karaktärer samspelar om samma berättelse. Det finns ett helt sätt att tänka där man ser arkitekturens kommunikation att fungera på en syntaktisk och semantisk nivå. Precis som ett språk. En arkitektonisk förhållning där idéer kan existera paralellt, utan att konkurrera med varandra. Detta relaterar ofta till postmodern arkitektur. Där inspirationen ofta kom från post-strukturalistisk och semiologisk filosofi, med sitt fokus på texter och dess mening. Det som man på en analytisk nivå kan attribuera till böcker finns också i arkitektur. Det finns en struktur, både i språket själv och textens konstruktion i form och genre. Det dekonstruktivistiska byggandet under 80-00 talet kunde ibland välja bort frågan om läskunnighet helt och hållet i alla fall i bemötandet. Vissa vill hävda att meningen endast kan nås genom att ha en djupare förståelse än den kroppsliga, att arkitektens språk och representationsverktyg är det som avgör meningen. Exempelvis att man bara kan förstå huvudidén med en byggnad först när man läst planen.

RUMMETS LUST

Men där skulle vi med lätthet kunna säga att det finns en kritik som menar att en kulturell yttring inte behöver ha en huvudberättelse. Viss arkitektur har flera idéer som pågår samtidigt men som ändå känns mystiskt avlösta och sammanhängande. Kultur-och sportcentret av Bruther i Paris är en modern tolkning av njutning och ledighet som har en helt annat sätt att komincera njutning jämfört med Alvaro Siza. Material, skalförvirring, distansering från kontexten, syntetiskt intryck, spelar alla ihop för att ge dessa känslor, de läggs ihop i en atmosfär och man kan förstå dess konstnärliga gest, men det är ingenting utan aktiviteten och att transparensen av dess element har ambitionen till att visa upp sig. Det går att förstås som ett tomt, men vackert diagram, där även om man hävdar att det har en “uttryckslöshet” så är skönheten uppenbar. Det är alltid en fråga om betydelsen har parallella berättelser, eller mångtydiga tolkningar av en berättelse. Det man bör eftersträva är en tolerans till idéer och det kan uppnås av båda. Form utan innehåll Det kanske mest sympatiska sättet arkitektur kan klä sig i njutning kan vara i dess faktiska aktiviteter. Men det är mycket svårare att förstå, samt tvivelaktigt att tänka sig att de kommer bestå under hela byggnadens livsläng. Det är sällan något automatiskt, en aspekt man kan planera i förväg. Ändå gör arkitekter alltid försök att manifestera denna specifika aktivitet i form, eller i sina bilder om sina projekt. Man kan förstå och känna sympati för dem som har vilja till form, det är både ett accepterande (positivt tolkat) och ett kapitulerande (negativt tolkat) av den begränsade rollen arkitekter har. Den gamla historiska turistorten hade aldrig som avsikt att bli bärare av den symbol för njutning och ledighet som den senare fick. Och så måste vi också tänka. Vi ritar in aktivitet i vår möblering eller i vårt bildskapande. Nästan mer fantastiskt och noggrant än vad arkitekturen kanske förtjänar. Vi kan föreställa oss allt vi vill, men för att vi ska vara arkitekter bör det finnas manifesterat i arkitektoniska termer för ens bli läsbart som viktigt. Hur vi gör dessa undersökningar förändrar allt i hur vi njuter av dess arbete. Är det representationen vi förälskar oss i, eller är det i den faktiska presentationen? I slutändan är det formen eller det ritade som vi oftast ser. Arkitektur med stort A försöker alltid särskilja sig från byggande som bara är “byggnader”. Vad är det då för ingrediens som saknas som Arkitektur vill tillägga? Om det är konst eller skönhet är svårt att säga. Denna förbannelse eller frälsning för arkitekturen är nog här för att stanna, men den är varken kulturellt eller historiskt självklar. Att arkitektur ens befinner sig i kategorin konst är ibland imponerade nog. Att ens föreställa sig en arkitektur bortom det känns svårt.

SKALAN 6

Samvete Vi med vår konstruerade goda smak skulle förstås bli uttråkade i en värld där byggande inte längre innehåller någon influens av konst. Det finns dock en otrolig skuldkänsla i det påståendet. Problemet är att allt som är gott bär alltid denna skuldkänsla. Vi arkitekter vill göra saker som har mening. Om det är vackra saker eller socialt gottgörande projekt gör förstås skillnad. Men i vår tid är det förmodligen enklare att få skönheten genomförd framför socialt gottgörande. Skönhet har i grunden ingen automatisk politisk mening, medan allt socialt handlande har det. Och politiken är förstås mer orörlig än flytande estetiska värden. Där njuter vi arkitekter genom vår media och i yrkesutförandet. Vart ligger potentialen? Potentialen är att vi måste kunna göra båda, att bristen inom båda förtjänar kritik. Något socialt medvetet får inte avsägas skönhet och något rent vacker är ointressant utan social betydelse. Vi ska ge skönhet och njutning. Men vi ska också ge kritik och politik. Man kan bara hoppas att vi är något mer naiva inom det ena framför det andra. I en tid av starkare och starkare motiv för att skära ned, begränsa och klä av arkitekturen så mycket som möjligt, finns det större anledning att omformulera arkitekturens roll som en unik njutningsbärare. Vi har lärt oss att media inte törstar oss vårt begär till kroppsliga upplevelser, närvaro och deltagande. Snarare genererar de starkare begär till dem. Men dessa skönheter kan inte bara finnas av sig själva, drömmar om borgerligt välmående och livsstil. Vi måste hoppas på att instagram-hedonismen så småningom sipprar ut i offentligheten.

RUMMETS LUST

Bild ovan: Bruther Culture and Sports Centre, Paris

Dikt och teckning motstående sida: Darin Dirchmeier

SKALAN 6

Fotbollens plats av Linn Nordlund

1. Ghui, Bogdan. The current state of the stadium. Corner VOL. 1 football+society. Punch, 2019

I begynnelsen var fotbollens arkitektur en plan yta. Spelet har alltid haft en, i grunden, temporär karaktär: minst två personer tar en plats i tillfällig besittning med hjälp av en boll och objekt som markerar ett mål. Det kallas sport, idrott eller spel, för det är vad vi kallar lekar som utövas och respekteras av vuxna. Om det inte var för att det handlar om vuxna människor. Att fotboll i grund och botten är en påhittad föreställning för skojs skull gör dock inte att det förlorar sitt existensberättigande. Tvärtom måste fotbollen förstås som det kulturella uttrycket det är: skapat av, beroende av och för oss människor. Det i grunden oproduktiva arbete som utförs i sport är, precis som i skapandet av konst, det som definierar det mänskliga varandet. Både ur ett humanistiskt och samhällsvetenskapligt perspektiv är kultur ett resultat av engagemang vi ägnar oss åt utöver det som krävs för våra grundläggande fysiska behov. Få andra fenomen än den moderna fotbollen kan lika väl få oss att förstå hur den tid vi lever i påverkar kulturell utveckling. Det är en global aktivitet som förekommer i alla samhällsklasser, samtidigt som konsumtionen av fotboll är en miljardindustri med enorma ekonomiska intressen. Under det senaste decenniet har det tillkommit en ny stadsdel några kilometer norr om Stockholm. Arenastaden döptes efter Sveriges nya nationalarena som ersatte det gamla Råsunda stadion. Tillsammans med ändelsen “-staden” ska platsen förstås som en levande, urban stadsdel i mot-

SKALAN 6

sats till sömniga förorter utan service, rekreationsmöjligheter eller kultur. När även skandinaviens största köpcentrum öppnade på platsen fullbordades bilden av en plats för frosseri i konsumtion av underhållning. I den rumänska publikationen Corner - football+society1, ett tvärdisciplinärt magasin för fotboll och kritisk teori, finns en text av poeten och kulturjournalisten Bogdan Ghiu som förklarar fenomenet med vår tids nya fotbollsstadion.1 Arenor har alltid varit ett viktigt social-politisk instrument på grund av sin kombinerade förmåga att samla en stor mängd människor och samtidigt uppvisa en utvald scen för dessa. Arenan är det hyperurbana samhället i miniatyr där människor i förväntan möts för bevittnande, att se och att ses. Detta är knappast okomplicerat när stadion har blivit en arena för enorma ekonomiska och politiska intressen. Arenan är ett av stadens monument, folkligt, samtidigt som inträde i gemenskapen är villkorat av underkastelse inför den organisation som anordnar evenemanget. Ghiu beskriver hur stadion blivit “det privilegierade hyperobjektet, totalobjektet, där de främsta faktorerna i samtida nyliberal finansiell senkapitalism - spektakel, arkitektur, urbanism, säkerhet - kombineras och kan analyseras både separat och i synergi”. Arenan strävar efter att sälja helhetsupplevelsen av högtidlighet, gemenskap och underhållning vilket blir ett sätt för oss att, för en stund, köpa tillbaka det som finansiella intressen trängde ut ur staden.

