9789127088665

Naturligt ledarskap med Mickie innehåller ett test som visar vad som är bra eller brister i ens eget ledarskap. Därefter följer många praktiska övningar, för den vuxna hunden och några för valpen. Låt hunden bli din medhjälpare för att förstärka er relation. Belöningen är en välfungerande hund.

Mickie Gustafson har trettio års professionell erfarenhet som psykolog och hund konsult.

Hennes företag Karisma i Göteborg erbjuder hund- och ledarskapskurser och är det äldsta privatägda företaget i branschen.

Mickie Gustafson har blivit känd för sitt arbete med problemhundar och deras ägare. Hon skriver regelbundet i tidningen Hundsport.

Kunskap, tolerans och ömsesidig respekt är centrala begrepp i det Mickie Gustafson kallar naturligt ledarskap.

NATURLIGT LEDARSKAP MED MICKIE

Här får du svar på frågor som: • Varför behöver man inte alltid vara konsekvent?

• Hur vet man om en hund är arg eller bara ”höjer rösten”?

• Varför är det viktigt att låta hundar ”prata färdigt”?

• Vad menas med dominans, och är det bra eller dåligt?

• Hur kan gränsdragning urholka ledarskapet?

Mickie Gustafson

En hund som vet att du är dess ledare är också mottaglig för dina budskap Att förstå vad hunden ”säger”, vilka signaler den sänder, är en förutsättning för att kunna kommunicera med sin hund.

NATURLIGT LEDARSKAP MED MICKIE

SAMSPEL MED HUNDEN, LEDARSKAPSTEST, PRAKTISK TILLÄMPNING ISBN 978-91-27-08866-5

MICKIE GUSTAFSON

Innehåll FÖRORD 5 1. FÖRSTÅ HUNDEN 9 Hundens språk 9 Att ingå i en flock är att samspela 16 Hundar lär av andra hundar 20 Unghundsflock ”på sommarbete” 24 Hundar i koppel 25 Små hundar och stora hundar 28 När storleken inte har betydelse … 30 ... och när den har det 32 Stora hundar och små människor 34 Att samverka är inte alltid att agera 35 2. DET NATURLIGA LEDARSKAPET 37 Hunden, ett får i ulvakläder eller en ulv i fårakläder? 38 Varför behöver hunden en ledare? 40 Hur är vargen som ledare? 41 Hunden som flockledare 43 Människan som flockledare – och lite humanetologi 45 Skilj på bestraffning, dominans, inlärning och ledarskap 47 Tillit och förtroende 56 Vi väljer själva hur vi vill utöva ledarskap 57 Ledarskap är summan av hela relationen 60 3. MÄNSKLIGT ELLER O-MÄNSKLIGT 62 Respekt och vördnad 65 Empati är också att respektera hundens särart 70 Dominans – på gott eller ont? 71 Olika grader av dominans – en fråga om kvalitet eller kvantitet ”Immun” av upprepad dominans 75 Arga är vi allihopa 77 Aggression som rasegenskap 81 Att sätta gränser 82 4. LEDARSKAP – ETT SÄTT ATT FÖRHÅLLA SIG 84 Ledarskap är att leda 85

73

Hur är en bra ledare? 85 Manligt, kvinnligt, mänskligt 86 Olika förhållningssätt 90 De onda, de goda och de androgyna 100 Att göra eller att vara 105 Ledarskap som helhetsfi losofi 107 5. STRESS LEDER TILL SÄMRE LEDARSKAP Vår påverkan på arv och miljö 110 Akut stress och ”kronisk” stress 112 Stressfaktorer som påverkar hundar 113 Hur vet vi om vår hund är stressad? 128 Vad ska man göra med en stressad hund? 134

109

6. PERSONLIG KOMPETENS 137 Litet ledarskapstest 138 Tydlighet i motsats till tjat 140 Lära känna den man ansvarar för 141 Konsekvens eller flexibilitet? 143 Dressyr är inte detsamma som ledarskap 146 Ledarskap är flockens angelägenhet 150 Barn, ungdomar och ledarskap 151 Det tysta språket 153 Att samspela är också att se sig själv 156 Hur ofta utövar en ledare sitt ledarskap? 159 7. PRAKTISK TILLÄMPNING 161 Utan kommandon, och med hunden som facit 162 Övningar för den vuxna hunden – och några för valpen Till sist … 189 Litteraturtips Register

4

|

191

190

164

FÖRORD

När jag gjorde mina första trevande försök att arbeta med hundägare och deras hundar tog det inte lång tid att förstå att det i första hand var människorna som behövde mina kunskaper, inte hundarna. Och att träna hundar och att undervisa människor är utan överdrift två skilda saker. Då, i början av min karriär, bestod mitt arbete dessutom mestadels av ägare till hundar med olika problembeteenden, vilket i sin tur kräver något mer än lite ”allmän hundkunskap”.

