Visor i Oravais med Ann-Marie Löfdahl by Svenska litteratursällskapet i Finland

V isor i Oravais med

Ann-Marie Lรถfdahl

Folkmusik frรฅn Finlands svenskbygder 31

V isor i Oravais med Ann-Marie Löfdahl Folkmusik från Finlands svenskbygder 31 SLS/Finlands svenska folkmusikinstitut

Inspelning och mixning: AIM Studio Mastring: Lars Rosin Foto: photomoments/Anders Wingren Layout, grafik, ombrytning: Synnöve Svanström Engelsk text: Rune Lygdbäck

Svanfrid Löv 1986. Foto: Magnus Lindholm, SLS arkiv, FMI 146 →

M ina visor i Oravais Mitt intresse för folkliga visor väcktes 1983 då jag sjöng i nyårsrevyn i Oravais. Revyförfattarna var fiolspelmän och hade skrivit texter till några spelmansmelodier och Elmer Löfdahl och Synnöve Svanström ackompanjerade mig på fiol. Jag hade avlagt musikinstitutsexamen på klarinett och hade också tagit lektioner i klassisk sång, men det här var något nytt.

Svanfrid Löv I samband med en revyföreställning blev Elmer, Synnöve och jag tillfrågade om vi kunde komma och framträda på en julfest. Vi lovade komma och övade sedan in några melodier med trevliga textsnuttar som vi letat fram ur musikdelarna i samlingsverket Finlands svenska folkdiktning, de s.k. spelmansbiblarna. Vi fortsatte musicera tillsammans, utökade vår repertoar, och började framträda med visor och instrumentallåtar vid olika lokala evenemang och på spelmansstämmor. Vi framträdde under namnet Svanfrid Löv – Svanström, Fridlund (jag) och Lövdahl – vilket roade många konferencierer.

Svanfrid Lövs aktivaste period inföll på 1980-talet. Sedan kom barnen på 1990talet och Svanfrid Löv lades på hyllan. Alla tre fortsatte musicera var för sig och ibland tillsammans. Jag deltog bland annat i spelmansstämmor och i de visstugor och kurser som ordnades i samband med stämmorna. Visstugor År 1999 tog jag initiativ till en serie visstugor på Einars café i Kimo i Oravais. Den första tiden anlitades folkmusiker Marianne Maans som ledare, men efter en

tid började jag leda visstugorna själv med Synnöve som vapendragare. Under många år höll vi sedan visstugor på olika ställen. Första tiden var vi ganska strikt inriktade på att sjunga äldre traditionella visor och det mest inspirerande var då deltagarna kom ihåg visor och visvarianter som vi inte hört tidigare. Så småningom blev själva sjungandet allt viktigare. Repertoaren i visstugorna kom att omfatta alla möjliga sånger som deltagarna kom ihåg från sin barn- och ungdomstid – oberoende av när den hade infallit – men de traditionella visorna stod högt i kurs. Våra visstugor hade tre grundregler: inga papper, inga instrument, och inga krav. Vi sjöng sånger ur minnet och njöt av sångerna och samvaron. Visstugorna ordnades i samarbete med Finlands svenska folkmusikinstitut och de visstugor som ordnades i Pärtstugan blev populära inslag i Oravaisveckan och ordnades varje sommar till och med 2015. 1

Repertoar, insamling och studier Då vi i Svanfrid Löv på 1980-talet ville utöka vår repertoar sökte jag visor i folkmusikinstitutets bibliotek och arkiv. På direktor Ann-Mari Häggmans inrådan for vi till Helsingfors till Svenska litteratursällskapets i Finland Folkkultursarkiv och letade. Där kom jag för första gången i kontakt med Mårten Thors omfattande vissamlingar, insamlade på 1890-talet i Oravais med omnejd1. Jag insåg att alla folkvisor inte är endera tråkiga eller från Sverige – vilket var min uppfattning i yngre år. Efter det där Helsingforsbesöket har jag haft kontakt med olika arkiv och tagit del av deras bevarade vismaterial, både i form av uppteckningar och bandinspelningar. År 2002 fick jag bidrag från Svenska kulturfonden för att själv kunna besöka äldre Oravaisbor och dokumentera visor. Det var ett väldigt inspirerande arbete.