Måleri: ovan, samt s. 24: Hanna Sjöstrand: Gudenes Felt Dokumentation: Istvan Virag

FOTBOLLENS PLATS

Trots att fotbollsarenor ofta är menade att bli landmärken i staden har lokala arkitekter näst intill obefintlig makt över dess utformning. UEFAs krav på arenor är en omfattande lista med regler, detaljstyrt ner till varje kvadratmeter, som få äldre arenor klarar av. Detta resulterar i att många städer måste bygga nya arenor, ibland bara för att få spela hemmamatcher, men framförallt för att ha en chans att få vara värd för mästerskap. För att få spela gruppspel i Europa league på en arena finns till exempel krav på att arenans omgivning ska vara asfalterad (för att ingen ska kunna ta med sig grus in på arenan), att det ska finnas minst 400 kvm VIP-area och att det inte finns en ståplatsläktare. Utöver detta kommer investerares krav på maximering av åskådarplatser, annonsytor samt lokaler till uthyrning och merförsäljning. Den standardiserade formen av stadion är därmed given. Arkitektens enda uttrycksform består av fasaden, ett ornamenterade. Roger Taillabert, arkitekten bakom arenan Parc des Princes i Paris uttryckte det på följande vis: “nuförtiden gör arkitekten tapet. Dessa arenor byggda som Powerpointpresentationer är entreprenöriella, inte arkitektoniska. Det finns inget mer skapande”. Arenan kan inte längre vara stadens stolthet när den finns massproducerad i varje storstad. Den lokala stoltheten förloras. Det finns mycket kritik mot den moderna fotbollen. Fotbollen har alltid varit folklig, ett nöje för arbetarklassen. Idag finner sig livslånga supportrar portade från sitt egna lags matcher eftersom kostnaden för det nya arenan läggs på biljettpriserna. Ett medvetet val eftersom kapitalstarkare grupper även konsumerar mer väl inne på arenan. Supporterkulturen nedvärderas och engagerade föreningsmedlemmar blir tagna av polisen och beskylls omotiverat för att vara våldsamma huliganer.

SKALAN 6

Det är lätt att förstå den sentimentalitet som ofta finns runt äldre arenor. De symboliserar en tid när fotbollsspelarna tog en cigg i halvtid, när varmkorven kostade en tia och man kände alla på läktaren. Tyvärr är det just supportrarnas dedikation till sitt lag och sporten som gör fotbollen till en så lukrativ industri: den ekonomiska smärtgränsen är hög när det handlar om att ge upp sitt sammanhang.

Den moderna fotbollen strävar efter renhet. När stora ekonomiska intressen står på spel blir det allt viktigare med standardisering för att inte ge en orättvis konkurrensfördel. Därför standardiseras arenor och därför införs VAR (videoassisterad domarbedömning). Men när AIK har hemmamatch på den stora arenan i Solna klagar supportrarna på att arenan är för stor för att det ska bli en sammanhållning bland åskådarna, och trots att VAR gör spelet mer rättvist är det häftigt kritiserat för att förstöra fotbollens rytm. Fotboll är ett världsomfattande fenomen i alla samhällsklasser, men det är framförallt en lek. Är det något kapitalistiska intressen är dåliga på att omsätta i standardiserad industri så är det lek, eftersom premisserna inte är på allvar, och framförallt inte med produktion i åtanke.

Det som produceras i fotbollen är kultur: inte den kultur som går att konsumera, men den som skapas och upplevs tillsammans. Detta har idrotten bevarat bättre än andra kulturskapande aktiviteter. Även om konstindustrin kan verka vara mindre kommersialiserad samt delar egenskapen att den är omöjlig att systematisera så finns en besatthet av verket och upphovspersonen. Detta försvårar ett gemensamt skapande och upplevande. Konsumtionssamhället kommodifierar alltid den kultur som vi har skapat tillsammans och säljer den tillbaka till oss. Henri Lefebvre skriver i Staden som rättighet om vägen tillbaka till det urbana och spontana som “att samla[s] under leken istället för att underkasta leken det kulturella och vetenskapliga -allvaret- (...) Det är en sentida utveckling, förmedlad genom institutionerna, som gör teatern “kulturell” och berövar leken dess ställning och dess värde i samhället”. Vidare skriver han att leken prioriterar tiden framför rummet, tillägnelsen snarare än verket. Leken innebär att omdefiniera kultur som upplevelsen av det gemensamma skapandet och händelsen. Inget verk i sig kommer kunna förändra ett samhälle, det handlar om att förändra vår kultur av kulturell verksamhet. Till skillnad från idag när vi blir försedda med kulturyttringar som vi betalar för kan vi istället återigen börja skapa dessa utan utomstående inverkan. Det kräver dock att vi är beredda att delta i och producera upplevelsen istället för att bara passivt konsumera den.2 Fotbollsindustrin ger oss en förståelse för hur själva urbaniteten har blivit uppköpt och tagen ifrån oss. Vi får endast tillgång till den under kontrollerade former, paketerad i en standardiserad och friktionsfri form som ska passa alla. Arkitekturkritikens stora problem är den notoriskt svåra uppgiften att visa en väg framåt, men genom att få en förståelse för de öar av

urban praktik som ändå återstår kan vi skapa konturlinjer. Se till exempel på generationen av unga, ungefär i högstadieåldern, som alltid varit det samtida samhällets maskrosbarn: de söker upp mötesplatser bortom konsumtion, umgås på det lokala torget, i övergivna paviljonger eller på en avsides fotbollsplan. Lefebvre skrev att det ännu bara är arbetarklassen som har bevarat förmågan att leka bortom kraven på program och ekonomism. Det handlar om att ge upp vår tids strävan efter perfektion, för den snyggt paketerade kultur vi konsumerar kommer aldrig ge samma tillfredsställelse som den icke-perfekta vi skapar som deltagare i det urbana verket. Det samtida oket består i att sträva efter en individuell, friktionsfri fullkomlighet som utesluter allt som är det minsta bristfälligt, som inte passar in. Det blir en allt obehagligare upplevelse att se det icke-perfekta när det är så lätt att konsumera det som framstår som ett ideal. Framtidens uppgift blir istället att skapa urban rekvisita som uppmuntrar kultur skapad i mellanmänskliga upplevelser. Det centrala är inte verket i sig, utan hur det uppkom och dess funktion för handling och händelse. Arkitekturen kan lika lite lösa detta ensamt som någon annan praktik, men kan formulera en riktning. Ett långsiktigt mål om att marknadsekonomin inte får vara med och leka. Henri Lefebvres bok Staden som rättighet avslutas med den urbana utopin:

2. Lefebvre, Henri. Staden som rättighet. Stockholm: Bokomotiv, 1983

“Rätten till staden manifesteras som rättigheternas högsta form: rätt till frihet, till individualisering i socialiseringen, till boplatsen och boendet. Rätten till verket (till deltagande handling) och rätten till tillägnelse”

FOTBOLLENS PLATS

Illustration ovan: Felix Wahlgren

SKALAN 6

Rave culture, a nomadic act av Felix Wahlgren

rave :[ɹ_ˈeɪ_v] : An organized underground party centered around listening and dancing to electronic music

The image of the city Stockholm is in a global context a city with an immense tapestry of greenery. Grass covered wedges stretch through layers of built environment past socio-economic differences and across a varied landscape creating the backdrop for the urban arena. Nature and a beautiful scenery provide the inhabitants with an unblemished setting to exercise their internationally projected image of the nordic lifestyle. Indeed this is a perception that society wants to uphold and likely the reason why, that as soon as overpriced outdoor gyms became available to the market they popped up in every park like mushrooms after a rainy summer. Rave culture, a nomadic act? Not all use of the communal greenery is well received by the social norms. Rave culture has been, and still is, an eyesore for conservative politicians, local residents kept up by the monotonous sounds of music, and law enforcement that can no longer wait in the city center for the clubs to close at 3am. While society has long found these nightly pop up parties problematic, they stand as a prodigious source of inspiration. They reflect the dilemmas common in the lives of a nomadic generation that change apartments more often than TV-channels. By utilizing the means at

hand, be it a grove, the space beneath a bridge, or a warehouse, the organizers succeed in creating an intriguing ambiance with minimal resources. Its raw aesthetic, not seldom mimicked by regular clubs embody the essence of an almost ritualistic search for collectivity. Our need for belonging As raves in different forms can be traced back at least 30 years, one can hardly claim it to be the symptom of a generational issue but rather the expression of something much more primal. In 1943 Abraham Maslow put forward his theory of hierarchical needs in his paper ”A Theory of Human Motivation”. In the text he describes the need for love and belonging as a need that is below such foundations as hunger and safety in the hierarchy but above others like self esteem, status and self realization. This pursuit of social belonging might very well be one of the strong attractors that continuously bring people to the woods in the middle of the night. We search for a context in which the individualistic distinction between bodies becomes blurred, and we instead form something greater collectively. The rhythmic boundaries of the soundsystem generate a new communal body, an ephemeral space to be experienced together, thereby fulfilling Maslow’s need for love.