Så jag började läsa psykologi, humanpsykologi, parallellt som jag bedrev utbildning för hundägare. I samband med min examen (1983) startade jag också det utbildningsföretag som i dag går under namnet Karisma. I ungefär samma veva började jag skriva regelbundet i tidningen Hundsport och har gjort så sedan dess.

Att jag valde att utbilda mig till psykolog berodde inte på att hundägare skulle vara i större behov av en psykolog än andra. Nej, jag ville bland annat lära mig mer om den jag skulle rikta mina kunskaper till, nämligen människan. Men jag insåg också att jag måste skaffa mig god kännedom om både hund och människa och via mina psykologistudier fick jag lära mig lika mycket om andra arter som om människan. Mycket av den forskning som bedrivits i syfte att förstå människan och många av de slutsatser som dragits om mänskligt beteende har nämligen ursprungligen gjorts utifrån studier av djur. Så vill man förstå djur, fi nns en mängd forskning att tillgå inom bland annat humanpsykologin. Psy|

5

kologi omfattar dessutom så mycket mer än beteende eller vårt innersta, vårt känsloliv. Psykologi innefattar även sådant som inlärning, kommunikation, stress, normalt, avvikande, miljö, utveckling, behov och så vidare hos många olika arter.

Inom psykologin fi nns dessutom utrymme att betrakta olika skeenden utifrån en mängd olika perspektiv (biologiska, etologiska, sociologiska, pedagogiska, fi losofiska). Detta gav mig den tvärvetenskapliga grund jag ansåg mig behöva för att kunna arbeta inom så många olika områden som jag faktiskt gör.

Samtidigt som jag arbetar med två målgrupper, hund och hundägare, så bildar de två tillsammans också en allians och det är med den alliansen jag huvudsakligen arbetar. Naturligtvis händer det att jag känner stor empati för en hundägare som, kanske helt oförskyllt, har en hund som är näst intill omöjlig att hantera. Omvänt kan jag drabbas av största svårmod när jag ser en hund fara illa i händerna på en oförstående hundägare. Men i samtliga fall koncentreras mitt arbete på samspelet och att skapa ett så gott samarbetsklimat som möjligt mellan hund och hundägare.

När det gäller det som kallas vetenskaplig och beprövad erfarenhet hämtar jag till stor del information från humanforskningen, som är vida mer utbredd än forskningen kring våra sällskapshundar. Men mina tankar och de slutsatser jag dragit grundar sig också, som så mycket annat i den här boken, på de praktiska erfarenheter jag gjort under cirka trettio år i yrket. (I de fall jag funnit det relevant har jag ändrat namn och detaljer så att ingen ska känna sig utlämnad.)

I den här boken har jag lagt tonvikten vid det jag valt att kalla naturligt ledarskap. Med detta menar jag ett sätt att förhålla sig, en helhetssyn på både hund och människa, en fi losofi som bygger på (ömsesidig) respekt och förståelse, kunskap, tolerans och ett ödmjukt närmande till den eller de vi har för avsikt att ledsaga. Genom ett återvända till det 6

|

FÖRORD

ursprungliga, det enkla, det naturliga, kan vi kanske återta våra grundförutsättningar att leva i samspel med djur.

Termen naturligt ledarskap är såvitt jag vet ännu inte ett etablerat begrepp och kan naturligtvis defi nieras eller omdefi nieras beroende på i vems mun eller händer det hamnar. Den eller del som först introducerar ett sådant ”nytt” begrepp (som alltså i det här fallet egentligen inte alls är nytt utan urgammalt) behöver nödvändigtvis inte vara den eller de som fortsättningsvis har monopol på ”sanningen” eller som för alltid anger normen utan har kanske endast pekat ut en färdriktning och för en stund fått agera vägledare.

Inte heller i denna bok gör jag anspråk på ”sanningen” eller på att mitt sätt är ”det enda rätta”. Min ambition är endast att dela med mig av mina erfarenheter och upplevelser. Jag hoppas att du som läsare ska inspireras och hitta nya infallsvinklar eller ”bara” drabbas av den välbehagliga känslan av igenkännarglädje när du kanske upptäcker att vi är fler som dragit samma slutsatser.

Jag hoppas också att boken genomsyras av det som kanske är det allra viktigaste för alla sociala varelser – samspel.

Och utan samspel hade inte denna bok varit möjlig att skriva. För det är ju i samspel med alla ”mina” hundägare och deras hundar som jag kunnat göra de praktiska erfarenheter jag gjort och fortfarande gör. Tack alla ni. Det är ju i samspel med andra människor som jag kan utbyta och utveckla mina tankar och idéer. Tack också till min kollega Leena Axelsson, en av alla dessa ”samspelare”.