Mårten Thors (1862–1929), född och uppvuxen i Oravais, arbetade som folkskollärare i Helsingfors under hela sitt yrkesverksamma liv. Vid sidan om skötte han ett hemman i Oravais. Somrarna 1890–1893 samlade han som Svenska litteratursällskapets stipendiat in över 700 visor i Oravais med omnejd. För den generation som gick i skola under 1900-talets första hälft är han känd som författaren till ”Thors räknebok.”, d.v.s. Räknebok för folkskolan.

Samma år deltog jag i en specialiseringsutbildning i folkmusik vid Svenska Yrkeshögskolan i Jakobstad. Som en del av studierna skrev jag en uppsats om visor insamlade i Oravais före 1950. En dag blev jag uppringd av föreståndaren på demensboendet Vitsippan. Hon bad mig komma dit och sjunga. Besöket inspirerade mig att 2003 ansöka om ett stipendium ur projektet Konst och Hälsa. Tack vare bidraget kunde jag sedan besöka olika grupper inom äldreomsorgen och stimulera de äldre genom att sjunga gamla visor och diskutera kring dem. Om visorna och sången Under mitt botaniserande i vispublikationer och vissamlingar – då jag bland annat har gått igenom alla Mårten Thors samlingar med över 700 visor – har jag märkt att många av de visor som tecknats upp och spelats in i Oravaistrakten ”Vi knöto, vi knöto förtroeliga band…” Synnöve och Ann-Marie leder visstugan i Pärtstugan 2011. Foto: Marie Lönnblad, SLS arkiv, FMI 396

också finns i Sverige. Men så har det också flyttat folk från Sverige hit till Kimo bruk och till ”Masuunin” i flera hundra år liksom folk från Oravais har flyttat till Sverige. På samma sätt har människor emigrerat och immigrerat till och från alla delar av Svenskfinland och visorna har följt med. Jag har insett att man sällan kan säga att en visa är från en viss plats om man inte vet vem som har skrivit den, men tack vare arkiven kan man veta var den har sjungits. Därför heter den här skivan Visor i Oravais – det är visor som har sjungits här.

Vad själva sjungandet beträffar skulle jag vilja citera det Lena Nygård svarade då professor Olav Ahlbäck intervjuade henne 1954 och frågade vad man kallade det där sättet som hon sjöng dansmelodier på. ”Inte kallar vi det något särskilt, vi bara sjunger vi.” Det har jag som ledstjärna för mitt sjungande – jag bara sjunger jag. Då man sjunger folkmusik, folkliga visor, är det själva visan – texten och melodin – som är det viktiga. Med en klassiskt skolad sångstil blir det lätt så att konstnärskapet kommer i första hand och visan i andra hand. Därför tycker jag att det passar bättre att man sjunger traditionella visor med sin talröst. Beträffande röst så lär jag ha ärvt min farfars fars röst, det sa min farmor. Han var djupt religiös och sjöng andliga sånger och brukade bland annat sjunga ut lik. Jag tyckte det var en fin komplimang. En CD-skiva Ofta har visstugornas deltagare och andra intresserade frågat var de kan få tag på inspelningar med visorna jag sjunger, men många av visorna i min repertoar finns inte utgivna. År 2009 fick jag ett bidrag från Svenska kulturfonden för att spela in visor

ur min repertoar i AIM-studio i Korsnäs. Dels ville jag dokumentera visorna så som jag sjunger dem, traditionellt, helt a capella, dels fanns nog någonstans en tanke på att så småningom ge ut en CD-skiva. Nu har jag med Synnöve Svanströms hjälp kunnat ge ut mina inspelningar på en skiva i SLS/Finlands svenska folkmusikinstituts skivserie. Jag har kompletterat de tidigare inspelningarna med fem visor som jag kände att fattades. Jag har också tagit med fyra arkivinspelningar med en av mina absoluta favoriter, Lena Nygård, för att också andra ska få höra hennes röst och de fina trallarna. Med den här skivan kan jag dela med mig av min repertoar och göra visorna tillgängliga för alla som är intresserade. Jag vill väcka ett större intresse för folklig vissång och hoppas att ni som lyssnar ska hitta glädjen i att sjunga när ni hör de gamla jordnära visorna. *** Skivan tillägnas min man Elmer och mina barn Emma och Lukas. Ann-Marie Löfdahl, 2018