RAVE CULTURE, A NOMADIC ACT

Constructed space Entertainment, and the spaces we produce to meet the demand for this commodity take on all sorts of expressions, from the baroque permanence of palaces such as that of Versailles, to the people’s parks built by the labor movement found scattered all over Sweden. Some are fueled by financial interests like cinemas, theme parks and music festivals, whilst others see themselves as an integral part of the open society, like playgrounds, museums and theaters. Our obsession with leisure seems to know no limits, even human sacrifices and capital punishment has historically been seen as a form of entertainment, most notably in the Colosseum of Rome. The rave scene in Stockholm can hardly boast with colossal monuments for leisure but has without doubt caused its share of commotion throughout the years, for instance when, in the mid 90s the club Docklands opened its doors. They gained nationwide media coverage as well as the police forces’ full attention, sustaining countless raids during its 7 years of business. Docklands was most likely not the first rave to take place in Stockholm, however, the debate and interest it sparked made the general population aware that the phenomena existed.

Dikt och teckning motstående sida: Darin Dirchmeier

SKALAN 6

Today, raves have been normalized to the extent that the heterogeneity of its visitors is greater than ever before, an array of scenes has sprung up, catering to varying preferences in music and atmosphere. The organizers have a habit of finding the most scenic locations for their parties, providing their guests with an experience of festivity as well as that of exploration. There is pride in finding never before used sites for raves, perhaps this is to further distance oneself from the club scenes, and to emphasize the uniqueness of that particular night. Nonetheless there are several locations around Stockholm that are utilized on a regular basis and have as a result of this lost some of their charm. In a time when we should critically examine our behavior and the environmental impact of it, we may see to the stripped down simplicity that raves out of need for economy and logistics has developed. It seems as if our notion of entertainment has with time grown to become more and more integrated with material manifestations, yet, there is a difference between constructing monuments for leisure, and enabling leisure without monuments.

Illustration ovan, s. 32, 33: Felix Wahlgren

SKALAN 6

Det kreativa yrket av Puya Yekerusta

På det kreativa kontoret lyser fabrikens monotoni med sin frånvaro. Om disciplinen, med stämpelklockan som symboliskt signum, är industrikapitalets parhäst så är det kreativa yrkets snarare lekfullheten. 1 Arbetstiden är sammanblandad med fritiden, för att arbetssysslan är sammanblandad med fritidssysslan. Det kreativa företaget har en ”generös och modern företagskultur där frihet under ansvar ger dig stora möjligheter att växa”. 2 Medarbetarna ”håller hög fart . . . men har mycket roligt på vägen fram till det färdiga resultatet”. 3 Som kreativ arbetare får du ”arbeta i ett team med andra producenter, artister och utvecklare som kommer till kontoret glada för att lära sig nya saker varje dag”. 4 Yrket bjuder på ”kreativa och intressanta arbetsuppgifter” 5 och den anställde får ta del av ”personalaktiviteter som exempelvis fotbollsturneringar, kick off . . . och mycket annat kul”. 6 Företaget har ”satsat mycket på personalen med stora ytor för spel, lek och avkoppling. En stor lounge rymmer sköna sittmöbler, spel som biljard och pingis samt en bar med egna bartenders”. 7 Industrikapitalets allvarsamhet har ställts på sitt huvud. Det kreativa yrket söker lösa upp gränserna mellan yrkeslivets allvarsamhet och fritidsaktiviteternas lättsamhet, mellan jobb och privatliv, produktion och konsumtion, intäkt och kostnad. Det moderna kontoret söker sudda ut gränsen mellan lek och arbete; där du har kul på jobbet, där nöjet förefaller vara överordnat produktivitetskravet. Kreativitetens lustfylldhet söker överskrida stämpelklockans påtvungenhet. Det kreativa yrkets närhet till lek och lust kan få det att verka som att det frigjort arbetet och arbetaren från industrikapitalets bojor. En frigörelse som på samma gång skulle innebära en omkullkastning av dominansförhållandena mellan kapital och arbetare. Att ha ”mycket roligt på vägen fram till det färdiga resultatet” 8, att ha ”satsat mycket på personalen med stora ytor för spel…” 9 får kapitalet att framstå som underordnat arbetaren. Kapitalet erbjuder arbetaren till och med ”stora möjligheter att växa”. 10 Kapitalet förefaller existera, inte först och främst på grund av och med syfte att vara en ekonomiskt profitabel verksamhet, utan för att erbjuda en meningsfull tillvaro för sina arbetare. Det kreativa yrket söker vända upp och ned på de kapitalistiska produktionsförhållandenas dominansförhållanden; det är inte kapitalet som gör profit, det är arbetaren.

DET KREATIVA YRKET

1. Se Gilles Deleuze, ”Postscript on the Societies of Control”. October, 59 (1992): 3–7, tillgänglig på http://www. jstor.org/stable/778828, om Foucaults sammankoppling av disciplinen och fabriken. 2. Arbetsplatsannons för yrkesrollen landskapsarkitekt på ETTELVA Arkitekter, publicerad 2019-05-09, besökt den 4 juni 2019 på https://arkitekturjobb.se/jobb/ettelva-ettelva-arkitekter-soker-landskapsarkitekter. 3. BSK Arkitekter AB:s hemsida https:// www.bsk.se/mer-om-oss/, ”Mer om oss”, besökt den 4 juni 2019 4. Arbetsplatsannons för yrkesrollen producent inom grafisk design på Toca Boca AB, publicerad 201905-09, besökt den 28 maj 2019 på https://www.metrojobb.se/ jobb/1826095-producer-life, min översättning från engelska. 5. Arbetsplatsannons för yrkesrollen grafisk designer på Letsfaceit Nordic, publicerad 2019-04-09, besökt den 28 maj 2019 på https://www.metrojobb. se/jobb/1771407-media-kommunikation-design 6. Arbetsplatsannons för yrkesrollen showartist på Kolmården, publicerad 2019-05-24, besökt den 4 juni 2019 på https://www.kulturjobb.se/jobs/ showartist/ 7. Intervju med inredningsarkitekten Marco Checchi angående kontoret hos spelutvecklaren DICE, ”Välkommen till Sveriges Snyggaste kontor”, publicerad den 7 april 2017, besökt den 4 juni 2019 på https://citymark. today/valkommen-till-sveriges-snyggaste-kontor-110461/nyhet.html. 8. Se fotnot 3. 9. Se fotnot 4. 10. Se fotnot 2.

11. Slavoj Žižek i Alain Badiou, Kommunismens Idé (Hägersten: Tankekraft, 2011), 308. 12. Ibid. 13. Med produktivitetssätt avser jag sättet på vilket man är produktiv i ett särskilt produktionssätt och under givna produktionsförhållanden, således en aktivitetslig karaktär. Detta till skillnad från begreppet ”produktionssätt”, som avser det sätt som vi skapar och tillägnar oss våra materiella levnadsbetingelser på, där kapitalismen är ett sådant. 14. Žižek, Kommunismens Idé, 311. 15. Ibid. 16. Ibid. 17. Ibid. 18. För mer läsning, se exempelvis Louis Althussers On the Reproduction of Capitalism och ”Ideologi och ideologiska statsapparater (Noter för en undersökning)”. Den sistnämnda finns tillgänglig på https://www.marxists. org/svenska/althusser/1970/04.htm. 19. ”Välkommen till Sveriges Snyggaste kontor” 20. ”Trender på kontoret 2019”, publicerad 10 januari 2019, besökt 4 juni 2019 på https://www.lokalguiden.se/ magasinet/artikel/trender-på-kontoret-2019.