Mickie Gustafson Karisma Utbildning Bergfotsgatan 7 431 37 Mölndal tel 031-27 09 12 www.karisma-utbildning.se FÖRORD

|

7

K APITEL ET T

FÖRSTÅ HUNDEN

kunna leda någon annan är det bra om vi har viss kännedom om den eller de vi ska leda.

Goda kunskaper ökar vanligtvis våra chanser att bli bra ledare. Har vi dessutom en viss självkännedom, ja då är ”prognosen” ännu bättre. Detta gäller också hundar och ledarskap. Ju mer vi vet om sådant som hundens språk, behov, vad den mår bra av, vad den mår mindre bra av, vad som väcker motstånd, aggression, eller vad som ökar dess samarbetsvilja eller inlärningsförmåga, desto mer ökar våra förutsättningar att skapa en välfungerande relation, där vårt ledarskap ingår som en del i relationen. Att se och förstå vad hunden ”säger”, vilka signaler den sänder, är en förutsättning för att kunna kommunicera och samverka med sin hund. Om vi inte förstår när hunden är till exempel rädd, arg, självsäker eller osäker riskerar vi att ständigt begå större eller mindre misstag i vårt umgänge. Om detta sker för ofta kan hunden komma att tappa förtroendet för oss och den kommer att ha svårt att se oss som en självklar och trygg ledare.

FÖR ATT ÖVER HUVUD TAGET

Hundens språk Det fi nns många hundägare som tycker det är ångestladdat när hundar är utlevande. Förutom de rena missförstån|

9

den, som grundar sig i okunnighet eller ovana vid hundars sätt att bete sig och kommunicera, fi nns också ett slags inre motstånd och rädsla inför vissa känslor. Framför allt väcker aggression och undergivenhet starka känslor hos många. Så starka att vi helst undviker dem eller ”sopar dem under mattan”. Inte så underligt kanske, eftersom vi lever i en kultur och i en tidsanda då aggression anses vara fult och där den som är alltför vänlig riskerar att bli tagen för svag. Men hundar har inte, om de får utvecklas i enlighet med sina förutsättningar, några som helst problem med att kombinera och leva ut hela sitt känsloregister. De kan vara vänliga, tålmodiga, dominanta, undergivna, rädda och arga. Samma hund kan uppvisa alla dessa känslor utan att vara det minsta splittrad i sin personlighet och utan behov av vare sig terapi eller psykolog. Att en hund exempelvis blir arg kan vara funktionellt i en viss situation. Att den till och med beter sig mycket hotfullt i vissa situationer, kan också fylla en funktion. Att den går till angrepp och ställer till skada är däremot inget vi önskar (även om det också skulle kunna vara en helt korrekt reaktion i en viss situation). Men det är viktigt att skilja på ”ord” och handling. Att hunden kommunicerar genom att exempelvis morra eller skälla är inte detsamma som att den ställer till skada eller ens har för avsikt att gå till angrepp.

Likaså kan en hund krypa inför en annan hund eller sin ägare utan att den på minsta vis är kuvad eller ”knäckt”. Det fi nns hundar som är så kommunikativa och utlevande, så villiga att vara till lags att de, i kombination med en karismatisk hundägare, ser ut att kunna ”krypa ur sitt eget skinn, in i ägarens”, utan att de är ”olyckliga” eller ”ledsna”. Snarare tvärtom!

Hundar, i likhet med oss människor, har förmågan att känna, kommunicera och nyansera. Ibland blir de arga, ibland rädda, ibland glada, ibland osäkra, och den ena känslan är inte ”fi nare” eller ”fulare” än den andra. Om vår hund 10

|

KAPITEL ETT • FÖRSTÅ HUNDEN

uppvisar ett aggressivt beteende behöver vi inte bli bekymrade och tro att den är problematisk. Det är ju som sagt inte vad den känner eller ”säger” som ställer till problem. Det är först när vi har skäl att misstänka att den har för avsikt att omsätta sina känslor i praktiken som vi kan behöva skrida till handling. Om hunden ser ”ledsen” eller undergiven ut kan det bero på att den har uppfattat dig som någon ”värd att se upp till”, och det är heller inget att bli bekymrad över.

Olika hundar är olika tydliga i sin kommunikation och för den som lever tillsammans med den mer ”pratiga” sorten kan det bli mycket intensivt, många goda skratt, mycken förundran och en ständig kommunikation. För den som lever med den mer återhållsamma, ”tystlåtna” sorten kan det bli ett helt annat äventyr och ett ständigt ”lyssnande”, där man helt enkelt lär sig att bli mycket lyhörd och skicklig på att avläsa, även de allra minsta nyanser. Att leva med båda sorterna ger garanterat ett händelserikt liv.