Traditional songs in

Oravais

For more than 30 years I have been singing traditional songs and for almost 20 years I have been arranging and leading singing gatherings, mainly in Oravais and usually in cooperation with SLS/Finlands svenska folkmusikinstitut (Society of Swedish Literature in Finland/Finland-Swedish Folk Music Institute). Participants in these gatherings have often asked me where they can get the songs I am singing, but most of the songs in my repertoire have not been released. I have learnt the songs from older transmitters of tradition in the neighbourhood of my home or from records and recordings that I have found in archives. Now that I have been given the opportunity to release a CD record in the phonogram succession Folkmusik från Finlands svenskbygder (Folk Music from the Swedish Regions in Finland), produced by SLS/Finlands svenska folkmusikinstitut, I can release part of my repertoire, making the songs available to a larger public. I have mainly selected songs that have been performed in Oravais and environs and I sing the songs traditionally, a capella. I have also included four songs

by Lena Nygård, recorded in 1954 when she was 80 years old. With this record I hope to arouse a greater interest in folk music. I want people to find pleasure in singing when listening to the old down-to-earth songs. Ann-Marie Löfdahl, 2018

Foto: Ann-Marie Löfdahl

L ena Nygård Lena Nygård föddes den 24 april 1874 i Komossa by i Oravais (numera Vörå kommun). Hennes mor som var ogift dog vid förlossningen och Lena växte upp hos sin morfar och hans hustru i tredje giftet. Lena fick fostermoderns flicknamn Nygård och tog hand om sin fostermor då denna blev gammal. Lena gifte sig aldrig utan bodde ensam i en liten stuga på Dalaback i Komossa. Hon brukade hjälpa till i en av granngårdarna med mjölkning och diverse andra sysslor och fick mjöl och skummjölk i ersättning. Potatis odlade hon själv i sitt potatisland. En liten inkomst hade hon tack vare en gammal stickmaskin med vilken hon kunde sticka lite på förtjänst, men långt räckte pengarna inte och det hände sig att det var brist på ved under kalla vintrar. Trots sin fattiga tillvaro tog Lena 1929 hand om sonen till en Amerikaemigrant då pojkens mor hade dött. Pojken gick i skola och studerade sedan i handelsskola. Dessutom hade hon ett tag en ung ogift flicka boende hos sig eftersom flickans far hade kört henne på porten då hon blev gravid.

Under krigsåren och något år därefter hade hon en kvinna som flyttat hem från Helsingfors inneboende hos sig och något år senare hade hon ett gift par boende i ”framstugon” medan de byggde sig en gård med uthus och ladugård. Så sent som 1954 blev Lena inspelad på band av Olav Ahlbäck. Han var egentligen ute för att samla dialekter, men kom att spela in Lena då hon sjöng två visor och fyra dansmelodier. Särskilt då hon sjunger När solen tänder sina strålar, som publicerats i flera böcker, märker man att Lena har egna eller lokala variationer i text och melodi vilket visar att hon lärt sig dem i en levande tradition. På bandet beklagar sig Lena över att hon inte kommer på hur alla de gamla dansmelodierna börjar – det var så länge sedan hon sjöng dem senast – men då hon sjunger de melodier hon ”får opp” hör man tydligt att hon har sjungit dem till dans. Efter ett strävsamt liv dog Lena Nygård den 16 maj 1955 i en ålder av 81 år.

Lena Nygård framför sin stuga. Foto: Börje Agnesbäck Ur Rune Lygdbäcks privata fotoalbum.

Källor: - Artikeln Lena Nygård av Börje Agnesbäck, i boken Slätt och bygd – En bok om byn Komossa i Oravais, utgiven av Komossa Uf. 2008 - Arkivinspelning: SLS 2269, band 1954:7.

A nn-Marie berättar om visorna 1.

Bää, bää, bessin e dööd • Vi ska far ti Vackersund • Vi ska sjong en vackär viiso – Det här är tre vaggvisor som jag ofta sjöng för mina barn då de var små. Jag har hittat dem på en arkivinspelning från 19681 med Berta Holmström (f. 1911 i byn Kimo) bosatt i Komossa by. Bää, bää bessin e dööd har fått stor spridning då Finlands svenska folkmusikinstitut publicerat den i allsångsboken Vi sjunger tillsammans (1982) och senare i Sånger för alla (2007).

No ska do sååva – Jag hittade den här roliga visan på en bandinspelning från 19662 med Ida Jusslin (f. Finskas 1891 i Jeppo), bondhustru i Oravais. Hon kallar den ”världens längsta vaggvisa”. Ida hade lärt sig visan av Mia Skrifvars (f. 1870) från Vexala i Nykarleby. Mansrösten som hörs på den här inspelningen tillhör Elmer Löfdahl.