I Kommunismens Idé hävdar Slavoj Žižek att Marx begrepp ”varufetischism” måste ”tänkas om på ett radikalt sätt” för att mänskliga relationer under senkapitalismen snarare än att vara ”dolda under ett sken av objektivitet” är ”själva materialet för vår vardagliga exploatering”. 11 Därför, menar han, kan vi inte tala om reifikation ”i Lukács klassiska bemärkelse”. 12 Jag vill hävda att senkapitalismens fetischism, exemplifierat med det kreativa yrkets produktivitetssätt, 13 ligger i döljandet av det kapitalistiska produktionssättet bakom skenet av de mänskliga relationernas primäritet, varför jag vill påstå att Lukács reifikation, tvärtemot vad Žižek menar, är högst talbar. Dess talutrymme framkommer i samma stund som leken antar formen av ett erbjudande från kapitalet till arbetaren och därmed möjliggör ett döljande, till och med ett förstärkande, av kapitalets sanna existensvillkor. Enligt Žižek är det inte i dagens ”postindustriella” kapitalism möjligt att, i ”den klassiska marxistiska bemärkelsen” exploatera så kallade ”nya former av privatisering”, såsom immateriell egendom.14 Därför, menar han, måste exploateringen ”framtvingas med direkta juridiska åtgärder, det vill säga med ickeekonomiska medel”. 15 Dagens exploatering behöver ”direkt auktoritet”. 16 Žižek menar att det kanske är här som man kan hitta ”den fundamentala ’motsägelsen’ i dagens ’postmoderna’ kapitalism”. 17 Men vilar inte exploateringen av industrikapitalets materiella egendomsformer också den på en grund av ”direkta juridiska åtgärder”? Kräver inte sådan exploatering också ickeekonomiska medel? Kan vi inte skönja en ”direkt auktoritet” i Louis Althussers repressiva statsapparat, som ju varit högst gällande för tidigare former av kapitalistisk exploatering? 18 Så, om den ”postmoderna” kapitalismen karaktäriseras av en typ av egendom som kräver direkta juridiska åtgärder för att kunna exploateras, medan dess föregångare karaktäriserats av andra typer av egendom som likväl krävt direkta juridiska åtgärder för att kunna exploateras, vad skiljer denna så kallade postmoderna kapitalism från dess föregångare? Givetvis själva egendomen. Om egendomsformen är förändrad, men produktionsförhållandena är desamma, är det då ens rimligt att anta att det kapitalistiska produktionssättet genomgått en förändring värdig beteckningen postmodern? Det kreativa yrket är i en fundamental bemärkelse oärligt. Det framhäver en förvrängd bild av sina levnadsvillkor. Det framställer lusten som primär och produktivitetskravet som sekundärt. Visst kan man ha kul på jobbet. Men vad händer med arbetsplatsen och dess lekfullhet om företaget inte längre är profitabelt? Den upphör att existera. Arbetsplatsens lek är sekundär och helt avhängig den profitabla verksamheten. Och vad är det egentligen som kapitalet vill ha i utbyte mot sitt lekerbjudande? Att arbeta på det kreativa kontoret ”ska vara något åtråvärt” och lokalerna ska kunna användas ”som ett verktyg att attrahera de bästa talangerna”. 19 ”En produktiv arbetsplats kräver balans mellan kostnadseffektivitet och medar-

SKALAN 6

betarnöjdhet”.20 Medarbetarnöjdheten syftar till att stärka arbetsplatsens produktivitet. Det som kapitalet vill ha i utbyte mot leken är produktivitet. Den omvända framställningen av dessa bestämmelseförhållanden formar därför en illusion. En illusion som i samma stund innebär ett löfte; löftet om en postindustriell kapitalism som påstår sig vara en förändring av det kapitalistiska produktionssättet. Problemet är att denna postindustriella kapitalism endast existerar i löftets form och därför förblir blott en illusion. Och det är just denna illusion som är kapitalismens livsgivande fetisch; bortglömmandet av det kapitalistiska produktionssättets verksamhet bakom illusionen av att dess fundament förändrats. Med föreställningen om förändringen utvecklas ett tillstånd av betryggande demens som starkare än någonsin binder oss till det rådande kapitalistiska produktionssättet. Idén av att vara där får oss att vila i tillvaron här. Upplevelsen av överskridandet till den nya destinationen leder till ett tillstånd av egentlig icke-rörlighet, av acceptans. Medan vi vilar i föreställningen om det postindustriella produktivitetssättet så är det i sista hand kapitalet och kapitalisten som både profiterar på lekfullheten och som erbjuder den.

DET KREATIVA YRKET

Dikt och teckning motstående sida: Darin Dirchmeier

SKALAN 6

You are the creator of your own dystopia av Hampus Thysell In these times of kaleidoscopic changes: environmental collapse, economical crisis, disease outbreaks and social conflicts, both inter- and counteracting each other... - Wouldn’t you rather reduce the apocalypse to a single event: the Flood, an asteroid, the atomic bomb, the AI uprising, the Virus, deadly or worse, just as derived from our popular culture? Instead of an apocalypse without a face, choose one familiar to you! Better the devil you know! - Wouldn’t you rather live in the post-apocalyptic world thus enabled than having to live through a course of events, deteriorations happening gradually? Instead of repeatedly having to make decisions and take moral stances, which might- or might not affect the course of events: Let’s face it, it’s already too late, you’re just a victim under the circumstances, trying your best to adapt. There has been a before and an after; nothing can be undone. - Wouldn’t you rather have LARP-ers, together playing out their own fan-fictions, long lost all pretensions of reality. Instead of opposing ideologies with actual held beliefs and agendas; ideologies remaining only as aesthetics, empty shells washed out of all politics and meaning. - Wouldn’t you rather succumb to this masochistic dystopia of your own choosing? By submitting yourself to this one decision, you’ll become free from all further. No longer need you worry about presenting and even being yourself, as you no longer neither need to or can. By fully adopting a role, a persona, from our collectively shared fictions already well known to your surroundings: playing let’s you remove yourself. No need to even bother worrying about which role to take as you’re no longer an individual, your only value is as a part of the whole, the collective play. Only the continuation of the LARP matters! Collage s. 37- 40 : Hampus Thysell

SKALAN 6

On the beach, a recreation of the ending scene from Planet of the Apes (1968) , an Iron Maiden fanatic and his Heavy Metal (1981) enthusiast companion on her lab-bred pterodactyl find themselves in the midst of a confrontation between a group of Chad Space Marine Starcraft LARPers rescuing a young girl from a Sharktopus. The latter being the terrifying

outcome of fans of the 2010 film and tentacle porn addicts unfortunately finding shared ground, much to the appeal of the marines desire to protect. At sea, pirate larpers and neovikings fight over waters crucial to both their lore have awakened Cthulhu from the depths while in the sky a group of Nazi-aesthetes calmly sail their Hindenburg replica.

YOU ARE THE CREATOR OF YOUR OF YOUR OWN DYSTOPIA

The South Pole has become the battle scene between two coalitions seeing either the destruction- or the protection and expansion of the polar caps as indispensable to their futures. Soviet diesel-punk revivalists, Primitive communism ice age-larpers, an enclave of the Star Wars fandom strangely attached primarily to the Episode V Hoth battle

scene and Greenpeace, themselves uncertain whether they’re posing or sadly clinging on to their old beliefs, making up an absurd alliance. Against them: Vietnam war reenactors, lab-bred dragons and balrogs and a Monthy Python fan, who finds himself funny, have joined forces to attempt to manually melt the ice more rapidly.

SKALAN 6

YOU ARE THE CREATOR OF YOUR OF YOUR OWN DYSTOPIA

Under the dome, far removed from the violent macho fantasies freely roaming outside, those more tender-hearted have gathered to live out the dreams of their own. Under the influence of pixie dust and psychedelic mushroom spores, a group of children listen to the duet between a man and a woman dressed up as Jiggleypuf and Maria from The Sound of Music respectively. A couple larping

SKALAN 6

as a 50s nuclear family eagerly joins them. Hanging from the impressive structure a man dressed up in his Moomin costume enjoys his cloud while a 2011-revivalist weeb rides his plushy Nyan Cat around the dome. In the constant uncertainty of for how long the Dome will last, they spend their days in their infantile drug influenced half slumber, one nap at a time.

You might find yourself doubting, asking: What is the difference between a proposal towards the ultimate collective escapism and that of our current society? Are we not already pretending, wearing masks, representing, playing out roles of common archetypes? Are we not already believing in the fabricated rules and laws which make our society, our collective play, function? Why the need for further escapism from a reality which we are already hiding from, simplifying to make sense of? The difference comes down to the shared agreement of the pretending. Every role, belief and conflict understood and agreed upon as being purely fictional. The absence of all, now irrelevant, morals. The artificiality of everything. The only crime being ceasing to play; desiring the Real. At the borders of the play, the existence of other, conflicting, non-compatible plays become a necessary contradiction: both a threat to, but also that which defines your play as playing. For fear would one play become universal, all-encapsulating; for how long would one be able to distinct it as a apart from reality? As playing takes place, these borders become those of new nations, bound together not through national identities, but by a collectively recognized fiction. And to what difference, as if those identities weren’t already fantasies themselves? In the borderlands, conflicts are fueled both by the material needs required for each play to go on and the suppressed desires and dreams of crossover fan-fiction. It’s true that it is easier to imagine the end of the world than to imagine an end to capitalism. We are constantly reproducing in excess, and self-mortifyingly obsessing over, our Well Deserved End; if not of the World, of the world as we know it. Why are we still imagining and developing alternatives, only to discard them as impossible and naive, when we could embrace this as our weakness? Reject reality. Embrace fantasy.