En hundägare på kurs Maud är en parant kvinna någonstans i övre medelåldern.

Första intrycket hon ger är att hon är oerhört samlad. Något distanserad kanske och lite svår att lära känna. Men under ytan har hon ett varmt hjärta som hon på något underligt vis lyckats förpassa till det fördolda. Maud är en av alla dessa människor som ser det som en ära att aldrig tappa fattningen, aldrig vara översvallande, varken åt ena eller andra hållet. Jag får den bestämda känslan att hon är den sortens människa som kan vinna tre miljoner och säga ”så roligt”, förlora sina tre miljoner och säga ”så tråkigt” med precis samma tonfall, och ingen vet om hon tänker falla ner död eller om hon ens förstått vad som hänt.

Diana är hennes leonberger, två år och mycket självsäker. Egentligen är det Diana som går på kurs med Maud, fast Maud tror förstås att det är tvärtom. Resultatet av alla KAPITEL ETT • FÖRSTÅ HUNDEN

|

11

övningar de gör tillsammans styrs i första hand av Diana och hur intressant hon för tillfället tycker det är att samarbeta med Maud. Vanligtvis tycker hon inte att det är intressant.

När denna brist på samarbete pågått några gånger frågade jag Maud vad hon tyckte. Det var mycket svårt att gissa sig till vad hon egentligen kände eller tänkte. Förutom den lilla ådran vid tinningen som pulserade betänkligt fanns egentligen inget som avslöjade hennes känslor. Maud medgav på sitt ganska distanserade men mycket välformulerade vis att hon nog var ganska missnöjd med Dianas sätt att svara på träningen. Hon tyckte inte de fick någon egentlig kontakt och hon önskade nog att Diana kunde bete sig lite mer som de andra hundarna på kursen. Jag gav därför olika förslag på hur Maud skulle kunna bete sig för att ”nå igenom Dianas självsäkra attityd”. Men hur vi än försökte ville det sig inte. Varje gång vi var på väg att bryta igenom barriären, gav Maud upp. Till att börja med trodde jag det var en tillfällighet men snart såg jag att det inträffade med sådan exakthet att det inte kunde vara en slump. Snart förstod jag att Maud, i likhet med många hundägare, var mycket känslig för sin hunds signaler. Men hon var inte medveten om vad hon såg och hon var inte heller medveten om att hon egentligen inte ville lyckas, hon ville inte nå hela vägen fram. Detta kan ju synas mycket märkligt och det tyckte jag också själv i början då jag konfronterades med den här sortens reaktioner.

Var det verkligen möjligt att hundägare föredrog en kontaktlös och ”nonchalant” hund, framför en lyhörd och följsam? Jo, om man misstolkar hundens signaler och får svårt att hantera sina egna känslor inför det man tror att hunden säger! Detta var ingenting jag tog upp till diskussion med Maud, hur ska man över huvud taget kunna prata om det omedvetna (på en hundkurs). Jag kunde ju heller inte med bestämdhet hävda att så var fallet. Som vanligt fick regeln vänta och se gälla. Tids nog skulle vi säkert komma fram 12

|

KAPITEL ETT • FÖRSTÅ HUNDEN

till en lösning. Slutligen en dag hände det, Maud nådde igenom och fick äntligen kontakt med Diana. Inför våra förbluffade ögon såg vi alla Diana förvandlas. Från att ha varit frånvarande, doftfi xerad och mycket ointresserad av Mauds förehavanden blev hon plötsligt arbetsvillig, observant och mycket, mycket vänlig mot Maud. För första gången såg vi Diana kommunicera och hon ”talade” med hela kroppen.

När jag såg förvandlingen blev jag alldeles varm inombords och mina känslor svämmade nästan över (jag är inte vinnaeller-förlora-tre-miljoner-utan-att-det-märks-personen) och jag jublade fram några oartikulerade fraser innan jag hejdade mig. Maud såg alldeles tillintetgjord ut! För första gången rasade den välpolerade fasaden och Maud såg ut som om hon tänkte svimma. ”Nu har jag förstört min hund, jag har knäckt henne. Hon kommer aldrig mer att känna tillit till mig!” Maud nästan grät och jag hejdade hennes självanklagelser innan hon förpassat sig själv bortom all sans. Nu bekräftades mina misstankar om att Maud egentligen inte ville ”lyckas”. För henne var en kommunicerande och vänlig hund detsamma som en kuvad och olycklig hund. När Diana lade öronen bakåt och viftade på svansen så att hela bakkroppen svajade, tolkade Maud det som att hon var insmickrande och otrygg. När Diana satt alldeles stilla och uppmärksamt såg ut att ”tillbe” Maud, tolkade hon det som att Diana var ledsen och olycklig.