Tuppen står på brunnen • Råo, råo ti skärin – Tuppen stod på brunnen har funnits i olika varianter i olika trakter. Min variant ligger nära den Ines Wörgren (f. 1895, i Kimo) sjöng på band 19663. En annan variant finns i en uppteckning från 1934 där sagesmannen var från Oravais men bosatt i Karperö i Korsholm4. Råo, råo ti skärin har varit väldigt allmän och finns i många uppteckningar med olika texter. Min variant ligger närmast den som Eivor Norrgård från Kimo sjöng i en visstuga. Hon sade att hennes svärmor, spelmannen Berta Backström (f.d. Norrgård f. Lindbäck 1910) från Kimo brukade sjunga den.

Här brinner en eld – Den här sångleken finns i Mårten Thors uppteckningar från 18915. Min variant står ändå närmare en variant som Berta Backström och Agnes Holmlund (f. 1917)6

sjöng in på band 1977. Texten innehåller delvis beskrivning av hur sångleken ska dansas. 5.

Kom ska du få en sväng – På samma band som den förra fanns den här sångleken med Berta Backström6. Den här varianten av visan har en melodi i moll, men det finns också en mera känd durmelodi till den här texten. Sångleken finns också i Mårten Thors uppteckningar7.

Ja haar in tjälka – Melodin har sjungits då man lärde sig dansa menuett. Vi har ofta sjungit den i våra visstugor och deltagarna har kunnat olika texter. Här sjunger jag tre varianter.

Grannas baston • Peth-Måor – Första versen lärde jag mig då vi i Oravais Spelmansgille spelade melodin som är en polska. Samma text sjungs också till andra melodier. Som andra vers sjunger jag en text som Inge-Britt Präst sjungit för mig och som tredje vers har jag en text som jag har lärt mig av Sven Thors. Texten om Peth-Måor har jag lärt mig av Eivor Norrgård, men jag har också hört den på ett band från 1968 med Edith Siffrén8.

Olyckliga var vi – Visan har förekommit i olika delar av Svenskfinland, men den här textvarianten har jag endast stött på i Mårten Thors uppteckningar9. I den sjunger man om vandringen till Höstvesbacken vilket sannolikt syftar på att det i Höstves i Korsholm funnits två avrättningsplatser, en på Värnebacken och en på Högholmen10. Trots skillnader mellan olika lokala varianter av visan tycks de ofta handla om våldsbrott, dom och straff.

Flicka lilla vad tror du väl om mig – Jag hade hört den här visan på en bandinspelning med Alfred Heikfolk (f. 1879) i Finby, Närpes11 och då jag sedan hittade texten i Mårten Thors samling tänkte jag ”Ja, men den där har de ju sjungit här i Oravais också”12.

10. Du är så vacker för mina ögon – Den här visan har jag från arkivinspelningen med Ida Jusslin13, men den finns också i Mårten Thors samlingar14. 11. Pappa han e lessen – Texten är samma som två av verserna i den kända visan En visa vill jag sjunga, men den här visan har en melodi i moll medan den andra melodin är i dur. Visan är efter Ida Jusslin15. 12. Sånakonoviison – Agnes Holmlund har sjungit den här visan. Hon var kusin till min pappa och hon har sjungit den för mig. Ann-Mari Häggman tecknade upp den efter henne redan 197616 och den har publicerats i många sångböcker, bland annat i Folkmusikinstitutets sångbok Vi sjunger mera (1996) och i Sånger för alla (2007). Agnes har berättat att visan sjöngs första gången på svenska i Oravais av Anna Krook på ett bröllop 1920. Visan finns också på finska som Nevalan Kaisa, och den sjöng Agnes mamma Fanny Frilund. 13. Ljufliga nöjen – Den här visan har jag lärt mig av bröderna Gunnar (f. 1924) och Erik Blomqvist. De hade lärt sig den av Lovisa Grönberg (f. 1860), ”Grönbergs Lovis”, som bodde som inhyseshjon hos deras farmor. Hennes pappa kom 1860 som gjutare till Oravais Masugn från Sverige. Gunnar och Erik berättade att Lovisa sjöng mycket och det