YOU ARE THE CREATOR OF YOUR OF YOUR OWN DYSTOPIA

Midnight av Björn Nordvall

SKALAN 6

42 Foto: Simon Bergström

Mumbled laughs drown the air, As footsteps scratch at gravel. Ties and dresses, blackened wear, Lightly stumbling they travel. Hilltop sight past church and steeple, Wait turns into a fog. Shouldered on crowds of people, As time turns into a— Pop The crackle and hiss of light falling to Earth— Poppop Color riots against a bed of snow, Cries lift against each brief supernova— Pop-p-pop-po-p-pop Cork flies wildly, The falling frame flings fire into the crowd— Pop Screams and light leap aside— Pop-p-clink-p-cl-p-ink Passion bubbling like so much wine— Pop-p-pop pop Pop Bodies stagger, taking leave, A night but brief remembered. Slouching suits help and heave, Arise, mind, muddled and tender.

Democracy in the virtual av Agnes Lundberg

”Digitalization”, the conveniently vague umbrella term that has become one of the hottest buzzwords during the last decade, is blurring the lines between architecture, video games and art. A specific part of the digitalization package that interests both me and the industry is virtual reality. Game engines and other VR-compatible platforms that make it possible to create and share immersive spatial experiences are of interest not only for game developers but also architects, artists and curators. In Sweden, an example of a curatorial institution that has recently begun exploring the potentials of virtual reality exhibitions is ArkDes’ Boxen, the museum’s space for experimental and exploratory exhibitions within the field of contemporary design and architecture. Boxen currently hosts the virtual exhibition ”Value in the Virtual”, an extension of the exhibition by Space Popular that was physically shown during the fall of 2018 but still exists in the virtual reality world. The virtual exhibition is created in and hosted on a ”social virtual reality platform” called Sansar. It was released as a public beta in 2017 by San Francisco-based firm Linden Lab. Linden Lab is not a familiar name to most people. It is more likely that you have heard about the product that was their original claim to fame: Second Life. If you don’t remember it yourself, let’s just say that I, for one, am not remembering it for its short-lived success, but rather some spectacular miscalculations that were made in relation to the platform during the peak of its hype. With virtual reality headsets still not being a common household product, the social platforms using VR technology are still in their infancy. It is too early to crown the winning virtual reality social platform, but Linden Lab and Sansar appear to be making a serious effort to become the go-to social space in this new immersive digital world. Providing an easy-to-use interface for both content creators and visitors, art exhibitions are just one of countless potential uses for the Sansar platform. I decided to read more about aspects like content rights and restrictions as well as the economic model of Sansar. The more I learned, the more questions formed in my mind — questions that I felt were missing from the conversation about virtual reality and architecture in the industry today. Is it really possible to create and host experimental art within a framework like Sansar’s? Are platforms like Sansar good enough to become ubiquitous parts of our future virtual social lives? And what should us architects’ role be in the shaping of this new digital space?

SKALAN 6

The Artist Linden Lab describes Sansar as “democratizing virtual reality as a creative medium”. But a quick look at the conditions under which users can share and profit from their uploaded content on the platform makes me question how democratic Linden Lab’s practices actually are. Like most other online services, Sansar has a document with terms and conditions that one must agree with in order to use the platform.1 Agreeing with terms of service has become so commonplace that most of us do it without even considering reading through the text before clicking ”agree”. However, by reading through Sansar’s terms and conditions, a lot can be learned about this so-called democratizing platform. In the section pertaining to user content, I found the following:

1. Sansar. Community Standards. https://help.sansar.com/hc/en-us/ articles/115003655543-Community-Standards (2020-01-21) 2. Grojs, Boris, In the flow, Verso, London, 2016

”You hereby grant to Linden Lab the non-exclusive, unrestricted, unconditional, unlimited, worldwide, irrevocable, perpetual, fully paid-up and royalty free right and license to use, copy, record, distribute, reproduce, disclose, modify, display, publicly perform, transmit, publish, broadcast, translate, make derivative works of, and sell, resell, or sublicense (through multiple levels) and otherwise exploit in any manner whatsoever, all or any portion of your User Content (and derivative works thereof), in all formats, on or through any media, software, formula, or medium now known or hereafter developed, and with any technology or devices now known or hereafter developed, and to advertise, market, and promote the same, solely in connection with the operation of the Virtual Reality Project and Linden Lab’s business.” Here, Linden Lab thoroughly secures the rights to any content uploaded by a user to the software. This covers both assets (3D objects created in software outside of Sansar, like furniture or clothing) and spaces created using Sansar’s own building tool. I’m aware that there are discussions on the topic of what rights to an artwork artists keep or give up when selling their art to a real-world museum. In the digital world, however, it seems to be common practice to force artists to freely give up any and all rights to their art when it is uploaded to a platform. In his 2016 book “In the Flow”,2 art critic, media theorist and philosopher Boris Groys reminds us that the Internet is a space controlled primarily by corporate interests, not a space of individual freedom. By describing their software as ”democratizing”, Linden Lab cleverly uses the image of the Internet as a space of democracy and freedom, when the actual goal of Sansar is to be a profitable product. Naturally, any corporation wants a return on their investment. Since many online platforms are free to use, demanding the rights to content presented on a platform is a way to profit when users are not paying for access to the service.

DEMOCRACY IN THE VIRTUAL

Sansar, however, provides the possibility for users to not only upload their own content but also sell it to other users. The platform has its own currency, Sansar Dollars, and its own exchange market called SandeX. Sansar Dollars (SD) can be bought with US dollars. In some cases, Sansar Dollars can be converted back ”real” money as well. Linden Lab takes two thirds of the cost for any transaction that takes place on the marketplace for user-created content. On top of this, the currency conversion rate between the SD and USD fluctuates and differs depending on how you buy the Sansar Dollars. I’ll spare you the boring details, but in short, it’s surprisingly hard to predict how much actual money a content creator takes away from selling items in the marketplace. It is easy to understand why investors see great potential in the Sansar model — all Linden Lab has to do is host the platform, with users generating all content and every transaction between users providing a profit for Linden Lab. With this model, Linden Lab themselves don’t have to create any content at all. Is this really the economic model we want our virtual social spaces to be built upon?

Screenshots ovan och s. 48 från författarens källa: Sanasar Store webpage (taken 2019-04-03)

The Visitor I might not be an expert on the topic, but in my view, a pillar of democracy is freedom of speech and self-expression. Can services like Sansar, with content moderation and a price tag on certain forms of self-expression, really be suitable for exhibiting contemporary art? Can they even be called ”democratic”? Every user in Sansar has a virtual avatar, a digital self-representation used when interacting with the world and others within the virtual space. There are a number of options available when creating one’s avatar, such as gender, skin tone and style of clothing. Sansar provides a range of free clothing and hair options, and there is some user-uploaded custom content that is available to use without charge in the Sansar Store as well. However, the majority of customization options available for a regular Sansar user costs money to buy via the marketplace I described earlier. In Sansar and most other virtual social spaces and online games, paying users have better opportunity to project themselves into the space. This is of course true in the physical world as well. An important difference between the virtual and the physical is that in the real world, there is a labor and material cost associated with each individual piece of clothing that is produced. In contrast, virtual clothes are created once, at zero material cost, and can then be freely and infinitely reproduced and profited from. Your appearance is not the only way to express yourself on a platform like Sansar. The main focus on any social media platform is, of course, social interactions with other users. Sansar’s terms and conditions document doesn’t only apply to uploaded content, but also contains a section regarding accepted user behavior within the virtual reality space, covering everything from derogatory language

SKALAN 6

to invasion of personal space. I found the following sentence in the document especially interesting: ”While Sansar has a built-in mechanism to limit the invasion of personal space in virtual reality, any activity or behavior that can be construed as intended to bring spatial discomfort to another user is strictly prohibited.”

3. Vincent, James. Twitter taught Microsoft’s AI chatbot to be a racist asshole in less than a day. theverge.com. 2016-05-16. https://www.theverge. com/2016/3/24/11297050/tay-microsoft-chatbot-racist (2021-03-06)

In the real world, societal norms teach us how close we can physically approach other people. Acceptable physical boundaries differ depending on the context. For example, pressing up against a stranger is generally accepted on a crowded train but not in a museum. But these norms do not necessarily translate naturally to the virtual world. Most of us have not used social virtual reality platforms enough to know how to physically act around others. Even if we did have a strong intuition of how to physically behave around others in a virtual reality space, it is a widely accepted fact that people’s behavior online differs from their real-life behavior. Online trolling is probably about as old as the Internet itself. Naturally, any social media company wants their users to have a comfortable and positive experience on their platform.3 This usually leads to the companies prohibiting inappropriate behavior. In most cases I see this as a good thing; allowing unrestricted hate speech to flourish on a digital platform is not equal to protecting free speech. But in a contemporary art context, heavy content moderation might not always be ideal. You can’t take advantage of or investigate people’s foul online behavior in an artwork published on a platform that censors anything that makes users uncomfortable. Boris Groys writes as follows on the topic: ”[...] the living human body - human animality - does indeed manifest itself through deviation from the programme, through error, through madness, chaos, and unpredictability. That is why contemporary art often tends to thematize deviation and error, that is, everything that breaks away from the norm and disturbs the established social programme.” (In the Flow, p. 36) Any contemporary artwork that breaks norms and thematizes deviation would be difficult to produce within a framework that bans those activities. A platform where an artist can’t make uncomfortable topics visible is, in my opinion, not suitable for contemporary or experimental art. In fact, I would like to argue that the censored behavior on a platform like Sansar is more interesting than the behavior that is allowed. Sure, it’s fascinating that virtual reality spaces make it possible for people across the globe to meet in a shared space, and that these spaces don’t necessarily need to adhere to the physical limitations of the real world. But isn’t it even more interesting that a lot of people just want to use this incredible framework to behave like assholes and make other people uncomfortable?