Men det var mer än så lärde jag mig snart, det handlade inte enbart om missförstånd och kommunikationsbrister mellan Maud och Diana. Mest rörde det sig om Mauds svårigheter att bemästra och tolerera ett alltför vidlyftigt känslosvall. När Diana väl började kommunicera och bli medveten om sin omvärld började hon även ”tala” med andra hundar och med okända människor. Ibland var hon arg och det hördes vida omkring. I all synnerhet kunde hon bli mycket KAPITEL ETT • FÖRSTÅ HUNDEN

|

13

förnärmad då okända hanhundar blev närgångna. Hon satte dem på plats och de brukade utan svårigheter uppfatta vad hon sa och respekterade det. Maud höll på att svimma varje gång Diana gjorde sin röst hörd på detta vis. Så började Diana löpa och i samma veva blev hon kär! Hennes utvalde var en liten cavalier king charles spaniel och förutom det näst intill ”omöjliga” i deras relation var den en svår och pinsam prövning för Maud som ju tyckte att känslor över lag var svåra att hantera och förstå sig på.

En dag drabbades Diana åter av ett av sina håll-dig-borta-från-mig-anfall (löpet var slut) och vrålade i örat på en stor och ganska självsäker riesenschnauzerhane. Med stor pondus, utan att egentligen förflytta sig en millimeter och med all världens säkerhet i ryggen, vrålade han tillbaka. Diana blev stående som fastfrusen, lätt darrande i vinddraget och sedan, efter en tiondels sekund, försökte hon kasta sig upp i Mauds famn! Nu hade vi snart sett prov på Dianas hela känsloregister men när hon nu för första gången dessutom visade prov på ett uns av rädsla, började det nästan bli dags för Maud att gå i terapi. Hon klarade helt enkelt inte av att följa med Diana i hennes intensiva känsloliv och utlevelser. När Diana väl hade ”vaknat upp” och börjat reagera på sin omvärld försökte Maud ständigt lägga band på henne och jag förstod att hon ibland längtade tillbaka till det som varit. Men Diana är ingen problematisk hund, hon är endast utlevande (levande) och kommunicerande. Det stora arbetet bestod i att lära Maud att inse att det var helt i sin ordning att låta Diana fortsätta ”prata”.

Maud är på många sätt representativ för den moderna hundägaren, som kanske varken har vuxit upp med djur eller haft någon större närhet till djur. Utan denna erfarenhet, där djur ingått som ett självklart och naturligt inslag i det dagliga livet, blir djur något obekant och främmande, något som man inte riktigt förstår sig på. När man då, som Maud, för14

|

KAPITEL ETT • FÖRSTÅ HUNDEN

verkligar drömmen om en egen hund är detta äventyr vanligen förknippat med en mängd oklarheter och många undringar. Man har inte den självklara, intuitiva känslan för vad hunden känner, upplever eller ”säger”. Och man har inte heller med sig kunskap om och erfarenhet av vad hunden behöver eller hur man själv ska bete sig i situationer som uppkommer. Man vet inte hur hunden kommunicerar, hur den ser ut när den är arg, rädd, undergiven, vänlig, förvirrad eller försiktig. Men om vi saknar kunskap inom ett område, så hämtar vi självklart material ur den kunskapsbank vi har. Så, vet vi inte så mycket om hunddjur så tar vi naturligtvis till det vi kan eller i alla fall känner igen – människor. När vi ska tolka hundens språk och signaler utgår vi från det mänskliga språket, det är ju det vi känner till allra bäst. Men inte nog med att hundars och människors signaler skiljer sig en del, det är inte heller helt ovanligt att det uppstår missförstånd människor emellan. Detta även när vi talar samma språk!

Det är inte alls ovanligt att hundar tillskrivs en mängd mänskliga egenskaper som vi faktiskt inte vet om de har.

Något som jag också möter mycket i mitt arbete med hundägare och deras hundar är att hundar tolkas som rädda när de är undergivna, som arga när de bara ”höjer rösten” genom att skälla, eller som trygga och snälla när de är hotfulla eller dominanta. Detta är ju ganska allvarliga missförstånd och får också ibland ganska allvarliga följder. Så för att öka vår förståelse för vad hunden ”säger” och känner och för att ha en rimlig chans att skapa en förtroendefull relation, är det bra om man känner till en del om hundens språk. Och för den som anser sig behöva eller vill utöva dominans är det absolut nödvändigt, annars löper man stor risk att skada hundens tillit och förtroende. I värsta fall kan det till och med lägga hinder i vägen för att skapa en förtroendefull relation.

KAPITEL ETT • FÖRSTÅ HUNDEN

|

15

Att ingå i en flock är att samspela Hundar är, liksom sin närmaste släkting vargen, sociala och flocklevande djur som är ”programmerade” att ingå och inordna sig i ett socialt system. Och för att kunna samspela och upprätthålla ett socialt system krävs kommunikation och ”språkförståelse”. För hunddjur sker detta på ett för hunddjur arttypiskt vis.