berättas att hon brukade sitta på ”Nyjälbjärji” och, som hon sa, ”odla sången”. Visan finns i många uppteckningar i olika varianter17. 14. I fjåol åm juul – Det här är en av Svanfrid Lövs första sånger. Vi hittade den i samlingsverket Finlands svenska folkdiktning i delen Sånglekar18 då vi skulle framträda på en julfest och sökte en folklig visa med julanknytning. Den är upptecknad av Theodor Lindfors (f. 1895) i Vörå och hade sjungits av hans mor. Jag sjunger den på Oravaisdialekt även om den är upptecknad på Vörådialekt. Fyra traditionsinspelningar med Lena Nygård (f. 1874 i Komossa) SLS band 1954:7 15. När solen tänder sina strålar – Visan finns i otaliga uppteckningar med olika antal verser och små variationer i melodin. Med den har vi frejdigt inlett många visstugor under årens lopp. Vi har sjungit den variant som Folkmusikinstitutet publicerade i allsångsböckerna Vi sjunger mera och Sånger för alla – nästan. Själv har jag med tiden börjat närma mig Lenas variant. 16. Uti skogens gröna salar – En ovanlig visa som jag inte stött på någon annanstans. 17. Brudvals (trall) – I äldre tider hade dansmelodierna inga namn. En vals var en vals. Den här valsen har använts som brudvals. 18. Menuett (trall) – Den här menuetten har fått namnet Lilla Lisa. Den har varit rätt allmän.

19. Kåmbär an na meir – Oravaismenuetten ... Den här menuettmelodin är den som man dansat mest till i Oravais de senaste hundra åren. Jag har spelat och sjungit den ofta och också dansat till den. Man har också dansat till samma melodi i grannkommunerna och texten är allmän i trakten. Särskilt sista strofen har varit bekant för många. 20. I Jepo ere mörkt – En nidvisa om grannorten Jeppo som Berta Backström sjungit.19 Texten refererar till det ”andliga mörker” som förr sades råda där. Melodin finns också i en traditionell spelmansvariant. 21. Det var en lördag afton – Den här visan fastnade då jag lyssnade till gruppen Frifots (Sverige) första CDskiva från 1990. På skivan sjöngs visan av Per Gudmundsson. Den är en favorit som jag ofta har sjungit och framträtt med. Jag hittade också en visa med samma textbörjan i Mårten Thors uppteckningar20, men både texten och melodin skilde sig rätt mycket från dem jag hade lärt mig från skivan. De tilltalade mig inte lika mycket så jag behöll varianten från Sverige och nu är den också en visa som sjungits i Oravais. 22. Hjärtat klappar – En annan favorit. Den har jag lärt mig på en viskurs med Eva Tjörnebo som lärare. Visan har också sjungits i Oravais med ungefär samma text, men med en annan melodi.21 Jag sjunger den variant Eva lärde ut. Den har sjungits av Gerda Friman (f. 1904) i Finström på Åland. 23. Kärleken haver en underlig art – Texten till den här fina kärleksvisan har Mårten Thors tecknat upp22 och melodin är upptecknad i Vörå 1910 av Edvard Hedman23.

Källor 1 IF mgt: 1968/8 och SLS band 1977:4, Ann-Mari Häggman; 2 IF mgt: 1968/26, Alfhild Forslin och SLS 852 band 1966:27, Sinikka Segerståhl; 3 SLS 852 band 1966:28, S Segerståhl; 4 SLS 422, nr 66, V. E. V. Wessman; 5 SLS 22 sånglek nr 9; 6 SLS band 1977:2, A-M Häggman; 7 SLS 22 sånglek nr 14.; 8 IF mgt: 1968/8, A-M Häggman; 9 SLS 19, text nr 247, melodi SLS 22; 10 ÖTA 207 ljud 9 och 12, Runar Nieminen; 11 Sveriges Radios inspelning 1957 nr 238, Matts Arnberg; 12 SLS 19 nr 292; 13 se not 2; 14 SLS 19 text 62, melodi 27; 15 se not 2 16 SLS 1110, se även FMI 48 ljud 1986:2b; 17 även i SLS 22; 18 FSFD, V Folkvisor, 3. Sånglekar, 1967; 19 IF mgt 1968:3, A-M Häggman; 20 SLS 19 nr 49; 21 text SLS 19 nr 103, melodi SLS 50 nr 26; 22 SLS 19 nr 152; 23 SLS 204 nr 51 Beteckningar ovan: IF

– Kulturvetenskapliga arkivet Cultura, Åbo Akademi

SLS – Traditions- och språksamlingen, Svenska litteratursällskapet i Finland ÖTA – Traditions- och lokalhistoriska samlingen i Österbotten, Svenska litteratursällskapet i Finland FMI – Samlingen för folklig musik- och dansutövning, Svenska litteratursällskapet i Finland FSFD – Finlands svenska folkdiktning