DEMOCRACY IN THE VIRTUAL

4. Jerräng, Marcus. Malmös virtuella totalflopp. Computer Sweden. 201002-12 https://computersweden.idg. se/2.2683/1.294080/malmos-virtuella-totalflopp (2021-03-06) 5. Fürstenberg, Claes. Experterna gör tummen ner för Malmö stads satsning. Sydsvenskan. 2009-05-06. https://www.sydsvenskan.se/200905-06/experterna-gor-tummenner-for-malmo-stads-satsning (2021-03-06) 6. Veix, Joe. Exploring The Digital Ruins Of Second Life. Digg.com. 2018-0525. https://digg.com/2018/secondlife-in-2018 (2021-03-06)

Failure Let’s return to Linden Lab’s original claim to fame, Second Life. I already mentioned that I see Second Life as memorable because of its failure, not its success. For a few years during the mid-2000’s, Second Life was receiving significant attention in the press, with anticipation that it would become an important social space and marketplace in the future. That did not happen. Instead, many kids today spend a significant portion of their social life in online games like Fortnite or Minecraft. The gameplay aspect of these softwares is in some cases seen as secondary to the social one — a lot of people play Fortnite to hang out with their friends, not to win. The developers behind these games are aware of this, too. For this reason, Epic Games, the company behind Fortnite, has for example started hosting in-game social events like concerts with real-life DJs and artists. Linden Lab tried its best to make Second Life the leading virtual meeting place fifteen years ago, but games like Fortnite seem to have won the battle for social digital space for the time being. During the short but surprisingly intense heyday of Second Life, many corporations and governments eagerly established presence on the platform. One of them was the city of Malmö. Malmö invested 800 000 SEK in building a virtual city hall that opened in 2009. At that point, the hype around Second Life was already over. Less than a year later, in early 2010, Malmö’s virtual city hall closed down due to disinterest and inactivity. The investment became an interesting lesson in how risky it can be to buy into the hype of a new digital medium.4, 5 In a 2018 Digg article, writer Joe Veix revisited Second Life,6 describing it as ”disaster tourism of dying software”. Second Life is still being used, but mostly by people interested in extremely notsafe-for-work content and a passion for literally acting out their inner animal online. The freedom of speech I deemed to be lacking in Sansar is still available in Second Life. Paradoxically, the lawlessness of Second Life seems to be both the reason it’s still being used and the reason that the platform never managed to reach the mainstream success that Linden Lab had hoped for. The ultimate goal for a software like Sansar is to generate profit. In order to ensure this, terms of service are put in place to smooth out any content and behavior that could cause controversy and potentially reduce the profitability. Failure is to be avoided at all costs. The question is whether anything truly groundbreaking can happen within the comfortable and safe boundaries of a platform like Sansar. The unexpected social turn of games like Fortnite is of course interesting. But to my knowledge, nobody is claiming that Fortnite is or will ever be a ”democratizing art platform”. In my view, thinking that anything produced within the conditions for success on a platform like Sansar could spark interesting conversation is very optimistic. I think the most thought-provoking output from Sansar will happen when the platform fails.

SKALAN 6

Responsibility A platform like Sansar can be democratizing in the sense that artists can easily share and profit from their created works on the platform, but the company behind the platform makes a bigger profit than the artists. Sure, Sansar has the potential to be a great virtual reality space for people to express themselves and meet across the globe, but how you can express yourself within its framework is limited. And of course, the positive aspects of the medium are interesting and great, but historically, the most thought-provoking events that occur in relation to a technology like this is when they fail. When discussing art, media and technology, it is often said that the medium subverts the message. I think there is a need for a discussion about the medium from the standpoint of artists, architects and curators. Providing a platform can not be seen as providing democracy. There is a democratic aspect of lowering the barrier of entry for using advanced technologies, but when placing too much faith in private corporations to provide the democratic virtual spaces of the future, the broader picture is missed. Many museums, including ArkDes and Boxen, are legally public spaces. Problems arise when such institutions rely on private corporate interests to try to extend their public and democratic spaces to a virtual world. Can there ever be a truly public space on the Internet, if every corner of the online world is in some way owned by a private company? None of these issues are unique to Sansar or Linden Lab. Most digital spaces, whether they are virtual reality platforms, games or simply social media like Facebook, share a lot of the characteristics of Sansar. However, virtual reality is still in its infancy. There is not yet a ”Facebook of VR”. I do believe that virtual reality may very well play an important part in the social spaces of tomorrow, and I think that us architects should dare to look beyond the surface and aesthetics of this new medium and also discuss their social and democratic aspects. In the school of architecture at KTH, we learn a lot about planning for social sustainability. If tomorrow’s social spaces are digital, I think us architects should take on the topic of social sustainability in those spaces as well. If artists, architects and curators don’t engage in critical discussion about the medium, we leave the job of shaping of virtual social spaces entirely to profit-driven corporations. While companies like Linden Lab certainly do deserve to take part in developing this new medium as well, they shouldn’t be the only ones doing it.

DEMOCRACY IN THE VIRTUAL

Playful spaces as heterotopia av Marianna Patelida

1. Foucault, Michel. 1997. Of Other Spaces: Utopias and Heterotopias in Rethinking Architecture- A reader in Cultural Theory (edited by Neil Leach). New York: Routledge

According to Michel Foucault, life can be presented as a net that not only links together but also creates its own disorganized collection. Though this state, structuralism might be the attempt to set relationships that may have been split over time in such a position that could be linked and create a shape.1 The hierarchical system of places and spaces changed through history where the space of localization brought to light by Galileo as a place where there were both mingling and contrasts. As time went by, this discovery was replaced by extension and then by arrangement. Arrangement could be defined by neighborhoods’ relations as part of a network. Taking into consideration demographics and the arrangement of earth’s inhabitants, Foucault presented two main problems. The first one was about the availability of the existing space. How much population this one can host and the second one, which had greater importance, was about the knowledge about the relations of vicinity, types of storages, circulations, references and classifications of human elements. In other words, emphasis had been given to the form of patterns of ordering considering places as spaces with qualities, contrasts and opposites. In addition to that, he divided space into inner and external. The latter can be very heterogeneous and is the one in which humans and things can be located and relationships can be defined. These relationships can define arrangements of transition such as train tracks, roads etc, of temporary halt such as cinemas, cafes, beaches etc, or of rest and the like. But Foucault was more interested in those that they are in relation to all the others, but in a way that they suspend, neutralize or invert the set of relationships that have already been designed, reflected or even mirrored by themselves. These spaces consist of two main types, the utopias and the heterotopias.

SKALAN 6

Utopias are arrangements that have no real space. They also have direct or inverse analogy relationships with the real space of society while they represent societies which are perfect or its reverse, and they are fundamentally unreal. Apart from utopias, there is a concept that can describe specific cultural, institutional and digressive spaces, ‘the other’ spaces. These are called Heterotopias, and are worlds within worlds mirroring but also creating arguments by the outside spaces.2 These worlds can be disturbing, intense, contradictory, incompatible or transforming, such as cemeteries, brothels, prisons, gardens, etc. Foucault’s Heterotopia describes spaces with more than one layer of meaning or relationships that could not be seen at first. Therefore, heterotopias are physical representations or even an approximation of utopias or parallel spaces that contain things or bodies so as an utopia could not be achieved. Several types of possible heterotopias or spaces with dual meanings are being described in Foucault’s approach, such as:3

Bild ovan, s. 50, 52-57: Marianna Patelida

2. Arup. Cities alive: designing for urban childhoods. London, 2017. https://www.arup.com/perspectives/ publications/research/section/cities-alive-designing-for-urban-childhoods (2021-03-04)

3. Se fotnot 1

• Crisis Heterotopias, activities take place out of sight. This type is constantly disappearing. • Heterotopias of deviation, are places where humans are being hosted when their behavior is out of the norm • Heterotopias as a microcosm, i.e. a garden • Heterotopias of time, places that enclose things from all times and styles • Heterotopias of ritual and purification, isolated places that are freely accessible • Heterotopias of illusion and compensation, these types describe the function of heterotopias in relation to all the other.