I vargens/hundens sociala system ingår att knyta starka känslomässiga band. Det fi nns också ingredienser såsom rangordning, där någon är överordnad respektive underordnad, och där ingår även ingredienser som dominans och ibland även aggression. Men för en djurart med kapacitet att skada eller döda varandra är det av stor vikt med ett språk som bland annat har till syfte att just undvika skador. Mycket av hundars och vargars budskap till varandra går ut på att dämpa aggression eller att i möjligaste mån undvika direktkonfrontationer som ju skulle kunna leda till allvarliga skador, vilket inte skulle gynna flockens överlevnad.

Men rangordning är i hög grad en intern angelägenhet som sker inom en etablerad flock och har alltså egentligen inget med utomstående att göra. När det gäller hundar som möter andra, okända hundar, kan man tänka sig att det mer handlar om att hundar beter sig självsäkert eller osäkert beroende på vem eller vilka de möter och att det alltså inte är frågan om någon egentlig uppgörelse av rangordning.

Hunden skiljer sig också i en del avseenden från vargen, bland annat på det viset att många hundraser inte är fullt så främlingsfientliga som vargen men ibland ändå kanske tillräckligt för att ställa till med en del svårigheter både för sig själva och för andra. Det fi nns också hundar som är självsäkra men samtidigt ganska osociala. Då handlar det kanske inte om att få till stånd en slags kommunikation utan snarare om att skrämma bort, eller bara att få bli lämnad ifred.

16

|

KAPITEL ETT • FÖRSTÅ HUNDEN

Vi kan nog också utgå från att hundar stöter på många fler främlingar (och på mindre yta eller i koppel) under sin livstid än vad en varg gör och i dessa möten kommunicerar hundarna och framför sina budskap till varandra. När hundarna uppnått könsmognad kan sådana möten ibland bli ganska konfl iktfyllda där de försöker skapa avstånd eller uppvisa olika grader av hot eller dominans för att uppnå ett visst syfte.

Men det är viktigt att minnas att det är ett samspel där de olika hundarnas sändande eller svarande av budskapet kommer att påverka den fortsatta konversationen. Om exempelvis den ena hunden med all tydlig önskvärdhet signalerar att den inte vill ha kontakt med den mötande hunden och denna svarar med att nonchalera budskapet och i stället närmar sig, kommer naturligtvis konfl ikten att trappas upp. Om däremot den mötande hunden svarar med ett aggressionsdämpande beteende i form av exempelvis en lekinvit eller genom att titta bort och inte ägna den andra hunden någon större uppmärksamhet, ja, då har den ju med största sannolikhet i stället avvärjt en konfl ikt. Eventuellt kan det senare mötet resultera i att de båda hundarna faktiskt tar närmare kontakt och hälsar på varandra.

Till skillnad från vargen har hunden fler arter som den samspelar och kommunicerar med. Förutom sin flock (familjen) så möter den vanligtvis många andra människor, både stora och små. Den möter eller umgås kanske också med andra djurarter som ingår i familjen eller i familjens närmaste umgängeskrets, det kan röra sig om kaniner, katter, höns, får, hästar. I alla dessa möten och oavsett art – förutsatt alltså att de på något vis ingår i hundens eller hundens vardag eller ”umgängeskrets” – så kommer hunden att kommunicera och signalera till den eller de den möter. Och den kommer att tala på hundars vis. Men likaväl som exempelvis en katt eller en kanin till viss del kan lära sig förstå hundens språk så kan också hunden till viss del lära sig att förstå KAPITEL ETT • FÖRSTÅ HUNDEN

|

17

deras språk. Hundar blir med tiden också ganska skickliga på att avläsa människans språk och signaler. Och vi människor kan ju också med lite tid och träning lära oss att förstå deras språk.

Här följer några bilder som kan fungera som ett mycket kortfattat lexikon i hundspråk. Fördelen med bilder är att man kan studera en bild hur länge som helst och fördjupa sig i alla detaljer. I verkligheten sker kommunikationen vanligtvis blixtsnabbt och för ett otränat öga är det svårt, näst intill omöjligt att hänga med. Det kan det för övrigt vara även för det tränade ögat. Hundars signaler och kroppsspråk är dessutom så oerhört nyanserade att det kräver lång tid, en hel livstid och lite till tror jag, att till fullo lära sig läsa det fi n-

Den här hunden är självsäker, och beroende på situationen, vad eller vem den möter, kommer den eventuellt att öka sin dominans.

18

|

KAPITEL ETT • FÖRSTÅ HUNDEN

Hunden är glad och vänlig och visar med öron, kroppshållning och svans att den är observant och positiv. Även här är dess fortsatta agerande beroende på vilket bemötande den får. Eventuellt blir den gladare, eventuellt undergiven.

stilta. Men för de som gillar att lära och läsa kan det bli som en bok, en bok som aldrig tar slut.

Hunden kan genom kroppshållning och andra signaler (stel gång, stint stirrande blick, hotfullt morr med mera.) öka sin dominans och i vissa fall kan dominansen övergå till aggression. Och tvärtom, den kan genom kroppshållning och andra signaler påvisa undergivenhet, rädsla, lekinvit och så vidare. Det kan vara svårt att samspela och avläsa en osocial hund. Men det kan också vara svårt att korrekt avläsa en nästan överdrivet kommunikativ ras.

Att studera bilder på hundar som kommunicerar är en god hjälp för den som vill utöka sin ”språkförståelse”. Nästa steg är naturligtvis att studera hundars kommunikation i KAPITEL ETT • FÖRSTÅ HUNDEN

|

19

verkligheten. Då går det fort, inte för att hundarna självklart rör sig fort, utan för att det de säger ibland är sagt på en tiondels sekund. För att lära sig se alla små detaljer krävs inte bara att man är observant, ibland behövs också en liten vägledning i vad man ska titta efter. Då kan det vara bra ha med sig en ”tolk”, det vill säga någon som utifrån etologiskt perspektiv kan tolka hundens signaler. En etolog är naturligtvis en tillgång i sådana sammanhang. Men det fi nns också människor med praktisk erfarenhet, vanligen verksamma på hundklubbar och i föreningar, som kan ge god handledning för den som bättre vill förstå hundars kommunikation.

Hundar lär av andra hundar Hundar som lever i nära kontakt med andra hundar utvecklar vanligtvis stor social kapacitet. Men det är inte självklart att en hund bara för att den träffar många och olika hundar under sin uppväxt därmed automatiskt blir en god och skicklig kommunikatör. Tvärtom, erfarenheten har visat mig att det verkar vara så att hundar som under sin uppväxt träffar många hundar inte alltid blir så duktiga på att samspela utan snarare kan bli lite överdrivet ”hundfi xerade”. Det resulterar ibland i att hundarna förivrar sig och blir så överdrivna i sina kontaktförsök att de snarare tenderar att väcka aggression eller i alla fall en slags ovilja hos andra hundar att ha kontakt med dem. Ibland förivrar de sig till och med så pass att de försätter sig själva i situationer de kanske inte skulle ha gjort om de hade ”tänkt sig för”. De blir helt enkelt lite övermodiga i sin hundfi xering och befi nner sig plötsligt öga mot öga med en hund de normalt kanske skulle försökt undvika en konfrontation med. Det blir med andra ord lätt lite ”stökigare” kring hundar som har umgåtts mycket med olika hundar under sin uppväxt.

Hundar som däremot lever i en flock med andra hundar 20

|

KAPITEL ETT • FÖRSTÅ HUNDEN

eller som mer eller mindre dagligen träffar samma hund eller samma hundar och där det inte blir korta intensiva lekpass utan en ”vardaglig, lugn samvaro” tycks utveckla stor social kapacitet. Till och med hundar som inte får umgås och leka så mycket med andra hundar men som träffar och ser andra hundar verkar, när de sedan väl får umgås, ha utvecklat en nyanseringsförmåga i sitt umgänge som tycks större än hos hundar som vuxit upp med intensiv kontakt med många olika hundar.

En förklaring till detta skulle kunna vara att hundar som ständigt träffar nya, obekanta hundar oftare utsätts för en större anspänning. Varje nytt hundmöte blir ju verkligen nytt och hundarna vet egentligen aldrig hur det kommer att

Detta är en rädd hund som inte sänder minsta hot.

KAPITEL ETT • FÖRSTÅ HUNDEN

|

21

avlöpa. Precis som vi människor har en större anspänning när vi umgås med nya, obekanta människor, ökar även hundens anspänning då den möter främlingar. I grunden är vargen ganska främlingsfientlig, så även om den är nog så vänlig mot ”de sina” är den vanligtvis inte särskilt vänligt inställd till främlingar. Detta arv bär hunden med sig, ett arv som vi förvisso försökt avla bort och i viss utsträckning också lyckats med. Men med detta, om än något modifierade, främlingsfientliga arv i ryggsäcken kan varje nytt hundmöte innebära ett möte med en potentiell fiende. Det innebär i sin förlängning att varje sådant möte höjer den fysiska och mentala beredskapen – så kallad stress. Lägger vi sedan på den eventuellt medföljande ”stressleken”, med ökat adrenalinpåslag som följd, så har vi höjt stressnivåerna ordentligt. Detta omöjliggör eller försvårar verklig inlärning eftersom stress leder till en viss tankeblockering. (Mer om stress och dess effekter i kapitel fem, Stress leder till sämre ledarskap.)