PLAYFUL SPACES AS HETEROTOPIA

SKALAN 6

In terms of this investigation recreational playful spaces within the ‘Playful Södertälje’ Project can be described as heterotopias. In literature review, there were many authors that tried to interpret Foucault’s concept of heterotopias. Lefebvre was the one that came the closest to this approach while he provided a distinctive use of the terms ‘utopia’ and ‘heterotopia’. Although their approaches may seem the same, unlike Foucault, he presented utopia as being produced by the clash of heterotopy. Lefebvre’s utopia was the main conception of urban space that cuts directly through capitalist spatialization while resisting homogenization and nationality. On the other hand, Harvey suggested that utopia as a problem could be resurrected and evaded. He commented on certain types of Foucault’s heterotopias saying that these spaces allow “the others” to flourish. Even though he supported some of the strengths of Foucault’s notions, he significantly criticized his theory for being both naively critical and complacently uncritical because of this eternal need to identify spaces of difference. Foucault’s approach definitely strategically presents an analytical framework on how to use existing utopian spaces as a tool to investigate relations, networks etc. But Harvey’s notion is also important, in a negative way, while emphasizing on what it is not.4, 5 Are there any similarities and differences between utopia and heterotopia? Having in mind Foucault’s and Lefebvre’s approaches it seems as if in some points they overlap with each other in terms of the extraordinary and ordinary. To be more specific, heterotopias seem to be presented as fundamentally more unsettling places. Examples as children’s game spaces, festivals, holidays and asylums are places that alter or even interrupt somehow everyday life and existence. Such places can be also interpreted as enclosed or dramatized spaces of unsettling spatio-temporal play.6 In this context and also in relation to the ‘Playful Södertälje’ Project, heterotopias can refer to spaces that ‘draw us out of ourselves’ in particular ways. These spaces are no pure forms of heterotopias but a combination of many more, with differing intensities which in case of all together they can interact. Even though the fact that Foucault presents heterotopias as ‘actually realized utopias’, they are not somehow spaces that promote any kind of hope, promise, resistance or deliberation, a space that refuses to settle. This regards Harvey’s notion because the audience have no idea about how spatio-temporal utopianism might be, or of other alternatives. In that frame, if heterotopia holds no underlying promise perhaps it can be more connected to utopia. But that is not the main point. Heterotopia doesn’t need to emphasize on imagining utopia7 itself but can also work in reverse, in a negative way. Heterotopia is about the results that our imagination creates which also include challenges, dangers and achievements of utopian conceptions. In that case, heterotopias respect the ability to imagine utopia.

PLAYFUL SPACES AS HETEROTOPIA

4. Johnson, Peter. Some reflections on the relationship between utopia and heterotopias. 2012. https://www. heterotopiastudies.com/thoughts-onutopia/ (2021-03-04) 5. Vidler. Antony. Architectural review. 2014. Troubles in Theory Part VI: From Utopia to Heterotopia.https://www. architectural-review.com/essays/utopia/troubles-in-theory-vi-from-utopia-to-heterotopia (2021-03-04) 6. Se fotnot 4 & 5 7. Idib

To have a clear view about the ‘Playful Södertälje’ Project, let’s take an overview of the concept strategy and design. By 2050 around 70% of the world’s population will live in cities. The majority of these urban residents will be under the age of 18. If a suitable city for children is being built, we will have a successful city for all people, an intergenerational public realm. Children then will become the agents of change and the generators of communal life. In the case of Södertälje from previous investigations, population growth and increasing housing demand, car dependency and pollution, inadequate and unequal access to physical spaces due to spatial conflicts (the industrial area, the waterfront access, the connectivity between the areas across the water), no sense of place identity, are being identified as the main challenges.

City of Södertälje in order to make use of its available resources and reframe its identity as an industrial city invests in regeneration through playful interaction within (green) public spaces that creates a livable, healthier and more attractive city. In this context, everyday freedoms, independent mobility of actors, walkable destinations, access to the waterfront, car dependency, green structure, food production and waste management are being re-defined. Playfulness as part of a ‘Playful Södertälje’ is translated as the engagement in an activity for enjoyment and recreation which transforms Södertälje into a city that you want to live in. Tackle such problems and create an intergenerational public realm, four main strategic actions were taken into consideration with benefits for residents, land owners, local community, biodiversity such as local economy, stronger community, health and well-being, nature and sustainability. In this context, changes in different aspects within the 2050 time frame have been made. Specifically, different types of green areas that trespass the urban grid for specific actors were designed as green corridors, waterfront activation, improvement of road system network with thinner lanes, new bike roads, safe routes for pedestrians, new residential areas with 60 units with three different typologies, densification of industrial areas. Overall, creation of a network of activities through a pedestrian perspective within the green corridors as playful spaces that include educational /sport/ recreational facilities, an artificial wetland to treat municipal or industrial wastewater, grey water or stormwater runoff and increase biodiversity.

SKALAN 6

As it was previously mentioned, in terms of this investigation playful spaces within the ‘Playful Södertälje’ Project can be described as heterotopias. Different types of spaces are being created which can affect both spatially and physically, the ‘other’ spaces and the stakeholders. Considering different groups of people in more sensitive ages such as children and elderly as agents of change, green corridors that trespass vertically and horizontally the urban grid of the city of Södertälje has been created. Within those, different kinds of heterotopias that represent many of Foucault’s principles are being implemented. To face challenges like the lack of identity, sense of belonging, land-use conflicts within different areas such as residential-commercial, residential-industrial, waterfront-industrial and to redefine relationships and arrangements in physical space, these corridors play the role of the mediator. To be more specific, in Crisis Heterotopias, namely privileged, sacred or forbidden places can be included most of all social infrastructure such as elderly housing and facilities. According to the third principle, heterotopias are capable of contradiction in a single place several spaces that are incompatible with each other. In this context, they create microcosms like i.e. different types of green areas. In our case, city forests, recreational green areas, urban green and green areas that act as buffer zones. The fourth principle links heterotopias with time. From this standpoint, in a contemporary society like ours heterotopias and heterochronies are structured and distributed.8 These types can be enclosed facilities that are linked to the accumulation of time such as cultural facilities, galleries, temporary events like festivals, markets etc. Space is being re-defined by its use while interrupted by these ‘playful’ heterotopias and by its purpose of use (specific/isolated/multifunctional).

PLAYFUL SPACES AS HETEROTOPIA

8. Se fotnot 1

9. Se fotnot 1

10. Se fotnot 2

In this context, space of localization which brought to light by Galileo is being re-approached as part of these heterotopias where land uses and people mingle and contrast at the same time. Then, this arrangement which is being created by the neighborhoods’ relations improves the existing network, extends, strengthens it and makes it more cohesive. Therefore, within these spaces every specific facility and land use plays an important role in the functionality of the place and the network itself. Heterotopias as Foucault mentioned were very significant for the general organization of terrestrial space historically. From the sixteenth century till the present day, heterotopias have become the main means of economic growth and also the greatest fund of imagination for our society. But, who participates in heterotopias? It is certain that contemporary societies are more concerned about space than time, which is translated into different patterns of distributions that are spread over space. In each and every type of heterotopias, there are more specific groups of people that can be related to. In the case of Södertälje, heterotopias are becoming places that enhance an intergenerational public realm, spaces where everyone is involved, like Foucault’s ships9 that can exist by themselves, that they are closed in on themselves and at the same time they are given over to the infinity of the sea. As contemporary heterotopias par excellence, that can create heterotopias of the 21st century, which are timeless and everyone is invited. These types can relate to alive cities10 that consist of different dynamic heterotopias that interact with each other. In those, the quality of life experienced by urban populations and particularly by specific groups of people like children or elderly will determine future cities. These spaces will consist of infrastructure that enhance economic value and long-term viability of the urban environment while providing multifunctional, playful spaces that are beyond the playground, that can enable everyday freedoms and create public spaces for all ages. In addition, through these networks; safe and enjoyable journeys can be allowed in both neighborhood and city scale. Taking into consideration that heterotopias are representations or even approximations of utopias or dystopias that could not be

SKALAN 6

achieved, make them easier to be implemented and function in physical space. The categorizations of them according to specific principles that are related to use and actors, probably perform as an inhibitory factor for their implementation on a greater scale. In this context, they can be presented as successful or unsuccessful utopias that are difficult to be implemented or for someone to take part in. Therefore, multiple types of them in combination can act in reverse and create stronger networks. In case of Södertälje, there was an effort to achieve this by creating recreational spaces with different characteristics. Although having in mind literature reviews, statistics and other data related to specific users it was difficult to create and design contemporary heterotopias that meet the needs of society without being unvaried or exclusionary. In addition to that, the effort to compensate population growth, urban sprawl, road/pedestrian networks as part of the new spaces was proved difficult while being part of an alive network that doesn’t act as a monofunctional heterotopia. Social dimension and the role of the actors were not being clearly presented in Foucault’s heterotopias. On the other hand, in the ‘Playful Södertälje’ Project, great emphasis has been given to specific groups of people that are the agents of change for a sustainable city in 2050. The 21st century heterotopias are becoming a hybrid among Foucault’s principles, utopian spaces and Harvey’s arguments. These could have direct or inverse analog relationships with the real space of society while they represent societies and their interactions. They are not anymore parallel or time-bound spaces but spaces that could contain things or bodies that could interact imperfectly perfect.