Under den hetsiga lekens gång lär sig hundar kanske egentligen inte så mycket att kommunicera, i all fall går många av de nyanserade signalerna förlorade under lekens häftiga manövrer. Däremot lär de sig säkerligen en del om hur exempelvis jakt och nedläggande av byte går till och de får med all säkerhet pröva sin fysiska kapacitet.

Ytterligare en förklaring till att ständigt nya hundmöten inte alltid verkar leda till socialt och kommunikativt skickliga hundar skulle kunna vara att de aldrig egentligen får ”prata” färdigt. De leker en stund (eller flera timmar) och sedan när leken är slut går de skilda vägar. Det blir inget mer umgänge än just att skutta runt och jaga eller välta varandra. Dessutom sker förmodligen en annan slags inlärning ganska snart där varje möte med en ny hund i stället blir en slags ”stresstrigger”, hunden vet att nu snart ska den leka (eller slåss) med en annan hund, vilket vet den ju inte med säkerhet från början och alldeles oavsett vilket så medför 22

|

KAPITEL ETT • FÖRSTÅ HUNDEN

det en anspänning. Därmed sätts stressmaskineriet på med automatik så fort den får syn på en annan hund och från det ögonblicket gäller inget annat än just den mötande hunden och den eventuellt påföljande leken eller dispyten.

Naturligtvis är det också så att i möte med många obekanta hundar ökar också risken att träffa på hundar som kanske inte är så socialt kompetenta eller som helt enkelt inte vill umgås. Och därmed ökar också risken att dessa möten inte helt igenom blir så trevliga och positiva, vilket i sin tur kan medföra förhöjda stressnivåer vid nästa hundmöte. Men, det bör tilläggas, att möta mindre socialt kompetenta hundar tycks inte vara det mest avgörande för huruvida en hund utvecklar social förmåga eller inte. Det verkar som om en hund kan klara av att umgås med mindre socialt kompetenta hundar, utan att ta större skada, bara det är samma hundar!

Detta naturligtvis inom rimlighetens gränser. Ingen hund mår bra av att umgås med en despot (oavsett om det är en människa eller en hund), hur väl de än känner varandra.

Vi ska kanske heller inte helt bortse från hundars stora iakttagelseförmåga. De kanske också, precis som vi människor, lär sig en hel del genom att bara observera. Många tror att vi alltid måste göra eller delta för att lära oss, men faktum är att många, både vuxna människor och barn, lär sig mycket, ibland mer, genom att få möjlighet att just bara ”titta på”. Jag tror mig våga påstå att hundar och andra djur också verkar ha denna förmåga. Därmed inte sagt att det enbart räcker att observera eller iaktta för att lära sig en färdighet fullt ut.

För att utvecklas och förfi nas måste den oftast också utövas i praktiken. Men grunderna kanske läggs för den som, under lugna förhållanden, får möjlighet att iaktta.

KAPITEL ETT • FÖRSTÅ HUNDEN

|

23

Naturligt ledarskap med Mickie innehåller ett test som visar vad som är bra eller brister i ens eget ledarskap. Därefter följer många praktiska övningar, för den vuxna hunden och några för valpen. Låt hunden bli din medhjälpare för att förstärka er relation. Belöningen är en välfungerande hund.

Mickie Gustafson har trettio års professionell erfarenhet som psykolog och hund konsult.

Hennes företag Karisma i Göteborg erbjuder hund- och ledarskapskurser och är det äldsta privatägda företaget i branschen.

Mickie Gustafson har blivit känd för sitt arbete med problemhundar och deras ägare. Hon skriver regelbundet i tidningen Hundsport.

Kunskap, tolerans och ömsesidig respekt är centrala begrepp i det Mickie Gustafson kallar naturligt ledarskap.

NATURLIGT LEDARSKAP MED MICKIE

Här får du svar på frågor som: • Varför behöver man inte alltid vara konsekvent?

• Hur vet man om en hund är arg eller bara ”höjer rösten”?

• Varför är det viktigt att låta hundar ”prata färdigt”?

• Vad menas med dominans, och är det bra eller dåligt?

• Hur kan gränsdragning urholka ledarskapet?

Mickie Gustafson

En hund som vet att du är dess ledare är också mottaglig för dina budskap Att förstå vad hunden ”säger”, vilka signaler den sänder, är en förutsättning för att kunna kommunicera med sin hund.

NATURLIGT LEDARSKAP MED MICKIE

SAMSPEL MED HUNDEN, LEDARSKAPSTEST, PRAKTISK TILLÄMPNING ISBN 978-91-27-08866-5

MICKIE GUSTAFSON