*‘Playful Södertälje’ is a 1st semester exercise that was presented within 1st year Design Studio ‘Textures’ (December 2018) during SUPD Master Program in Architecture School of KTH Royal Institute of Technology.

PLAYFUL SPACES AS HETEROTOPIA

Foto ovan: Agnes Eklund

SKALAN 6

Quarantine Diaries spring 2020

Perspectives on spring of 2020 Submissions by: Hampus Thysell, Tilda Herrlin, Felix Wahlgren, Evelina Strandberg, Agnes Eklund, Simon Bergström

you should stay in your house you should breath fresh air you should be outside you should exercise you should stay in your area you’re not allowed to stand still or sit down you’re only allowed to sit down for 5 minutes you don’t have to wear the mask you have to wear the mask everywhere you don’t have to wear the mask while exercising you have to wear the mask in designated areas you don’t have to wear the mask while biking you have to wear the mask while biking in crowded areas you don’t have to wear the mask in your car you have to wear the mask in your car if the windows are open you don’t have to wear the mask at your desk you have to wear the mask while going to the printer you have to wear the mask while going to the coffee machine

Brussels

You have to stay 1,5 m apart unless you’re in the same bubble A bubble is 5 people A bubble is 10 people A bubble is 15 people A bubble is 4 people Our office is a bubble Our bubble is 15 people We can be 3 people having lunch together in the kitchen Every person can see 12 people Every person can see 10 people Every person can see 8 people Every person can see 5 people Every person can see 3 people Every person can see one person Every household can together meet 5 people You should not see anyone outside of your household

I work from home I don’t work I keep going up and down the same stairs of our house I keep drawing on the same stairs I walk around all day I learn a city without right angles I learn points and corners I try to divide the city I work all night I don’t sleep I sleep all day I try to divide time I create points and corners I try to find a place to sit down

You can’t have more than 12 people over to your house We are 8 people in the house You can sit 10 people together at a table outside You can sit 5 people together at a table inside You can sit 4 people together at a table inside or outside You can sit 10 people at a table at a restaurant You can sit 4 people a table at a bar A restaurant serves full meals A lot of restaurants used to be bars Children are not included A child is under 8 A child is under 12 A child is under 18 If you’re coming from a green zone everything is fine If you’re coming from a light orange zone you need to be careful If you’re coming from an orange zone you need to be in quarantine or get tested If you’re coming from a red zone you must get tested and be in quarantine If you come from a red zone into another red zone you must get tested If you’re coming from a red zone you must to be in quarantine for 14 days If you’re positive you must be in quarantine 7 days from that your symptom free If you’re negative you must be in quarantine for 14 days in case of the test being done too early If you’re negative it might be a false negative If you’re positive the Belgian state will pay for your test and appointment If you’re negative you will pay for your test and appointment It’s around 25 + 45€

SKALAN 6

L. We meet up for a last beer on the corner before the bars close at midnight Together with everyone They will be closed for a long time We don’t know for how long But you know you need to leave Tomorrow morning To be with her in Berlin

E. You come with the train ”It would’ve been a shame that I lived so close, but never came by” I can only show you a shell of a city Show you the traces of what we could’ve done

D. We have to talk to each other to even talk about something What is there? When nothing happens When time doesn’t pass When we don’t see anyone When we don’t do anything Still we say a lot

Ghent

They had already finished setting up the tivoli The morning after, we see them take it apart You take the train, you take a plane and you go home While I stay, I walk around, I read, I turn 24, then I take the train too but only to where you used to live before

A. We could only take a walk in the park No beer, no dinner, no hug After months Touching elbows with the bike in the other hand I wonder If you didn’t mean more as a friend to me Then I did to you

QUARANTINE DIARIES

Blir irriterad på mig själv när jag tänker att ”detta får inte vara bortkastade månader” att allt måste vara nyttigt ha en framåtrörelse.

Stockholm

Saknar oförutsägbarheten äventyret som livet var innan Covid I mångt och mycket en fantasi men saknar löftet om att vad som helst kan hända Handarbetet blir en betydande del av min vår en rutin i Den lilla världen där livet nu levs 24/7 Jag får ont i handlederna för att jag stickar så mycket Men slöjdandet ger både ett meditativt lugn och en känsla av aktivitet att någonting växer fram ur mina händer I det lilla pågår livet Material ändrar form Görandet grundar en i verkligheten under en period som kännetecknas av ett ingenting Jag kan peka på vantarna och tröjorna och säga: Titta en del av min tid. En bit av mitt liv våren 2020 finns bevarat här

SKALAN 6

En stulen björk sågas i tre. tre dagar sedan skolan stängde ned. en stock klyvs för att skapa en plan yta. tre ben ger stadga, ett till, utrymme för instabilitet man glömmer lätt varför alla nu gör ett hemmakontor med en handborr gjordes hål, ett, två, tills solens strålar når igenom På www finns tvingar i metall som kanske skulle passa.

Dals Långed

Slutresultatet liknar Sputnik 1, den Sovjetiska satelliten från 1957

QUARANTINE DIARIES

lockdown

jag är i Avignon tillvidare kommer till Sverige någon gång i tiden och det ju inte långt kvar till julafton i Frakrike nu också men verkar fortsätta

lockdown här är vi nere på stan flyttar folk tillbaka till våren ska jag göra med mina grejor som är helt ok struligt pga corona men det är ju inte långt kvar till våren ska jag börja grina när jag skickade min portfölj allt mitt i natten

Avingion

jag

1. två dikter genererade av mitt mobiltagentbord. 2. graf över mitt rörelsemönster, 29 dagar i lockdown

samtidigt som våra kroppars rörelse begränsas, finns det också en långtgående trend där våra ord och vårt språk inkapslas i ett generaliserat format -

SKALAN 6

Lebe i mim eigete Viereck genau wie alli andere Wänd wo sich vertraut ahfühlet genau wie en Chäfig Scheisse ischs lang her dass sich d Welt gross ahgfühlt het Obwohl alli amene andere Ort sind Scheisse ischs lang her dass sich d Welt spannend ahgfühlt het Obwohl alles neu isch Scheisse ischs lang her dass mer üs alli gseh hend

Zürich

Lever i min egna fyrkant precis som alla andra Väggar som känns trygga precis som i en bur Fan vad längesen världen kändes stor Fastän alla är på olika ställen Fan vad längesen världen kändes spännande Fastän allt är nytt Fan vad längesen vi alla sågs

QUARANTINE DIARIES

Leveransbilen måste ha kommit ut hit till sista huset i rotterdam till återvändsgränden minst 2-3 gånger per dag Samtidigt också i hörnet på 4 polders Varmaste våren i Holland på mycket länge Hade alltid dåligt samvete över distansarbetet Är lite slö Kommunicerar dåligt Men solnedgångarna var fina.

Ingen kulturupplevelse av Koningsdag Arkitektsskvaller vid en eld Privat Det finns ju tegelstenar överallt Bara att bygga en grill Bygg allt själv Lär dig svetsa

Foto: Dirk Hoogeveen

SKALAN 6

Fortsätter cykla 2 mil per dag in till stan Längs kanalen Ett område jag sett på google maps men aldrig besökt. Med gator som Greta Garboborg och ABBAborg Sverige-tema

Obekväma luncher vid datorn. Lyssna på möten på nederländska hela dagarna, på högtalarzoom. Makelig. Saknar får utanför fönstret.

Rotterdam

Ursäkta för jag är sen Det var broöppning, precis 8:50, igen. Kan du tänka dig? Min kollega kompenserar med pain de chocolat. En bra kompromiss tänker jag.

QUARANTINE DIARIES

Redaktörernas post-scriptum Nummer 6 av Skalan ser i nuläget ut att bli det sista, då samtliga i redaktionen lämnar sina positioner. Vår förhoppning är förstås att nya intresserade ska fortsätta den diskussion vi anser att Skalan bidragit till och som sannerligen behövs. Material för att återuppta Föreningen Skalan kommer att lämnas över till KTH Arkitektursektionen för förvaring. Skalan har under åren haft många olika format och redaktörer, förändring ligger i dess natur. Omforma, ha kul, kritisera, debattera, eller använd som ett utställningsmagasin för era egna projekt. Skalan är ert.

SKALAN 6

Editors’ post-scriptum For now it seems like the 6th issue of Skalan will be its last, as all members of the editorial are leaving their positions. Our wish is of course that a new group of students will use Skalan as a means to continue the discussion that we believe the magazine has contributed to. Material for reviving the association Skalan will be handed over to the KTH Architecture chapter for safe keeping. Throughout the years Skalan has had many shapes and editors, change is in its nature. Transform, have fun, criticize, debate, or use as your own exhibition catalogue. Skalan is yours.

Tidningen Skalan möjliggörs med stöd från våra sponsorer:

Ett extra tack till Trydells Tryckeri AB.